Del
4
Nedräkning Sun Tzu
“If you know your enemies and know yourself, you will
not be imperiled in a hundred battles; if you do not know your enemies but do
know yourself, you will win one and lose one; if you do not know your enemies
nor yourself,
You will be
imperiled in every single battle. “
10
“He who knows when
he can fight
and when he cannot
will be victorious”
Marias kropp kändes mjuk och varm och han
lät händerna glida ner till midjan. Hon stönade till av välbehag och bet honom
i örat.
”Du, du hast mich” viskade hon på tyska i
hans öra och Johan satte sig så tvärt upp att Anna ramlade ur sängen och ner på
golvet.
Ryskan som bara hade bh och trosor på sig
gav honom en sur blick.
”Vad är det för sätt, först vill du men
sedan vill du inte?”
”Du smög dig in här oinbjuden. Jag trodde
du var min fru.”
Johan reste sig upp, tände lampan och gick
till stolen med kläder. Medan han drog på sig ett par kalsonger ställde sig
Anna i sängen på alla fyra och putade med rumpan mot honom.
”Din fru kan omöjligtvis vara sexigare än
jag och hon är långt borta medan jag finns här.”
Johan var väl medveten om hur snygg ryskan
var men hon hade aldrig sett hans Maria.
Och kommer aldrig få det heller.
Anna särade på sina ben och vickade lite på
rumpan, när hon såg på honom över axeln var pupillerna i hennes bruna ögon
enorma.
”Kom nu kapten, jag vet att du vill… glöm
din tråkiga svenska fru.”
Han tog tre kliv fram till sängen och gav
henne en spark i ändan så hon flög över fotändan och landade på mage på den
äkta mattan.
”Ta ditt lilla arsle och packa dig härifrån.”
Först stirrade hon på sina uppskrapade
händer och knän sedan gned hon sig om baken. Minen var förbluffad, detta hände
inte henne. Sedan lågade ögonen till av vrede och hon såg ut som om hon tänkte
gå till attack. Johan var beredd på det men hon rafsade istället upp klänning
och skor från golvet och efter en hatfylld blick på honom lämnade hon rummet.
”Du hast mich” sade Johan på tyska efter
henne och visste, att med en enda välriktad spark hade han vänt lusta till hat.
När Johan kom in för att äta frukost var
Alex där. På tallriken framför honom fanns bara smulor men han hade kaffe kvar
i koppen. Ukrainaren hade som vanligt en bländvit skjorta på sig som var öppen
i halsen. På skrivbordet stod schackspelet och han såg att Alex hade gjort ett
nytt drag där Johans drottning återigen var hotad. Flera kvällar och nätter
igenom hade de spelat och Alex var skicklig, Johan hade lärt sig mycket av
honom.
”En av vakterna har berättat om ditt besök
i natt sade han och fortsatte utan omsvep, du måste verkligen älska din fru.
Kanske till och med mer än ditt eget liv?”
Johan satte sig mittemot och hällde upp en
kopp kaffe. Han drack alltid sitt svart och tänkte på att Maria hade minst
hälften mjölk och honung i sitt.
”Ja det gör jag. Maria är en speciell
kvinna.”
Alex gav honom en begrundande blick.
”Maria... Hon måste vara en mycket speciell kvinna eftersom du har
avvisat Anna. Alla män här drömmer våta drömmar om henne inkluderat mig själv.”
Sedan lutade han sig över bordet med en
intresserad glimt i ögonen.
”Vad hände egentligen? Det enda jag fått
höra är att mitt i natten lämnade Anna ditt sovrum sjudande av ilska.”
Johan bestämde sig för att säga den enkla
sanningen.
”Jag kickade ut henne.”
”Kickade? Alex såg ut som om han inte
trodde sina öron. Menar du… att du körde ut henne?”
”Med en spark i arslet” svarade Johan kort.
”Du kickade henne på riktigt?”
Förbluffad lutade sig Alex bakåt i stolen
och stirrade på Johan.
”Du är redan något av en legend bland
soldaterna i lägret eftersom du har spelat svensk roulett med Laszlo, men det
här tar priset! Det är hans fästmö du har sparkat på och var säker på att
Laszlo vet. Vad han tycker däremot, vet ingen.”
Sedan började han gapskratta.
Johan tittade på ukrainaren där han halvlåg
i stolen och såg upp i taket samtidigt som han höll sig för magen. När skrattet
lugnat ner sig kastade Alex en blick på Johan och då började han garva. Efter
en stund tittade en av Johans vakter nyfiket in innan han hastigt drog sig
tillbaka igen och då började Johan också skratta.
