Kapitel 24 Krigare

©Emmanuel Ortiz

Klockan var fyra på eftermiddagen och en tung tystnad vilade över landskapet.

Ingen vind fick trädens torra löv att rassla, inga fågelflockar flög över ängarna i jakt på mat och inga bönder arbetade på fälten.

Det var så tyst att Salko kunde höra sitt eget hjärta slå där han låg på mage och spanade ut över högslätten. Deras observationsplats låg högt och hade god sikt många kilometer bort.  I norr dominerade bergen och vid deras bas bredde en kompakt granskog ut sig för att senare tunnas ut och ersättas av träddungar och utspridda bondgårdar med tillhörande fält. Två vägar slingrade som utslängda snören mot norr och nordväst och rakt nedanför honom bredde en dal ut sig mot väster med en uttorkad vattenfåra i mitten. Till höger och söderut tog ännu en barrskog vid, först glest klättrande uppför en ås för att sedan tätna till en grön massa.

Salko och nordborna väntade.

Samtliga låg ner och kikarna användes med försiktighet så att inga reflexer skulle avslöja deras position. Ingen rörde sig och ingen talade.

Salko hade en gång i tiden utbildat soldater och han hade för vana att lägga märke till detaljer som kunde påverka mäns prestationsförmåga.

Något hade hänt i gruppen medan han var borta på förmiddagen. En spänning som hade funnits där under marschen genom skogen hade försvunnit.

Tom låg på platsen bredvid honom och skärskådade skogen i söder genom sin kikare.

Vad det än var som tyngde honom så är det borta nu, samma sak med prickskytten.

Just när Salko tänkte så vred Anton på huvudet och mötte hans blick och det var en blick Salko mött förut.  

Han hade sett den hos soldater i striderna som följde när Jugoslavien föll sönder och som chef för sitt team hade han mött den blicken hos män som visste att de skulle dö.

Inför den blicken hade Vesslan gjort tecknet mot onda ögat.

Bredvid Anton såg Mary ut över slätten, hon var blek under solbrännan och minen var sammanbiten.

Han är inte enbart prickskytt utan livvakt också, han lämnar aldrig hennes sida.

Salko blev irriterad på sig själv, hon distraherade honom.

Vad är det för speciellt med henne?

En hånfull röst viskade tillbaka.

Om Vesslan visste vad du vet, så hade han sagt att du har blivit varnad av kärringen i Bugojno och att Salko av Vitez ska ta sig i akt!

Plötsligt lät det som om ett massivt åskväder brutit ut i dalen nedanför dem.

Kroaterna och muslimerna som dolde sig i skogen söderut hade börjat skjuta stormeld rakt norrut. Deras tunga artilleri dånade och rök bolmade upp efter nedslagen i skogen framför bergen.

I den skogen finns serbiska styrkor.

Stormelden med 152- och 122-millimeters granater fortsatte en stund till sedan märktes rörelser i barrskogen där anfallsstyrkorna fanns. Pluton efter pluton med armija BIH, bosniaker, framryckte i kolonn norrut in i dalen följda av T 34 stridsvagnar som sköt mot utvalda mål på andra sidan. Skogsdungar splittrades och bondgårdar började ryka och brinna. Längre västerut skymtade kroatiska styrkor som också avancerade norrut mot serbernas position.

Nu har det börjat.

Nya ben läggs till gamla och platån blir ännu bördigare.

En dag kommer det flydda folket tillbaka och grödorna växer ännu bättre.

Salko väntade spänt, för hans plan på att ta gruppen till Vitez, hängde nu på vad serberna gjorde.

Att tro är inte detsamma som att veta.

Bosniakerna tog sig först över den uttorkade floden och avancerade sedan över åkermark i lätt uppförslut när serberna svarade på beskjutningen med tungt artilleri och sprängrök-granater slog ner bland det bosniska infanteriet.

Salko vred kikaren mot norr och såg hur serbiskt infanteri vällde ut ur skogen.

Nu är det dags.

På hans signal tog sig gruppen bort till klippavsatsen nordväst om deras utkiksplats och firade sig ner i rep som de tidigare satt dit. På en kvart var de nere i dalen, till fots hade det tagit gruppen nästan en timme. Salko förde dem i ilfart norrut, för nu gällde det att komma in bakom serbernas anfallslinje.

Och vi springer rakt mot de framryckande serberna.

Tjugofem minuter senare kom dungen Salko haft i åtanke i sikte och han såg att bosniskt artilleri underlättat för dem att söka skydd där.

Runt en 82 millimeters granatkastare låg kropparna efter döda serbiska soldater och en av dem låg på sidan med huvudet vridet i en onaturlig vinkel. Värnet av sandsäckar hade inte skyddat serben för en träflisa lika stor som en underarm naglade fast halsen mot säcken.

Det är inte kulor som dödar mest i krig utan splitter.

Träden i dungen var splittrade som späntved och deras stammar låg utspridda som ett plock och pinnspel för jättar. Väl i skydd fick Salko upp sin kikare igen och Tom gjorde likadant, bakom dem väntade resten av gruppen utom John och sjukvårdaren Daniel som kontrollerade att ingen av serberna levde.

Förödelsen österut var total med sönderskjutna hus och dungar och fält som brann och röken som utvecklades skymde mer och mer av sikten i dalen. Marken skakade och han kunde se serbiska T 55:or som rullade söderut efter fotsoldaterna och stridsvagnarnas larvfötter drog upp väldiga rökmoln efter sig. Ytterligare en granat slog ner mellan dem och den närmaste stridsvagnen, åkermarken vid nedslaget började brinna och bidrog med ännu mera rök, rök som Salko väntat på. På hans signal sprang de i samlad tropp in i röken, in bakom serbernas anfallsvåg och in i krigets vansinne.

Maria hade ingen packning men fick ändå kämpa hårt för att hålla samma tempo som Bravo. Framför henne skymtade Salko och Thomas genom röken, följda av Marco och Simon. Bakom henne och Anton kom Daniel följd av Kasper med hennes packning och sist Jonatan. Maria var skotträdd och överallt dånade och small det, marken skakade jordbävningssjuk och hon ville bara skrika av fasa rakt ut. Hon befanns sig mitt i ett slag, mitt i ett brinnande krig och det var bara Antons tag om hennes arm och hennes fanatiska vilja att rädda Johan som höll henne uppe.

Att hon kunde dö här ute på högslätten fanns inte med på Marias dagordning.

Johan skulle aldrig förlåta mig!

Plötsligt gjorde gruppen halt och Maria sprang rätt in i Marco. På Salkos signal slängde sig Bravo ner i skydd, Anton drog Maria med sig och där röken lättade en bit bort syntes en stridsvagn som stod stilla. Väldig och hotfull var den i hennes ögon, ett odjur med rök och dunst slingrande kring den bepansrade kroppen. Ett skrapande smatter hördes när den försökte köra vidare men banden som förde den väldiga kolossen framåt slirade när föraren rusade motorn och stanken från diesel spred sig över gläntan.

”Vilket monster” sade hon lågt. Alla luckor var stängda så hon såg ingen ur besättningen.

”Det är en T-55, sade Simon tyst i hennes öra. Utvecklad ur T-54 från 1940-talet och byggd i Omsk till långt in på 1980-talet. 100 mm-granaterna kan inte skada oss, vi är för nära men be en bön att skytten i tornet som sköter PKT-kulsprutan inte får syn på oss.”

Omskakad bad hon en bön men innan hon hunnit klart signalerade Salko dem närmade T- 55:an och i skydd av röken spred de sig i ett u bakom den.

Stridsvagnen försökte återigen rulla framåt, banden slirade, tornet vajade men vagnen förblev stående. Den ena tornluckan upptill öppnades och Maria såg hur två serbiska soldater klättrade ur, ett vinande hördes och sedan blev det svart.

Maria ruskade på sig och såg sig omkring.

Södregårdens gröna kök var skinande rent och i vedspisen brann en brasa. Katten som satt framför spisen och tvättade sig fick Marias hjärta att hoppa till av glädje. Det var farmors katt Minou, hennes älskade lekkamrat som dött när Maria var fem.

Jag som sörjde dig i så många år, hur kunde jag glömma dig? tänkte Maria. Minou slutade tvätta sig och såg med gula ögon vaksamt på henne.

En kaffepanna stod på köksbordet och från pipen ringlade den goda doften av kokekaffe. Farmor som satt i korgstolen vid köksbordet höll fatet med kaffe och sockerbit i balanserat på fingertopparna och blåste försiktigt på den svarta brygden. Hon slutade blåsa och såg på Maria.

”Vad gör du här Maria?”

Maria kunde inte tala. Du är väl död farmor, ville hon säga.

Farmor nickade.

”Jag är död men det är inte du, tillbaka med dig.”

Maria skakade på huvudet, hon ville inte lämna farmor och det trygga ombonade köket men Minou som aldrig någonsin fräst mot henne, reste sig upp, krökte rygg och fräste.

De gula ögonen gnistrade till och blev gröna.

Hon låg ner på mage med något tungt över sig.

Som tur är har Johan inte en aning om vad jag håller på med tänkte hon omtöcknat.

Efter att ha blinkat flera gånger lyfte hon på huvudet och hela synfältet fylldes av ett blodigt ansikte med vidöppna stirrande ögon.

Chockad öppnade hon munnen för att skrika men en hand lades över den och Anton som låg ovanpå henne hyssjade. Maria svalde och höll på att kräkas när lukten av blod träffade hennes näsborrar, den döde soldaten låg så nära att deras näsor nästan snuddade vid varandra. Skott hördes en bit bort och plötslig rullade Anton av och Maria kröp hastigt bort från den döde. Snett framför henne stod stridsvagnen och en till död soldat låg på marken. Salko stod på vagnens torn och sköt rätt ner i den öppna luckan, dödade kanonskytten som var den ende kvar i livet av besättningen. Maria ville kräkas men plötsligt sprang de igen och stannade inte förrän de var i skydd i en sänka.

Hon hörde de andra flåsa efter språngmarschen men Maria hukade sig och kräktes, hon hade fortfarande soldatens blod i ansiktet och bitter blodsmak i munnen. Anton fick henne att sätta sig ner med ryggen lutad mot sänkans sida. Bredvid henne satt redan Daniel på huk framför Marco och rengjorde hans ansikte, splitter hade gjort ett fult sår i tolkens panna.

”Du har tur sade han och tejpade igen såret, det blir ett litet ärr som bara mamma Isabella kommer att oja sig över.”

”Och det skulle lugna mig?” knystade Marco. Deras röster lät som om de var under vatten.

Daniel vände sig mot Maria och hans ögon var bekymrade bakom glasögonen.

”Få se på dig” sade han och tog henne om hakan, skärskådade henne noga sedan ljusnade minen.

”Det är inte ditt blod” konstaterade han och tvättade snabbt bort det, sedan kollade han hennes ögon och allmäntillstånd.

”Jag hör konstigt” sade hon, fortfarande matt efter den häftiga uppkastningen.

”Det gör vi allihop, granaten som slog ner i stridsvagnen gjorde oss lomhörda.”

När Daniel var klar vände han sig till Thomas.

”Det är grönt med bägge, vi kan fortsätta.”

Thomas gjorde tummen upp mot resten av Bravo och alla såg lättade ut. Marco hade sett för jäklig ut med sitt blodiga ansikte och Maria hade skrämt dem ännu mer med sitt.

När han hukande tog sig bort till slutet av sänkan hördes söderut intensiv skottlossning blandat med dånet från artilleri.

Serbiska trupper hade fått kontakt med bosniska.

Akvarie-hörseln håller på att försvinna noterade han, för Salkos röst lät nästan normal när han pekade åt nordöst.

”Vi behöver komma bort från infanteriet, vi tar sikte på bondgården där borta.”

Thomas spanade in bondgården med hjälp av kikaren, det var en samling vitrappade hus med ett gytter av staket och murar runt omkring.

”Det ser lugnt ut.”

Guidens höklika ansikte hade sitt vanliga hårda uttryck när han studerade bondgården och Thomas kom sig på med att undra var i detta kaos som Bosnien utgjorde Salko hörde hemma.

En underlig min skymtade i Salkos ansikte när han stoppade tillbaka sin fältkikare.

”Där finns serber och där det finns serber finns det strider” sade han och stängde fodralet med ett slutgiltigt knäpp.

Vit puts yrde över dem och Miro föll ihop och blev liggande med ögonen stirrande upp mot himlen. Händerna som hållit så hårt i vapnet föll åt sidan och rörde sig inte mer. Andrija stannade oförstående upp och såg sig omkring på darriga ben.

Snöar det? tänkte han förvirrat när han såg putsen som täckte Miros kropp.

”Jebi se, ducka din idiot!”

Återigen splittrades putsen på muren bakom honom och det vinande ljudet hördes. Någonting slog omkull hans ben och Andrija dråsade i backen.

”Snö och halka hör ihop” sade han och nickade förnumstigt. Näsan gneds mot den torra marken och han fick grus i munnen.

”Jebem ti oci krmeljive, konju jedan!”  svor någon hetsigt bredvid honom.

En hand grep tag om Andrijas krage och Zastavnik Dobrivoje Jovanovics fruktade ansikte var bara millimeter från hans eget. Hjälmarnas klang lät som kyrkklockor när de slog ihop.

Åsynen av fänrikens rödilskna ansikte så nära hans eget hade i vanliga fall fått honom att skita på sig men Andrija kände sig märkligt groggy, som efter en hård smäll i huvudet.

”Ta dig samman karl, det är bara du och jag kvar. De råttpittsrunkande bosniakerna har slagit ut hela plutonen med en direktträff av granater!”

Karl, tänkte Andrija omtöcknat, majka hade rätt, jag är ingen karl, bara en nittonårig pojke.

Idiot däremot stämmer bra, där skulle majka hålla med fänriken.

Andrija fnissade för världen snurrade som en karusell omkring honom.

Med en svordom hivade fänriken upp honom över axeln och med kulorna vinande rusade han in i bondgården vars kraftiga väggar var nästan metertjocka. Där föll Jovanovic ihop och Andrija slungades i golvet.

Märkligt nog kände sig Andrija klar i huvudet igen och reste sig upp. Häpen konstaterade han att han var oskadd så när på några skråmor och en ömmande bula i huvudet. Men det var värre med hans befäl som blödde ymnigt i högerarmen. Andrija föll på knä bredvid honom.

