4 “Subtle and insubstantial, the expert leaves no trace; divinely mysterious, he is inaudible. Thus he is master of his enemy's fate.”

De tyckte hon var pinsam det visste hon.

Bara genom ren och skär envishet hade hon fått igenom sina önskemål.

Pinsam och galen tänkte hon när hon såg själv i spegeln.

Det är vad de tycker!

Hon såg hemsk ut. Bristen på sömn hade gett henne mörka ringar under ögonen och kläderna hängde löst på kroppen.

Anton hade sjappat till sol och värme var den allmänna meningen men hon visste bättre. Här var han känd som en spelevink, en ung grabb som aldrig tog något på allvar och som mycket väl kunde sticka iväg ett tag utan att höra av sig.

De har fel.

Hennes son var död och idag skulle det hållas själaringning för honom i Virserums kyrka.

Inne i köket satt hennes man och åt frukost. Han skämdes för henne men hon kunde inte förmå sig att ljuga för honom, att låtsas allt var bra.

”Jag vet, sade hon till sin magra spegelbild, att vår son är död.”

Hon tog sina handskar och klev ut på trappen, ut i det råkalla höstvädret.

Det var inte långt till kyrkan men varje steg kändes tungt. Folk var lediga denna söndag och hon kände blickarna från grannar som krattade löv i sina trädgårdar. Prästen hade gjort ett sista försök kvällen innan att tala henne tillrätta och hon kände sig sviken. I tjugo år hade hon varit kyrkvärd och allt hon fick tillbaka när hon som mest behövde stöd, var tvivel. Över bron gick hon och klockorna började ringa när hon kom fram till kyrk grindarna. Så tyngd av sorg var hon att hon inte först märkte bilarna som stod parkerade utanför prästgården men hon tänkte att det kunde vara något möte i församlingshemmet som hon missat.

”Jag har inte varit mig själv på sistone och blir nog aldrig det igen tänkte hon och lade handen mot kyrkporten. Men då öppnades den åt henne och där stod Antons kamrater från det militära. Och hans Kapten var där och kom fram till henne.

”Jag är hemskt ledsen sade han. Anton gav sitt liv när han och hans vagngrupp räddade mig. De befriade mig och överlevde allihop, tack vare Anton. Vi saknar och sörjer honom djupt allihop.  Jag och Maria hade tänkt komma på besök som ikväll men så fick vi reda på att det skulle hållas mässa för Anton här idag. Hela plutonen skyndade hit nu på morgonen.”

Anita såg på dem alla, så unga och så sorgsna och hon sträckte på sig.

”Men ni kom hit, ni kom hit för Antons skull.”

”Han räddade oss allihop. Utan Anton hade det hållits många begravningar idag.” sade Thomas och de andra vännerna nickade.

”Varför berättade ni inte det tidigare?” hennes man stod i öppningen bakom henne och han såg bestört ut och arg. Mycket arg. Tydligen hade han ändrat sig och inte velat att hon skulle vara ensam i kyrkan.

”Jag ville träffa er personligen svarade Johan. Inte berätta på telefon. Sedan är allt kring mitt befriande hemligstämplat och får inte berättas ens för er. Vilket jag tänker göra i alla fall, efter begravningen.”

Hon tog sin mans arm. De skulle sörja tillsammans och inte ensamma.

”Tack för att ni kom allihop. Nu går vi in.”

Virserums kyrka var stor men alla platser var upptagna utom de två rader längst fram. Benen vek sig under henne men makens arm höll henne uppe. Inte bara vagngruppen hade kommit utan även större delen av Antons kompani. Hon insåg att de hade skyndat sig, inte en mörk kostym såg hon, bara gröna uniformer.  På något vis tyckte hon att det var passande eftersom Anton hade älskat soldatlivet. Kapten Stenbäck och hans fru satte sig på släktingarnas sida, likadant gjorde hans vagngrupp. Hon förstod att banden var starka mellan dem och hennes son. Maken blängde på dem, men det var hans sätt att skydda sig mot sorgen.

Hon stödde honom nu för utan henne hade han fallit ihop.

Hennes vän sedan många år och präst i kyrkan där Anton döptes såg helt omtumlad ut när han kom ut från kammaren.

Peter hade väntat sig en tom kyrka så när på en stollig kvinna. Inte en fullsatt sal full av sörjande soldater. En man i uniform med många brickor på bröstet gick fram till prästen, sade några ord samt gav honom ett papper. Två soldater klev fram med en svensk flagga som de draperade över altaret och en enkel urna ställdes ovanpå flaggan. Efter det bars det in mängder med kransar och blommor som alla lades kring altaret.

”Öb är här Anita, sade hennes man förundrat, jag som såg honom på tv igår!”

Peter lyssnade noga på vad överbefälhavaren sade och gick fram till mitten av koret och tog in alla ansikten i kyrkan sedan såg han på henne och hon förstod blicken.

Förlåt mig sade den och hon förlät att han tvivlat på henne, för sedan sade han högt så att alla hörde:

”Vi har samlats här idag för att hålla en hjältes begravning…”

5 A leader leads by example not by force

Skånes flygplats hösten 1995

Överbefälhavare Kurt Norén steg ur bilen och följd av sin stab gick han in på flygplatsen där både kompanichefen för Eksjö regemente och chefen för BA08 mötte honom.

Tillsammans gick de in i ankomsthallen som var avstängd för civila förutom flygplatsanställda och journalister.

Han såg att försvarsministern blev intervjuad av reportrar varav de flesta var utländska. Johan Stenbäcks frisläppande var resultatet av ett intensivt arbete av svensk god politik. Så löd ordern uppifrån men ÖB visste bättre. Sent en kväll hade en gammal vän kontaktat honom och visat honom intressant rapportering och ännu intressantare satellitbilder.

”Om inte ni rekryterar dem” hade hans vän avslutande sagt, ”så gör vi det.”

En hedersvakt från Eksjö stod uppställd framför dörrarna till ankomsthallen och bredvid dem stod Kapten Stenbäcks pluton, dagen till ära hade de fått ta på sig försvarets uniformer och sina blåa baskrar. Han kände sig stolt när han såg dem och det skulle de få veta.

Framför dem stod Maria Stenbäck och ÖB gick fram till henne. Hon skulle inte stå där ensam, men ministern hade övergivit henne för att flirta med tv.

ÖB hälsade på henne och bad henne följa med medan han hälsade på Bravo Tango. Han berömde dem en och en för deras insatser i Bosnien och för deras insatser den dagen deras kapten togs tillfånga och civila liv, barns liv, räddades.

Några av dem studerade han extra ingående, han hade sett dem på kort och korten gjorde dem inte någon som helst rättvisa.

Sedan väntade de tills dörrarna slogs upp och ut kom Kapten Johan Stenbäck.  Kameror blixtrade och reportrar ropade frågor. Han struntade fullkomligt i protokollet, som i förväg hade skickats till honom, ignorerade sitt högsta befäl och försvarsministern med mera och kramade istället om sin fru. Sedan med armen om henne hälsade han på sin pluton och det var ingen tvekan om att de var glada att se sin kapten igen. Soldaternas leenden lyste upp rummet lika mycket som fotografernas blixtar.

Treat your men as your beloved sons tänkte Öb och märkte att han log brett medan staben runt ministern och ministern själv såg snopna ut.

Sedan kom paret Stenbäck fram till honom.

”Skönt att se er välbehållen Kapten, sade ÖB, och er fru också. Imorgon skulle jag vilja träffa er och er vagngrupp för att diskutera framtiden. Bravo Tango gjorde ett gott ett mycket gott jobb i Bosnien och försvaret har ett gott behov av sådana män. ”

Sedan med en menande blick på Maria tillade han, ”Och kvinnor.”

De förstod, det såg han på dem och han var nöjd men ministerns dag blev fullständigt ruinerad för tydligen hade Kapten Stenbäck missat att läsa den delen i protokollet som handlade om vad han skulle säga i massmedia.