Hela situationen var absurd. Han var fånge,
åt frukost med en av Laszlos närmaste män och hade sparkat Laszlos fästmö i
baken.
För att göra saker ännu mer absurda så fattas bara Maria.
Men hon är tack och lov i trygghet!
Att Maria var i säkerhet var det som höll
honom uppe.
Alex slutade skratta, rätade på sig och
sträckte handen över bordet.
”Vänner? Jag har inte många riktiga vänner och det skulle vara en
ära om du var en av dem.”
Johan som var beredd att göra vad som helst
för att klara sig igenom sin fångenskap,
utom sex med en sexig ryska tänkte han småsyrligt, tog handen som tillhörde
Laszlos egen skarprättare och tryckte den.
”Du har mig som en. Vänner.”
Och han kände att han verkligen menade det.
Femton minuter före midnatt kom Victor och
hämtade Johan och förde honom ut i en kall och klar natt. Över de väldiga
bergen gnistrade miljoner stjärnor och nordanvinden som blåst ihållande i flera
dagar hade lagt sig.
En ceremoni skulle hållas för alla i lägret
och Johan var inbjuden att se på.
Ryssen verkade vara på gott humör när han
gick före till övningsfältet. Johan däremot var tankfull. Alex hade förklarat
på morgonen vad Laszlos erbjudande gick ut på.
Jag skulle få bygga upp infanteriet i ett Stor Serbien. Laszlo vill ha
ett modernt, starkt och effektivt försvar. Enligt honom är jag rätt man för
det! Han har många bra officerare men anser att de är fast i ett ålderdomligt
kommunistiskt tänkande.
Och efter det skulle jag vara ekonomiskt oberoende, fri att göra det jag
vill…
Enorma bål lyste upp övningsfältet och ett
podium hade byggts upp med talarstol och sittplatser. Laszlos närmaste krets
var redan på plats och Victor anvisade honom platsen bredvid Alex. Själv satte
han sig bredvid Johan och vakterna ställde sig bakom.
Victors hårda ansikte var plötsligt tätt intill
Johans.
”Vad hände mellan dig och min syster förra
natten?”
Johan såg lugnt in i de svarta ögonen. Han
var inte rädd för Victor. När det gällde honom själv var han aldrig rädd.
Maria klarar sig ekonomiskt utan mig. Hon får ut en försäkring genom FN
om jag dör och huslånet skrivs ner med häften. Hon klarar sig.
”Det har inte du med att göra.”
Han mera kände än såg att Alex blev stel i
stolen bredvid och vakterna höll andan. Victor rörde sig inte på en lång stund
sedan lutade han sig bakåt i stolen och såg ner på sina händer.
De öppnades och slöts en gång.
En signetring i form av ett varghuvud satt
på lillfingret och Victor snurrade exakt ett varv på den.
”Jag gillar inte dig och jag litar inte på
dig men du har min respekt. ”
Sedan reste han sig tvärt upp.
”Kapten Stenbäck.” sade han formellt och
gick.
”Har du dödslängtan? undrade Alex, ingen
säger så till Viktor!”
Johan skakade på huvudet och såg ut över
planen framför dem. Den var väl upplyst och runt om satt soldater i led efter
led. Den förväntansfulla stämningen kändes i luften lika väl som grillukten
från kokeldarna på andra sidan lägret. Han kunde ana konturerna av det väldiga
bergsmassivet som reste sig där lägret slutade. Maria kändes plötsligt så nära
som om han kunde sträcka ut handen och ta på henne.
”Nej, jag vill leva. Fast det viktigaste
för mig är att Maria är trygg. Och mitt ofödda barn.”
”Väntar din fru barn? Ska du bli far?”
”Sist jag pratade med henne trodde hon det.
Jag skulle få exakt besked när jag ringde nästa gång. Men istället så blev jag
fånge här. Så jag vet inte.”
Johan försökte hålla sin röst neutral, men
Alex hörde ändå hans längtan.
”Min vän, när du har tackat ja så kan jag
ordna så att du kan ringa henne.”
Han gav Johan en klapp på axeln och flinade
glatt.
”En son i en lång rad av söner… du kan
sätta upp ditt eget privata infanteri innan du fyllt femtio!”
Ett sus gick genom soldaternas led och alla
reste sig upp.
