Kapitel 21 De 7 dödssynderna

I am all that you see

I am all that you want me to be

I am god and so the Antichrist

I am blessed yet damned

I am fallen yet resurrected

I am all of nothing

Johan sprang med två vakter tätt efter sig.

Solens stekande hetta fick svetten att rinna men tillfredställande nog svettades även hans vakter. Några soldater som satt och spelade kort i skuggan flinade åt hans vakters varma ansikten men ingen gjorde så mycket som en min mot Johan.

De hade en god anledning till det.

Varje dag sprang han den här rundan genom lägret, i början hade han bara orkat ett enda varv i ett plågsamt, långsamt tempo och det på grund av sin skada. Då hade hans vakter flinat åt honom, tydligen funnit honom patetiskt otränad men Johan hade envist fortsatt sin träning och envisheten hade gett resultat.

Förvånansvärt fort hade han återhämtat sig.

Vakternas försmädliga flin bakom hans rygg, de flinade bara när de trodde att han inte såg, hade ersatts av sammanbiten koncentration.

Det gladde Johan.

Jag har så få nöjen nu förtiden.

Citadellets välkomna skugga föll över honom och han sprang upp till porten och ner igen.

Mycket har förändrats men jag är fortfarande ständigt bevakad.

Männen som alltid följde honom var inte lika hans tidigare vakter, Helan och Halvan. De båda hade stått längs ned på rangskalan bland Laszlos alla män. De här soldaterna i sina svarta uniformer, var unga män med hårda ögon, välbeväpnade och vältränade.

Johan tvingade sig runt ett extravarv, belåten med att äntligen ha fått de båda att svettas.

Långt in bland bergen låg lägret, väl skyddat i norr av en nästan lodrät bergsvägg. Bakom den sträckte sig höga berg mot skyn med snöklädda toppar. Johans löparrunda förde honom först in i skuggan av citadellet som hotfull ruvade uppe på sin klippa. Sedan vek han av åt väster och hade nu klippväggen på sin högra sida. Flera stora rum hade huggits ut i berget och rymde nu förråd, kök och matsalar. Baslägret utspritt till vänster om Johan bestod av militärtält, alla väl kamouflerade, näten över dem gjorde att de inte syntes från luften.

Inget rövarband utan en privatarmé döljer sig här i bergen, hårt styrd av Laszlos kaptener.  Och bara kretsen kring Laszlo bär svart, de flesta här i baslägret har beige uniformer.

Mitt bland tälten stod en tre meter hög stolpe med en tvärslå högst upp.

Johan rös när han såg de mörka fläckarna som täckte tvärslån likt ett mögelangrepp.

Första dagen på min löparrunda blev jag spottad i ansiktet av en soldat i beige uniform. Han blev omedelbart nedslagen av min vakt. Sedan kom en av officerarna och dömde mannen till piskrapp. Det verkställdes med en gång och hela lägret såg på.

Mannen med piskan hade pryglat förut, varje pisksnärt fick soldatens rygg att spricka upp på ett nytt ställe. Sedan band de fast honom på pålen som restes upp mitt i lägret och lät honom hänga där hela dagen, som en påminnelse om vad som händer när man trotsar Laszlos order. Naken och blodig hängde han där, som Jesus på korset. 

Sedan dess var det inte en soldat i lägret som så mycket vågade titta på Johan än mindre säga något. Enda undantaget var hans vakter.

Han vek av åt vänster och fick strax övningsfältet på sin vänstra sida, på högersidan sträckte den gamla muren ut sig först söderut sedan åt öster.

Här saktade Johan ner på stegen för Viktor var ofta på övningsfältet på förmiddagarna och tränade svartklädda soldater i närkamp.

Viktor, en av Laszlos närmaste män, undervisar personligen vissa utvalda soldater.

Ryssens metoder var brutala, en dag hade Johan sett hur en av soldaterna medvetslös fördes bort. Viktor hatade Johan, den saken var klar så Johan vågade inte dröja sig kvar för länge i mannens närhet, hur mycket träningen än intresserade honom.

Jag har aldrig sett något liknande, varför tränas de så?

Ryssen stod med ryggen mot Johan och hade en halvcirkel av uppmärksamma soldater framför sig men Johan kände på sig att Viktor var medveten om hans närvaro så han ökade på stegen.

Alla har en kniv i handen utom Viktor.

Bakom honom hördes stön följt av dunsar. Nyfikenheten övervann försiktigheten hos Johan, han stannade upp och tittade bakåt.  Alla soldater utom en låg på marken. Den siste värjde sig med kniven mot Viktor men föll abrupt ihop på marken utan att ryssen ens rörde vid honom.

Hur gjorde han det?

Viktor plockade upp kniven och tog några steg tillbaka, vred på huvudet och såg rakt på den imponerade Johan.

De mörka ögonen glimmade till och utan att släppa Johan med blicken höjde ryssen soldatens kniv i luften, snärtade till med handleden och den landade med spetsen först i marken tätt bredvid den livlöse soldatens huvud. Några av de andra rörde på sig med plågade stön, de kom mödosamt på fötter och Viktor fokuserade, till Johans lättnad, sin uppmärksamhet på dem.

Jag är intresserad men inte dödligt intresserad!

Han fortsatte sin löparrunda och märkte att även vakterna verkade ivriga att komma iväg.

Rakt söderut låg bergens utlöpare, de täcktes inte av snö men var nog så mäktiga.

Svår terräng med ett gytter av klippor och dalar, där det är lätt att gå vilse. FN har inte en aning om att Laszlo har en militär styrka undangömd i de bosniska bergen.

Och till vilket syfte?

Med huvudet fullt av frågor vek Johan av österut mot vakttornet som låg i muren och bevakade vägen upp till lägret. Det hade funnits två vakttorn men det ena var raserat. Sista etappen av rundan förde honom hela vägen upp till citadellet och ner till vakttornet igen, vakterna hela tiden tre meter bakom honom.

Nöjd med sina nio varv stannade Johan utanför vakthuset, torkade bort svetten ur ansiktet och började göra situps trots att det ömmade i sidan. Johan var ingen träningsfantast, hans yrke krävde att han var i god form och nu höll han sig i form av en enda orsak.

För att överleva.

Enligt doktorn är jag snart helt återställd.

Hans vakter drog sig in i skuggan, båda flåsade. Johan vände på sig och gjorde armhävningar. Nu tillät han sig ett leende.

Ni är inte de första soldater jag har fått att svettas rejält.

Johans leende dog bort och ersattes av en sammanbiten min.

Och inte de sista heller.

En skugga föll över honom och han visste genast vem det var.

Så gott som varje dag hade hon dykt upp i slutet av hans träningspass.

”Du borde le oftare, vad är det som är så roligt?”

Johan svarade inte.

Anna såg bort mot hans vakter, idag hade hon håret uppsatt i en knut och solglasögon dolde hennes ögon. Som vanligt bar hon den svarta uniformen, skjorta, militärbyxor och kängor.

En attraktiv kvinna och hon vet om det.

Hon hade efter hans första löparrunda skickat ner träningskläder och joggingskor till honom. Johan hade dem nu, shorts och t-shirt var betydligt bekvämare att springa i än svenska försvarets fältuniform.

Den ene vakten drack vatten ur sin fältflaska medan den andre höll Johan under uppsikt. Båda höll sig på respektfullt avstånd från Anna.

”Om Viktor får reda på att Amila och Miroslav svettades efter din löparrunda, så har de en hel del hård träning framför sig. De där två tillhör Laszlos specialförband och ska vara bland de bästa av våra soldater.”

När Anna sade ryssens namn så vred Amila snabbt på huvudet, spanade bort mot övningsfältet som för att försäkra sig om att ingen ryss var på väg. När han märkte att både Anna och Johan iakttog honom så nollställde han ansiktet och hängde snabbt undan vattenflaskan.

Anna log mot Johan.

”Jag ska hjälpa min käre bror idag, han behöver en kvinnlig instruktör. Gorillorna han tränar lever i den saliga tron att kvinnor är fullständigt ofarliga och oförmögna att försvara sig.”

Hon satte sig på huk framför honom och hennes hand stoppade honom mitt i en armhävning, ansiktet var så nära att han kunde se ögonen genom de tonade glasen. Leendet var borta.

”Men du kapten Svensk tänker inte så om kvinnor eller hur? När du sköt dina fem skott så eliminerade du först dina vakter, sedan sköt du mot Laszlo och sedan…”

Anna var tyst en kort stund.

”Sedan sköt du mot mig, inte mot Viktor eller någon av Laszlos gorillor. Så jag vet att du inte tänker som de flesta män och det vet även min bror. Du oroar honom och det är inte mycket som oroar Viktor!”

Anna tog av sig solglasögonen och satte sig i skuggan bredvid muren medan Johan fortsatte med sina armhävningar. Han undvek att prata med henne trots att hon gav honom mycket värdefull information.

Hon är sexig men ändå oattraktiv.

Droger är äckligt och drogade människor är labila.

Hon var den som förklarat varför den piskade soldaten brutit mot Laszlos order.

Med min sista revolverpatron sköt jag en av Laszlos Svarta Pantrar.

Han var soldatens bror.

Johan bröt sin självpåtagna tystnad.

”Viktor vill inte att du pratar med mig, det har jag förstått. Så varför gör du det? ”

Nu log hon igen, det var ett spefullt leende.

”Viktor har bett Laszlo om att få eliminera dig men Laszlo har sagt nej och förbjudit min bror att begära det fler gånger.

Du oroar Viktor men du roar Laszlo.”

Smidig som en katt kom hon på fötter, hennes blick var nu öppet flirtig.

”Och så även mig.”

Johan sade inget mer utan fortsatte träna men återigen undrade han vad ryskan gjorde här och vad hon hade för bakgrund.

Ryssland har sina ögon på Balkan så är ryssarna hitskickade med sitt lands goda vilja eller handlar de på eget bevåg?

Som ung värnpliktig hade han drillats att kriga mot Sovjetunionen och som officer i svenska försvaret varit med om när hotet i öster, Sovjet löstes upp. Sveriges styrande vänsterpolitiker lade ner förband efter förband, för nu skulle det råda fred i Europa.

Ryssland var inget militärt hot.

Hånfulla uttalanden hade hörts över radio och TV.

”Nu får svenska officerare sluta leka krig i skogen.”

”Det är dags att sluta glänsa på kommandobryggan.”

”Vi har brist på vårdpersonal, låt dem omskola sig till sjuksköterskor.”

Tack vare högkvarterets flathet blir militära säkerhetsbeslut fattade av finansdepartementets ekonomer.

En dag kan komma när den ryske björnen reser sig upp.

Av ekonomiska och politiska skäl, för att stärka och ena, väljer Ryssland att utvidga sina gränser och då blir det krig.

Sveriges enda försvar kommer att vara hemvärnet och Lottakåren.

Han såg Anna gå bort till hans båda vakter och kortfattat instruera Miroslav som uppmärksamt lyssnade, Amila släppte aldrig Johan med blicken.

Spelar det någon roll för mig? Kommer jag ens att leva veckan ut?

Sammanbiten avslutade Johan sin träning med att stretcha och gick sedan upp till borggården och in i ett av tälten, Anna slöt upp vid hans sida och efter kom hans två skuggor. Han gick in i tältets kvava dunkel och klädde av sig, vakterna ställde sig vid utgången medan Anna satte sig på en bänk. Hon hade aldrig tidigare följt med in men Johan ignorerade henne och ställde sig vid den stora plastdunken som tjänstgjorde som dusch och sköljde av sig i det ljumma vattnet.

”Jag ser att du är så gott som återställd från dina skador, bra, då blir Laszlo nöjd. Visserligen har vår gode doktor lämnat rapport men han tycker att vård av dig ligger en smula under hans värdighet, så Laszlo skickade mig för att kontrollera.”

När Johan var färdigduschad och påklädd igen, den här gången i armégrön t-shirt och svenska försvarets byxor, flyttade hon sig närmare där han satt på bänken och knöt kängorna. Han kände hennes hand på ryggen strax ovanför skulderbladet.

”Vad är det för ärr du har här? Det är efter en kniv och måste vara minst tio år gammalt.”

Johan svarade inte utan fortsatte knyta kängorna.

Anna skrattade lågt och tog bort sin hand.

”Jag har en middagsinbjudan från Laszlo. Han vill se dig vid sitt bord ikväll. Lämpliga kläder har lagts in på ditt rum och vakterna hämtar dig klockan nio.”

Anna lämnade tältet med ett leende, hans envisa tystnad bekom henne inte.

”Vi ses ikväll Kapten Svensk.”

Johan såg tältduken fladdra till efter henne för att sedan bli stilla.

Männen i tältet, både vakter och fånge slappnade av.

Johan stirrade på tältöppningen.

Vad för lek du än leker så tänker jag inte bli inblandad.

Han gav Anna tid att försvinna sedan gick han tillbaka till vakttornet.

Invändigt går inte min cell att känna igen.

Dagen efter Laszlos besök hade hela tornet möblerats om. Sängen fick bäras in i delar för att sedan sättas ihop igen, äkta mattor rullades ut på det kalla stengolvet, skrivbord och stol ställdes framför cellfönstret och högar med böcker bars in. Den andra cellen öppnades upp och blev Johans matsal där en hel matsalsgrupp ställdes in, trots att Johan alltid åt ensam.

Just nu har min situation förbättrats men jag finner denna förbättring oroande.

Vad vill Laszlo mig?

Johan gick in i förrummet där Amila stannade kvar medan Miroslav inspekterade matsalen. Med en nick släppte han in Johan, själv gick han och satte sig vid vakthusets utgång. Johan visste att de två snart skulle bli avlösta, han hade alltid utvilade vakter som bevakade honom i tretimmars pass dygnet runt.

Inne i matsalen vid ett dukat bord väntade Zorka på honom. Hon var en liten, rynkig gumma i svart klänning och med det gråa håret uppsatt i en hård knut. Exakt vilken funktion hon fyllde i Laszlos hushåll var oklart men för Johan var hon den enda genuint vänliga själen i hela lägret.

Hon talade ingen engelska men hade ändå fått honom att förstå, att hon var där för att kontrollera om maten var till hans belåtenhet. Johan bemödade sig om att var vänlig mot henne och hon strålade som en sol för varje vänligt ord.

”Dobar dan Zorka.”

”Dobar dan Johan.”

Vänligt leende fick hon honom att sätta sig och visade honom maten på bordet, stekt fisk, sallad, nybakat bröd, öl och skuren frukt. När hon märkte att han var nöjd med dagens lunch så lämnade hon tillfreds rummet.

Johan funderade över Zorka under tiden han åt.

Det är något välbekant över henne, men jag kan inte komma på vad.

De enda två till som pratade med honom var läkaren och Anna. Men läkaren kom bara för att kolla Johans medicinska tillstånd och Anna litade inte Johan på.

Och Zorka talar enbart serbokroatiska.

Fisken var mycket god och den fick honom att minnas ett av de långa passen vid OP22, när Simon hade lagat maten. Jonatan hade under måltiden högljutt undrat hur någon kunde misslyckas med att värma upp en burk bönor. Simon hade protesterat men Kasper hade avbrutit käbblet och berättat om när Simon stolt bjöd honom på mat i sin tvåa i Smålandsstenar.

Och gav Kasper sitt livs fiskrecept.

Simon hade fyllt diskhon med hett vatten och vispat i potatismospulver, sedan hade han plockat ut fiskpinnar ur frysen som han rostade i brödrosten.

Johan log, vad de hade garvat åt Simon. Simon hade försvarat sig med att han slapp diska.

Jag undrar vad mina soldater i Bravo Tango gör nu? Tänker de på sin kapten? Har de lämnat allt med kriget i Bosnien bakom sig och återgått till sina vanliga liv?

Johan kom ihåg plutonens blickar när han lämnade dem i Kosara, speciellt Antons, Daniels, Marcos, Thomas, Jonatans, Kaspers och Simons ansiktsuttryck.

Jag är orättvis mot dem. Alla har inte glömt mig, det vet jag.

Min vagngrupp fick det otacksamma jobbet att förklara mitt beslut för Maria.

Tanken på Maria fick honom att tappa aptiten. Han lade ifrån sig besticken och lutade sig bakåt i stolen.

Jag undrar hur hon mår och om hon någonsin kan förlåta mig.

På kvällen samma dag jag blev gisslan så skulle jag ha ringt hem.

Stackars Maria, hon fick ett helt annat telefonsamtal.

Återigen jämförde han Maria med Anna. Hans fru var ljusår bort från den arroganta ryskan.

De är sexiga kvinnor bägge två men Maria skulle aldrig använda droger. Eller slåss med män…

Och hon är i trygghet hemma i Sverige, tack gode gud för det.

Den tanken fick honom som alltid att må bättre.

Maria är i trygghet.

Ute i tornets hall satt nya vakter på var sin sida om porten för medan han åt blev Miroslav och Amila avlösta. På natten reglades sovrumsdörren på utsidan med en tvärslå av järn men även då fanns det vakter i förrummet.

Johan gick in till sitt sovrum och satte sig vid skrivbordet. En stark kaffedoft avbröt hans tungsinta funderingar och han sände en tacksamhetens tanke till Zorka. Hon hade klurat ut att han tyckte om det starka kaffe de drack i Bosnien och nu stod en kaffebricka övertäckt med en broderad duk på hans skrivbord.

Zorka är en gåta, för hon passar verkligen inte in här.

Johan tog en kopp kaffe och slog upp den tunga boken han hade framför sig. Böckerna kom från Laszlos privata bibliotek och de var på engelska eller tyska. De flesta var historieböcker om Balkan.

Johan kastade en blick på det antika bordsuret. Han skulle läsa fram till klockan tre, sedan var han tillåten en promenad kring lägret.

Johan drack sitt kaffe och började läsa, han kunde höra de nya vakterna lågmält prata och ute från lägret hördes hamrandet av sten och soldaters rop borta vid övningsfältet. Johan koncentrerade sig på texten, den handlade om en serbisk kejsarinna som hette Milica.

Den här delen av boken är flitigt läst, boken föll upp på just den sidan.

Om boken tillhör Laszlo, varför är han då intresserad av en kejsarinna?

Johan skakade lätt på huvudet, ju mer han fick veta desto fler obesvarade frågor hopade sig i en allt större hög. Han vände sida och ett gulnat, hopvikt papper föll ut.

Försiktigt vek han ut det.

En dikt var skriven med vacker skrivstil, först på vad som verkade vara serbokroatiska och sedan på engelska. Hastigt tittade han på bokpärmens insida, en namnteckning fanns där följt av ett datum. Namnteckningen var vidlyftig och nästan oläslig men Laszlo gick att urskilja. L var stort och snirkligt och dikten var skriven med samma snirkliga bokstäver.

För tjugoett år sedan inköptes boken, år 1974.

Johan läste dikten några gånger med en alltmer växande oro.

FN vet inget om Laszlos bakgrund, vilken fraktion eller folkslag han tillhör. När kriget på Balkan bröt ut så fanns han bara där och skapade kaos, en karismatisk man som lätt fick anhängare. Det enda man vet om honom är att han beundrar Ryssland och hatar väst, speciellt USA.

Johan vek omsorgsfullt ihop papperet och stoppade tillbaka det, sedan lade han boken på golvet och travade en hög med böcker över.

Det var nog inte meningen att jag skulle läsa den.

Länge satt han tyst, klockan tickade och kaffet kallnade på brickan. En av vakterna tittade undrande in, såg Johan sitta stilla i sin stol, ryckte på axlarna och gick ut igen.

Johan märkte det knappt.

Dikten hade bränt sig fast i minnet och en sak blev han alltmer säker på.

Den handlade om Laszlo.

I am all of nothing.

Klockan var nio och Johan stod utanför vakttornet och vande ögonen vid mörkret.

Den småländska skymningen kommer alltid långsamt, målar granskogarna och hagarna i ett varmt, gyllene ljus som länge dröjde sig kvar. Här bland de höga bergen i Europas sista vildmark är skymningen kort och natten kommer snabbt som ett hammarslag, kall och becksvart.

Ögonen vandes eftersom han inte hade någon större lust att snubbla omkull i mörkret och förstöra sin klädsel. Förutom att kavajen stramade över axlarna så passade kostymen förvånansvärt väl. Hans vakter väntade tålmodigt, de bevakade honom men inte mer.

Så länge han höll sig till reglerna.

Dagen efter Laszlos besök kom Viktor och klargjorde dem för mig.

Han satt på sängen och drog på sig kängorna då en skarp röst hördes utanför följt av ljuden från vakterna som snabbt ställde sig i givakt och rappt hälsade. Återigen hördes den skarpa rösten sedan kom Viktor in och ställde sig precis innanför dörröppningen. Han sade inget utan granskade Johan länge.

Mannens sätt var alltid välbehärskat men under ytan låg en väldig vrede och pyrde.

Johan snörade klart, reste sig upp och mötte Viktors flinthårda blick.

”Kapten Svensk.”

Hans engelska var utmärkt men accenten avslöjade hans ryska härkomst.

Men jag kan slå vad om, att han kan dölja den när han vill.

Johan granskade honom tillbaka.

Hans ålder var svår att avgöra, Viktor kunde vara i trettio eller i fyrtioårsåldern, han och Anna var lika varandra men håret var mörkare och ögonen så mörkbruna att de nästan var svarta. Ryssen var några centimeter längre än Johan, smal men senigt byggd och exceptionellt vältränad.

Under sin tid i Bosnien hade Johan träffat många farliga människor, allt ifrån skjutgalna idioter till kallsinniga mördare i uniform. Som officer var Johan duktig på att bedöma folk och han visste att de flesta skulle tycka att Janos var den farligaste mannen i Laszlos krets. Janos skulle synas i vilket sammanhang som helst, stor och stark med en inneboende våldsamhet som fick män att bli mycket försiktiga i hans närhet.

Viktor var hans raka motsats, kort och smal, i kostym skulle han se ut som en vanlig affärsman.

Men Johan visste att Viktor var i en klass för sig.

En ytterst farlig man.

Johan svarade med samma mynt, mycket noga med att inget av det han tänkte eller kände syntes i hans ansikte eller kroppshållning.

”Överste Ryss.”

Viktor log men det var inget riktigt leende, bara en millimeterlätt krökning på mungiporna där det svarta skägget låg i en perfekt trimmad cirkel kring munnen.

”Du har tillstånd att röra dig fritt i de här två rummen men det är förbjudet att korsa linjen på golvet ute i hallen. Klockan nio och klockan tre har du tillstånd att lämna tornet för motion, åtföljd av två vakter. Du får inte lämna borggården eller gå in i citadellet utan tillstånd. När du ska gå ut, ställ dig vid linjen och vänta på vakternas tillstånd. Två vakter finns alltid i hallen. Bryter du mot en regel har de order att skjuta.”

Viktor vände sig om för att gå men stannade i dörröppningen och vred på huvudet.

”Detta är Laszlos vilja, svensk och hans ord är min lag. Men gör ett misstag och jag får det sanna nöjet att döda dig.”

Återigen mätte Viktor honom med blicken och leendet var en vargs snabba glimt av tänder innan den dödar sitt byte.

”Det är min vilja”

Citadellet vilade på en klippa som utgjorde ett naturligt skydd åt öster.

När det här fästet hade sin storhetstid måste det ha varit så gott som ointagligt. 

Johan gick vägen upp och undrade vad som skulle hända den här gången.

Förra gången var det party och nu är det middag.

Ska jag stå för underhållningen den här gången också?

Någonting svepte tätt förbi hans ansikte och en av vakterna svor till.

”Pusi mi kurac!”

Fladdermöss.

Upplysta av en blek måne for flera stycken spöklikt tyst och snabbt runt citadellet i jakt på insekter.

Laszlos fäste har en passande inramning.

När Johan kom in citadellets stora hall hördes steg och han såg upp.

Nerför den vindlande trappan kom en man sakta släntrande och först kände inte Johan igen honom, för han bar en bländvit skjorta, svarta byxor och svarta blanka skor. Det var en man full av självförtroende, som såg bra ut och var väl medveten om det.

Han stannade upp på ett trappsteg och rättade till sina manschettknappar och Johan såg att mannens långa hår var samlat i nacken med ett läderband. Lyktornas fladdrande sken fick hans skugga på väggen att se vanställd och förvriden ut.

Första gången jag såg honom bar han svart uniform och en lång hoprullad piska.

När mannen var nöjd med sina manschetter kom han nerför de sista trappstegen. Med handen viftade han nonchalant iväg Johans vakter till.

Bägge lydde omedelbart.

”Så kapten, vad tyckte ni om min uppvisning?”

Först förstod inte Johan vad han menade. Den elegante mannen höjde frågande på ögonbrynen och imiterade ett piskslag med högerhanden.

Han menar soldaten som blev piskad.

”Ett medeltida sätt att straffa soldater på.”

”Medeltida säger du? Laszlo har berättat om dig, att han har funnit en man som både är officer och historiekunnig. Nå, jag för min del är officer, ett yrke som varifrån jag kommer inte är särskilt krävande och historia har jag aldrig orkat fördjupa mig i.”

Han bugade lätt.

”Tillåt mig att presentera mig, jag är Kapten Alex, en av Laszlos närmaste män och hans lojala skarprättare.”

Mannens utseende stod i skarp kontrast till det han påstod sig vara.

Han är Laszlos bödel?

Alex sätt gentemot Johan var avslappnat vänligt. Han verkade helt sakna Janos våldsamma hat eller Viktors pyrande vrede utan istället verkade han uppskatta Johans närvaro.

”Visst händer det saker bland våra soldater men det tar deras officerare hand om. Men om någon är så dumdristig och trotsar vår ledare då får jag ta hand om denne någon. Det är sällan det händer så jag har en behändigt lätt tjänst hos Laszlo. För att återgå till din kommentar, så kan jag försäkra dig att soldaten själv ifråga är oerhört tacksam över att han bara fick en ärrad rygg. Disciplinen här är hög och hård, men nog pratat om det, det är Viktors avdelning. Nu är det dags att gå in, det är middag för åtta ikväll.”

Med en artig åtbörd visade han att Johan skulle gå in i stora salen.

I stark kontrast till förra gången verkade salen tom, nästan ödslig. Då hade rummet varit fullt med bänkar, bord och folk. Nu stod ett ensamt bord furstligt dukat med tända silverkandelabrar och en mycket mindre brasa brann i den enorma härden. Den fuktiga råa kylan som smög upp från golvet jagades bort av tända fyrfat.

Alex tog med sig Johan till bordet där tre personer väntade, två män och en kvinna.

Anna, Viktor och doktorn.

Alla tre var välklädda, männen i eleganta kostymer och Anna i en kort, svart klänning som smet åt kring kroppen och fick honom att tänka på sin fru.

