8 It is the rule in war...

“It is the rule in war, if ten times the enemy's strength, surround them; if five times, attack them; if double, be able to divide them; if equal, engage them; if fewer, be able to evade them; if weaker, be able to avoid them.”

Urban drog på sig uniformsjackan när ljudet av splittrat glas hördes.

Han rusade ut ur finrummet som var Echos nattlogi med Niklas tätt efter och in i köket. Där stod Azra med kaffepannan i handen och stirrade ner på golvet, sedan slog hon händerna för munnen och kaffepannan for i golvet med en smäll. Köksfönstret var krossat och hennes gråspräckliga katt låg med öppna ögon och avskuren hals framför hennes bara fötter. Nico och en soldat, Magnus Svensson kom in från hallen med sina vapen redo.

Niklas klev fram till diskbänken och spejade snabbt ut.

”Det är en mobb med kvinnor utanför. De har stenar i händerna!” Arga kvinnoröster hördes och en sten for in och studsade mot en kökslucka.

”De kallar henne hora och skriker att hon har sålt sig till oss!” sade Nico.

Urban visste att det var bråttom och fick med sig Azra ut i hallen.

”Svensson, ta med Azra till vardagsrummet och skydda henne, Niklas och Nico, ni följer med mig ut på trappan. Det här ska stoppas NU!”

Cirka trettio kvinnor i alla åldrar hade samlats utanför. Från gammelspröda och krumma som såg ut som kråkor i sina svarta klänningar till rundlagda matronor i blommiga klänningar med fickorna fullproppade av stenar och längst bak stod unga kvinnor i jeans och tröja. Alla skrek och hytte med nävarna och stenar singlade genom luften.

”Skjut varningsskott!”

Niklas avfyrade ett skott.

”Sutite!” röt Urban men kvinnorna tystnade inte.

”Skjut två gånger till!”

Ytterligare två skarpa smällar hördes från AK 5:an och kvinnorna slutade skrika men de glodde hotfullt mot svenskarna på trappan.

”Nico, säg till dem att först när de har lagt tillbaka stenarna på marken så ska jag lyssna på dem.”

Kvinnorna muttrade efter Nicos översättning och Urban tillade.

”Säg att vi har skjutit tre varningsskott, nästa blir i en kvinna om de inte lyder!”

Urban drog sitt vapen och glodde barskt på hopen och Niklas lade an.

FN-trupperna blev alltid testade, Urban hade hört rykten om hur frustrerade britterna var över det, men svenskarna hade från början fått rykte om sig att vara tuffa och stå vid sitt ord.

Nu får vi se om Kosaras kvinnor har hört det ryktet.

Den minsta kråkgumman som stod längst fram lyssnade med huvudet på sned på Nico, sedan lade hon ner sin sten och skrek till på de andra. Matronorna började säga emot men då fick de vreda blickar från kråkgumman.

”Uh, hon har det onda ögat!” sade Nico och Urban höll med.

För en kort stund rasslade det ner sten på vägen, sedan blev det tyst.

Urban började andas igen, luften som svepte ner från bergen var frisk och ovanför dem var himlen klarblå som Marias ögon.

”Bra. Säg till dem att tre kvinnor kan stanna och att Kapten Andreé från UNPROFOR ska lyssna på dem. Resten går hem.”

Hetsiga diskussioner utbröt men till slut löstes hopen upp och tre kvinnor blev kvar.

En av dem var kråkgumman. Med armarna i kors över bröstet och klädd i vadlång klänning och rejäla knytskor stod hon och fixerade svenskarna med blicken.

”Det var som fan kapten… ett tag trodde jag att vi skulle få skjuta mer än varningsskott” sade Niklas lågt.

”Och aldrig hade jag trott att gamla kvinnor i svart kunde vara så skrämmande!” tillade Nico.

När de tre representanterna för Kosaras kvinnor hade fått tala ut och luftat sin oro och sitt missnöje med långa tirader så gjorde Urban fullständigt klart för dem vad han stod när det gällde Azra.

