Kapitel 20 Tigerfällan

Bergen reste sig brant på höger sida och sträckte sina sträva toppar mot en allt mer mörknande himmel. Längs en förrädiskt smal stig hade Eldiana lett dem först västerut sedan mot norr. Viltstigens vänstra kant stupade brant ner mot dalen och

bilvägen skymtade som ett smalt, slingrande streck omgivet av grönska.

På ett långt led gick de, Eldiana först, tätt följd av Maria för deras nya bergsguide tolererade ingen annan direkt bakom henne. Efter Maria kom Anton, Thomas, Marco, Daniel, Kasper och Simon.

Simon gick medvetet sist, han höll sig undan från Eldiana. Marco hade förklarat att Simon räddat livet på henne, ändå väste hon som en ilsken katt om han kom för nära. Han höll sig också undan från grabbarna i Bravo, hans handgemäng med Eldiana hade väckt mycket munterhet och med spelad hjälpsamhet höll de utkik efter Toto åt honom.

Simon fann gliringarna tröttande, särskilt dem från Jonatan och var tacksam över att deras spanare skickats i förväg.

Eldiana vek plötsligt av från stigen och förde dem in i ett gytter av klippor och klyftor. Utan att tveka på stegen ledde hon dem till en skyddad bergsklyfta. Bravo lade ifrån sig sina packningar och satte sig ner. De skulle ta rast här och invänta Jonatan.

Kasper plockade fram bröd, ost och frukt, teamet hade inte ätit sedan de lämnade Idovac. Eldiana vägrade först äta men när Maria erbjöd henne sin mat tog hon emot. Kvinnan slet sönder brödet med tänderna och klunkade hastigt i sig vattnet, hela tiden med vaksamma blickar på männen runtomkring.

Thomas lutade ryggen mot bergsväggen och sträckte ut benen. Han satte fältflaskan mot munnen och kände det ljumma vattnet rinna nerför strupen. Han var först klar med maten så han passade på att studera kvinnan som satt mittemot honom.

Prästens syster.

Hennes sätt och vilda utseende gjorde männen i Bravo illa till mods.

Hon var mager på gränsen till tärd och ögonen i det smala ansiktet brann, brann som ögonen hos en domedagsprofet som kommit till dem med tidender om undergång. En beige keps var nedtryckt över huvudet och det mörka håret var samlat i en slarvig hästsvans.

Kläderna var en udda blandning av olika militära plagg.

Som om hon kommit över dem efter hand.

De flera storlekar för stora byxorna var uppkavlade nedtill och hårt hopdragna i midjan och militärskjortans långa ärmar var upprullade. Byxfickorna svällde av patroner och i bältet hängde en stor kniv i sitt fodral. Kniven fingrade hon ofta på samtidigt som hon stirrade på männen med smala kattögon.

Hon är som en tidsinställd bomb som när som helst kan explodera.

Några timmar tidigare, i lägret bredvid bilvägen, hade kvinnan klargjort att hon kommit för att visa vägen till banditernas huvudläger.

Många dagar och nätter har hon tillbringat i bergen, ständigt letande efter banditernas tillhåll och sin bortrövade syster.

Hon påstår att hon har hittat dem, men de var för många, så hon har avvaktat.

Eldiana märkte hans blick och slutade tvärt tugga på sitt bröd. Med ett lågt morrande tryckte hon sig mot klyftans vägg och drog upp vapnet i knäet. Maria blängde varnande mot honom och Thomas såg bort.

Länge hade hon misstänkt en man i byn och idag följde hon efter honom. Samme gänglige man som jag såg i utkanten av folksamlingen utanför Adems hus.

Han hade möte med en annan en man som ledde Eldiana till det lilla lägret vid vägen.

Där inväntade hon oss.

Maria hade lirkat ur den halvtokiga kvinnan mer information. När Eldianas och Benjamins syster blev bortförd så hade Eldiana dödat mannen som försökt våldta henne. Hon hade gett sig av ut i bergen och spårat upp och dödat en av banditerna med samma kniv hon dödat den förste. Sedan hade hon tagit hans vapen och kläder och börjat jaga.

En efter en har hon skjutit dem, alltid när de varit ensamma, alltid till döds och sedan noggrant dolt alla spår.

Eldianas utseende stämde överens med hennes berättelse, hon hade visat prov på sin pricksäkerhet när hon hjälpte Simon, så Thomas höll hennes historia för trolig.

Anton hade undrat var Eldiana hade lärt sig skjuta så bra men hon hade bara ryckt på axlarna. Enligt henne var det ingen, hon kunde bara.

Bravo hade beslutat att följa kvinnan, kvinnorna, för det var helt uppenbart att Maria hade bestämt sig. 

Eldianas syster Irma och de andra kvinnorna skulle räddas och Idovacrövarna stoppas.

Maria har fått som hon ville.

Men till vilket pris?

Det väldiga berget sträckte ut sina skrovliga armar ner mot dalen och där skimrade skogen i grönt med inslag av rött och gult, ett tecken på höstens annalkande. Uppe på berget var växtligheten sparsam med små seniga buskar och mängder av tistlar.

Med solen i ryggen satt Simon på ett stenblock och höll utkik.

En rovfågel landade en bit bort, burrade upp sig och kikade med blanka pepparkornsögon ut över stengyttret nedanför, helt omedveten om Simons närvaro.

Glömsk av omvärlden beundrade han fågeln men dess vilda skönhet och hårda ögon förde tankarna till Eldiana.

Han suckade, hennes sätt gentemot honom var påfrestande och Simon tog frivilligt första vakten för att slippa hennes ilskna blickar.

Hon räddade mitt liv.

Han kunde återigen se Fågelskrämman falla framåt över klippan och landa i buskarna och om igen såg han den svarthårige mannens stövlar slå i marken. Eldiana var skrämmande effektiv för det fanns ingen tvekan i henne, inget stopp.

Och jag räddade faktiskt hennes.

Om inte jag stoppat henne så hade hon blivit skjuten!

Simon suckade igen.

Han var en okomplicerad kille van vid okomplicerade tjejer. Han hade haft flera flickvänner men hans senaste bröt med honom före tjänstgöringen i Bosnien började.

Jag undrar vad Sara gör just nu?

Troligtvis snittar hon rosor på Blomstergården i Smålandstenar. Efter Sara gjort slut med mig så fortsatte mamma att berätta om henne i sina brev, hon hoppas att vi ska bli ihop igen.

Lilla mamma, hon tycker verkligen om glada, blonda, goa Sara.

Jag undrar vad hon skulle tycka om Eldiana?

Rovfågeln gav till ett skri och flög iväg.

Simon uppfattade en rörelse nere bland klippblocken och höjde sitt vapen.