”Jebi se, skit i mig, ta hand om bosniakerna istället” pressade Jovanovic fram mellan sammanbitna tänder samtidigt som han höll hårt om sin skadade arm.

Andrija såg sig osäkert omkring i det mörka huset och hörde sin zastavnik svära där han satt på stengolvet lutad mot väggen.

”För helvete soldat, slå sönder en ruta och fatta posto vid fönstret!”

Han gjorde som han blev tillsagd, van att omedelbart lyda Jovanovics röst. Rutan var tunn och gick lätt sönder när han körde pipan igenom.

Dessutom, erkände han för sig själv, även om fienden finns därute och skrämmer skiten ur mig, så finns fänriken härinne med mig.

Fänriken var något av en legend inom armén.

Det viskades att han hade supit bort sin karriär, att han hade slagit ner ett högt befäl och aldrig kunde stiga i graderna. Det sades att hälften av de nyrekryterade som fick Jovanovic som sitt första befäl slutade, men det sades också att större delen av elitförbanden bestod av soldater som Jovanovic en gång haft som rekryter.

Nere på golvet hade fänriken fått fram ett förband och med bara en hand och tänderna till hjälp, drog han hårt om det klumpiga bandaget han virat kring armen. Hans vanligtvis så rödbrusiga ansikte var sjukligt blekt och svettdroppar pärlade i pannan.

Med vapnet uppe lutade Andrija sig mot den breda fönstersmygen och kikade ut, beredd att när som helst få en kula i sig.

”Pusi mi kurac, vad ser du pojk?”

Utanför den spräckta rutan fanns gårdsplanen.

Den ligger öde.

En traktor som såg övergiven ut med sina vidöppna dörrar skymde sikten åt vänster där vägen från gården löpte ut. Rakt framför dem bredde den vitputsade muren de lämnat ut sig, på vänster sida var den låg och på högersida hög med en stor gödselstack i hörnet där muren övergick i uthus.

Det är bara jag och fänriken kvar.

Bakom uthuset och längs med muren ligger de andra.

En rörelse fick honom att ducka men mötte genast fänrikens glödande blick. Darrande kikade han ut igen.

”Bakom muren ligger en hage, de är i snåren på andra sidan.”

”Jedi govna, hur många?”

”Det är svårt att säga, kanske en sju, åtta stycken.”

Fänriken svor och var det någonting fänriken var bra på, förutom att injaga fruktan i sina soldater, så var det att svära. Första gången Andrija hört honom så hade han blivit knallröd från huvudet till tårna vilket roat de andra i plutonen mycket.

Och andra gången och tredje och fjärde… tänkte Andrija bedrövat. Hans ständiga reaktion på befälets svordomar fick honom att skämmas. Han verkade så pojkaktig gentemot de andra.

Det högg till i hjärtat.

Allt för mycket hade hänt på allt för kort tid men nu gick den bistra sanningen upp för honom.

De är döda! Alla i plutonen är döda…

”Det är inte säkert pojk, sade Jovanovic som om han hört vad Andrija tänkte, en del av dem kan vara skadade men vid liv. Poljubi me u dupe, ge inte upp än!”

Stärkt av fänrikens ord kikade Andrija ut igen och då svajade buskarna till och en kulmagad, skäggig karl med oknäppt jacka och en blå tygtrasa kring huvudet rusade ut i hagen. Med vapnet i höfthöjd knäade han och sköt mot dem.

Pang, pang, pang lät det och Andrija knep ihop ögonen, beredd att när som helst få en kula i sig, beredd att när som helst bli liggande på marken som Miro med stirrande tomma ögon och han kände hur hans hand kramade om avtryckaren.

Pang!

Det blev alldeles tyst därute och Andrija öppnade ögonen.

I hagen låg mannen på rygg med magen i vädret och lemmarna spretande. Det risiga skägget fladdrade till en gång sedan blev det stilla.

”Jag fick honom!” utbrast han.

”Ha, pusi ga! grymtade fänriken, drog sig upp på knä bredvid Andrija och kikade ut.

”Det var korkat, fortsatte han, att springa rakt ut på det där sättet. Krig är inget för bönder, Andrija, men be en bön att resten av bosniakerna härute är det.”

Andrija bad en kort bön, gjorde korstecknet och såg sedan hur buskarna bakom hagen vajade och skepnader rörde sig åt bägge hållen.

Fänrikens ansikte blev ännu blekare och med ett stön sjönk han tillbaka ned på golvet.

”Polizi mi muda, vi är illa ute för det finns riktiga soldater bland dem. Råttpittarna kommer att omringa huset och röka ut oss.”

Han torkade svetten ur pannan med sin oskadade hand innan han fortsatte.

”Jag kan inte strida Andrija, får jag inte ordentlig vård snart så förblöder jag och vad kan du göra ensam mot åtta man?”

Andrija gjorde stora ögon.

”Blir vi krigsfångar?”

”Om vi har tur vojnik, om vi har tur…”

För första gången någonsin fick Andrija ett svar utan svordomar och med en far som präst och uppvuxen i ett fromt hem så hade han önskat sig det från fänriken många gånger.

Men inte nu, inte idag.

För så länge som fänriken svär så har vi en chans.

Jovanovic trevade med sin oskadade hand innanför jackfickan och fick fram en liten plunta.

En gång kanske den varit skinande ny men nu var den glanslös och repad efter åratals av skavande i fänrikens innerficka.

Andrija kände hur håren reste sig på armarna för han visste varför fänriken alltid bar med sig flaskan.

Han bjöd aldrig på spriten i pluntan och tog aldrig själv. Han klappade bara på fickan när någon frågade och sade att han sparade den till ett speciellt tillfälle.

En sista sup före den långa vilan.

Zastavnik Dobrivoje Jovanovic klämde fast fickpluntan mot bröstkorgen, gjorde korstecknet två gånger och sedan skruvade han av locket med vänsterhanden. Han höll upp pluntan mot Andrija, erbjöd honom att ta först.

”Gud vare med dig Andrija” sade han vänligt och ögonen var faderligt mjuka.

Något brast inom Andrija.

Högljutt vrålande vräkte han sig mot fönstersmygen och sköt ut genom fönstret gång på gång på gång. Ammunitionen tog slut men han laddade om fortfarande vrålande och sköt på nytt tills även den var slut, då slängde han ifrån sig vapnet, svängde runt och slet till sig fänrikens och rusade mot dörren. Rösten sprack och fötterna svek honom, han for omkull men kom upp igen och kände hur tårarna strömmade nerför ansiktet. Hans fänrik ropade efter honom men han lydde inte, lyssnade inte, för skulle han dö, så skulle han dö ute i guds fria ljus och under bar himmel. Ute på gårdsplanen sprang han mot fältet vilt skjutande innan han tumlade över muren och blev liggande med näsan i marken.

Hela kroppen värkte och mödosamt lyckades han rulla över på rygg och såg en klarblå sky med näsdukstunna moln som sakta drev för nordanvinden.

Nu är det över tänkte han när en skugga föll över honom. 

Nu – är – det - över.

Med handen stödd mot väggen tog Jovanovic sig mödosamt upp på fötter. Pluntan låg på golvet och den fina whiskeyn han en gång fått av en vän sögs girigt upp av stengolvet.

Jebi se, tänkte han, för vännen var ju ingen vän.

Det var nog aldrig meningen att jag skulle få dricka av den.

Utanför huset hörde han Andrija skjuta som en galning, sedan blev det tyst.

Alldeles för tyst.

Hur illa skadad han än var så kunde han inte lämna Andrija åt hans öde.

I hela sitt liv hade han gjort män av pojkar, först i den Jugoslaviska armén, sedan i den serbiska och det var något han var bra på och stolt över.

Och så länge jag lever och andas så är mina soldater mitt ansvar.

Armen kändes som om den skulle brinna upp och golvet svajade men han tog sig fram till dörröppningen. Klart ljus stack i ögonen och han lutade sig bländad mot dörren. En sval vind fläktade hans svettindränkta ansikte och han hörde sina egna ansträngda andetag men också knastret av kängor som gick över grus för att plötsligt upphöra.

Dobrivoje kisade och såg konturerna av en man luta sig över en fallen Andrija. Med vapen i hand rätade mannen på sig och Zastavnik Dobrivoje Jovanovic såg en vålnad le.

”Jebi se, det kan inte vara sant! De sade att du var död!” utbrast han och högerhanden sökte instinktivt efter zastava-pistolen i hölstret.

Rörelsen fick en våg av smärta att rulla genom kroppen och han föll, först på knä och sedan in i medvetslöshetens svärta.

Bekvämt tillbakalutad betraktade han den svarta himlen som var oändligt beströdd med glittrande stjärnor. Festen pågick fortfarande inne på mässen men här ute på verandan var det lugnt och behagligt svalt.

”Bara här i Europas hjärta kan himlen vara så jäkla vacker” sade han högt och konstaterade direkt hur berusad han var, för det var endast då han blev känslosam och började svamla. Fast de hejdade honom inte från att tömma sin öl.

Ett par tomma flaskor klirrade till när ett paket i guldfärgat omslagspapper sköts över bordet.

Nyblivne och nyförlovade fänriken Dobrivoje i Jugoslaviska armén, av sina vänner kallad Dobri, stirrade på det.

”Var inte blyg nu, öppna det.”

Hans bäste vän på andra sidan bordet log och tog en klunk öl medan Dobri fumlade med snörena kring paketet. Efter att Dobri svurit länge och väl över sina ohjälpsamma fingrar plockade hans vän fram en armékniv och med ett elegant snitt skar han av snörena. Dobri började veckla upp papperet men hejdade sig.

Festen på officersmässen denna kväll var för att fira alla nyblivna fänrikar och Dobri hade inte haft en tanke på att ge bort presenter.

”Jag har inget till dig” sade han och tänkte att det var någon för honom okänd sed inom officerskåren. Det fanns så många och de fick honom att verkligen känna sig som en äkta lantis. Hade det inte varit för hans vän så hade han för länge sedan avbrutit sin utbildning.  

”Det är en förlovningspresent, ljushuvud.”

Dobri flinade berusat och ställde en fråga han aldrig annars skulle ha gjort.

”Jag trodde inte du gillade Ana?”

Hans vän mätte honom med blicken sedan svarade han.

”Nej, jag tycker inte om henne men vad jag tycker är irrelevant. Det är du som ska gifta dig med henne, inte jag. Öppna paketet nu.”

Paketet kändes platt och hårt under fingertopparna när Dobri skalade av sista lagret silkespapper. Förstummad höll han upp den blänkande fickpluntan mot verandalampan, sedan skruvade han av locket och sniffade på innehållet. Vad det var hade han ingen aning om, men det luktade gott och starkt.

”Det är äkta whisky från Skottland.”

Rörd skruvade han på locket igen, sedan såg han att något var graverat på flaskan.

”Die Liebe ist ein wildes Tier... Vad betyder det?”

“Du vet att jag brukade rymma hemifrån när jag var liten?”

Dobri såg häpet på sin vän.

Hans familj stod ledaren nära och rörde sig i fina kretsar men det var ytterst sällan han nämnde sin berömda familj över huvudtaget. Vissa av de äldre officerarna nästan fjäskade och det gällde även en del av fänrikarna. Att just de två blivit nära vänner ansågs som en märklig ekvation.

Dobri nickade uppmuntrande till svar.

”En gång gick jag vilse i en skog och hade levt på bär och vatten i två dagar när en man fann mig och bar mig hem till sig. Jag gjorde motstånd först, bet och rev och slogs men mannen bara mumlade tröstande, ord som jag inte förstod men som lugnade mig. Hans familj tog emot mig som en förlorad son, med en kärlek och omsorg jag aldrig känt förut.

Det är dit jag åker på mina ledigheter Dobri, min riktiga familj ger jag, som du väl vet, blanka fan i!”

Vännen pausade och Dobri satt tyst, spänd på att få höra mer.

”När jag blev äldre frågade jag Slavomir vad orden betydde för jag hade aldrig glömt dem. Han log och svarade att jag varit som ett vilt litet djur i skogen; rädd, mager och eländig. Die Liebe ist ein wildes Tier hade han sagt på tyska. Kärleken är ett vilt djur.”

Dobri rynkade på pannan men hans vän log och plockade fram en flaska och två glas, som han hällde frikostigt med bärnstensfärgad vätska i. Han gav Dobri det ena glaset och höjde sitt eget.

”Na zdravlje, zivjeli!”

Förbryllad och lycklig höjde Dobri sitt glas.

Förbryllad, eftersom han inte riktigt förstod vad vännen menade men lycklig över deras vänskap och sin förlovning med den vackra Ana.

”Tack för presenten Salko, och skål för vår vänskap. En gång vän alltid vän, zivjeli!”

De tömde sina glas och ställde ner dem med en unison smäll på bordet.

Då slogs dörrarna till mässen upp och ut strömmade folk som ville sträcka på benen, bland dem hans fästmö, men Dobris bäste vän lutade sig över bordet och gav Dobri en intensiv blick.

”Kom bara ihåg Dobri, sade Salko, kärleken är ett vilt djur. Kärleken går inte att tämja…”   

Motorbullret och skakningarna sade honom att han låg på rygg i en lastbil och när han slog upp ögonen möttes han av Andrijas ärliga ansikte, vars babysläta panna misspryddes av en stor ful bula.

”Vi har klarat oss fänrik, vi har klarat oss!”

Andrija strålade med hela ansiktet och slog ut med armarna.

”Och du hade rätt, över hälften av plutonen lever, vi har dem med oss!”

Dobrivoje märkte att smärtan i armen hade lugnat ned sig och att den var väl bandagerad.

Så jag förblödde inte till döds i alla fall.

Lättad vickade han försiktigt på fingrarna sedan såg han sig omkring. Hela lastbilen var full med hans soldater. En av dem grinade glatt trots bandaget kring huvudet.

”Fan fänrik, Andrija här är ju en hjälte. Hade ihjäl varenda bosniak som en jävla Rambo! Han räddade oss allihop. Jebo te bog Andrija!”

Flera andra röster instämde och de väntade på att Andrija som vanligt skulle rodna.

Men Andrija gjorde inte det utan skakade istället på huvudet.

”Någon annan räddade oss, för jag sköt då ingen. Jag betedde mig som en idiot, bara sprang rakt ut och sköt vilt och slog i huvudet igen. Egentligen borde jag vara död.”