”Nu är det dags, sade Alex och hans röst
blev allvarligt, för det sista draget på Balkans stora schackbräde.”
Som en serbisk storfurste kom Laszlo gående
med Anna vid sin sida och med ett stort följe. Framför dem gick två
fackelbärare, sedan kom en kvinnlig dvärg med en örn på armen, hennes
armmuskler var starka för hon höll upp den stora fågeln utan att svikta. Den
hade en huva på sig med små bjällror och en kedja löpte från dess ben till ett
läderskydd som var fastspänt runt kvinnans breda arm. Efter ledaren kom uniformerade män och
kvinnor och allra sist kom två vakter med en medelålders man mellan sig som bar
handfängsel. Han såg arg ut och passade inte alls in i följet i sin illa
åtgångna kostym.
En fånge till tänkte Johan och mindes hur det gått för
den förra fången, den som han delat cell med.
Fast Vesslan var från Balkan. Den här mannen är inte härifrån.
Den karismatiske Laszlo höll ett tal som
Alex översatte där Johan fick sina misstankar bekräftade. Alla ledare i Balkan
som inte redan var i Laszlos tjänst skulle dödas. Nyckelpersoner var redo att
ta över kontrollen av alla länder som tidigare ingått i Jugoslavien. Inom tre
dagar skulle hela Balkan tillhöra Laszlo och de som tjänade honom och världen
skulle ställas inför fullbordat faktum. Och alla krig, små som stora inom
Balkan skulle vara över.
”Vi blir återigen Europas ryggrad mot öst.
Stor Serbien återuppstår!”
Bifallet var enormt. Soldaternas rop
blandades med rungande applåder.
Laszlo väntade en lång stund men applåderna
bara fortsatte, då höjde han sin hand och tystnaden lade sig över
övningsfältet.
I den tystnaden fördes den nye fången ut på
fältet.
Han är en högstatus fånge eftersom elitsoldater vaktar honom. Inga Helan
och Halvan här inte.
Johan kände ingen ånger över att han dödat
de bägge.
De fick vad de förtjänade.
Fången protesterade upprört och högljutt
och hans engelska hade en omisskännlig accent.
”Släpp mig genast! Ni har ingen rätt att
hålla mig fängslad! Jag är amerikansk medborgare och vet mina rättigheter!”
Han är som hämtad ur en film… ser ut som en amerikan, är gapig som en
amerikan och tror att rättigheter kommer av sig självt.
Amerikanen fortsatte gasta tills en av
vakterna klippte till honom rätt över munnen, då blev han tyst och gned sig
intensivt över käken.
”John Denver sade Laszlo, högste chef för
Röda Korset på Balkan, ni har befunnits skyldig till korruption, spionage och brott
mot folkrätt. Pengar som skulle gått till flyktingar har ni stoppat i egen
ficka, ni har sålt information till vapenhandlare och tillåtit islamistiska
terrorister göra utrensningar av kristna i
Bosnien.”
Ett sorl gick genom publiken och en ung
soldat ställde sig upp.
”Hela min familj är borta! Far, mor och
mina bröder, bara tolv och fjorton år var de! Avrättade som djur blev de och ni lät det ske!”
Ett av befälen röt åt soldaten som genast
tystnade och satte sig ner men stämningen hos publiken blev hotfull.
”Vi har bevis, fortsatte Laszlo, som vi
skulle kunna låta omvärlden ta del av MEN rättvisa ska skipas här och nu.”
Med blod rinnande ur mungipan stirrade John
Denver på Laszlo. Sedan började han gasta om sina rättigheter igen och den
andre vakten drog till honom på samma ställe.
Den fetlagde amerikanen hostade till och
spottade ut blod och en tand. Han stirrade förstummad ner i gräset efter den
sedan såg han upp på Laszlo.
Laszlo använde ingen mikrofon ändå hördes
hans röst över hela fältet.
”Inatt får ni en chans. Välj vem ni vill av
mina soldater att kämpa mot och vinn så får ni leva och kravla er hem till USA
igen.”
Laszlo gjorde ett svep med armen som
innefattade alla åskådare sedan gav han amerikanen en hård blick.
”Förlora så dör du.”
Ett nytt sorl gick genom soldaternas led
och de sträckte förväntansfullt på sig. Den unge soldaten som ropat om sin döda
familj ställde sig upp med hård blick och nu sade inte befälet åt honom att
sätta sig ned. Alla i publiken var vältränade och stridsberedda. Som soldater
var de mest vana att strida i grupp och då med vapen men bland dem fanns också
de män som ryssen tränat varje dag på fältet.
