8 It is the rule in war...

“It is the rule in war, if ten times the enemy's strength, surround them; if five times, attack them; if double, be able to divide them; if equal, engage them; if fewer, be able to evade them; if weaker, be able to avoid them.”

Urban drog på sig uniformsjackan när ljudet av splittrat glas hördes.

Han rusade ut ur finrummet som var Echos nattlogi med Niklas tätt efter och in i köket. Där stod Azra med kaffepannan i handen och stirrade ner på golvet, sedan slog hon händerna för munnen och kaffepannan for i golvet med en smäll. Köksfönstret var krossat och hennes gråspräckliga katt låg med öppna ögon och avskuren hals framför hennes bara fötter. Nico och en soldat, Magnus Svensson kom in från hallen med sina vapen redo.

Niklas klev fram till diskbänken och spejade snabbt ut.

”Det är en mobb med kvinnor utanför. De har stenar i händerna!” Arga kvinnoröster hördes och en sten for in och studsade mot en kökslucka.

”De kallar henne hora och skriker att hon har sålt sig till oss!” sade Nico.

Urban visste att det var bråttom och fick med sig Azra ut i hallen.

”Svensson, ta med Azra till vardagsrummet och skydda henne, Niklas och Nico, ni följer med mig ut på trappan. Det här ska stoppas NU!”

Cirka trettio kvinnor i alla åldrar hade samlats utanför. Från gammelspröda och krumma som såg ut som kråkor i sina svarta klänningar till rundlagda matronor i blommiga klänningar med fickorna fullproppade av stenar och längst bak stod unga kvinnor i jeans och tröja. Alla skrek och hytte med nävarna och stenar singlade genom luften.

”Skjut varningsskott!”

Niklas avfyrade ett skott.

”Sutite!” röt Urban men kvinnorna tystnade inte.

”Skjut två gånger till!”

Ytterligare två skarpa smällar hördes från AK 5:an och kvinnorna slutade skrika men de glodde hotfullt mot svenskarna på trappan.

”Nico, säg till dem att först när de har lagt tillbaka stenarna på marken så ska jag lyssna på dem.”

Kvinnorna muttrade efter Nicos översättning och Urban tillade.

”Säg att vi har skjutit tre varningsskott, nästa blir i en kvinna om de inte lyder!”

Urban drog sitt vapen och glodde barskt på hopen och Niklas lade an.

FN-trupperna blev alltid testade, Urban hade hört rykten om hur frustrerade britterna var över det, men svenskarna hade från början fått rykte om sig att vara tuffa och stå vid sitt ord.

Nu får vi se om Kosaras kvinnor har hört det ryktet.

Den minsta kråkgumman som stod längst fram lyssnade med huvudet på sned på Nico, sedan lade hon ner sin sten och skrek till på de andra. Matronorna började säga emot men då fick de vreda blickar från kråkgumman.

”Uh, hon har det onda ögat!” sade Nico och Urban höll med.

För en kort stund rasslade det ner sten på vägen, sedan blev det tyst.

Urban började andas igen, luften som svepte ner från bergen var frisk och ovanför dem var himlen klarblå som Marias ögon.

”Bra. Säg till dem att tre kvinnor kan stanna och att Kapten Andreé från UNPROFOR ska lyssna på dem. Resten går hem.”

Hetsiga diskussioner utbröt men till slut löstes hopen upp och tre kvinnor blev kvar.

En av dem var kråkgumman. Med armarna i kors över bröstet och klädd i vadlång klänning och rejäla knytskor stod hon och fixerade svenskarna med blicken.

”Det var som fan kapten… ett tag trodde jag att vi skulle få skjuta mer än varningsskott” sade Niklas lågt.

”Och aldrig hade jag trott att gamla kvinnor i svart kunde vara så skrämmande!” tillade Nico.

När de tre representanterna för Kosaras kvinnor hade fått tala ut och luftat sin oro och sitt missnöje med långa tirader så gjorde Urban fullständigt klart för dem vad han stod när det gällde Azra.

”Hon står nu under FN-beskydd och den som inte lyder kommer att skjutas! Och utan varning den här gången. När vår FN-officer Johan Stenbäck som räddade livet på era barn har kommit hit så ger vi oss av. Men till dess kontrolleras Kosara, som jag sagt tidigare, av FN under mitt befäl.”

Dörren till Azras hus öppnades vilket fick kvinnorna att stelna till men det var inte Azra som kom ut utan Svensson.

”Kapten! Foxtrot Bravo har hört av sig. Löjtnant Karlsson har siktat en lastbil!”

Urban stod i sin bandvagn och såg hur hela Kosaras befolkning samlades på torget. Det var kvinnor i alla åldrar men männen var över sextio allihop. Inbördeskriget hade tömt byn på män, kvar fanns bara unga pojkar under tolv. Urban försökte föreställa sig sin hemby tömd på det viset, bara hans mamma, syster och mormor kvar med byns kvinnor och gubbar satta till att klara sig bäst de kunde.

Vad skulle inte de tvingas till att göra för att överleva?

När den dammiga lastbilen rullade ner mot torget så drog ett oroligt mummel genom folksamlingen. Foxtrot höll övre utfarten och den nedre bevakades av Golf, så Urban hade fortfarande byn i ett järngrepp men nu var han orolig för vad som komma skulle.

”Avsittning!” beordrade han och soldater ställde upp snabbt. Azra hade fått instruktioner att stanna i bandvagnen, Urban tog inga risker när det gällde hennes säkerhet. Just nu var hon syndabocken, någon som folket här vågade ge sig på. Niklas observerade från sin plats i bandvagnen och han hade order att skjuta om läget blev skarpt.

Lastbilen gjorde en tvär sväng över torget och byborna fick skyndsamt flytta på sig. Den stannade framför Urban med gnisslande bromsar och innan däcken slutat snurra var soldater ute ur den och grupperade sig i en skyddande ring. Urban kände igen dem, det var Thomas, Jonatan, Daniel och Marco. Kasper och Simon stannade kvar i förarhytten, de hade Boy med sig och deras miner var vaksamma.

Den rödhårige Simon stängde av motorn och det blev knäpptyst. Lastbilsdörren gled upp ännu en gång och Johan Stenbäck klev ut i uniform och FN:s blåa basker på huvudet.

Urban blev otroligt glad över att se honom.

De lyckades! Maria och hans soldater lyckades frita honom!

Folk stirrade och ett upphetsat mummel drog över torget sedan blev det tyst igen.

Johan var sig lik. Han tog in hela folkmassan med ett myndigt ögonkast och kallade till sig sin tolk Marco som översatte med nästan lika myndig röst det Johan sade.

”Lyssna noga folk av Kosara by. Mina män har befriat mig från Laszlo!”

Ett skräckslaget jämmer hördes när han sade Laszlos namn men Johan höjde en hand och det blev tyst igen.

”Hela fästningen är sprängd i bitar och Laszlo själv är död! Laszlo finns inte mer! Men andra har överlevt och de kommer snart hit! Ni måste överge byn och fly!”

Folket på torget stod som förstenade. Att Laszlo skulle vara död verkade de inte förstå. Urban gjorde sin stämma hörd och Nico hjälpte honom.

”Ni hörde Kapten Stenbäck! Laszlo är död men han har fortfarande män i livet och de är på väg hit! Vi ger oss av nu och byn är oskyddad. Jag ska meddela mina chefer om ert utsatta läge men tills nya FN-trupper är på plats här så svävar ni i livsfara! Lämna byn NU!”

Det var hemskt att se deras skräckslagna ansikten och genast började flera prata i munnen på varandra.

Det finns inte tid till det!

”Fly era dårar, fly!” röt Johan och hans soldater och de sköt upp i luften så att fåglar lyfte ur träden och torgets hundar flydde ylande av skräck. Skottsalvorna satte fart på folket, de skingrades som frön för vinden, sprang mot sina hus och började lasta kärror eller bilar. En familj var redan på väg ut ur byn i sin lilla bil och Urban såg pojken, som blivit skjuten den dagen Johan togs tillfånga, vinka från baksätet till Daniel, som höjde en lång arm och vinkade tillbaka.

Johan och Urban möttes mitt i stillheten, mitt i orkanens öga, på det övergivna torget.

”Gott att se dig gamle vän, sade Johan och på nära håll såg Urban att hans ansikte hade hårdnat avsevärt sedan sist. Johan hade alltid sett yngre ut än han var men nu hade åren kommit ifatt honom. Urban tog hans utsträckta hand och skakade den.

”Detsamma, sade Urban, det var på tiden!”

Uppe på bandvagnen gjorde Niklas v-tecknet på soldaternas speciella vis, inte med handen sträckt upp i luften utan med fingrarna spretande framåt som en sax och Johan log snett. Urban visste varför.

Våra soldater får inte göra v-tecknet så därför gör det så mycket de bara kan. Ledningen försöker vara politiskt korrekt och soldaterna tycker att de kan ta sig i röven!

”Men var är Maria?”

Johan signalerade med handen till Jonatan som höll upp lastbilsdörren. Maria klättrade långsamt ur och Urban fick nästan en chock.

Borta var den målmedvetna, självsäkra kvinna som lämnat Urban för ett par dagar sedan. Blicken som alltid lyste hade slocknat. Hon såg sig om på torget med tom blick och Jonatan var snabbt vid hennes sida när hon tog några osäkra steg.

”Vad har hänt? utbrast Urban oroligt. Är hon skadad? Anton lovade att inget skulle hända henne och jag litade på honom!”

Johan såg plågat på sin fru.

”Anton höll sitt löfte och mer därtill. Hon är inte skadad men i chock. Vi har förlorat Anton. Han tog sig med Jonatans hjälp in till Laszlo och sprängde sig själv i luften tillsammans med hela borgen. Maria är i chocktillstånd på grund av det. Hon visste inte vad han planerade att göra och hon känner sig skyldig till hans död.”

Plötsligt stod Azra hos dem och Urban såg att hon hade sminkat sig medan hon väntade inne i bandvagnen. Det hade hon inte gjort förut men Urban förstod att hon gjort sig fin för Antons skull.

Hon stirrade med sina vackra ögon bort på Maria vid lastbilen sedan vände hon sig mot Johan.

”Var är Anton?” sade hon på engelska med tunn röst. Johan tog hennes händer i sina och såg henne i ögonen.

”Anton är död svarade han. Han dog när han sprängde sig och Laszlo och fästningen, så vi skulle kunna fly.”

Azra stod stilla och stirrade på Johan. Hon öppnade och stängde munnen ett par gånger sedan slet hon loss sina händer och föll på knä.

”Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeej!”skrek hon.

Skriket bara fortsatte, hon skrek tills rösten brast och då slet hon sitt hår, stora tussar föll till marken och sedan klöste hon sitt ansikte så att blod började rinna. Urban försökte stoppa henne men hon slog undan hans händer och började skrika igen medan den omsorgsfulla makeupen rann bort i blod och tårar.

Urban hade aldrig sett något så hemskt och sorgligt på samma gång och kände en vanmakt utan like. Han vände sig om för att kalla på sjukvårdaren men då var Maria där.

Hon var inte längre ett spöke av sitt forna jag, utan sig själv igen. Ögonen gnistrade blå och det fanns ingen tvekan i hennes rörelser. Det var som om Azras sorg och vånda hade väckt henne till liv.

Hon slängde sig på den hysteriska Azra och de for i backen. Maria slog armarna om Azra så hårt att hon inte längre kunde klösa sig i ansiktet och höll fast, pratade hela tiden lågt i hennes öra tills Azra slutade skrika och bara jämrade sig. Sittande på torgets urgamla kullerstenar med Azra i famnen såg hon upp på sin man och på Urban. Hennes ansikte var fortfarande blekt och ögonen röda av gråt men rösten var sig lik.

”Det är dags att ge sig av. Ni till campen med Azra och jag och Bravo till gränsen.”

Johan drog varsamt upp bägge kvinnorna på fötter men Maria fortsatte att hålla hårt om Azra som grät i floder mot hennes bröst.

”Jag vill att du kommer med” sade han men hon ruskade på huvudet.

”Min inblandning i det här ska förbli hemlig. Så därför ska Urban och hans pluton föra hem dig till campen.”

Hon vände sig mot Urbans soldater.

”Jag skulle uppskatta om ni höll tyst om mig och Bravos inblandning i det här. Ni har aldrig mött oss, eller hur?”

Soldaterna tittade faktiskt på sin chef först, ett tag tvivlade han på det eftersom Maria gav ett sådant karismatiskt intryck och Urban nickade medgivande.

En efter en gav henne ett löfte om tystnad.

”Vi ses i Sverige, Urban.” sade hon och plötsligt hade Urban den snyftande Azra i sin famn.