En för fänriken okänd röst hördes, det var från en sjukvårdare som satt med på flaket.

”Men du förband din fänrik och kallade på hjälp över radion innan du tuppade av, bra gjort!”

Andrija såg förbryllad ut.

”Det var inte jag som gjorde det, utan det var fänriken…”

Allas blickar föll på Dobrivoje som tvärt hade satt sig upp och nu höll något i handen.

”Fänrik, vad står på?” undrade Andrija bekymrat för hans befäl var alldeles blek igen.

”Hämtade du fickpluntan åt mig Andrija?” frågade Dobrivoje med låg röst.

”Nej, fänrik, jag gick aldrig in i huset igen. När jag kvicknade till var sjukvårdarna redan på plats. Jag hjälpte till med de andra sårade.”
Med darrande hand skruvade Dobrivoje av locket och kikade ner i flaskan. Den var till brädden full med bärnstensfärgad vätska och han kunde känna den fina doften av whiskey.

Det var ingen vålnad som stod lutad över Andrija.

Salko lever och det var han som förband min arm och kallade på hjälp!

Det var Salko som räddade oss från bosniakerna och fyllde på min fickplunta!

Han drog ett djupt andetag och skruvade sedan på locket igen och nu var handen stadig. Sedan svor han så svavelosande att sjukvårdaren blev knallröd i ansiktet och hans soldater på flaket skruvade generat på sig.

Vår vänskap var äkta.

Så fel jag har haft i alla dessa år och så rätt han hade om Ana.

Han försökte varna mig men jag ville inte förstå, ville inte se den nakna sanningen. Jag var så dum och ung och idiotkär och det tog flera år innan jag förstod vilken otrogen subba hon var. Och då började jag dricka och schabblade bort min karriär och blev degraderad, från löjtnant till fänrik. Salko steg i graderna och försökte verkligen lappa ihop vår vänskap men jag var för bitter och avundsjuk. Sedan försvann han bara, blev kallad desertör och det började gå alla möjliga rykten om honom.

Vilket gjorde det bara lättare för mig att hata honom.

Dobri tog sig samman och såg sig omkring.

Hans svordomar hängde i luften för alla såg fortfarande generade ut med undantag av Andrija. Den osäkre pojksoldaten var borta och ersatt med en rakryggad krigare som med stadig blick såg sitt befäl i ögonen.

”Fänrik, vad står på?”

Dobrivoje torkade sig hastigt i ögonvrån innan han lade sin stadiga näve på Andrijas axel.

”Säg Dobri, för det gör mina vänner, både gamla som nya. Och du ska veta en sak, Andrija, gud hade sin skyddande hand över dig idag. Jebo te bog, åh jebo te bog!”

Andrija som förstod att märkliga saker hade hänt på bondgården ville fråga ut sin fänrik men avbröts av dem andras instämmande vrål. Plutonen tolkade fänrikens ord som de ville och Dobris ögon glittrade av återhållen munterhet när Andrijas protester dränktes av ljudet från många röster.

”Rambo, Rambo, RAMBO!” vrålade de för full hals och slog eller stampade takten så lastbilen krängde ännu mer, för de levde, de var unga och Andrija var deras junak, hjälte, vare sig han ville eller inte, och början på en ny legend.

Den höga vallens gräs var förtorkat, gulnat i förtid av en torr sommar. Grusvägen nedanför låg öde i kvällssolens milda ljus och träden på andra sidan flammade i höstens färger. Längre bort gjorde vägen en tvär böj och sikten skymdes av fler träd.

Daniel gled ner från vallen, satte sig med ryggen lutad mot den och sträckte ut sina långa ben, sedan plockade han av sig glasögonen och stack ned handen i fickan.

Den var tom.

Jag har tappat min putsduk.

För Daniel sade detta allt om hur eftermiddagen varit eftersom han aldrig tappade något.

En eftermiddag som jag helst av allt vill glömma.

Minnet av striderna, kaoset och kropparna efter de döda, de brinnande fälten och de rykande ruinerna skulle så småningom blekna. Men han skulle för resten av sitt liv minnas de sårade soldaterna.

Vilka jag inte fick hjälpa.

Det måste komma något gott ur det här!

Med en suck drog han av sin gröna halsduk och putsade glasen hjälpligt rena.

Marco sjönk med ett stön ned bredvid honom. Bravos tolk såg lika sliten ut som Daniel kände sig.

”Vi får vänta här en stund, Salko misstänker en vägspärr längre fram. Jonatan är med honom och rekar.”

”Jag litar inte på Salko, han är som en robot, effektiv men utan empati!”

Daniels röst var bitter och Marco förstod direkt vad Daniel gruvade på.

”Vi kan inte stanna för varje skadad soldat vi träffar på, det äventyrar hela gruppen. Trösta dig med att det inte var några civila inblandade, för de råkar alltid värst ut.”

Daniel nickade, Marco hade rätt men det kändes inte rätt.

”Försök att se allt gott vi har gjort istället, fortsatte Marco med mild röst, vi har bekämpat pirater, befriat en by från en tiger och räddat en hel familj. Är inte det gott nog åt dig?”

Daniel drog ett snett leende.

Marco fick honom att känna sig som en bortskämd pojke.

”Det är gott nog svarade han, men jag önskar jag kunde göra ännu mer.”

Marco log lika snett tillbaka.

”Resan är ännu inte över.”

Sedan fiskade han upp något litet ur sin packning och tryckte det i handen på Daniel.

”Här, ta den, du behöver den bättre än jag.”

Daniel såg ner på det han höll i handen. Det var en putsduk.

Han öppnade munnen för att tacka men hejdade sig.

En oro spred sig genom Bravo där de satt på ett led bakom vallen.

Salko var på väg tillbaka.

Han hade skickligt lett dem förbi slaget, det fick Daniel medge, inte utan skador men de var ringa. Maria och Marco hade blessyrer på huvudet och Kasper ett sår på benet. Jonatan hade ådragit sig ett ytligt skottsår i armen när de bekämpat bosniaker vid en bondgård. Bosniakerna hade slagit ut en hel pluton med serber och sedan öppnat eld mot Bravo.

Det skulle de inte ha gjort.

Daniel visste att han inte var mycket till soldat, sjuksköterska som han var i själ och hjärta, men resten av Bravo var enastående som team. Det var bara Jonatan som tog omotiverade risker emellanåt och därför blev skadad helt i onödan, vilket alltid gjorde Daniel lika förbaskad.

När jag heligt förbannad tog hand om hans sår så fick jag ett typiskt Jonatan-svar tillbaka.

”Det är det här eller droger.”

Man ska inte fråga honom om något, ett svar ger upphov till tio nya.

Salko rörde sig smidigt, det syntes inga spår av trötthet hos honom däremot så var han lika neddammad som resten av Bravo. Den beige uniformen var strimmig av smuts, de högskaftade kängorna gick knappt att se färgen på men de guldskalmade pilot - solglasögonen av pilotmodell var som alltid lika välputsade. Daniel fnös misstänksamt och knöt näven kring putsduken.

Den här putsduken ska jag minsann hålla ögonen på tänkte han men skämdes lite samtidigt. Så tänkte inte en kille från Huskvarna om andra.

Thomas gick legoknekten till mötes och Salko sade något och pekade mot vägen, vilket framkallade en bister min hos Thomas och plötsligt var Maria framme hos dem. Hon såg upprörd ut och en intensiv ordväxling utbröt mellan henne och Thomas.

När hela Bravo utom Simon som höll vakt, slöt upp kring dem hade Maria övergått till svenska och var helt fokuserad på Thomas, hennes blåa ögon blixtrade.

”Jag är mycket väl medveten om riskerna men de ska stoppas. Soldater i strid är en sak men det här är något helt annat. Vi kan inte låta detta ske!”

Salko som inte förstod ett ord av det Maria sade betraktade henne uppmärksamt och guidens vanligen så känslokalla ögon blänkte till av intresse. Marco drog honom åt sidan och frågade vad som stod på medan Thomas och Maria fortsatte sin upphettade diskussion.

”Enligt Salko finns det en serbisk vägspärr cirka en kilometer österut och från den kommer snart två lastbilar” förklarade Marco för Bravo.

Daniel såg hur Thomas lade armarna i kors medan Maria satte händerna på höfterna och sköt ut hakan. När de två blev oense så ville ingen lägga sig i. De enda två som vågade på sig det var Anton och Jonatan.

Jonatan säger att de bägge tillsammans är som när ett orubbligt föremål möter en ohejdbar kraft. 

Thomas såg uppmanande på Anton bakom Maria men Anton skakade på huvudet. Han tänkte inte lägga sig i.

Kasper rynkade pannan.

”Men vad är det med dessa lastbilar som gör Maria så upprörd?”

Marco frågade återigen Salko och såg plötsligt illamående ut när han hörde guidens kortfattade svar.

”För lastbilarna är fulla av muslimska kvinnor.”

Kaspers ansikte blev rött och plötsligt hade han sin kulspruta, som stått lutad mot vallen, laddad och klar framme. Daniel hade aldrig trott att Kaspers labbar till händer kunde röra sig så snabbt.

”Vart för de kvinnorna?” morrade han fram.

Salko förstod vad Kasper ville veta för han svarade på engelska.

”Till en serbisk bordell på andra sidan bergen.”

Det blev knäpptyst när Bravo tog in vad han hade sagt och långt bort hördes ljudet av motorer som närmade sig.

Maria och Thomas tystnade tvärt och vred sina huvuden mot öster. Anton drog sitt vapen och slöt upp bakom Maria.

En isande känsla spred sig i Daniels mage och han såg sig omkring.

”Var är Jonatan?”

Jonatan visste mycket väl vad som pågick borta hos Bravo.

Ett sjujäkla praktgräl.

Maria har numera övertaget, Thomas har bara inte insett det.

Hon får som hon vill till slut, så jag förekommer dem bara.

Han var så stilla att fåglarna började kvittra i träden runtomkring och en geting landade på hans axel, kravlade omkring en stund och flög sedan vidare. 

Vad det var för träd han satt dold i hade han ingen aning om men den låg strategiskt nära vägen och utom synhåll från vägspärren.

Lastbil nummer ett hade redan kört förbi och nu närmade sig nummer två, dånet från den gamla dieselmotorn fick fåglarna att lyfta från träden.

Kärleken är ett gift och gör män till dårar tänkte han och förnyade sitt löfte om att aldrig bli kär, sedan gled han ner under grenen, hängde för en kort sekund i armarna, släppte sitt grepp och landade längst bak på lastbilsflaket. För ett ögonblick tappade han balansen och var på väg att ramla av men fick tag i räcket och rätade på sig.

På flaket framför honom satt ett femtontal kvinnor tätt hopklämda och med händerna bundna. Allihop stirrade på Jonatan som om de sett ett spöke.

Jonatan pekade mot styrhytten och lade fingret mot läpparna och en av kvinnorna nickade tillbaka. Han tog ett språng över deras huvuden och ett förvånat utrop hördes från en av kvinnorna men avbröts tvärt.

Bra.

Någon har förstått vad jag tänker göra.

Jonatan gled platt på mage över taket och ner på sidan och en sekund senare hade han fått upp dörren till passagerarsätet.

När Jonatan hoppade in och smällde igen dörren så spärrade chauffören upp ögonen och fimpen han hade i munnen föll till golvet. Han var civilt klädd, orakad och såg i Jonatans ögon exakt ut som det avskum han var. Han hade sett hur chauffören behandlat kvinnorna när lastbilen stått stilla vid vägspärren.

Vissa förtjänar inte att leva.

Drägget sträckte sig efter pistolen som låg och skramlade uppe på instrumentpanelen, puckot låter det ligga där osäkrat, men handen kom bara halvvägs för Jonatan tog tag om hans handled, drog sin kniv och skar av chaufförens hals. Ett gurglande ljud hördes och blodet vällde fram men Jonatan tog ett stadigt grepp om ratten, öppnade dörren och sparkade ut kroppen.

När satte han sig bakom ratten hördes rop från lastbilsflaket.

De måste ha fått syn på kroppen.

Lastbilen hade saktat ner när chaufförens fot försvann från gaspedalen men Jonatan ökade farten och såg bakvagnen på lastbilen framför komma närmre. En keps och ett par solglasögon låg på sätet och Jonatan fick snabbt på sig dem.

Han gasade på ännu mer och tutade, chauffören framför kikade först i backspegeln, för att sedan sakta ner. Jonatan såg nu kvinnorna på flaket framför, även de hopfösta, bundna och rädda.

Hopfösta som boskap!

Han vred snabbt på ratten och lastbilen for ut på väggrenen farligt nära vägvallen och ett moln av rök svepte in lastbilen ute på vägen.

Vilket passade Jonatan perfekt.

Med tanke på alla flaskor som ligger och rullar på golvet så tror nog svinen att deras kompischaufför fått fylledille.

Motorn protesterade kraftigt när Jonatan växlade och stampade gasen i botten. Han välsignade den svenska armén som gav sina soldater en sådan bred utbildning att han visste hur man rattade gamla armélastbilar.

Håll i er brudar tänkte han och styrde upp på vägen igen, vred på ratten och bromsade.

Hela lastbilen krängde våldsamt och med tjutande bromsar gled den sidledes ett femtiotal meter innan den stannade och sveptes in i ett enormt moln av rök.

Jonatan frikopplade och drog åt handbromsen, sedan lutade han sig tillbaka och lade upp fötterna på instrumentpanelen och drog ned kepsen i pannan. Ljudet av smällande dörrar hördes bakom honom och arga röster som närmade sig. Dörren på hans sida slets upp och två ilskna män skrek upp mot honom.

Jonatan flinade och gjorde honnör.

Männen kom av sig helt, påtagligt häpna över att hitta Jonatan bakom ratten, men häpenheten gick över fort, för de drog sina vapen och riktade dem mot honom.

”Ruku u vis!” sade den ene med barsk röst.

”Ni är sena” sade Jonatan.

Salko fick allas blickar på sig, tydligen höll de honom ansvariga för Johns försvinnande. Men Marys arga uppsyn försvann och hennes ögon lyste. Hon sade något med varm röst men hennes ord fick de andra att utbrista i vad som lät som svordomar.

Samtliga verkade dock veta var John, eller Jonatan som han också kallades, höll hus.

Tom gav snabbt order och signalerade åt Salko att han skulle följa efter Mary och prickskytten. De började springa längs med vallen och dånet från motorer hördes närmare. När en av lastbilarna började köra ute på väggrenen farligt nära vallen såg Salko var John befann sig.

