6 Treat your men...

”Treat your men as your own beloved sons, and they will follow you into the darkest valley.”

Urban stod på sin vanliga plats i bandvagnen och var nedstämd på gränsen till dyster.

Jag borde inte vara det.

Han och hans pluton hade gått segrande ur plutonens första strid och det utan några förluster. Kvarnström hade träffats i armen men skadan var inte svår, några andra soldater hade fått splitterskador men små sådana. De hade lyckats över förväntan med sin mission att inhämta info om Kapten Stenbäck så till vida att de hade kaptenen med sig och nu väntade campen på dem.

Så.

Då borde jag vara nöjd och allt är frid och fröjd! tänkte han och såg den välbekanta vägen till Tuzla framför sig. Ibland på nätterna kom trupper längs den vägen och gömde sig i det gytter av hus som fanns utanför campen. Sedan besköt de gaten vissa om att FN-trupperna inte gärna sköt rätt in bland hus där civila låg och sov.

Hans vagnförare måste ha tänkt på samma sak.

”Förra kompaniet fick stopp på nattskjutningarna mot campen så länge de var där. Det hörde jag av en av mässkockarna. Den pluton som bevakade gaten hade skjutit upp lysskott och sedan avfyrat en uppsjö med skott och granater rätt mot husen.”

Han skrattade torrt i micken på hjälmen och tillade.

”De sköt enbart med lösa skott fast det förstod inte frihetskämparna. De drog snabbt som helvete med svansen mellan benen. Dagen efter kom upprörda civila och klagade, en del av dem brukade bjuda på slivo och sedan hjälpa till med att skjuta mot gaten. Att det finns kikare med infrarött hade de inte koll på…

Ansvarig kapten förklarade för dem att hans soldater hade order om att vid beskjutning ge eld. Svaret gjorde dem upprörda, oskyldiga kunde ju bli skadade! Kaptenen påpekade då att hans soldater var oerhört skickliga skyttar. Ingen civil hade blivit skadad, eller hur… Efter det var det lugnt om nätterna!”

”Vet inte vad regelboken säger om att lura civila på det viset, svarade Urban glad över att få något annat att tänka på, men det var bra gjort.”

”Det var Kapten Stenbäck och hans Bravo Tango” svarade Dan och Urban kunde höra den anklagande tonen i hans röst.

Hur många regler har jag brutit för Johans skull?

Men jag har ett uppdrag och det ska fullföljas!

Men en röst viskade i bakhuvudet att han hade vunnit en strid men förlorat en vän. Johan ville följa efter Bravo och sin fru, han påstod att de var förföljda. Urban hade vägrat, de skulle tillbaka till campen, han hade en mission att fullfölja.

Punk slut.

Dyster till sinnet hörde han hur radion rasslade till och att camp Sleipner anropade.

”Bravo Tango här, kom.”

”Bravo Charlie kan ni ange beräknad tid för ankomst till camp Sleipner? Hela kompaniet kommer stå uppställda för att hälsa Kapten Stenbäck välkommen hem, kom.”

Urban glodde på radion.

En välkomstceremoni?

Helvetes jävla skit!

Och jag som trodde att den här dagen inte kunde bli värre…

Solen sken när de rullade igenom byn vars huvudgata lede fram till camp Sleipner.  Folket i byn stirrade för Urbans tre bandvagnar såg ut som om de gått igenom ett världskrig.

Urban visste att soldaterna längtade till campen men själv ville han åt ett helt annat håll. Han vill göra det Johan ville, följa efter Maria.

Som en av Balkans farligaste män jagar.

Men nu följer jag order, Johan ska till campen, punkt slut.

Vad som sedan händer är inte mitt problem…

Soldaterna vid gaten öppnade grindarna och gjorde honnör, Urban hälsade tillbaka och en soldat mötte upp och visade att de skulle köra fram till huvudbyggnaden.

”Jävlar Kapten! sade hans vagnförare Dan, hela jävla NordBat är här!”

”För att hylla er, min pluton och Johan, vilket de gör rätt i!” svarade Urban och såg staben stå uppställd i skinande, fläckfria uniformer på led i trappan som ledde upp HQ. Det gjorde honom retlig av någon anledning.

”Kapten, utan er skulle inte Johan Stenbäck inte ens vara här!” sade Dan och stannade bandvagnen.

”Du har helt rätt i det.” svarade Urban dystert och gav order om avsittning.

Signalist Erik Strömberg hade jäkligt tråkigt där han satt på sitt pass. Hela byggnaden var tömd på folk, bataljonen tog emot sina hjältar men någon skulle sköta radion. Denne någon var Erik och Erik satt i en död lokal vid en död radio.

”Om det ändå kunde hända något! Vad som helst än att behöva sitta här!” Han lutade sig bakåt i stolen och kramade ihop ännu en lapp till en boll och försökte träffa papperskorgen han ställt på bordet. Den träffade kanten och ramlade ner till sina kompisar på golvet. Erik suckade, tog penna och block och satte ett nytt streck på sin lista. Papperskorgen ledde med 50/0.

Vad ska jag göra nu tänkte han, klämma finnar har jag redan gjort…

Då rasslade det till i hörlurana som låg på skrivbordet.

Erik rusade fram och drog på sig dem och en röst sade på engelska.

”Lyssna noga nu soldat, jag vill att du lämnar ett medelande till Kapten Johan Stenbäck!”

”Vem är detta? undrade Erik spetsigt, för viss protokoll gällde inom all radiotrafik.