Alla i Bravo hörde Simons signal och strax därpå kom Jonatan in i klyftan. Han slog sig ner bredvid Eldiana, ignorerade hennes hätska min och tog tacksamt emot vatten. De väntade spänt på hans rapport för Jonatan såg bekymrad ut.

”De är där, exakt som Eldiana sade. Jag fick krypa, kravla och klättra som bara den innan jag kunde se lägret. De har en post och verkar vara femton man i baslägret, alla beväpnade. Jag skymtade också tre kvinnor. Ge mig papper och penna så ska jag rita en karta.”

Maria halade upp sin svarta anteckningsbok ur benfickan och gav den till Jonatan.

Han skissade snabbt upp en enkel karta.

”En trång ravin leder in till lägerplatsen som brer ut sig som ett uppochnedvänt u med tvära bergsväggar och längst bort finns en grottöppning. 

Jonatan satte fingret på markeringen för grottan.

”Jag vet inte hur stor grottan är eller om fler finns inne i den. Men den används flitigt för det är fullt med spår utanför ingången.”

Han flyttade fingret till ravinen.

”Här uppe på vänster sida finns en vaktpost. Går någon in i ravinen ser han det direkt.”

Thomas begrundade den enkla kartan.

”Ravinen är som en flaskhals, går vi in där är vi helt utlämnade. Är det enda vägen in?”

Han såg sin väns dammiga ansikte spricka upp i ett litet leende.

”Det är enda vägen in för er.”

Jonatan lutade sig mot klippväggen och började hungrigt äta bröd och ost. Thomas vände sig mot resten av Bravoteamet.

”Det finns bara en väg in för oss och det är genom en trång ravin. Innanför finns minst femton välbeväpnade män, plus tre kvinnor och kvinnorna får absolut inte komma till skada. Hur går vi tillväga?”

Hans fråga möttes av tystnad men gruppens båda kvinnor utbytte blickar sedan nickade de.

Maria drog upp sitt ryggsäckspänne och satte sig sedan på knä och plockade ur några omaka klädesplagg som hon prydligt lade på marken lik en butiksexpedit som presenterade sina varor för kunden

”Eldiana och jag har en plan. Den tar oss igenom flaskhalsen och ända fram till deras ledare.”

Jonatan studerade plaggen på marken sedan skrattade han till och gav Maria en uppskattande blick.

”I ditt sällskap har man aldrig tråkigt!”

Marco såg från Jonatan till Maria och suckade uppgivet.

”Åh nej, Maria har fått Jonatan på gott humör, nu vankas det problem!”

Ett hest skratt hördes och alla stirrade på Eldiana. De var vana vid att hon fräste, väste och morrade åt dem med hårda ögon och arga gester, hennes skratt hade de aldrig hört. Eldiana reste sig upp och hennes glödande ögon fixerade Marco.

”Problema?”

Leende klappade hon sitt gevär, stödde det mot axeln och låtsades skjuta. Marco som fick geväret framför ansiktet bleknade.

”Nema problema Marco!”

Kvinnan med kannan snubblade till på den ojämna marken och vinet skvätte ut. Några droppar hamnade på hans skjorta.

”Se dig för din klumpiga kossa!”

Med ett rytande slog han henne rakt i magen och hon säckade ihop på marken, kannan föll ur hennes hand och krossades. Mer vin stänkte ut, över hans stövlar den här gången. Uppretad gav han henne en hård spark, sedan torkade han av de nedstänkta stövlarna på hennes blå klänning innan han ilsket stegade därifrån. I ögonvrån såg han hur de andra två kvinnorna ilade som skrämda möss fram till den värdelösa slynan och drog henne med sig.

Tigern struntade i dem utan såg sig istället runt om i lägret där hans män låg och vilade eller spelade kort.

Alla höll sig undan från honom för han var på uruselt humör.

Sex män hade han skickat och de hade fortfarande inte kommit tillbaka. Solen var på väg ner snart skulle det bli mörkt.

Varför dröjer Tjuren?

Han vet att jag hatar att vänta.

Tjuren var hans närmaste och mest pålitliga man, det visste han.

Men ett litet frö av tvivel fanns.

Under de senaste veckorna hade män försvunnit, bara när de var ensamma och det viskades och tasslades bakom hans rygg.

Att de hade tröttnat på hans hårdföra styre.

Att de hade tröttnat på att få så lite av bytet och stuckit.

Numera fick ingen ge sig iväg på egen hand.

Tungt slog han sig ner på bänken igen.

”Vart tog mitt vin vägen?” röt han.

En av kvinnorna kom med en ny kanna plommonvin som hon försiktigt ställde ner på det grova bordet tillsammans med en mugg.

”Håll dig undan hora!”

Tigern slog undan hennes hand och vettskrämd tog hon ett steg tillbaka.

”Jag häller upp själv, ta och skynda på med maten istället.”

I ett svep drack han upp det sura vinet och fyllde på nytt sin mugg.

Det är bäst för Tjuren att han har ett bra byte med sig.

Vi behöver mer pengar, mer vapen och nya kvinnor.

Återigen fyllde han på muggen.

Och bättre dricka än böndernas värdelösa piss.

Männen kopplade långsamt av igen, för när bossen drack lugnade han ner sig.

Tigern var ett passande namn.

Få män var så vildsinta som han.

Fingrarna sökte försiktigt efter fäste när han för andra gången klättrade i de bosniska bergen. Nordiska berg är hårda men här är stenen mjuk och vittrar lätt sönder, så klättra här är en utmaning.

Högerfoten gled ner en bit och Jonatan blev hängande i fingrarna tills foten fick nytt fäste.

Men jag gillar utmaningar.

Han hade alltid älskat att klättra och hans äldre syskon hade tidigt lagt märke till denna talang. Jonatan blev tvingad att klättra in i hus eller lägenheter för att stjäla åt dem.

När jag kom till Sigtuna så var jag redan en erfaren inbrottstjuv. Men där tog det stopp. Brorsorna kom från Stockholm och försökte få med mig, men då hade jag träffat Thomas. Aldrig mer gick jag i deras ledband.

Centimeter för centimeter tog han sig ner för klippväggen tills han hamnade på en smal avsats ovanför grottmynningen, belåten kröp han ihop och lät sig smälta in i skuggorna.

Nu skulle Maria bli nöjd, för jag är helt obemärkt!

Lägret bredde ut sig nedanför honom. Tält var utspridda över hela klyftan och i mitten fanns en matplats byggd av grova plankor. En kvinna stod vid eldstaden och lagade mat. Vid ett av borden satt en ensam man med en vinkanna bredvid sig. Resten av männen i lägret var utspridda, några låg och vilade rätt nära Jonatan.

En ung kvinna skyndade in i grottan, helt omedveten om Jonatan på avsatsen ovanför. Han fick en hastig skymt av hennes sönderslagna ansikte.