”Ta han om henne och se till att hon kommer till mig i Sverige. ”Utan hennes hjälp hade jag inte stått här idag med min man. Och Anton älskade henne, så nu är Azra mitt ansvar!”

Han kunde inte annat än nicka igen.

”Jag lovar.”

Sedan tog Maria häftigt tag om sin man och kysste honom inför Urban och alla soldaterna.

Han tog ett ännu hårdare tag om henne och besvarade kyssen sedan släppte båda taget.

Sakta vände sig Maria om, gav sin man en sista längtansfull blick över axeln och gick med allt snabbare steg mot lastbilen. Boy hoppade ut från förarhytten på Kaspers order och sprang bort till Johan där hon satte sig med ett uppgivet gnällande. Maria gjorde tecken till Simon, lastbilen startade och Maria och hennes soldater hoppade in.

Maria lutade sig ut och vinkade en sista gång till sin man och Urban, vars jacka var blöt av Azras tårar, såg att Maria grät.

Sedan var hon borta.

Bandvagnen kändes som hemma.

Nästan.

Hemma är den plats där Maria är.

Azra som satt bredvid honom var djupt inne i sin sorg men hon hade inte haft några utbrott sedan Maria stoppade det första. Johan var tacksam för det, för han hade ingen tröst att ge. Att låta Maria ge sig av var det svåraste han någonsin gjort och hjärtat var tungt av oro.

Men hon har rätt, hennes och mina soldaters inblandning i det här, det är bäst att inga fler få reda på det!

Boy tryckte sig mot Azra och lärarinnan slog armarna om hunden och begravde huvudet i pälsen men snyftningarna hördes ändå.

Det kommer att bli en lång förmiddag tänkte Johan och slöt ögonen. Lika bra jag försöker vila en stund.

Motoljudet blev plötsligt lägre och de ständiga krängningarna som den ojämna vägen gav upphov till upphörde helt.

Pbv:n hade stannat.

”Vägspärr framför oss, sade Urban.  Min grupp, avsittning! Johan, du stannar kvar med Azra.”

Dörren bak åkte upp när soldaterna klev ur och in kom frisk luft och Johan såg gröna buskar och träd.

Vi är vid en flodbädd. Bara där är det så grönt fortfarande.

Han hörde soldaterna ställa upp och försvinna med Urban. Johan visste att de var gröna på fältet men Urban hade verkligen disciplin på sina soldater. De var i full mundering, hade även den tunga skyddsvästen som hans män gnällt så över i början.

De gnällde tills första granaten slog ner.

Det kändes bättre att tänka på vilka Maria hade med sig. De var hans bästa soldater någonsin och han hade utbildat många.

Urban hade tur om hans ens var hälften så bra.

Min korrekte vän tänkte Johan med ett plötsligt flin. Hur många regler fick Maria honom att bryta egentligen? Tur att det var hon. Mig skulle han aldrig förlåta!

Minuterna gick och Johan började känna en krypande oro. Fångenskapen hade lärt honom att ännu mer lita på sina instinkter.

Något är fel…

Plutonen var djupt nere i en dal där en trög flod bredde ut sig. Urbans vagn var närmast floden, BT2 och BT3 var längre bort eftersom han av stridstekniskt skäl alltid höll ordentliga avstånd mellan vagnarna. Bägge sidor av floder kantades av djungelliknande växtlighet och sikten var dålig. Vägen ledde rätt mot en förstörd bro men floden var forcerbar för pansarbandvagnarna.

Vanligtvis men inte idag.

Med förakt såg Urban på vägspärren, en massa skrot och bråte var det, som hastigt hade släpats ihop framför och i floden.

Det där skräpet kan på sin höjd stoppa en bondkärra!

Han blev alltid lika irriterad över inkompetens, även om det innebar en fördel för honom själv.

Och männen som håller flodbädden matchar skräpet i floden perfekt.

De var tio till antalet och hade ett mischmasch med vapen och kläder och deras ledare som stod med vinden i ryggen stank av svett och otvättade kläder. Urban tog ögonkontakt med honom vilket fick ledaren att väga på hälarna och flina med nikotingula tänder.

”Jag är Kapten André från FN. Ta bort vägspärren, ni har ingen rätt att stoppa oss!” sade Urban myndigt.

”Jag är Mirja, boss för Cedics hjältar och vi gör som vi vill. Ni är inkräktare här och vi vill att ni lämnar över era vapen till oss.”

”Herr Mirja, svarade Urban med betoning på herr, ni har fem minuter på er att plocka bort skräpet här. Sedan kör mina bandvagnar över det!”

Mirja såg på Urban och hans soldater, ryckte på axlarna och vände sig om för att prata med sina underhuggare.

Men med ormlik snabbhet snurrade Mirja runt och helt plötsligt hade Urban en pistol tryckt mot pannan.

”Inte herr utan Sergeant och betydligt klyftigare än en kapten från rövhålet Sverige… Ge oss era vapen och era passagerare, så får ni leva kapten! Om inte så får ni ett titthål genom huvudet!”

Stålet mot pannan kändes kallt.

Som döden.

Allt omkring blev så klart, så tydligt.

Hjärtslagen kändes som från en hammare, ett kalejdoskop av färger träffade hans ögon, hundratals lukter strömmade in genom näsan och ljuden från vapen som osäkrades lät som knallskott.

Det är Johan och Azra de är ute efter! Vi har hamnat i ett bakhåll!

Bakom honom stod hans soldater med dragna vapen men Mirja flinade. Mannen njöt av hela situationen och Urban som såg hans ögon på nära håll såg upphetsningen i dem.

Han njuter av att döda.

Tiden gick sirapssakta och Urban fattade ett beslut.

Man får betala för sina misstag.

Så.

Detta är slutet.

”En enda rörelse så är er fine kapten död!” sade Mirja och tryckte mynningen hårdare mot Urbans huvud. Han män hånskrattade och sträckte självsäkert på sig som tuppar i en hönsgård. Kanske kunde de känna de nya, gröna svenskarnas osäkerhet. Hursomhelst njöt de av situationen.

Urban öppnade munnen för att ge Echo Bravo order att skjuta men då var plötsligt Johan vid hans sida och tryckte en pistol mot tinningen på Mirja.

Hånskratten upphörde.

Svenskt stål möter ryskt tänkte Urban med bister tillfredställelse.

”Är det mig du söker? frågade Johan med hård röst och Mirjas huvud böjdes åt sidan när Johan tryckte ännu hårdare. Ge dig, avskum. Du känner mitt rykte, du blir inte den förste av Laszlos folk jag med nöje skjuter skallen av.”

Nico översatte och Urban såg Mirjas upphetsade leende falna och ögonen började flacka och han sänkte handen som höll i vapnet.

Sedan fick han en galen glimt i ögonen och tryckte av.

Mirjas vapen klickade.

Men det gjorde inte Johans.

Han sköt Mirja rätt i huvudet och Mirjas män vrålade och höjde sina vapen när blod och hjärna skvätte över dem alla.

”Eld!” röt Johan och vräkte omkull Urban så att soldaterna hade fritt skottfält. Eldgivningen från AK:5 var intensiv. Urban hörde hur kulorna ven över dem där de kastat sig i skydd och Mirjas män var alla döda inom loppet av några få sekunder. Det leriga vattnet färgades rött en kort stund innan floden förde med sig blodet vidare. Kropparna vaggade fram och tillbaka där de fastnat i vägspärrens bråte.

”Fan också!” sade Urban, satte sig upp och gned bort blod ur ansiktet med halsduken.

”Jag vet inte om jag ska tacka dig för mitt livs värsta upplevelse?”

”Tacka mig kan du göra senare, svarade Johan och granskade uppmärksamt flodbädden mittemot, vi måste bort härifrån snabbt. Det här patrasket var skickat att fördröja oss! Om vi inte ger oss av nu så är vi illa ute!”

Över huvudet på dem lät det som pisksnärtar. Johan reagerade direkt.

”Skydd!” vrålade han och hela gruppen kastade sig i skydd bakom sandsäckarna. Splitter for åt alla håll och smatter hördes från andra sidan floden.

”Vad i helvete var det?” svor Urban och försökte se genom grönskan som dolde flodbädden.

”Urban! Akan klockan tolv!” Johan pekade mot den täta grönskan på flodbäddens andra sida.

Urban spanade mot höjden och såg många mynningsflammor och sedan exploderade marken bredvid vagnen i ett regn av lera, stensplitter och svart korditrök.

Helvete!

Bredvid automatkanonen, lägre ned syntes många små mynningsflammor och flodvattnet stänkte och kulorna ven omkring dem.

”Besvara elden! Fredriksson, skjut närskyddsrök, backa 100meter och besvara elden!”

Soldaterna öppnade eld med sina ak5:or medan hans pbv-förare backade med vrålande motor, detonerade närskyddsgranaterna och svepte in flodbädden i tät, vit rök. ”Det är en BTR 152 sade Johan bredvid honom med kikaren uppe, antagligen med en påmonterad 23mm luftvärnskanon.”

Kraftig eldgivning hördes snett bakom dem och svart rök slog upp från fiendeställningarna på andra sidan vattnet. Urban log bistert. 20 mm kanonen på en av plutonens vagnar hade fått in en direktträff. Automatkanonen på andra sidan floden tystnade och flera av de mindre mynningsflammorna hade försvunnit.

”Jonas är till höger om oss! Min stf besvarar elden!”

Och ännu längre bakom dem hörde han att Golf Bravo också öppnade elden.

Pansarbandvagnarna sköt både spränggranater och pansarprojektiler och elden var intensiv tillsammans med plutonens kulsprutor.

”NU tar vi dem!” Plutonen hade övertaget och han skulle just beordra uppsuttet anfall.

Boom! En granat smackade rätt ner i flodbädden och vatten, skräp och gyttja regnade åt alla håll. Plötsligt var floden rensad från skräp, precis som Urban tidigare önskat. Ibland får man vad man ber om.

”Urban, sade Johan, klockan tio!”

Urban såg åt vänster och långt bort syntes mynningsflammor och ytterligare en granat slog ner farligt nära pbv:n bakom dem. Och mer därtill tänkte Urban med bister ironi.

”En stridsvagn? I så fall kan mina bandvagnar inte ta sig över floden! Vi kommer inte över…”

Johan stoppade ner sin kikare och lade en hand på hans axel. Runt dem fortsatte hans män att besvara elden. Mynningsflammorna från automatvapen hade kommit närmare och en ny akan på höjden hade öppnat upp med sin dödligt snabba eld.

”Det är en T-54. Ett gammalt monster! Det gör saker mer komplicerade. Pbv 20 mm rår inte på den. Låt mig ta robotgruppen och vi gör en omfattning! Jag tar den från sidan!”

Mitt i röken och oväsendet, hörde Urban ivern i Johans röst och han märkte att han också ville ta robotgruppen.

”Ta den och slå ut den jäveln, låt dem smaka svenskt stål!” sade han med ett varggrin och fick ett likadant grin tillbaka.

”Jag omfattar och du nedhåller! Hammaren och städet, nu skall du få prova på det på riktigt Urban!” svarade Johan och var sedan borta, lika plötsligt som han kommit.

De fem soldaterna var bleka under hjälmarna men helt på det klara med uppgiften. De var gröna på fältet och för ett kort ögonblick önskade Johan att han hade sin egen robotgrupp med sig istället men att dagdrömma var lönlöst. Johan hade nu ett pansarskott och även en ak5:a. Gruppen var välbeväpnad med två pansarskott till, ett granatgevär och en kulspruta.

Och nu är det första gången de får använda sina vapen i strid.

”Lindkvist sade han till gruppchefen som stod närmast, växelvis framryckning, min omgång framrycker först.”

Den unge gruppchefens ögon flackade först osäkert. Sedan blev de stadiga och klara. ”Uppfattat Kapten!”

Ännu mer splitter flög runt dem men Urban såg till sin tillfredställelse ett enormt rökmoln stiga från höjden. Inga fler mynningsflammor syntes och inga fler pisksnärtar hördes över deras huvuden.

”Akan nummer två är utslagen! BT 2 tog den!” ropade Håkansson.

Fint den andra automatkanonen var också satt ur spel. Det skulle göra det lättare för Johan och robotgruppen.

Boom! En granat smackade ner farligt nära och Urban såg att soldaterna på andra sidan tagit sig ännu närmare. Hans vagnar hade gjort sitt, de kunde inte bekämpa T 54:an. Stridsvagnen kunde däremot lätt skjuta pansarbandvagnarna i småbitar.

Nu var resten upp till Johan och hans soldater. Sekunder gick sakta som år tills Håkanssons röst hördes igen.

”Kapten! Kapten Stenbäck har stridskontakt!”

Och mycket riktigt, till vänster om dem, bortom stridsvagnen hördes nu eldgivning. Sakta men säkert tog sig robotgruppen närmare flodbädden. Smatter hördes nu hela tiden från robotgruppens håll och Urban kände tillförsikt.