Hoppsan! tänkte ÖB, kaptenen glömde berömma den tysta diplomatin som fått hem honom! Helt rätt för politikerna har inte gjort ett skit!

Hela äran av att han levde och var fri att komma hem gavs av Kapten Stenbäck till de svenska trupperna i Bosnien, medan svensk politik och svenska politiker fick sig en avbasning utan like.

Jag kunde inte sagt det bättre själv. Jänkarna kan glömma sina planer för det här är min blivande efterträdare, om jag har något att säga till om!

Han vände sig till Eksjö regementschef men var noga med att alla runt omkring hörde vad han sade.

”Överste, Kapten Stenbäck har en plats på Försvarshögskolan till hösten. Det ska bli mig ett sant nöje att följa den blivande Majorens karriär inom försvaret.” Genom den kommentaren satte ÖB p för alla negativa följder av Kapten Stenbäcks icke politiskt korrekta uppförande inför massmedia.

Jag tar hand om de mina tänkte Öb men blev sedan dyster för just det hade Sveriges politiker slutat med för länge sedan.

Att värna om Sverige och svenskarna.

Det lilla landet i norr med en fantastisk historia och fantastiska människor var dömt att utplånas. Inte genom krig utan genom politik.

ÖB rätade på sig och gick fram till Johan Stenbäck och skakade hand med sin officer. Mer väntade dem innan dagen var slut, inte bara en ilsken försvarsminister som sett sin post som statsminister i nästa val flyga sin kos.

6 Treat your men...

”Treat your men as your own beloved sons, and they will follow you into the darkest valley.”

Urban stod på sin vanliga plats i bandvagnen och var nedstämd på gränsen till dyster.

Jag borde inte vara det.

Han och hans pluton hade gått segrande ur plutonens första strid och det utan några förluster. Kvarnström hade träffats i armen men skadan var inte svår, några andra soldater hade fått splitterskador men små sådana. De hade lyckats över förväntan med sin mission att inhämta info om Kapten Stenbäck så till vida att de hade kaptenen med sig och nu väntade campen på dem.

Så.

Då borde jag vara nöjd och allt är frid och fröjd! tänkte han och såg den välbekanta vägen till Tuzla framför sig. Ibland på nätterna kom trupper längs den vägen och gömde sig i det gytter av hus som fanns utanför campen. Sedan besköt de gaten vissa om att FN-trupperna inte gärna sköt rätt in bland hus där civila låg och sov.

Hans vagnförare måste ha tänkt på samma sak.

”Förra kompaniet fick stopp på nattskjutningarna mot campen så länge de var där. Det hörde jag av en av mässkockarna. Den pluton som bevakade gaten hade skjutit upp lysskott och sedan avfyrat en uppsjö med skott och granater rätt mot husen.”

Han skrattade torrt i micken på hjälmen och tillade.

”De sköt enbart med lösa skott fast det förstod inte frihetskämparna. De drog snabbt som helvete med svansen mellan benen. Dagen efter kom upprörda civila och klagade, en del av dem brukade bjuda på slivo och sedan hjälpa till med att skjuta mot gaten. Att det finns kikare med infrarött hade de inte koll på…

Ansvarig kapten förklarade för dem att hans soldater hade order om att vid beskjutning ge eld. Svaret gjorde dem upprörda, oskyldiga kunde ju bli skadade! Kaptenen påpekade då att hans soldater var oerhört skickliga skyttar. Ingen civil hade blivit skadad, eller hur… Efter det var det lugnt om nätterna!”

”Vet inte vad regelboken säger om att lura civila på det viset, svarade Urban glad över att få något annat att tänka på, men det var bra gjort.”

”Det var Kapten Stenbäck och hans Bravo Tango” svarade Dan och Urban kunde höra den anklagande tonen i hans röst.

Hur många regler har jag brutit för Johans skull?

Men jag har ett uppdrag och det ska fullföljas!

Men en röst viskade i bakhuvudet att han hade vunnit en strid men förlorat en vän. Johan ville följa efter Bravo och sin fru, han påstod att de var förföljda. Urban hade vägrat, de skulle tillbaka till campen, han hade en mission att fullfölja.

Punk slut.

Dyster till sinnet hörde han hur radion rasslade till och att camp Sleipner anropade.

”Bravo Tango här, kom.”

”Bravo Charlie kan ni ange beräknad tid för ankomst till camp Sleipner? Hela kompaniet kommer stå uppställda för att hälsa Kapten Stenbäck välkommen hem, kom.”

Urban glodde på radion.

En välkomstceremoni?

Helvetes jävla skit!

Och jag som trodde att den här dagen inte kunde bli värre…

Solen sken när de rullade igenom byn vars huvudgata lede fram till camp Sleipner.  Folket i byn stirrade för Urbans tre bandvagnar såg ut som om de gått igenom ett världskrig.

Urban visste att soldaterna längtade till campen men själv ville han åt ett helt annat håll. Han vill göra det Johan ville, följa efter Maria.

Som en av Balkans farligaste män jagar.

Men nu följer jag order, Johan ska till campen, punkt slut.

Vad som sedan händer är inte mitt problem…

Soldaterna vid gaten öppnade grindarna och gjorde honnör, Urban hälsade tillbaka och en soldat mötte upp och visade att de skulle köra fram till huvudbyggnaden.

”Jävlar Kapten! sade hans vagnförare Dan, hela jävla NordBat är här!”

”För att hylla er, min pluton och Johan, vilket de gör rätt i!” svarade Urban och såg staben stå uppställd i skinande, fläckfria uniformer på led i trappan som ledde upp HQ. Det gjorde honom retlig av någon anledning.

”Kapten, utan er skulle inte Johan Stenbäck inte ens vara här!” sade Dan och stannade bandvagnen.

”Du har helt rätt i det.” svarade Urban dystert och gav order om avsittning.

Signalist Erik Strömberg hade jäkligt tråkigt där han satt på sitt pass. Hela byggnaden var tömd på folk, bataljonen tog emot sina hjältar men någon skulle sköta radion. Denne någon var Erik och Erik satt i en död lokal vid en död radio.

”Om det ändå kunde hända något! Vad som helst än att behöva sitta här!” Han lutade sig bakåt i stolen och kramade ihop ännu en lapp till en boll och försökte träffa papperskorgen han ställt på bordet. Den träffade kanten och ramlade ner till sina kompisar på golvet. Erik suckade, tog penna och block och satte ett nytt streck på sin lista. Papperskorgen ledde med 50/0.

Vad ska jag göra nu tänkte han, klämma finnar har jag redan gjort…

Då rasslade det till i hörlurana som låg på skrivbordet.

Erik rusade fram och drog på sig dem och en röst sade på engelska.

”Lyssna noga nu soldat, jag vill att du lämnar ett medelande till Kapten Johan Stenbäck!”

”Vem är detta? undrade Erik spetsigt, för viss protokoll gällde inom all radiotrafik.

”Ta ditt finniga arsle, sätt dig på stolen och skriv ner följande! befallde rösten och hans accent blev starkare. Erik kände sig som han var med i en spionfilm där den ryske agenten hörde av sig. Han satte sig ner och fattade pennan.

”Ok, jag skriver!” sade han. Han hade ju önskat att vad som helst skulle hända och nu hände det.

”Vargen är död och Madonnan lever, hälsar Alex. Repetera!”

Erik upprepade vad han skrivit.

”Vad betyder det? En sort kod?” undrade han nu mycket nyfiken, alla möjliga rykten om Kapten Stenbäck gick på campen.

”Det betyder att du ska överlämna meddelandet till ingen annan än Kapten Johan Stenbäck. Spring soldat, får inte kaptenen lappen omedelbart, så är du en död soldat. Spring! röt rösten och Erik sprang. För en instinkt som han inte visste att han hade, sade honom att rösten inte ljög.

Med hörlurarna på sned och sladden fladdrande efter lämnade han rummet tryckte upp dörren och spanade vilt ut på campen. Hela staben stod uppställd framför honom men han tryckte sig förbi diverse överstar och majorer på jakt efter en kapten han aldrig sett men ofta hört talas om.