Männen här är svin!

Eldiana borde få skjuta dem allihop.

Jonatan landade mjukt på det torra gräset bredvid ingången och smög in i dunklet.

Grottan var inte stor, det mesta av utrymmet upptogs av en massa lådor. Men vid ena väggen fanns några enkla bäddar och på en av dem låg en orörlig gestalt. Han såg kvinnan han följt efter luta sig över bädden och säga något med en klagande röst. Jonatan gick fram och höll upp sina händer med handflatorna utåt. Det var dags för frasen Marco lärt honom.

”Nemojte se bojati. Zelimo vam pomoci.”

Kvinnan spärrade upp sina ögon, inte det minsta lugnad av Jonatans ord. Hon öppnade munnen för att skrika men Jonatan tryckte in en trasa i hennes mun.

Den fick henne att storkna.

Ledsen tjejen, men du tänkte skrika.

Effektivt blev hon bunden till händer och fötter och försedd med munkavle.

Jonatan böjde sig sedan över bädden och ruskade beklämd på huvudet.

Hon kommer inte att avslöja oss.

Kalashnikovens fem kilo träffade utkiken rakt över huvudet. Han stöp i backen som en klubbad oxe och Anton kunde utan problem sätta på en munkavel och binda honom.

Fast Daniel kommer att gräla på mig och tycka att jag slagit banditen för hårt i huvudet.

Anton gömde utkiken bakom en stor sten sedan lyssnade han spänt.

Det är lugnt. De har inte märkt något.

Han tog sig sedan försiktigt närmare baslägret och lade sig så han hade god uppsikt. På andra sidan ravinen var Eldiana redan på plats och mellan dem slutade passet som ledde in till skurkarna.

Anton ogillade planen.

Hans plats var vid Marias sida och nu hade han återigen blivit separerad från henne.

Min uppgift är att skydda henne, ända fram till Kaptenen och Laszlo.

Han och Maria hade haft en livlig diskussion men hon hade insisterat. I egenskap av Bravos bäste skytt så var hans plats ovanför ravinen.

Jag gav med mig, men det här är sista gången.

En skugga rörde sig längst bort i lägret, gled fram mot en man som föll ihop i en hög. Anton log ett bistert leende och makade sig tillrätta.

Jonatan jämnar till oddsen till vår fördel.

Flera av männen i lägret samlades kring sin ledare efter att ha hört utkikens vissling. Tigern satte ner sin mugg med en smäll och reste sig ostadigt upp.

”Äntligen, utkiken har fått syn på dem.”

Ravinens öppning låg i djupare skugga än lägret men han kunde ändå se silhuetterna av sina män.

Först kom tjuren, störst och längst i gruppen, tillsammans med en fånge med bakbundna händer. Resten av männen kom på en rad bakom.

Han har med sig kvinnan.

Förväntansfull tog han ett steg framåt och bredde välkomnande ut sina armar. Tjuren och kvinnan kom emot honom, de andra spred ut sig på ett led. Nu kunde han se henne ordentligt, visserligen hade hon manskläder på sig, men det var en riktig godbit.

All ilska som hade sjudit i honom hela dagen rann av honom, nu kände han bara vällust.

Den här får inte mina män röra.

De får hålla sig till de andra kvinnorna.

Kvinnan framför honom avbröt abrupt hans angenäma tankar, plötsligt var hennes händer inte bundna bakom ryggen utan höll i en pistol. Chockad insåg han att mannen bredvid henne var en okänd bjässe i Tjurens keps och skjorta!

Det är en fälla!

Alltför sent röt tigern.

En kort stund rådde förvirring och det räckte för svenskarna. Jonatan hann expediera tre män innan de blev upptäckta och i den korta stunden av överraskning, tog han hand om en man till.

Kasper slog ner Tigern i samma stund som han drog vapen och Thomas, Simon, Marco och Daniel höll sina vapen riktade mot resten av banditerna. Thomas beordrade männen att lägga sig ner men de började dra vapen istället. Eldgivning hördes, ljudet från de skarpa smällarna studsade mot bergsväggarna och flera av banditerna föll omkull.

Resten av dem fick syn på Anton och Eldiana ovanför klyftöppningen och då insåg de att de var besegrade. Samtliga kastade sig på marken med armarna över huvudet.

Alla skurkarna avväpnades och föstes ihop i ett hörn av lägret, där Simon och Kasper band dem. Maria och Marco skyndade till kvinnan vid lägerelden, hon låg på marken i en darrande hög med en skjuten man bredvid sig, chockad lät hon Maria hjälpa henne upp.

Simon såg Eldiana komma ilande in i lägret ivrigt sökande med blicken efter sin syster. Hoppfull sprang hon fram till Maria och Marco men stannade tvärt.

Bykvinnan mellan dem hade bleknat när hon fick syn på Eldiana.

Det gjorde ont i Simon när han såg Eldianas hoppfulla min försvinna.

Plötsligt såg hon så liten ut, ensam och skör.

Hon sträckte vädjande ut händerna framför sig, Simon hörde henne viska, det var som om hon var rädd att säga ordet högt.

”Irma?”

Daniel var på väg till de skjutna männen när Jonatan förekom honom. Med ett fast tag om hans arm drog han honom mot grottan.

”Det finns en skadad kvinna därinne” sade han med kärv röst.

Daniel slutade protestera och skyndade till grottan med stora kliv.

Inne i grottdunklet var han nära att snubbla över en kvinnokropp, men när han hejdade sig föste Jonatan honom längre in i dunklet.

”Det är inte hon som behöver din hjälp utan kvinnan där borta vid väggen!”

Daniel sjönk ner bredvid gestalten på marken. Han såg nästan ingenting, bädden låg längst bort från grottmynningen.

”Ljus! Jag behöver ljus!”

Ett klickande från en tändare hördes och Jonatan höll fram en fotogenlykta som jagade undan dunklet.

På den enkla bädden låg en ung kvinna och en gammal filt täckte det mesta av hennes blåa klänning.

Daniel bet ihop tänderna så hårt att det började värka i käkarna för hennes ögon stirrade glasartat mot taket.

Helvete också!

Han tog hennes puls men den var borta.

Daniel såg blod i hennes ena mungipa och knäppte upp klänningen. Med varsamma händer kände han på hennes blåsvullna mage.

”Jag kan inte hjälpa henne, hon är död. Hon har blivit slagen eller sparkad i magen, vilket troligtvis spräckte mjälten.”

Varsamt knäppte han igen klänningen och slöt hennes ögon.

Även i döden var hon vacker med smala, fina drag inramat av blankt, korpsvart hår.

När han drog upp filten över hennes ansikte insåg Daniel plötsligt vem hon var.