Viktors vargar tänkte Johan. De skulle jag till varje pris undvika att slåss mot.
Den ene vakten låste upp amerikanens handfängsel.
Denver såg ut som om han skulle börja gapa igen men fick genast ett slag över
axeln. Han masserade axeln en stund sedan började han långsamt gå runt fältet
och ignorerade den stående soldaten fullständigt, tills han kom till podiet där
Laszlos närmaste krets satt.
När han fick syn på Johan som hade sin
svenska uniform öppnade han munnen men Victor som återigen satt sig på platsen
bredvid Johan avbröt honom med en tjock rysk accent som annars inte hördes.
”Välj mig så ska jag ge dig en gåva, John
Denver från Amerika. En gåva som du inte
förtjänar.”
Så här på nära håll såg Johan att mannen
var 40-50 år, lång och med cirka 15 kilos övervikt där det mesta satt runt
magen. Men han hade tränat, det syntes på de välbyggda skuldrorna och
armarna. Denver ryckte till när han fick
syn på ryssen och tog ett steg bakåt, av allt att döma var han bekant med
Viktor.
”En gåva? Vad för slags?”
De bruna ögonen hos John Denver var
vaksamma. Han var säkert 20 centimeter längre än ryssen och mycket tyngre men
det var uppenbart att han var rädd.
”En snabb död amerikan.”
När Viktor log sitt vargleende bröt svetten
ut i pannan på Denver och han gick hastigt vidare. Han stannade framför Laszlos
talarstol där facklorna tydligt lyste upp honom.
”Jag har gjort mitt val men det är under
protest! Vilka garantier har jag att ni håller ert löfte till mig?”
Ett argt vrål kom från soldaternas led. De
tyckte inte om att han ifrågasatte deras ledare.
Laszlo rörde inte en min.
”Jag håller alltid mina löften amerikan,
svarade han kyligt. Vem har du valt?”
John höjde sin hand med en elak glimt i
ögonen och pekade rätt på Anna.
”Hon där har uniform inte sant och måste
därför vara en av dina soldater. Så jag väljer henne.”
En kompakt tystnad lade sig över fältet och
i den tystnaden reste sig Anna upp och gick ut i fältets mitt. Laszlos min var
outgrundlig när amerikanen stod kvar och studerade den slanka ryskan noga.
”Jag vill inte göra dig illa sade han och
gick efter henne samtidigt som han knäppte med knogarna.
Victor lutade sig framåt på stolen och
iakttog Anna och amerikanen.
”Känn dig själv och känn dina fiender sade
han lågt.
”Sun Tzu” sade Johan. Det är bra men det
finns ett citat från Krigskonsten som jag tycker bättre om.
”Och vilket är det kapten?” Ute på fältet
tog Denver av sig kavajen och rullade utstuderat upp skjortärmarna och blottade
sina stora armmuskler.
”Han som vet när han kan slåss och när han
inte kan, kommer att segra.”
Victor skrattade till men släppte inte
fältet med blicken. Hans syster tog av sig sin svarta uniformsjacka och satte
upp håret i en hård knut i nacken.
”Det ni sa skulle kunna gälla Denver, er
själv men även mig. Ni kapten, är helt bortslösad inom det svenska försvaret.
Svenska officerare är på väg att bli ett utdöende släkte på grund av era naiva
politiker. Efter millenniumskiftet kommer ni bara att ha kvar ert hemvärn och
en officer i Sverige är som vilken byråkrat som helst. ”
Han har rätt tänkte Johan och såg hur dvärgen som burit
örnen kom ut på fältet och ställde sig framför Denver med en låda som hon
öppnade. Hon bar samma svarta uniform som elitsoldaterna.
”Amerikan! Välj vilka vapen ni ska slåss
med” sade Laszlo.
John Denver såg ner i lådan och skakade på
huvudet.
”Jag väljer knytnävarna” förkunnade han och
höjde sina i skyn. De var stora och fick Annas händer att se mycket små ut.
Dvärgen såg på Laszlo som nickade och medan
vakterna, John Denver och Anna stod orörliga drog hon med hjälp av en kniv en
vid cirkel i gräset. Flera soldater satte ut facklor i spåret efter kniven så
att en cirkel av eld brann klart i midnattsmörkret.