”Nedhållande eld! vrålade han, understöd robotgruppen!”

Johan och hans omgång gav eld medan Lindkvist framryckte med sina soldater.

”Nu är det vår tur.” ropade Johan och reste sig upp. På linje gick han och två man framåt samtidigt som Lindkvist understödde. De tog sig fram genom tät lövskog som täckte kullen. Kulor ven då och då genom luften, träffade träd och stänkte träsplitter. Det luktade starkt av trä och krutrök. Dammet virvlade upp i solljuset som trängde ned genom trädkronorna.  När de var 50 meter längre fram tog de skydd igen.

Fiendens eld hade först varit sporadisk och dåligt samordnad. De hade blivit helt överraskade av svenskarnas motanfall. Fyra- fem döda fiender hade de passerat men nu blev elden intensivare. En kulspruta dold bakom några stora stockar öppnade oväntat eld mot dem. Soldaten bredvid Johan träffades i underarmen och sjönk ihop. De tvingades alla i skydd och Johan undersökte snabbt soldaten. Skadan i sig var inte livshotande men smärta gjorde att soldaten var på väg in i chock. Det unga ansiktet var likblekt och såg litet och hopsjunket ut under hjälmen

 ”Förbind honom och stanna med honom. Ge honom en etta” gav Johan i order till sin kvarvarande soldat, gruppens sjukvårdsman.

Nu var det bara han själv och Lindqvists omgång kvar. Kulsprutan fortsatte sin intensiva eldgivning och den sköt nu mot Lindqvists omgång som tryckte bakom några stora stenar.

Johan drog sprinten hur handgranaten, tog ett djupt andetag och tiden rörde sig i sirap när han reste sig upp helt oskyddad och kastade iväg spränghandgranaten, han tog upp en granat till och kastade igen. Granaterna singlade genom luften och försvann ned bakom stockarna. Platsen där kulsprutan befann sig exploderade plötsligt i ett virrvarr av träsplitter, jord och kroppsdelar. Svart rök slog upp och virvlade mellan träden. 

”Framåt Lindqvist, gå på marsch! vrålade Johan.”

 Lindqvist och hans två soldater stormade framåt, de sköt korta eldskurar mot platsen där kulsprutan nyss funnits. De fiender som överlevt nedslagen dog där de låg och stod. Ingen ära fanns i att skjuta dem men ingen ära låg i att dö heller.

Så var de plötsligt framme vid stridsvagnen. Precis bakom en liten åsrygg stod monstret och gav eld mot svenskarna på andra sidan floden.

”Nu gäller det soldater.”  Johan såg dem i ögonen en och en. De var unga och oerfarna, men mycket av osäkerheten var borta nu. De hade fått sitt elddop. De hade stigit ned i helvetet och de skulle ta sig genom det.

”Lindqvist, du och jag, varsitt pansarskott, eld på mitt kommando. Övriga nedkämpar skyttarna i anslutning till stridsvagnen. Frågor?”

Ingen hade några frågor.

Allt var mycket enkelt och mycket svårt.

Återigen saktade tiden ned. Känslan av att han och Lindqvist reste sig i slow motion kom över honom.

Jag måste upp snabbt men så förbannat långsamt det går! tänkte Johan och såg över skyddet där allt rörde sig som i en långsam film. Stridsvagnen sköt mot flodbädden. Rekylen från kanonen fick vagnen att långsamt vagga bakåt. Rök vällde nästan lättjefullt ut ur mynningen. Soldater rörde sig sakta runt monstret. De sköt eller skrek ut order. Men allt gick så långsamt. Så var det som tiden kom ifatt. Som en film som plötsligt spelades snabbare. Ljudet kom också tillbaka. Eldgivningen var intensiv, order vrålades, och soldater laddade om sina vapen.

Plötsligt fick en av fiendesoldaterna vid stridsvagnen syn på dem, han skrek och pekade och flera huvuden vreds förvånat åt deras håll.

Dags att smaka på svenskt stål.

Johan kastade en snabb blick mot Lindqvist, han var eldberedd, pansarskottet stadigt riktat mot T 54.an. Johan såg ned i siktet, justerade riktpunkten och gav kommando.

”Pansarskott eld!

De två granaterna träffade stridsvagnen nästan samtidigt. Detonationen var öronbedövande. Luckorna kastades upp och eldkvastar stod upp ur dem. Samtidigt öppnade de två andra soldaterna eld med kulspruta och ak5.an. Johan kastade ifrån sig det förbrukade pansarskottet, osäkrade den sista handgranaten och kastade den mot några soldater som tagit skydd bakom den tystade stridsvagnen.

Urban noterade att eldgivningen nästan dött ut efter de två kraftiga detonationerna. Något brann häftigt uppe bland träden.

Ytterligare en detonation hördes och någon skrek hjärtskärande ett tag, för att sedan tystna.

”Uppsittning! ropade han bakåt, klara för vagnstrid. Vi går över floden nu”.

De framrykte på linje och sköt de få soldater som fortfarande gjorde motstånd. Johan såg hur Lindqvist med en kort eldskur och förvridet ansikte tystade en soldat med avslitet ben som försökte lyfta sitt vapen. Mannen hade skrikit fruktansvärt ända sedan Johan kastade sin sista handgranat. Trots sin skada hade soldaten tillsammans med några andra vägrat att ge sig eller ge sig av och tagit skydd bakom stridsvagnen där de slogs till siste man.

Johans soldater såg chockade ut där de stod bland fallna kroppar.

Våldet och den intensiva striden var över och snart skulle stridsutmattning och chock sätta in. Han var tvungen att snabbt få dem därifrån innan fler fiender dök upp.

”Lindqvist, ta med dina soldater och hämta den skadade. Anslut sedan hit. Vi möter kapten Andre nedanför kullen precis vid vadstället”.

Lindqvist nickade och försvann tillsammans med sina soldater.

Det var då Johan fann honom.

Ivan låg bakom stridsvagnen. Den serbiske officeren var träffad både av kulor och av splitter. Bredvid honom låg flera tomma magasin och blodiga bandage.  Blicken stirrade oseende upp genom lövverket, mot den blåa himlen. Han hade tillsammans med de få kvarvarande soldaterna försökt försvara kullen. Samtidigt som han stridit hade han försökt att förbinda soldaten med det avslitna benet.

”Krigare.” sade Johan, slöt Ivans ögon och rättade till uniformsrocken så att mannens gradbeteckningar blev synliga. Han var en äkta sådan i alla fall, en officer som inte lämnade sina män utan stred in i det sista.

Sedan lämnade han platsen för att ansluta till plutonen. Bakom honom började stridsvagnen att brinna allt häftigare och röken från elden bolmade i spiraler upp mot himlen.

Ett tecken för dem som kan tyda det.

9 “Opportunities multiply as they are seized”

Kapten Urban André UNPROFOR, pansarskytte-plutonchef för den nyligen inroterade Bravo Tango plutonen var irriterad.

Med plötslig avsmak släppte han pennan, sköt ifrån sig anteckningsboken och lutade sig bakåt i stolen och betraktade den stora kartan som hängde på väggen. Den visade kompaniets AoR - area of responsibility.

Vi har många skyldigheter men en av dem åsidosätts.

Urban var en mörkblond, välbyggd svensk man av medellängd, korrekt klädd i uniform med ett lika korrekt sätt. Han hörde till den skola av militärer som ansåg att varje officerare bör följa regelboken till punkt och pricka.

Men på den korta tid han varit i Bosnien hade han förändrats och det hörde ihop med ledningens sätt att hantera Johan Stenbäck.

För varje dag som går minskar hans chanser att överleva. Jag har samlat information om Laszlo och det lilla jag fått fram är olycksbådande.

Fan!

Han satt vid ett avlångt bord i en av byggnaderna på camp Sleipner tillsammans med de andra plutoncheferna, cheferna från stabstroppen, trosstroppen, kvartermästaren och hade kompanirapport med kompanichefen. Den hölls alltid i huvudbyggnaden där kompanichefen plus ställföreträdande kompanichef huserade tillsammans med signalisterna samt Charlie Tango.

Medan samverkansofficeraren Magnus Hellström malde på om en konsert som kompaniet var bjudna till av Tuzlas vänförening av internationellt samarbete tänkte han istället på vilken streber han hade varit när han kom ner.

De erfarna soldaterna som vi avlöste, Johans pluton, hade inte mycket till övers för mig. Komma där som en annan officersidiot och klaga på att flaggan på bandvagnen var försvunnen.

”Jävla paragrafryttare”, var det en rödhårig, fräknig soldat som sade efter mig när jag tomhänt gick därifrån. Jag låtsades inte höra men tänkte, att nog är de Johans soldater alltid.

En av officerarna vid bordet reste sig upp och öppnade ett fönster och plötsligt drog en uppfriskande nordlig vind genom rummet och fick en lös kant på AoR- kartan att fladdra till.

Jag och Johan läste till både fänrikar och löjtnanter ihop och till sist gick vi även på Borensberg och blev kaptener. Vi blev bra kompisar men jag retade mig alltid på hans respektlösa attityd kring regler men nu, nu fanimej har jag fått nog!

Han måste ha gjort något ljud för Magnus avbröt sig och alla huvuden vreds åt hans håll.

”Var det något kapten?” undrade kompanichefen bekymrat och pannan lades i djupa veck.

Ja vad fan tänkte Urban som sällan svor, nu eller aldrig!

Han rätade på ryggen.

”Jag vill inte sitta här mer och få värdelös info om en konsert, jag kom hit för att få veta vad ledningen, FN och Sverige gör för att hitta kapten Stenbäck!”

De andra stirrade på honom, att han skulle få ett sådant utbrott var nog det sista de kunde tänka sig men han hade tröttnat.

Vad har mitt korrekta sätt i alla lägen gjort mig för nytta? Vill jag bli som en i staben, en dag stå framför officerare som alla är ute i verkligheten och skriva dem på näsan om regler som måste följas och rapporter som måste skrivas.

Nu är det lika bra att köra på.

”Moralen bland mina soldater är låg, de tycker att FN, Sverige och vi officerare struntar i Stenbäck och de undrar vad som skulle hända ifall de råkar ut för samma sak. Mycket snack och ingen verkstad är det allmänna omdömet och jag håller med dem! Vad görs åt Johan, för en sak ska ni veta, han är även en god vän sedan länge och jag känner hans fru Maria personligen!”

Samverkansofficer Magnus vred sina händer så att papperet blev skrynkligt, kompanichefen lade pannan i ännu fler bekymmersveck och Urban bestämde sig för att öka pressen.

”Ikväll ringer jag Maria Stenbäck. Exakt vad ska jag säga till henne att vi på BA05 gör för att hitta hennes man? Ska jag säga att vi inte har tid just nu eftersom kompaniet ska gå på konsert?”

Kompanichef Major Anders Ström från Lund stängde munnen igen. Tydligen skämdes han för att släppa ut den vanliga strömmen av intet förmenande ord. Och det var egentligen inte hans fel att läget var som det var utan bataljonstabens. Men han kunde tillsammans med de andra cheferna sätt press på staben men valde att hålla låg profil istället. Kompanichefen var karriärist och Urban kände bitter smak i munnen, eftersom han själv var, hade varit, likadan. en symbolisk  punkt och pricka.

”Ett förslag major? frågade Kapten Jansson en av veteranerna bland plutoncheferna med en tidig runda i BA01. 

Anders Ström nickade och Jansson fortsatte.

”Skicka ut en spaningspatrull till Kosara som frågar ut byborna. Jag vet, fortsatte han, att det redan gjorts men nu har den första skräcken lagts sig i byn. Det är mer troligt att vi kan få ny information nu.”

Magnus Hellström, reservofficerare och kommunalpolitiker i Nässjö kommun slätade ut sitt papper och gav Urban en spetsig blick. Han hade inte tyckt om att bli avbruten eller att någon ynka plutonchef kallade hans information för värdelös.

”Mitt förslag är att vi skickar Kapten André sade han. På så vis ökar moralen bland hans soldater och han kan ge Fru Stenbäck ett positivt besked.”

Urban sträckte på sig och plötsligt kändes allting bättre, aldrig hade deras samverkansofficer kommit med ett så bra förslag förut.

Din pappersvändande civilist. Tror du att jag är som du och bara vill gå här på campen med perfekt putsade kängor? Att det är ett straff att köra utanför gaten?

Rynkan i pannan på kompanichefen slätades ut.

”Bra sade han. Det blir så. Kapten André, imorgon tar du Bravo Tango till Kosara. Försök få fram ny information om Johan Stenbäcks kidnappning.”

”Ja Major! svarade Urban och efter en blick på Magnus Hellström tillade han med bister tillfredställelse, det ska bli mig ett sant nöje!”