Han reste tungt på sig och såg på Jonatan, samma insikt fanns även i hans ögon.

Då hördes ljud från grottmynningen och Eldiana kom inspringande tätt följd av Maria och Anton.

Hon såg sig omkring och fick syn på den täckta kroppen bakom dem.

”Irma!”

Eldiana rusade fram och knuffade undan Daniel och med ett förtvivlat rop omfamnade hon sin syster. Tårarna rann nerför hennes ansikte och blötte ner den döda kvinnans klänning. Eldiana vaggade sin syster som om hon vore ett litet barn, strök med handen ömt över hennes hår.

Daniel klarade inte av att se hennes förtvivlan utan vände sig bedrövad bort.

Maria hjälpte den andra kvinnan på fötter och tog av munkavlen. Även Marco var där, han löste upp hennes bundna händer och fötter samt talade lugnande med henne.

Men kvinnan lät sig inte lugnas utan pekade på Jonatan och skrek med anklagande röst.

Jonatan höll avvärjande upp sina händer.

”Jag var tvungen att få tyst på henne och det snabbt, hon tänkte skrika.”

Det blev för mycket för Daniel.

”För helvete Jonatan!”

Ilsken kastade han sig över Jonatan och fastän Jonatan var både kortare och lättare så hade Daniel inte en chans. Smidig som en katt undvek Jonatan honom och plötsligt låg Daniel på grottgolvet och kippade efter luft. 

En uppretad Jonatan lutade sig över honom.

”Ge dig inte på mig, det är inte jag som har misshandlat kvinnorna här!”

Han höll fortfarande i lyktan som nu svajade upprört i sin ring.

”Vad skulle du ha gjort i mitt ställe? Låtit henne skrika och äventyrat allas säkerhet? Du är för vek Daniel och jag hoppas du aldrig möter en kvinna som utnyttjar det!”

Vid de orden ilsknade Daniel till igen men innan han hann svara kom Maria fram och hennes ögon gnistrande av vrede.

”Nu räcker det, tänk på kvinnorna härinne! De har upplevt tillräckligt med våld.”

Ett blodisande tjut från Eldiana avbröt dem, hon släppte plötsligt taget om sin döda syster och rusade ut ur grottan.

Alla stirrade som förstenade efter henne, Anton var den förste som rörde på sig.

”Vi måste stoppa henne. Hon är på jakt igen!

Tigern var rasande, käken ömmade efter slaget han fått av den blonde jätten och det kändes som om flera tänder var lösa.

Vi trodde verkligen att de var Tjuren och hans män som kom tillbaka! Vad hände vid vägen, är de döda, tillfångatagna eller lyckades någon fly?

Han slet i repet runt handlederna men det satt hårt, händerna kändes bortdomnade.

Hälften så många och med två kvinnor har de fullständigt lyckats överrumpla oss.

Vilka de än är så kommer de inte från den här trakten! Vår tipsare i Idovac ska få för detta, det var mycket han inte berättade. De är välutrustade som FN-soldater och kläderna är militära men inga soldater härifrån bär sådana kläder.

Han såg kvinnan som låtsats vara fånge skynda in i grottan med en annan man tätt efter.

Hon ska dö för att hon lurade mig.

Ingen har lyckats hålla mig fången, snart är jag fri igen och då ska slynan dö.

Långsamt.

En man vid lägerelden, gruppens ledare, som också iakttagit slynan vände sig om och stirrade på Tigern som om han hört hans tankar. De gråa ögonen var kalla som is.

Tigern hånlog.

Så hon är din kvinna? Du ska se på när hon dör.

Inifrån grottan hördes skrik och jämmer. Tigern spottade i marken, saliven var prickig av blod.

Värdelösa, pipande kvinnor, de är odugliga till allt utom ett.

Kasper sökte efter störar som de kunde binda fast fångarna vid, så det var Simon som höll dem under uppsikt. Han satt på ett bord en liten bit från de bakbundna männen och såg hur deras ledare uppmärksamt iakttog alla i lägret, särskilt Thomas borta vid lägerelden som gick igenom vapnen de beslagtagit.

Tigern var en stor karl med grova drag som om en skulptör huggit dem i sten. Hans män såg lika hårda ut, men saknade den hänsynslösa vildsintheten som deras ledare utstrålade. Simon förstod mycket väl att de här männen lyckats terrorisera människorna i trakten.

Tigerns mörka ögon glimmade särskilt illvilligt när han glodde efter Maria och då lät det som om han morrade. Ljudet fick Simon att rysa.

Vad kommer Adem och de andra göra med Tigern och hans män?

Vilket straff får de?

En kvinnas plågade skrik avbröt abrupt hans funderingar.

Vad har hänt?

Han såg henne rusa ut ur grottan men det var inte slynan som lurat honom utan den andra kvinnan, byhoran.

Upprörd rusade hon mot borden vid lägerelden sedan sprang hon vidare rakt mot honom.

Jag är inte rädd för en kvinna. Vad kan hon göra? Gråta, yla och riva mig i ansiktet som kvinnor brukar?

Den fräknige, rödhårige soldaten som hela tiden hållit dem under uppmärksam bevakning satt plötsligt som helt bedövad och lät kvinnan rusa förbi.

I en enda flytande rörelse fick hon fram en pistol vilket suddade ut Tigerns föraktfulla min.

Det där är mitt vapen!

Den tanken blev hans sista.

Kvinnan satte mynningen mot hans panna och tryckte av

Blodet från Tigerns sönderskjutna huvud stänkte och banditernas panikslagna skrik blandades med ljudet av fler skott. Ännu mera blod och hjärnsubstans skvätte ner de fastbundna männen. När kroppen på marken inte längre rörde sig siktade Eldiana mot de andra, banditerna hukade och skrek på hjälp.

Simon vaknade upp ur sin bedövning, rusade fram till Eldiana som var på väg att skjuta igen. Ett skott till brann av upp i luften, sedan vred han vapnet ur händerna på henne. Kasper dök upp vid Simons sida, tog hand om vapnet och backade sedan undan.

”Ta hand om henne, jag har koll på fångarna!”

Från som det verkade ingenstans fick Eldiana fram en kniv, lika lång som hennes underarm. Med båda händerna om fästet högg hon mot närmsta bandit, han hade fått ögonen igensmetade med blod och såg inte klingan. Men de bredvid honom vrålade högt och försökte rulla undan men föll bara in i varandra. Simon tacklade omkull henne, de rullade runt och med sina händer om hennes körde han ner kniven djupt i den hårda marken. Sedan bände han loss hennes fingrar. 

Eldiana skrek och sparkade vilt, sträckte sig efter knivfästet men Simon höll fast henne.

”Jag släpper dig inte.”