Han kör lastbilen!

På Toms signal kastade de sig på mage uppe på vallen och Salko såg hur John tvingade den andra lastbilen att stanna. För en kort stund sveptes hela vägen in i rök, tjutande däck blandades med kvinnotjut, och när röken lade sig såg han hur två arga män gick mot den första lastbilen och slet upp dörren.

Och där satt John och väntade på dem, nonchalant bakåtlutad.

Salko drog på munnen.

Jag får medge att han har stil.

Männen hade sin fulla uppmärksamhet riktad mot John, vilket Salko förstod var meningen för under tiden hade Tom, Simon och bjässen ställt sig bakom dem med dragna vapen och de andra två, Marc och Daniel, tagit sig runt till andra sidan. John sade något och männen tog ett steg fram mot honom men hejdade sig, slängde en blick över axeln och insåg att de var omringade. De fick lägga sig ner platt på mage och avväpnades. Tom skickade iväg Simon och Kasper att hålla vakt sedan vände han sig om och signalerade upp mot vallen.

Mary skyndade ner med sin skugga tätt bakom men Salko gick med lugnare steg. Han såg kvinnorna som stirrade på dem från flaken. Det fanns ingen lättnad eller glädje i deras ögon.

Vad ska vi göra med ett tjog rädda och arga kvinnor?

Jonatan hade knappt satt foten i backen förrän Maria var över honom. Hon kramade honom hårt och länge innan hon släppte taget.

”Tack!” sade hon och Jonatan solade sig i glansen från hennes leende.

”Så, vad har du tänkt vi ska göra med alla dessa kvinnor?” frågade Thomas bryskt och slog ut med handen mot lastbilarna. Dammet hade lagt sig och man kunde se kvinnorna uppe på flaken. Alla hade ställt sig upp och stirrade ner på dem.

Jonatan ryckte på axlarna.

”Det är kvinnogöra” svarade han och såg på Maria, viss om att hon skulle fixa det.

”Vi har räddat dem nu måste de rädda sig själva, svarade hon och rynkade fundersamt på pannan, frågan är vem jag ska prata med…”

”Det finns en kvinna på mitt flak som såg till att ingen skrek när jag tog hand om chauffören, henne borde du prata med.”

”Jag börjar med henne” instämde Maria och vände sig sedan mot Thomas, i Jonatans ögon mer drottninglik än någonsin.

Thomas böjde på huvudet.

”Jag säkrar området” meddelade han och tog med sig Daniel och Salko.

Maria signalerade till Marco att följa med henne och Jonatan till lastbilens flak.

”Är det kvinnan som hjälpte dig?” frågade Maria och pekade på en tunn, kort kvinna med magert ansikte och vassa bruna ögon.

”Hur visste du det?” undrade han.

”Genom hur de andra ser på henne.”

Ibland låter hon precis som kaptenen tänkte han, men en sak är säker, ingen av dem är några tråkmånsar!

Maria stannade upp nedanför flaket med Marco bredvid sig och Anton och Jonatan bakom.

Kvinnorna flockades vid räcket och oroliga röster hördes. Hon med dem vassa bruna ögonen stod beskyddande nära en gråtande flicka, som knappt kunde ha fyllt femton. Flickans smala armar var fulla med blåmärken och det ena ögonlocket var så svullet att hon inte kunde öppna det. Jonatan kunde känna hettan av Marias vrede när hon såg på flickan men hennes röst var mjuk.

”Marco, var snäll och lugna ned dem åt mig. Sedan befriar vi dem från repen.”

För första gången i sitt liv var Salko med om att en kvinna hade befälet. Tillsammans med Marco lugnade hon ner kvinnorna på flaket, sedan gav hon order som om hon var född till det. De tillfångatagna männen lämnades vid vägkanten bundna till händer och fötter. Jonatan och Simon fick vända lastbilarna och Salko och Tom fick ta plats i hytterna. Resten av BM fördelades på flaken och Mary själv satte sig hos kvinnorna. Hennes order till John och Salko som körde den första lastbilen var okomplicerad.

De enkla planerna är oftast de bästa tänkte han. Men hon är en komplicerad kvinna. Om det är bra eller dåligt vet jag inte.

”Nu gäller det” sade John uppsluppet till Salko när vägspärren dök upp bakom kröken. Ett saligt leende spelade över den nordiske spanarens läppar, ögonen glittrade och pupillen var nålsmal. Salko tyckte John såg påtänd ut.

Det är faran som gör honom hög.

Vägspärren var enkel i sitt utförande med en vägbom på två tunnor och ett provisoriskt skjul till vänster om bommen. En armélastbil med en kulspruta monterad på flaket stod parkerad på motsatt sida om skjulet. Sex poster turades om att hålla uppsyn över vägen, två fanns utanför skjulet. Salko fick upp kikaren och spanade intensivt längs vägen. De hade noga studerat vägbanan vid sin tidigare spaning men Salko tog inga risker.

”Det finns fortfarande inga minor men de har lagt ut en helvetes massa taggtråd. Jag kan se tre vakter i skjulet.”

”Uppfattat.”

En vakt reste sig från stolen han suttit på och började gå mot armélastbilen, den andre klev ut i vägbanan med armen höjd.

Salko hörde vinandet från motorn när John växlade och pressade gasen i botten. Lastbilen accelererade med ett häftigt ryck och vakten mitt på vägen mejades ner, den andre slängde sig handlöst åt sidan. En tredje stod i skjulets öppning och siktade på dem men innan hann han trycka av hade Salko skjutit honom. Vägbommen vräktes in i skjulet och taggtråden släpades med en bit innan den flög iväg. John kryssade lastbilen skickligt förbi resten av taggtråden, bakom dem hördes skottlossning och plötsligt låg vägen fri framför dem. John saktade farten något medan Salko lutade sig ut genom sidorutan och spanade bakåt.

Vägspärren var fullständigt nedmejad och inga rörelser kunde skönjas. Armélastbilen var totaldemolerad av en granat, Tom hade använt sin granattillsats, skjulet lutade åt sidan och såg ut att när som helst tippa över. Ett tutande hördes från lastbilen bakom, Simon hade kört ikapp.

”Inga förföljare.” sade Salko när han satte sig igen.

”Jag har alltid velat köra igenom en vägspärr ”sade John upprymt medan han i betydligt lugnare tempo körde lastbilen österut.

Salko såg hur John slängde en blick bakåt, Mary syntes i vänster sidospegel, hon lutade sig ut och gjorde tummen upp. John gjorde tummen upp tillbaka men rynkade sedan på pannan. Röstläget gick från upprymt till bekymrat.

”Vad som verkligen oroar mig är hur Mary kunde veta det!”

Det absurda i vad John sade fick Salko att brista ut i skratt. De hade forcerat en serbisk vägspärr och snart skulle de ha en patrull på jakt efter dem och den här nordbon oroade sig över en kvinna!

John såg först häpet på Salko men sedan flinade han tillbaka.

”Erkänn att hon oroar dig också!”

Salko slutade tvärt skratta.

John hade träffat mitt i prick men innan han hann svara hade John sträckt ut sin hand.

Han glodde på handen och tänkte först inte ta den, men John var inte vem som helst, det hade han visat gång på gång under den tid Salko varit deras guide.

Faktiskt kunde han tänka sig erbjuda John jobb i firman.

Långsamt tog han handen och skakade den.

”Välkommen i gänget, ditt liv kommer aldrig bli likadant igen!” sade John och fastän han log var de blå ögonen allvarliga.

Solen gick ner när Bravo på Marias order stannade och lämnade över lastbilarna till kvinnorna. Simon, med Marcos hjälp visade två av dem hur de hanterade lastbilarna. Maria och den vassögda ledaren, Belma, stod mittemot varandra med resten av kvinnorna i en ring runtom. Resten av Bravo höll vakt, lika mycket över vägen som över kvinnorna. Thomas ansåg att de många kvinnorna var en riskfaktor.

Maria hade redan pratat en del med Belma. Hon var välutbildad, lärare i språk och behärskade engelskan väl. Henne skarpskurna ansikte hade fått bekymmersrynkor i förtid, hon såg betydligt äldre ut än de trettiotvå år hon sade sig vara. Maria vred på huvudet, Anton stod som alltid tre steg bakom henne och kvinnorna, som skyggade för resten av Bravo och behandlade Salko som han vore pestsmittad, accepterade honom i deras närhet.

”Anton, ge Belma vapnen vi beslagtog från chaufförerna.”

Anton sträckte fram en säck som Belma öppnade. Hon tog upp en pistol och Anton visade hur man laddade och osäkrade. Ett upphetsat mummel steg från kvinnorna omkring dem när Belma kallade fram två kvinnor till och Anton visade även dem hur de skulle hantera vapnen.

När det var klart kallade Maria på Salko.

Ett nytt mummel hördes från kvinnorna när han vaksamt kom fram och plötsligt siktade Belma på honom med sin pistol.

Innan någon annan hann reagera hade Maria ställt sig framför Salko med armarna beskyddande utsträckta.

”Inga vapen!” sade hon med skarp röst åt männen i Bravo och hörde Anton svära frustrerat bakom hennes rygg.

Maria mötte Belmas glödande blick. Hon hade inte sänkt sitt vapen och en muskel bultade i kinden. De bruna ögonens pupiller var som vassa nålar och rösten var lika vass.

”Gå åt sidan, det är en smutsig, stinkande serb du skyddar! Hans svin till landsmän behandlade oss som horslavar!”

Maria såg i ögonvrån hur Bravo kom närmare, beredda att ingripa, försiktigt gjorde hon avvakta-tecknet åt dem.

”Allt är inte svart och vitt, Belma. Det här kriget plockar fram det sämsta hos män på alla sidor, serber, kroater och bosnier. Det som gjordes mot er är fruktansvärt men det var inte Salko som gjorde det.”

Belmas hand skälvde till men hon sänkte inte vapnet.

”Skjuter du Salko så måste du skjuta mig” fortsatte Maria lugnt men kände hur hjärtat bultade i kroppen. Hon kunde känna hur männen bakom henne gjorde sig beredda, Salko hade slutat andas och Anton var som en spänd fjäder.

Maria höjde långsamt handen och föste undan vapnet sedan lade hon händerna på Belmas skälvande axlar. Belmas ansikte förvreds och Maria hörde en snyftning leta sig fram mellan de hårt sammanpressade läpparna. En suck drog genom kvinnornas led när Belma stoppade undan pistolen.

Tiden som verkade ha stått stilla, gick igång igen.

Bakom Maria började Salko andas och Anton tog tag i hennes arm.

”Gör aldrig om det. Lova!”

Hon såg den nakna oron i hans ögon och Maria öppnade munnen men Belma förekom henne. Belma var kort och tunn men hade en stark, genljudande röst.

”Stilla din oro krigare, jag skulle aldrig skada henne.”

Anton såg ut som ett åskmoln i ansiktet men släppte taget om Marias arm. Hon spillde ingen tid utan plockade upp kartan hon fått av Thomas och höll fram den till Salko.

”De behöver få veta bästa vägen hem.”

Han tog inte emot den utan stod istället orörlig med armarna i kors över bröstkorgen. Kvinnorna runt dem började oroligt viska och Maria förstod dem, för mannen utstrålade fara likt en varg före språnget. Med den nedgående solen bakom sig låg hans ansikte i skugga så det var omöjligt för henne att läsa av hans ansiktsuttryck. Anton däremot som stod vid sidan om verkade se något i legoknektens ansikte för han stelnade till.

Maria suckade och vände sig bort, då kände hon hur kartan rycktes ur hennes hand. Salko satte sig på huk bredvid henne och lade ut stenar som tyngde ner kartan sedan såg han på Belma. Hon klev försiktigt fram och satte sig på huk mittemot Salko. De började prata och han visade på kartan. Antons hand kändes återigen på hennes arm men vänligt den här gången.

”Förlåt, jag borde inte ha blivit arg men du skrämde mig” viskade han.

Marias puls hade lugnat ner sig men benen kändes som gelé och hon tog tag i honom för att få stöd. Som vanligt gav kroppskontakten med Anton nya krafter.

”Jag skrämmer mig själv, Romeo. Vad i hela världen är det jag håller på med?”

Antons gröna ögon blänkte till.

”Det rätta, du gör det rätta.”

Belma fick en av kvinnorna att hämta papper och penna från lastbilen och kopierade sedan rutten som Salko förslog. Med en snärt rullade hon ihop papperet när hon var klar, beordrade kvinnorna upp på flaken och gick med raska steg mot den första lastbilens hytt och klättrade upp bredvid föraren. Motorerna mullrade igång och Belma lutade sig ut genom rutan och sträckte ut sin hand mot Maria.

”Do videnja!”

”Do videnja!” svarade Maria.

De tryckte varandras händer sedan släppte Belma taget och såg sig om.

”Var är han som befriade oss?”

Bravo hade dragit sig in i skogen men Anton signalerade in i skogsbrynet och efter en kort stund kom Jonatan vaksamt fram mellan träden.

När Belma såg honom sprack hennes ansikte upp i ett stort leende. Åren föll av henne och hon såg ut som trettiotvå igen.

”Warrior, ropade hon med stark stämma, na zdravlje!”

Och alla kvinnorna började tjuta som indianer, oväsendet från flaken var öronbedövande och fick fåglarna som slagit sig till ro i trädtopparna att lyfta i förskräckta flockar. Solens sista strålar lyste på Jonatan som inför denna hedersbetygelse bugade sig. 

Motorerna mullrade och lastbilarna rullade iväg, först ryckigt men sedan allt snabbare söderut för att till sist slukas upp av skymningen.

Månen var i nedan men lyste ändå upp natten när månskenet återspeglades i det tröga flodvattnet. Marken längs floden var uppodlad men lika övergiven som gården, vars utbrända ruiner syntes en bit uppströms.

När FN-britternas två pansarskyttefordon hade kommit upp över kullen så hade en urgammal stridsvagn, en T-34 kommit farande över bron och spärrat av den. Den stod nu snett framför bron och ett befäl i en ljus rock som glimmade i månskenet stod på främre sidan om den tillsammans med sex soldater. 

Uppe på kullen, där vägen bröt fram ur skogen för att sedan löpa rakt ner mot bron, kunde menige Bryan se kaptenens Warrior stanna en bit från floden. Kaptenen själv klättrade ur och gick mot bron åtföljd av tolk, vakt och EU-representanten.