”Hon står nu under FN-beskydd och den som inte lyder kommer att skjutas! Och utan varning den här gången. När vår FN-officer Johan Stenbäck som räddade livet på era barn har kommit hit så ger vi oss av. Men till dess kontrolleras Kosara, som jag sagt tidigare, av FN under mitt befäl.”

Dörren till Azras hus öppnades vilket fick kvinnorna att stelna till men det var inte Azra som kom ut utan Svensson.

”Kapten! Foxtrot Bravo har hört av sig. Löjtnant Karlsson har siktat en lastbil!”

Urban stod i sin bandvagn och såg hur hela Kosaras befolkning samlades på torget. Det var kvinnor i alla åldrar men männen var över sextio allihop. Inbördeskriget hade tömt byn på män, kvar fanns bara unga pojkar under tolv. Urban försökte föreställa sig sin hemby tömd på det viset, bara hans mamma, syster och mormor kvar med byns kvinnor och gubbar satta till att klara sig bäst de kunde.

Vad skulle inte de tvingas till att göra för att överleva?

När den dammiga lastbilen rullade ner mot torget så drog ett oroligt mummel genom folksamlingen. Foxtrot höll övre utfarten och den nedre bevakades av Golf, så Urban hade fortfarande byn i ett järngrepp men nu var han orolig för vad som komma skulle.

”Avsittning!” beordrade han och soldater ställde upp snabbt. Azra hade fått instruktioner att stanna i bandvagnen, Urban tog inga risker när det gällde hennes säkerhet. Just nu var hon syndabocken, någon som folket här vågade ge sig på. Niklas observerade från sin plats i bandvagnen och han hade order att skjuta om läget blev skarpt.

Lastbilen gjorde en tvär sväng över torget och byborna fick skyndsamt flytta på sig. Den stannade framför Urban med gnisslande bromsar och innan däcken slutat snurra var soldater ute ur den och grupperade sig i en skyddande ring. Urban kände igen dem, det var Thomas, Jonatan, Daniel och Marco. Kasper och Simon stannade kvar i förarhytten, de hade Boy med sig och deras miner var vaksamma.

Den rödhårige Simon stängde av motorn och det blev knäpptyst. Lastbilsdörren gled upp ännu en gång och Johan Stenbäck klev ut i uniform och FN:s blåa basker på huvudet.

Urban blev otroligt glad över att se honom.

De lyckades! Maria och hans soldater lyckades frita honom!

Folk stirrade och ett upphetsat mummel drog över torget sedan blev det tyst igen.

Johan var sig lik. Han tog in hela folkmassan med ett myndigt ögonkast och kallade till sig sin tolk Marco som översatte med nästan lika myndig röst det Johan sade.

”Lyssna noga folk av Kosara by. Mina män har befriat mig från Laszlo!”

Ett skräckslaget jämmer hördes när han sade Laszlos namn men Johan höjde en hand och det blev tyst igen.

”Hela fästningen är sprängd i bitar och Laszlo själv är död! Laszlo finns inte mer! Men andra har överlevt och de kommer snart hit! Ni måste överge byn och fly!”

Folket på torget stod som förstenade. Att Laszlo skulle vara död verkade de inte förstå. Urban gjorde sin stämma hörd och Nico hjälpte honom.

”Ni hörde Kapten Stenbäck! Laszlo är död men han har fortfarande män i livet och de är på väg hit! Vi ger oss av nu och byn är oskyddad. Jag ska meddela mina chefer om ert utsatta läge men tills nya FN-trupper är på plats här så svävar ni i livsfara! Lämna byn NU!”

Det var hemskt att se deras skräckslagna ansikten och genast började flera prata i munnen på varandra.

Det finns inte tid till det!

”Fly era dårar, fly!” röt Johan och hans soldater och de sköt upp i luften så att fåglar lyfte ur träden och torgets hundar flydde ylande av skräck. Skottsalvorna satte fart på folket, de skingrades som frön för vinden, sprang mot sina hus och började lasta kärror eller bilar. En familj var redan på väg ut ur byn i sin lilla bil och Urban såg pojken, som blivit skjuten den dagen Johan togs tillfånga, vinka från baksätet till Daniel, som höjde en lång arm och vinkade tillbaka.