”Det går för bra sade Jonatan och gav ratten en missnöjd dask med handen, vi har slukat mil efter mil utan missöden och imorgon når vi bergen och vårt slut mål, Kosara.”

Det enda som hördes i bilen var spinnandet från motorn och dånet från däcken när de tuggade asfalt. Framför dem låg motorvägen öde så när på en och annan bonde som rullade fram i en hästkärra full med vindruvor eller majs. En del vinfält låg övergivna, på andra skördades det för fullt. Thomas som satt bredvid Jonatan i framsätet sträckte på sig så gott det gick. Han var stel i hela kroppen efter alla timmar i bilen och längtade efter att röra på sig igen. I knät hade han kartan Maria stulit med sig från träffen i Revingehed.

”Jag tror vi lugnt kan blåsa på fram till bergen. Sedan kommer vi farligt nära våra landsmäns område.”

Jonatan kastade en blick på Thomas finger som pekade ut deras position på den gröna fullklottrade kartan. Överallt fanns markeringar och kommentarer över militära förband i området.

”Det var jäkligt smart av henne att sno med sig kartan. Inte ens jag märkte vad hon gjorde.”

”Nej, du hade fullt upp med att spana in helt andra saker” svarade Thomas och log.

”Ja, erkände Jonatan och gasade om en gubbe som gick bredvid en kärra dragen av en åsna, hon har de snyggaste benen jag någonsin sett. Jag har drömt många våta drömmar om de benen ska jag erkänna. Kjolen, skorna och stay upsen hon hade var så sexigt, mmm. Och nu, nu får man bara se henne i för stora militärbyxor och armékängor. Vilket öde…”

Plötsligt var Marcos huvud mellan dem när han lutade sig fram från baksätet.

”Hade hon stay ups på sig i Revingehed? Varför berättade ingen det för mig?”

Jonatan suckade och himlade med ögonen, helt uppbragt över att någon kunde missa en sådan sak.

”Den gången och nästan alla andra gånger också. Ibland Marco, så undrar jag vad du använder dina ögon till!”

Hans hand for ut och lappade kärleksfullt till Marco över huvudet. Thomas såg att Marco bara flinade, han blev inte längre sur eller arg över Jonatans retsamma kommentarer.

De har blivit riktigt bra polare.

Precis som jag och Anton. Men med Anton är allt bara för jäkla sorgligt.

Thomas såg Zastavan framför dem och skymtade Antons mörka huvud i framsätet bredvid Marias. Jonatan insisterade på att när han körde så skulle Maria köra bilen framför honom. Hennes körstil var alldeles för italiensk tyckte han men ingen av de andra kunde förstå logiken i det, eftersom Jonatans körstil var unik.

Som när han tog hand om flyktinglastbilen. Jag trodde flera gånger att han skulle välta. Men Jonatan är som en katt och landar alltid på tassarna.

”Ok, nästa gång hon har det så berättar vi. Men det lär dröja, Marco” svarade Thomas. Nu ska vi hålla ögonen öppna efter annat.”

Marcos överdrivet tunga suck fick Jonatan att skratta.

”Vet du, hon har gömt undan ett par svarta stay ups i sin packning… Jag tror hon har planer för sig och kaptenen, när han väl är befriad!”

”Har du snokat i hennes packning! utbrast Daniel som hade vaknat från sin slummer i baksätet, har du ingen skam i kroppen Jonatan?”

Jonatan fnös och gav Daniel en blick i backspegeln.

”Han har ingen skam i kroppen alls, och han har sökt igenom allas våra packningar, fattar du väl, sade Marco och satte sig tillrätta i baksätet och studerade Daniel noga.

”Säg mig, vad hittade du för intressant i Daniels?

”He, he” hördes det menande från Jonatan och Daniel blev plötsligt knallröd i ansiktet och började med långa fingrar flitigt putsa på sina glasögon.

Han såg så generad ut att Marcos ögonbryn for upp så att de trasslade in sig i hans lockiga hår.

”Intressant” sade han och flinade stort.

”Det är gulligt faktiskt sade Jonatan släpigt, att det är två i Bravo som skriver dagbok varav den ena är en kvinna…”

Thomas som studerat kartan och mätt avstånd till svenskarnas AoR avbröt dem.

”Jag litar på din magkänsla Jonatan, om du säger att det går för bra så betyder det att snart händer det något. Det är dags att öka uppmärksamheten hos Bravo. Signalera till Maria att vi ska stanna, det är ändå dags för rast.”

I baksätet knakade det högljutt om Daniels långa ben.

”Amen till det!” sade Daniel lättat och satte på sig sina ytterst välputsade glasögon.

När Urban klev ut från sin bostads-container var solen på väg upp och värmde vattenpölarna som kommit under natten.  En bit bort stod Alfas pansarbandvagn redo eftersom de svarade för vakt och beredskap, men alla andra vagnar var parkerade på plattan en bra bit bort från förläggningen. Hans pluton var ivrigt igång med att lasta i vagnarna och sprang bort till dem, fullastade med packning och ammunition.

Urban drog njutningsfullt in lukten av regnvåt asfalt och dieselångor i näsborrarna.

Det är det här vi har kommit hit för.

Att åka ut på mission.

Igår kväll så förändrades hans pluton mitt framför ögonen på honom.

Från lojt intresserade soldater till red alert.

Han hade haft briefing med dem och gensvaret blev mycket positivt. Att ge sig ut på sök efter information om Johan Stenbäck tilltalade dem mycket. Efter det mötet hade skvallret gått bland alla soldaterna, det hade han fått veta senare på mässen av sina kollegor.

När man bodde så tätt ihop så hörde officerarna soldatsnacket.

Urban drog på munnen.

Jag har enligt ryktet satt folket i staben på plats… drog mitt vapen under mötet, viftade med det under bataljonschefens näsa och sade ”att nu är det slutsnackat!”

Överste Gunnarsson var ju inte ens med…

Men min pluton är stolt över mig och det är bra!

”Kapten André!”

En av signalisterna från mainbuilding stod framför honom.

”Kompanichefen vill tala med er, han väntar i orderrummet.”

Urban stämde av med sin ställföreträdare, sedan gick han till sin chef. Han var för ovanlighetens skull ensam och bad Urban ta plats i en stol.

”Fick du tag på kapten Stenbäcks fru igår kväll?” undrade han.

Urban tänkte på gårdagskvällens fruktlösa försök att få tag på Maria. Han undrade hur hon klarade av all oro och väntan och han visste hur nära de två stod varandra. Han hade alltid varit avundsjuk på Johan över det.

När vi läste i Halmstad så var jag arg på honom många gånger över hur han var mot henne. Ok, vi var unga och fulla men ha en så fin tjej och fullständigt strunta i henne när man är ute, det kunde då inte jag fatta.  Andra tjejer kunde bli hur gnälliga som helst över sina officers-pojkvänners partyvilda sätt men inte Maria.

Johan var bland de vildaste och hon klagade aldrig.

”Nej, hon var inte hemma så det vore bra om någon härifrån kontaktade henne.”

”Jag ska be Anders göra det och om han inte får tag på henne så kan han alltid be IB12 om hjälp, svarade Major Ström sedan fortsatte han, jag har fått information som jag egentligen inte har tillstånd att vidarebefordra. Men jag väljer att göra det i alla fall.”

Urban rätade uppmärksamt på sig när majoren reste sig och gick fram till en karta som visade ett område som låg granne med deras.

Chefen går emot en order? Det hade jag aldrig väntat mig!

”Våra brittiska kollegor sydväst om oss har skickat mycket underlig information. De säger att vi har en trupp i deras område och antyder att det kan vara en svensk specialist-styrka på väg att befria kapten Stenbäck.”

Majoren tillade efter en blick på Urbans förvånade ansiktsuttryck ”Ja, ledningen här är lika förvånade. Vi har inte fått några som helst indikationer på något sådant.”

”Men det hjälpte mig igår, för först ville ledningen att jag skulle avblåsa vår operation till Kosara men efter att den här informationen kom fram så ändrade de sig.”

Han pekade ut ett område på kartan.

”Här sågs de sist, åtta män och en kvinna, ytterst välutrustade och skickliga enligt britterna. De kom direkt från de strider som pågår i väster och det tyder ju på specialistkunskaper. Inga vanliga civila överlever direkt krig.”

Urban gick fram och studerade kartan noga, han kände inte till britternas område särskilt bra men visste att där var väldigt turbulent just nu med strider och mycket flyktingar.

 ”Freden är nära säger de på HQ men samtidigt är det väldigt oroligt i alla hörn av Balkan.”

Anders Ström lade plötsligt handen på Urbans axel.

”Enligt engelsmännen är den här gruppen på väg åt samma håll som din pluton. Var ytterst försiktig, Urban. Vilka beslut du än tar där ute så har du mitt fulla stöd!”

”Jag ska vara försiktig” svarade Urban.

”Och tack för den här informationen som jag inte har hört ett ljud av” tillade han menande.

Anders Ström log bistert och följde med Urban ut.

”Jag vill prata med din pluton innan ni åker. Är ni marschfärdiga om en kvart? frågade han och tillade, en sak ska du veta. Jag hade skickat er till Kosara, oavsett vad staben tyckt om det. Du hade rätt igår, det är på tiden vi gör något!”

”Fan, sade vagnföraren, kompanichefen själv önskade oss lycka till.”

Urban som stod i luckan med kikaren framme svarade inte han hade hört samma mening upprepas av Dan säkert tjugo gånger. Men inte bara Dan var nöjd över det utan hela plutonen var på extra gott humör över att kompanichefen hade önskat dem lycka till. Urban själv var orolig, den mystiska gruppen verkade vara på väg åt samma håll som Bravo och frågan var, om de var vän eller fiende.

Plutonens tre vagnar närmade sig bergens utlöpare och vägen började stiga brant. Den slingrade sig som en serpentin ända upp till Kosara där byns odlingar låg utspridda över en liten platå i skydd av väldiga bergsmassiv. Nattens ihållande regn hade blött upp grusvägen men för bandvagnarna var all lera en lätt match. Urbans vagn låg i täten och han beordrade halt för plutonen. De hade färdats i timmar och det var dags för rast.

”Vi har hållit god fart utan incidenter” sade Urban till sin stf löjtnant Karlsson i vagnen bakom men det uttalandet fick han strax äta upp.

För när hans grupp på sex man klev ur bandvagnen så slank det även ut en fripassagerare i form av en stor svartbeige 35 kilos schäfertik.

Den sprang genast en bit bort och pinkade, sedan ruskade den på sig och sprang med glatt viftande svans en sväng runt bandvagnarna.

Urban visste med en gång vem den skyldige var. Det fanns bara en i hans pluton som ens kunde komma på tanken till något så urbota dumt.

”Håkansson! Varför har du släpat med Boy?”

Plutonens rödhårige djurälskare gav honom en fåraktig blick. Inga djur var tillåtna i vagnen och han visste väl om det.

”Hon var så envis kapten, hon skulle bara med… Jag försökte få henne att stanna på campen men hon bara slank in igen. Jag tror hon är sjuk, Kapten för hon gnällde hela tiden, hon slutade inte förrän hon var inne med oss i vagnen!”

Urban bet ihop om vad han tänkte säga.

Han visste hur mycket hunden betydde för Håkansson. Hon hade med den tidigare Bravo-plutonen vaktat gaten. Enligt soldaterna så hade hon bara dykt upp en dag och följt med förra Bravo Tango på deras rutinpatruller av campen. Kasper, en av Johans män hade bett Håkansson ta hand om henne. Boy själv som alla först trott varit en hanne tills Kasper gett annat besked satte sig uppmärksamt framför Urban. Hon verkade förstå att de pratade om henne och hennes intelligenta bruna ögon var så smältande att hon fick Hollywood-collien Lassie att framstå som en klumpig nybörjare.

Urbans pluton stod tyst, de visste att deras kapten inte gillade hundar och det enda som hördes var trummandet från Boys långa svans när den slog mot Håkanssons kängor där han stod som en orolig hönsmamma bakom henne.

”Kanske Boy kan ge oss den tur vi behöver sade han eftertänksamt. Hon var ju trots allt Bravo Tangos maskot…”

Urban såg sina soldaters häpna ansikten och han blev själv förvånad. Nu bröt han mot regelboken igen.

Nu ska jag inte bryta mot fler regler lovade han sig själv.

Det löftet han skulle minnas med ironi i resten av sitt liv.

Håkansson strålade så lättat under sin blåa hjälm att Urban genast spände ögonen i honom.

”Men hon är ditt ansvar Håkansson! Förstått?”