”Mr Tamigiröven Stevenson” muttrade Bryan för sig själv där han stod i den vita Warriorn, två och en halv meter över marken. Hans muttrande var inte tillräckligt lågt för löjtnant McMillian hörde honom, men blicken under det höjda ögonbrynet var road.

För att vara skotte och officer är han bra och han tycker lika illa om Stevenson som vi andra.

Bryan avskydde när Stevenson följde med dem ut på uppdrag.

Mannens pedantiska lagbundenhet gjorde honom vansinnig och många gånger var det bara löjtnantens lugnande hand som hindrade honom från att klippa till gubben.

En gång hade de räddat två kvinnor från att bli innebrända av deras egna grannar. De bodde i byns affär och vågade inte lämna huset för utanför stod byborna, kvinnor och barn de känt hela sitt liv, tillsammans med en handfull beväpnade män som bar på bensindunkar.

Vad utgjorde de för hot, en tjugoårig tjej och en gammal gumma?

Löjtnanten hade tagit in dem i Warriorn för att ge dem säker eskort ur byn men då hade Stevenson dykt upp och stoppat alltihop.

Bara en sådan skit skulle komma på tanken att kalla räddandet av två kvinnor från en pöbelhop för etnisk rensning!

Löjtnanten hade framhärdat men då hade kaptenen anslutit sig till dem. Plutonens chef kapten St. Ives var en ”försiktig” man som aldrig tog några snabba beslut och den ende som kunde få lite fart på honom var löjtnanten.

Men är Stevenson med så är det kört. Kaptenen drar in huvudet i skalet och gör exakt som rövhålet säger.

Frustrerade fick de lyda kaptenens order och lämna de bägge förtvivlade kvinnorna åt sitt öde. Medan den tjugo man starka FN-truppen med fladdrande flaggor körde ut ur byns ena ände så gick kvinnorna till fots ut ur den andra, bärande på de få tillhörigheter de lyckats rädda. Bryan hade nästan vridit nacken ur led för att kunna se dem och han hade sett mer än han velat.

En bit bakom kvinnorna gick samma beväpnade män som bränt ner deras hus.

Komradion avbröt Bryans funderingar, det var nya order från kaptenen.

”Bryan och George, ni stannar här, jag tar med mig resten av vagngruppen” sade löjtnanten.

Urlastningen av de sex soldaterna som satt där bak gick snabbt, det var inte för inte som Warriorn kallades för stridstaxin, och Bryan såg truppen raskt gå nerför backen.

Han rättade till hjälmen som börjat klia och hörde Georges röst i lurarna.

”Tala om vad som händer Bryan, jag ser inte ett piss.”

Förarens sikt var mer begränsad än skyttens uppe i tornet, från sin plats kunde George inte se bron.

”Löjtnanten och de andra har anslutit sig till kaptenen, tolken tolkar, det kroatiska befälet småpåvar och Stevenson springer omkring som den beskäftige fjant han är. Löjtnanten försöker lirka med kaptenen men, men, men, här kommer rövhålet och fixar så att vi får slagga här inatt.”

George svor och ilska gjorde hans Liverpooldialekt mer påtaglig

”De har ingen rätt att stoppa oss, de är bara ute efter att jäklas. Fan ta dem, jag önskar att jag fick köra rätt igenom!”

Bryan höll helhjärtat med.

Som svar på Georges utbrott kom ett nytt meddelande från löjtnanten.

”Avvakta vidare order.”

Bägge soldaterna stönade uppgivet.

”Vet du, sade George frustrerat, vad jag verkligen skulle vilja göra är att få köra över den beskäftige fjantens beskäftiga vita lilla bil!”

”Fan George, jag kan se bilen härifrån, den skulle bli platt som en pannkaka och hoppsan, Mr Stevenson skulle vara inuti och bli lika platt han med!”

”Och då äntligen kunde vi få göra vårt jobb, svarade George, utan någon pärmbärare som lade näsan i blöt.”

”Jag är ledsen George, men att vi blir av med rövhålet är lika troligt som att du får en dejt med Imela!”

Han kunde höra George fnysa. Samtliga i plutonen gillade tolken men hon hade avvisat alla närmanden, inte ens en vänskaplig kopp kaffe ville hon ta med dem.

”Äh, men längta kan man få göra i alla fall!”

Bryan sträckte på sig och såg hur fler stjärnor tändes på natthimlen.

Ja, längta kan man få göra.

En lätt bris från den glittrande floden förde med sig doften av vass och vatten. Den fick honom att längta hem, till Alvechurch och kanalen där hans föräldrar hyrde ut båtar.

Hur kunde jag tycka att det var tråkigt hemma?

Att visa båtar för turister och dra upp får ur kanalen är inte det minsta tråkigt jämfört med dessa sega timmar av väntan. Väntan på att kaptenen ska få stake och kräva sin rätt eller att de som satt upp vägspärren ska tröttna på att köra med oss och släppa igenom oss.

Och det är alltid det senare som händer.

Han vände blicken mot bron och såg hur kroaterna uppförde ett provisoriskt läger vid brofästet.

”Fan ta Stevenson, istället för att tvinga dem att flytta på sig så är vi fast här hela natten.”

Han suckade, det såg inte ut som om löjtnanten skulle komma tillbaka i brådrasket.

”George, jag behöver pissa men jag ska i alla fall inte pissa i dunken. Jag går ur.”

”Ok, sedan är det min tur” kom svaret.

Bryan gav blanka fanken i att han bröt mot reglerna när klättrade ur Warriorn, och nere på marken sträckte han på sig igen, benen var stela efter alla timmarna i vagnen. De hade under dagen observerat ett stort slag längre västerut och var nu på väg tillbaka till förläggningen. Alla i truppen längtade efter välbehövlig sömn och ledighet.

Han tog två kliv bort från vagnen och drog ner gylfen och pissade en lång stråle. Bakom sig hörde han en svag duns följt av ett stön. Det lät som om George i sin iver att komma ut hade slagit huvudet i taket.

”Lugn polarn, jag kommer tillbaka nu” sade han över axeln.

Han drog upp gylfen, vände sig om och allt blev svart.

Frustrerad bet Lt. McMillian från 1st Battalion, Royal Regiment  of  Fusiliers ihop käkarna så tänderna gnisslade. Han ville inte öppna munnen för då skulle han säga något oursäktligt. Kroaterna hade ingen rätt att stoppa dem här, troligtvis försiggick det något på andra sidan floden som de inte ville FN och EU skulle få vetskap om.

Bosnierna tillsammans med kroatiska styrkor är starka här, nu när de lyckats pressa undan serberna. Men kvar har de oönskade serbiska civila.

En bit längre bort stod det kroatiska befälet i sin pråliga vita rock och skrek order åt sina soldater som slog upp ett läger bredvid floden. Kroaten var en arrogant tölp som kallat deras tolk för hora. Imela hade blivit mycket blek men kaptenen hade låtit mannen hållas.

Och det var kaptenen som var källan till McMillians frustration.

När han först fick veta vem som skulle bli plutonchef hade han hört sig för och svaret hade blivit att kaptenen var korrekt och strategisk.

Det lät bra då, men skulle någon fråga mig nu och jag kunde svara fritt, så skulle jag säga att han är korrekt som en handlingsförlamad och strategisk på gränsen till feg.

Att plutonen för det mesta satt fast i vägspärrar hade blivit något av en visa på campen. Men det väckte också irritation inom kompaniet, både bland befäl och meniga, eftersom någon annan fick göra deras jobb när de var försenade.

Han räknade tyst till tio och försökte en sista gång.

”Sir, med all respekt, kroaterna testar oss bara. Låt mig rensa bort vägspärren. Vi behöver komma tillbaka till campen i god tid för manskapets ledighet.”

Det var dags för soldaternas leave, en del av dem skulle hem, andra skulle koppla av en vecka vid Medelhavet. Blev de som vanligt försenade på grund av plutonchefens brist på kurage så visste McMillian hur förbannad plutonen skulle bli.

Och det skulle inte vara bra för vår fortsatta mission här.

”Sir, jag har varit med om det här förut, de kommer inte att göra något motstånd.”

Så fort han sagt det visste han att det var ett misstag.

I vanliga fall anspelade han aldrig på att han varit i Bosnien förut, det var en öm tå hos kaptenen som han noga undvek att trampa på, men nu var han trött efter arton timmars tjänstgöring och det hade bara hoppat ur munnen.

St Ives sträckte på sig och såg längs med sin långa näsa ned på honom. Han var sinnebilden av en engelsk godsherre som tillrättavisade sin förvaltare.

”Löjtnant, ni fick en klar order! Återgå till er vagn och avvakta vidare order!” sade han skarpt och näsborrarna fladdrade upprört till.

Han kunde känna sina soldaters missnöje bakom sig och tolken Imela såg pinsamt berörd bort, men Stevenson, vars gråa kavajfickor putade ut av alla regelböcker, såg belåten ut.

Bryan har rätt, tänkte McMillian när han via komradion talade om för George att de var på väg tillbaka, karlen är ett rövhål.

Men han och hans mannar hann inte många steg, förrän hans Warrior som tydligt avtecknade sig uppe på kullen, stängde luckorna och med dånande motor rullade nerför backen rakt mot avspärrningen.

Kroaterna började gasta, de tyckte inte om att se 28 000 kilo stål komma i full fart mot dem och plötsligt var St Ives bredvid honom.

”Ni skulle avvakta McMillian, inte reta upp kroaterna!” skrek han alldeles vit i ansiktet och tog tag i hans arm.

Innan han kom sig för med att säga något så störtade Stevenson förbi och in i sin bil. Med knyckiga rörelser körde han i väg och ställde sin vita bil mitt i vägen för Warriorn. Han klev ur och viftade argt mot den, som om han skulle jaga iväg ett bi.

”Stanna genast, skrek han, ni överskrider era befogenheter!”

Mållös släppte St Ives taget om hans arm och bara stirrade när Warriorn utan att sakta ner det minsta körde rakt över bilen från front till baklucka och den plattades ut som ett paket cornflakes. Stevensons min innan han skymdes av pansarskyttefordonet var obetalbar, mannen slet bokstavligen sitt hår, ögonen var på väg ut ur sina hålor och munnen var formad i ett stort o. Den skarpa doften av bensin fyllde luften och ut från Warriorn flög en glasflaska och krossades mot bilvraket.

”Ta skydd!” vrålade McMillian, och han själv, tolken och hans soldater slängde sig ner på marken. Ett vinande ljud hördes när allt syre sögs in i vraket och sedan exploderade bensinen i en supernova av eld. McMillian pressade ansiktet i marken och kände eldens heta andedräkt flåsa honom i nacken.

Hettan försvann och han såg upp. Bortom den brinnande bilen skymtade Stevenson som med rykande kavaj sprang mot floden och en bit bort från McMillian stod kaptenen, han hade inte tagit skydd utan fått hettan rakt i ansiktet som nu var bränt och rött.

McMillian och hans soldater reste sig upp och såg hur Warriorn ökade farten till nästan full och med sjuttio kilometer i timmen dånade den rakt mot brofästet. Kroaterna hade återhämtat sig från den första chocken och officeren sprang med böljade rock mot sin stridsvagn.

Snart skulle de öppna eld.

Han vände sig mot kaptenen.

”Sir, Bryan och George behöver understöd!”

Kapten St Ives stirrade på honom.

”De lydde inte order, ni lydde inte order!”

”Kan vi vänta med det Sir, de behöver vår hjälp nu.”

Sekunderna tickade, kroaterna myllrade som uppretade myror när Warriorn körde upp på bron, men kaptenen bara stod där och stirrade på honom.

”Sir?”

Inget svar, kaptenen var som paralyserad, frusen i en pose av engelsk högdragenhet.

Då hände det.

McMillian hade också anor.

Under århundraden hade hans klan stridit för Skottland och nu kände han sina förfäders upproriska gener sjuda i honom.

Ned med engelsmännen tänkte han och åt helvete med karriären.

McMillian tog befälet.

Bryan vaknade öm i kroppen och med dunkande huvud. Det var trångt som bara den och något tungt låg ovanpå honom.

George.

Att han låg bunden på golvet i Warriorn förstod han på lukten och skakningarna men främmande röster hördes runtomkring, talade ett språk han inte förstod.

”Han har vaknat till, bäst du förklarar för honom Maria.”

Innerbelysningen tändes och ett ansikte såg ner på honom. Ögonen lyste lika blå som sommarhimlen över Severn och en mjuk, sval hand lades mot hans panna.

”Var lugn, du har fått ett slag mot huvudet men det går snart över. Vi har lånat ert fordon men ni ska strax få tillbaka det” sade kvinnan på engelska och hennes röst var som sammet. Fortfarande snurrig i huvudet kände Bryan hur Warriorn krängde till och lätt sjösjuk slöt han ögonen. Trycket över lungorna lättade när George stönande rullade åt sidan.

Återigen hördes det främmande språket, samma mansröst som innan, och kvinnan fortsatte.

”Vi körde just över en bil och nu ska vi bara över bron.”

Bryan hörde hur ljudet ändrades under honom, larvbanden rullade fram över nytt underlag.

Kvinnan var sanningsenlig, hans huvud kändes bättre, de hade kört över något och nu var de på bron. Det där med bilen kändes välbekant, han och George hade pratat om en bil men Bryan kunde i alla fall samla tankarna för en uppenbar fråga.

”Kunde ni inte ha bett om hjälp, istället för att slå hål i skallen på mig?”

Ett annat ansikte syntes över honom med ögon som glittrade muntert.

”Vi är ute på specialuppdrag, kompis och behövde en taxi över floden.”

En annan röst hördes på det andra språket, den lät bitsk och Bryan kunde bara se hans välputsade kängor röra sig bredvid Georges huvud.

”Sluta retas med honom Jonatan. Du gör honom bara orolig.”

”Kom igen Daniel, det finns inte en kille i världen som skulle oroa sig om Maria smekte hans panna.”

En röst hördes från vagnchefens plats.

”Urlastning!”

Och Warriorn stannade så tvärt att George skulle ha slagit skallen i dörren om inte kvinnan fångat upp honom.

”Vi lämnar er nu, sade kvinnan med sammetsrösten, ni är löst bundna och borde kunna befria er från knutarna ganska snabbt.”

