4 “Subtle and insubstantial, the expert leaves no trace; divinely mysterious, he is inaudible. Thus he is master of his enemy's fate.”

De tyckte hon var pinsam det visste hon.

Bara genom ren och skär envishet hade hon fått igenom sina önskemål.

Pinsam och galen tänkte hon när hon såg själv i spegeln.

Det är vad de tycker!

Hon såg hemsk ut. Bristen på sömn hade gett henne mörka ringar under ögonen och kläderna hängde löst på kroppen.

Anton hade sjappat till sol och värme var den allmänna meningen men hon visste bättre. Här var han känd som en spelevink, en ung grabb som aldrig tog något på allvar och som mycket väl kunde sticka iväg ett tag utan att höra av sig.

De har fel.

Hennes son var död och idag skulle det hållas själaringning för honom i Virserums kyrka.

Inne i köket satt hennes man och åt frukost. Han skämdes för henne men hon kunde inte förmå sig att ljuga för honom, att låtsas allt var bra.

”Jag vet, sade hon till sin magra spegelbild, att vår son är död.”

Hon tog sina handskar och klev ut på trappen, ut i det råkalla höstvädret.

Det var inte långt till kyrkan men varje steg kändes tungt. Folk var lediga denna söndag och hon kände blickarna från grannar som krattade löv i sina trädgårdar. Prästen hade gjort ett sista försök kvällen innan att tala henne tillrätta och hon kände sig sviken. I tjugo år hade hon varit kyrkvärd och allt hon fick tillbaka när hon som mest behövde stöd, var tvivel. Över bron gick hon och klockorna började ringa när hon kom fram till kyrk grindarna. Så tyngd av sorg var hon att hon inte först märkte bilarna som stod parkerade utanför prästgården men hon tänkte att det kunde vara något möte i församlingshemmet som hon missat.

”Jag har inte varit mig själv på sistone och blir nog aldrig det igen tänkte hon och lade handen mot kyrkporten. Men då öppnades den åt henne och där stod Antons kamrater från det militära. Och hans Kapten var där och kom fram till henne.

”Jag är hemskt ledsen sade han. Anton gav sitt liv när han och hans vagngrupp räddade mig. De befriade mig och överlevde allihop, tack vare Anton. Vi saknar och sörjer honom djupt allihop.  Jag och Maria hade tänkt komma på besök som ikväll men så fick vi reda på att det skulle hållas mässa för Anton här idag. Hela plutonen skyndade hit nu på morgonen.”

Anita såg på dem alla, så unga och så sorgsna och hon sträckte på sig.

”Men ni kom hit, ni kom hit för Antons skull.”

”Han räddade oss allihop. Utan Anton hade det hållits många begravningar idag.” sade Thomas och de andra vännerna nickade.

”Varför berättade ni inte det tidigare?” hennes man stod i öppningen bakom henne och han såg bestört ut och arg. Mycket arg. Tydligen hade han ändrat sig och inte velat att hon skulle vara ensam i kyrkan.

”Jag ville träffa er personligen svarade Johan. Inte berätta på telefon. Sedan är allt kring mitt befriande hemligstämplat och får inte berättas ens för er. Vilket jag tänker göra i alla fall, efter begravningen.”

Hon tog sin mans arm. De skulle sörja tillsammans och inte ensamma.

”Tack för att ni kom allihop. Nu går vi in.”

Virserums kyrka var stor men alla platser var upptagna utom de två rader längst fram. Benen vek sig under henne men makens arm höll henne uppe. Inte bara vagngruppen hade kommit utan även större delen av Antons kompani. Hon insåg att de hade skyndat sig, inte en mörk kostym såg hon, bara gröna uniformer.  På något vis tyckte hon att det var passande eftersom Anton hade älskat soldatlivet. Kapten Stenbäck och hans fru satte sig på släktingarnas sida, likadant gjorde hans vagngrupp. Hon förstod att banden var starka mellan dem och hennes son. Maken blängde på dem, men det var hans sätt att skydda sig mot sorgen.

Hon stödde honom nu för utan henne hade han fallit ihop.

Hennes vän sedan många år och präst i kyrkan där Anton döptes såg helt omtumlad ut när han kom ut från kammaren.

Peter hade väntat sig en tom kyrka så när på en stollig kvinna. Inte en fullsatt sal full av sörjande soldater. En man i uniform med många brickor på bröstet gick fram till prästen, sade några ord samt gav honom ett papper. Två soldater klev fram med en svensk flagga som de draperade över altaret och en enkel urna ställdes ovanpå flaggan. Efter det bars det in mängder med kransar och blommor som alla lades kring altaret.

”Öb är här Anita, sade hennes man förundrat, jag som såg honom på tv igår!”