”Ja kapten!” blev det glada svaret och plötsligt hade Urban en lång skär tunga i ansiktet. Boy, som liknade Marias schäfertik väldigt mycket, hade ställt sig med tassarna på hans axlar. Det ryckte lätt i löjtnant Karlssons mungipor, han visste vad Urban tyckte om närkontakt med djur och Håkanssons ansikte blev blekt under hjälmen men resten av plutonen rörde inte en min när Urban glodde på dem.

Allt tur för er det. Annars så hade ni fått rengöra band varenda ledig tid resten av månaden ut!

Urban kände ändå att situationen krävde något mer av honom.

”Fin hund.” tillade han och gav henne en mycket lätt klapp på huvudet.

Husen såg ut som små staplade sockerbitar i solskenet och torget med ett stort träd i mitten låg öde. En katt låg hoprullad på en bänk annars syntes inte en levande själ. 

Bravo var grupperad på en kulle och såg ner på den lilla byn Kosara. Kasper, Simon, Marco, Daniel, Jonatan, Thomas och Anton hade alla samma bistra ansiktsuttryck.

Maria förstod varför.

De mindes. De mindes den dagen då Johan lät sig bli gisslan och räddade en hel skolas barn.

Inget stod det om det i svenska tidningar. Bara att Johan blivit tillfångatagen. Inte varför eller hur. Svenska hjältar gör bragdmål i fotboll eller vinner på lotto. Att göra något för någon annan i ett land långt borta räknas inte.

Bitter och arg skakade hon på huvudet.

I Sverige är hjältarnas tid längesen förbi.

”Cirkeln är sluten, sade hon, vi är där allting började.

Rädsla tog tag i henne, och hjärtat började bulta fortare.

Tänk om det är för sent? Tänk om han är död?

Tänk om det är för sent…

Med ett hjärta som bultade så hårt att det gjorde ont ville hon skrika högt, rakt ut över byn och ut över bergen bakom, skrika ut all vånda som hon hade inom sig.

Thomas, som till skillnad från de andra sällan tog kroppskontakt lade plötsligt sin hand på hennes arm, kramade den och pekade sedan västerut, där väldiga snötäckta bergstoppar blockerade synfältet. Som små svaga prickar framför dem cirklade rovfåglar i luften i jakt på villebråd.

”Ser du den lilla vägen bakom kyrkan? På den körde Laszlo och hans män ut ur byn. Det var det sista vi såg av kaptenen.”

När han släppte hennes arm var paniken borta även om rädslan var kvar.

”Vad gör vi nu? sade han och gav henne en forskande blick, bollen är din.”

Maria tog all rädsla, rullade ihop den, till en boll, och slängde iväg den.

Rädsla är för fegisar.

Hon såg på dem med stolthet och kärlek. De var hennes hjältar, de hade gjort det omöjliga möjligt och sett till att hon kommit till den plats hon var ämnad att komma till.

”Vi ska göra det vi har kommit hit för sade hon och hennes blick gick återigen till den lilla byn nedanför dem, vi ska gå på ett möte.”

Azra låste dörren till skolan och stoppade den stora järnnyckeln i tygkassen med alla böcker. Det var bara eftermiddag men ändå var hon trött. Med en suck strök hon en lång hårslinga bakom örat.

Jag sover för lite eftersom mardrömmar plågar mig varenda natt.

Så hade det varit ända sedan gisslandramat.

När hon gick genom byn till sitt hus kände hon kvinnornas blickar på sig. De var i sina köksträdgårdar eller hängde tvätt men allihop sneglade efter henne. Azra ansågs som udda, hon fyllde snart trettio men var fortfarande ogift. Inte för att det saknades friare men hon ville gifta sig med den rätte.

Och honom drömde hon om nästan varenda natt.

Som om jag någonsin skulle träffa honom igen.

Vilken dum kvinna jag är.

Med en suck låste hon upp sin ytterdörr och gick genom halldunklet ut i köket.

Där såg hon en så oväntad syn att hon tappade kassen i golvet så att den sprack. Böcker, papper och pennor spreds ut över stengolvet.  En hand lades över hennes mun och en bestämd röst sade i hennes öra åt henne att inte skrika.

Men inte ens om hon ville kunde Azra skrika.

Hon var förstummad.

Vid hennes köksbord satt en kvinna och bakom henne stod Han.

Ansiktet hade hårdnat men annars såg han ut som första gången hon såg honom.

Jag drömmer tänkte hon.

Hans ögon mötte hennes och de skiftade färg.

Från grönt till brunt.

Urban gick till fots in i byn med bara tolken Nico och sin prickskytt Niklas.

De skulle knacka dörr och försöka få fram mer information om Laszlo och om Johan.

De är skyldiga oss det. Utan Johan och hans soldater så hade den här byn varit utan barn.

Han ville inte skrämma upp byborna så vagnarna stod utanför byn och resten av plutonen höll vakt.

Än så länge går allt enligt planerna tänkte han men då var plötsligt Boy vid hans sida och gick i perfekt fot utan koppel och nosen var alert höjd.

Urban stannade och gav hunden en uppgiven blick.

”Kunde inte Håkansson ha koll på dig?”

Boy brydde sig inte om honom utan gick mot ett av husen som låg på en bigata. När inte Urban gick efter stannade hon och vände på huvudet och gnällde.

Urban blev ställd.

Det var uppenbart att hunden ville att han skulle följa efter henne.

Inte kan jag följa efter en hund.

Det skulle vara alltför bisarrt.

Han ruskade på huvudet och gick åt andra hållet.

Azra nickade och kände handen släppa taget om hennes mun. Hela köket var fullt med soldater och hon kände igen dem allihop.

Deras ansikten skulle hon aldrig glömma, för henne var de hjältar allihop som förhindrade ett blodbad i Kosara, räddade livet på hennes skolbarn och räddade hennes liv också.

Den slanka kvinnan som satt vid köksbordet spände sina blåa ögon i henne.

”Var finns min man?” sade hon på engelska.

Azra stirrade på henne.

”Vem är du? fick hon fram och visste svaret innan det gavs.

”Maria Stenbäck från Sverige. Jag har kommit till Kosara för att hämta hem min man. Och jag behöver din hjälp.”

Azra stod som förstenad. Det otroliga hade hänt.

Min väntans tid är över.

Maria gav ett tecken till Honom som gick fram och drog ut stolen framför Azra. Hon kände sig snurrig i huvudet och satte sig tacksamt ned. Hans arm snuddade vid hennes axel och det gick en elektrisk stöt genom hela kroppen.

Hon försökte samla tankarna men blicken gick hela tiden mellan den främmande kvinnan och mannen som hon var kär i.

En av soldaterna gick fram till henne, det var sjukvårdaren som hjälpt Luigi, pojken som blivit skjuten på byskolans trappa.

Han kollade hennes puls och sade något på ett främmande språk.

”Hon är på gränsen till att svimma. Vänta med att fråga ut henne tills hon hunnit samla sig.”

Maria mittemot Azra nickade.

Sedan log hon och Azra föll för charmen i leendet och värmen i ögonen. Hon var beredd att hjälpa till med vad som helst för den här kvinnan, men vad hon bad om var enkelt.

”En kopp kaffe vore gott.”

Niklas sänkte sitt gevär något och stirrade på den märkliga synen.

Hans kapten drogs av Boy ända fram till ett prydligt vitt litet hus i slutet av gränden.  Så fort kaptenen försökte vända slet hon i hans byxben med ett morrande. Tolken Nico försökte få henne på andra tankar, visslade och lockade med godis men hon ignorerade honom fullständigt. Så fort kaptenen gick dit hon ville släppte hon taget och gick före, med höjt huvud och svansen vaksamt rak.

Niklas gillade sin kapten.

De andra klagade ibland att han var så petig med regler men Niklas som varit nere tidigare kände att deras kapten inte skulle banga ur om de hamnade i farligt läge.

Och han har koll på oss och på läget. Inte som min förre chef som lät sin ställföreträdare sköta allting efter första gången vi blev beskjutna.

Kaptenen kastade en blick på honom och Niklas höll ansiktet nollställt. Det var rätt kul hur hunden behandlade honom men inte sjutton tänkte han låta kaptenen ens ana att han tyckte det!

Till slut gav kapten André upp och gick efter Boy fram till dörren på huset. Niklas var tre steg efter och höll noga uppsikt i alla riktningar. Hans jobb var att skydda kaptenen men en knäpp hund kunde han inte göra mycket åt.

Utom att skjuta den fast då blir Håkansson vansinnig. Och om jag skjuter Håkansson blir hans morsa vansinnig…

Boy gav plötsligt skall.

En gardin fladdrade till i fönstret till höger men annars var det tyst och stilla.

Hela situationen var plötsligt mycket olustig och Niklas osäkrade vapnet. Nico höjde på ögonbrynen.

”Varför osäkrar du? Meningen var ju att vi inte skulle skrämma byborna!”

”Det finns beväpnade män därinne!”

”Snarare livrädda tanter! ”fnös Nico.

”Det räcker! sade kapten André över axeln. Jag litar på dina instinkter Niklas så var beredd!”

Boy skällde en gång till och sedan började svansen vifta.

Niklas var beredd.

Han hade upplevt en hel del på sin tidigare runda i BA03 men inget hade kunnat förbereda honom på vad som sedan hände.

Dörren öppnades och en kvinna stod på trappen med en kaffekanna i handen.

Hon hade svenska infanteriets gröna kamouflage uniform på sig men utan beteckningar.

Det solbrända ansiktet inramades av lockigt brunt hår och hon hade de blåaste ögon Niklas någonsin sett.

”Hej Urban, sade hon på perfekt svenska till kaptenen, vill du och dina män ha en kopp kaffe?”

Azras kök hade aldrig varit så fullproppat med män.

De var som tigrar i en bur allihop fast med en kaffekopp i handen. Det fanns vapen överallt, de hängde i männens bälten, stod lutade mot köksbordet eller stod placerade i hörnen. Hunden som rusat in i köket låg salig på rygg med tassarna i vädret och den svenske blonde jätten klappade kärleksfullt om henne.

Maria som verkade känna officeren från UN väl var den som hade befälet. Azra kunde inte annat än beundra henne. Kaptenen var, efter att den första chocken släppt över att möta kapten Stenbäcks fru, mycket upprörd och till slut så tog Maria med honom ut i vardagsrummet för, som hon sade ”enskilda överläggningar”.

HAN däremot stannade kvar i köket. Till hennes stora lycka satte han sig på stolen bredvid hennes och hon önskade att ödet hade förvarnat henne. För då hade hon tagit på sig finare kläder, sminkat sig och fixat med håret i timmar före hans ankomst. Istället fick han se henne i en enkel klänning och håret i hästsvans.

”Var inte orolig” sade han på engelska lågt i hennes öra, Maria får alltid som hon vill, Kapten Urban har inte en chans.”

Azra rös av välbehag över att ha honom så nära.

Det är du som gör mig orolig ville hon säga men vågade inte.

Alla mardrömmar och alla sömnlösa nätter hon upplevt sedan gisslandramat var värt den känslan.

Sedan skärpte hon till sig. Hon var ingen nyförälskad flicksnärta utan en vuxen kvinna med en vuxen kvinnas ansvar.

Kosara står i skuld.

Utan kapten Johan Stenbäck hade detta varit en by i sorg och jag hade legat i en kall grav sörjd av ingen.

Plötsligt djärv tog hon hans hand i smyg under köksbordet och ville aldrig mer släppa taget.

”Du kan inte få mig att ändra mig.”

Maria höjde inte rösten men armarna lade hon i kors över uniformsjackan. När Maria hälsat på honom utanför huset hade Urban först inte trott sina ögon och tänkt att han hallucinerade.

Men jag skulle aldrig hallucinera Maria i Johans gamla uniform.

”Jag har inte tagit mig igenom ett land i brinnande krig bara för att bli hejdad av dig. Den Maria du kände, hon är borta. Enda sättet att stoppa mig är med våld.”

Urban ville slita sitt hår men eftersom han var renrakad uppe på huvudet så fick han nöja sig med att frustrerad gå bort till fönstret och stirra ut i Azras köksträdgård.

Helst av allt ville han slänga henne över axeln och köra henne i säkerhet till campen.

”Jag kan inte fatta det, sade han igen, hur i hela friden har du lyckats ta dig hit? Och fått med dig Johans soldater?”

Maria satte sig i soffan. Tydligen läste hon hans tankar för hon höll handen nära sitt vapen som hon bar vid bältet i ett hölster. Att hon bar vapen gjorde hela situationen ännu mer overklig.

Johans fru var skotträdd och avskydde vapen. Men den Maria som satt framför honom verkade van vid sin Tula.

”Tiden rinner ifrån mig och varje minut är dyrbar, jag ska berätta hela historien för dig en annan gång. Jag är här eftersom jag visste att FN eller Sverige INTE skulle göra något för att befria Johan. Hans vagngrupp tyckte likadant och här är vi. Frågan är vad du kan göra för att hjälpa oss? Vän eller fiende Urban?”