”Ta ditt finniga arsle, sätt dig på stolen och skriv ner följande! befallde rösten och hans accent blev starkare. Erik kände sig som han var med i en spionfilm där den ryske agenten hörde av sig. Han satte sig ner och fattade pennan.

”Ok, jag skriver!” sade han. Han hade ju önskat att vad som helst skulle hända och nu hände det.

”Vargen är död och Madonnan lever, hälsar Alex. Repetera!”

Erik upprepade vad han skrivit.

”Vad betyder det? En sort kod?” undrade han nu mycket nyfiken, alla möjliga rykten om Kapten Stenbäck gick på campen.

”Det betyder att du ska överlämna meddelandet till ingen annan än Kapten Johan Stenbäck. Spring soldat, får inte kaptenen lappen omedelbart, så är du en död soldat. Spring! röt rösten och Erik sprang. För en instinkt som han inte visste att han hade, sade honom att rösten inte ljög.

Med hörlurarna på sned och sladden fladdrande efter lämnade han rummet tryckte upp dörren och spanade vilt ut på campen. Hela staben stod uppställd framför honom men han tryckte sig förbi diverse överstar och majorer på jakt efter en kapten han aldrig sett men ofta hört talas om.

Ett sus drog genom NordBat när pluton BravoTango ställde upp framför pansarbandvagnarna. Urban insåg att hans anseende som fläckfri var borta.

Bravo matchade sina bandvagnar väl i ärrad skitighet. Splitter och kulor hade åsamkat skador på både män och material. Vagnarna bar spår av träffar, utrustning hängde lös, genomskjuten och trasig överallt. Tomhylsor rasade ut ur vagnarna när dörrarna öppnades och det stank av korditrök.  Flera av soldaterna bar blodiga bandage och plutonens kapten såg värst ut av dem alla, men så satte han sina soldater framför sig själv och det var han stolt över.

Vi ser för jävliga ut tänkte Urban men så har vi varit i strid.

Och fixat hem en av de våra!

Urban lät Håkansson öppna dörren till bandvagnen och såg hur flaggan som slokat uppe på taket stolt började fladdra trots alla sina revor.

Ut kom Boy följd av Azra.

Spår av gråt syntes i hennes vackra ansikte men hon rätade stolt på sig och såg ut över NordBat. Azra kunde aldrig återvända till sin by. Frågan var om hon någonsin kunde återvända till Bosnien.

När hennes ögon mötte hans högg det till i Urban men till hans stora glädje så gick hon, tätt följd av Boy och ställde sig bredvid honom. Hon svajade till och Urban tog ett stöttande tag om hennes arm.

Sedan kom Johan och Urban visste att Johan gav blanka fanken i att hela NordBat väntade. Efter striden hade Urban tvingat Johan att följa med, ett agerande som hans soldater ogillat, men funnit sig i. Johan hade inte funnit sig i det alls.

Jag gav honom inget val. Under vapenhot tvingade jag med honom.

Hård som stål var Johans blick när den svepte över campen men Urban gav honom en blick tillbaka som Johan genast förstod.

Bandvagnen var hans.

Fullastad med vapen, fulltankad, full med ALLT som en man som skulle rädda sin hustru behövde.

Johan klev fram till Urban, gav honom sin hand som Urban tog.

”Tack gamle vän sade han lågt, ta hand om Azra åt min fru, ta hand om Boy åt min pluton!”

Hela NordBat började applådera medan Johan vände sig om och gick mot bandvagnen. Hans bandvagn, hans och hans Bravo Tango och som han väl visste hur man körde. Ingenting kunde hejda honom, inte gaten, inte NordBats alla soldater och anställda inte bataljonchefen eller hans stab som var på väg nerför trapporna, leende och med utsträckt hand.

Om Ivan jagade oss då jagar Victor Maria.

Då stod en signalist framför honom med hörlurarna på sned på huvudet och med svetten rinnande nerför ett rödfinnigt ansikte.

”Kapten Stenbäck! Ett meddelande till er!”

Johan hejdade sig mitt i steget och tog emot lappen.

Allt stannade upp omkring honom.

Applåderna dog ut, bataljonchefen hejdade sig mitt i steget och signalisten frös i en pose av spänd vaksamhet, som om han såg prickskyttar på taken kring taben.

Johan läste och kände för första gången på evigheter att han kopplade av.

Plötsligt lycklig över att ha vänner som Alex och Urban höjde han sin näve i en salut.

”Alla vargar är utrotade! Jag kan åka hem till min fru!” sade han till Urban och Azra och Urban med pluton höjde också sina nävar med ett vrål och gesten och vrålet spred sig som en stormvind över hela NordBat.

Azra lade armarna om Urban och Urban kramade henne tillbaka, en sten föll från hans hjärta och han var lycklig som han aldrig varit lycklig förut. Åren föll av Johan där han stod som en klippa i ett hav av jublande soldater. I Urbans ögon såg han återigen ut som den unga kadett han varit första dagen de träffades i Halmstad.

Då såg jag inte vad jag ser nu.

En äkta krigare.

Han leder och vi följer om så in i den mörkaste dal.  

Leende rev Johan papperslappen i bitar och kastade iväg dem, gav signalisten en klapp på axeln och sedan tog han bataljonschefens utsträckta hand.

Bara Urban såg hur åtta pappersbitar dansade runt en stund för att sedan spridas av den starka Nordanvinden.