Dörrarna slogs upp och luft strömmade in, en frisk doft av skog och kåda fyllde vagnen. Bryan kunde räkna till fem par ben som snabbt tog sig förbi honom. Ett sjätte par dröjde sig kvar.

”Vi vore alla tacksamma om du och din kompis inte nämner oss för ert befäl, sade mansrösten som tillhörde de muntra blåa ögonen, damen vill att vi ska vara så obemärkta som möjligt.”

En hand drog i repet kring händerna och Bryan kände trycket runt handlederna minska, lättad vickade han på sina bortdomnade fingrar.

”Trots allt har vi uppfyllt alla era önskningar…”

Bryan öppnade munnen för att svara men då var vagnen tom.

Läget vid floden var under kontroll, kroaterna pacificerade, branden släckt och McMillian stod på vagnchefens plats i kaptenens Warrior. När de rullade över bron fick en frisk vind från floden deras flaggor, Union Jack och FN-flaggan att smattra och månen tillsammans med tusentals stjärnor lyste upp sensommarnatten.

Och allt är väl, Jack kan fladdra stolt.

För vad som än sker nu så gjorde jag det enda rätta.

De hann inte långt på vägen förrän de kom ifatt hans egen Warrior positionerad under en barrträdsdunge, nu med luckorna öppna igen. Han lät vagnen stanna jämsides och mötte Bryans blick där han stod på sin plats i vagntornet.

”Ni har ett och annat att förklara soldat!” sade McMillian, lättad över att de bägge var oskadda. Bryan såg fåraktigt på honom och öppnade munnen för att svara men avbröts av att vagnsluckan hos McMillian öppnades och en ilsken St Ives stegade fram mot dem.

Så, nu har han återhämtat sig från sin handlingsförlamning tänkte löjtnanten.

”Vad menar ni med att trotsa mig?” fräste kaptenen upp mot Bryan.

Så sjutton att han ska få sätta dit mina män för något han borde ha gjort första gången vi fastnade i en otillåten vägspärr.

”Sir, Bryan handlade enligt mina order. Har ni något att klaga på Sir ska ni ta det med mig.”

I ögonvrån såg han Bryans förbluffade blick men McMillian litade på att Bryan höll tyst, vanligtvis var han en disciplinerad och smart soldat. Kaptenen kom av sig med det han tänkte säga och bara det att McMillian hade vågat avbryta honom var ytterligare en punkt på listan av förseelser.

Bryan och George är lojala och kompetenta soldater. Något mycket märkligt har utspelat sig här och St Ives borde veta bättre än att bara skälla ut dem.

Kaptenen tog argt sikte på McMillian istället och blåste upp sig som en spärrballong, nu på väg att bryta mot en kardinalregel inom officerskåren.

En officer skäller aldrig ut en annan officer framför mannarna.

Näsan höjdes i vädret och kaptenen öppnade munnen men blev återigen avbruten, denna gången av en av sin egen vagnskytt.

”Sir, kompanichefen är på ingående!”

St Ives tog sig samman.

”Tillbaka till er vagn McMillian fräste han, jag överlåter det här på majoren!”

Väl på sin välbekanta plats bredvid Bryan såg McMillian sina egna landsmän rulla över bron med kompanichefen i täten och fastän det kunde vara sista gången han stod i Warriorn så väckte åsynen stolthet i honom.

Hur frustrerande det än har varit emellanåt så har vi gjort nytta och kommer att göra nytta. Det kommer alltid att finnas våld och krig och världen kommer alltid att behöva äkta krigare.

Bryan som alltid stod så rak i ryggen i vanliga fall slokade som en maskros bredvid honom.

”Sträck på er Bryan, vi är Hennes majestäts bästa infanterister och ska föra oss som sådana!”

Bryan gjorde som han blev tillsagd och Mc Millan rätade också på sig, bägge hälsade snärtigt på kompanichefen när hans vagn stannade bredvid dem, St Ives såg däremot indignerad ut när han hälsade på sin chef.

”Får jag gratulera er St Ives till hur ni tog hand brospärren” sade majoren med sin starka stämma.

”Det är Löjtnant McMillian Sir, som är skyldig till detta, Jag är hemskt ledsen Sir till…”

Där avbröt kaptenen sig, vad majoren nyss hade sagt hade till slut nått hans hjärna.

Majorens blick blev skarp.

”Skyldig säger ni? Ett underligt ordval måste jag säga, nåväl Lt McMillian, ni har gjort er skyldig till att vi kommer tillbaka till campen enligt tidtabellen, vilket vi alla är tacksamma för. Bra gjort, löjtnant!”

En stor del av kompaniet körde under tiden förbi dem men ett fordon stannade och en upprörd Stevenson klev ur. Kläderna var fortfarande blöta efter hans ofrivilliga dopp i floden. 

Han skyndade genast fram till kompanichefens vagn

”Major, jag har klagomål, grava sådana, eftersom löjtnantens män här var nära döda mig” sade han och höll anklagande upp sin sönderbrända kavaj. St Ives sträckte på sig, han såg ut som om saker och ting skulle falla på sina rätta platser igen. McMillian hörda hur Bryan förvånat drog in luft som om han först nu insett vad Stevenson råkat ut för.

Men majoren såg ner på Stevenson från sitt vagntorn med en barsk min.

”Mister Stevenson, sade han långsamt med betoning på mister, vi kom ut på höjden ovanför floden i lagom tid för att se ert agerande. Ni gick emellan när våra trupper gjorde sitt jobb vilket är helt oursäktligt. Ni, Mister Stevenson utsatte er själv för dödsfara genom ert eget förfarande. Jag vore tacksam Mr Stevenson om ni sökte er någon annanstans, för på mitt kompani är ni inte längre välkommen.”

Kompanichefen rättade till spännet på sin hjälm och gjorde en gest mot St Ives och McMillian.

”Gentlemän, dags att återgå till campen. Lt McMillian ni släpper kroaterna, men ge dem inte tillbaka deras vapen. Verkställ!”

Kompaniet gav sig av, följt av en stukad St Ives och en ännu mer stukad Stevenson. När de rullade tillbaka mot bron såg Bryan ut att slitas mellan skratt och tårar och George muttrade i headsetet något på sin svårförstådda Liverpooldialekt.

McMillian satte sina andra soldater i arbete med kroaterna medan han själv gick ner till floden med Bryan och George för ett avsides samtal.

Vad han fick veta av Bryan gav upphov till fler frågor än svar. George kunde till viss del bekräfta vad Bryan sagt.

”Jag såg bara kängor, sade George, det var allt. Ena stunden kikar jag ut genom förarluckan i nästa låg jag bunden på golvet med svarta kängor omkring mig. Jag var helt väck löjtnanten, jag hörde Bryan prata med en kvinna men uppfattade inte vad de sade. Sedan var vagnen tom och Bryan fick mig på plats i förarstolen, vi var på väg att köra tillbaka då ni fann oss.”

”Ute på specialuppdrag enligt dem själva, sade McMillian fundersamt, var det folk från Balkan, Bryan?”

Bryan stod och såg ut över floden och hans ansiktsuttryck var nästan drömmande.

”Ni vet att jag kommer från Alvechurch Sir.”

”Dina föräldrar hyr ut kanalbåtar, du arbetade där innan du sökte dig till oss, sade McMillian bekräftande och undrade vart Bryan ville komma.

”En sommar när jag var 17 år och hemma på lov från skolan, kom det dit en familj som min far visade hur kanalbåten fungerade. Alla som hyr av oss får en grundlig visning av båten och farsgubben retade mig i veckor efteråt över min plötsliga tjänstvillighet att jobba med båtarna. I vanliga fall fick han dra mig i nackskinnet ner till marinan men inte den dagen. Jag hade nämligen fått syn på dottern i familjen och blivit störtförälskad. Lisa hette hon och hon lärde mig några ord på sitt språk, ord som jag glömt bort ända tills nu.”

Bryan ruskade på sig som om han vaknat ur en dröm och såg allvarligt på sin löjtnant.

”Sir, kvinnan talade samma språk, de som tog vagnen är svenskar.”

”Svenskar, är du säker!”

Bryan nickade.

”Jag är säker på att kvinnan talade svenska.”

Tankarna rusade runt i huvudet på McMillian. Bryan hade ganska hyfsat lyckats beskriva uniformerna främlingarna bar och beskrivningen påminde om de uniformer som FN-svenskarna bar. Han hade själv träffat svenska officerare i Split och just deras moderna uniformer hade gjort intryck.

Har svenskarna specialstyrkor här i området?

Då kom han ihåg, att just svenskarna i Tuzla fått en av sina officerare tillfångatagen av självaste Lazlo. 

”Det kan vara så att svenskarna har en operation på gång i området. Bryan och George, ni säger inte ett ord om detta till någon! Jag kommer att föra detta vidare till kompanichefen.”

Männen nickade och han fortsatte.

”Att lämna vagnen utan tillstånd är förbjudet, det vet ni. På grund av förmildrande omständigheter låter jag det bero men minsta lilla överträdelse av våra regler och ni åker dit så det ryker om det. Har ni förstått?”

”Ja Sir” svarade de i givakt och McMillian fortsatte.

”Bra, ni får en kvarts rast för att tillgodose eventuella trängande behov sedan återgår ni till vagnen.”

Enormt lättade såg de bägge soldaterna sitt befäl gå uppför flodbrinken. Bryan väntade medan George tillgodosåg sina behov som löjtnanten så snyggt hade uttryckt det. Men samtidigt höll han ett vakande öga på omgivningarna

Jag kommer aldrig att pissa utomhus igen, det är då säkert!

Fortfarande omtumlade av allt som hänt gick de sedan bort till resterna av Stevensons bil. Bägge stirrade en lång stund i tystnad på de utplattade, sotsvarta resterna.

”Herrejävlar” sade George till slut.

Bryan nickade instämmande och de bägge vände sig om och såg den före detta vägspärren med de nu kuvade kroaterna sittande på marken i en klunga bredvid.

”Skit också George, de gjorde det som han sade, de uppfyllde alla våra önskningar…”

Georges ansikte lyste plötsligt upp.

”Och vi har blivit av med ärkerövhålet Stevenson! För helvete Bryan, vet du vad det betyder?”

Han väntade inte på svar utan fortsatte.

”Det betyder att jag har en dejt med Imela”

Sedan gick han självsäkert iväg, lämnande Bryan med vitt gapande mun bakom sig, mot Imela som faktiskt lyste upp när hon såg George komma. George sade några ord och Imela nickade leende innan hon gick bort till löjtnanten igen. Triumferande gjorde George tummen upp mot Bryan och det enda Bryan tänkte var;

Skit också, jag skulle ha frågat henne först!

Med darrande händer knäppte Gordana fast halsbandet bakom nacken.

De äkta pärlorna var en present från Lazar på deras 40-åriga bröllopsdag och en av hennes mest älskade ägodelar. Hon kände noga efter att halsbandet satt ordentligt sedan rätade hon på huvudet och såg sitt ansikte i spegeln. Det var hjärtformat med höga kindben och stora bruna ögon inramade av långa ögonfransar, men huden var numera spröd och tunn, full med rynkor som inga krämer i världen kunde dölja.

Hon suckade och drog in några gråa hårslingor bakom öronen och kände sedan med handen att resten av håret satt uppsatt ordentligt.

När blev jag så här gammal, tänkte hon och målade rött på läpparna. Diorläppstiftet använde hon bara på helgerna likaså Chanel no 5, men den här torsdagen var ingen vilken torsdag som helst.

Efter en sista koll i spegeln reste hon sig från sminkbordet, tog sin kappa och handväska och gick nerför trappan.

I hallen väntade Lazar på henne, mannen hon varit gift med i över femtio år.

”Min vackra Gordana” sade han, ”du ursäktar väl mig om jag inte reser mig upp?”

Lazar hade sju år tidigare fått en allvarlig hjärtattack och blivit rullstolsbunden, något han funnit sig i med ett ovanligt jämnmod, men folk i hans omkrets blev ofta besvärade när han skämtade om sitt handikapp.

Lazar höll fram handen och hon tog den. Han i sin kostym och hon i sin eleganta dräkt och kappa såg ut som om de skulle ut på middag.

Men inte idag tänkte Gordana när de bägge avvaktande såg på ytterdörren. Den var av massiv ek och sobert grönmålad i den engelska stil som de bägge älskade så, med guldfärgat handtag och portklapp på utsidan i form av ett lejonhuvud.

Men något nytt hade tillkommit nedanför portklappen, något som ingen av dem ville ha där.

Ett stort, fult blåmålat kors.

Kasper var den ende som inte satt ner. Han stod med ryggen mot Bravo, med blicken fixerad på andra sidan ån och sin Ksp höll han i ett stadigt grepp.

Anledningen var att Salko just gått över ån och försvunnit ur sikte.

Kasper var den mest uthållige av dem, seg och stark, så Thomas lät honom hållas med sin självpåtagna vakt medan resten tog en välbehövlig rast. Alla var trötta men Maria var utmattad och satt med ryggen uppallad mot ryggsäcken med slutna ögon. Han undrade om hon sov.

Thomas mötte Antons blick. De hade en överenskommelse och Maria var en del av den.

Både Anton och Daniel säger att hennes graviditets-illamående har lugnat ner sig men att hon behöver mer sömn än oss andra.

Så det är bra om hon sover nu.

Bravo hade spridit ut sig på det torra gräset under ett lärkträd och ett behagligt lugn rådde, men Jonatan som satt bredvid Thomas kunde inte vara tyst. Med retlig min fixerade han Kaspers rygg.

”Men ge med dig Kasper! Karlen har väl inte tagit oss ända hit för att sedan svika oss? Han skulle ta kontakt med sina medarbetare, det hörde ju du själv.”

Kasper svarade inte men hans envisa ryggtavla sade mer än tusen ord.

Jonatan var på väg att säga något mer men Thomas avbröt honom.

”Låt honom vara, du vet att han kan tiga ihjäl en sten när han är på det humöret.”

”Apropå stenar, när ska vi slippa marschera på dessa eviga grusvägar och få sätta oss i en bil igen?” undrade Marco.

”Jag undrar detsamma” sade Simon bredvid honom. ”De senaste nätterna har jag drömt om Zastavas, vanligtvis brukar det vara en Ferrari jag kör i mina drömmar.”

Daniel rätade lite på sig och flinande menande mot Simon. Han såg inte Jonatan som frenetiskt skakade på huvudet samtidigt som han mimade nej, nej, nej.