Ett sus drog genom NordBat när pluton BravoTango ställde upp framför pansarbandvagnarna. Urban insåg att hans anseende som fläckfri var borta.

Bravo matchade sina bandvagnar väl i ärrad skitighet. Splitter och kulor hade åsamkat skador på både män och material. Vagnarna bar spår av träffar, utrustning hängde lös, genomskjuten och trasig överallt. Tomhylsor rasade ut ur vagnarna när dörrarna öppnades och det stank av korditrök.  Flera av soldaterna bar blodiga bandage och plutonens kapten såg värst ut av dem alla, men så satte han sina soldater framför sig själv och det var han stolt över.

Vi ser för jävliga ut tänkte Urban men så har vi varit i strid.

Och fixat hem en av de våra!

Urban lät Håkansson öppna dörren till bandvagnen och såg hur flaggan som slokat uppe på taket stolt började fladdra trots alla sina revor.

Ut kom Boy följd av Azra.

Spår av gråt syntes i hennes vackra ansikte men hon rätade stolt på sig och såg ut över NordBat. Azra kunde aldrig återvända till sin by. Frågan var om hon någonsin kunde återvända till Bosnien.

När hennes ögon mötte hans högg det till i Urban men till hans stora glädje så gick hon, tätt följd av Boy och ställde sig bredvid honom. Hon svajade till och Urban tog ett stöttande tag om hennes arm.

Sedan kom Johan och Urban visste att Johan gav blanka fanken i att hela NordBat väntade. Efter striden hade Urban tvingat Johan att följa med, ett agerande som hans soldater ogillat, men funnit sig i. Johan hade inte funnit sig i det alls.

Jag gav honom inget val. Under vapenhot tvingade jag med honom.

Hård som stål var Johans blick när den svepte över campen men Urban gav honom en blick tillbaka som Johan genast förstod.

Bandvagnen var hans.

Fullastad med vapen, fulltankad, full med ALLT som en man som skulle rädda sin hustru behövde.

Johan klev fram till Urban, gav honom sin hand som Urban tog.

”Tack gamle vän sade han lågt, ta hand om Azra åt min fru, ta hand om Boy åt min pluton!”

Hela NordBat började applådera medan Johan vände sig om och gick mot bandvagnen. Hans bandvagn, hans och hans Bravo Tango och som han väl visste hur man körde. Ingenting kunde hejda honom, inte gaten, inte NordBats alla soldater och anställda inte bataljonchefen eller hans stab som var på väg nerför trapporna, leende och med utsträckt hand.

Om Ivan jagade oss då jagar Victor Maria.

Då stod en signalist framför honom med hörlurarna på sned på huvudet och med svetten rinnande nerför ett rödfinnigt ansikte.

”Kapten Stenbäck! Ett meddelande till er!”

Johan hejdade sig mitt i steget och tog emot lappen.

Allt stannade upp omkring honom.

Applåderna dog ut, bataljonchefen hejdade sig mitt i steget och signalisten frös i en pose av spänd vaksamhet, som om han såg prickskyttar på taken kring taben.

Johan läste och kände för första gången på evigheter att han kopplade av.

Plötsligt lycklig över att ha vänner som Alex och Urban höjde han sin näve i en salut.

”Alla vargar är utrotade! Jag kan åka hem till min fru!” sade han till Urban och Azra och Urban med pluton höjde också sina nävar med ett vrål och gesten och vrålet spred sig som en stormvind över hela NordBat.

Azra lade armarna om Urban och Urban kramade henne tillbaka, en sten föll från hans hjärta och han var lycklig som han aldrig varit lycklig förut. Åren föll av Johan där han stod som en klippa i ett hav av jublande soldater. I Urbans ögon såg han återigen ut som den unga kadett han varit första dagen de träffades i Halmstad.

Då såg jag inte vad jag ser nu.

En äkta krigare.

Han leder och vi följer om så in i den mörkaste dal.  

Leende rev Johan papperslappen i bitar och kastade iväg dem, gav signalisten en klapp på axeln och sedan tog han bataljonschefens utsträckta hand.

Bara Urban såg hur åtta pappersbitar dansade runt en stund för att sedan spridas av den starka Nordanvinden.    

7 When torrential water...

” When torrential water tosses boulders, it is because of its momentum. When the strike of a hawk breaks the body of its prey, it is because of timing.”

Kasper suckade tungt.

Han var uthållig som få, klarade långa marscher utan att bli trött, var först upp och sist i säng men detta nu, som gruppen befann sig i, det tärde på honom.

Vi har förlorat Anton men vi har också förlorat Bravo Maria.

De hade hittat ett övergivet och plundrat hus för natten och de satt samlade framför kaminen som Kasper tänt med pinnar han funnit i trädgården. Måltiden var avslutad och nu var det knäpptyst förutom knastret från brasan. Rummet de satt i var litet och överbelamrat med möbler men ändå kändes det tomt och innehållslöst. Han saknade Boys sällskap. Hon hade inte vikit från hans sida den lilla korta tid de varit tillsammans men nu var hon i säkerhet på campen igen.

Håkansson lovade ta hand om henne.

Maria hade inte sagt ett ord sedan de gett sig av från Kosara. Thomas talade bara när han gav order och resten teg och led.

Det är märkligt så mycket Maria påverkar oss tänkte Kasper och öppnade locket på kaminen och slängde in några pinnar till så att gnistorna yrde. Sorgen har helt förändrat henne. Borta är hennes energi och livsglädje och borta är den kraft som höll oss samman.

Han satte sig på sin stol och suckade återigen när han såg hur Jonatan under tystnad samlade ihop deras tallrikar. Simon hade lagat maten och den var som vanligt usel men Jonatan hade ätit upp utan ett ord.

Till och med Jonatan är under isen…

Thomas gav Jonatan sin tallrik och såg sin polare ta hela traven ut till köket. Vanligtvis undvek Jonatan kök men Thomas förstod att han tyckte det var skönt att komma bort från det tungsinne som härskade i rummet.

Det är bara att gilla läget och göra sitt bästa.

Vi måste ta oss ur den här soppan först sedan kan vi sörja.

Thomas undvek till varje pris att komma i kontakt med Maria, han satt till och med nu så att han inte såg henne. Han fixade inte hur avvisande hon var.

Hon tycker att Antons död är mitt fel.

Och hon har rätt.

Egentligen så skulle han vilja supa sig full och bara skita i alltihop. Men han hade lovat Anton och han skulle aldrig kunna överge sina vänner.

Eller Maria.

Egentligen så vill jag bara att hon ska bli glad igen.

Få tillbaka glimten i ögonen och sitt retsamma leende.

Det är allt.

Jonatan ställde tallrikarna på bänken i köket och tittade ut genom fönstret. Ute lyste en måne i nedan upp en skräpig trädgård.

Den här tiden i Bosnien, först med Kaptenen och sedan med Maria, har varit den bästa tiden i mitt liv. Men nu är det bara skit med alltihop. Fan ta dig Anton! Var det tvunget att du skulle dö?

Återigen spelades den sista stunden med Anton upp i huvudet och han önskade att han kunnat göra något annorlunda.

Jag kunde ha dött i stället. Det är så jag vill dö! När jag lever som mest och med kängorna på!

Han såg Marco röra sig bland skuggorna i trädgården, han hade första vakten och sedan var det Jonatans tur.

Det är ingen idé att gå och lägga sig än.

Och jag kan ändå inte sova.

Marias gråt håller mig vaken.

Marco såg norrut på en stjärnbeströdd himmel och längtade efter sin mamma.

Åh mamma, du behövs nu! Du skulle kunna hjälpa Maria, det vet jag. Inget stoppar dig!

Han hade förlikat sig med Antons val. Han sörjde sin vän men förstod och accepterade varför han gjort som han gjort.

Det är ingens fel att Anton dog ändå tar Maria och Thomas på sig skulden. Vi borde fira och inte sörja! Han dog som han ville! Han tog död på den största krigsförbrytaren i Balkan. Där andra har misslyckats har han lyckats.