Johan och Urban möttes mitt i stillheten, mitt i orkanens öga, på det övergivna torget.

”Gott att se dig gamle vän, sade Johan och på nära håll såg Urban att hans ansikte hade hårdnat avsevärt sedan sist. Johan hade alltid sett yngre ut än han var men nu hade åren kommit ifatt honom. Urban tog hans utsträckta hand och skakade den.

”Detsamma, sade Urban, det var på tiden!”

Uppe på bandvagnen gjorde Niklas v-tecknet på soldaternas speciella vis, inte med handen sträckt upp i luften utan med fingrarna spretande framåt som en sax och Johan log snett. Urban visste varför.

Våra soldater får inte göra v-tecknet så därför gör det så mycket de bara kan. Ledningen försöker vara politiskt korrekt och soldaterna tycker att de kan ta sig i röven!

”Men var är Maria?”

Johan signalerade med handen till Jonatan som höll upp lastbilsdörren. Maria klättrade långsamt ur och Urban fick nästan en chock.

Borta var den målmedvetna, självsäkra kvinna som lämnat Urban för ett par dagar sedan. Blicken som alltid lyste hade slocknat. Hon såg sig om på torget med tom blick och Jonatan var snabbt vid hennes sida när hon tog några osäkra steg.

”Vad har hänt? utbrast Urban oroligt. Är hon skadad? Anton lovade att inget skulle hända henne och jag litade på honom!”

Johan såg plågat på sin fru.

”Anton höll sitt löfte och mer därtill. Hon är inte skadad men i chock. Vi har förlorat Anton. Han tog sig med Jonatans hjälp in till Laszlo och sprängde sig själv i luften tillsammans med hela borgen. Maria är i chocktillstånd på grund av det. Hon visste inte vad han planerade att göra och hon känner sig skyldig till hans död.”

Plötsligt stod Azra hos dem och Urban såg att hon hade sminkat sig medan hon väntade inne i bandvagnen. Det hade hon inte gjort förut men Urban förstod att hon gjort sig fin för Antons skull.

Hon stirrade med sina vackra ögon bort på Maria vid lastbilen sedan vände hon sig mot Johan.

”Var är Anton?” sade hon på engelska med tunn röst. Johan tog hennes händer i sina och såg henne i ögonen.

”Anton är död svarade han. Han dog när han sprängde sig och Laszlo och fästningen, så vi skulle kunna fly.”

Azra stod stilla och stirrade på Johan. Hon öppnade och stängde munnen ett par gånger sedan slet hon loss sina händer och föll på knä.

”Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeej!”skrek hon.

Skriket bara fortsatte, hon skrek tills rösten brast och då slet hon sitt hår, stora tussar föll till marken och sedan klöste hon sitt ansikte så att blod började rinna. Urban försökte stoppa henne men hon slog undan hans händer och började skrika igen medan den omsorgsfulla makeupen rann bort i blod och tårar.

Urban hade aldrig sett något så hemskt och sorgligt på samma gång och kände en vanmakt utan like. Han vände sig om för att kalla på sjukvårdaren men då var Maria där.

Hon var inte längre ett spöke av sitt forna jag, utan sig själv igen. Ögonen gnistrade blå och det fanns ingen tvekan i hennes rörelser. Det var som om Azras sorg och vånda hade väckt henne till liv.

Hon slängde sig på den hysteriska Azra och de for i backen. Maria slog armarna om Azra så hårt att hon inte längre kunde klösa sig i ansiktet och höll fast, pratade hela tiden lågt i hennes öra tills Azra slutade skrika och bara jämrade sig. Sittande på torgets urgamla kullerstenar med Azra i famnen såg hon upp på sin man och på Urban. Hennes ansikte var fortfarande blekt och ögonen röda av gråt men rösten var sig lik.

”Det är dags att ge sig av. Ni till campen med Azra och jag och Bravo till gränsen.”

Johan drog varsamt upp bägge kvinnorna på fötter men Maria fortsatte att hålla hårt om Azra som grät i floder mot hennes bröst.

”Jag vill att du kommer med” sade han men hon ruskade på huvudet.