Envis som han var försökte Urban en gång till få Maria att ändra sig.

”Vi, det vill säga FN, har ingen aning om var Johan finns. Hur ska då du kunna leta upp honom?”

Maria satt tyst och hennes ansikte var plötsligt så sorgset att det gjorde ont i honom men han var ändå tvungen att få henne att inse fakta.

”Du och några soldater ur Johans pluton har haft tur hittills sade han vädjande. Inse det och följ med mig till campen. Låt mig sköta sökandet!”

Det knackade plötsligt på dörren till rummet och in steg husets ägarinna med Johans prickskytt Anton bakom sig.

Före detta prickskytt rättade Urban sig själv. Hans soldater är civilister nu.

”Jag vet var Lazlo har sitt gömställe” sade by-lärarinnan till Maria. Din man lever och hålls fången där.”

Maria for upp från soffan och gav henne en hård kram.

”Han lever! Åh herregud, han lever och du vet var!”

Maria började gråta och Azra kramade henne snyftande tillbaka.

”En del av byborna här levererar mat och förnödenheter till Laszlo, det sker i största hemlighet men de glömmer att små barn har öron och ögon. Efter kidnappningen bad jag mina skolbarn berätta allt de får veta om Laszlo och Johan för mig. Och jag vet en hel del, som var din man är och att han är vid liv.”

Maria suckade djupt och kramade om skollärarinnan igen.

”Tack Azra.”

Sedan vred de bägge kvinnorna på huvudet och såg på honom.

Hela situationen var absurd och Urban visste att som chef över en hel pluton så hade han makt att göra det han ansåg var det rätta.

Att föra allihop till campen.

”Urban, sade Maria, jag och mina män fritar Johan. Jag förstår om du betvivlar min förmåga men du betvivlar väl inte deras?”

Anton spände blicken i honom och Urban kände att han inte kunde säga emot Maria hur mycket han än ville.

Johan och hans soldater är legendariska för sina bedrifter här i Bosnien.

Urban gav upp och det kändes som om han inte bara kastade bort alla reglementen utan dessutom brände upp dem och spred askan för vinden.

”Ok, sade han, du vinner. Säg vad du behöver så ska jag hjälpa dig.”

Det var bara minuter kvar till midnatt när Jonatan såg paret tätt hopslingrade gå till den lilla trädgårdsboden på baksidan. Han såg deras ansikten tydligt i månskenet när de tysta slank in och drog igen dörren efter sig.

Mannen hade signalerat åt hans håll, mycket väl medveten om var Jonatan befann sig.

Håll dig borta.

Alla tror att jag är så jäkla nyfiken tänkte han retligt. Det är väl helt uppenbart vad en man och en kvinna tänker göra i en bod mitt i natten.

Han hörde kvinnan stöna av välbehag och kände sig plötsligt illa behandlad av världsalltet i stort.

Det var ju han som satte på brudar i bodar. Att behöva stå utanför en och höra när någon annan gjorde det var ytterst förödmjukande.

Det här kommer att bli ett lååångt postpass tänkte han och lade så mycket avstånd mellan sig och boden som möjligt.

Kapten Urban Andreé såg efter Maria där hon gick på bergsstigen som slingrade sig bort mot bergsmassiven.

Solen var på väg upp och han undrade om det var sista gången han såg henne.

Du har mig tänkte han. Bakom Maria gick Anton som hade lovat Urban att hon skulle komma tillbaka.

Oskadd. Och håller han inte det så är han körd…

Anton vände sig om och vinkade en gång men det var inte till Urban och hans män utan till den enda kvinnan i sällskapet.

Azra vinkade tillbaka med tårarna strömmande nedför ansiktet. Hon vinkade ända tills Bravo försvann ur sikte och då släppte hon ut en djup suck.

”Han har mig” sade hon och vände sitt vackra ansikte mot Urban. Tror ni på kärlek vid första ögonkastet kapten Urban?”

Urban tvekade. Kärlek var ett ämne han undvek att prata om. Speciellt inte med vackra kvinnor och definitivt inte framför sina soldater.

”Ähum” var det enda han fick fram. Azra gav honom en forskande blick.

Sedan såg hon på vägen Maria nyss gått och ett litet leende suddade ut hennes sorgsna min.

”Jag tror minsann att ni gör det. Vad bra, då får vi något att prata om medan vi väntar.”

Bravo Tango skulle vänta en vecka. Det hade han lovat Maria. Han skulle dessutom spärra av byn och hindra alla bybor från att skvallra för fienden.

Han behövde Azras hjälp inne i byn och samtidigt var hon i fara. Alla i byn visste att svenskarna var på väg till Laszlos läger och de var inte dummare än de kunde lägga ihop två och två.

Azra hade skvallrat på Balkans farligaste man.

Fick Laszlo reda på det så var hon död. Han hade lovat Anton att skydda henne till varje pris.

Det kommer att bli en lång vecka tänkte Urban. Men, jag slipper i alla fall bli släpad i byxbenet mer av Boy och bli flinad åt av mina soldater.

Azra lade sin arm på hans och drog i den.

”Kom nu kapten, sade hon med bestämd röst och Urban såg sin prickskytt Niklas stora flin i ögonvrån, här kan vi inte stå och tråna hela dagen, vi har jobb att uträtta!”

Kvinnor! tänkte Urban men rätade på sig. Azra hade träffat mitt i prick.

”Ja, nu ska vi hålla ryggen fri åt dem, de kommer tillbaka och då är vi redo!”

De gick tillbaka till pansarbandvagnarna som transporterat Bravo Maria upp i bergen. En vagn och större delen av plutonen var kvar i Kosara.

Han såg beundran i sina soldaters ögon och den här gången tyckte han att den var rättfärdig.

Jag gör det rätta nu.

Fast vad Johan kommer att tycka om att Maria är i Bosnien… nåja, det är i alla fall inte mitt problem!

Han såg till att Azra kom på plats där bak sedan klättrade han upp på sin vanliga plats längst fram och gav order om avfärd. Med dånet från motorerna i öronen och den svenska flaggan fladdrande bakom sig körde de tillbaka till byn men Urban såg länge bort mot bergen i väster.

Håll ut nu, gamle vän.

Hjälp är på väg.

Bravo framryckte på ett led med Jonatan spanande långt i förväg och med Kasper och Boy längst bak. De hade allt de behövde för en vecka i bergen, mat, vatten, vapen och ammunition. Urban hade hjälpt dem på alla sätt han kunnat. Allihop var medvetna om att det svåraste väntade men nu visste de att Johan levde och det gav dem hopp.

Hoppfullast av alla var Maria. Hon var så ivrig att komma framåt att hon nästan snubblade och Anton fick gång på gång fånga upp henne så att hon inte ramlade på den smala bergsvägen. De tog inte den genaste vägen till fortet utan tog små bergsstigar vilka ledde dem högre och högre upp. En kall vind blåste konstant från norr och de fick ta på sig varmare kläder. Maria plågades av kylan men Anton hjälpte henne outtröttligt. Han såg till att hon fick på sig varmare kläder och värmde hennes stelfrusna fingrar i sina händer. Hon visste vad han och Azra kände för varandra men han ville inte prata om det. Varje gång hon försökte bytte han samtalsämne.

Det sårade henne.

Han skärmar av sig från mig, varför?

Tre dagar färdades de genom ett svindlande vackert bergslandskap där snön låg kvar på stigen och gjorde varje steg förrädiskt. Mot slutet av den tredje dagen kom de fram till en avsats. Jonatan som spanat i förväg väntade på dem där och signalerade att de skulle krypa den sista biten.

När de i skydd av en klippa spanade ner från avsatsen såg de ett citadell sträcka sig mot skyn likt en jättes pekfinger. Nedanför låg ett stort läger som vimlade av soldater, de myllrade som myror i en stack som någon rört om i med en pinne. Ett stort område låg tomt men omgärdades av eldar och de tändes en efter en alltmedan mörkret lade sig över dalen.

En vind bar med sig doften av grillat kött.

”Laszlo ska ha party sade Jonatan. Och vi är inte bjudna.”

”Det finns ett podium vid fältet påpekade Anton, det ser mera ut som om de ska ha ett möte.”

”Möte först och sedan grillfest. Perfekt för oss med andra ord” sade Jonatan.

Boy som krupit ut på avsatsen med Kasper gnydde till.

”Hon gillar inte utsikten sade han och smekte lugnande hundens huvud.

”Det är ingen av oss som gör och ändå är vi här” sade Simon

”Jag tycker om den, inflikade Maria, för någonstans därnere finns min man.”

Maria såg i kikaren hur soldater satte fram långa bänkar runt hela fältet och hon huttrade till i den kalla vinden. Anton lade en arm om henne och drog henne till sig.

”Romeo, min Romeo.” sade hon bara eftersom Anton väl visste vad hon menade. Utan hans orubbliga tilltro på henne och hennes förmågor hade hon aldrig tagit sig hit.

”Enligt Azra har de två viktiga fångar sade han, en hålls fången i citadellet och den andre någonstans i lägret.”

”Jag har en önskan sade Jonatan, att han som sköt pojken i Kosara också finns här. Azra sade att han kallas Janos.”

”Finn Laszlo och du finner Janos svarade Anton. Han lämnar aldrig sin ledares sida.”

”Vad gör vi nu?” undrade Marco.

”Vi observerar och vi väntar, svarade Thomas. Sedan går vi in och hämtar ut kaptenen.”

Under dämpade stjärnor och mellan förvridna klippblock möttes de som överenskommet. Nordanvinden som blåst i flera dagar hade lagt sig och bergens plötsliga tystnad verkade sträcka ut sig i all oändlighet.

”Nu är det dags sade han bara. Här, ta de här.”

Motvilligt höll han fram handen och tog emot breven. Ett såg han var adresserat till honom själv.

”Det här går att lösa på annat sätt, sade han och försökte en sista gång få honom att ändra sig.

”Nej. Jag går min väg och du går din. Och din är den svåraste, du kommer att vilja lämna den många gånger men om du bryter ditt löfte till mig så är det jag gör nu totalt meningslöst. Då kastar du iväg den jag var, den jag är och den jag kommer att bli.”

Jag förstår inte ville han säga. Allt verkar meningslöst just nu.

”En dag kommer du att förstå meningen med allt.”

En hand sträcktes fram mot honom.

Med tungt hjärta tog han den och sade orden han gett vad som helst för att inte behöva säga.

”Du kan lita på mig, allt du vill att jag ska göra kommer jag att göra” svarade han.

”Jag litar på dig. Farväl min vän.”

Ett handslag och sedan var han borta.

Om jag är att lita på tänkte han och stoppade breven i fickan, varför känner jag mig då som en förrädare?

Jonatan stod så nära dörren som möjligt. Vad som fanns i rummet gjorde honom nervös men Anton gick lugn som en filbunke omkring bland hyllorna.

Som om han bara är inne och handlar lite mat på Konsum hemma i Virserum. Men det som finns här inne är inte kattmat precis.

De hade tänt lampan eftersom de var längst in i urberget och dörren ut till tunneln var så massiv att inget ljus läckte ut. Han såg Anton plocka på sig små kartonger och sedan försvinna ur sikte bakom en trave lådor.

”Följ honom, hade Thomas sagt, och gör exakt som han säger.”

Tillsammans hade de smugit genom lägret till platsen där Laszlos privatstyrka förvarade sina sprängmedel.

Att en skollärarinna kunde vara så driven på att samla information! Anton har fått ihop det med Bosniens egen Mata Hari…

Jonatan stod kvar som han blivit tillsagd och tio oändliga minuter senare kom Anton tillbaka. Han såg större och kraftigare ut och ögonen glimmade gröna i under de flimrande lysrören.

”Och nu för du oss till citadellet” sade han, krängde på sig den tunga ryggsäcken och log sedan.

”Som Maria skulle sagt, obemärkta.”

Och det var det sorgsnaste leende Jonatan någonsin sett.

Hon vaknade av att knäppet från ryggsäcken hon låg lutad mot skavde in i kinden och den sorgsna melodi hon hört i drömmen tonade bort.

Anton spelade Minstrel Boy för mig och jag somnade.

Hon rätade på ryggen och såg sig om efter Anton men istället var Thomas där.

”Det är dags att hämta ut kaptenen. Anton och Jonatan gör en avledande manöver så att vi kan ta oss härifrån.”

Han tog hennes hand och drog henne på fötter.

”Du, jag och Daniel har drygt en timme på oss, sedan sprängs lägret.”

Maria blev klarvaken.

”Det kan man kalla en avledande manöver svarade hon och blev orolig för Jonatan och Anton men sedan släppte hon alla tankar på dem.

Snart är jag och Johan tillsammans igen och då blir allt bra.