Hon klöste hans ansikte och händer men Simon gav inte efter. Bestämt slog han armarna om den smala, tunna kroppen och låste fast hennes armar längs med sidorna.

”Jag släpper dig inte.”

Med ens slutade hon slå och sparka och föll istället gråtande ihop i hans famn. Osäker på om hennes ilska var borta väntade han en stund, sedan satte han sig upp men höll fortfarande fast henne och mötte hennes blick. Ögonen var inte galna längre utan djupa brunnar av sorg. Hennes röst var sprucken.

”Irma is dead, Simon, she is dead!”

Hon fortsatte att gråta medan Simon hjälpte henne upp, sedan förde han henne varsamt bort från Tigerns sönderskjutna kropp, tog med henne till lägerelden där Maria väntade.

Kasper stod kvar och stirrade på förödelsen.

Mannen närmast Tigern var nedstänkt med blod, han spydde gång på gång trots att han inte längre hade något kvar att kasta upp. Flera verkade chockade över sin ledares plötsliga död och någon vrålade av ilska.

Kasper drog sakta upp Eldianas kniv ur marken, den satt en meter ifrån banditen som hon försökt hugga ihjäl. Mannen som hade blinkat bort blodet från ögonen stirrade på kniven, sedan skrek han upprört efter Eldiana, men tystnade när han såg Kaspers bistra min.

Kasper vägde begrundande kniven i handen sedan torkade han av den mot markens torra, borstiga gräs. Med tummen drog han längs knivens egg, den var sylvass.

En tunn strimma blod bröt fram.

Han släppte blicken från knivbladet och stirrade på männen, några tittade bort men några såg tillbaka med hatiska ögon.

Mördare och våldtäktsmän.

Kasper tog några kliv bakåt och höll upp kniven i luften, bladet glimmade och han hade männens fulla uppmärksamhet.

”Vad jag undrar över, har tillräckligt med rättvisa har skipats?”

Med en häftig rörelse for han runt och stötte ner kniven i det grova bordet bakom honom.

Sedan dök han in i ett av tälten och kom ut igen. Med en filt i handen steg Kasper fram och rullade in Tigerns kropp i den.

Männen satt tysta och såg sin döde ledare föras bort.

Tigerfällan hade slagit igen.

Marco lade på mer bränsle, veden sprätte upp gnistor mot natthimlen, där tusen och åter tusen stjärnor gnistrade.

”Ikväll kan vi elda på ordentligt, det är ingen som ser oss häruppe bland bergen.”

Alla i Bravo satt församlade kring elden, även Eldiana var där. Hon som innan väst vid blotta anblicken av Simon vägrade släppa taget om honom. Nu hade hon krupit ihop tätt bredvid och sov utmattad av all gråt. De andra två kvinnorna hade dragit sig undan i grottan, lättade över att vara befriade men illa till mods bland soldaterna.

Marco såg bort mot grottan där allt var stilla.

”Vi sover härute inatt, kvinnorna behöver vara ifred. Tigern och hans män behandlade dem som slavar. Misshandel och våldtäkt skedde varje dag under fångenskapen. De säger att fler kvinnor har dött här förutom Irma. Men det får bli Adems sak att reda ut, tack och lov.”

Thomas nickade.

”Imorgon tar vi kontakt med Adem, fångarna och kvinnorna är hans problem. Men vi ska hjälpa honom med en sak. Att ta hand om angivaren som bor i byn.”

Daniel som suttit och stirrat in i elden rätade på sig.

”Jag anmäler mig som frivillig. Låt mig fånga honom.”

Han lade märke till deras förvånade miner och log ett snett leende.

”Den här gången kan jag ge mig på någon som är skyldig.”

Daniel såg lättad ut när han hörde Jonatan skratta till.

”Tappa inte humöret bara Daniel, du har lika kort stubin som en björn med tandvärk!”

Thomas kände till bråket mellan dem, men nu verkade Daniel vilja sluta fred.

”Du får ta hand om kräket, Daniel. Vi ger oss av så fort solen går upp.”

Ett klirrande ljud hördes en bit bort och Kasper dök glädjestrålande upp med hela famnen full med flaskor.

”Kolla vad jag har hittat grabbar, öl!”

Maria såg på när flaskorna langades runt lägerelden. Ivriga händer sträcktes ut när Kasper flinkt öppnade flaskor på löpande band.

”Tvåöls-regeln gäller fortfarande, även om vi inte är FN-soldater längre.”

Ingen protesterade över Thomas order, alla visste hur oklokt det var att bli berusad.

Kasper öppnade sin och svepte den i njutningsfulla klunkar som hördes över brasans knastrande.

”Ah, det var gott. De kan göra öl här på Balkan till skillnad från spaghettiätarna i Italien. Kommer ni ihåg den så kallade ölen vi drack på hotellet i Milano, då när ni var som små rädda skolpojkar, efter att Maria läxat upp er?”

Maria fick en ölvåt puss på kinden av Kasper innan han öppnade ölflaska nummer två.

Hon såg häpet på honom, Kasper var vanligtvis inte den som strödde pussar omkring sig. Tvärtom var han väldigt svensk av sig, visade inte gärna sina känslor öppet.

”Det var som tack Maria, du har gett mig ett minne som jag kommer vårda ömt. Deras miner där i korridoren, det var obetalbart!”

Simon tog en klunk ur sin flaska men höll samtidigt en beskyddande arm om Eldiana som låg bredvid honom med en filt svept över sig. Han skrattade lågt för att inte störa henne.

”Ja, just det, vissa här tyckte du kunde ta anställning vid cirkus, du var väldigt tydlig, de skulle passa som clowner.”

Thomas snörade av sig kängorna sedan ställde han dem bredvid elden och drog av sig de gråa militärsockorna och lade dem över kängorna. De andra gjorde likadant och en känsla av hemtam trygghet kom över Maria.

Hon hade sett Johan göra det så många gånger.

Loj sträckte Thomas ut sig bredvid elden och såg menande på Simon och Kasper.

”Jag kommer inte ihåg det där med clowner, vad jag däremot minns var två förskrämda gossar som insisterade på att vi skulle smyga förbi Marias dörr när vi gick och lade oss.”

Anton flinade.

”Just det, som hoppade högt för minsta ljud och höll på att pinka på sig när en gubbe öppnade sin dörr.”

Maria såg generad ut.

”Jag ångrade vad jag hade sagt, morgonen efter skämdes jag faktiskt. När jag satt ensam först vid frukosten, fick jag för mig att ni hade rest tillbaka till Sverige igen. Jag blev så lättad när ni kom ner för att äta frukost med mig.”

Thomas gråa ögon fixerade hennes, med ens såg han allvarlig ut.

”Du oroade dig i onödan.”