Men nu faller hela gruppen samman och hur ska det gå då?

Marco suckade.

Och Maria har ännu inte läst hans brev.

Att någon som är så modig kan vara så feg.

Maria frös men braskaminen började sakta värma upp henne. Hon hörde hur Kasper suckade tungt och såg hans rynkade panna när han stirrade in i elden.

Männen teg och led omkring henne.

Hon visste att hon borde göra något åt det men hon kunde inte.

All vilja, all gnista hon hade var borta.

Helst av allt vill jag bara gömma mig någonstans. Gömma och glömma…

Så fort hon såg de andra så tänkte hon på Anton. Saknaden och sorgen och förtvivlan hon kände var för stor, för smärtsam.

Det enda jag klarar är att sätta den ena foten framför den andra.

Det är allt.

Bredvid henne reste Simon på sig och gick bort till sin packning och rullade ut liggunderlaget.

Ja, det är lika bra att gå och lägga sig. Fast hennes sömn, den hon nu fick, var orolig och full med mardrömmar.

Simon längtade efter Eldiana.

Jag ska hem och sedan ska jag tillbaka och gifta mig!

Anton har lärt mig att inget ta för givet!

Sorgsen skakade han ur sovsäcken och lade den på liggunderlaget.

Att sova är det bästa just nu. Då glömmer jag Anton och drömmer om min vackra kvinna! Men alla andra här har mardrömmar eller också så sover de inte alls.

Han fick upp tandborsten ur packningen och på väg ut till toaletten klev han över Daniels långa ben medan han fingrade på sin medaljong han fått av Eldiana.

Jag önskar bara att det här var över.

Over and out.

Benen värkte efter en lång dag i bilen och med tanke på den urusla stämningen i gruppen så skulle det bli en lång natt.

Anton valde att dö istället för att vårdas på sjukhus. Jag förstår inte det. Om han ändå hade anförtrott sig åt mig.

Men han valde att inte göra det…

Daniel var trött ända in i märgen och glasögonen satt oputsade på hans näsa. Det var hans gamla reservglasögon som han klokt nog fått med sig under sin flykt från Huskvarna, hans vanliga hade ryskan krossat.

Jonatan hade rätt om mig och kvinnor, som jag åkte dit och stryk fick jag.

Och som han hade skämts när Johan såg honom på knä, hade inte Maria skjutit Anna då så hade de varit fångar allihop.

Men vem bryr sig nu om jag putsar glasögonen? tänkte han och kände ett sting av avundsjuka när han såg Simon hålla om sin medaljong.

Den som ändå var kär, vilket skydd mot sorg! Jag undrar var min sambo, min före detta sambo gör nu? Antagligen så städar hon ut mig ur sitt liv.

Han stirrade in i kaminen där flammorna gjorde grimaser åt honom.

Karin och hennes bästa väninna har säkert noga etiketterat alltihop och ställt ner det i källaren. Kanske tror hon att jag ångrar mig och kommer tillbaka som en skamsen hund med svansen mellan benen.

Men jag kommer aldrig tillbaka, hon kan behålla lägenheten och alla saker. Mitt gamla liv under toffeln på en kvinna, vill jag inte ha tillbaka.

Det kändes konstigt att tänka på framtiden men de hade räddat kaptenen.

Fast inte oss själva.

Han studerade Thomas som satt på stolen bredvid. Vid det här laget kände han Thomas lika väl som en bror, han är min bror nu och såg tecknen på sorg och olycka i hans ansikte.

Ibland är inte kärlek något skydd utan en förbannelse.

Bravo Maria finns inte längre.

Han såg de andra resa på sig och gå till sina packningar. Maria lade sig i sin sovsäck med ansiktet mot väggen och ryggen ut mot rummet. Thomas lade sig i andra änden av rummet, resten av Bravo spred ut sig över golvet och tungsinnet och sorgen låg som ett tjockt täcke över dem alla.

Det vi hade är splittrat.

Daniel klev bort till sin packning och drog ut tandborsten och ur fickan på ryggsäcken föll hans glasögonfodral ner på golvet och öppnade sig.

Där låg de patetiska resterna av hans glasögon.

Ena skalmen var av och glasskärvorna glimmade till i brasans sken.

Lika splittrat som mina glasögon.

Maria vred sig oroligt i sömnen. Hon kunde känna doften av kaffe och gick ut i köket. Där stod hennes farmor Jenny vid spisen.

”Hej min gullunge! sade farmor. Vad vackert han kan spela din Anton!”

Utanför fönstret hördes svagt tonerna av Minstrel Boy.

Genomlycklig började Maria gå mot fönstret.

”Han är inte här ännu!” sade farmor och hejdade henne. Hon var ingen stor kvinna men ändå skymde hon hela fönstret.

På spisen började kaffekannan slamra.

”Tillbaka med dig! Vargar, onda vargar, följer i era spår. Du måste vakna NU!”

Farmor skyndade fram till kannan, men det var försent, svart kaffe pyste ut ur pipen, ner på spisen, över golvet och fyllde hela rummet.

Maria satte sig upp med andan i halsen.

”Farmor säger att vi är förföljda!” utbrast hon och hörde de andra röra på sig i sina sovsäckar.

”Vad fasiken, muttrade Simon bredvid henne, din farmor är väl inte här? Somna om, det var en dröm bara.”

Maria stirrade på Simon, drömmen var kvar hos henne, den kändes mera verklig än golvet hon låg på.

”Min farmor är död! Men hon sade till mig att vi är förföljda och att det är bråttom!”

Simon gäspade så det knakade om käkarna och kröp djupare ner i sovsäcken.

”Du hade en mardröm Maria. Sov!”

Maria kände sig hjälplös när männen omkring henne lade sig igen, hon visste att hon fått en varning, men hur skulle hon få dem att förstå? Hon suckade när hon såg Thomas lägga sig med ryggen mot henne.

”Men kaffet kokade över, mumlade hon, det gör det aldrig för farmor.”

Då såg hon att Jonatan var vaken och stod vid fönstret och spanade ut. Plötsligt satte han sig på huk bredvid henne och hon väntade på att han skulle säga något spydigt.

Med all rätt.

Jag svamlar ju!

Men Jonatans röst var dämpad och allvarlig.

”Jag vaknade nyss med en otäck känsla i magen. Nog har din döda farmor rätt alltid, vi är förföljda.”

Amila satte sig i framsätet och Range Rovern rullade iväg innan han hade stängt dörren.  Den var först av tre specialbyggda fordon med skottsäkra fönster och förstärkt kaross. Amila vred sig mot baksätet där Viktor satt.

”De är på väg mot passet.” sade han respektfullt och Miro svängde till höger i korsningen, ut på en dålig väg som slingrade sig högt upp i bergen.

De bägge hade blivit degraderade till lägsta grad och att de fortfarande levde berodde enbart på att varenda man behövdes.

Enda sättet till upprättelse var att finna svenskarna.

Och svenskan.

Särskilt svenskan som bonden noga kunde beskriva, en slank, blåögd, vacker kvinna i grön kamouflage uniform…

”De våra håller passet, så nu gäller det att ta in på dem.” sade Victor och Amila såg i sidospegeln hur bonden han frågat ut tjänstgjorde som fågelskrämma mot sitt eget staket.

Bönder är alltid oroliga för sin skörd.

Nu är åkern skyddad ett tag i alla fall.

Staketet buktade inåt av tyngden från liket och de spretande armarna var fastkilade mellan spjälorna.

Till skillnad mot svenskarna lämnar vi inga vittnen kvar i livet.

Och snart har vi vargar tagit Laszlos mördare men de ska inte få en lika lätt död.

Bravo väntade otåligt vid sidan av vägen. De var högt upp bland bergen och bilvägen var smal med djupa raviner och stup på ena sidan och klippor på andra med taniga träd som klamrade sig fast med rötterna i den grunda jorden.

Inte Maria men Jonatan hade fått i väg dem mitt i natten och de hade kört nonstop mot gränsen till Rumänien. Thomas litade fullständigt på Jonatans känsla för fara. Om han sade de var förföljda så var de det. Punkt slut.  Ett bergspass väntade på andra sidan krönet och Jonatan var skickad att rekognosera.