Dvärgen gick på krumma ben skyndsamt efter
sin örn och kom tillbaka med den på armen. Hon tog av rovfågeln huvan och
rovdjursblicken blänkte i eldskenet. När hon höjde sin arm backade vakterna ut
ur cirkeln och Laszlos röst blev skallande hög.
”Vid örnens rop börjar striden!”
Med ett kraftfullt knyck av armen skickade
hon iväg rovfågeln. Den bredde ut sina väldiga vingar och flög i en spiral
högre och högre upp i luften. Nordanvinden som blåst i flera dagar hade mojnat
och tystnaden över fältet blev total. Alla väntade, spejade ut i mörkret där
örnen var en skugga under stjärnorna. Denver stod lätt hukad och såg på sina
nävar medan Anna såg på sin bror.
”Bistro!” ropade han och hon nickade
tillbaka.
Ett skri hördes i natten och med ett vrål
kastade sig amerikanen över Anna.
Hon föll bakåt och fick upp benen så att
han slungades upp i luften och ner på marken med ansiktet före. Han kom upp på
alla fyra och då träffade Annas stålskodda känga honom i solar plexus, han grymtade
till men hans hand kom ut blixtsnabbt och fick tag på hennes fot, han vred till
så hon damp i backen.
”Nu har jag dig flåsade han och vred om
foten på henne. Anna var vit i ansiktet av smärta men snodde runt så att hon
kom åt hans vad med båda händerna och ryckte till. Amerikanen föll bakåt och
knyckte till med händerna om foten.
Anna skrek.
Högt ovanför svarade örnen henne.
Denver kom flämtande på fötter och iakttog
Anna.
”Värdelösa ryska sade han och log när han
såg hur hon haltade på ena foten.
”Det enda ni ryskor duger till fortsatte
han och drog i sina stora händer, är att sälja er till amerikanska män.”
Anna svarade inte utan ställde sig med
nävarna lyfta som om hon var redo att boxas men hon var ytterst noga med att
inte stå på sin högra fot.
John skrattade och det var ett nedlåtande
skratt.
”Är det här allt ni har att komma med? Jag
vet Las Vegas artister i FJÄDRAR som slåss bättre än henne!” vrålade han och
sedan drog han till med högernäven rätt mot ansiktet. I sista stund gled hon åt
sidan utanför hans utsträckta arm, tog tag om hans näve med ena handen
samtidigt som hon slog undan hans ansikte åt vänster. Hältan var som bortblåst
när hon kickade undan hans ben så att han föll på rygg. Med ett fast grepp om
hans arm vred hon över honom på mage, satte ett knä i hans rygg och höll hans
arm uppbänd. Han vrålade som en ilsken
tjur och försökte slänga av henne men då for hennes fria hand fram snabbt mot
hans nacke och han tystnade tvärt.
Den stora kroppen rörde sig inte. Han var
medvetslös.
Då skrek Anna rätt upp mot himlen, det var
ett primalt, gällt skri som gav rysningar längs Johans ryggrad. Örnen svarade
henne med ett lika skarpt skri och plötsligt var dvärginnan där, knuffade Anna
åt sidan, vände på Denver och drog upp en lång blänkande slaktarkniv. Med ett
par väldiga hugg öppnade hon upp amerikanens bröstkorg som om hon styckade en
gris.
Och på mörka vingar svepte örnen ner och
slet till sig Denvers hjärta.
Den flög bara en kort sträcka, landade och
släppte sitt blodiga byte till marken.
Tystnaden bröts av soldaterna som jublade
och skrek och de ropade Annas namn om och om igen.
”Rättvisa har skipats!” förkunnade Laszlo
myndigt men Victors röst i Johans öra lät som en raspande fil.
”Din frist här hos oss har gått ut. Imorgon
vill Laszlo ha ert svar, kapten.
Laszlo vill ha ett ja, men jag, sade Victor med en menande blick
på örnen, vill ha ett nej!”
Fastän den stora fågeln lätt kunde knipsa
av hennes fingrar så satte dvärgen prompt tillbaka huvan som täckte ögonen och
fäste kedjan i dess ben igen.
Johan såg på hur örnen vildsint pickade
hjärtat i bitar, kastade dem upp i luften med näbben och svalde glupskt.
Och då, med soldaternas jubel i öronen och
den makabra synen ute på fältet, bestämde han sig.
“Du hast mich” sade han för andra gången under
ett dygn och visste att Victor skulle förstå tyskans dubbla innebörd.
”Ja!” svarade Victor och i hans ögon brann
eldar som kunde utplåna städer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar