Kapitel 21 De 7 dödssynderna

I am all that you see

I am all that you want me to be

I am god and so the Antichrist

I am blessed yet damned

I am fallen yet resurrected

I am all of nothing

Johan sprang med två vakter tätt efter sig.

Solens stekande hetta fick svetten att rinna men tillfredställande nog svettades även hans vakter. Några soldater som satt och spelade kort i skuggan flinade åt hans vakters varma ansikten men ingen gjorde så mycket som en min mot Johan.

De hade en god anledning till det.

Varje dag sprang han den här rundan genom lägret, i början hade han bara orkat ett enda varv i ett plågsamt, långsamt tempo och det på grund av sin skada. Då hade hans vakter flinat åt honom, tydligen funnit honom patetiskt otränad men Johan hade envist fortsatt sin träning och envisheten hade gett resultat.

Förvånansvärt fort hade han återhämtat sig.

Vakternas försmädliga flin bakom hans rygg, de flinade bara när de trodde att han inte såg, hade ersatts av sammanbiten koncentration.

Det gladde Johan.

Jag har så få nöjen nu förtiden.

Citadellets välkomna skugga föll över honom och han sprang upp till porten och ner igen.

Mycket har förändrats men jag är fortfarande ständigt bevakad.

Männen som alltid följde honom var inte lika hans tidigare vakter, Helan och Halvan. De båda hade stått längs ned på rangskalan bland Laszlos alla män. De här soldaterna i sina svarta uniformer, var unga män med hårda ögon, välbeväpnade och vältränade.

Johan tvingade sig runt ett extravarv, belåten med att äntligen ha fått de båda att svettas.

Långt in bland bergen låg lägret, väl skyddat i norr av en nästan lodrät bergsvägg. Bakom den sträckte sig höga berg mot skyn med snöklädda toppar. Johans löparrunda förde honom först in i skuggan av citadellet som hotfull ruvade uppe på sin klippa. Sedan vek han av åt väster och hade nu klippväggen på sin högra sida. Flera stora rum hade huggits ut i berget och rymde nu förråd, kök och matsalar. Baslägret utspritt till vänster om Johan bestod av militärtält, alla väl kamouflerade, näten över dem gjorde att de inte syntes från luften.

Inget rövarband utan en privatarmé döljer sig här i bergen, hårt styrd av Laszlos kaptener.  Och bara kretsen kring Laszlo bär svart, de flesta här i baslägret har beige uniformer.

Mitt bland tälten stod en tre meter hög stolpe med en tvärslå högst upp.

Johan rös när han såg de mörka fläckarna som täckte tvärslån likt ett mögelangrepp.

Första dagen på min löparrunda blev jag spottad i ansiktet av en soldat i beige uniform. Han blev omedelbart nedslagen av min vakt. Sedan kom en av officerarna och dömde mannen till piskrapp. Det verkställdes med en gång och hela lägret såg på.

Mannen med piskan hade pryglat förut, varje pisksnärt fick soldatens rygg att spricka upp på ett nytt ställe. Sedan band de fast honom på pålen som restes upp mitt i lägret och lät honom hänga där hela dagen, som en påminnelse om vad som händer när man trotsar Laszlos order. Naken och blodig hängde han där, som Jesus på korset. 

Sedan dess var det inte en soldat i lägret som så mycket vågade titta på Johan än mindre säga något. Enda undantaget var hans vakter.

Han vek av åt vänster och fick strax övningsfältet på sin vänstra sida, på högersidan sträckte den gamla muren ut sig först söderut sedan åt öster.

Här saktade Johan ner på stegen för Viktor var ofta på övningsfältet på förmiddagarna och tränade svartklädda soldater i närkamp.

Viktor, en av Laszlos närmaste män, undervisar personligen vissa utvalda soldater.

Ryssens metoder var brutala, en dag hade Johan sett hur en av soldaterna medvetslös fördes bort. Viktor hatade Johan, den saken var klar så Johan vågade inte dröja sig kvar för länge i mannens närhet, hur mycket träningen än intresserade honom.

Jag har aldrig sett något liknande, varför tränas de så?

Ryssen stod med ryggen mot Johan och hade en halvcirkel av uppmärksamma soldater framför sig men Johan kände på sig att Viktor var medveten om hans närvaro så han ökade på stegen.

Alla har en kniv i handen utom Viktor.

Bakom honom hördes stön följt av dunsar. Nyfikenheten övervann försiktigheten hos Johan, han stannade upp och tittade bakåt.  Alla soldater utom en låg på marken. Den siste värjde sig med kniven mot Viktor men föll abrupt ihop på marken utan att ryssen ens rörde vid honom.

Hur gjorde han det?

Viktor plockade upp kniven och tog några steg tillbaka, vred på huvudet och såg rakt på den imponerade Johan.

De mörka ögonen glimmade till och utan att släppa Johan med blicken höjde ryssen soldatens kniv i luften, snärtade till med handleden och den landade med spetsen först i marken tätt bredvid den livlöse soldatens huvud. Några av de andra rörde på sig med plågade stön, de kom mödosamt på fötter och Viktor fokuserade, till Johans lättnad, sin uppmärksamhet på dem.

Jag är intresserad men inte dödligt intresserad!

Han fortsatte sin löparrunda och märkte att även vakterna verkade ivriga att komma iväg.

Rakt söderut låg bergens utlöpare, de täcktes inte av snö men var nog så mäktiga.

Svår terräng med ett gytter av klippor och dalar, där det är lätt att gå vilse. FN har inte en aning om att Laszlo har en militär styrka undangömd i de bosniska bergen.

Och till vilket syfte?

Med huvudet fullt av frågor vek Johan av österut mot vakttornet som låg i muren och bevakade vägen upp till lägret. Det hade funnits två vakttorn men det ena var raserat. Sista etappen av rundan förde honom hela vägen upp till citadellet och ner till vakttornet igen, vakterna hela tiden tre meter bakom honom.

Nöjd med sina nio varv stannade Johan utanför vakthuset, torkade bort svetten ur ansiktet och började göra situps trots att det ömmade i sidan. Johan var ingen träningsfantast, hans yrke krävde att han var i god form och nu höll han sig i form av en enda orsak.

För att överleva.

Enligt doktorn är jag snart helt återställd.

Hans vakter drog sig in i skuggan, båda flåsade. Johan vände på sig och gjorde armhävningar. Nu tillät han sig ett leende.

Ni är inte de första soldater jag har fått att svettas rejält.

Johans leende dog bort och ersattes av en sammanbiten min.

Och inte de sista heller.

En skugga föll över honom och han visste genast vem det var.

Så gott som varje dag hade hon dykt upp i slutet av hans träningspass.

”Du borde le oftare, vad är det som är så roligt?”

Johan svarade inte.

Anna såg bort mot hans vakter, idag hade hon håret uppsatt i en knut och solglasögon dolde hennes ögon. Som vanligt bar hon den svarta uniformen, skjorta, militärbyxor och kängor.

En attraktiv kvinna och hon vet om det.

Hon hade efter hans första löparrunda skickat ner träningskläder och joggingskor till honom. Johan hade dem nu, shorts och t-shirt var betydligt bekvämare att springa i än svenska försvarets fältuniform.

Den ene vakten drack vatten ur sin fältflaska medan den andre höll Johan under uppsikt. Båda höll sig på respektfullt avstånd från Anna.

”Om Viktor får reda på att Amila och Miroslav svettades efter din löparrunda, så har de en hel del hård träning framför sig. De där två tillhör Laszlos specialförband och ska vara bland de bästa av våra soldater.”

När Anna sade ryssens namn så vred Amila snabbt på huvudet, spanade bort mot övningsfältet som för att försäkra sig om att ingen ryss var på väg. När han märkte att både Anna och Johan iakttog honom så nollställde han ansiktet och hängde snabbt undan vattenflaskan.

Anna log mot Johan.

”Jag ska hjälpa min käre bror idag, han behöver en kvinnlig instruktör. Gorillorna han tränar lever i den saliga tron att kvinnor är fullständigt ofarliga och oförmögna att försvara sig.”

Hon satte sig på huk framför honom och hennes hand stoppade honom mitt i en armhävning, ansiktet var så nära att han kunde se ögonen genom de tonade glasen. Leendet var borta.

”Men du kapten Svensk tänker inte så om kvinnor eller hur? När du sköt dina fem skott så eliminerade du först dina vakter, sedan sköt du mot Laszlo och sedan…”

Anna var tyst en kort stund.

”Sedan sköt du mot mig, inte mot Viktor eller någon av Laszlos gorillor. Så jag vet att du inte tänker som de flesta män och det vet även min bror. Du oroar honom och det är inte mycket som oroar Viktor!”

Anna tog av sig solglasögonen och satte sig i skuggan bredvid muren medan Johan fortsatte med sina armhävningar. Han undvek att prata med henne trots att hon gav honom mycket värdefull information.

Hon är sexig men ändå oattraktiv.

Droger är äckligt och drogade människor är labila.

Hon var den som förklarat varför den piskade soldaten brutit mot Laszlos order.

Med min sista revolverpatron sköt jag en av Laszlos Svarta Pantrar.

Han var soldatens bror.

Johan bröt sin självpåtagna tystnad.

”Viktor vill inte att du pratar med mig, det har jag förstått. Så varför gör du det? ”

Nu log hon igen, det var ett spefullt leende.

”Viktor har bett Laszlo om att få eliminera dig men Laszlo har sagt nej och förbjudit min bror att begära det fler gånger.

Du oroar Viktor men du roar Laszlo.”

Smidig som en katt kom hon på fötter, hennes blick var nu öppet flirtig.

”Och så även mig.”

Johan sade inget mer utan fortsatte träna men återigen undrade han vad ryskan gjorde här och vad hon hade för bakgrund.

Ryssland har sina ögon på Balkan så är ryssarna hitskickade med sitt lands goda vilja eller handlar de på eget bevåg?

Som ung värnpliktig hade han drillats att kriga mot Sovjetunionen och som officer i svenska försvaret varit med om när hotet i öster, Sovjet löstes upp. Sveriges styrande vänsterpolitiker lade ner förband efter förband, för nu skulle det råda fred i Europa.

Ryssland var inget militärt hot.

Hånfulla uttalanden hade hörts över radio och TV.

”Nu får svenska officerare sluta leka krig i skogen.”

”Det är dags att sluta glänsa på kommandobryggan.”

”Vi har brist på vårdpersonal, låt dem omskola sig till sjuksköterskor.”

Tack vare högkvarterets flathet blir militära säkerhetsbeslut fattade av finansdepartementets ekonomer.

En dag kan komma när den ryske björnen reser sig upp.

Av ekonomiska och politiska skäl, för att stärka och ena, väljer Ryssland att utvidga sina gränser och då blir det krig.

Sveriges enda försvar kommer att vara hemvärnet och Lottakåren.

Han såg Anna gå bort till hans båda vakter och kortfattat instruera Miroslav som uppmärksamt lyssnade, Amila släppte aldrig Johan med blicken.

Spelar det någon roll för mig? Kommer jag ens att leva veckan ut?

Sammanbiten avslutade Johan sin träning med att stretcha och gick sedan upp till borggården och in i ett av tälten, Anna slöt upp vid hans sida och efter kom hans två skuggor. Han gick in i tältets kvava dunkel och klädde av sig, vakterna ställde sig vid utgången medan Anna satte sig på en bänk. Hon hade aldrig tidigare följt med in men Johan ignorerade henne och ställde sig vid den stora plastdunken som tjänstgjorde som dusch och sköljde av sig i det ljumma vattnet.

”Jag ser att du är så gott som återställd från dina skador, bra, då blir Laszlo nöjd. Visserligen har vår gode doktor lämnat rapport men han tycker att vård av dig ligger en smula under hans värdighet, så Laszlo skickade mig för att kontrollera.”

När Johan var färdigduschad och påklädd igen, den här gången i armégrön t-shirt och svenska försvarets byxor, flyttade hon sig närmare där han satt på bänken och knöt kängorna. Han kände hennes hand på ryggen strax ovanför skulderbladet.

”Vad är det för ärr du har här? Det är efter en kniv och måste vara minst tio år gammalt.”

Johan svarade inte utan fortsatte knyta kängorna.

Anna skrattade lågt och tog bort sin hand.

”Jag har en middagsinbjudan från Laszlo. Han vill se dig vid sitt bord ikväll. Lämpliga kläder har lagts in på ditt rum och vakterna hämtar dig klockan nio.”

Anna lämnade tältet med ett leende, hans envisa tystnad bekom henne inte.

”Vi ses ikväll Kapten Svensk.”

Johan såg tältduken fladdra till efter henne för att sedan bli stilla.

Männen i tältet, både vakter och fånge slappnade av.

Johan stirrade på tältöppningen.

Vad för lek du än leker så tänker jag inte bli inblandad.

Han gav Anna tid att försvinna sedan gick han tillbaka till vakttornet.

Invändigt går inte min cell att känna igen.

Dagen efter Laszlos besök hade hela tornet möblerats om. Sängen fick bäras in i delar för att sedan sättas ihop igen, äkta mattor rullades ut på det kalla stengolvet, skrivbord och stol ställdes framför cellfönstret och högar med böcker bars in. Den andra cellen öppnades upp och blev Johans matsal där en hel matsalsgrupp ställdes in, trots att Johan alltid åt ensam.

Just nu har min situation förbättrats men jag finner denna förbättring oroande.

Vad vill Laszlo mig?

Johan gick in i förrummet där Amila stannade kvar medan Miroslav inspekterade matsalen. Med en nick släppte han in Johan, själv gick han och satte sig vid vakthusets utgång. Johan visste att de två snart skulle bli avlösta, han hade alltid utvilade vakter som bevakade honom i tretimmars pass dygnet runt.

Inne i matsalen vid ett dukat bord väntade Zorka på honom. Hon var en liten, rynkig gumma i svart klänning och med det gråa håret uppsatt i en hård knut. Exakt vilken funktion hon fyllde i Laszlos hushåll var oklart men för Johan var hon den enda genuint vänliga själen i hela lägret.

Hon talade ingen engelska men hade ändå fått honom att förstå, att hon var där för att kontrollera om maten var till hans belåtenhet. Johan bemödade sig om att var vänlig mot henne och hon strålade som en sol för varje vänligt ord.

”Dobar dan Zorka.”

”Dobar dan Johan.”

Vänligt leende fick hon honom att sätta sig och visade honom maten på bordet, stekt fisk, sallad, nybakat bröd, öl och skuren frukt. När hon märkte att han var nöjd med dagens lunch så lämnade hon tillfreds rummet.

Johan funderade över Zorka under tiden han åt.

Det är något välbekant över henne, men jag kan inte komma på vad.

De enda två till som pratade med honom var läkaren och Anna. Men läkaren kom bara för att kolla Johans medicinska tillstånd och Anna litade inte Johan på.

Och Zorka talar enbart serbokroatiska.

Fisken var mycket god och den fick honom att minnas ett av de långa passen vid OP22, när Simon hade lagat maten. Jonatan hade under måltiden högljutt undrat hur någon kunde misslyckas med att värma upp en burk bönor. Simon hade protesterat men Kasper hade avbrutit käbblet och berättat om när Simon stolt bjöd honom på mat i sin tvåa i Smålandsstenar.

Och gav Kasper sitt livs fiskrecept.

Simon hade fyllt diskhon med hett vatten och vispat i potatismospulver, sedan hade han plockat ut fiskpinnar ur frysen som han rostade i brödrosten.

Johan log, vad de hade garvat åt Simon. Simon hade försvarat sig med att han slapp diska.

Jag undrar vad mina soldater i Bravo Tango gör nu? Tänker de på sin kapten? Har de lämnat allt med kriget i Bosnien bakom sig och återgått till sina vanliga liv?

Johan kom ihåg plutonens blickar när han lämnade dem i Kosara, speciellt Antons, Daniels, Marcos, Thomas, Jonatans, Kaspers och Simons ansiktsuttryck.

Jag är orättvis mot dem. Alla har inte glömt mig, det vet jag.

Min vagngrupp fick det otacksamma jobbet att förklara mitt beslut för Maria.

Tanken på Maria fick honom att tappa aptiten. Han lade ifrån sig besticken och lutade sig bakåt i stolen.

Jag undrar hur hon mår och om hon någonsin kan förlåta mig.

På kvällen samma dag jag blev gisslan så skulle jag ha ringt hem.

Stackars Maria, hon fick ett helt annat telefonsamtal.

Återigen jämförde han Maria med Anna. Hans fru var ljusår bort från den arroganta ryskan.

De är sexiga kvinnor bägge två men Maria skulle aldrig använda droger. Eller slåss med män…

Och hon är i trygghet hemma i Sverige, tack gode gud för det.

Den tanken fick honom som alltid att må bättre.

Maria är i trygghet.

Ute i tornets hall satt nya vakter på var sin sida om porten för medan han åt blev Miroslav och Amila avlösta. På natten reglades sovrumsdörren på utsidan med en tvärslå av järn men även då fanns det vakter i förrummet.

Johan gick in till sitt sovrum och satte sig vid skrivbordet. En stark kaffedoft avbröt hans tungsinta funderingar och han sände en tacksamhetens tanke till Zorka. Hon hade klurat ut att han tyckte om det starka kaffe de drack i Bosnien och nu stod en kaffebricka övertäckt med en broderad duk på hans skrivbord.

Zorka är en gåta, för hon passar verkligen inte in här.

Johan tog en kopp kaffe och slog upp den tunga boken han hade framför sig. Böckerna kom från Laszlos privata bibliotek och de var på engelska eller tyska. De flesta var historieböcker om Balkan.

Johan kastade en blick på det antika bordsuret. Han skulle läsa fram till klockan tre, sedan var han tillåten en promenad kring lägret.

Johan drack sitt kaffe och började läsa, han kunde höra de nya vakterna lågmält prata och ute från lägret hördes hamrandet av sten och soldaters rop borta vid övningsfältet. Johan koncentrerade sig på texten, den handlade om en serbisk kejsarinna som hette Milica.

Den här delen av boken är flitigt läst, boken föll upp på just den sidan.

Om boken tillhör Laszlo, varför är han då intresserad av en kejsarinna?

Johan skakade lätt på huvudet, ju mer han fick veta desto fler obesvarade frågor hopade sig i en allt större hög. Han vände sida och ett gulnat, hopvikt papper föll ut.

Försiktigt vek han ut det.

En dikt var skriven med vacker skrivstil, först på vad som verkade vara serbokroatiska och sedan på engelska. Hastigt tittade han på bokpärmens insida, en namnteckning fanns där följt av ett datum. Namnteckningen var vidlyftig och nästan oläslig men Laszlo gick att urskilja. L var stort och snirkligt och dikten var skriven med samma snirkliga bokstäver.

För tjugoett år sedan inköptes boken, år 1974.

Johan läste dikten några gånger med en alltmer växande oro.

FN vet inget om Laszlos bakgrund, vilken fraktion eller folkslag han tillhör. När kriget på Balkan bröt ut så fanns han bara där och skapade kaos, en karismatisk man som lätt fick anhängare. Det enda man vet om honom är att han beundrar Ryssland och hatar väst, speciellt USA.

Johan vek omsorgsfullt ihop papperet och stoppade tillbaka det, sedan lade han boken på golvet och travade en hög med böcker över.

Det var nog inte meningen att jag skulle läsa den.

Länge satt han tyst, klockan tickade och kaffet kallnade på brickan. En av vakterna tittade undrande in, såg Johan sitta stilla i sin stol, ryckte på axlarna och gick ut igen.

Johan märkte det knappt.

Dikten hade bränt sig fast i minnet och en sak blev han alltmer säker på.

Den handlade om Laszlo.

I am all of nothing.

Klockan var nio och Johan stod utanför vakttornet och vande ögonen vid mörkret.

Den småländska skymningen kommer alltid långsamt, målar granskogarna och hagarna i ett varmt, gyllene ljus som länge dröjde sig kvar. Här bland de höga bergen i Europas sista vildmark är skymningen kort och natten kommer snabbt som ett hammarslag, kall och becksvart.

Ögonen vandes eftersom han inte hade någon större lust att snubbla omkull i mörkret och förstöra sin klädsel. Förutom att kavajen stramade över axlarna så passade kostymen förvånansvärt väl. Hans vakter väntade tålmodigt, de bevakade honom men inte mer.

Så länge han höll sig till reglerna.

Dagen efter Laszlos besök kom Viktor och klargjorde dem för mig.

Han satt på sängen och drog på sig kängorna då en skarp röst hördes utanför följt av ljuden från vakterna som snabbt ställde sig i givakt och rappt hälsade. Återigen hördes den skarpa rösten sedan kom Viktor in och ställde sig precis innanför dörröppningen. Han sade inget utan granskade Johan länge.

Mannens sätt var alltid välbehärskat men under ytan låg en väldig vrede och pyrde.

Johan snörade klart, reste sig upp och mötte Viktors flinthårda blick.

”Kapten Svensk.”

Hans engelska var utmärkt men accenten avslöjade hans ryska härkomst.

Men jag kan slå vad om, att han kan dölja den när han vill.

Johan granskade honom tillbaka.

Hans ålder var svår att avgöra, Viktor kunde vara i trettio eller i fyrtioårsåldern, han och Anna var lika varandra men håret var mörkare och ögonen så mörkbruna att de nästan var svarta. Ryssen var några centimeter längre än Johan, smal men senigt byggd och exceptionellt vältränad.

Under sin tid i Bosnien hade Johan träffat många farliga människor, allt ifrån skjutgalna idioter till kallsinniga mördare i uniform. Som officer var Johan duktig på att bedöma folk och han visste att de flesta skulle tycka att Janos var den farligaste mannen i Laszlos krets. Janos skulle synas i vilket sammanhang som helst, stor och stark med en inneboende våldsamhet som fick män att bli mycket försiktiga i hans närhet.

Viktor var hans raka motsats, kort och smal, i kostym skulle han se ut som en vanlig affärsman.

Men Johan visste att Viktor var i en klass för sig.

En ytterst farlig man.

Johan svarade med samma mynt, mycket noga med att inget av det han tänkte eller kände syntes i hans ansikte eller kroppshållning.

”Överste Ryss.”

Viktor log men det var inget riktigt leende, bara en millimeterlätt krökning på mungiporna där det svarta skägget låg i en perfekt trimmad cirkel kring munnen.

”Du har tillstånd att röra dig fritt i de här två rummen men det är förbjudet att korsa linjen på golvet ute i hallen. Klockan nio och klockan tre har du tillstånd att lämna tornet för motion, åtföljd av två vakter. Du får inte lämna borggården eller gå in i citadellet utan tillstånd. När du ska gå ut, ställ dig vid linjen och vänta på vakternas tillstånd. Två vakter finns alltid i hallen. Bryter du mot en regel har de order att skjuta.”

Viktor vände sig om för att gå men stannade i dörröppningen och vred på huvudet.

”Detta är Laszlos vilja, svensk och hans ord är min lag. Men gör ett misstag och jag får det sanna nöjet att döda dig.”

Återigen mätte Viktor honom med blicken och leendet var en vargs snabba glimt av tänder innan den dödar sitt byte.

”Det är min vilja”

Citadellet vilade på en klippa som utgjorde ett naturligt skydd åt öster.

När det här fästet hade sin storhetstid måste det ha varit så gott som ointagligt. 

Johan gick vägen upp och undrade vad som skulle hända den här gången.

Förra gången var det party och nu är det middag.

Ska jag stå för underhållningen den här gången också?

Någonting svepte tätt förbi hans ansikte och en av vakterna svor till.

”Pusi mi kurac!”

Fladdermöss.

Upplysta av en blek måne for flera stycken spöklikt tyst och snabbt runt citadellet i jakt på insekter.

Laszlos fäste har en passande inramning.

När Johan kom in citadellets stora hall hördes steg och han såg upp.

Nerför den vindlande trappan kom en man sakta släntrande och först kände inte Johan igen honom, för han bar en bländvit skjorta, svarta byxor och svarta blanka skor. Det var en man full av självförtroende, som såg bra ut och var väl medveten om det.

Han stannade upp på ett trappsteg och rättade till sina manschettknappar och Johan såg att mannens långa hår var samlat i nacken med ett läderband. Lyktornas fladdrande sken fick hans skugga på väggen att se vanställd och förvriden ut.

Första gången jag såg honom bar han svart uniform och en lång hoprullad piska.

När mannen var nöjd med sina manschetter kom han nerför de sista trappstegen. Med handen viftade han nonchalant iväg Johans vakter till.

Bägge lydde omedelbart.

”Så kapten, vad tyckte ni om min uppvisning?”

Först förstod inte Johan vad han menade. Den elegante mannen höjde frågande på ögonbrynen och imiterade ett piskslag med högerhanden.

Han menar soldaten som blev piskad.

”Ett medeltida sätt att straffa soldater på.”

”Medeltida säger du? Laszlo har berättat om dig, att han har funnit en man som både är officer och historiekunnig. Nå, jag för min del är officer, ett yrke som varifrån jag kommer inte är särskilt krävande och historia har jag aldrig orkat fördjupa mig i.”

Han bugade lätt.

”Tillåt mig att presentera mig, jag är Kapten Alex, en av Laszlos närmaste män och hans lojala skarprättare.”

Mannens utseende stod i skarp kontrast till det han påstod sig vara.

Han är Laszlos bödel?

Alex sätt gentemot Johan var avslappnat vänligt. Han verkade helt sakna Janos våldsamma hat eller Viktors pyrande vrede utan istället verkade han uppskatta Johans närvaro.

”Visst händer det saker bland våra soldater men det tar deras officerare hand om. Men om någon är så dumdristig och trotsar vår ledare då får jag ta hand om denne någon. Det är sällan det händer så jag har en behändigt lätt tjänst hos Laszlo. För att återgå till din kommentar, så kan jag försäkra dig att soldaten själv ifråga är oerhört tacksam över att han bara fick en ärrad rygg. Disciplinen här är hög och hård, men nog pratat om det, det är Viktors avdelning. Nu är det dags att gå in, det är middag för åtta ikväll.”

Med en artig åtbörd visade han att Johan skulle gå in i stora salen.

I stark kontrast till förra gången verkade salen tom, nästan ödslig. Då hade rummet varit fullt med bänkar, bord och folk. Nu stod ett ensamt bord furstligt dukat med tända silverkandelabrar och en mycket mindre brasa brann i den enorma härden. Den fuktiga råa kylan som smög upp från golvet jagades bort av tända fyrfat.

Alex tog med sig Johan till bordet där tre personer väntade, två män och en kvinna.

Anna, Viktor och doktorn.

Alla tre var välklädda, männen i eleganta kostymer och Anna i en kort, svart klänning som smet åt kring kroppen och fick honom att tänka på sin fru.