”Nu kommer han!” sade Simon och strax var Jonatan hos dem under träden.

”Passet är bevakat sade han, och av män i Laszlos svarta uniformer!”

”Helvete också! svor Daniel. Så nära gränsen men ändå så långt ifrån. Vad gör vi nu?”

”Vända om och ta den andra lättare men längre vägen till Rumänien? föreslog Simon. Vi vet ju inte säkert att vi är förföljda.”

”Ge dig Simon! sade Kasper. Om både Jonatan och Maria säger att vi är förföljda så är vi det, vända om betyder att vi kör rätt i armarna på den där Victor. Och honom vill jag inte möta! Inte utan hela kompaniet bakom mig!”

Marco såg bekymrad ut.

”Vi har haft en enorm tur hittills. Men nu tror jag att den håller på att ta slut. Vi måste så fort som möjligt ta oss härifrån till mer civila trakter där vi lätt kan skaka av oss våra förföljare!”

Thomas stod tyst en stund sedan såg han på Jonatan.

”Klarar vi det?”

Jonatan såg eftertänksam ut.

”Det är mest Maria jag oroar mig för.”

Männen såg på Maria som satt på ett klippblock vid sidan av vägen med Antons brev i handen.  Det var vältummat men hon hade fortfarande inte vågat öppna det. Så skör hon ser ut tänkte Kasper.

”Vad är det?” undrade hon och stoppade ner brevet i fickan.

”Du är ju mycket rädd för höjder eller hur?” sade Jonatan.

”Jag är lika rädd för höjder som jag är skotträdd, svarade hon och tillade med ett blekt leende som fick männen omkring henne på bättre humör trots oro och sömnbrist, men det har ju inte stoppat mig tidigare!”

Thomas såg begrundande på henne.

”Ok. Uppåt blir det. Nu tömmer vi bilarna och gör oss av med dem!”

Snabbt lastade de ur och rullade bilarna utför stupet på andra sidan vägen. Bravo såg på medan bilarna studsade mot klipporna innan de försvann ur sikte djupt nere i ravinens mörker. 

”Ingen kan hitta dem där.” konstaterade Thomas men Simon suckade. Han hade vårdat bilarna väl och att förstöra dem kändes inget vidare. Kasper klappade om honom, Simon såg så trött och sliten ut och Kasper önskade han kunde få sin kompis glad igen.

Bravo axlade sina packningar och följde Jonatan på ett led upp i bergen. När de kom till en avsats med utsikt över vägen pekade Jonatan på tre svarta prickar svindlande långt nedanför dem.

”Här kommer våra förföljare.”

Thomas spanade genom kikaren.

”Tre Range Rovers på väg upp och vägen leder enbart till passet.”

Simon lånade kikaren och utbrast.

”Det fanns sådana Rovers i lägret. Nog är vi förföljda alltid!”

”Åh farmor, vargarna kommer…” viskade Maria och lät så rädd att det gjorde ont i Kasper. Där bestämde han sig och han såg samma dödliga beslutsamhet hos de andra.

Victor var ursinnig.

Svenskarna hade gått upp i rök.

Männen som höll passet hade inte sett till dem och nu hade de den tidskrävande uppgiften att avgöra var någonstans svenskarna lämnat vägen.

De hade letat spår efter dem i över flera timmar utan resultat.

Victor gick och satte sig på ett klippblock i skuggan medan hans vargar fortsatte söka. Han behövde fundera över vilka alternativ han hade.

Miro kom fram.

”Något har hänt här, idag eller igår. Det ser för välstädat ut!”

Victor såg sig mer intresserat omkring sedan tittade han på marken vid sina fötter och log.

Bravo hade dolt sina spår.

Men missat det viktigaste.

Där marken inte var lika hårt packad såg han det svaga avtrycket av en känga.

I kvinnostorlek.

”Nu Maria Stenbäck, sade han, nu har jag dig!”

”De är efter oss igen och de tar in på oss!” varnade Jonatan när han kom tillbaka från sin spaning, vi måste öka tempot.”

”Det går inte svarade Thomas. Maria gör redan sitt yttersta. Hon måste snart vila annars får vi bära henne.”

De hade vandrat många timmar, på ett långt led ständigt uppåt längs stigar som endast bergsgetter använde. De skuttade förvånat undan när svenskarna närmade sig, ovana vid mänsklig närvaro. Kasper hade tagit Marias packning men hon gick med osäkra steg och Simon hjälpte henne hela tiden att klättra över stenblock som låg i deras väg.

”Du hörde vad kaptenen berättade om Victor och hans vargar. Det är inga vanliga soldater som jagar oss utan elitsoldater. Och de är tolv stycken!

Thomas suckade.

”Jag räknade inte med att de skulle hitta oss så snabbt. Men nu får vi ändra våra planer.”

Han stannade och samlade Bravo omkring sig. Maria föll ihop på marken och verkade vara i en annan värld.

”Våra förföljare ger inte upp. De kommer att hinna ikapp och vi kan inte ha uppsikt bakåt hela tiden. Snart måste vi klättra och då blir vi lätta måltavlor, enkla att skjuta ner.”

”Men vad har vi annars att välja på utom att fortsätta framåt?” utbrast Daniel.

Thomas såg på dem allihop som om han begrundade deras värde. Kasper öppnade munnen för att säga något men stängde den igen.

”Vi har ett alternativ sade Thomas och hans solbrända ansikte var som hugget i sten. Vi kan göra en metkrok.”

”Överste! De har vänt av här!”

Victor gick fram till Amila som pekade på en brant sluttning. Han tog upp kartan och såg vad som fanns nedanför.

”De har ändrat kurs och är på väg till dalen, han följde kartan med fingret, och den dalen leder mot Rumänien.”

”Jag känner till området, inflikade Miro. Det består av tallskog och uttorkad flodbotten. Sikten blir bättre men det går också snabbare att ta sig fram.”

”Till Rumänien hinner svenskarna inte, hur fort de än springer.” sade Victor.

Han såg på sina vargar. De var alla handplockade och tränade av honom själv, äkta elitsoldater som aldrig gav upp. Hängivna honom och hängivna Laszlo.

Var hängivna, rättade han sig själv bittert. Laszlo är död och allt vi byggt upp är raserat. Det enda som återstår är hämnd.

 Han hade hittat sin syster som svenskan skjutit och hon hade haft mycket att berätta. Utifrån det hade han organiserat ett uppbåd, Ivan tog sig an Johan och Victor Bravo Maria. Bakom hans män stod Alex som hade varit i lägret när citadellet sprängdes av svenskans torped, han hade utan ett ord sällat sig till dem och hade varit tyst ända sedan dess. Victor var även arg på honom men Alex var en tillgång han inte hade råd att tacka nej till.  Inte som det är nu.

 ”Vargar som fått upp ett spår kommer alltid ifatt. Nu tar vi dem.”

Före solnedgången är de alla döda…

Den breda floden som en gång slingrat sig genom dalen var uttorkad till en lerig massa som tallskogen följde på bägge sidor och de följde tallskogen. En orange höstsols strålar silade ner genom grenverket där de sprang det fortaste de kunde mellan höga tallar och över torr mark med sparsam växtlighet. Ingen sade något det enda som hördes var ljudet av kängor som krasade genom tallbarr och flämtningar från ansträngda lungor. Thomas var först och drog Maria med sig, alla turades om att skynda på henne utom Jonatan som spanade åt dem.

Vi har hunnit långt tänkte Thomas men inte tillräckligt långt. Först i Rumänien är vi säkra, i ett land av ordning och inte av kaos.

”Thomas, sade Maria, jag måste vila. Jag orkar inte springa mer…”

Han gjorde halt och hon segnade ner på marken. Daniel skyndade fram och kollade hennes puls. När han såg upp såg han rädd ut.

”Det här går inte längre sade han. Hon kommer att förlora barnet om vi fortsätter i det här tempot.”