Maria skulle vara sexig i den.

Viktors uppsyn var kylig med samma, ständigt pyrande vrede under ytan, Johan kände att ryssen definitivt inte ville ha honom där och blicken han fick var bekräftande.

Han ser mig hellre död än levande.

Doktorn i sin lätt skrynkliga men exklusiva kostym gav Johan en begrundande blick men Johan visste att mannen var totalt likgiltig av honom som person utan det var Johans fysiska hälsa som intresserade honom.

Den där klockan han bär på armen är en Rolex.

Hur kan en enkel läkare från Balkan ha råd med en sådan?

Annas parfym var bedövande tung och pupillerna i de bärnstensbruna ögonen var onaturligt stora. Av henne fick Johan en uppskattande leende när hon synade hans skjorta och byxor. Hans klädsel stod inte doktorns långt efter i kvalité och snitt.

”Du är verkligen en kvinnornas man kapten, Zorka valde personligen ut kläderna åt dig.”  

Viktor blängde på sin syster och Johan kände nästan lättnad när salsdörrarna slogs upp på vid gavel och två beväpnade soldater ställde sig i stram givakt på varsin sida om dem.

Laszlo kom in i salen i sällskap med en lång, smal man i serbisk uniform och Janos väldiga, beväpnade gestalt tornade upp sig bakom dem. Vakterna gick ut och stängde dörrarna efter sig.

Johan såg sig om.

De andra bär inga synliga vapen.

Viktors mungipor kröktes lätt uppåt, han verkade förstå vad Johan såg efter. Ryssens kostym var lös i snittet och kunde lätt dölja ett vapen. Viktors blick var menande när han lätt nuddade vid sin vänstra sida.

”Ett misstag kapten Svensk, ett misstag.”

Johan tog varningen på allvar och han visste också att Viktors händer var lika dödliga som vapnet han bar under kavajen.

Den här kvällen var Laszlo klädd i svart blänkande sidenskjorta, svarta byxor och knähöga ridstövlar. Han tog plats vid bordets kortända i en vackert utsirad stol med hög rygg och den långe serben satte sig till höger om honom. Anna gled ner på stolen till vänster och Viktor tog platsen bredvid serben.

Laszlo hejdade med en handrörelse doktorn som tänkte ta platsen vid bordets andra kortända och vinkade istället dit Johan. Johan fick Alex på sin vänstra sida och den nu något surmulne doktorn på sin högra. När alla hade satt sig lämnade Janos platsen bakom Laszlos stol och slog sig ned mellan doktorn och Anna.

Laszlo lyfte ett glas och de andra gjorde likadant, Alex uppmanade vänligt Johan att lyfta sitt.

Idag hade citadellets ledare sitt hår stramt bakåtkammat vilket fick de glödande ögonen att bli ännu mer framträdande i det magra ansiktet. Han synade sällskapet noga sedan höjde han armen ännu högre.

”För Balkan!”

De andra höjde glasen och svarade unisont sin högmodige ledare.

”För Balkan.”

Sedan svepte alla drycken i glaset och slängde iväg det tomma glaset över axeln.  Kristallglasen splittrades till stoft mot det hårda stengolvet.

Johan drack upp sin Vodka, men satte ner glaset på bordet igen.

Laszlos blick föll på honom och ett leende drog som ett flyktigt vinddrag över hans ansikte.

Han klappade en gång i händerna och återigen slogs dörrarna upp, Zorka kom in följd av serveringspersonal. Dryck hälldes upp och mat serverades, Zorka gav bordet en granskande blick och nickade mot Laszlo. Han sade något till henne med vänlig röst men hon skakade lätt på huvudet och tog sedan med sig serveringspersonalen ut.

Laszlo bröt sitt bröd och alla började äta.

Samtal utbröt kring bordet och Alex såg vart Johan tittade.

”Mannen i uniform är Major Ivan från SBA och han bär ständigt samma avundsamma min gentemot omvärlden. Han tycker sig ha blivit förbisedd av sina serbiska kollegor, bara major som han är. Titta, nu blänger han hitåt, han avskyr mig mer än vanligt just nu, bara för att jag påpekade ett fel i en kommentar han hade om mig.”

Majoren samtalade intensivt med värden och underströk det han sade med många gester men det gick inte att höra vad, för rösten var lågmäld, nästan mumlande.

”Han påstod att jag var en lat bastard men jag förklarade att han blandat ihop begreppen. Jag var lat och han var oäktingen, allmän vetskap som det är att hans far fick honom med en hora från Mostar.”

Alex skrattade till och sträckte sig efter såskannan.

”Då blev han rasande och bad mig ta tillbaka det jag sagt om hans far, vilket jag gjorde.”

Nu såg Alex så sardonisk ut att Johan blev nyfiken.

”Bad du om ursäkt?”

Alex hällde sås över köttet innan han svarade.

”Naturligtvis! Jag bad så hemskt mycket om ursäkt för att jag sagt att hans far fick honom med en hora från Mostar när det egentligen var med en hora från Belgrad.”

Johan kunde inte annat än skratta.

Alex log.

”Nu blir Laszlo nöjd. Han bad mig se till att du trivdes.”

Tanken på Laszlo fick Johan allvarlig igen men det var inte så mycket han kunde göra så han började äta av maten och det var ett kött han aldrig smakat förut.

”Det är vildsvinskött, Laszlo har egna jägare som förser honom med viltkött och kära, lilla Zorka förvandlar det till gudaspis.”

”Vem är Zorka?”

Alex gjorde en paus i ätandet och smuttade istället på lite vin, sedan torkade han sig lätt om munnen med sin linneservett.

”Zorka är en släkting till Laszlo, närmare bestämt hans farfars syster. Hon tar hand om allting omkring Laszlo och är hans hushållerska. Han aktar henne högt, alltid vid middagar erbjuder han platsen bredvid sig och hon tackar alltid nej.”   

Johan kände att han kunde prata mer fritt med Alex än Anna, han verkade inte spela något spel som hon gjorde.

”Varför är du så meddelsam, jag är ju ändå fånge här?”

Alex log och drack sedan lite av sitt vin.

Det är svårt att föreställa sig honom med en piska i handen istället för ett vinglas.

”Jag följer bara Laszlos direktiv, att jag ska svara på alla dina frågor efter bästa förmåga.” 

Johan satt tyst medan tankarna malde inne i huvudet.

Mittemot honom men ändå en bra bit bort, för bordet var stort satt Laszlo och lyssnade på major Ivan samtidigt som han höll i Annas hand.

Hon mötte Johans blick och log.

Jag har många frågor, men frågan är om jag vill veta, om jag verkligen vill bli indragen.

Alex studerade Anna som återigen hade vänt sin uppmärksamhet mot Laszlo och Ivan.

”Anna har du ju träffat förut och hon är påtagligt förtjust i dig.

Men ett varningens ord, hon har aptit och då menar jag aptit på män, vilket gör det svårt för henne eftersom hon och Laszlo är förlovade. När hon nu inte längre kan stilla sin lust i samma mängd, så har hon börjat röka gräs och det till Viktors stora ilska. Men han är å andra sidan alltid arg.”

Viktor var även han inbegripen i samtalet med Ivan, de enda som inte pratade var Janos och doktorn.

Doktorn åt på ett avmätt, precist sätt i stark kontrast till Janos, som vräkte i sig maten. Alex betraktade också Janos, väldiga mängder mat låg på hans tallrik och Janos käkar tuggade konstant.

”Janos är en jätte med en jättes glupande hunger.”

Han sänkte rösten ytterligare.

”Han tar också droger, det är faktiskt han som förser Anna men hittills har han hållit sitt beroende i schack, vilket förvånar mig med tanke på hur han frossar i mat. Ett gott råd, håll dig undan från Janos, han är totalt hängiven Laszlo och du har försökt skjuta hans mästare. Han glömmer inte det, någonsin.”

Janos kunde omöjligtvis höra vad Alex sade men han avbröt sig plötsligt i sitt intensiva ätande och gav Johan en mörk blick ur de djupt liggande ögonen.

En man och en kvinna kom in i salen och började duka av och när de var klara kom Zorka in med efterrätten och Johan såg att Janos fick en extra stor portion.

Han vräker i sig sprit också, fast den verkar inte ha någon effekt.

Alex vände sig mot doktorn.

”Hur är det Adnan, du verkar lite misslynt ikväll?”

Adnan gav Alex en kort blick och ignorerade sedan honom. Istället koncentrerade sig läkaren på desserten. Alex vände sig mot Johan.

”Vår gode doktor här är Laszlos privata läkare och har tack vare vår ledares generositet blivit en mycket rik man, inte sant Adnan?”

Återigen fick Alex en avmätt blick på sig, vilket inte hejdade honom det minsta.

Snarare tvärtom, doktorns snorkiga sätt sporrar honom.

”Rolex på armen minsann och italiensk kostym, det hade du inte råd med som enkel provinsialläkare! Hur mår din familj, är frun och döttrarna nöjda med den nya strandvillan på Hvar?”

Doktorn kramade ihop sin servett och blängde på Alex, sedan pekade han på Johan.

”Du pratar inte om mig och min familj inför honom!”

Alex ansikte såg fortfarande lika vänligt ut men rösten hårdnade.

”Jag följer bara vår ledares befallning.”

Han lutade sig fram mot läkaren och fixerade honom med blicken.

”Han har planer för kaptenen, så det kanske är bäst att du är en smula artig?”

Adnan vred på huvudet och såg att Laszlo iakttog dem.

Läkaren log ansträngt mot Johan och Alex och hans redan härjade ansikte fick ännu fler fåror.

”Min familj mår bra och de trivs med det nya huset.”

Sedan tog han upp sin servett, slätade ut den och torkade sig runt munnen medan han sneglade mot bordets andra ände där Laszlo återupptog sitt samtal.

Alex mumlade i Johans öra.

”Doktorn är en mycket girig man, men hans fru och döttrar är än värre. Huset är som ett mindre palats men hans familj bara klagar. Personligen tycker jag att doktorn har fått den familj han förtjänar.”

Alex lutade sig bakåt i stolen och sträckt lojt ut benen.

”Vilken god mat, jag tror Zorka har överträffat sig själv den här gången. Nu är det dags för kaffe och småprat vid brasan.”

Vid de orden fnös Adnan till och blicken Alex gav honom fick Johan att känna att småpratet rörde honom.

”Du sade att Laszlo har planer för mig, är det dessa planer som ska behandlas?”

Av den så annars meddelsamme Alex fick han ett kortfattat svar.

”Vänta.”

Soldater kom in i salen och placerade fåtöljer i en halvcirkel framför brasan, lade på mer ved i brasan och slöt sedan dörrarna efter sig när de gick ut. Laszlo tog platsen i mitten och visade Johan på stolen bredvid. De andra tog snabbt plats utom Janos som placerade sig bakom sin ledare. Han släppte inte Johan med blicken och Johan visste att Alex hade rätt, Janos hatade honom.

Jag balanserar på en tunn tråd.

Viktor håller sin vrede i schack men Janos drogberoende gör honom farligt oberäknelig.

Johan hade bestämt sig att vad som än hände så skulle han hålla sig vid liv, han ville inte dö.

Jag vill leva.

Jag vill hem till Maria.

Johan satte ner sin orörda kaffekopp och väntade.

Laszlo betraktade brasan och de andra höll en respektfylld tystnad. Ovanför den manshöga härden var en vapensköld snidad i murstocken men den var nött av ålder och förfall. Svagt kunde Johan urskilja en klo i ena hörnet och en antydan till en krona längst upp.

Ett vedträ förtärdes av lågorna och föll med ett sprakande ihop till aska.

”Kapten Stenbäck spelar schack?”

Johan tyckte att Laszlos fråga lät som ett konstaterande och han kände ingen anledning att neka. Maria hade gett honom en schackdator i tjugoårspresent och den var flitigt använd.

Han nickade.

Laszlo gav Viktor en belåten blick.

”Där ser du Viktor, jag hade rätt. Kaptenen är inte bara historiekunnig och handlingskraftig utan också schackspelare.”

Viktors ansikte var som hugget i sten men Johan fick känslan att detta var något männen hade diskuterat förut.

”Att veta hur man flyttar en bonde gör inte en man till strateg.”

”Jag håller inte med. Vi fick ett smakprov på kaptenens strategiska tänkande för ett tag sedan inte sant? Han lyckades med vad få har lyckats med, att överrumpla oss i vår egen sal!”

Viktor var på väg att säga något men Laszlo avbröt honom.

”Nej Viktor, någon enkel strateg är inte kapten Stenbäck.”

Laszlo drack upp sitt kaffe och satte ner koppen. Johan såg att hans högra lillfinger bar en signetring med en inetsad örn. Just den örnen med sina fransiga vingar hade han sett förut.

Laszlo som sett hans blick tog av sig ringen och höll upp den.

Guldet skimrade i brasans sken.

”Så du lade märke till min ring? Det var ringen som förde dig till mig.”

En lång stund var Laszlo tyst, som om han funderade på vad han skulle säga härnäst och Johan kunde känna mannens karismatiska utstrålning. Den påverkade honom, fick honom att fascinerat lyssna när Laszlo fortsatte tala.

”Min släkt har alltid funnits här på Balkan. Våra anor går långt tillbaka i tiden och vi har alltid skapat historia.”

Han tog på sig ringen igen.

”Ser du hur liten den är? Jag kan bara ha ringen på lillfingret för den blev smidd åt en kvinna.”