”Jag hörde dig prata i sömnen förut och du sade inget om några bilar. Däremot en hel del om Eldiana!”

Simon blev knallröd i ansiktet och bredvid Thomas slog sig Jonatan hårt för pannan. ”Dask” lät det och Thomas log åt sin väns frustration.

Han är verkligen utless på Simons prat om sin nya flickvän.

Smällen fick Maria att sätta sig yrvaket upp, tydligen hade hon slumrat till.

”Kan ni inte vara lite tystare” sade hon med retlig röst och kröp ihop bredvid Anton som beskyddande lade armen om henne.

Nä, nu är det dags för Skitgubbe tänkte Thomas och halade upp sin slitna kortlek och såg frågande på resten av Bravo. Alla nickade och en koncentrerad tystnad bredde ut sig när han snabbt delade ut korten.

Efter nästan femtio minuters spelande avbröt Kaspers djupa basröst dem.

”Salko kommer och han är inte ensam.”

Thomas reste på sig men Jonatan var ännu snabbare framme och spanade mot ån samtidigt som två figurer just vadade över. Solen försvann bakom mörka moln och en kall vind fick trädtopparna att rassla.

”Jag känner igen den andre snubben, det är Tuppen, honom träffade Marco och jag på kaféet i Bugojno och han var även med utanför Koprovicaskogen.”

Bravo tog på sig sina packningar och var klara för avmarsch när Salko med Tuppen tre steg bakom sig kom fram till dem. Han tog av sig sina solglasögon och stoppade ner dem i bröstfickan.

Legoknektens hårda ögon svepte över Bravo och stannade vid Thomas.

”Vi har bekymmer” sade han.

Gordana gick med värdiga steg nerför trappan medan hennes mans rullstol åkte nerför rullstolsrampen. En grupp män väntade på dem ute på gatan, det var allt från unga pojkar till män med grått i håret, en del hade uniformer, andra sina vanliga kläder, några hade äldre militära vapen och några hade jaktgevär.

En omaka grupp var de och den mest omaka av dem alla anförde dem.

Mörkhyad och skäggig med ovårdat burrigt hår, i skitig t-shirt och säckiga byxor skrek han och pekade med sitt vapen. Han såg berusad ut men Gordana visste att hans sort inte rörde sprit. Gordana tog tag i handtagen till sin mans rullstol, han behövde inte hennes hjälp med den, men hon behövde stödet för att överhuvudtaget kunna gå framåt. Metallhandtagen kändes kalla i hennes händer när hon på darriga ben följde rullstollen mot Vitez centrum.

Salko förde BM till ett övergivet hyreshus och upp på taket där de kunde se Vitez. Staden var slutmålet för Salkos uppdrag och gruppens reaktioner lät inte vänta på sig. En låg vissling hördes från John och Mary drog efter andan. 

Salko förstod dem, för Vitez var vackert.

En flod hade karvat sig genom bergen i årtusenden och gröpt ur en djup kanjon. På bägge sidor om den hade Vitez byggts och en smäcker, välvd bro förband stadsdelarna. Även denna molniga dag var färgerna intensiva med röda klippor, vita hus och blåsvart forsande vatten. Han mindes fortfarande den svindlande känslan i magen när han som spinkig elvaåring dykt från bron och vunnit sina skolkamraters respekt. Salko fick en bitter smak i munnen, få minnen var goda härifrån.

För min del kan hela Vitez jämnas med marken.             

Bländande, vackra Vitez var Salkos födelsestad.

Han gav sin kikare till Tom och pekade ut över staden.

”Motorvägen ni vill till börjar på andra sidan om klyftan och om staden. Ser du betonghusen utanför tätorten? Där väntar två av mina män med era bilar, fulltankade och klara.”

”Vad är det som är problemet?” undrade Tom och lämnade tillbaka kikaren.

”Tuppen säger att Vitez har storfrämmande i dag.”

Bravos blickar föll på Tuppen. Salkos man var lika välputsad som alltid, kläderna var rena och nya, håret glänste och guldringen i örat glimmade.

Han ryckte urskuldande på axlarna, pekade sedan på den vita staden och sade ett ord.

”Mujaheddin sade Lazar, hur kan ni låta dem styra över er? De hör inte hemma här i Bosnien mitt i Europas hjärta!”

Medan han rullade över Vitez tusenåriga gatstenar spände han ögonen i männen som gick bredvid. En man blev röd i ansiktet och en av pojkarna såg ner i backen med skamsen min.

”Håll käften serb!” sade en av dem som bar uniform, ”våra muslimska bröder har kommit för att hjälpa oss i kampen mot sådana som du!”

Lazar skrattade till. Han hade i hela sitt liv arbetat som advokat och när han gick i pension hade de köpt huset i Vitez eftersom Gordanas syster hade bott här när hon levde och det hade blivit deras favoritstad i Jugoslavien

Till Vitez kommer folk från hela Balkan för att njuta av den vackra gamla staden och för att se de unga männen dyka från bron.

”Sådana som jag säger du, en gammal man som inte kan gå! Vad för ont har jag och min fru gjort er! Och jag känner igen dig, pojke.”

Lazar stannade sin rullstol och vände sig mot pojken som vänt undan blicken.

”Du är bagarens son, vi har handlat bröd hos er i femton år, ända sedan vi flyttade hit. Som liten brukade du tigga godis av Gordana!”

Pojken blev röd i ansiktet och sneglade på Lazar och Gordana.

”Din far och jag kom alltid bra överens, så spring hem med dig gosse”, sade Lazar vänligt och till hans stora tillfredställelse vände bagarpojken på klacken och sprang därifrån.

Bra, för jag vill inte att du ska komma hem med vårt blod på händerna.

Egentligen kände han pojkens far ganska väl men ville inte att soldaterna skulle förstå det, rädd för att han och hans familj kunde råka illa ut.

Tänk alla diskussioner vi har fört över ett glas. Vem av oss hade kunnat ana att en dag så skulle det gå så här illa?

Araben skrek efter pojken och höjde sitt vapen och sköt i luften efter honom, vilket fick ynglingen att springa ännu fortare. Besviken for araben runt och tryckte sitt ansikte mot Lazars. Han skrek ilsket på arabiska så spottet stänkte men släppte abrupt taget och började gå med otåliga steg framför dem.     

”Det är bäst för dig att du kniper käft serb!” sade en barsk röst. Den tillhörde en grov man med befälsbeteckningar på uniformen. Ett underbefäl gissade Lazar och fick upp en näsduk som han torkade bort spottet ur ansiktet med.

”Vi kan åtminstone få veta vart ni för oss!” sade Gordana. Araben stannade upp och pekade med sitt vapen mot Vitez centrum samtidigt som han skrek något på nästan oförståelig serbokroatiska.

”Till Broderskapets torg, sade Lazar, så ytterst passande!”

Men bara Gordana förstod ironin i hans ord.

Dold bland skorstenarna på taket stod en gammal, sliten tvättmaskin. Marco såg hur Kasper gav den en misstrogen blick, att man gick upp på taket för att tvätta var något nytt för honom. När Kasper dessutom såg eluttaget maskinen var kopplad till, så skakade han på huvudet.

I svenska hyreshus står alla tvättmaskiner i källaren, säkert inkopplade av en fackman och godkänt av en oberoende besiktningsman.

Sverige känns långt borta…

Thomas frågade ut Salko och Tuppen om läget i Vitez, Jonatan, Simon, Kasper och Anton hade spridit ut sig över taket och hade uppsikt över alla riktningar. En orolig Daniel satt på knä bredvid Maria och tog hennes puls. Marco hörde honom påpeka hur hur blek hon var men Maria svarade att hon bara var trött på grund av för lite sömn. Marco, vars tolktjänster inte behövdes för tillfället, gick bort till Jonatan, som hade utsikten över floden. Han hade satt sig på några lösa tegelstenar och hade placerat sin automatkarbin på muren som omgav taket. Utsikten från hustaket var bedövande vacker med bergen, floden och den smäckra bron som löpte i en elegant båge högt över det klara vattnet.

”Ser du sade Jonatan lågmält och pekade, de har försökt spränga bort bron men misslyckats.” Marco såg de stora hålen vid brofästena och skakade förundrad på huvudet.

”Det är helt otroligt att bron finns kvar sade han, den är faktiskt berömd i helan Balkan, hit brukade mycket turister komma före kriget. Det var muslimerna som byggde den på tusentalet och den är med på WHO:s världsarvslista, tillsammans med du vet Taj Mahal och pyramiderna.”

Jonatan sneglade på honom.

”Du vet så mycket du, Marco, är det mamma Isabella som berättat om bron för dig?”

Marco blev sur.

”Nej, det är det inte, utan min farmor. Kan du lägga av om min morsa nu, du är den som alltid har varit på mig värst om henne!”

Till Marcos förvåning fick han inget retsamt svar tillbaka utan Jonatan suckade och det var en djup och trött suck.

”Jag retades med dig på campen för att jag var avundsjuk på alla brev, paket och presenter du fick medan jag fick ingenting. Om jag lever eller är död spelar ingen roll för min morsa, hon prioriterar helt andra saker i livet. Och när du skrev i ett brev hem att jag aldrig fick några paket, så skickade hon ett till mig med! Din mamma är den bästa morsan i världen Marco, jag är fortfarande avundsjuk och du, du vet bara inte hur jävla bra du har det. Om jag fick önska mig något här i världen så skulle jag vilja ha en morsa som din, en familj som din och en uppväxt som din!”

Marco såg på Jonatan och skämdes över sin egen dumhet. Han hade alltid varit avundsjuk på honom men aldrig förstått att Jonatan kunde avundas honom.

”Men av alla i plutonen var jag mest avundsjuk på dig, Jonatan, vad vi än gjorde var du alltid lika cool och du kunde få vilken tjej du ville medan alla, och då menar jag alla, skrattade åt mig, mammas lille bortklemade gosse… Men du har ju berättat om din mamma, jag borde ju ha förstått hur du kände det vid det här laget! Fan så dum jag är!”

Jonatan gav honom en blick lika blå som havet och lika outgrundlig.

”Vad du än är Marco så är du inte dum.”

Det blev tyst mellan dem och Marco förstod att Jonatan som spanade ut över Vitez hemsöktes av dystra minnen.

Vilka blir ännu dystrare när han jämför dem med min trygga uppväxt.

”Vet du, sade Marco trevande i ett försök att lätta upp stämningen, vad farsan sade en gång när mamma var på mig jättemycket om något, han brukar inte säga så mycket, men tydligen tyckte han att hon gick för långt. Och hon blev verkligen skitsur på honom och slutade tjata på mig.”

Marco såg hur en nyfiken glimt tändes i Jonatans ögon så han fortsatte.

“Han sade mycket menande till henne; a boy´s best friend is his mother.”

Jonatan rynkade pannan.

”Varför blev hon sur över det?”

”Det undrade jag också och han förklarade att så säger Anthony Perkins i filmen Psycho…”

”Den där gamla Hitchcock-filmen?”

Marco nickade och Jonatans ögon började glittra.

”Det var ju han som blev tokig av sin dominanta morsa! Att din farsa bara vågade säga något sådant till din morsa?”

”Mm och han vågade ännu mer, vi hyrde film och såg på Psycho hela familjen utom mamma som gick och lade sig med huvudvärk.”

Jonatan skrattade och såg bort mot bron som oskadd välvde över floden.

”Den här bron är en viktig symbol för muslimerna och den står kvar trots alla försök att skjuta bort den.”

Jonatan förstod direkt vad Marco menade och han blev allvarlig igen.

”Även om du blir arg på mig emellanåt så är du alltid min polare. Och jag är alltid din.”

Sedan tillade han med ett buspojkeflin som fick Marco att stöna uppgivet.

”Dessutom har jag lovat din beundransvärda morsa att hålla ett vakande öga på dig!”

Bravo satt samlade på hustaket för att överlägga, de hade överlåtit åt Salko och Tuppen att hålla uppsikt. Rakt över deras huvuden löpte en tvättlina med några blekta plagg på som övergivet fladdrade i vinden.

Thomas var den som tog till orda först.

”Frågan är vad vi gör nu. Bron över klyftan är bevakad och det som pågår i Vitez borde enligt Salko och Tuppen vara över till imorgon och då kommer bron inte längre vara lika välbevakad. Det finns ett alternativ och det är en järnvägsbro längre söderut, men den ligger två dagar bort och är under stark bevakning. Salkos rekommendation är att vi väntar tills imorgon då Mujaheddin och Bosniakerna har lämnat staden.”

Hans gråa ögon såg forskande på alla i Bravo innan han fortsatte;

”Jag tycker att vi ska vänta till kvällen och i skydd av mörkret ta oss över bron här i Vitez. Så vad säger ni, bron i söder, vänta till imorgon eller ta oss över bron ikväll?”

”Jag tycker som Thomas, sade Jonatan omedelbart, vi väntar till kvällen.”

Simon nickade.

”Jag med, då kan vi smyga oss förbi Bosniakerna.”

”Jag tror också att det är det säkraste sättet att ta sig till bilarna.” sade Kasper och tillade barskt;

”Det är också det snabbaste sättet att bli av med våra så kallade vägvisare.”

Marco ruskade fundersamt på huvudet.

”Jag vet inte vad jag ska tycka. Det enda sättet att ta sig över klyftan här är via Vitezbron men den är bevakad, den andra bron ligger för långt bort och är ännu bättre bevakad enligt Salko. Helst vill jag vänta till i morgon men en gnagande känsla säger mig att vi måste skynda oss, så jag lutar åt Thomas förslag, det verkar vara det bästa alternativet.”

De i Bravo som hade beslutat sig såg frågande på Daniel, Anton och Maria.

Efter en granskande blick på Maria, som var djupt försjunken i tankar så svarade Anton.

”Marco har rätt, tiden rinner snart ifrån oss och vi behöver ta oss till bilarna så snabbt som möjligt.”

Han tänkte säga något mer men avbröts av Daniel som plötsligt smällde sin näve hårt ner i betonggolvet.

”Ni är inte kloka någon av er, sade han argt. Vi vet alla vad som kommer att hända i Vitez och ni vill bara slinka förbi! Det är säkrast för oss att tar oss över bron nu och stoppar Mujaheddin!”

Daniel vände sig till Maria.

”För helvete Maria, sitt inte bara där helt tyst utan hjälp mig nu!”