”Hon kommer att förlora barnet om vi inte fortsätter.” svarade Thomas och såg Jonatan komma rusande mot dem och Thomas förstod att fler dåliga nyheter väntade.

”De är oss i hälarna, tolv man starka med Victor i täten.”

”Släng all packning, behåll bara vapen och ammunition. Stopp Daniel! sade han bestämt när han såg vad Daniel gjorde, behåll skyddsvästen! Sikten är god här, utan skyddsväst är du garanterat död!”

Daniel tänkte protestera men stängde munnen och behöll skyddsvästen. Det fanns inte tid för något prat, bara flykt.

Thomas kastade av sig sin ryggsäck och de andra gjorde likadant, sedan tog han och Daniel Maria mellan sig och sprang allt vad de kunde.

Victor log när han såg alla ryggsäckar som på marken. De hade kastats av i all hast det.

”Vi tar in på dem och de börjar bli desperata, vilket är bra.”

”Varför lämnar de inte kvinnan? undrade en av hans soldater. De har burit hennes packning, hon är inte lika uthållig som dem och drar ner deras fart. De skulle ha en chans att undkomma utan henne.”

”De följer henne sade Amila. Hon är deras ledare.”

”Inte så länge till…” svarade Victor och började springa igen. De behövde inte följa något spår längre, det var bara att följa lukten av rädsla.

Solen var på väg ner och skuggorna mellan träden blev allt längre när Jonatan ihärdigt spanade och fick syn på dem i kikaren. Han svor och slank iväg mellan trädstammarna det fortaste han kunde. Vilket betydde att inte ens Daniel skulle hinna med trots sina betydligt längre ben. Han såg Daniel en bit framför, svettig och sammanbiten och full av oro för Maria.

”De är ikapp! Det handlar bara om minuter! rapporterade Jonatan till Thomas.

”Då är det dags.” sade Thomas och släppte taget om Maria.

”Daniel, Marco, spring med henne! Följ floden, vad ni än gör, stanna inte!”

Maria protesterade men hans bröder tog henne bestämt med sig och försvann mellan trädstammarna.

Thomas tog ett djupt andetag. Att se henne försvinna var svårt men han hade lovat.

Lovat Anton och lovat kapten.

Maria skulle klara sig.

Till varje pris och det priset betalar vi nu.

”Kasper, Simon vik av åt höger, ta er tillbaka 100 meter och skjut dem när de kommer. Jonatan och jag gör likadant åt vänster.”

Han ville säga dem så mycket, men det fanns ingen tid.

Bara död.

Marco gav Daniel en snabb blick över Marias böjda huvud. Hon hade fullt upp med att röra på benen och hennes andhämtning var hög.

”Daniel, du får fortsätta utan mig, jag kan inte lämna dem åt deras öde!” sade han och i nästa stund var Daniel ensam med Maria.

Fan tänkte han det finns inget jag kan göra annat än att fortsätta och det gjorde han, envis som en mulåsna fick han henne med sig, bakom dem hördes skottlossning och det fick Maria att springa fortare ett tag tills hon efter ett par kilometer kollapsade. Daniel lyfte upp henne och fortsatte med långa steg genom skogen.

Jag stannar inte tänkte han, inte förrän jag är i Rumänien och stegade sammanbiten på tills en smäll i ryggen fick honom att falla omkull.

Träffad av en kula… hann han tänka innan allt blev svart.

Svarta skuggor syntes mellan träden, vargarna som jagat dem så länge höll god fart och snart skulle de vara inom räckvidd.

Thomas metkrok är agnad, de väntar sig inte att vi faller dem i sidan.

Kasper kunde känna Simons vånda där han låg utsträckt på mage bredvid honom. Men själv kände han bara bister tillfredställelse. Han rättade till sin skjutställning såg längst pipan mot skuggorna som tog sig allt närmare.

Så öppnade Thomas eld längre bort, rakt framför vargarna. De försvann snabbt i skydd och besvarade häftigt elden. Det var signalen till Kasper och Simon. De sköt från sin dolda eldställning rakt in i sidan på Viktors vargar. Minst två stycken träffades innan de upptäckte det nya hotet.

Men de reagerade blixtsnabbt. Vanliga soldater hade tagit skydd, försökt få sina sårade med sig och sedan gått runt fienden. Vargarna gick istället till attack rakt mot elden. Hälften av dem sköt intensivt nedhållande eld medan de andra framryckte. De var totalt orädda och hänsynslösa. Kasper förstod att det bara var frågan om minuter innan de två skulle vara omringade och nedkämpade.

”Inte ett ord Simon, utan bara ge dig av! sade han. Ta dig till Maria och sedan till Eldiana. Gör det!” röt han och såg Simon först tveka men sedan resa sig och försvinna mellan stammarna.

Ursinnet steg i Kasper men han höll det i schack, sköt mot en varg och sedan en till. De försvann ur sikte men han var säker på att åtminstone en var dödligt skadad. Splitter träffade honom på armarna och han förstod att de gav moteld.

Tre mot tolv, vilka dåliga odds. Men idag är en lika bra dag att dö på som någon annan.

”Jonatan, ta dig in bakom dem och gör det du är bästa på.” sade Thomas till sin bror men Jonatan skakade på huvudet. För första gången någonsin vägrade han göra som Thomas ville.

”Nej, nu är jag där jag vill vara. Om vi ska dö så ska vi dö tillsammans.”

Thomas log för sådan effekt hade Jonatan på honom och tog sikte.

”Om… Du ger då aldrig upp!” sade han till sin bror och tillsammans tog de skydd och tillsammans sköt de sina sista kulor.

Marco fick kontakt med en gång, en varg kom springande rätt ut mellan några tallar och fick en kula i halsen och sedan en till i pannan. För Marco var det enkelt att träffa på så när håll.

Mamma säger ju att jag är en lyckans gosse och nu var turen med mig!

Marco föll på huk och tog hans vapen och all ammunition.

Lillejul tänkte han förundrat för vapnen var av bästa sort. En pistol och en kulspruta. Nu gäller det…

Han fortsatte mot ljudet av skottlossning och skymtade vargar i skogen.

Snabbt tog han skydd och stirrade sedan på kulsprutan. Den hade god räckvidd, mycket ammunition och skulle kunna sprida förödelse i skogen.

Men.

Hur i helvete använder jag den?

En skugga föll över honom.

Victor hörde skottlossningen i skogen men själv befann han sig med Amila och Miro där han räknat med att vara när solen gick ned.

Hos svenskan.

Han såg ner på henne, Kapten Stenbäcks fru.

Som han hatade henne, hon hade skjutit hans syster och sedan skickat in sin soldat att spränga fästningen och då hade Laszlo dött. Mannen som Victor svurit att beskydda, den ende någonsin som Victor velat följa.

”Hör du, sade han till henne och gav henne en spark så hon omtöcknad tittade upp med sönderskrapat ansikte, hör du skotten i skogen? Nu dör de en efter en, dina soldater och du med dem.”

Simon föll på knä bredvid Marco som lättad andades ut.

”Vilken tur att jag inte hade vapnet uppe, då hade jag skjutit dig!”

”Ge mig den!” sade Simon bara och med flinka fingrar monterade han kulsprutan medan han tyst pratade på.

”Gode gud i himlen vet att jag gav mig av för Eldianas skull och att Kasper skickade iväg mig!”

Han ansikte rynkades ihop till en fräknig massa när han sade Kaspers namn och Marco såg att hans ögon var röda.

”Men, fortsatte Simon och tog kulsprutan i ett stadigt tag, jag kan inte, lika lite som du, överge dem. Vi är Bravo, sade han med en menande blick på Marcos nya pistol, låt dem få känna det!”

”Ja, låt dem smaka svenskt stål!” svarade Marco.

Maria förstod att Victor hade henne och att Daniel låg död bredvid. Män i svart stod ovanför henne, Annas bror, Amila och Miro som vaktat hennes man och en soldat hon inte sett förut som såg bistert på henne.