För Johan fick nu ännu en gåta sitt svar, ringens örn hade han sett i en bok. Han avbröt Laszlo.

”Den gjordes åt kejsarinnan Milica.”

Ett förvånat mummel hördes och en avundsam glimt tändes i Ivans ögon när Laszlo gav Johan ett uppskattande leende.

”Du har helt rätt! Den gjordes till henne och kejsarinnan styrde med fast hand över Storserbien som på hennes tid var Europas bålverk mot öster. Ringen var hennes signetring och örnen hennes emblem.”

Han slog ut med handen i en vid cirkel.

”Då var det här ett stolt land med stolta människor som till och med en krigarkonung från Norden beundrade och fruktade.

Det är så, Kapten Stenbäck, att jag är hennes ättling i rakt nedstigande led. I många och långa år har jag letat efter min anmoders ring och helt nyligen fick jag veta att kyrkan i Kosara förvarade denna klenod. Det är länge sedan jag var ute i en by men ringen ville jag personligen hämta. Och där i Kosara lyckades du och dina män överraska oss.”

Laszlos blick hårdnade.

”Tro inte kapten att jag finner något nöje i att skjuta skolbarn. Men det jag planerar berör hela Balkan och resten av Europa och du försökte hejda mig.”

Han släppte Johan med blicken och såg sig omkring.

”Tre gånger har en kapten från Sverige överraskat oss. Första gången i byn Kosara, andra gången när han lät sig bli gisslan och tredje gången genom att skjuta på oss i vår egen sal.”

Den sista meningen frambringade ett hotfullt mullrande från Janos. I Johans öron lät det om en förbannelse.

Laszlo fortsatte.

”Frågan är nu, vad vi ska göra med honom?”

Det blev tyst.

Ingen sade något.

”Major Ivan, berätta för vår gäst om FN: s aktiviteter.”

Majoren satt i sin fåtölj med korslagda ben och händerna knäppta över knäet, nu såg han belåtet på Johan som inte lyckades dölja hur spänd han blev.

”Direkt efter ert försvinnande letade FN efter er med alla tillgängliga resurser men nu har de helt slutat leta. Inga påtryckningar görs, varken officiellt eller inofficiellt och allt fysiskt sökande är inställt.”

För Johan kom orden som en chock och han var inte beredd att tro serben på hans ord.

”Varför skulle de sluta leta efter mig?”

Majoren log tunt och knäppte med fingrarna. Ur skuggorna vid dörren lösgjorde sig en man i samma uniform som serben. Han bar på en pappersbunt som han räckte till Ivan.

”Min adjutant här har samlat ihop några tidningar eftersom vi förstod att ni inte skulle tro på vårt ord.”

Ivan slängde ut tidning efter tidning framför Johan och rubrikerna bekräftade hans påstående. Rubrikerna skrek ut om vapenvila i Bosnien och fred på hela Balkan på engelska, tyska och franska.

Ivan fortsatte.

”De letar inte längre för FN vill inte skapa oro och riskera en bräcklig vapenvila. Allt är ytterst känsligt just nu emedan fredsfördraget ännu inte är klart. Så en enkel kapten från det lilla, obetydliga landet Sverige offras i det politiska spelet.”

Ivan var inte klar, den ständigt avundsamma minen ersattes med en skadeglad.

”Inse kapten, att era egna har övergett er!”

Johan stirrade ner på tidningarna alltför omtumlad för att svara.

Men han visste att Ivan sade sanningen.

Så freden som jag och mina soldater har arbetat så hårt för är snart ett faktum.

Och i dess skugga har mitt liv ingen betydelse.

Offra löparen för att rädda drottningen.

Laszlo avbröt hans tungsinta funderingar.

”Så kapten, ert öde vilar i våra händer.”

Johan såg upp och mötte Laszlos blick, fanns det medkänsla i den?

”Jag är en hård man, kapten och mitt rykte hos er i FN är inte det allra bästa. Vet då att det finns saker jag har gjort som inte väcker någon stolthet hos mig men de var nödvändiga för det jag kämpar för. Nog är det så att under er tid här i Bosnien har ni tvingats till samma erfarenhet? Schackspelandet som vi har gemensamt var en gång ett sätt att fostra adelsbarn i strategiskt tänkande. Ni vet att ibland är man tvungen att offra bönder för att rädda drottningen!”

Mannens blick var intensiv, utmanade Johan att säga emot men för första gången vek Johan undan med blicken.

Minnena sköljde över honom, fick honom stum.

Jag har tvingats göra saker.

Alex som suttit tyst så länge lade sig i samtalet.

”Det är ingen ide att älta det förflutna. Man gör det man måste göra.”

Ett självironiskt leende spelade över hans sympatiska ansikte.

”Och alla som känner mig vet att jag aldrig gör mer än jag absolut måste.”

Alex fick en spydig blick av Ivan som han ignorerade.

Han vände sig till Johan igen.

”Kan du stilla min nyfikenhet som officer och förklara dina uppgifter rent konkret i den svenska armén? Du är liksom jag infanterist, så mycket har jag förstått.”

Det var något hos Alex som fick Johan att börja fundera.

”Kan du stilla min nyfikenhet och förklara i vilket lands armé du har verkat i? Du kommer inte från Balkan. Jag skulle gissa på Ukraina.”

Alex reste sig upp och bugade.

”Ingen dålig gissning för den är helt rätt. Min släkt har också gamla anor och en gång ägde vi en betydlig del av Europas kornbod. Kommunismens välde ändrade på det och släkten blev utfattig, så även Ukraina. Vi har i alla tider varit officerare så den banan tedde sig naturlig även för mig. Vår ledares ätt och min har under historiens gång haft en del att göra med varandra, vi är faktiskt släkt, men på långt håll. Så för att göra en lång historia kort så fann Laszlo en utfattig infanterist i Kiev och värvade honom för sin sak.”

Alex satte sig ner igen och gjorde en gest mot Johan att det var hans tur.

Johan sträckte på sig och såg på Viktor och Anna.

”Det är ingen större hemlighet för Sovjetunionen vad det svenska försvaret sysslar med. De har länge bedrivit effektivt spionage mot lilla, obetydliga Sverige. Men Skandinavien är inte ert område inte sant?”

Anna log uppskattande.

”Jag och min bror är specialister på Balkan.”

Hon reste sig upp och tog en karaff från ett lite bord bredvid härden och hällde upp bärnstensfärgad dryck i två glas.

”Men mer än så kan jag inte säga.”

Med glasen i händerna gav hon sin bror en utmanande blick.

”Inte ännu.”

Hon överräckte det ena glaset till Laszlo sedan gick hon tillbaka till sin stol där hon bekvämt satte sig tillrätta och Laszlo sträckte ut benen mot brasan men ingen sade något. De väntade på att Johan skulle fortsätta tala.

Johan kände, att för Sveriges del spelade det ingen roll om han förklarade sina arbetsuppgifter.

Så kortfattat som möjligt redogjorde han för sin utbildning inom svenska försvaret och vad det innebar att vara kapten i det svenska infanteriet. Men Alex ställde många frågor, bland annat undrade han vad Johan tyckte om de ryska pansarfordon som svenska försvaret köpt in och han var väl insatt i tekniska fakta. Viktor fortsatte med militära frågor om EU och Nato och avslutningsvis ställde Ivan frågor om Balkan.

Då hade brasan i härden nästan brunnit ut.

Anna fyllde återigen på konjak i sitt och Laszlos glas.

Laszlo snurrade eftertänksamt på drycken i det runda kupade glaset.

 ”Tack Kapten. Som vår specielle gäst har du rört dig ganska så fritt i vårt läger. Vad kan du som representant för svenska armén säga om vårt försvar av lägret?”

Johan satt stilla, kaffekoppen stod fortfarande orörd på golvet bredvid honom och han hade även tackat nej till konjaken Anna erbjudit honom.

Av lägrets militära försvar hade han sett en hel del och en del hade han gissat sig till.

Vad är Laszlo ute efter?

Det gick inte att utläsa något ur hans ansikte, mannen som han alltid tänkt på som psykopat hade ikväll visat helt andra, oväntade sidor. Johan studerade de andras ansikten och Ivans hånfulla ansiktsuttryck fick Johan att bestämma sig.

Serben hade samma effekt på honom som han hade på Alex.

Obetydliga lilla landet Sverige var det.

Hör nu vad en enkel kapten har att säga.

Johan reste sig upp och gick fram till brasan där han med en eldgaffel rakade ut en kolbit på golvet. När den hade kallnat något ritade han på den putsade väggen upp en karta över citadellet och dess omgivningar. På Laszlos order ställde sig Janos bredvid väggen och höll upp en lampa så att alla kunde se kartan.

Detta var något han redan gjort vid skrivbordet i cellen, det var en vana hos honom.

Min lilla hobby som Maria kallar det tänkte Johan medan han redogjorde för borgens strategiska läge och dess aktuella försvar.

Hon ser en vacker dal och insuper dess skönhet.

Jag ser samma dal och funderar ut bästa försvar eller anfall med infanteri.

Johan övergick till att ta upp vad som var bra och avslutade med vad som behövde förbättras. 

Och Maria lyssnade alltid på mig trots att hon aldrig kommer att behöva uppleva ett slag.

Johan såg bort från sin karta och mötte Laszlos uppskattande blick men major Ivan som verkade ta kritiken högst personligt protesterade högljutt och hans harmsna ansiktsuttryck fick Alex att le. Anna betraktade Johan som om hennes favorithund just gjort att bra trick och hennes bror gav honom en lång och begrundande blick. Adnan såg forskande på Johan och sedan på sin ledare. Den ende som inte visade någon reaktion var Janos som gick tillbaka till sin plats bakom Laszlos stol.

Laszlo studerade sina medhjälpare med ett lätt roat ansiktsuttryck sedan såg han på majoren och höjde handen.

”Sutite.”

Ivan tystnade tvärt och blev alldeles röd i ansiktet, han sade inget mer men fingrarna trummande ilsket mot armstödet. Laszlo vände sig mot Johan.

”Tack Kapten, det var både givande och intressant. Var så god och sitt.”

Laszlo väntade tills Johan tagit plats sedan mätte han de andra med blicken. Hans ansiktsuttryck var allvarligt och rösten högtidlig.

”Det är dags för votering. Janos, dela ut pjäserna. Vit är för och svart är emot.”

Ingen sade något och Johan förstod att detta hade diskuterats tidigare.

Är det mitt liv de röstar om?

Vad innebär för och vad innebär emot?

Janos öppnade en sammetspåse och delade ut två schackpjäser åt var och en.

Alla utom Johan hade nu två bönder i handen, en svart och en vit. Johan såg hur de fördelade pjäserna i var sin handflata och slöt sina händer så att pjäsen inte längre syntes. Den vita bonden vilade i den högra handen och den svarta vilade i den vänstra. Sedan lade de armarna på armstödet med den knutna näven vänd uppåt. Janos ställde sig vid sidan om Laszlo och höll fram sina slutna nävar. Manschetten på skjortan gled upp och slingriga tatueringar som verkade fortsätta uppför hela vänsterarmen blev synliga. 

Johan såg att Anna och Viktor bytte blickar. Menande höjde han på ögonbrynen men hon skakade avfärdande på huvudet.

Laszlo bröt plötsligt tystnaden.

”Jedan, dva, tri!”

Alla utom Laszlo öppnade en hand och Johan såg att Janos, Viktor och major Ivan höll en svart bonde. Alex, Anna och doktor Adnan höll en vit.

Laszlos händer var fortfarande slutna.

”Det blev oavgjort, tre vita och tre svarta. Då är det jag som avgör.”

Sakta öppnade han sin högra hand där den vita bonden blev synlig. Janos mullrade och Ivans käkar bet ihop så hårt att han blev vit kring munnen. Viktor nickade bara helt kort men hans syster skrattade till och Alex log.

Laszlo reste sig upp och ställde sig framför gruppen med ryggen mot härden.

Borta var psykopaten, galningen som Johan hade träffat första gången.

Han insåg nu att det var en fasad, en mask för att dölja den verklige Laszlo. Mannen framför honom var oerhört karismatisk, det var lätt att förstå att hans släkt dominerat Balkans historia i århundraden.

Nu riktade han hela sin uppmärksamhet mot Johan som fann sig helt trollbunden.

”Kapten Johan Stenbäck, du har redan förstått att allt inte är vad det synes vara. I många år har jag spelat ett spel och dolt vem jag är och mina verkliga avsikter. Allt jag har gjort är för Balkan och människorna här.”

Han såg ner på sin slutna högra hand där kejsarinnans ring glimmade på lillfingret.

”Mycket snart är det dags att stiga fram i ljuset, stoppa all blodspillan och återge landet dess forna glans.”

Laszlo sträckte ut sin hand mot Johan, där den vita schackpjäsen vilade i hans handflata. Bonden var utsökt snidad i elfenben, ett mästerverk i miniatyr.

Han log, ett leende så varmt och smittsamt att Johan log tillbaka och höjde handen för att ta emot spelpjäsen.

Men Laszlo hejdade sin hand och Johan hejdade sin, svartgröna ögon mötte grå.

”Alla här i rummet har fått samma erbjudande som du nu får. Hjälp mig att bygga upp ett nytt, fredligt och ekonomiskt blomstrande Balkan. Jag och Balkan behöver en man som du.”

Laszlos röst fick en slutgiltig ton när han återigen höll fram spelpjäsen till Johan.

”Är du med mig, Kapten Johan Stenbäck från Sverige?”