Thomas hivade över hennes packning till Kasper. Simon och Marco stod bredvid och Thomas gav dem varsin klapp på axeln.

”Inom en timme vid böjen i backen, första återsamlingsplats. Lycka till.”

”Ta turen ni svarade Marco, ni kommer att behöva den!”

”Skydda Maria sade Kasper med hård blick, hon borde följa med oss men det är du som bestämmer.”

”Du vet var du har mig svarade Thomas bara och Kasper nickade eftertänksamt och gav Thomas en klapp tillbaka sedan vände han om och gick, utan att saktas ner det minsta av alla ryggsäckar han bar på. Marco och Boy följde efter men Simon dröjde kvar och stack ett långsmalt föremål i handen på Maria.

 ”Du behöver den här mer än jag, sade han och ansiktet var blekt under alla fräknarna, sikta mot tinningen, snabbt och med full kraft.”

Hans hand tryckte till om hennes sedan var han borta.

Hon såg ner på det hon höll i sin hand, det var en batong, mycket liten och ovanligt tung i den trubbiga änden. Tomas såg intresserat på den sedan vinkade han Daniel närmare.

”Stå still Daniel så får jag visa Maria hur hon använder den.” sade Thomas och höll sin hand om hennes och svingade hennes arm ett par gånger mot Daniel.

”Slå mot mig nu” sade han.

Maria mätte Thomas med blicken sedan drog hon till med full kraft. Han av värjde slaget lätt med armen.

”Snabbare och hårdare!”

Hon slog till igen. Thomas avvärjde så lätt och hon önskade att hon var större och tuffare.

”Maria, du blir aldrig någon slagskämpe sade han och de grå ögonen var hårda. Använd batongen bara om du kan överrumpla.”

”Det å andra sidan är hon oöverträffat bra på!” tillade Daniel.

Thomas nickade och då kände sig hon inte fullt så idiotisk längre, drog igen sin jacka i halsen och kontrollerade att skyddsvästen satt ordentligt.

Sedan kontrollerade hon sina vapen, pistolen, kniven och det nyaste tillskottet stoppade hon i fickan på västen.

Det är inte klokt tänkte hon, jag gör det här utan att tänka. En krukmakerska från Småland!

Nu när alla de andra i Bravo gett sig av så kändes platsen bland klippblocken öde och hon kände sig obetydlig under de väldiga bergen och alla blinkande stjärnor.

Men hon sträckte på sig och tog ett djupt andetag.

”Jag är klar sade hon, nu tar vi honom.”

”Det finns två vakter därinne sade Anton och vi måste vara snabba. Inga höga ljud får avslöja oss.”

De stod i skuggan av de höga portarna som ledde in till fästningen. Jonatan öppnade porten och de bar ryggsäcken mellan sig, den var skyld av en presenning och bägge höll sina huvuden nedböjda. De kom in i en stor hall med en vindlande trappa till höger. Rakt fram fanns två stängda dörrar och på en bänk satt en vakt. Han for upp och drog sitt vapen men Jonatan var snabbare. Kniven träffade mannen rätt i halsen och sedan var Jonatan framme skar av den med kniv nummer två.

Jag har lätt för att döda tänkte han och insåg att han aldrig kunde gå tillbaka till sitt gamla liv, som han levde före Bosnien.

Ett hostande ljud hördes och den andre vakten tog några stapplande steg bakåt, föll ihop medan hans vapen skramlade i golvet.

Anton hade skjutit honom med en pistol med ljuddämpare. Jonatan som hade koll på allas packningar visste inte ens om att han hade en. Anton kontrollerade att mannen var död. Sedan gick han fram till de massiva dörrarna som ledde vidare in i citadellet.

”Vänta här i femton minuter. Ingen, absolut INGEN får komma in genom dörrarna. Till varje pris måste du hålla ryggen fri åt mig. Sedan ger du dig av Jonatan! Du lämnar lägret fort som fanken!”

Anton gav inte Jonatan någon tid att svara utan gick fram till dörrarna och slank in, tyst som en mus.

En mycket dödlig mus tänkte Jonatan.

Och nu förstår jag vad som ska ske här i natt.

Och där i hallens dystra ensamhet lärde han sig tålamod som han aldrig hade lärt sig det förut.

”Du stannar här sade Thomas till Daniel. Bevaka dörren och håll ryggen fri åt oss. Jag och Maria går in.”

Daniel tänkte protestera men Thomas hårda ögon stoppade honom. De tre var innanför muren en bit bort från ett vakttorn där ljus läckte ut genom dörrspringorna.

Vad tänker han på, Maria kan bli skadad!

Han såg dem gå mot tornet själv kröp han ihop i skydd av muren och höll noga uppsikt på vägen som gick längs med muren.

Vad är det som pågår här i natt?

Först bara väntar vi sedan försvinner Anton och Jonatan utan ett ord.

Och plötsligt är det väldigt bråttom!

Daniel stelnade till när steg hördes i natten. Någon kom från lägret och var på väg upp till citadellet.

Han visste vad han var tvungen att göra och reste sig sakta upp.

Men hejdade sig.

För den som kom var en kvinna.

Han höll sig orörlig, lät henne passera och såg henne försvinna i dunklet som vägen låg i den sista biten upp till citadellet.

Och då ångrade han sig.

Jonatan och Antons mål är citadellet! Fan, jag skulle aldrig släppt förbi henne.

Han rätade på sig för att följa efter men då spann en mjuk röst i hans öra:

”Vem har vi här då?”

                                                  

Vakterna väntade inga besök den natten ändå öppnades dörren till vakttornet med sitt vanliga knirrande och en slank silhuett avtecknade sig mot mörkret utanför. De utbytte en klentrogen blick, ett rykte gick i lägret att ryskan hälsat på svensken natten innan men blivit utslängd. Ingen av dem kunde tro att hon kunde med att försöka en gång till. Men kvinnan som klev in i hallen var en främling och bägge höjde sina vapen. Hon höll armarna om kroppen som hon frös och hon tog några osäkra steg åt sidan.

”Stojte!”

Hon stannade.

”Vem är du? Vad gör du här?”

Hon ryckte på axlarna och pekade på dörren som ledde in till den svenske kaptenens sovrum. Det gjorde dem lite ställda. Ett annat rykte gick i lägret att svensken skulle bli en av de utvalda i Laszlos innersta krets. Alltså var han en man som de skulle hålla sig på god fot med. Kvinnan kunde vara skickad att tillfredsställa honom. Med sitt nordeuropeiska utseende borde hon vara helt i hans smak. Hon tvekade inte längre utan gick mot dörren men Amila stoppade henne med ett tag om armen och gav Miro en blick som genast reste på sig och försvann ut i natten.

”Du får vänta tills vi har fått en bekräftelse från citadellet sade han myndigt men tänkte att han gärna tog hand om henne ifall svensken skickade iväg även henne.

”Den tiden har jag inte” svarade hon och det sista han såg var hennes blå ögon.

Marco gick som om han ägde stället fastän det kröp i skinnet av vaktens misstänksamma blick.

”Jag ska hämta en lastbil sade han. Vilken är fulltankad?”

Soldatens blick föll på ett av fordonen. Marco gick fram till det och öppnade dörren.

”Nycklarna är i, perfekt!”

”Håll! sade vakten och gick efter, vem är…”

Men längre kom han inte med sin fråga. Kaspers näve tystade honom och soldaten föll som en klubbad oxe. Kasper lutade sig över honom och drog upp ett ögonlock. Boy som följde Kasper överallt kom fram och nosade på soldaten och gnällde till.

”Han är medvetslös.” konstaterade Kasper.

”Det säger du, muttrade Simon irriterat och drog av vakten jackan, med tanke på din styrka så får den jäveln vara glad att huvudet sitter kvar på axlarna.”

 ”Vet du vad Simon, svarade Kasper samtidigt som han gjorde ett prydligt paket av vakten, jag tycker det är på tiden du gifter dig! En kvinna som Eldiana borde få ordning på din glappkäft!”

Det sista sades med så stort eftertryck att Simon förstummad höll ut jackan till Marco och mitt i all spänning så kunde Marco inte annat än flina.

”Det låter som en bra bot mot mundiarré. Jag hjälper gärna till med ett bröllop men efter att vi har tagit oss härifrån.”

Medan Marco tog på sig jackan hivade de andra in soldaten i ett av fordonen och Simon var knäpptyst. Sedan satte de sig i lastbilen med nyckel i och Marco tog soldatens plats.

När han såg upp mot citadellet rös han till.

En svärm av fladdermöss flög runt tornet i en galen dans och Boy gnydde till.

Tjugo minuters väntan. Sedan drar vi.

Johan vaknade av att han hörde en kvinnoröst utanför dörren.

Det är inte sant! tänkte han, drog på sig ett par byxor och gick snabbt och ställde sig vid sidan om dörren.

Nu får hon ge sig, hur jäkla kåt kan en kvinna vara?

Dörren öppnades och han var snabbt tätt bakom och vred upp hennes arm samtidigt som han lade sin hand mot hennes strupe. En batong föll ur hennes grepp och rullade över golvet.

”Jag har sagt nej kvinna. Det finns gott om andra män du kan hälsa på om nätterna!”

”Det måste vara första gången du säger nej till mig!” sade en röst han inte hört på många månader.

Först trodde han varken sina öron eller ögon men släppte sitt hårda grepp om sin fru och hon slog armarna om honom.

”Äntligen!” sade hon bara och han kände den välbekanta doften från hennes hår.

Johan trodde att han drömde men insåg att han var klarvaken när han såg ut i hallen för där var Thomas sysselsatt med att binda hans bägge vakter och sätta munkavle på dem.

”Kapten, hälsade han, äntligen ses vi igen! Simon, Kasper och Marco säkerställer transport åt oss. Anton och Jonatan är på väg att spränga fästningen, så det är bäst att sätta fart om vi ska komma levandes härifrån.”

”Det känns bra att se dig med, Thomas! svarade Johan fortfarande något tagen. Jag ska sätta fart!”

Maria släppte med en suck taget om honom och gick bort till stolen och hämtade hans kläder. Först räckte hon honom hans strumpor sedan skjortan och jackan och öppnade upp hans kängor som han snörade på sig med väldig fart. Hon tryckte hans hand snabbt en gång och tillsammans gick de ut till Thomas som gav honom vaktens vapen. Det var laddat och alla känsla av overklighet lämnade honom när han kände dess tyngd.

”Så fort Daniel är med oss framrycker vi ut på vägen och uppför första backen där fordon väntar.”

Thomas öppnade dörren och gick ut sedan följde Johan efter men hejdade på ren instinkt Maria som motvilligt stannade kvar. När hans ögon efter ett par sekunder hade vant sig vid mörkret såg han sin plutonsjukvårdare Daniel. Han stod på knä i gruset, ansiktet var blåslaget och glasögonen som han alltid var så noga med hängde trasiga på sned över näsan.

”Förlåt kapten.” sade han med skamsen röst men tystnade då en känga träffade honom hårt i ryggslutet.

”Ett steg till Johan och han dör” sade Anna och höll pistolen riktad mot Daniels huvud.

Tunga steg hördes och den enorma ljuskronan av järn ovanför Jonatans huvud började gunga. En sten lossnade i trappan och rullade nedför stegen som ett förebud om ett annalkande jordskred. Mannen som långsamt kom nerför citadellets trappa kände Jonatan väl igen. Han var prydligare klädd den här gången, svart skjorta och svarta byxor i militärt snitt och kängorna var nya och välputsade.

Hur skulle jag någonsin kunna glömma?

Det var samme man han sett på en skoltrappa.

Samme man som skjutit en liten pojke.

Först glodde han på Jonatan sedan rynkade han pannan när han såg de bägge döda vakterna.

”Du är Janos.” sade Jonatan långsamt och drog sina knivar och all oro och all otålighet var borta.

Kvar fanns bara insikt.

Jag vill döda.

Och visshet.

I natt är en bra natt att dö på.

”Vi har mötts förut du och jag i Kosara när ni fegt tog min kapten till gisslan. Men nu kan du inte gömma dig bakom barn längre.”         

Bägge knivarna blixtrade genom luften och träffade jätten först i benet och sedan i sidan. Men Janos grymtade bara och drog loss knivarna, en kastade han på golvet, den andra behöll han. Sedan lyfte han huvudet som han vädrade fara och satte fart mot dörren.

”Nej! sade Jonatan. Den vägen är stängd.”

Han sprang och tog fart upp mot väggen for ut med bägge benen och träffade Janos rätt över käken med en hård känga. Det stoppade jätten men när Jonatan landade på stengolvet fick han spark som skulle ha spräckt mjälten om han inte hade rullat undan. Ändå pulserade magen av smärta.

”Gå bort från dörren eller dö kryp!” sade Janos på bruten engelska när Jonatan återigen ställde sig framför dörren. Hans skjorta och hans byxor hade mörka fläckar som hela tiden blev lite större.

