4 “Subtle and insubstantial, the expert leaves no trace; divinely mysterious, he is inaudible. Thus he is master of his enemy's fate.”

De tyckte hon var pinsam det visste hon.

Bara genom ren och skär envishet hade hon fått igenom sina önskemål.

Pinsam och galen tänkte hon när hon såg själv i spegeln.

Det är vad de tycker!

Hon såg hemsk ut. Bristen på sömn hade gett henne mörka ringar under ögonen och kläderna hängde löst på kroppen.

Anton hade sjappat till sol och värme var den allmänna meningen men hon visste bättre. Här var han känd som en spelevink, en ung grabb som aldrig tog något på allvar och som mycket väl kunde sticka iväg ett tag utan att höra av sig.

De har fel.

Hennes son var död och idag skulle det hållas själaringning för honom i Virserums kyrka.

Inne i köket satt hennes man och åt frukost. Han skämdes för henne men hon kunde inte förmå sig att ljuga för honom, att låtsas allt var bra.

”Jag vet, sade hon till sin magra spegelbild, att vår son är död.”

Hon tog sina handskar och klev ut på trappen, ut i det råkalla höstvädret.

Det var inte långt till kyrkan men varje steg kändes tungt. Folk var lediga denna söndag och hon kände blickarna från grannar som krattade löv i sina trädgårdar. Prästen hade gjort ett sista försök kvällen innan att tala henne tillrätta och hon kände sig sviken. I tjugo år hade hon varit kyrkvärd och allt hon fick tillbaka när hon som mest behövde stöd, var tvivel. Över bron gick hon och klockorna började ringa när hon kom fram till kyrk grindarna. Så tyngd av sorg var hon att hon inte först märkte bilarna som stod parkerade utanför prästgården men hon tänkte att det kunde vara något möte i församlingshemmet som hon missat.

”Jag har inte varit mig själv på sistone och blir nog aldrig det igen tänkte hon och lade handen mot kyrkporten. Men då öppnades den åt henne och där stod Antons kamrater från det militära. Och hans Kapten var där och kom fram till henne.

”Jag är hemskt ledsen sade han. Anton gav sitt liv när han och hans vagngrupp räddade mig. De befriade mig och överlevde allihop, tack vare Anton. Vi saknar och sörjer honom djupt allihop.  Jag och Maria hade tänkt komma på besök som ikväll men så fick vi reda på att det skulle hållas mässa för Anton här idag. Hela plutonen skyndade hit nu på morgonen.”

Anita såg på dem alla, så unga och så sorgsna och hon sträckte på sig.

”Men ni kom hit, ni kom hit för Antons skull.”

”Han räddade oss allihop. Utan Anton hade det hållits många begravningar idag.” sade Thomas och de andra vännerna nickade.

”Varför berättade ni inte det tidigare?” hennes man stod i öppningen bakom henne och han såg bestört ut och arg. Mycket arg. Tydligen hade han ändrat sig och inte velat att hon skulle vara ensam i kyrkan.

”Jag ville träffa er personligen svarade Johan. Inte berätta på telefon. Sedan är allt kring mitt befriande hemligstämplat och får inte berättas ens för er. Vilket jag tänker göra i alla fall, efter begravningen.”

Hon tog sin mans arm. De skulle sörja tillsammans och inte ensamma.

”Tack för att ni kom allihop. Nu går vi in.”

Virserums kyrka var stor men alla platser var upptagna utom de två rader längst fram. Benen vek sig under henne men makens arm höll henne uppe. Inte bara vagngruppen hade kommit utan även större delen av Antons kompani. Hon insåg att de hade skyndat sig, inte en mörk kostym såg hon, bara gröna uniformer.  På något vis tyckte hon att det var passande eftersom Anton hade älskat soldatlivet. Kapten Stenbäck och hans fru satte sig på släktingarnas sida, likadant gjorde hans vagngrupp. Hon förstod att banden var starka mellan dem och hennes son. Maken blängde på dem, men det var hans sätt att skydda sig mot sorgen.

Hon stödde honom nu för utan henne hade han fallit ihop.

Hennes vän sedan många år och präst i kyrkan där Anton döptes såg helt omtumlad ut när han kom ut från kammaren.

Peter hade väntat sig en tom kyrka så när på en stollig kvinna. Inte en fullsatt sal full av sörjande soldater. En man i uniform med många brickor på bröstet gick fram till prästen, sade några ord samt gav honom ett papper. Två soldater klev fram med en svensk flagga som de draperade över altaret och en enkel urna ställdes ovanpå flaggan. Efter det bars det in mängder med kransar och blommor som alla lades kring altaret.

”Öb är här Anita, sade hennes man förundrat, jag som såg honom på tv igår!”

Peter lyssnade noga på vad överbefälhavaren sade och gick fram till mitten av koret och tog in alla ansikten i kyrkan sedan såg han på henne och hon förstod blicken.

Förlåt mig sade den och hon förlät att han tvivlat på henne, för sedan sade han högt så att alla hörde:

”Vi har samlats här idag för att hålla en hjältes begravning…”