”Min inblandning i det här ska förbli hemlig. Så därför ska Urban och hans pluton föra hem dig till campen.”

Hon vände sig mot Urbans soldater.

”Jag skulle uppskatta om ni höll tyst om mig och Bravos inblandning i det här. Ni har aldrig mött oss, eller hur?”

Soldaterna tittade faktiskt på sin chef först, ett tag tvivlade han på det eftersom Maria gav ett sådant karismatiskt intryck och Urban nickade medgivande.

En efter en gav henne ett löfte om tystnad.

”Vi ses i Sverige, Urban.” sade hon och plötsligt hade Urban den snyftande Azra i sin famn.

”Ta han om henne och se till att hon kommer till mig i Sverige. ”Utan hennes hjälp hade jag inte stått här idag med min man. Och Anton älskade henne, så nu är Azra mitt ansvar!”

Han kunde inte annat än nicka igen.

”Jag lovar.”

Sedan tog Maria häftigt tag om sin man och kysste honom inför Urban och alla soldaterna.

Han tog ett ännu hårdare tag om henne och besvarade kyssen sedan släppte båda taget.

Sakta vände sig Maria om, gav sin man en sista längtansfull blick över axeln och gick med allt snabbare steg mot lastbilen. Boy hoppade ut från förarhytten på Kaspers order och sprang bort till Johan där hon satte sig med ett uppgivet gnällande. Maria gjorde tecken till Simon, lastbilen startade och Maria och hennes soldater hoppade in.

Maria lutade sig ut och vinkade en sista gång till sin man och Urban, vars jacka var blöt av Azras tårar, såg att Maria grät.

Sedan var hon borta.

Bandvagnen kändes som hemma.

Nästan.

Hemma är den plats där Maria är.

Azra som satt bredvid honom var djupt inne i sin sorg men hon hade inte haft några utbrott sedan Maria stoppade det första. Johan var tacksam för det, för han hade ingen tröst att ge. Att låta Maria ge sig av var det svåraste han någonsin gjort och hjärtat var tungt av oro.

Men hon har rätt, hennes och mina soldaters inblandning i det här, det är bäst att inga fler få reda på det!

Boy tryckte sig mot Azra och lärarinnan slog armarna om hunden och begravde huvudet i pälsen men snyftningarna hördes ändå.

Det kommer att bli en lång förmiddag tänkte Johan och slöt ögonen. Lika bra jag försöker vila en stund.

Motoljudet blev plötsligt lägre och de ständiga krängningarna som den ojämna vägen gav upphov till upphörde helt.

Pbv:n hade stannat.

”Vägspärr framför oss, sade Urban.  Min grupp, avsittning! Johan, du stannar kvar med Azra.”

Dörren bak åkte upp när soldaterna klev ur och in kom frisk luft och Johan såg gröna buskar och träd.

Vi är vid en flodbädd. Bara där är det så grönt fortfarande.

Han hörde soldaterna ställa upp och försvinna med Urban. Johan visste att de var gröna på fältet men Urban hade verkligen disciplin på sina soldater. De var i full mundering, hade även den tunga skyddsvästen som hans män gnällt så över i början.

De gnällde tills första granaten slog ner.

Det kändes bättre att tänka på vilka Maria hade med sig. De var hans bästa soldater någonsin och han hade utbildat många.

Urban hade tur om hans ens var hälften så bra.

Min korrekte vän tänkte Johan med ett plötsligt flin. Hur många regler fick Maria honom att bryta egentligen? Tur att det var hon. Mig skulle han aldrig förlåta!

Minuterna gick och Johan började känna en krypande oro. Fångenskapen hade lärt honom att ännu mer lita på sina instinkter.

Något är fel…

Plutonen var djupt nere i en dal där en trög flod bredde ut sig. Urbans vagn var närmast floden, BT2 och BT3 var längre bort eftersom han av stridstekniskt skäl alltid höll ordentliga avstånd mellan vagnarna. Bägge sidor av floder kantades av djungelliknande växtlighet och sikten var dålig. Vägen ledde rätt mot en förstörd bro men floden var forcerbar för pansarbandvagnarna.

Vanligtvis men inte idag.