Peter lyssnade noga på vad överbefälhavaren sade och gick fram till mitten av koret och tog in alla ansikten i kyrkan sedan såg han på henne och hon förstod blicken.

Förlåt mig sade den och hon förlät att han tvivlat på henne, för sedan sade han högt så att alla hörde:

”Vi har samlats här idag för att hålla en hjältes begravning…”

5 A leader leads by example not by force

Skånes flygplats hösten 1995

Överbefälhavare Kurt Norén steg ur bilen och följd av sin stab gick han in på flygplatsen där både kompanichefen för Eksjö regemente och chefen för BA08 mötte honom.

Tillsammans gick de in i ankomsthallen som var avstängd för civila förutom flygplatsanställda och journalister.

Han såg att försvarsministern blev intervjuad av reportrar varav de flesta var utländska. Johan Stenbäcks frisläppande var resultatet av ett intensivt arbete av svensk god politik. Så löd ordern uppifrån men ÖB visste bättre. Sent en kväll hade en gammal vän kontaktat honom och visat honom intressant rapportering och ännu intressantare satellitbilder.

”Om inte ni rekryterar dem” hade hans vän avslutande sagt, ”så gör vi det.”

En hedersvakt från Eksjö stod uppställd framför dörrarna till ankomsthallen och bredvid dem stod Kapten Stenbäcks pluton, dagen till ära hade de fått ta på sig försvarets uniformer och sina blåa baskrar. Han kände sig stolt när han såg dem och det skulle de få veta.

Framför dem stod Maria Stenbäck och ÖB gick fram till henne. Hon skulle inte stå där ensam, men ministern hade övergivit henne för att flirta med tv.

ÖB hälsade på henne och bad henne följa med medan han hälsade på Bravo Tango. Han berömde dem en och en för deras insatser i Bosnien och för deras insatser den dagen deras kapten togs tillfånga och civila liv, barns liv, räddades.

Några av dem studerade han extra ingående, han hade sett dem på kort och korten gjorde dem inte någon som helst rättvisa.

Sedan väntade de tills dörrarna slogs upp och ut kom Kapten Johan Stenbäck.  Kameror blixtrade och reportrar ropade frågor. Han struntade fullkomligt i protokollet, som i förväg hade skickats till honom, ignorerade sitt högsta befäl och försvarsministern med mera och kramade istället om sin fru. Sedan med armen om henne hälsade han på sin pluton och det var ingen tvekan om att de var glada att se sin kapten igen. Soldaternas leenden lyste upp rummet lika mycket som fotografernas blixtar.

Treat your men as your beloved sons tänkte Öb och märkte att han log brett medan staben runt ministern och ministern själv såg snopna ut.

Sedan kom paret Stenbäck fram till honom.

”Skönt att se er välbehållen Kapten, sade ÖB, och er fru också. Imorgon skulle jag vilja träffa er och er vagngrupp för att diskutera framtiden. Bravo Tango gjorde ett gott ett mycket gott jobb i Bosnien och försvaret har ett gott behov av sådana män. ”

Sedan med en menande blick på Maria tillade han, ”Och kvinnor.”

De förstod, det såg han på dem och han var nöjd men ministerns dag blev fullständigt ruinerad för tydligen hade Kapten Stenbäck missat att läsa den delen i protokollet som handlade om vad han skulle säga i massmedia.

Hoppsan! tänkte ÖB, kaptenen glömde berömma den tysta diplomatin som fått hem honom! Helt rätt för politikerna har inte gjort ett skit!

Hela äran av att han levde och var fri att komma hem gavs av Kapten Stenbäck till de svenska trupperna i Bosnien, medan svensk politik och svenska politiker fick sig en avbasning utan like.

Jag kunde inte sagt det bättre själv. Jänkarna kan glömma sina planer för det här är min blivande efterträdare, om jag har något att säga till om!

Han vände sig till Eksjö regementschef men var noga med att alla runt omkring hörde vad han sade.

”Överste, Kapten Stenbäck har en plats på Försvarshögskolan till hösten. Det ska bli mig ett sant nöje att följa den blivande Majorens karriär inom försvaret.” Genom den kommentaren satte ÖB p för alla negativa följder av Kapten Stenbäcks icke politiskt korrekta uppförande inför massmedia.

Jag tar hand om de mina tänkte Öb men blev sedan dyster för just det hade Sveriges politiker slutat med för länge sedan.

Att värna om Sverige och svenskarna.

Det lilla landet i norr med en fantastisk historia och fantastiska människor var dömt att utplånas. Inte genom krig utan genom politik.

ÖB rätade på sig och gick fram till Johan Stenbäck och skakade hand med sin officer. Mer väntade dem innan dagen var slut, inte bara en ilsken försvarsminister som sett sin post som statsminister i nästa val flyga sin kos.