Maria skulle vara sexig i den.

Viktors uppsyn var kylig med samma, ständigt pyrande vrede under ytan, Johan kände att ryssen definitivt inte ville ha honom där och blicken han fick var bekräftande.

Han ser mig hellre död än levande.

Doktorn i sin lätt skrynkliga men exklusiva kostym gav Johan en begrundande blick men Johan visste att mannen var totalt likgiltig av honom som person utan det var Johans fysiska hälsa som intresserade honom.

Den där klockan han bär på armen är en Rolex.

Hur kan en enkel läkare från Balkan ha råd med en sådan?

Annas parfym var bedövande tung och pupillerna i de bärnstensbruna ögonen var onaturligt stora. Av henne fick Johan en uppskattande leende när hon synade hans skjorta och byxor. Hans klädsel stod inte doktorns långt efter i kvalité och snitt.

”Du är verkligen en kvinnornas man kapten, Zorka valde personligen ut kläderna åt dig.”  

Viktor blängde på sin syster och Johan kände nästan lättnad när salsdörrarna slogs upp på vid gavel och två beväpnade soldater ställde sig i stram givakt på varsin sida om dem.

Laszlo kom in i salen i sällskap med en lång, smal man i serbisk uniform och Janos väldiga, beväpnade gestalt tornade upp sig bakom dem. Vakterna gick ut och stängde dörrarna efter sig.

Johan såg sig om.

De andra bär inga synliga vapen.

Viktors mungipor kröktes lätt uppåt, han verkade förstå vad Johan såg efter. Ryssens kostym var lös i snittet och kunde lätt dölja ett vapen. Viktors blick var menande när han lätt nuddade vid sin vänstra sida.

”Ett misstag kapten Svensk, ett misstag.”

Johan tog varningen på allvar och han visste också att Viktors händer var lika dödliga som vapnet han bar under kavajen.

Den här kvällen var Laszlo klädd i svart blänkande sidenskjorta, svarta byxor och knähöga ridstövlar. Han tog plats vid bordets kortända i en vackert utsirad stol med hög rygg och den långe serben satte sig till höger om honom. Anna gled ner på stolen till vänster och Viktor tog platsen bredvid serben.

Laszlo hejdade med en handrörelse doktorn som tänkte ta platsen vid bordets andra kortända och vinkade istället dit Johan. Johan fick Alex på sin vänstra sida och den nu något surmulne doktorn på sin högra. När alla hade satt sig lämnade Janos platsen bakom Laszlos stol och slog sig ned mellan doktorn och Anna.

Laszlo lyfte ett glas och de andra gjorde likadant, Alex uppmanade vänligt Johan att lyfta sitt.

Idag hade citadellets ledare sitt hår stramt bakåtkammat vilket fick de glödande ögonen att bli ännu mer framträdande i det magra ansiktet. Han synade sällskapet noga sedan höjde han armen ännu högre.

”För Balkan!”

De andra höjde glasen och svarade unisont sin högmodige ledare.

”För Balkan.”

Sedan svepte alla drycken i glaset och slängde iväg det tomma glaset över axeln.  Kristallglasen splittrades till stoft mot det hårda stengolvet.

Johan drack upp sin Vodka, men satte ner glaset på bordet igen.

Laszlos blick föll på honom och ett leende drog som ett flyktigt vinddrag över hans ansikte.

Han klappade en gång i händerna och återigen slogs dörrarna upp, Zorka kom in följd av serveringspersonal. Dryck hälldes upp och mat serverades, Zorka gav bordet en granskande blick och nickade mot Laszlo. Han sade något till henne med vänlig röst men hon skakade lätt på huvudet och tog sedan med sig serveringspersonalen ut.

Laszlo bröt sitt bröd och alla började äta.

Samtal utbröt kring bordet och Alex såg vart Johan tittade.

”Mannen i uniform är Major Ivan från SBA och han bär ständigt samma avundsamma min gentemot omvärlden. Han tycker sig ha blivit förbisedd av sina serbiska kollegor, bara major som han är. Titta, nu blänger han hitåt, han avskyr mig mer än vanligt just nu, bara för att jag påpekade ett fel i en kommentar han hade om mig.”

Majoren samtalade intensivt med värden och underströk det han sade med många gester men det gick inte att höra vad, för rösten var lågmäld, nästan mumlande.

”Han påstod att jag var en lat bastard men jag förklarade att han blandat ihop begreppen. Jag var lat och han var oäktingen, allmän vetskap som det är att hans far fick honom med en hora från Mostar.”

Alex skrattade till och sträckte sig efter såskannan.

”Då blev han rasande och bad mig ta tillbaka det jag sagt om hans far, vilket jag gjorde.”

Nu såg Alex så sardonisk ut att Johan blev nyfiken.

”Bad du om ursäkt?”

Alex hällde sås över köttet innan han svarade.

”Naturligtvis! Jag bad så hemskt mycket om ursäkt för att jag sagt att hans far fick honom med en hora från Mostar när det egentligen var med en hora från Belgrad.”

Johan kunde inte annat än skratta.

Alex log.

”Nu blir Laszlo nöjd. Han bad mig se till att du trivdes.”

Tanken på Laszlo fick Johan allvarlig igen men det var inte så mycket han kunde göra så han började äta av maten och det var ett kött han aldrig smakat förut.

”Det är vildsvinskött, Laszlo har egna jägare som förser honom med viltkött och kära, lilla Zorka förvandlar det till gudaspis.”

”Vem är Zorka?”

Alex gjorde en paus i ätandet och smuttade istället på lite vin, sedan torkade han sig lätt om munnen med sin linneservett.

”Zorka är en släkting till Laszlo, närmare bestämt hans farfars syster. Hon tar hand om allting omkring Laszlo och är hans hushållerska. Han aktar henne högt, alltid vid middagar erbjuder han platsen bredvid sig och hon tackar alltid nej.”   

Johan kände att han kunde prata mer fritt med Alex än Anna, han verkade inte spela något spel som hon gjorde.

”Varför är du så meddelsam, jag är ju ändå fånge här?”

Alex log och drack sedan lite av sitt vin.

Det är svårt att föreställa sig honom med en piska i handen istället för ett vinglas.

”Jag följer bara Laszlos direktiv, att jag ska svara på alla dina frågor efter bästa förmåga.” 

Johan satt tyst medan tankarna malde inne i huvudet.

Mittemot honom men ändå en bra bit bort, för bordet var stort satt Laszlo och lyssnade på major Ivan samtidigt som han höll i Annas hand.

Hon mötte Johans blick och log.

Jag har många frågor, men frågan är om jag vill veta, om jag verkligen vill bli indragen.

Alex studerade Anna som återigen hade vänt sin uppmärksamhet mot Laszlo och Ivan.

”Anna har du ju träffat förut och hon är påtagligt förtjust i dig.