 Han blöder ymnigt och borde vara golvad nu… Jonatan förstod plötsligt varför Janos var så okänslig för smärta.

Och det gjorde honom ursinnig.

Jag hatar droger!

 ”Du kommer inte förbi. Polizi mi muda!”

Janos grymtade och svepte ut med kniven mot Jonatan, kraften var enorm och skulle sprättat upp honom om inte Jonatan extremt snabbt backat undan. Ändå fick han en långt sår i ansiktet och blodet flödade ner på halsen.

Tiden rinner ut, jag måste få stopp på honom!

”Jedi govna” sade han och två fingrar for rätt in i Janos båda ögon. Ett otäckt sugande ljud hördes och Janos vrålade till.

Janos verkade känna likadant, att tiden höll på att rinna ut. Han pressade Jonatan bakåt och den store mannens räckvidd hindrade Jonatan från att nå ett avgörande. De cirklade runt varandra, andades väsande. Plötsligt fanns den andra kniven under Jonatans känga och med ett stamp på bladet snärtade han upp kniven till höger hand. Kastet kom direkt och träffade Janos högt uppe i halsen. Jätten stapplade bakåt och det var allt Jonatan behövde. Trots att han var minst trettio kilo lättare fällde han Janos med en hård benspark. Janos föll som en fura och allt blev märkligt tyst och stilla. Det enda Jonatan hörde var sina egna flämtande andetag och han kände hur håret på armarna reste sig upp.

Som före en annalkande storm.

Eller något mycket värre tänkte Jonatan och lämnade Janos åt hans öde.

Och inte bara Janos. Varje steg från tornet var tungt men ända tvingade han sig att springa.

Fan, jag ska aldrig lova något igen!

”Så, Johan dina landsmän har kommit för att befria dig?” sade Anna. ”Offra den här sade hon och sparkade till Daniel så har du din frihet och kan ta dig hem till din gulliga, lilla fru.”

Hon såg hans min och skrattade gott.

”Nej men, så sött. Den tuffe kaptenen vill inte låta honom dö.”

En skarp smäll hördes och Anna ryckte till, kraften av kulan som träffade i armen, kastade omkull henne. Pistolen gled ur hennes grepp och hon stirrade i vantro mot dörröppningen.

”Jag är inte gullig” sade Maria med hård röst, och var glad att jag inte sköt dig rätt i hjärtat, din falska slyna!”

Johan flyttade sig snabbt ur skottlinjen och Thomas tog ryskans pistol.

Anna fortsatte att stirra på Maria som med Tulan stadigt riktad mot henne backade in i vakthuset.

”Ta in henne! beordrade hon Thomas. Det här är samma kvinna vi såg slåss vid midnatt. Ni tyckte hon var skicklig men jag tänkte att sådana som hon skjuter man först och frågar sedan.”

Johan drog av vakterna deras bälten och hjälpte Thomas att binda Anna. Hon verkade inte lägga märke till det.

”Du är hans fru? sade hon klentroget och sedan fäste hon blicken på Johan.

”Din egen lilla fru har kommit för att befria dig?”

”Ja det har hon. Hon och mina soldater.”

”Lilla och lilla svarade Maria snabbt och Johan kunde höra ilska i hennes röst. Det är du som sitter bunden på golvet, subba!”

”Vi måste iväg! sade Thomas enträget och gick mot dörren där Daniel höll uppsikt.

”Kom nu.” sade Johan till Maria och tog tag om hennes arm.  

”Nej snälla! Låt mig inte förblöda!”

Anna såg plötsligt vettskrämd ut och tillade med vädjande röst.

”Jag väntar barn…”

Maria drog sig loss från hans grepp satte sig på huk framför Anna. Att de bägge kvinnorna avskydde varandra gick inte att ta miste på men en ordlös kommunikation utspelades mellan dem och Maria nickade.

”Jag väntar också barn. Därför och bara därför får du min hjälp. Daniel! Ta hand om henne.”

Johan tänkte att hans fru gav hans soldater order som om hon var född till det för Daniel var genast på knä framför Anna.

Hans uppsyn var mörk när han tog fram förband och sade sammanbitet över axeln:

”Tiden rinner ut så ge er av. Jag kommer ifatt.”

”Ok, Daniel sade Johan, vi ger oss av nu.”

Det förslaget tyckte inte Maria om men Johan ignorerade hennes protester.

”Mig ger du inga order, nu följer du med!”

Och med ett stadigt grepp om sin frus arm lämnade Johan vakthuset och med Thomas framför sig sprang de ut ur fästningen och ut i natten.

Anton stod i dunklet innanför dörrarna och tänkte på alla han lämnat bakom sig. Han visste att Jonatan skulle hålla ryggen fri åt honom men var inte säker på om hans vän skulle överleva.

Johan, Maria och Thomas klarar sig. Så mycket vet jag.

Och Azra…

Tvekan kom över honom. Benen vägrade röra sig framåt.

Jag kan vända om och gå härifrån nu.

Det valet har jag.

Så enkelt det skulle vara, han kunde ta sig tillbaka till Azra och gifta sig med henne om hon ville det, leva med henne den tid han hade kvar. Maria och de andra fick fly till Sverige och Laszlo kunde någon annan ta hand om.

Men så tänkte han på kortet i plånboken, kortet på honom och Armina, hans bosniska mamma. Återigen gick han genom byn, sökte igenom hus efter hus med döda kroppar och såg ett namn skrivet i blod.

Tumören har förändrat mig och mina sinnen, fått mig att se det andra inte kan se, att höra det andra inte kan höra och känna det andra inte kan känna.

Jag är utvald, utsänd för att stoppa Laszlo.

Det har jag vetat ända sedan Maria erbjöd oss att följa med henne.

Men.

Salen sträckte ut sig framför honom lika stor som Virserums kyrka. 

Han började gå.

Nu är det personligt.

Fyrfat glödde längs med väggarna och längst bort flammade kolen i den öppna spisen. Framför härden stod två fåtöljer och en man satt i den ena.

Laszlo.

Han såg inte alls ut som Anton mindes honom. Mannens hår var prydligt samlat i en knut i nacken och den bländvita skjortan var välskräddad. Framför honom stod ett litet bord med ett schackspel på. De flesta pjäserna var utslagna och det såg jämnt ut mellan svart och vitt. Anton steg fram med draget vapen och Laszlo såg upp. Han såg inte rädd ut utan faderlig. Förtroendeingivande.

”Vi har väntat på er, sade han och ögonen gnistrade i grönt i skenet från brasan.  Han gjorde en gest mot den tomma fåtöljen.

”Slå er ner soldat fortsatte han, tycker ni om vodka? ”

Anton slog sig ner men rörde inte glaset på bordet.

”Tiden har kommit för oss att göra upp. Allt ligger i vågskålen. Det förflutna, nuet och framtiden.”

”Jag vet, svarade Laszlo och lutade sig bakåt. Därför har jag ett erbjudande. Gå härifrån nu och kom aldrig tillbaka, så släpper jag iväg er alla, inklusive Kapten Stenbäck. Om det är det Johan vill, tillade han, din kapten har fått ett annat erbjudande av mig. Gör som jag säger och du och de dina får leva soldat men skjut mig och du- är- död.”

”Vi är alla döda, svarade Anton och riktade pistolen mot Laszlo. Skillnaden är att ni inte vet om det ännu!”

Bakom dem kände hans förstärkta sinnen hur de dolda livvakterna avfyrade sina vapen.  Laszlos ögon blev till smala springor när insikten drabbade honom med full kraft.

”Stopp, han är full med sprängmedel!”

”Nu vet ni!” svarade Anton och kände svärmen av kulor i ryggen.

The minstrel boy to the war has gone

In the ranks of death you’ll find him…

Och allt blev bländande vitt.

”Det är bara minuter kvar!” ropade Thomas och de sprintade upp för backen. Plötsligt var Daniel där med sina långa ben sprang han om dem och Jonatan var också hos dem och sprang för livet han med.

 Maria kände Johans arm om sin och hon nästan flög fram till lastbilen med Jonatan tätt bakom sig kastade hon in sig därbak. ”Kör!” vrålade Thomas och Simon ställde sig på gasen så att bilen krängde vilt.

”Var är Anton?” fick Maria fram men då tryckte Johan ner henne mot golvet, ”Blunda! ”

Hon blundade men ett ljus skarpt som en supernovas trängde ändå in genom ögonlocken och sedan hörde hon smällen. En kraftig vind skakade om bilen så att den nästan välte. Maria som låg med sin mans armar omkring sig lyfte huvudet och såg på Thomas.

”Var är Anton?” frågade hon igen och bävade för svaret.

”Anton stannade kvar och sprängde alltihop, svarade Thomas. Så att vi kan komma undan. Han gick rätt in i borgen och sprängde Laszlo i luften.”

Medan terrängbilen körde vidare upp i bergen såg Maria resterna av fortet och lägret nedanför dem. Ett väldigt rökmoln steg hastigt uppåt och kvar blev en dunkel natt utan varken måne eller stjärnor.

Anton var borta och hon kunde inte förstå det.

Hon som hade trott att detta skulle bli den lyckligaste stunden i hennes liv kände absolut ingenting.

Simon och Kasper turades om att köra lastbilen igenom natten och mot Kosara och Johan fick höra hela den otroliga historien från sina soldater om hur de hittat honom. Men Maria satt hela tiden stum och stel bredvid. Han försökte prata med henne men hon svarade inte utan såg bara rakt fram med vidöppna tomma ögon. Hans soldater såg upp till henne det förstod han, för de öste beröm över henne. Vissa saker lät helt otroliga men att hans fru var en mycket speciell kvinna det hade han alltid vetat.

”Anton hade en hjärntumör sade Thomas när de kommit fram till fritagningen. Han ville inte dö i en sjuksäng utan valde att rädda oss alla istället.  Han berättade om det när vi sov över på Salkos bondgård och påstod att han hade som uppgift att döda Laszlo. Jag försökte få honom att ändra sig men det var omöjligt. Han hade bestämt sig.”

Solens första strålar lyste in i lastbilen och Thomas lade en vädjande hand på Marias axel.

”Jag försökte många gånger men han… han var orubblig.”

Maria föste bort Thomas hand. Sedan borrade hon in ansiktet i Johans axel och började gråta. Johan såg Thomas plågade ansikte och de andras chockade.

 ”Det var på grund av tumören hans ögon ändrade färg! utbrast Daniel. Varför berättade han inte om sin cancer?”

”Han berättade för mig, svarade Johan. Han ville bli behandlad som vanligt men var orolig över om tumören kunde påverka hans insatser som prickskytt. Enligt läkarna hade han då ett halvår kvar att leva. Jag tog beslutet att han fick jobba kvar med oss och han var med råge en av de bästa soldaterna jag någonsin haft.”

”Var… Aldrig mer får jag spela Skitgubbe med honom eller höra hans munspel.” sade Marco med tjock röst.

”Fan! sade Jonatan och slog näven i lastbilen. Fan, fan! Ingenting kommer någonsin bli riktigt bra igen.”

”Här, sade Thomas och räckte fram två brev, Anton gav mig dem nu i natt.”

Johan såg på de enkla vita kuverten där det stod Johan på det ena och Maria på det andra. Johan släppte taget om sin frus axlar och läste sitt. Hans soldater iakttog honom spänt och han läste brevet en gång till men nu högt:

Kapten.

Sedan den dagen Maria sökte upp plutonen och bad oss följa med henne så har syftet med mitt liv varit att stoppa Laszlo.

En dag kommer ni att förstå varför.

Ta hand om Bravo, Maria och om er son.

Anton

”The minstrel boy will return one day,

When we hear the news, we will cheer it.

The minstrel boy will return we pray,

torn in body perhaps but not in spirit.

Then may he play his harp in peace,

In a world such as heaven intended.

For every quarrel of man must cease,

And every battle shall be ended.”

När Johan slutade läsa for Maria upp mot lastbilsdörren.

”Jag måste ut. Han är inte död! Han väntar på mig och jag ska inte svika honom igen!”

Dörren flög upp och Maria föll framåt och skulle ha slungats ut på vägen om inte Jonatan fångat upp henne.

För en sekund var det nära att bägge föll ut men Jonatan drog in både sig och henne i lastbilen igen.

”Sätt dig! röt han, Anton gav sitt liv för att vi skulle överleva, så nu skärper du dig och sätter dig ner!”

Han gav Maria en knuff, fick tag på den slamrande dörren medan Johan drog sin förkrossade fru intill sig.

Efter att ha reglat för ordentligt sjönk Jonatan ihop bredvid Thomas och dolde ansiktet i händerna.  Alla satt sedan tysta och det enda som hördes förutom dånet från motorn var Marias förtvivlade gråt.