”Jag skonade din syster svarade hon Victor, eftersom hon väntar barn. Skona mig med tillade hon vädjande, jag väntar också barn.”

”Det var ditt stora misstag att skona min syster och din egen vekhet fick dig på fall! svarade Victor och höjde sitt vapen. Vänta dig ingen nåd från mig!”

Sedan hände allt snabbt.

Skott kom men det var inte hon som föll utan Victor.

Amila, Miro och soldaten slängde sig i skydd men var inte snabba nog utan de blev träffade. Miro och soldaten gav moteld men nya kulor stoppade dem. Jord stänkte upp och regnade ner över Maria där hon satt som frusen framför Daniels fallna kropp. Amila brydde sig inte om att skjuta tillbaka på den okände prickskytten utan kom krypande mot henne med dragen kniv, han skrek åt henne men ytterligare en kula från ingenstans tystade honom för gott. Kniven föll hur handen och han blev liggande med handen utsträckt som i vädjan.

Vad är det som händer? Varför dör de men inte jag?

Nedstänkt av blod och jord kröp Maria ihop bredvid Daniels kropp och plockade chockad fram Antons brev i den skrämmande tystnad som nu låg över skogen.

Med döda män omkring sig läste hon hans sista ord till henne.

Maria!

Min tumör får mig att se saker som ingen annan ser. Därför har jag agerat som jag har gjort och därför går jag nu att möta Laszlo. Det har stått klart för mig sedan mötet på Revingehed, att meningen med mitt liv är att resa med dig som din livvakt till Bosnien för att befria Johan och utplåna Laszlo. Men det finns alltid ett pris att betala och det priset är mitt liv.

När vi övernattade på Salkos släktgård så ställde Thomas mig mot väggen, han hade anat mina planer och jag berättade allt för honom.

Jag bad honom hålla tyst om mina planer och min sjukdom.

Thomas har lovat att du och barnet ska klara er, därför är alla i Bravo dödsmärkta.

Jag har fått en sista syn, att du ensam sitter och läser detta brev medan Bravo jagar vargar.

Älskade, älskade Maria!

Jag har en sista önskan, se till att klara dig och barnet.

Ta dig ut ur Bosnien och ta dig hem NU!

Annars är alla våra uppoffringar förgäves.

Din bror och beskyddare.

Anton

”De dör allihop för att jag ska få leva?”

Förtvivlad vände hon på Daniel så att han låg på rygg och då såg hon hans glasögon på marken. Där i smutsen fick dem inte ligga, det visste hon.

”Det är lugnt! sade hon jag tar hand om dem, Daniel, jag vet hur noga du är med dem!”

Med darrande händer torkade hon av det spräckta glaset och satte på honom glasögonen. Sedan bröt hon ihop av sorg över hans alltför stilla kropp.

Det hon inte märkte i sin förtvivlan var Victor som närmade sig.

Sakta men säkert kom han krypande.

Som en retad orm i gräs.

Kasper sköt sina sista skott i magasinet sedan föll han omkull, träffad av splitter och gud vet vad mer. Långt bort hördes en kulsprutas smatter men hans hjärtas ansträngda slag överröstade allt. Med högra handen trevade han efter förbandet i benfickan men en känga naglade fast hans hand mot marken.

Kasper såg upp, en svartklädd soldat grinade mot honom med höjt vapen.

Ett ursinne grep tag i Kasper och han drog undan handen, benen knäcktes men det stoppade honom inte, soldaten föll och med sina sista krafter drog Kasper sin kniv med vänster hand och högg rätt in under hakan på vargen.

Sedan föll världen bort.

Thomas och Jonatan kastade sig nerför den jordiga brinken och de drog sina knivar. Framför dem låg floden bakom deras ryggar höjde sig flodkanten som en skyddande vall av jord och rötter.

De är inte dumma… tänkte Thomas och som om någon läste hans tankar singlade en granat ner i floden. Hur vi än gör så är vi döda, springa iväg eller stanna kvar, det är bara en fråga om tid. Bägge kröp i skydd och en ursinnig kaskad av lera, bråte och vatten träffade dem. Men vi är inga lätta byten, inga oskyddade civila. Vi är krigare!

Thomas blev nästan dränkt och mörbultad men värre var det med Jonatan. Han hade blivit träffad av splitter i benet och blod rann som vatten nerför han ben.

Utan ett förband blöder han ihjäl.

Han såg Jonatan resa på sig och gå några stapplande steg ut från vallen Det enda som betydde något för dem bägge var hur många de skulle hinna döda innan de själva dog. Trots svår smärta och ett alltför blekt ansikte höll Jonatan upp två fingrar sedan drog han pekfingret längs strupen. Efter det föll han som död ihop på bråten floden kastat upp.

Thomas drog sig längre in under vallen, det gick nu bra för en massa lera hade tryckts bort av detonationen.

Sedan väntade han tålmodigt på sitt byte med kniven redo. Tiden gick sakta, de eller den som kastat granaten väntade på dem. Att de skulle göra sitt schackdrag.

Thomas instinkter skrek till honom att något närmade sig.

Löpare gör ditt drag! tänkte han uppmanande och såg sin bror förblöda.

En skugga for förbi och landade vid Jonatan och genast var Jonatan uppe, en kniv blixtrade till. En röst ropade uppe på vallen och Thomas tog tag i en rothärva och kastade sig upp. Ett skott ven förbi hans öra och sedan var han i vargens strupe. Ett perfekt snitt längs halsen var det, soldaten dog där han stod.

Kroppen fortsatte groteskt pumpa med armarna och benen där den föll men sedan gav även den upp. Thomas tog den döde soldatens vapen och ammunition.

Längre bort började en kulspruta skjuta och han tog skydd igen under brinken. Väntade tålmodigt på fler soldater eller fler handgranater.

En bit bort hade Jonatan fallit över vargen han dödat och Thomas kände en djup sorg.

Min bror och bäste vän, lojal ända in i det sista…

Solen gick ned och mörker och tystnad spred sig i skogen.

Simons slutade skjuta.

Inget rörde sig bland tallarna längre.

Inga vargar men heller ingen ur Bravo. Ingen Kasper kom brummande som en björn och skällde på honom för att han kommit tillbaka. För det var det Simon bad om, att Kasper levde.

Bredvid honom satte sig Marco upp och sade vad Simon inte ville höra.

”Är alla döda? Även…?”

Då hördes skottlossning bakom dem.

”Helvete, utbrast Marco, vi gjorde en metkrok men det gjorde de också! Några av vargarna tog sig förbi oss!”

Plötsligt var Thomas där, lerig, trasig och blödande. Men det hindrade honom inte det minsta.

”Victor är inte här! Han lurade oss att stanna och gav sig av efter Maria och Daniel! Simon, se till Kasper, se om han lever! Ge honom vård och sedan tittar du till Jonatan där borta! Han är förbunden men behöver mer hjälp.  Kom Marco, det här är ännu inte över!”

Marco sprang efter Thomas och de laddade om sina vapen. En kilometer och en till. Tallar flimrade förbi som spöken i månljus. Han hängde inte med i Thomas vansinniga tempo och skymtade honom som en skugga bland träden, allt längre och längre bort. Skottlossningen framför dem upphörde och dödstystnad inträdde. Marco hörde bara sina egna ansträngda andetag och försökte förtvivlat höja tempot. Plötsligt sprang han rätt in i Thomas, höjde huvudet och såg det han inte ville se.

Det hemskaste jag sett…

Thomas föll på knä framför honom, hans rös skar sönder Marco med sin förtvivlan.

”Försent, jag kom försent…”

Maria låg stilla med armarna om Daniels kropp. Runtomkring låg döda män i svart som Daniel och Maria skjutit. Men en av dem hade i smyg krupit mot dem och skjutit dem bägge när Maria såg till Daniel. Spåren syntes tydligt som en blodig fåra i gräs och barr.

Sedan hade han dött på rygg av alla sina skottsår i bröstkorgen.

Det var Vargarnas ledare, Victor.

Kaptenen hade beskrivit honom och mannens drag var skarpskurna även i döden. En hård man som gått ett hårt öde till mötes.

Men han hade tagit Maria.

Thomas sjönk ihop och Marco hörde någon vråla av förtvivlan och sorg. Det tog en stund innan han insåg att det var han som skrek.

”Nej! skrek han, nejnejnej!”

Simon hittade Kasper.

Hans vän låg på sidan med en död kropp bredvid sig. Ett knivskaft stack upp ur halsen på mannen. Med manisk snabbhet föll Simon på knä och letade efter Kaspers puls. Efter en evighet kände han den och undrade förtvivlat vilket sår han skulle förbinda först. Inget var allvarligt i sig men de var så många.

”Men herregud Kasper! Skärp dig nu, jag kom inte tillbaka för att du skulle dö!” skrek han och paniken kom. Maskiner, vapen, teknik var en sak men allt annat var han hopplös med. Med darrande händer fick han fram förband ur benfickan.

”Ta hans hand först, sedan benen.” sade en lugn röst och där var Jonatan, blek som ett spöke föll han ihop bredvid dem och Simon insåg att han hade två svårt skadade att ta hand om. Långt bort hörde han en man vråla av sorg och smärta.

Maria!

Daniel flöt.

Det var behagligt.

Han kände inget annat än lätthet.

Alla hans sorger, all hans smärta, all hans oro.

Det är borta! tänkte han förundrat och han ökade farten. Alla minnen flöt bort bakom honom som ballonger barn tappat en solig marknadsdag.

Men plötsligt var någon där och stoppade hans väg.

Daniel blev lite stött, han trodde att Anton skulle bli glad över att se honom. Men inte då, som en bister mur stod han mellan mörker och lätthet.

Nu sticker vi till Italien som vi kom överens om ville han säga men då hörde han Marco ropa. Lättheten försvann och ersattes av smärta, Daniel öppnade sina ögon och såg ett huvud med brunt smutsigt hår.

Maria låg stilla ovanpå honom och han mindes sin förtvivlade flykt genom skogen och skotten. Daniel blev rädd, räddare än han någonsin varit i hela sitt liv.

”Snälla Maria, fick han fram, säg att du lever!”

Då hände det, han kände hennes varma andetag mot sin hals och hon lyfte på huvudet med ett utrop av glädje. De söndergråtna ögonen lyste i mörkret med en blå eld.

”Tack gode gud för att du lever!” sade hon och grät och skrattade samtidigt. Det snurrade för Daniel och ovanför sig såg han Marco och Thomas stå, så sönderskrapade och nerblodade att han knappt kände igen dem.

De såg ut som om de tittade ner på två spöken.

”Jag trodde Victor fått er, utbrast Marco. Vad har hänt här egentligen?”

”Att se er två ligga här som döda... sade Thomas med skakad röst. Sedan tog han ett djupt andetag.

”Men jag är glad över att du lyssnade på mig och behöll skyddsvästen!”

Daniel höll helhjärtat med men nu ville han verkligen bli av med den. Den tryckte mycket smärtsamt mot hans revben och vad hans revben kunde göra med lungan ville han inte tänka på.  Då mindes han och det var viktigt.

”Jag mötte Anton men han skickade tillbaka mig!” sade han till Maria.

”Jag förstår vad du menar, sade hon och kramade hans hand. Romeo ser efter oss allihop!”

Det kändes bra att hon förstod men sedan glömde han alltihop för smärtan var nära att få honom att svimma igen.

Lättad såg Maria Marco och Thomas ta hand om Daniel enligt Daniels föreskrifter. Skyddsvästen åkte av, den hade tagit skotten Victor avfyrat men klämt ett revben på honom, smärtan hade gjort att han svimmat.

”Nu är jag i chock!” upplyste han dem med en grimas, över hur dåliga ni är som sjuksystrar! Det ska vara fan att bli skadad i ert sällskap!”

Hon kände oron för Daniel släppa, han skulle leva det var inte tal om annat.

Men de andra? Thomas har inget sagt om dem… 

Då hördes rop och mellan några stora tallar där månen kikade ner kom Simon, Kasper och Jonatan gående. Skadade, söndertrasade och skitiga men vid liv. Jonatan hängde som en blek skugga mellan Simon och Kasper och Kaspers högerhand såg otäckt svullen ut.

”Ni lever allihop! Tack gode gud för det! utbrast Simon. Men de här två behöver vård omedelbart!”

Daniel grälade genast på Simon över skicket de var i och bad Marco och Daniel skynda på så att han kunde inspektera de andra. Hon, Simon, Marco och Thomas fick slita hårt men till slut var Daniel nöjd, alla var omplåstrade enligt konstens alla regler och de hade dammsugit området på packningar, byggt vindskydd och tänt en eld som skulle hålla alla varma hela natten. Ingen tid hade funnits för prat men nu föll Thomas gråa blick på henne.

”Vad hände egentligen, jag trodde du och Daniel hamnat i bakhåll och dött. Men du sköt Victor?” undrade han och hela hennes älskade Bravo såg på henne. Maria staplade klart veden hon hittat och slog sig mör och utmattad ner hos Simon, Marco och Thomas vid brasan. De andra låg, på Daniels uttryckliga order, ner i sina sovsäckar. Fortfarande var det ett mirakel att de levde och hon kände stor tacksamhet. Sedan ryste hon när hon mindes lukten av blod från döende män och Marco lade armen om henne.

”Det var inte jag som sköt Victor och hans män sade hon, utan det var Alex.”

Alexandros Eustachy Dasjkovitj vandrade ensam genom mörk skog men han följde sina förfäders blodiga spår.

Mina förfäder var här precis som svenskarnas.

Mina förfäder bytte sida oräkneliga gånger och slogs mot alla.

Skickliga krigare och enastående prickskyttar var de, som gjorde vad som behövdes för att skydda de sina. Men bland folk är de kända som sabelsvingande vildar till häst.

Återigen hörde han skriken och vrålen från döende män omkring sig och samma scen spelades upp om och om igen i hans huvud.

Victors sista stund i livet.

Alex reste på sig.

Det var han som hade skjutit Viktor och de andra.

På långt håll, för han tog inga chanser.

Han gick vaksamt mot platsen, såg Johans fru gråta över en soldats kropp och konstaterade att alla var döda utom Victor.

Han kröp genom gräs och barr och hans mål var Maria.

Alex sköt honom igen och försiktigt med kängan vände han över honom på rygg och tog ett snabbt steg bakåt.

Svenskan reste sig upp med ett rop men han höll varnande upp handen.

”Håll dig undan!” sade han till henne och såg sedan hur Victor slog upp ögonen.

”Alex… sade han, och rösten återfick lite av sin styrka, Varför?”

Alex som inte sagt ett ord till Victor på hela tiden de jagat svenskarna svarade.

”Du är en stark man och en farlig man men som alla sådana män vet du inte när det är dags att sluta. När Laszlo dog, dog allt med honom. Alla löften, alla eder och all lojalitet. Johan kan inte hållas skyldig för vad hans soldat gjorde, inte Maria heller. Gjort är gjort och inget kan ändra på det. Men en lojalitet kvarstår.”

Victors hand rörde sig mot pistolen som låg en bit bort på marken, fingrarna nuddade vi kolven. Alex sparkade bort den, viss om att Victor inte hade skjutit honom först utan Maria.

”Vilken lojalitet? sade Victor igen med lågande ögon. Nu när du väl pratar, pratar du för mycket. Varför sköt du mig?”

 ”Lojaliteten mellan vänner, därför! sade Alex och sköt Victor en sista gång och såg eldarna som alltid brann i hans blick slockna för evigt.

Alex rättade till sin packning på ryggen. Han ångrade inte vad han hade gjort men han önskade att han aldrig behövde göra något liknande igen.

Jag har gjort det jag skulle. Bara en sak återstår, sedan är det här kapitlet i mitt liv över. Men ett nytt börjar för Europa. De vet bara inte om det ännu.

Bosniens ende levande kosack och Laszlos siste svartvarg ökade på sin steg, försvann in i skogens djup för att aldrig skådas igen.