Maria nickade sedan blinkade hon bort några tårar som oinbjudna dök upp i ögonen. Hon märkte hur besvärade alla kring elden blev, utom Anton som lade en arm om henne.

”Vi har kommit långt och ni har gjort så mycket. Tack allihop, tack för att ni följde med. Utan er…”

Mer fick hon inte fram, orden stockade sig i halsen. Lättnaden över att ha kommit så här långt och den ständiga oron för Johan blandades till en plågsam klump innanför bröstkorgen.

Kring lägerelden blev det tyst, det enda som hördes var eldens sprakande. Maria såg eldsflammorna lysa upp deras ansikten, sju ansikten som hon kommit att lita fullständigt på. Thomas var den ende som såg på henne, de andra stirrade in i elden, men när han märkte att hon var medveten om hans blick såg han hastigt bort.

Ett vedträ knäppte till och hundra gnistor for upp i skyn.

Jonatan bröt den generade tystnaden.

”Du dricker ingen öl, ska jag öppna en flaska åt damen?”

”Nej tack, men jag är sugen på…”

Flörtigt blinkande avbröt Jonatan henne.

”Jaså, du är sugen på något annat, lite massage kanske?”

Raskt tömde han sin flaska och gick bort till henne, stötte bort Antons arm och började massera hennes axlar.

”Du är ju stel som en pinne. Kom och lägg dig i ett av tälten så ska jag göra dig mjuk och avslappnad.”

Maria blev full i skratt, tacksam förstod hon att han försökte få henne glad igen. Hon vred på huvudet och mötte hans spjuveraktiga blick.

”Jag tänkte säga att jag är sugen på te!”

Runt elden hördes skratt och en grimas for över Jonatans ansikte, han höjde en varnande hand i luften.

”Inga kommentarer från er andra tack, ni håller truten allihop!”

Han höll kvar en hand på hennes axel.

”Te.”

Ordet uttalades med tydlig avsmak.

”Är du säker? För det är inte det jag är bäst på!”

Maria brast i skratt, ett härligt skratt som fick de andra att förhoppningsfullt spetsa öronen.

”Nej, du är bäst på att hamna i de mest konstiga situationer.

Du har fortfarande inte förklarat varför du idag var ensam i en ravin med två banditer, varav den ene hade sin dingelidång hängande utanför brallorna?”

Jonatan suckade högljutt när han hörde sina polare garva. Han slog sig ner bredvid henne och sträckte uppfordrande ut en hand.

”Dingelidång?” sade Kasper och tryckte en ny öl i näven på honom.

”Det har jag inte hört något om!”

Jonatan suckade igen och svepte halva ölen sedan, torkade han sig om munnen med handens ovansida. Alla såg förväntansfullt på honom.

”Den här kvinnan bredvid mig har ett sätt att vända och vrida på ord. Det var inte alls så som hon får det att låta!”

Han såg deras skeptiska miner och slog ut med handen.

”Ja, ja, jag ska berätta, men jag har dock följande krav, annars säger jag inte ett ord! Först fixar ni te till Maria, vilket får tyst på henne innan hon säger något ännu värre, sedan är två flaskor öl mina. Jag ska spara dem för kommande behov, i vissa kvinnors sällskap kan en känslig man behöva något stärkande.”

Med teamets vanliga effektivitet fick Maria på några minuter sitt te och Jonatan sina flaskor. Resten av kvällen blev munter under stjärnorna.

Varsamt lyfte Simon upp den sovande Eldiana och bar in henne i tältet där Maria redan hade lagt sig. För att inte väcka Eldiana lade han försiktigt ner henne på liggunderlaget och svepte sin egen sovsäck runt henne.

När han reste sig upp för att gå for en smal hand ut och fångade hans.

Eldiana var vaken och de stora ögonen var bedjande, hennes hesa och sorgsna röst fick det att knyta sig i magen på honom.

”Please stay.”

Simon visste inte vad han skulle säga eller göra, han blev stående på knä med hennes hand i sin. Bakom sig hörde han Marias röst.

”Stanna hos henne Simon, hon behöver dig. Jag tror att hon inte litar på sig själv nu när hon har förlorat sin syster. Men hon litar på dig.”

Maria väntade inte på svar utan tog sin sovsäck och lämnade tältet, tydligen tänkte hon inte komma tillbaka.

Simon lade sig på Marias liggunderlag och började genast frysa.

Det blir en kall natt i bergen.

Jag borde hämta fler filtar men om jag går, blir hon orolig då?

Eldiana förekom honom.

Plötsligt var hon bara tätt, tätt intill och drog sovsäcken över dem.

Simon frös inte mer.

Adem stod vid ett av salens fönster och drack sitt morgonkaffe. Gatan utanför fönstret låg öde i den tidiga morgontimman men han kunde skymta Bodjis gestalt uppe vid vägbommen i byns norra ände. Bodjis hund lunkade förbi, gammal och krum som sin husse, men liksom Bodji ständigt igång. Han hörde husets ytterdörr öppnas och hans mor klev ut på gatan med en bricka i händerna. Adem log när han följde henne med blicken.

Hon och de andra gummorna i byn turades om att utspisa gubbarna som höll vakt vid vägbommarna.

Men det är alltid min mor som kommer med mat till gamle Bodji.

Adem slutade le för bortom vägbommen höjde sig berget som en bister påminnelse och med tungt hjärta lämnade han fönstret. Han slog sig ner vid matsalsbordet och började gå igenom pappershögen i ett försök att skjuta undan sina dystra tankar.

En kraftig smäll från ytterdörren avbröt honom och modern kom in i salen med sådan fart att kjolarna virvlade runt benen. 

Häpen lade han ifrån sig papperen för hans mor sprang aldrig.

”Adem min gosse, skynda dig ut!”

Mor kallar mig bara min gosse när hon är ordentligt upprörd, vad kan ha hänt?

Nyheter nuförtiden var oftast dåliga, så det var med tunga steg Adem följde sin mor ut på trappen, men där möttes han av en oväntad syn.

Skurkarna som terroriserat trakten så länge kom på ett led gående nerför vägen, svettiga och dammiga med hopbundna händer, noggrant bevakade av de unga soldater som dagen innan lämnat en by i förtvivlan.

Adem stod som slagen av blixten men gamle Bodji och hans mor hade inte drabbats av samma handlingsförlamning utan sprang längs gatan och bultade på dörrarna, skrek åt folk att komma ut.

Och folket vällde ut, knappt påklädda, med barn på armen eller med frukostskeden i handen, en kör av frågor och rop blandades med hundars skällande. Den förut så stilla bygatan var förvandlad till oigenkännlighet och genom tumultet banade sig Aziz och Benjamin och gjorde Adem sällskap på trappan.

Soldaterna gjorde halt vid Adems hus och föste ihop de svettiga och trötta fångarna.