Cut!

Seven Sins at the Seaside by Nany Farmer
www.nancyfarmer.net

När jag skrev kapitel 21

så lyssnade jag på Deathstars Synthetic Generation.

Tack vare musiken så flödade texten via fingrarna på tangentbordet och in i datorn.

Det här är ingen lätt musik men så befinner heller inte Johan sig i en lätt situation.

https://www.youtube.com/watch?v=MjL-E-0cYvU

Spela upp musiken via länken

fortsätt in i nästa kapitel

och se

om du kan finna mina 7 livs levande dödssynder:

Högmod

Vrede

Avund

Girighet

Lättja

Frosseri & sist men inte minst

Lust

Kapitel 20 Tigerfällan

Bergen reste sig brant på höger sida och sträckte sina sträva toppar mot en allt mer mörknande himmel. Längs en förrädiskt smal stig hade Eldiana lett dem först västerut sedan mot norr. Viltstigens vänstra kant stupade brant ner mot dalen och

bilvägen skymtade som ett smalt, slingrande streck omgivet av grönska.

På ett långt led gick de, Eldiana först, tätt följd av Maria för deras nya bergsguide tolererade ingen annan direkt bakom henne. Efter Maria kom Anton, Thomas, Marco, Daniel, Kasper och Simon.

Simon gick medvetet sist, han höll sig undan från Eldiana. Marco hade förklarat att Simon räddat livet på henne, ändå väste hon som en ilsken katt om han kom för nära. Han höll sig också undan från grabbarna i Bravo, hans handgemäng med Eldiana hade väckt mycket munterhet och med spelad hjälpsamhet höll de utkik efter Toto åt honom.

Simon fann gliringarna tröttande, särskilt dem från Jonatan och var tacksam över att deras spanare skickats i förväg.

Eldiana vek plötsligt av från stigen och förde dem in i ett gytter av klippor och klyftor. Utan att tveka på stegen ledde hon dem till en skyddad bergsklyfta. Bravo lade ifrån sig sina packningar och satte sig ner. De skulle ta rast här och invänta Jonatan.

Kasper plockade fram bröd, ost och frukt, teamet hade inte ätit sedan de lämnade Idovac. Eldiana vägrade först äta men när Maria erbjöd henne sin mat tog hon emot. Kvinnan slet sönder brödet med tänderna och klunkade hastigt i sig vattnet, hela tiden med vaksamma blickar på männen runtomkring.

Thomas lutade ryggen mot bergsväggen och sträckte ut benen. Han satte fältflaskan mot munnen och kände det ljumma vattnet rinna nerför strupen. Han var först klar med maten så han passade på att studera kvinnan som satt mittemot honom.

Prästens syster.

Hennes sätt och vilda utseende gjorde männen i Bravo illa till mods.

Hon var mager på gränsen till tärd och ögonen i det smala ansiktet brann, brann som ögonen hos en domedagsprofet som kommit till dem med tidender om undergång. En beige keps var nedtryckt över huvudet och det mörka håret var samlat i en slarvig hästsvans.

Kläderna var en udda blandning av olika militära plagg.

Som om hon kommit över dem efter hand.

De flera storlekar för stora byxorna var uppkavlade nedtill och hårt hopdragna i midjan och militärskjortans långa ärmar var upprullade. Byxfickorna svällde av patroner och i bältet hängde en stor kniv i sitt fodral. Kniven fingrade hon ofta på samtidigt som hon stirrade på männen med smala kattögon.

Hon är som en tidsinställd bomb som när som helst kan explodera.

Några timmar tidigare, i lägret bredvid bilvägen, hade kvinnan klargjort att hon kommit för att visa vägen till banditernas huvudläger.

Många dagar och nätter har hon tillbringat i bergen, ständigt letande efter banditernas tillhåll och sin bortrövade syster.

Hon påstår att hon har hittat dem, men de var för många, så hon har avvaktat.

Eldiana märkte hans blick och slutade tvärt tugga på sitt bröd. Med ett lågt morrande tryckte hon sig mot klyftans vägg och drog upp vapnet i knäet. Maria blängde varnande mot honom och Thomas såg bort.

Länge hade hon misstänkt en man i byn och idag följde hon efter honom. Samme gänglige man som jag såg i utkanten av folksamlingen utanför Adems hus.

Han hade möte med en annan en man som ledde Eldiana till det lilla lägret vid vägen.

Där inväntade hon oss.

Maria hade lirkat ur den halvtokiga kvinnan mer information. När Eldianas och Benjamins syster blev bortförd så hade Eldiana dödat mannen som försökt våldta henne. Hon hade gett sig av ut i bergen och spårat upp och dödat en av banditerna med samma kniv hon dödat den förste. Sedan hade hon tagit hans vapen och kläder och börjat jaga.

En efter en har hon skjutit dem, alltid när de varit ensamma, alltid till döds och sedan noggrant dolt alla spår.

Eldianas utseende stämde överens med hennes berättelse, hon hade visat prov på sin pricksäkerhet när hon hjälpte Simon, så Thomas höll hennes historia för trolig.

Anton hade undrat var Eldiana hade lärt sig skjuta så bra men hon hade bara ryckt på axlarna. Enligt henne var det ingen, hon kunde bara.

Bravo hade beslutat att följa kvinnan, kvinnorna, för det var helt uppenbart att Maria hade bestämt sig. 

Eldianas syster Irma och de andra kvinnorna skulle räddas och Idovacrövarna stoppas.

Maria har fått som hon ville.

Men till vilket pris?

Det väldiga berget sträckte ut sina skrovliga armar ner mot dalen och där skimrade skogen i grönt med inslag av rött och gult, ett tecken på höstens annalkande. Uppe på berget var växtligheten sparsam med små seniga buskar och mängder av tistlar.

Med solen i ryggen satt Simon på ett stenblock och höll utkik.

En rovfågel landade en bit bort, burrade upp sig och kikade med blanka pepparkornsögon ut över stengyttret nedanför, helt omedveten om Simons närvaro.

Glömsk av omvärlden beundrade han fågeln men dess vilda skönhet och hårda ögon förde tankarna till Eldiana.

Han suckade, hennes sätt gentemot honom var påfrestande och Simon tog frivilligt första vakten för att slippa hennes ilskna blickar.

Hon räddade mitt liv.

Han kunde återigen se Fågelskrämman falla framåt över klippan och landa i buskarna och om igen såg han den svarthårige mannens stövlar slå i marken. Eldiana var skrämmande effektiv för det fanns ingen tvekan i henne, inget stopp.

Och jag räddade faktiskt hennes.

Om inte jag stoppat henne så hade hon blivit skjuten!

Simon suckade igen.

Han var en okomplicerad kille van vid okomplicerade tjejer. Han hade haft flera flickvänner men hans senaste bröt med honom före tjänstgöringen i Bosnien började.

Jag undrar vad Sara gör just nu?

Troligtvis snittar hon rosor på Blomstergården i Smålandstenar. Efter Sara gjort slut med mig så fortsatte mamma att berätta om henne i sina brev, hon hoppas att vi ska bli ihop igen.

Lilla mamma, hon tycker verkligen om glada, blonda, goa Sara.

Jag undrar vad hon skulle tycka om Eldiana?

Rovfågeln gav till ett skri och flög iväg.

Simon uppfattade en rörelse nere bland klippblocken och höjde sitt vapen.

Alla i Bravo hörde Simons signal och strax därpå kom Jonatan in i klyftan. Han slog sig ner bredvid Eldiana, ignorerade hennes hätska min och tog tacksamt emot vatten. De väntade spänt på hans rapport för Jonatan såg bekymrad ut.

”De är där, exakt som Eldiana sade. Jag fick krypa, kravla och klättra som bara den innan jag kunde se lägret. De har en post och verkar vara femton man i baslägret, alla beväpnade. Jag skymtade också tre kvinnor. Ge mig papper och penna så ska jag rita en karta.”

Maria halade upp sin svarta anteckningsbok ur benfickan och gav den till Jonatan.

Han skissade snabbt upp en enkel karta.

”En trång ravin leder in till lägerplatsen som brer ut sig som ett uppochnedvänt u med tvära bergsväggar och längst bort finns en grottöppning. 

Jonatan satte fingret på markeringen för grottan.

”Jag vet inte hur stor grottan är eller om fler finns inne i den. Men den används flitigt för det är fullt med spår utanför ingången.”

Han flyttade fingret till ravinen.

”Här uppe på vänster sida finns en vaktpost. Går någon in i ravinen ser han det direkt.”

Thomas begrundade den enkla kartan.

”Ravinen är som en flaskhals, går vi in där är vi helt utlämnade. Är det enda vägen in?”

Han såg sin väns dammiga ansikte spricka upp i ett litet leende.

”Det är enda vägen in för er.”

Jonatan lutade sig mot klippväggen och började hungrigt äta bröd och ost. Thomas vände sig mot resten av Bravoteamet.

”Det finns bara en väg in för oss och det är genom en trång ravin. Innanför finns minst femton välbeväpnade män, plus tre kvinnor och kvinnorna får absolut inte komma till skada. Hur går vi tillväga?”

Hans fråga möttes av tystnad men gruppens båda kvinnor utbytte blickar sedan nickade de.

Maria drog upp sitt ryggsäckspänne och satte sig sedan på knä och plockade ur några omaka klädesplagg som hon prydligt lade på marken lik en butiksexpedit som presenterade sina varor för kunden

”Eldiana och jag har en plan. Den tar oss igenom flaskhalsen och ända fram till deras ledare.”

Jonatan studerade plaggen på marken sedan skrattade han till och gav Maria en uppskattande blick.

”I ditt sällskap har man aldrig tråkigt!”

Marco såg från Jonatan till Maria och suckade uppgivet.

”Åh nej, Maria har fått Jonatan på gott humör, nu vankas det problem!”

Ett hest skratt hördes och alla stirrade på Eldiana. De var vana vid att hon fräste, väste och morrade åt dem med hårda ögon och arga gester, hennes skratt hade de aldrig hört. Eldiana reste sig upp och hennes glödande ögon fixerade Marco.

”Problema?”

Leende klappade hon sitt gevär, stödde det mot axeln och låtsades skjuta. Marco som fick geväret framför ansiktet bleknade.

”Nema problema Marco!”

Kvinnan med kannan snubblade till på den ojämna marken och vinet skvätte ut. Några droppar hamnade på hans skjorta.

”Se dig för din klumpiga kossa!”

Med ett rytande slog han henne rakt i magen och hon säckade ihop på marken, kannan föll ur hennes hand och krossades. Mer vin stänkte ut, över hans stövlar den här gången. Uppretad gav han henne en hård spark, sedan torkade han av de nedstänkta stövlarna på hennes blå klänning innan han ilsket stegade därifrån. I ögonvrån såg han hur de andra två kvinnorna ilade som skrämda möss fram till den värdelösa slynan och drog henne med sig.

Tigern struntade i dem utan såg sig istället runt om i lägret där hans män låg och vilade eller spelade kort.

Alla höll sig undan från honom för han var på uruselt humör.

Sex män hade han skickat och de hade fortfarande inte kommit tillbaka. Solen var på väg ner snart skulle det bli mörkt.

Varför dröjer Tjuren?

Han vet att jag hatar att vänta.

Tjuren var hans närmaste och mest pålitliga man, det visste han.

Men ett litet frö av tvivel fanns.

Under de senaste veckorna hade män försvunnit, bara när de var ensamma och det viskades och tasslades bakom hans rygg.

Att de hade tröttnat på hans hårdföra styre.

Att de hade tröttnat på att få så lite av bytet och stuckit.

Numera fick ingen ge sig iväg på egen hand.

Tungt slog han sig ner på bänken igen.

”Vart tog mitt vin vägen?” röt han.

En av kvinnorna kom med en ny kanna plommonvin som hon försiktigt ställde ner på det grova bordet tillsammans med en mugg.

”Håll dig undan hora!”

Tigern slog undan hennes hand och vettskrämd tog hon ett steg tillbaka.

”Jag häller upp själv, ta och skynda på med maten istället.”

I ett svep drack han upp det sura vinet och fyllde på nytt sin mugg.

Det är bäst för Tjuren att han har ett bra byte med sig.

Vi behöver mer pengar, mer vapen och nya kvinnor.

Återigen fyllde han på muggen.

Och bättre dricka än böndernas värdelösa piss.

Männen kopplade långsamt av igen, för när bossen drack lugnade han ner sig.

Tigern var ett passande namn.

Få män var så vildsinta som han.

Fingrarna sökte försiktigt efter fäste när han för andra gången klättrade i de bosniska bergen. Nordiska berg är hårda men här är stenen mjuk och vittrar lätt sönder, så klättra här är en utmaning.

Högerfoten gled ner en bit och Jonatan blev hängande i fingrarna tills foten fick nytt fäste.

Men jag gillar utmaningar.

Han hade alltid älskat att klättra och hans äldre syskon hade tidigt lagt märke till denna talang. Jonatan blev tvingad att klättra in i hus eller lägenheter för att stjäla åt dem.

När jag kom till Sigtuna så var jag redan en erfaren inbrottstjuv. Men där tog det stopp. Brorsorna kom från Stockholm och försökte få med mig, men då hade jag träffat Thomas. Aldrig mer gick jag i deras ledband.

Centimeter för centimeter tog han sig ner för klippväggen tills han hamnade på en smal avsats ovanför grottmynningen, belåten kröp han ihop och lät sig smälta in i skuggorna.

Nu skulle Maria bli nöjd, för jag är helt obemärkt!

Lägret bredde ut sig nedanför honom. Tält var utspridda över hela klyftan och i mitten fanns en matplats byggd av grova plankor. En kvinna stod vid eldstaden och lagade mat. Vid ett av borden satt en ensam man med en vinkanna bredvid sig. Resten av männen i lägret var utspridda, några låg och vilade rätt nära Jonatan.

En ung kvinna skyndade in i grottan, helt omedveten om Jonatan på avsatsen ovanför. Han fick en hastig skymt av hennes sönderslagna ansikte.

Männen här är svin!

Eldiana borde få skjuta dem allihop.

Jonatan landade mjukt på det torra gräset bredvid ingången och smög in i dunklet.

Grottan var inte stor, det mesta av utrymmet upptogs av en massa lådor. Men vid ena väggen fanns några enkla bäddar och på en av dem låg en orörlig gestalt. Han såg kvinnan han följt efter luta sig över bädden och säga något med en klagande röst. Jonatan gick fram och höll upp sina händer med handflatorna utåt. Det var dags för frasen Marco lärt honom.

”Nemojte se bojati. Zelimo vam pomoci.”

Kvinnan spärrade upp sina ögon, inte det minsta lugnad av Jonatans ord. Hon öppnade munnen för att skrika men Jonatan tryckte in en trasa i hennes mun.

Den fick henne att storkna.

Ledsen tjejen, men du tänkte skrika.

Effektivt blev hon bunden till händer och fötter och försedd med munkavle.

Jonatan böjde sig sedan över bädden och ruskade beklämd på huvudet.

Hon kommer inte att avslöja oss.

Kalashnikovens fem kilo träffade utkiken rakt över huvudet. Han stöp i backen som en klubbad oxe och Anton kunde utan problem sätta på en munkavel och binda honom.

Fast Daniel kommer att gräla på mig och tycka att jag slagit banditen för hårt i huvudet.

Anton gömde utkiken bakom en stor sten sedan lyssnade han spänt.

Det är lugnt. De har inte märkt något.

Han tog sig sedan försiktigt närmare baslägret och lade sig så han hade god uppsikt. På andra sidan ravinen var Eldiana redan på plats och mellan dem slutade passet som ledde in till skurkarna.

Anton ogillade planen.

Hans plats var vid Marias sida och nu hade han återigen blivit separerad från henne.

Min uppgift är att skydda henne, ända fram till Kaptenen och Laszlo.

Han och Maria hade haft en livlig diskussion men hon hade insisterat. I egenskap av Bravos bäste skytt så var hans plats ovanför ravinen.

Jag gav med mig, men det här är sista gången.

En skugga rörde sig längst bort i lägret, gled fram mot en man som föll ihop i en hög. Anton log ett bistert leende och makade sig tillrätta.

Jonatan jämnar till oddsen till vår fördel.

Flera av männen i lägret samlades kring sin ledare efter att ha hört utkikens vissling. Tigern satte ner sin mugg med en smäll och reste sig ostadigt upp.

”Äntligen, utkiken har fått syn på dem.”

Ravinens öppning låg i djupare skugga än lägret men han kunde ändå se silhuetterna av sina män.

Först kom tjuren, störst och längst i gruppen, tillsammans med en fånge med bakbundna händer. Resten av männen kom på en rad bakom.

Han har med sig kvinnan.

Förväntansfull tog han ett steg framåt och bredde välkomnande ut sina armar. Tjuren och kvinnan kom emot honom, de andra spred ut sig på ett led. Nu kunde han se henne ordentligt, visserligen hade hon manskläder på sig, men det var en riktig godbit.

All ilska som hade sjudit i honom hela dagen rann av honom, nu kände han bara vällust.

Den här får inte mina män röra.

De får hålla sig till de andra kvinnorna.

Kvinnan framför honom avbröt abrupt hans angenäma tankar, plötsligt var hennes händer inte bundna bakom ryggen utan höll i en pistol. Chockad insåg han att mannen bredvid henne var en okänd bjässe i Tjurens keps och skjorta!

Det är en fälla!

Alltför sent röt tigern.

En kort stund rådde förvirring och det räckte för svenskarna. Jonatan hann expediera tre män innan de blev upptäckta och i den korta stunden av överraskning, tog han hand om en man till.

Kasper slog ner Tigern i samma stund som han drog vapen och Thomas, Simon, Marco och Daniel höll sina vapen riktade mot resten av banditerna. Thomas beordrade männen att lägga sig ner men de började dra vapen istället. Eldgivning hördes, ljudet från de skarpa smällarna studsade mot bergsväggarna och flera av banditerna föll omkull.

Resten av dem fick syn på Anton och Eldiana ovanför klyftöppningen och då insåg de att de var besegrade. Samtliga kastade sig på marken med armarna över huvudet.

Alla skurkarna avväpnades och föstes ihop i ett hörn av lägret, där Simon och Kasper band dem. Maria och Marco skyndade till kvinnan vid lägerelden, hon låg på marken i en darrande hög med en skjuten man bredvid sig, chockad lät hon Maria hjälpa henne upp.

Simon såg Eldiana komma ilande in i lägret ivrigt sökande med blicken efter sin syster. Hoppfull sprang hon fram till Maria och Marco men stannade tvärt.

Bykvinnan mellan dem hade bleknat när hon fick syn på Eldiana.

Det gjorde ont i Simon när han såg Eldianas hoppfulla min försvinna.

Plötsligt såg hon så liten ut, ensam och skör.

Hon sträckte vädjande ut händerna framför sig, Simon hörde henne viska, det var som om hon var rädd att säga ordet högt.

”Irma?”

Daniel var på väg till de skjutna männen när Jonatan förekom honom. Med ett fast tag om hans arm drog han honom mot grottan.

”Det finns en skadad kvinna därinne” sade han med kärv röst.

Daniel slutade protestera och skyndade till grottan med stora kliv.

Inne i grottdunklet var han nära att snubbla över en kvinnokropp, men när han hejdade sig föste Jonatan honom längre in i dunklet.

”Det är inte hon som behöver din hjälp utan kvinnan där borta vid väggen!”

Daniel sjönk ner bredvid gestalten på marken. Han såg nästan ingenting, bädden låg längst bort från grottmynningen.

”Ljus! Jag behöver ljus!”

Ett klickande från en tändare hördes och Jonatan höll fram en fotogenlykta som jagade undan dunklet.

På den enkla bädden låg en ung kvinna och en gammal filt täckte det mesta av hennes blåa klänning.

Daniel bet ihop tänderna så hårt att det började värka i käkarna för hennes ögon stirrade glasartat mot taket.

Helvete också!

Han tog hennes puls men den var borta.

Daniel såg blod i hennes ena mungipa och knäppte upp klänningen. Med varsamma händer kände han på hennes blåsvullna mage.

”Jag kan inte hjälpa henne, hon är död. Hon har blivit slagen eller sparkad i magen, vilket troligtvis spräckte mjälten.”

Varsamt knäppte han igen klänningen och slöt hennes ögon.

Även i döden var hon vacker med smala, fina drag inramat av blankt, korpsvart hår.

När han drog upp filten över hennes ansikte insåg Daniel plötsligt vem hon var.

Han reste tungt på sig och såg på Jonatan, samma insikt fanns även i hans ögon.

Då hördes ljud från grottmynningen och Eldiana kom inspringande tätt följd av Maria och Anton.

Hon såg sig omkring och fick syn på den täckta kroppen bakom dem.

”Irma!”

Eldiana rusade fram och knuffade undan Daniel och med ett förtvivlat rop omfamnade hon sin syster. Tårarna rann nerför hennes ansikte och blötte ner den döda kvinnans klänning. Eldiana vaggade sin syster som om hon vore ett litet barn, strök med handen ömt över hennes hår.

Daniel klarade inte av att se hennes förtvivlan utan vände sig bedrövad bort.

Maria hjälpte den andra kvinnan på fötter och tog av munkavlen. Även Marco var där, han löste upp hennes bundna händer och fötter samt talade lugnande med henne.

Men kvinnan lät sig inte lugnas utan pekade på Jonatan och skrek med anklagande röst.

Jonatan höll avvärjande upp sina händer.

”Jag var tvungen att få tyst på henne och det snabbt, hon tänkte skrika.”

Det blev för mycket för Daniel.

”För helvete Jonatan!”

Ilsken kastade han sig över Jonatan och fastän Jonatan var både kortare och lättare så hade Daniel inte en chans. Smidig som en katt undvek Jonatan honom och plötsligt låg Daniel på grottgolvet och kippade efter luft. 

En uppretad Jonatan lutade sig över honom.

”Ge dig inte på mig, det är inte jag som har misshandlat kvinnorna här!”

Han höll fortfarande i lyktan som nu svajade upprört i sin ring.

”Vad skulle du ha gjort i mitt ställe? Låtit henne skrika och äventyrat allas säkerhet? Du är för vek Daniel och jag hoppas du aldrig möter en kvinna som utnyttjar det!”

Vid de orden ilsknade Daniel till igen men innan han hann svara kom Maria fram och hennes ögon gnistrande av vrede.

”Nu räcker det, tänk på kvinnorna härinne! De har upplevt tillräckligt med våld.”

Ett blodisande tjut från Eldiana avbröt dem, hon släppte plötsligt taget om sin döda syster och rusade ut ur grottan.

Alla stirrade som förstenade efter henne, Anton var den förste som rörde på sig.

”Vi måste stoppa henne. Hon är på jakt igen!

Tigern var rasande, käken ömmade efter slaget han fått av den blonde jätten och det kändes som om flera tänder var lösa.

Vi trodde verkligen att de var Tjuren och hans män som kom tillbaka! Vad hände vid vägen, är de döda, tillfångatagna eller lyckades någon fly?

Han slet i repet runt handlederna men det satt hårt, händerna kändes bortdomnade.

Hälften så många och med två kvinnor har de fullständigt lyckats överrumpla oss.

Vilka de än är så kommer de inte från den här trakten! Vår tipsare i Idovac ska få för detta, det var mycket han inte berättade. De är välutrustade som FN-soldater och kläderna är militära men inga soldater härifrån bär sådana kläder.

Han såg kvinnan som låtsats vara fånge skynda in i grottan med en annan man tätt efter.

Hon ska dö för att hon lurade mig.

Ingen har lyckats hålla mig fången, snart är jag fri igen och då ska slynan dö.

Långsamt.

En man vid lägerelden, gruppens ledare, som också iakttagit slynan vände sig om och stirrade på Tigern som om han hört hans tankar. De gråa ögonen var kalla som is.

Tigern hånlog.

Så hon är din kvinna? Du ska se på när hon dör.

Inifrån grottan hördes skrik och jämmer. Tigern spottade i marken, saliven var prickig av blod.

Värdelösa, pipande kvinnor, de är odugliga till allt utom ett.

Kasper sökte efter störar som de kunde binda fast fångarna vid, så det var Simon som höll dem under uppsikt. Han satt på ett bord en liten bit från de bakbundna männen och såg hur deras ledare uppmärksamt iakttog alla i lägret, särskilt Thomas borta vid lägerelden som gick igenom vapnen de beslagtagit.

Tigern var en stor karl med grova drag som om en skulptör huggit dem i sten. Hans män såg lika hårda ut, men saknade den hänsynslösa vildsintheten som deras ledare utstrålade. Simon förstod mycket väl att de här männen lyckats terrorisera människorna i trakten.

Tigerns mörka ögon glimmade särskilt illvilligt när han glodde efter Maria och då lät det som om han morrade. Ljudet fick Simon att rysa.

Vad kommer Adem och de andra göra med Tigern och hans män?

Vilket straff får de?

En kvinnas plågade skrik avbröt abrupt hans funderingar.

Vad har hänt?

Han såg henne rusa ut ur grottan men det var inte slynan som lurat honom utan den andra kvinnan, byhoran.

Upprörd rusade hon mot borden vid lägerelden sedan sprang hon vidare rakt mot honom.

Jag är inte rädd för en kvinna. Vad kan hon göra? Gråta, yla och riva mig i ansiktet som kvinnor brukar?

Den fräknige, rödhårige soldaten som hela tiden hållit dem under uppmärksam bevakning satt plötsligt som helt bedövad och lät kvinnan rusa förbi.

I en enda flytande rörelse fick hon fram en pistol vilket suddade ut Tigerns föraktfulla min.

Det där är mitt vapen!

Den tanken blev hans sista.

Kvinnan satte mynningen mot hans panna och tryckte av

Blodet från Tigerns sönderskjutna huvud stänkte och banditernas panikslagna skrik blandades med ljudet av fler skott. Ännu mera blod och hjärnsubstans skvätte ner de fastbundna männen. När kroppen på marken inte längre rörde sig siktade Eldiana mot de andra, banditerna hukade och skrek på hjälp.

Simon vaknade upp ur sin bedövning, rusade fram till Eldiana som var på väg att skjuta igen. Ett skott till brann av upp i luften, sedan vred han vapnet ur händerna på henne. Kasper dök upp vid Simons sida, tog hand om vapnet och backade sedan undan.

”Ta hand om henne, jag har koll på fångarna!”

Från som det verkade ingenstans fick Eldiana fram en kniv, lika lång som hennes underarm. Med båda händerna om fästet högg hon mot närmsta bandit, han hade fått ögonen igensmetade med blod och såg inte klingan. Men de bredvid honom vrålade högt och försökte rulla undan men föll bara in i varandra. Simon tacklade omkull henne, de rullade runt och med sina händer om hennes körde han ner kniven djupt i den hårda marken. Sedan bände han loss hennes fingrar. 

Eldiana skrek och sparkade vilt, sträckte sig efter knivfästet men Simon höll fast henne.

”Jag släpper dig inte.”

Hon klöste hans ansikte och händer men Simon gav inte efter. Bestämt slog han armarna om den smala, tunna kroppen och låste fast hennes armar längs med sidorna.

”Jag släpper dig inte.”

Med ens slutade hon slå och sparka och föll istället gråtande ihop i hans famn. Osäker på om hennes ilska var borta väntade han en stund, sedan satte han sig upp men höll fortfarande fast henne och mötte hennes blick. Ögonen var inte galna längre utan djupa brunnar av sorg. Hennes röst var sprucken.

”Irma is dead, Simon, she is dead!”

Hon fortsatte att gråta medan Simon hjälpte henne upp, sedan förde han henne varsamt bort från Tigerns sönderskjutna kropp, tog med henne till lägerelden där Maria väntade.

Kasper stod kvar och stirrade på förödelsen.

Mannen närmast Tigern var nedstänkt med blod, han spydde gång på gång trots att han inte längre hade något kvar att kasta upp. Flera verkade chockade över sin ledares plötsliga död och någon vrålade av ilska.

Kasper drog sakta upp Eldianas kniv ur marken, den satt en meter ifrån banditen som hon försökt hugga ihjäl. Mannen som hade blinkat bort blodet från ögonen stirrade på kniven, sedan skrek han upprört efter Eldiana, men tystnade när han såg Kaspers bistra min.

Kasper vägde begrundande kniven i handen sedan torkade han av den mot markens torra, borstiga gräs. Med tummen drog han längs knivens egg, den var sylvass.

En tunn strimma blod bröt fram.

Han släppte blicken från knivbladet och stirrade på männen, några tittade bort men några såg tillbaka med hatiska ögon.

Mördare och våldtäktsmän.

Kasper tog några kliv bakåt och höll upp kniven i luften, bladet glimmade och han hade männens fulla uppmärksamhet.

”Vad jag undrar över, har tillräckligt med rättvisa har skipats?”

Med en häftig rörelse for han runt och stötte ner kniven i det grova bordet bakom honom.

Sedan dök han in i ett av tälten och kom ut igen. Med en filt i handen steg Kasper fram och rullade in Tigerns kropp i den.

Männen satt tysta och såg sin döde ledare föras bort.

Tigerfällan hade slagit igen.

Marco lade på mer bränsle, veden sprätte upp gnistor mot natthimlen, där tusen och åter tusen stjärnor gnistrade.

”Ikväll kan vi elda på ordentligt, det är ingen som ser oss häruppe bland bergen.”

Alla i Bravo satt församlade kring elden, även Eldiana var där. Hon som innan väst vid blotta anblicken av Simon vägrade släppa taget om honom. Nu hade hon krupit ihop tätt bredvid och sov utmattad av all gråt. De andra två kvinnorna hade dragit sig undan i grottan, lättade över att vara befriade men illa till mods bland soldaterna.

Marco såg bort mot grottan där allt var stilla.

”Vi sover härute inatt, kvinnorna behöver vara ifred. Tigern och hans män behandlade dem som slavar. Misshandel och våldtäkt skedde varje dag under fångenskapen. De säger att fler kvinnor har dött här förutom Irma. Men det får bli Adems sak att reda ut, tack och lov.”

Thomas nickade.

”Imorgon tar vi kontakt med Adem, fångarna och kvinnorna är hans problem. Men vi ska hjälpa honom med en sak. Att ta hand om angivaren som bor i byn.”

Daniel som suttit och stirrat in i elden rätade på sig.

”Jag anmäler mig som frivillig. Låt mig fånga honom.”

Han lade märke till deras förvånade miner och log ett snett leende.

”Den här gången kan jag ge mig på någon som är skyldig.”

Daniel såg lättad ut när han hörde Jonatan skratta till.

”Tappa inte humöret bara Daniel, du har lika kort stubin som en björn med tandvärk!”

Thomas kände till bråket mellan dem, men nu verkade Daniel vilja sluta fred.

”Du får ta hand om kräket, Daniel. Vi ger oss av så fort solen går upp.”

Ett klirrande ljud hördes en bit bort och Kasper dök glädjestrålande upp med hela famnen full med flaskor.

”Kolla vad jag har hittat grabbar, öl!”

Maria såg på när flaskorna langades runt lägerelden. Ivriga händer sträcktes ut när Kasper flinkt öppnade flaskor på löpande band.

”Tvåöls-regeln gäller fortfarande, även om vi inte är FN-soldater längre.”

Ingen protesterade över Thomas order, alla visste hur oklokt det var att bli berusad.

Kasper öppnade sin och svepte den i njutningsfulla klunkar som hördes över brasans knastrande.

”Ah, det var gott. De kan göra öl här på Balkan till skillnad från spaghettiätarna i Italien. Kommer ni ihåg den så kallade ölen vi drack på hotellet i Milano, då när ni var som små rädda skolpojkar, efter att Maria läxat upp er?”

Maria fick en ölvåt puss på kinden av Kasper innan han öppnade ölflaska nummer två.

Hon såg häpet på honom, Kasper var vanligtvis inte den som strödde pussar omkring sig. Tvärtom var han väldigt svensk av sig, visade inte gärna sina känslor öppet.

”Det var som tack Maria, du har gett mig ett minne som jag kommer vårda ömt. Deras miner där i korridoren, det var obetalbart!”

Simon tog en klunk ur sin flaska men höll samtidigt en beskyddande arm om Eldiana som låg bredvid honom med en filt svept över sig. Han skrattade lågt för att inte störa henne.

”Ja, just det, vissa här tyckte du kunde ta anställning vid cirkus, du var väldigt tydlig, de skulle passa som clowner.”

Thomas snörade av sig kängorna sedan ställde han dem bredvid elden och drog av sig de gråa militärsockorna och lade dem över kängorna. De andra gjorde likadant och en känsla av hemtam trygghet kom över Maria.

Hon hade sett Johan göra det så många gånger.

Loj sträckte Thomas ut sig bredvid elden och såg menande på Simon och Kasper.

”Jag kommer inte ihåg det där med clowner, vad jag däremot minns var två förskrämda gossar som insisterade på att vi skulle smyga förbi Marias dörr när vi gick och lade oss.”

Anton flinade.

”Just det, som hoppade högt för minsta ljud och höll på att pinka på sig när en gubbe öppnade sin dörr.”

Maria såg generad ut.

”Jag ångrade vad jag hade sagt, morgonen efter skämdes jag faktiskt. När jag satt ensam först vid frukosten, fick jag för mig att ni hade rest tillbaka till Sverige igen. Jag blev så lättad när ni kom ner för att äta frukost med mig.”

Thomas gråa ögon fixerade hennes, med ens såg han allvarlig ut.

”Du oroade dig i onödan.”

Maria nickade sedan blinkade hon bort några tårar som oinbjudna dök upp i ögonen. Hon märkte hur besvärade alla kring elden blev, utom Anton som lade en arm om henne.

”Vi har kommit långt och ni har gjort så mycket. Tack allihop, tack för att ni följde med. Utan er…”

Mer fick hon inte fram, orden stockade sig i halsen. Lättnaden över att ha kommit så här långt och den ständiga oron för Johan blandades till en plågsam klump innanför bröstkorgen.

Kring lägerelden blev det tyst, det enda som hördes var eldens sprakande. Maria såg eldsflammorna lysa upp deras ansikten, sju ansikten som hon kommit att lita fullständigt på. Thomas var den ende som såg på henne, de andra stirrade in i elden, men när han märkte att hon var medveten om hans blick såg han hastigt bort.

Ett vedträ knäppte till och hundra gnistor for upp i skyn.

Jonatan bröt den generade tystnaden.

”Du dricker ingen öl, ska jag öppna en flaska åt damen?”

”Nej tack, men jag är sugen på…”

Flörtigt blinkande avbröt Jonatan henne.

”Jaså, du är sugen på något annat, lite massage kanske?”

Raskt tömde han sin flaska och gick bort till henne, stötte bort Antons arm och började massera hennes axlar.

”Du är ju stel som en pinne. Kom och lägg dig i ett av tälten så ska jag göra dig mjuk och avslappnad.”

Maria blev full i skratt, tacksam förstod hon att han försökte få henne glad igen. Hon vred på huvudet och mötte hans spjuveraktiga blick.

”Jag tänkte säga att jag är sugen på te!”

Runt elden hördes skratt och en grimas for över Jonatans ansikte, han höjde en varnande hand i luften.

”Inga kommentarer från er andra tack, ni håller truten allihop!”

Han höll kvar en hand på hennes axel.

”Te.”

Ordet uttalades med tydlig avsmak.

”Är du säker? För det är inte det jag är bäst på!”

Maria brast i skratt, ett härligt skratt som fick de andra att förhoppningsfullt spetsa öronen.

”Nej, du är bäst på att hamna i de mest konstiga situationer.

Du har fortfarande inte förklarat varför du idag var ensam i en ravin med två banditer, varav den ene hade sin dingelidång hängande utanför brallorna?”

Jonatan suckade högljutt när han hörde sina polare garva. Han slog sig ner bredvid henne och sträckte uppfordrande ut en hand.

”Dingelidång?” sade Kasper och tryckte en ny öl i näven på honom.

”Det har jag inte hört något om!”

Jonatan suckade igen och svepte halva ölen sedan, torkade han sig om munnen med handens ovansida. Alla såg förväntansfullt på honom.

”Den här kvinnan bredvid mig har ett sätt att vända och vrida på ord. Det var inte alls så som hon får det att låta!”

Han såg deras skeptiska miner och slog ut med handen.

”Ja, ja, jag ska berätta, men jag har dock följande krav, annars säger jag inte ett ord! Först fixar ni te till Maria, vilket får tyst på henne innan hon säger något ännu värre, sedan är två flaskor öl mina. Jag ska spara dem för kommande behov, i vissa kvinnors sällskap kan en känslig man behöva något stärkande.”

Med teamets vanliga effektivitet fick Maria på några minuter sitt te och Jonatan sina flaskor. Resten av kvällen blev munter under stjärnorna.

Varsamt lyfte Simon upp den sovande Eldiana och bar in henne i tältet där Maria redan hade lagt sig. För att inte väcka Eldiana lade han försiktigt ner henne på liggunderlaget och svepte sin egen sovsäck runt henne.

När han reste sig upp för att gå for en smal hand ut och fångade hans.

Eldiana var vaken och de stora ögonen var bedjande, hennes hesa och sorgsna röst fick det att knyta sig i magen på honom.

”Please stay.”

Simon visste inte vad han skulle säga eller göra, han blev stående på knä med hennes hand i sin. Bakom sig hörde han Marias röst.

”Stanna hos henne Simon, hon behöver dig. Jag tror att hon inte litar på sig själv nu när hon har förlorat sin syster. Men hon litar på dig.”

Maria väntade inte på svar utan tog sin sovsäck och lämnade tältet, tydligen tänkte hon inte komma tillbaka.

Simon lade sig på Marias liggunderlag och började genast frysa.

Det blir en kall natt i bergen.

Jag borde hämta fler filtar men om jag går, blir hon orolig då?

Eldiana förekom honom.

Plötsligt var hon bara tätt, tätt intill och drog sovsäcken över dem.

Simon frös inte mer.

Adem stod vid ett av salens fönster och drack sitt morgonkaffe. Gatan utanför fönstret låg öde i den tidiga morgontimman men han kunde skymta Bodjis gestalt uppe vid vägbommen i byns norra ände. Bodjis hund lunkade förbi, gammal och krum som sin husse, men liksom Bodji ständigt igång. Han hörde husets ytterdörr öppnas och hans mor klev ut på gatan med en bricka i händerna. Adem log när han följde henne med blicken.

Hon och de andra gummorna i byn turades om att utspisa gubbarna som höll vakt vid vägbommarna.

Men det är alltid min mor som kommer med mat till gamle Bodji.

Adem slutade le för bortom vägbommen höjde sig berget som en bister påminnelse och med tungt hjärta lämnade han fönstret. Han slog sig ner vid matsalsbordet och började gå igenom pappershögen i ett försök att skjuta undan sina dystra tankar.

En kraftig smäll från ytterdörren avbröt honom och modern kom in i salen med sådan fart att kjolarna virvlade runt benen. 

Häpen lade han ifrån sig papperen för hans mor sprang aldrig.

”Adem min gosse, skynda dig ut!”

Mor kallar mig bara min gosse när hon är ordentligt upprörd, vad kan ha hänt?

Nyheter nuförtiden var oftast dåliga, så det var med tunga steg Adem följde sin mor ut på trappen, men där möttes han av en oväntad syn.

Skurkarna som terroriserat trakten så länge kom på ett led gående nerför vägen, svettiga och dammiga med hopbundna händer, noggrant bevakade av de unga soldater som dagen innan lämnat en by i förtvivlan.

Adem stod som slagen av blixten men gamle Bodji och hans mor hade inte drabbats av samma handlingsförlamning utan sprang längs gatan och bultade på dörrarna, skrek åt folk att komma ut.

Och folket vällde ut, knappt påklädda, med barn på armen eller med frukostskeden i handen, en kör av frågor och rop blandades med hundars skällande. Den förut så stilla bygatan var förvandlad till oigenkännlighet och genom tumultet banade sig Aziz och Benjamin och gjorde Adem sällskap på trappan.

Soldaterna gjorde halt vid Adems hus och föste ihop de svettiga och trötta fångarna.

Iceman höll upp handen och väntade tills tumultet från byborna lade sig, sedan gav han order och två av soldaterna lyfte upp en kropp inlindad i en filt. Framför trappen stannade de och släppte taget om filten.

Ut rullade en manskropp med sönderskjutet huvud och ett sorl gick genom folksamlingen. Adem tog ett bestört steg bakåt och törnade in i Benjamin. Han hörde Benjamin och Aziz mumla böner, själv tog Adem ett djupt andetag.

”Detta är Tigerns kropp! Han är död och ni har tagit alla hans män till fånga?”

Icemans blick for sökande över folkhopen.

”Vi har tagit alla utom en. Men deras kontakt fattas, en angivare som bor här i byn.”

Bestört såg Adem på sina kollegor men de nickade bekräftande, de hade ju länge misstänkt just det och under stor diskretion försökt få reda på vem det var.

Men att det skulle finnas en här som gått deras ärenden och bistått banditerna, som gjort oss så mycket ont, bara tanken är ohygglig!

Några eftersläntrare kom skyndande längs gatan, bland dem änkan Jelenas son Milo, som alltid lika välklädd och välkammad. Milo trängde sig fram genom folkmassan men stannade tvärt när han fick syn på de bundna männen och den blodiga kroppen framför Adems hus.

Ansiktet blev blekt när han stirrade på Tigerns döda kropp och hans vanliga självgoda uppsyn smälte bort och istället såg han ut som om någon ryckt undan världen från hans fötter.

Det ansiktsuttrycket sade Adem allt.                                  

”Är det Milo som är angivaren?” frågade han.

Blicken Iceman gav Milo var kall, kall som is och den fick Milo att börja backa.

Nu förstår jag varför Maria kallar honom Iceman!

Iceman nickade.

”Vi har ett vittne, Eldiana, som såg Milo ta kontakt med banditerna.”

Adem beordrade Milo att stå still men Milo vände om och sprang. Några bybor rusade efter honom men Milo var för snabb. Som en hare löpte han längs bygatan och tog ett hopp över vägbommen.

Han får inte komma undan!

Iceman gav en kort order och till Adems förvåning var det gruppens läkare som tog upp jakten på Idovacs överlöpare.

Daniel sprang.

All vrede och frustration han känt dagen innan fick honom att springa fortare än han någonsin gjort och djupt inom sig fann han en oväntad upphetsning över jaktens okomplicerade enkelhet.

Om allt kunde vara så här enkelt.

Meter för meter tog han in på den flyende mannen, flög över vägbommen som hindrat Bravo när de första gången kom till Idovac. Milo framför honom vred på huvudet och när han såg hur nära Daniel var gnydde han till och tappade balansen.

Han tumlade omkull och gled flera meter över det grova gruset. Innan han ens glidit klart var Daniel över honom och sökte efter vapen, två knivar I byxfickan fanns en pennkniv men fastspänd runt vristen satt en betydligt otäckare kniv, ovanligt platt och alldeles sylvass.

Först tänkte han slänga iväg dem men stoppade dem istället på sig.

Knivar är Jonatans avdelning, jag ger dem till honom.

Milo började kravla framåt på mage men Daniel gav honom en spark och mannen föll ihop med ett kvidande. Skakad insåg Daniel vad han hade gjort.

Aldrig trodde jag att jag skulle sparka på någon som ligger ner.

”Ustanite, res på dig för helvete!” röt han på Milo, fast det var sig själv han var ursinnig på.

Milo lydde inte så Daniel slet upp honom, vred upp hans arm bakom ryggen och tvingade honom gå tillbaka till byn. Med bister tillfredställelse noterade han att killen inte såg lika snygg ut längre med uppskrapat ansikte och kläderna fulla med grus. Milo försökte slingra sig loss men Daniel bände bara upp armen ännu mer.

”Du gjorde ett stort misstag, man ska aldrig se bakåt när man springer!”

När Daniel kom närmare Adems hus såg han att en svartklädd kvinna i medelåldern stod och skrek på Adem och prästerna. Hon upphävde ett tjut när hon såg Daniel komma med sin fånge och började slita och dra i Milo samtidigt som hon nu skrek åt Daniel, men imamen tystade henne med en barsk tillsägelse och talade sedan med en så sträng röst att kvinnan bleknade.

Marco skyndade sig att översatta.

”Mamman är upprörd över hur vi behandlar hennes gullgosse. Imamen redogjorde vad hennes Milo har gjort sig skyldig till som Tigerns kontakt här i byn. Sedan tillade han att hon skämt bort honom och aldrig låtit honom ta ansvar för sina dumheter. Tydligen är Milo Idovacs odugling nummer ett.”

Daniel såg att byns ledare hade hunnit hämta sig efter den första chocken som åsynen av banditerna givit dem och de beslutade att Milo och banditerna skulle fängslas i ett av de plundrade husen. Byns invånare var av en annan mening, de samlades utanför huset och skrek efter hämnd, men Adem var bestämd. Med hjälp av Aziz lyckades han lugna ner dem, men det tog en stund och det krävdes mycket ropande från deras sida. Nu när byn inte längre var avskuren så skulle polisen kontaktas, de gav inte med sig fastän de blev hotade av upprörda bybor som bar både på knivar och vapen.

Daniel kände lättnad när han hörde det, han hade varit orolig för att pöbeln skulle få ta hand om skurkarna. Han hade diskuterat detta med Thomas, som vägrat ge med sig.

”Vi beskyddar inga skurkar” hade han sagt.

”Blir det en pöbelavrättning så går vi inte emellan, vi jobbar inte för FN längre. Men du oroar dig i onödan.”

Han hade rätt, igen.

Att några av oss står bredvid Adem har nog en dämpande effekt på byborna. De kan ju inte veta vad Thomas har beslutat.

Sakta började folkmassan skingras tills bara några smutsiga barn fanns kvar med stenar i händerna. Innan de gick in i huset vinkade byns ledare till sig en liten krumbent gubbe som ställde sig utanför byggnaden, i händerna höll han ett ålderdomligt gevär. Gubben skrek på barnen och hötte med näven vilket fick dem att hastigt släppa stenarna och springa iväg. Deras hastiga reträtt fick Daniel att le.

Barn vet hur man springer, ingen av dem ser tillbaka.

Ut ur huset kom Jonatan bärandes på en stol som han erbjöd den gamle. Gubben satte sig tacksamt och halade upp en flaska och några muggar ur de rejäla fickorna på sin gamla kavaj. Han vinkade till sig Daniel och bjöd dem på varsin rejäl mugg sprit. Daniel undertryckte en rysning när Jonatan svepte sin mugg.

Jonatan grinade åt Daniel och pekade på gubben.

”Vaktavlösningen har kommit Daniel, så vi kan inte stå här hela dagen och smådricka som sippa gamla skolfröknar! Botten upp!”

Med en suck svepte Daniel sitt glas och kände den hemska spriten rinna nerför strupen. Jonatan gav honom en hård klapp på ryggen vilket fick honom att sätta i halsen. Hans hostningar blandades med gamlingens skrockande.

”Det där gjorde du med flit!”

Bravos spanare svarade inte, utan såg sig istället omkring längs den soliga gatan.

Ansiktet var solbränt och det korta håret hade blekts ännu ljusare under båtfärden på Adriatiska havet. Borta var den vanliga, spefulla uppsynen.

Den som alltid retade gallfeber på Karin, de få gånger hon träffade Jonatan.

Hon tyckte illa om både Thomas och Jonatan, jag tror hon var rädd för hur de kunde påverka mig.

Nå, hon räknade inte med Maria.

Maria vände fullständigt upp och ner på min tillvaro och Thomas och Jonatan hjälpte till.

En hund av obestämd ras kom glatt travande och lade sig vid gubbens fötter, grymtade belåtet när gubben kliade den under hakan. Folket i byn vattnade sina odlingar de hade kring husen och en hästkärra rullade förbi, på väg ut till en av åkrarna.

Jonatan log och slog ut med armarna.

”Vilken skillnad mot första gången vi kom hit, Idovac är ingen spökby längre. Visst känns det bra att tillhöra de goda killarna?”

Daniel såg sig omkring, byn kändes inte hemsökt längre utan verkade ha kommit till ro. En bit längre upp utanför kyrkan fanns en liten folksamling, en bår lyftes upp och fördes med långsam värdighet in i kyrkan, tätt följd av sörjande människor.

”Vi lyckades inte rädda alla, men visst känns det bra!”

Adem, Thomas och Marco kom ut ur huset och den gamle halade fram spritflaskan igen och bjöd runt. Adem skålade med Thomas och skakade högtidligt hand, Daniel tyckte mannen såg tio år yngre ut, ögonbrynen gjorde inga fåror i pannan och de stora axlarna slokade inte längre.

Marco vände sig mot Daniel, han hade hört vad Daniel sagt.

”Min mamma säger alltid, man kan inte rädda världen men man kan göra den till en bättre plats att leva på.”

Jonatan, som avskydde sentimentala ordstäv, gjorde en ful grimas.

”Och min mamma sa alltid, här har du en hundring, spring ner till Pekka och köp en dunk sprit!”

Marco blängde på Jonatan, för ingen fick göra sig lustig över hans mamma.

”Måste du alltid vara så sarkastisk?”

”Jag är inte alls sarkastisk utan fullkomligt seriös. För så många gånger morsan sagt just de orden, så måste det vara ett ordstäv!”

Simon såg sig omkring bland de sörjande, förtvivlade människorna. Prästen Benjamin stod vid sin systers bår som Bravo turats om att bära hela vägen från lägret uppe i bergen. Varsamt drog brodern undan en flik av täcket hon var svept i och ritade korstecknet på hennes panna. Axlarna under prästskruden skakade till, Benjamin kämpade emot gråten. Eldiana gick tyst fram och tog hans hand, lågmält pratade hon en lång stund med honom. Med röda ögon såg Benjamin på Maria, Anton, Kasper och Simon.

”Tack för ni har fört hem båda mina systrar. Eldiana säger att Irma var död när ni kom dit och att hon själv blev galen av sorg och ilska. Hon säger att om inte du Simon hade stoppat henne hade hon skjutit alla banditerna och sedan sig själv. Tack Simon, för att du räddade henne.”

Det gjorde ont i honom när han såg deras sorg.

”Jag önskar att vi hade kunnat göra mer svarade han och kände sig otillräcklig.

”Minns Simon, vad du lovat sade Eldiana dämpat och lade sedan en tröstande hand på sin brors arm. Syskonparet gick undan från båren och två gamla män och två unga kvinnor kom fram, lyfte Irmas bår och bar den mot kyrkan, sörjande följde Eldiana och Benjamin efter. Utanför gav Eldiana Simon en sista blick innan kyrkportarna svalde henne.

Simon kände sig med ens ensam, men känslan varade inte länge för Maria, Anton och Kasper samlades runt honom.

Han tog ett djupt andetag, försökte skaka av sig all sorg.

”Eldiana påminde mig om ett löfte jag gav i natt.”

Simon tystnade, han klarade inte av att säga mer men de verkade förstå ändå. Kasper lade armen om hans axlar och Maria höll hans arm.

Tillsammans gick de till bilarna där resten av Bravo väntade.

Många farväl och handskakningar senare rullade bilarna för sista gången ut ur Idovac. Simon som satt i den första bilen med Kasper, Maria och Anton såg sig förgäves omkring efter Eldiana.

Många kom för att ta farväl, men inte hon.

Han försökte att inte bli olycklig men blev det i alla fall. Allting kändes tungt, istället för att se ut genom rutan på den slingrande vägen framför dem stirrade han ner på sina händer.

Hon har ju en syster att sörja, så hon måste ju vara hos sin bror och förbereda begravningen.

Hans dystra tankegångar avbröts av Kasper som skrattade till. Simon såg irriterat på honom men Kasper släppte ratten med ena handen och pekade.

”Titta inte på mig, utan ditåt ditt blindstyre!”

Uppe på en närbelägen kulle som deras bil passerade stod hon, hon hade bytt kläder och hade nu jeans och vit skjorta på sig. Håret som inte längre var hållet i en stram fläta fladdrade för vinden. I högerhanden höll hon sitt gevär och kring höfterna hängde ett patronbälte men i vänsterhanden som hon triumfatoriskt sträckte mot skyn, dinglade och glittrade något i solskenet.

Något av guld.

Simon sträckte abrupt på sig och famlade vid skjortlinningen. Hans guldkedja med korset han fått av familjen när han konfirmerade sig var borta. Istället hängde där något helt annat.

En silvermedaljong?

När gjorde hon det? Jag märkte ingenting!

Han knäppte upp kedjan och öppnade medaljongen. Ut föll en liten lock av blankt, kolsvart hår. Simon stoppade tillbaka hårlocken, vevade hastigt ner rutan, lutade sig ut och vinkade till Eldiana med berlocken dinglande i handen.

Hon log, strålade som en sol mot honom och Simon kände hjärtat svälla i bröstet.

Hon är så vacker!

Eldiana vinkade tillbaka sedan svängde vägen och kullen försvann bakom en vägkrök. Simon sjönk ner på sätet och satte varsamt tillbaka kedjan runt halsen.

Hennes underbara namn var som en sång i hans huvud.

Eldiana…

Jag håller mitt löfte.

Jag kommer tillbaka.