Men ett varningens ord, hon har aptit och då menar jag aptit på män, vilket gör det svårt för henne eftersom hon och Laszlo är förlovade. När hon nu inte längre kan stilla sin lust i samma mängd, så har hon börjat röka gräs och det till Viktors stora ilska. Men han är å andra sidan alltid arg.”

Viktor var även han inbegripen i samtalet med Ivan, de enda som inte pratade var Janos och doktorn.

Doktorn åt på ett avmätt, precist sätt i stark kontrast till Janos, som vräkte i sig maten. Alex betraktade också Janos, väldiga mängder mat låg på hans tallrik och Janos käkar tuggade konstant.

”Janos är en jätte med en jättes glupande hunger.”

Han sänkte rösten ytterligare.

”Han tar också droger, det är faktiskt han som förser Anna men hittills har han hållit sitt beroende i schack, vilket förvånar mig med tanke på hur han frossar i mat. Ett gott råd, håll dig undan från Janos, han är totalt hängiven Laszlo och du har försökt skjuta hans mästare. Han glömmer inte det, någonsin.”

Janos kunde omöjligtvis höra vad Alex sade men han avbröt sig plötsligt i sitt intensiva ätande och gav Johan en mörk blick ur de djupt liggande ögonen.

En man och en kvinna kom in i salen och började duka av och när de var klara kom Zorka in med efterrätten och Johan såg att Janos fick en extra stor portion.

Han vräker i sig sprit också, fast den verkar inte ha någon effekt.

Alex vände sig mot doktorn.

”Hur är det Adnan, du verkar lite misslynt ikväll?”

Adnan gav Alex en kort blick och ignorerade sedan honom. Istället koncentrerade sig läkaren på desserten. Alex vände sig mot Johan.

”Vår gode doktor här är Laszlos privata läkare och har tack vare vår ledares generositet blivit en mycket rik man, inte sant Adnan?”

Återigen fick Alex en avmätt blick på sig, vilket inte hejdade honom det minsta.

Snarare tvärtom, doktorns snorkiga sätt sporrar honom.

”Rolex på armen minsann och italiensk kostym, det hade du inte råd med som enkel provinsialläkare! Hur mår din familj, är frun och döttrarna nöjda med den nya strandvillan på Hvar?”

Doktorn kramade ihop sin servett och blängde på Alex, sedan pekade han på Johan.

”Du pratar inte om mig och min familj inför honom!”

Alex ansikte såg fortfarande lika vänligt ut men rösten hårdnade.

”Jag följer bara vår ledares befallning.”

Han lutade sig fram mot läkaren och fixerade honom med blicken.

”Han har planer för kaptenen, så det kanske är bäst att du är en smula artig?”

Adnan vred på huvudet och såg att Laszlo iakttog dem.

Läkaren log ansträngt mot Johan och Alex och hans redan härjade ansikte fick ännu fler fåror.

”Min familj mår bra och de trivs med det nya huset.”

Sedan tog han upp sin servett, slätade ut den och torkade sig runt munnen medan han sneglade mot bordets andra ände där Laszlo återupptog sitt samtal.

Alex mumlade i Johans öra.

”Doktorn är en mycket girig man, men hans fru och döttrar är än värre. Huset är som ett mindre palats men hans familj bara klagar. Personligen tycker jag att doktorn har fått den familj han förtjänar.”

Alex lutade sig bakåt i stolen och sträckt lojt ut benen.

”Vilken god mat, jag tror Zorka har överträffat sig själv den här gången. Nu är det dags för kaffe och småprat vid brasan.”

Vid de orden fnös Adnan till och blicken Alex gav honom fick Johan att känna att småpratet rörde honom.

”Du sade att Laszlo har planer för mig, är det dessa planer som ska behandlas?”

Av den så annars meddelsamme Alex fick han ett kortfattat svar.

”Vänta.”

Soldater kom in i salen och placerade fåtöljer i en halvcirkel framför brasan, lade på mer ved i brasan och slöt sedan dörrarna efter sig när de gick ut. Laszlo tog platsen i mitten och visade Johan på stolen bredvid. De andra tog snabbt plats utom Janos som placerade sig bakom sin ledare. Han släppte inte Johan med blicken och Johan visste att Alex hade rätt, Janos hatade honom.

Jag balanserar på en tunn tråd.

Viktor håller sin vrede i schack men Janos drogberoende gör honom farligt oberäknelig.

Johan hade bestämt sig att vad som än hände så skulle han hålla sig vid liv, han ville inte dö.

Jag vill leva.

Jag vill hem till Maria.

Johan satte ner sin orörda kaffekopp och väntade.

Laszlo betraktade brasan och de andra höll en respektfylld tystnad. Ovanför den manshöga härden var en vapensköld snidad i murstocken men den var nött av ålder och förfall. Svagt kunde Johan urskilja en klo i ena hörnet och en antydan till en krona längst upp.

Ett vedträ förtärdes av lågorna och föll med ett sprakande ihop till aska.

”Kapten Stenbäck spelar schack?”

Johan tyckte att Laszlos fråga lät som ett konstaterande och han kände ingen anledning att neka. Maria hade gett honom en schackdator i tjugoårspresent och den var flitigt använd.

Han nickade.

Laszlo gav Viktor en belåten blick.

”Där ser du Viktor, jag hade rätt. Kaptenen är inte bara historiekunnig och handlingskraftig utan också schackspelare.”

Viktors ansikte var som hugget i sten men Johan fick känslan att detta var något männen hade diskuterat förut.

”Att veta hur man flyttar en bonde gör inte en man till strateg.”

”Jag håller inte med. Vi fick ett smakprov på kaptenens strategiska tänkande för ett tag sedan inte sant? Han lyckades med vad få har lyckats med, att överrumpla oss i vår egen sal!”

Viktor var på väg att säga något men Laszlo avbröt honom.

”Nej Viktor, någon enkel strateg är inte kapten Stenbäck.”

Laszlo drack upp sitt kaffe och satte ner koppen. Johan såg att hans högra lillfinger bar en signetring med en inetsad örn. Just den örnen med sina fransiga vingar hade han sett förut.

Laszlo som sett hans blick tog av sig ringen och höll upp den.

Guldet skimrade i brasans sken.

”Så du lade märke till min ring? Det var ringen som förde dig till mig.”

En lång stund var Laszlo tyst, som om han funderade på vad han skulle säga härnäst och Johan kunde känna mannens karismatiska utstrålning. Den påverkade honom, fick honom att fascinerat lyssna när Laszlo fortsatte tala.

”Min släkt har alltid funnits här på Balkan. Våra anor går långt tillbaka i tiden och vi har alltid skapat historia.”

Han tog på sig ringen igen.

”Ser du hur liten den är? Jag kan bara ha ringen på lillfingret för den blev smidd åt en kvinna.”

För Johan fick nu ännu en gåta sitt svar, ringens örn hade han sett i en bok. Han avbröt Laszlo.

”Den gjordes åt kejsarinnan Milica.”

Ett förvånat mummel hördes och en avundsam glimt tändes i Ivans ögon när Laszlo gav Johan ett uppskattande leende.

”Du har helt rätt! Den gjordes till henne och kejsarinnan styrde med fast hand över Storserbien som på hennes tid var Europas bålverk mot öster. Ringen var hennes signetring och örnen hennes emblem.”

Han slog ut med handen i en vid cirkel.

”Då var det här ett stolt land med stolta människor som till och med en krigarkonung från Norden beundrade och fruktade.

Det är så, Kapten Stenbäck, att jag är hennes ättling i rakt nedstigande led. I många och långa år har jag letat efter min anmoders ring och helt nyligen fick jag veta att kyrkan i Kosara förvarade denna klenod. Det är länge sedan jag var ute i en by men ringen ville jag personligen hämta. Och där i Kosara lyckades du och dina män överraska oss.”

Laszlos blick hårdnade.

”Tro inte kapten att jag finner något nöje i att skjuta skolbarn. Men det jag planerar berör hela Balkan och resten av Europa och du försökte hejda mig.”

Han släppte Johan med blicken och såg sig omkring.

”Tre gånger har en kapten från Sverige överraskat oss. Första gången i byn Kosara, andra gången när han lät sig bli gisslan och tredje gången genom att skjuta på oss i vår egen sal.”

Den sista meningen frambringade ett hotfullt mullrande från Janos. I Johans öron lät det om en förbannelse.

Laszlo fortsatte.

”Frågan är nu, vad vi ska göra med honom?”

Det blev tyst.

Ingen sade något.

”Major Ivan, berätta för vår gäst om FN: s aktiviteter.”

Majoren satt i sin fåtölj med korslagda ben och händerna knäppta över knäet, nu såg han belåtet på Johan som inte lyckades dölja hur spänd han blev.

”Direkt efter ert försvinnande letade FN efter er med alla tillgängliga resurser men nu har de helt slutat leta. Inga påtryckningar görs, varken officiellt eller inofficiellt och allt fysiskt sökande är inställt.”

För Johan kom orden som en chock och han var inte beredd att tro serben på hans ord.

”Varför skulle de sluta leta efter mig?”

Majoren log tunt och knäppte med fingrarna. Ur skuggorna vid dörren lösgjorde sig en man i samma uniform som serben. Han bar på en pappersbunt som han räckte till Ivan.

”Min adjutant här har samlat ihop några tidningar eftersom vi förstod att ni inte skulle tro på vårt ord.”

Ivan slängde ut tidning efter tidning framför Johan och rubrikerna bekräftade hans påstående. Rubrikerna skrek ut om vapenvila i Bosnien och fred på hela Balkan på engelska, tyska och franska.

Ivan fortsatte.

”De letar inte längre för FN vill inte skapa oro och riskera en bräcklig vapenvila. Allt är ytterst känsligt just nu emedan fredsfördraget ännu inte är klart. Så en enkel kapten från det lilla, obetydliga landet Sverige offras i det politiska spelet.”

Ivan var inte klar, den ständigt avundsamma minen ersattes med en skadeglad.

”Inse kapten, att era egna har övergett er!”

Johan stirrade ner på tidningarna alltför omtumlad för att svara.

Men han visste att Ivan sade sanningen.

Så freden som jag och mina soldater har arbetat så hårt för är snart ett faktum.

Och i dess skugga har mitt liv ingen betydelse.

Offra löparen för att rädda drottningen.

Laszlo avbröt hans tungsinta funderingar.

”Så kapten, ert öde vilar i våra händer.”

Johan såg upp och mötte Laszlos blick, fanns det medkänsla i den?

”Jag är en hård man, kapten och mitt rykte hos er i FN är inte det allra bästa. Vet då att det finns saker jag har gjort som inte väcker någon stolthet hos mig men de var nödvändiga för det jag kämpar för. Nog är det så att under er tid här i Bosnien har ni tvingats till samma erfarenhet? Schackspelandet som vi har gemensamt var en gång ett sätt att fostra adelsbarn i strategiskt tänkande. Ni vet att ibland är man tvungen att offra bönder för att rädda drottningen!”

Mannens blick var intensiv, utmanade Johan att säga emot men för första gången vek Johan undan med blicken.

Minnena sköljde över honom, fick honom stum.

Jag har tvingats göra saker.

Alex som suttit tyst så länge lade sig i samtalet.

”Det är ingen ide att älta det förflutna. Man gör det man måste göra.”

Ett självironiskt leende spelade över hans sympatiska ansikte.

”Och alla som känner mig vet att jag aldrig gör mer än jag absolut måste.”

Alex fick en spydig blick av Ivan som han ignorerade.

Han vände sig till Johan igen.

”Kan du stilla min nyfikenhet som officer och förklara dina uppgifter rent konkret i den svenska armén? Du är liksom jag infanterist, så mycket har jag förstått.”

Det var något hos Alex som fick Johan att börja fundera.

”Kan du stilla min nyfikenhet och förklara i vilket lands armé du har verkat i? Du kommer inte från Balkan. Jag skulle gissa på Ukraina.”

Alex reste sig upp och bugade.

”Ingen dålig gissning för den är helt rätt. Min släkt har också gamla anor och en gång ägde vi en betydlig del av Europas kornbod. Kommunismens välde ändrade på det och släkten blev utfattig, så även Ukraina. Vi har i alla tider varit officerare så den banan tedde sig naturlig även för mig. Vår ledares ätt och min har under historiens gång haft en del att göra med varandra, vi är faktiskt släkt, men på långt håll. Så för att göra en lång historia kort så fann Laszlo en utfattig infanterist i Kiev och värvade honom för sin sak.”

Alex satte sig ner igen och gjorde en gest mot Johan att det var hans tur.

Johan sträckte på sig och såg på Viktor och Anna.

”Det är ingen större hemlighet för Sovjetunionen vad det svenska försvaret sysslar med. De har länge bedrivit effektivt spionage mot lilla, obetydliga Sverige. Men Skandinavien är inte ert område inte sant?”

Anna log uppskattande.

”Jag och min bror är specialister på Balkan.”

Hon reste sig upp och tog en karaff från ett lite bord bredvid härden och hällde upp bärnstensfärgad dryck i två glas.

”Men mer än så kan jag inte säga.”

Med glasen i händerna gav hon sin bror en utmanande blick.

”Inte ännu.”

Hon överräckte det ena glaset till Laszlo sedan gick hon tillbaka till sin stol där hon bekvämt satte sig tillrätta och Laszlo sträckte ut benen mot brasan men ingen sade något. De väntade på att Johan skulle fortsätta tala.

Johan kände, att för Sveriges del spelade det ingen roll om han förklarade sina arbetsuppgifter.

Så kortfattat som möjligt redogjorde han för sin utbildning inom svenska försvaret och vad det innebar att vara kapten i det svenska infanteriet. Men Alex ställde många frågor, bland annat undrade han vad Johan tyckte om de ryska pansarfordon som svenska försvaret köpt in och han var väl insatt i tekniska fakta. Viktor fortsatte med militära frågor om EU och Nato och avslutningsvis ställde Ivan frågor om Balkan.

Då hade brasan i härden nästan brunnit ut.

Anna fyllde återigen på konjak i sitt och Laszlos glas.

Laszlo snurrade eftertänksamt på drycken i det runda kupade glaset.

 ”Tack Kapten. Som vår specielle gäst har du rört dig ganska så fritt i vårt läger. Vad kan du som representant för svenska armén säga om vårt försvar av lägret?”

Johan satt stilla, kaffekoppen stod fortfarande orörd på golvet bredvid honom och han hade även tackat nej till konjaken Anna erbjudit honom.

Av lägrets militära försvar hade han sett en hel del och en del hade han gissat sig till.

Vad är Laszlo ute efter?

Det gick inte att utläsa något ur hans ansikte, mannen som han alltid tänkt på som psykopat hade ikväll visat helt andra, oväntade sidor. Johan studerade de andras ansikten och Ivans hånfulla ansiktsuttryck fick Johan att bestämma sig.

Serben hade samma effekt på honom som han hade på Alex.

Obetydliga lilla landet Sverige var det.

Hör nu vad en enkel kapten har att säga.

Johan reste sig upp och gick fram till brasan där han med en eldgaffel rakade ut en kolbit på golvet. När den hade kallnat något ritade han på den putsade väggen upp en karta över citadellet och dess omgivningar. På Laszlos order ställde sig Janos bredvid väggen och höll upp en lampa så att alla kunde se kartan.

Detta var något han redan gjort vid skrivbordet i cellen, det var en vana hos honom.

Min lilla hobby som Maria kallar det tänkte Johan medan han redogjorde för borgens strategiska läge och dess aktuella försvar.

Hon ser en vacker dal och insuper dess skönhet.

Jag ser samma dal och funderar ut bästa försvar eller anfall med infanteri.

Johan övergick till att ta upp vad som var bra och avslutade med vad som behövde förbättras. 

Och Maria lyssnade alltid på mig trots att hon aldrig kommer att behöva uppleva ett slag.

Johan såg bort från sin karta och mötte Laszlos uppskattande blick men major Ivan som verkade ta kritiken högst personligt protesterade högljutt och hans harmsna ansiktsuttryck fick Alex att le. Anna betraktade Johan som om hennes favorithund just gjort att bra trick och hennes bror gav honom en lång och begrundande blick. Adnan såg forskande på Johan och sedan på sin ledare. Den ende som inte visade någon reaktion var Janos som gick tillbaka till sin plats bakom Laszlos stol.

Laszlo studerade sina medhjälpare med ett lätt roat ansiktsuttryck sedan såg han på majoren och höjde handen.

”Sutite.”

Ivan tystnade tvärt och blev alldeles röd i ansiktet, han sade inget mer men fingrarna trummande ilsket mot armstödet. Laszlo vände sig mot Johan.

”Tack Kapten, det var både givande och intressant. Var så god och sitt.”

Laszlo väntade tills Johan tagit plats sedan mätte han de andra med blicken. Hans ansiktsuttryck var allvarligt och rösten högtidlig.

”Det är dags för votering. Janos, dela ut pjäserna. Vit är för och svart är emot.”

Ingen sade något och Johan förstod att detta hade diskuterats tidigare.

Är det mitt liv de röstar om?

Vad innebär för och vad innebär emot?

Janos öppnade en sammetspåse och delade ut två schackpjäser åt var och en.

Alla utom Johan hade nu två bönder i handen, en svart och en vit. Johan såg hur de fördelade pjäserna i var sin handflata och slöt sina händer så att pjäsen inte längre syntes. Den vita bonden vilade i den högra handen och den svarta vilade i den vänstra. Sedan lade de armarna på armstödet med den knutna näven vänd uppåt. Janos ställde sig vid sidan om Laszlo och höll fram sina slutna nävar. Manschetten på skjortan gled upp och slingriga tatueringar som verkade fortsätta uppför hela vänsterarmen blev synliga. 

Johan såg att Anna och Viktor bytte blickar. Menande höjde han på ögonbrynen men hon skakade avfärdande på huvudet.

Laszlo bröt plötsligt tystnaden.

”Jedan, dva, tri!”

Alla utom Laszlo öppnade en hand och Johan såg att Janos, Viktor och major Ivan höll en svart bonde. Alex, Anna och doktor Adnan höll en vit.

Laszlos händer var fortfarande slutna.

”Det blev oavgjort, tre vita och tre svarta. Då är det jag som avgör.”

Sakta öppnade han sin högra hand där den vita bonden blev synlig. Janos mullrade och Ivans käkar bet ihop så hårt att han blev vit kring munnen. Viktor nickade bara helt kort men hans syster skrattade till och Alex log.

Laszlo reste sig upp och ställde sig framför gruppen med ryggen mot härden.

Borta var psykopaten, galningen som Johan hade träffat första gången.

Han insåg nu att det var en fasad, en mask för att dölja den verklige Laszlo. Mannen framför honom var oerhört karismatisk, det var lätt att förstå att hans släkt dominerat Balkans historia i århundraden.

Nu riktade han hela sin uppmärksamhet mot Johan som fann sig helt trollbunden.

”Kapten Johan Stenbäck, du har redan förstått att allt inte är vad det synes vara. I många år har jag spelat ett spel och dolt vem jag är och mina verkliga avsikter. Allt jag har gjort är för Balkan och människorna här.”

Han såg ner på sin slutna högra hand där kejsarinnans ring glimmade på lillfingret.

”Mycket snart är det dags att stiga fram i ljuset, stoppa all blodspillan och återge landet dess forna glans.”

Laszlo sträckte ut sin hand mot Johan, där den vita schackpjäsen vilade i hans handflata. Bonden var utsökt snidad i elfenben, ett mästerverk i miniatyr.

Han log, ett leende så varmt och smittsamt att Johan log tillbaka och höjde handen för att ta emot spelpjäsen.

Men Laszlo hejdade sin hand och Johan hejdade sin, svartgröna ögon mötte grå.

”Alla här i rummet har fått samma erbjudande som du nu får. Hjälp mig att bygga upp ett nytt, fredligt och ekonomiskt blomstrande Balkan. Jag och Balkan behöver en man som du.”

Laszlos röst fick en slutgiltig ton när han återigen höll fram spelpjäsen till Johan.

”Är du med mig, Kapten Johan Stenbäck från Sverige?”