Iceman höll upp handen och väntade tills tumultet från byborna lade sig, sedan gav han order och två av soldaterna lyfte upp en kropp inlindad i en filt. Framför trappen stannade de och släppte taget om filten.

Ut rullade en manskropp med sönderskjutet huvud och ett sorl gick genom folksamlingen. Adem tog ett bestört steg bakåt och törnade in i Benjamin. Han hörde Benjamin och Aziz mumla böner, själv tog Adem ett djupt andetag.

”Detta är Tigerns kropp! Han är död och ni har tagit alla hans män till fånga?”

Icemans blick for sökande över folkhopen.

”Vi har tagit alla utom en. Men deras kontakt fattas, en angivare som bor här i byn.”

Bestört såg Adem på sina kollegor men de nickade bekräftande, de hade ju länge misstänkt just det och under stor diskretion försökt få reda på vem det var.

Men att det skulle finnas en här som gått deras ärenden och bistått banditerna, som gjort oss så mycket ont, bara tanken är ohygglig!

Några eftersläntrare kom skyndande längs gatan, bland dem änkan Jelenas son Milo, som alltid lika välklädd och välkammad. Milo trängde sig fram genom folkmassan men stannade tvärt när han fick syn på de bundna männen och den blodiga kroppen framför Adems hus.

Ansiktet blev blekt när han stirrade på Tigerns döda kropp och hans vanliga självgoda uppsyn smälte bort och istället såg han ut som om någon ryckt undan världen från hans fötter.

Det ansiktsuttrycket sade Adem allt.                                  

”Är det Milo som är angivaren?” frågade han.

Blicken Iceman gav Milo var kall, kall som is och den fick Milo att börja backa.

Nu förstår jag varför Maria kallar honom Iceman!

Iceman nickade.

”Vi har ett vittne, Eldiana, som såg Milo ta kontakt med banditerna.”

Adem beordrade Milo att stå still men Milo vände om och sprang. Några bybor rusade efter honom men Milo var för snabb. Som en hare löpte han längs bygatan och tog ett hopp över vägbommen.

Han får inte komma undan!

Iceman gav en kort order och till Adems förvåning var det gruppens läkare som tog upp jakten på Idovacs överlöpare.

Daniel sprang.

All vrede och frustration han känt dagen innan fick honom att springa fortare än han någonsin gjort och djupt inom sig fann han en oväntad upphetsning över jaktens okomplicerade enkelhet.

Om allt kunde vara så här enkelt.

Meter för meter tog han in på den flyende mannen, flög över vägbommen som hindrat Bravo när de första gången kom till Idovac. Milo framför honom vred på huvudet och när han såg hur nära Daniel var gnydde han till och tappade balansen.

Han tumlade omkull och gled flera meter över det grova gruset. Innan han ens glidit klart var Daniel över honom och sökte efter vapen, två knivar I byxfickan fanns en pennkniv men fastspänd runt vristen satt en betydligt otäckare kniv, ovanligt platt och alldeles sylvass.

Först tänkte han slänga iväg dem men stoppade dem istället på sig.

Knivar är Jonatans avdelning, jag ger dem till honom.

Milo började kravla framåt på mage men Daniel gav honom en spark och mannen föll ihop med ett kvidande. Skakad insåg Daniel vad han hade gjort.

Aldrig trodde jag att jag skulle sparka på någon som ligger ner.

”Ustanite, res på dig för helvete!” röt han på Milo, fast det var sig själv han var ursinnig på.

Milo lydde inte så Daniel slet upp honom, vred upp hans arm bakom ryggen och tvingade honom gå tillbaka till byn. Med bister tillfredställelse noterade han att killen inte såg lika snygg ut längre med uppskrapat ansikte och kläderna fulla med grus. Milo försökte slingra sig loss men Daniel bände bara upp armen ännu mer.

”Du gjorde ett stort misstag, man ska aldrig se bakåt när man springer!”

När Daniel kom närmare Adems hus såg han att en svartklädd kvinna i medelåldern stod och skrek på Adem och prästerna. Hon upphävde ett tjut när hon såg Daniel komma med sin fånge och började slita och dra i Milo samtidigt som hon nu skrek åt Daniel, men imamen tystade henne med en barsk tillsägelse och talade sedan med en så sträng röst att kvinnan bleknade.

Marco skyndade sig att översatta.

”Mamman är upprörd över hur vi behandlar hennes gullgosse. Imamen redogjorde vad hennes Milo har gjort sig skyldig till som Tigerns kontakt här i byn. Sedan tillade han att hon skämt bort honom och aldrig låtit honom ta ansvar för sina dumheter. Tydligen är Milo Idovacs odugling nummer ett.”

Daniel såg att byns ledare hade hunnit hämta sig efter den första chocken som åsynen av banditerna givit dem och de beslutade att Milo och banditerna skulle fängslas i ett av de plundrade husen. Byns invånare var av en annan mening, de samlades utanför huset och skrek efter hämnd, men Adem var bestämd. Med hjälp av Aziz lyckades han lugna ner dem, men det tog en stund och det krävdes mycket ropande från deras sida. Nu när byn inte längre var avskuren så skulle polisen kontaktas, de gav inte med sig fastän de blev hotade av upprörda bybor som bar både på knivar och vapen.

Daniel kände lättnad när han hörde det, han hade varit orolig för att pöbeln skulle få ta hand om skurkarna. Han hade diskuterat detta med Thomas, som vägrat ge med sig.

”Vi beskyddar inga skurkar” hade han sagt.

”Blir det en pöbelavrättning så går vi inte emellan, vi jobbar inte för FN längre. Men du oroar dig i onödan.”

Han hade rätt, igen.

Att några av oss står bredvid Adem har nog en dämpande effekt på byborna. De kan ju inte veta vad Thomas har beslutat.

Sakta började folkmassan skingras tills bara några smutsiga barn fanns kvar med stenar i händerna. Innan de gick in i huset vinkade byns ledare till sig en liten krumbent gubbe som ställde sig utanför byggnaden, i händerna höll han ett ålderdomligt gevär. Gubben skrek på barnen och hötte med näven vilket fick dem att hastigt släppa stenarna och springa iväg. Deras hastiga reträtt fick Daniel att le.

Barn vet hur man springer, ingen av dem ser tillbaka.

Ut ur huset kom Jonatan bärandes på en stol som han erbjöd den gamle. Gubben satte sig tacksamt och halade upp en flaska och några muggar ur de rejäla fickorna på sin gamla kavaj. Han vinkade till sig Daniel och bjöd dem på varsin rejäl mugg sprit. Daniel undertryckte en rysning när Jonatan svepte sin mugg.

Jonatan grinade åt Daniel och pekade på gubben.

”Vaktavlösningen har kommit Daniel, så vi kan inte stå här hela dagen och smådricka som sippa gamla skolfröknar! Botten upp!”

Med en suck svepte Daniel sitt glas och kände den hemska spriten rinna nerför strupen. Jonatan gav honom en hård klapp på ryggen vilket fick honom att sätta i halsen. Hans hostningar blandades med gamlingens skrockande.

”Det där gjorde du med flit!”

Bravos spanare svarade inte, utan såg sig istället omkring längs den soliga gatan.

Ansiktet var solbränt och det korta håret hade blekts ännu ljusare under båtfärden på Adriatiska havet. Borta var den vanliga, spefulla uppsynen.

Den som alltid retade gallfeber på Karin, de få gånger hon träffade Jonatan.

Hon tyckte illa om både Thomas och Jonatan, jag tror hon var rädd för hur de kunde påverka mig.

Nå, hon räknade inte med Maria.

Maria vände fullständigt upp och ner på min tillvaro och Thomas och Jonatan hjälpte till.

En hund av obestämd ras kom glatt travande och lade sig vid gubbens fötter, grymtade belåtet när gubben kliade den under hakan. Folket i byn vattnade sina odlingar de hade kring husen och en hästkärra rullade förbi, på väg ut till en av åkrarna.

Jonatan log och slog ut med armarna.

”Vilken skillnad mot första gången vi kom hit, Idovac är ingen spökby längre. Visst känns det bra att tillhöra de goda killarna?”

Daniel såg sig omkring, byn kändes inte hemsökt längre utan verkade ha kommit till ro. En bit längre upp utanför kyrkan fanns en liten folksamling, en bår lyftes upp och fördes med långsam värdighet in i kyrkan, tätt följd av sörjande människor.

”Vi lyckades inte rädda alla, men visst känns det bra!”

Adem, Thomas och Marco kom ut ur huset och den gamle halade fram spritflaskan igen och bjöd runt. Adem skålade med Thomas och skakade högtidligt hand, Daniel tyckte mannen såg tio år yngre ut, ögonbrynen gjorde inga fåror i pannan och de stora axlarna slokade inte längre.

Marco vände sig mot Daniel, han hade hört vad Daniel sagt.

”Min mamma säger alltid, man kan inte rädda världen men man kan göra den till en bättre plats att leva på.”

Jonatan, som avskydde sentimentala ordstäv, gjorde en ful grimas.

”Och min mamma sa alltid, här har du en hundring, spring ner till Pekka och köp en dunk sprit!”

Marco blängde på Jonatan, för ingen fick göra sig lustig över hans mamma.

”Måste du alltid vara så sarkastisk?”

”Jag är inte alls sarkastisk utan fullkomligt seriös. För så många gånger morsan sagt just de orden, så måste det vara ett ordstäv!”

Simon såg sig omkring bland de sörjande, förtvivlade människorna. Prästen Benjamin stod vid sin systers bår som Bravo turats om att bära hela vägen från lägret uppe i bergen. Varsamt drog brodern undan en flik av täcket hon var svept i och ritade korstecknet på hennes panna. Axlarna under prästskruden skakade till, Benjamin kämpade emot gråten. Eldiana gick tyst fram och tog hans hand, lågmält pratade hon en lång stund med honom. Med röda ögon såg Benjamin på Maria, Anton, Kasper och Simon.

”Tack för ni har fört hem båda mina systrar. Eldiana säger att Irma var död när ni kom dit och att hon själv blev galen av sorg och ilska. Hon säger att om inte du Simon hade stoppat henne hade hon skjutit alla banditerna och sedan sig själv. Tack Simon, för att du räddade henne.”

Det gjorde ont i honom när han såg deras sorg.

”Jag önskar att vi hade kunnat göra mer svarade han och kände sig otillräcklig.

”Minns Simon, vad du lovat sade Eldiana dämpat och lade sedan en tröstande hand på sin brors arm. Syskonparet gick undan från båren och två gamla män och två unga kvinnor kom fram, lyfte Irmas bår och bar den mot kyrkan, sörjande följde Eldiana och Benjamin efter. Utanför gav Eldiana Simon en sista blick innan kyrkportarna svalde henne.

Simon kände sig med ens ensam, men känslan varade inte länge för Maria, Anton och Kasper samlades runt honom.

Han tog ett djupt andetag, försökte skaka av sig all sorg.

”Eldiana påminde mig om ett löfte jag gav i natt.”

Simon tystnade, han klarade inte av att säga mer men de verkade förstå ändå. Kasper lade armen om hans axlar och Maria höll hans arm.

Tillsammans gick de till bilarna där resten av Bravo väntade.

Många farväl och handskakningar senare rullade bilarna för sista gången ut ur Idovac. Simon som satt i den första bilen med Kasper, Maria och Anton såg sig förgäves omkring efter Eldiana.

Många kom för att ta farväl, men inte hon.

Han försökte att inte bli olycklig men blev det i alla fall. Allting kändes tungt, istället för att se ut genom rutan på den slingrande vägen framför dem stirrade han ner på sina händer.

Hon har ju en syster att sörja, så hon måste ju vara hos sin bror och förbereda begravningen.

Hans dystra tankegångar avbröts av Kasper som skrattade till. Simon såg irriterat på honom men Kasper släppte ratten med ena handen och pekade.

”Titta inte på mig, utan ditåt ditt blindstyre!”

Uppe på en närbelägen kulle som deras bil passerade stod hon, hon hade bytt kläder och hade nu jeans och vit skjorta på sig. Håret som inte längre var hållet i en stram fläta fladdrade för vinden. I högerhanden höll hon sitt gevär och kring höfterna hängde ett patronbälte men i vänsterhanden som hon triumfatoriskt sträckte mot skyn, dinglade och glittrade något i solskenet.

Något av guld.

Simon sträckte abrupt på sig och famlade vid skjortlinningen. Hans guldkedja med korset han fått av familjen när han konfirmerade sig var borta. Istället hängde där något helt annat.

En silvermedaljong?

När gjorde hon det? Jag märkte ingenting!

Han knäppte upp kedjan och öppnade medaljongen. Ut föll en liten lock av blankt, kolsvart hår. Simon stoppade tillbaka hårlocken, vevade hastigt ner rutan, lutade sig ut och vinkade till Eldiana med berlocken dinglande i handen.

Hon log, strålade som en sol mot honom och Simon kände hjärtat svälla i bröstet.

Hon är så vacker!

Eldiana vinkade tillbaka sedan svängde vägen och kullen försvann bakom en vägkrök. Simon sjönk ner på sätet och satte varsamt tillbaka kedjan runt halsen.

Hennes underbara namn var som en sång i hans huvud.

Eldiana…

Jag håller mitt löfte.

Jag kommer tillbaka.