Med förakt såg Urban på vägspärren, en massa skrot och bråte var det, som hastigt hade släpats ihop framför och i floden.

Det där skräpet kan på sin höjd stoppa en bondkärra!

Han blev alltid lika irriterad över inkompetens, även om det innebar en fördel för honom själv.

Och männen som håller flodbädden matchar skräpet i floden perfekt.

De var tio till antalet och hade ett mischmasch med vapen och kläder och deras ledare som stod med vinden i ryggen stank av svett och otvättade kläder. Urban tog ögonkontakt med honom vilket fick ledaren att väga på hälarna och flina med nikotingula tänder.

”Jag är Kapten André från FN. Ta bort vägspärren, ni har ingen rätt att stoppa oss!” sade Urban myndigt.

”Jag är Mirja, boss för Cedics hjältar och vi gör som vi vill. Ni är inkräktare här och vi vill att ni lämnar över era vapen till oss.”

”Herr Mirja, svarade Urban med betoning på herr, ni har fem minuter på er att plocka bort skräpet här. Sedan kör mina bandvagnar över det!”

Mirja såg på Urban och hans soldater, ryckte på axlarna och vände sig om för att prata med sina underhuggare.

Men med ormlik snabbhet snurrade Mirja runt och helt plötsligt hade Urban en pistol tryckt mot pannan.

”Inte herr utan Sergeant och betydligt klyftigare än en kapten från rövhålet Sverige… Ge oss era vapen och era passagerare, så får ni leva kapten! Om inte så får ni ett titthål genom huvudet!”

Stålet mot pannan kändes kallt.

Som döden.

Allt omkring blev så klart, så tydligt.

Hjärtslagen kändes som från en hammare, ett kalejdoskop av färger träffade hans ögon, hundratals lukter strömmade in genom näsan och ljuden från vapen som osäkrades lät som knallskott.

Det är Johan och Azra de är ute efter! Vi har hamnat i ett bakhåll!

Bakom honom stod hans soldater med dragna vapen men Mirja flinade. Mannen njöt av hela situationen och Urban som såg hans ögon på nära håll såg upphetsningen i dem.

Han njuter av att döda.

Tiden gick sirapssakta och Urban fattade ett beslut.

Man får betala för sina misstag.

Så.

Detta är slutet.

”En enda rörelse så är er fine kapten död!” sade Mirja och tryckte mynningen hårdare mot Urbans huvud. Han män hånskrattade och sträckte självsäkert på sig som tuppar i en hönsgård. Kanske kunde de känna de nya, gröna svenskarnas osäkerhet. Hursomhelst njöt de av situationen.

Urban öppnade munnen för att ge Echo Bravo order att skjuta men då var plötsligt Johan vid hans sida och tryckte en pistol mot tinningen på Mirja.

Hånskratten upphörde.

Svenskt stål möter ryskt tänkte Urban med bister tillfredställelse.

”Är det mig du söker? frågade Johan med hård röst och Mirjas huvud böjdes åt sidan när Johan tryckte ännu hårdare. Ge dig, avskum. Du känner mitt rykte, du blir inte den förste av Laszlos folk jag med nöje skjuter skallen av.”

Nico översatte och Urban såg Mirjas upphetsade leende falna och ögonen började flacka och han sänkte handen som höll i vapnet.

Sedan fick han en galen glimt i ögonen och tryckte av.

Mirjas vapen klickade.

Men det gjorde inte Johans.

Han sköt Mirja rätt i huvudet och Mirjas män vrålade och höjde sina vapen när blod och hjärna skvätte över dem alla.

”Eld!” röt Johan och vräkte omkull Urban så att soldaterna hade fritt skottfält. Eldgivningen från AK:5 var intensiv. Urban hörde hur kulorna ven över dem där de kastat sig i skydd och Mirjas män var alla döda inom loppet av några få sekunder. Det leriga vattnet färgades rött en kort stund innan floden förde med sig blodet vidare. Kropparna vaggade fram och tillbaka där de fastnat i vägspärrens bråte.

”Fan också!” sade Urban, satte sig upp och gned bort blod ur ansiktet med halsduken.

”Jag vet inte om jag ska tacka dig för mitt livs värsta upplevelse?”

”Tacka mig kan du göra senare, svarade Johan och granskade uppmärksamt flodbädden mittemot, vi måste bort härifrån snabbt. Det här patrasket var skickat att fördröja oss! Om vi inte ger oss av nu så är vi illa ute!”

Över huvudet på dem lät det som pisksnärtar. Johan reagerade direkt.

”Skydd!” vrålade han och hela gruppen kastade sig i skydd bakom sandsäckarna. Splitter for åt alla håll och smatter hördes från andra sidan floden.

”Vad i helvete var det?” svor Urban och försökte se genom grönskan som dolde flodbädden.

”Urban! Akan klockan tolv!” Johan pekade mot den täta grönskan på flodbäddens andra sida.

Urban spanade mot höjden och såg många mynningsflammor och sedan exploderade marken bredvid vagnen i ett regn av lera, stensplitter och svart korditrök.

Helvete!

Bredvid automatkanonen, lägre ned syntes många små mynningsflammor och flodvattnet stänkte och kulorna ven omkring dem.

”Besvara elden! Fredriksson, skjut närskyddsrök, backa 100meter och besvara elden!”

Soldaterna öppnade eld med sina ak5:or medan hans pbv-förare backade med vrålande motor, detonerade närskyddsgranaterna och svepte in flodbädden i tät, vit rök. ”Det är en BTR 152 sade Johan bredvid honom med kikaren uppe, antagligen med en påmonterad 23mm luftvärnskanon.”

Kraftig eldgivning hördes snett bakom dem och svart rök slog upp från fiendeställningarna på andra sidan vattnet. Urban log bistert. 20 mm kanonen på en av plutonens vagnar hade fått in en direktträff. Automatkanonen på andra sidan floden tystnade och flera av de mindre mynningsflammorna hade försvunnit.

”Jonas är till höger om oss! Min stf besvarar elden!”

Och ännu längre bakom dem hörde han att Golf Bravo också öppnade elden.

Pansarbandvagnarna sköt både spränggranater och pansarprojektiler och elden var intensiv tillsammans med plutonens kulsprutor.

”NU tar vi dem!” Plutonen hade övertaget och han skulle just beordra uppsuttet anfall.

Boom! En granat smackade rätt ner i flodbädden och vatten, skräp och gyttja regnade åt alla håll. Plötsligt var floden rensad från skräp, precis som Urban tidigare önskat. Ibland får man vad man ber om.

”Urban, sade Johan, klockan tio!”

Urban såg åt vänster och långt bort syntes mynningsflammor och ytterligare en granat slog ner farligt nära pbv:n bakom dem. Och mer därtill tänkte Urban med bister ironi.

”En stridsvagn? I så fall kan mina bandvagnar inte ta sig över floden! Vi kommer inte över…”

Johan stoppade ner sin kikare och lade en hand på hans axel. Runt dem fortsatte hans män att besvara elden. Mynningsflammorna från automatvapen hade kommit närmare och en ny akan på höjden hade öppnat upp med sin dödligt snabba eld.

”Det är en T-54. Ett gammalt monster! Det gör saker mer komplicerade. Pbv 20 mm rår inte på den. Låt mig ta robotgruppen och vi gör en omfattning! Jag tar den från sidan!”

Mitt i röken och oväsendet, hörde Urban ivern i Johans röst och han märkte att han också ville ta robotgruppen.

”Ta den och slå ut den jäveln, låt dem smaka svenskt stål!” sade han med ett varggrin och fick ett likadant grin tillbaka.

”Jag omfattar och du nedhåller! Hammaren och städet, nu skall du få prova på det på riktigt Urban!” svarade Johan och var sedan borta, lika plötsligt som han kommit.

De fem soldaterna var bleka under hjälmarna men helt på det klara med uppgiften. De var gröna på fältet och för ett kort ögonblick önskade Johan att han hade sin egen robotgrupp med sig istället men att dagdrömma var lönlöst. Johan hade nu ett pansarskott och även en ak5:a. Gruppen var välbeväpnad med två pansarskott till, ett granatgevär och en kulspruta.

Och nu är det första gången de får använda sina vapen i strid.

”Lindkvist sade han till gruppchefen som stod närmast, växelvis framryckning, min omgång framrycker först.”

Den unge gruppchefens ögon flackade först osäkert. Sedan blev de stadiga och klara. ”Uppfattat Kapten!”

Ännu mer splitter flög runt dem men Urban såg till sin tillfredställelse ett enormt rökmoln stiga från höjden. Inga fler mynningsflammor syntes och inga fler pisksnärtar hördes över deras huvuden.

”Akan nummer två är utslagen! BT 2 tog den!” ropade Håkansson.

Fint den andra automatkanonen var också satt ur spel. Det skulle göra det lättare för Johan och robotgruppen.

Boom! En granat smackade ner farligt nära och Urban såg att soldaterna på andra sidan tagit sig ännu närmare. Hans vagnar hade gjort sitt, de kunde inte bekämpa T 54:an. Stridsvagnen kunde däremot lätt skjuta pansarbandvagnarna i småbitar.

Nu var resten upp till Johan och hans soldater. Sekunder gick sakta som år tills Håkanssons röst hördes igen.

”Kapten! Kapten Stenbäck har stridskontakt!”

Och mycket riktigt, till vänster om dem, bortom stridsvagnen hördes nu eldgivning. Sakta men säkert tog sig robotgruppen närmare flodbädden. Smatter hördes nu hela tiden från robotgruppens håll och Urban kände tillförsikt.

”Nedhållande eld! vrålade han, understöd robotgruppen!”

Johan och hans omgång gav eld medan Lindkvist framryckte med sina soldater.

”Nu är det vår tur.” ropade Johan och reste sig upp. På linje gick han och två man framåt samtidigt som Lindkvist understödde. De tog sig fram genom tät lövskog som täckte kullen. Kulor ven då och då genom luften, träffade träd och stänkte träsplitter. Det luktade starkt av trä och krutrök. Dammet virvlade upp i solljuset som trängde ned genom trädkronorna.  När de var 50 meter längre fram tog de skydd igen.

Fiendens eld hade först varit sporadisk och dåligt samordnad. De hade blivit helt överraskade av svenskarnas motanfall. Fyra- fem döda fiender hade de passerat men nu blev elden intensivare. En kulspruta dold bakom några stora stockar öppnade oväntat eld mot dem. Soldaten bredvid Johan träffades i underarmen och sjönk ihop. De tvingades alla i skydd och Johan undersökte snabbt soldaten. Skadan i sig var inte livshotande men smärta gjorde att soldaten var på väg in i chock. Det unga ansiktet var likblekt och såg litet och hopsjunket ut under hjälmen

 ”Förbind honom och stanna med honom. Ge honom en etta” gav Johan i order till sin kvarvarande soldat, gruppens sjukvårdsman.

Nu var det bara han själv och Lindqvists omgång kvar. Kulsprutan fortsatte sin intensiva eldgivning och den sköt nu mot Lindqvists omgång som tryckte bakom några stora stenar.

Johan drog sprinten hur handgranaten, tog ett djupt andetag och tiden rörde sig i sirap när han reste sig upp helt oskyddad och kastade iväg spränghandgranaten, han tog upp en granat till och kastade igen. Granaterna singlade genom luften och försvann ned bakom stockarna. Platsen där kulsprutan befann sig exploderade plötsligt i ett virrvarr av träsplitter, jord och kroppsdelar. Svart rök slog upp och virvlade mellan träden. 

”Framåt Lindqvist, gå på marsch! vrålade Johan.”

 Lindqvist och hans två soldater stormade framåt, de sköt korta eldskurar mot platsen där kulsprutan nyss funnits. De fiender som överlevt nedslagen dog där de låg och stod. Ingen ära fanns i att skjuta dem men ingen ära låg i att dö heller.

Så var de plötsligt framme vid stridsvagnen. Precis bakom en liten åsrygg stod monstret och gav eld mot svenskarna på andra sidan floden.

”Nu gäller det soldater.”  Johan såg dem i ögonen en och en. De var unga och oerfarna, men mycket av osäkerheten var borta nu. De hade fått sitt elddop. De hade stigit ned i helvetet och de skulle ta sig genom det.

”Lindqvist, du och jag, varsitt pansarskott, eld på mitt kommando. Övriga nedkämpar skyttarna i anslutning till stridsvagnen. Frågor?”

Ingen hade några frågor.

Allt var mycket enkelt och mycket svårt.

Återigen saktade tiden ned. Känslan av att han och Lindqvist reste sig i slow motion kom över honom.

Jag måste upp snabbt men så förbannat långsamt det går! tänkte Johan och såg över skyddet där allt rörde sig som i en långsam film. Stridsvagnen sköt mot flodbädden. Rekylen från kanonen fick vagnen att långsamt vagga bakåt. Rök vällde nästan lättjefullt ut ur mynningen. Soldater rörde sig sakta runt monstret. De sköt eller skrek ut order. Men allt gick så långsamt. Så var det som tiden kom ifatt. Som en film som plötsligt spelades snabbare. Ljudet kom också tillbaka. Eldgivningen var intensiv, order vrålades, och soldater laddade om sina vapen.

Plötsligt fick en av fiendesoldaterna vid stridsvagnen syn på dem, han skrek och pekade och flera huvuden vreds förvånat åt deras håll.

Dags att smaka på svenskt stål.

Johan kastade en snabb blick mot Lindqvist, han var eldberedd, pansarskottet stadigt riktat mot T 54.an. Johan såg ned i siktet, justerade riktpunkten och gav kommando.

”Pansarskott eld!

De två granaterna träffade stridsvagnen nästan samtidigt. Detonationen var öronbedövande. Luckorna kastades upp och eldkvastar stod upp ur dem. Samtidigt öppnade de två andra soldaterna eld med kulspruta och ak5.an. Johan kastade ifrån sig det förbrukade pansarskottet, osäkrade den sista handgranaten och kastade den mot några soldater som tagit skydd bakom den tystade stridsvagnen.

Urban noterade att eldgivningen nästan dött ut efter de två kraftiga detonationerna. Något brann häftigt uppe bland träden.

Ytterligare en detonation hördes och någon skrek hjärtskärande ett tag, för att sedan tystna.

”Uppsittning! ropade han bakåt, klara för vagnstrid. Vi går över floden nu”.

De framrykte på linje och sköt de få soldater som fortfarande gjorde motstånd. Johan såg hur Lindqvist med en kort eldskur och förvridet ansikte tystade en soldat med avslitet ben som försökte lyfta sitt vapen. Mannen hade skrikit fruktansvärt ända sedan Johan kastade sin sista handgranat. Trots sin skada hade soldaten tillsammans med några andra vägrat att ge sig eller ge sig av och tagit skydd bakom stridsvagnen där de slogs till siste man.

Johans soldater såg chockade ut där de stod bland fallna kroppar.

Våldet och den intensiva striden var över och snart skulle stridsutmattning och chock sätta in. Han var tvungen att snabbt få dem därifrån innan fler fiender dök upp.

”Lindqvist, ta med dina soldater och hämta den skadade. Anslut sedan hit. Vi möter kapten Andre nedanför kullen precis vid vadstället”.

Lindqvist nickade och försvann tillsammans med sina soldater.

Det var då Johan fann honom.

Ivan låg bakom stridsvagnen. Den serbiske officeren var träffad både av kulor och av splitter. Bredvid honom låg flera tomma magasin och blodiga bandage.  Blicken stirrade oseende upp genom lövverket, mot den blåa himlen. Han hade tillsammans med de få kvarvarande soldaterna försökt försvara kullen. Samtidigt som han stridit hade han försökt att förbinda soldaten med det avslitna benet.

”Krigare.” sade Johan, slöt Ivans ögon och rättade till uniformsrocken så att mannens gradbeteckningar blev synliga. Han var en äkta sådan i alla fall, en officer som inte lämnade sina män utan stred in i det sista.

Sedan lämnade han platsen för att ansluta till plutonen. Bakom honom började stridsvagnen att brinna allt häftigare och röken från elden bolmade i spiraler upp mot himlen.

Ett tecken för dem som kan tyda det.