Daniels röst sjöd av ilska men Maria såg bara fundersam ut.

”Jag behöver bara veta en enda sak för att jag ska bestämma mig.” sade hon och kallade på Salko som avvaktande kom fram. Maria ställde sig mitt framför legoknekten som genast lade armarna i kors över bröstet.

”Om vi beslutar här och nu att genast forcera över Vitezbron, backar ni upp oss då?”

Maria såg så forskande på Salko att en vaksam blick tändes i legoknektens ögon.

”Meningslösa risker ingår inte i avtalet, svarade Salko kyligt, så beskedet är nej.”

Maria vände sig mot Bravo, hon såg fortfarande trött och sliten ut men ögonen lyste som blåa stjärnor.

”Det avgör saken” sade hon.

Gordana stannade så tvärt att männen gick in i henne.

Gatan de var på kantades av eleganta tvåvåningshus och hon rusade fram till ett fönster som låg på första våningen.

”Hjälp oss! ropade hon bönfallande, snälla hjälp oss!”

Bakom sig hörde hon männen svära men Gordana fortsatte ropa och höjde vädjande händerna;

”Du är min bästa vän, säg åt Stefan att de för oss till torget, snälla, snälla gör något som kan rädda oss! ”

Fönstret en bit upp, fönstret hon så många gånger suttit och sett ut igenom samtidigt som hon och bästa väninnan druckit kaffe och kommenterat folkvimlet utanför, fönstret förblev tomt. Förtvivlad sänkte hon händerna samtidigt som en hård hand tog tag i hennes arm och araben slet bort henne från fönstret och tillbaka ut på gatan. Han skrek åt henne med stinkande andedräkt och hon hörde Lazar ryta åt honom att släppa henne. Araben tystnade abrupt och efter en föraktfull blick på hennes handikappade man höjde Mujaheddin-krigaren handen och slet loss hennes pärlhalsband. Bedövad såg hon pärlorna flyga genom luften och bedövad lät hon sig ledas bort och såg pärlorna utspridda på gatstenarna krossas under männens kängor.

Det stämmer verkligen, tänkte hon, hoppet är det sista som överger människan och nu är mitt hopp borta.

När trampet av kängor tystnat fladdrade gardinkappan i fönstret på första våningen till för att sedan bli stilla.

”Alla vet att jag gillar Maria, det gör jag verkligen men tala om för mig hur det kommer sig att hon alltid får som hon vill” klagade Jonatan noga med att hålla rösten låg samtidigt som han hukade sig ner med automatkarbinen redo i knäet. Thomas svarade först inte utan spanade mot bron som låg hundra meter bort. Bägge soldaterna dolde sig bakom en låg mur som tillhörde ett av husen på gatan.

”Det finns två vaktposter på den här sidan bron och de har installerat sig i huset vid brofästet” sade Thomas sedan sänkte han kikaren och såg på sin vän och tillade ”hon får alltid som hon vill, hon har fått sin vilja hela tiden och det är på tiden att du slutar streta emot. Glöm Bravo Tango, vi är Bravo Maria nu.”

De drog sig hukande bort från muren och Thomas hörde Jonatan muttra bakom honom.

”Så Maria har tagit över kaptenens pluton nu? Undrar vad han kommer att tycka om det? Ha, det kommer att bli väldigt intressant när de två möts igen.”

Thomas drog med sin vän in bakom en husvägg och lade sin hand på hans axel, och plötsligt log han ett grin stort som en vargs.

”Vet du vad polarn, samma tanke har slagit mig! Det ska bli jävligt intressant när kaptenen träffar sin fru. Han lär inte bli överlycklig precis…”

Jonatan log ett likadant grin tillbaka och gjorde tummen upp och lättad följde han Thomas tillbaka till Bravo. Han hade varit orolig för honom ända sedan Maria berättat att hon var gravid.

Thomas har tinat upp lite och det är gott nog åt mig. Att grubbla ligger inte för någon av oss. Action är vår grej och nog ser Maria till att vi får action alltid.

De bägge gick in i ett hus i slutet av gatan och möttes av Anton.

”Två, svarade Thomas på Antons outtalade fråga, och de är beväpnade med jaktgevär. Ta er upp på taket tre hus längre fram och invänta min signal.”

Samtidigt som Maria och Anton lämnade byggnaden samlades resten av Bravo runt Thomas.

”Vi ger dem fem minuter att inta sina positioner, sedan följer vi efter.”

Jonatan gick fram till fönstret och spanade ut genom rutan på den öde gatan. Inga människor bodde där längre, de hade flytt för längesedan.

Men spåren efter dem finns kvar tänkte han när han såg bordet i den lilla trädgården på andra sidan gatan. Det låg omkullvält och runt omkring låg tallrikar, fat och bestick spridda på marken.

De fick fly för sina liv mitt i middagen. Undrar var de är nu…

Ett lätt raspande ljud hördes och Jonatan vred på huvudet. På varsin stol längst in i rummet satt Salko och Tuppen. Salko satt tillbakalutad och putsade sina solglasögon och hade sträckt ut benen framför sig. Det raspande ljudet kom från Tuppen som filade naglarna. Han slutade fila och gav Jonatan en utmanande blick men när Jonatan vred tillbaka huvudet och såg ut över gatan igen fortsatte det raspande ljudet.

Där har vi två som inte kommer att backa upp oss. Salko insisterar på att vi ska vänta till imorgon eller åtminstone tills mörkret lägger sig.

Jonatan kände en knackning på axeln

”Nu kör vi” sade Thomas och Jonatan såg samma upphetsning som flödade genom kroppen återspeglas i vännens gråa ögon.

Salko reste sig upp och gick fram till fönstret när BM lämnade huset. Han visste nu vilka de var och vad de hade för uppdrag.

BM är ett svenskt specialistförband och deras uppdrag är att befria den svenske FN-officer som togs som gisslan för ett tag sedan. De tänker ge sig i kast med ingen annan än Laszlo själv.

Vilket är ett självmordsuppdrag, de är så gott som redan döda.

Salko hade i många år samlat information om Laszlo. Det gick många rykten och berättelser om honom och alla lika motsägelsefulla. Ur detta hade Salko vaskat fram en bild av en man som hade hans fulla beundran. Salko trodde att Laszlo, vars namn de flesta viskade, var igång med att göra något stort, något som Salko stödde helhjärtat. 

Att gå emot Laszlo är som att söka döden, sade han, mannen som mot en rund summa pengar gav mig den information jag sökte. Och nu hjälper jag en utländsk grupp att störa hans planer?

Det är idiotiskt och jag är ingen idiot.

Tuppen plockade upp en kniv och petade med hjälp av dess spets ner nagelbanden. Han hade vidarebefordrat information som Vesslan hade samlat in på Salkos begäran. Information som hade fått firmans chef på ett sällsynt, tankfullt humör. Tuppen slutade peta naglar och kisade rakt över rummet. På väggen hängde en tavla och han föreställde sig spanarens ansikte där, den försmädlige John som hade flirtat med hans flickvän. Dessutom hade hon försökt pumpa Tuppen på information om spanaren och bett Tuppen skicka en hälsning.

Ingen flirtar med henne!

Kniven flög plötsligt genom luften och borrade sig igenom tavelduken.

En kniv genom hans ”söta” ansikte.

Nöjd med resultatet plockade Tuppen fram en kniv till.

Och en genom hjärtat.

Med ett elakt flin på läpparna höjde han handen för att kasta iväg kniven igen men Salkos röst avbröt honom.

”Vi har jobb att utföra” sade hans chef och drog sitt vapen.

Det hela gick snabbt. Antons skott fällde soldaterna utanför bro-huset och de andra var dumma nog att rusa ut till en snabb död. Med understöd av Kasper och Simon uppe på bro- husets tak och Anton på taket till ett hus vänster om brofästet så hade vakterna på andra sidan bron inte en chans.

Thomas, Jonatan, Daniel och Marco tog sig snabbt över bron och fram till vägspärren. Jonatan hoppade över avspärrningen och kontrollerade kropparna medan de andra spanade upp längs den en gång så eleganta avenyn.

Den låg helt öde och tom.

De eleganta husen såg övergivna ut i solljuset.

”Vi har fört oväsen, så var är alla?” undrade Thomas.

Marcos ansikte blev blekt och han såg plötsligt illamående ut.

”De är mitt i centrum och de gör det nu.”

Daniel var mörk i ansiktet, åsynen av de döda kropparna plågade honom. Den unge killen som låg på rygg med ett stort blodigt hål i bröstkorgen hade han skjutit.

En kula. Ett liv. Så förbannat enkelt och så förbannat bortkastat.

Men han bet ihop och tog bort blicken från kroppen, fokuserade på sitt och Bravos mål.

”Vad väntar vi på?” sade han bara.

Med vaksamma steg gick Salko över bron. Tuppen ville plundra kropparna men Salko hade sagt åt honom att låta bli. Svenskarna lämnade inget användbart efter sig.

”Jävlar chefen, sade Tuppen medan han höll koll på sin sida av bron, de är skickliga. Jag vill helst inte hamna i strid med det gänget.”

Salko log sitt leende som aldrig nådde ögonen. Det var första gången han hört Tuppen ge ett sådant beröm.

”Ja, Thomas och hans män kan sina grejer. Men, sade han och spanade upp mot avenyn där svenskarna försvunnit runt en krök, farligast av dem alla är kvinnan de har med sig.”

Han såg Tuppens förbluffade blick och fortsatte:

”Jag har varnat dig nu. De andra är klassiskt skolade soldater men hon är ett okänt kort som alltid gör det oväntade. Vad som gör henne extra farlig är att de andra följer henne. In i döden om så är.”

De hade kommit fram till vägspärren vid det andra brofästet. Två bosniska soldater låg döda där tillsammans med en betydligt mer udda figur på Balkan. Han gick fram och petade till kroppen med foten och liket rullade över på rygg. Araben var enkelt klädd i t-shirt, säckiga byxor och ett par slitna kängor. Runt det yviga håret var ett vitt band fastknutet med ett rött märke på. Salko böjde sig fram och drog loss det.

En plötslig bris kom från floden nedanför dem och med det fladdrande bandet i handen gick Salko ut på avenyn i jakt på svenskarna.

En kvinna satt på knä i skräpet på trottoaren och grät översiggivet. Händerna höll hon hårt knutna mot bröstet samtidigt som hon vaggade fram och tillbaka med överkroppen. Emellanåt utstötte hon ett övergivet rop mellan snyftningarna.

Thomas gjorde halt.

”Ta reda på information, sade han och gav Maria en varnande blick, snabbt och inget tjafs.”

Maria bet ihop om svaret hon hade på tungan men insåg att han hade rätt att markera allvaret i deras situation så hon nickade. Försiktigt gick hon och Marco fram till kvinnan på trottoaren. Hon var i sextioårsåldern med kort mörkt, lockigt hår, elegant klädd i kjol och blus. Tårarna rann nerför ansiktet och fick mascaran att rita långa fåror över kinderna. Eftersom den gråtande damen var helt omedveten om sin omgivning så satte sig Maria på huk framför kvinnan och sträckte fram sin hand.

Reaktionen blev omedelbar.

Tvärt slutade kvinnan att gråta och med ett skrik kastade sig hon över Maria som föll bakåt. Ett rassel från pärlorna kvinnan hållit i händerna hördes när de åkte iväg över trottoaren. Marco svor till och började dra undan henne men Maria stoppade honom.

”Översätt!” sade hon bara där hon låg med den klagande och gråtande kvinnan över sig.

Marco rynkade pannan.

”Hon ber dig stoppa dem, sade han, hon ber dig hjälpa hennes vän Gordana, hon säger att hon är en svikare och att hennes vän har förts till torget för att dö.”

Maria som kände sin hals och skjorta vätas ner av tårar tog tag in damens händer och lyckades få ögonkontakt.

”Vi ska hjälpa Gordana” sade hon och Marco översatte. Damen slutade tvärt gråta och kravlade sig upp på ostadiga ben. Marco var snabbt framme och drog upp Maria på fötter igen. Kvinnan pekade längs gatan och sade något.

”Hon finns på Broderskapets torg nu tillsammans med de andra serberna. För att avrättas.”

Marias kände som om hon skulle kräkas.

”Marco, säg att vi tar hand om det här och att hon genast ska gå in.”

Han gjorde så och kvinnan torkade sina tårar, föll på knä och började plocka upp pärlorna hon tappat.

”Det är Gordanas sade Marco kort och tillade när skottlossning hördes framför dem, och jag tror att ägaren till pärlorna snart är död.”

Broderskapets torg var helt cirkelrunt och belagt med mosaik. Statyn med män som viftade med fanor dominerade vanligtvis mitten av torget men idag var statyn dominerad av små män med trasor knutna kring huvudet. De sprang runt symbolen för broderskap och skrek upphetsat och en av dem sköt med sitt gevär rakt upp mot himlen. Alla serber som fanns kvar i Vitez hade fått ställa upp sig på ett led på torget, bevakade av ett band med bosnien-muslimer. De deltog inte i arabernas upphetsning utan stod tysta och såg på. Den äldre fanjunkaren hade placerat ut vakter i torgets fyra öppningar och själv stod han med bister min en bit bort och såg ut som en man som hade ett otrevligt jobb att utföra.

Någon borta i kvinnornas led jämrade och grät men hans vackra Gordana stod rak i ryggen och inga tårar syntes. På hennes smala hals syntes fula röda strimmor där halsbandet hade suttit. Lazars händer kramade frustrerat om armstöden på rullstolen.

Det finns inget jag kan göra. Vilken usel man jag är.

Samma arab som hämtat dem gick fram till kvinnan som grät och slet ut henne från ledet med serbiska män och kvinnor. Han började påhejad av sina landsmän slita av henne kläderna.

Lazar såg rött.

Med ett kraftigt ryck i hjulen så körde han rätt in i avskummet som föll omkull mycket ovärdigt på röven.  

”Ditt svin, din gris, vad har hon gjort dig? Du är en feg råtta som bara ger dig på kvinnor!” röt Lazar och åkte in i honom en gång till. Araben for upp och med ett ilsket morrande välte han omkull rullstolen och Lazar föll handlöst i backen.

Araben glodde med tillfredställelse ner på Lazar som kände en hård spark rätt mot revbenen. Medan han kippade efter luft såg han de andra araberna samlas bakom sin frände och han kunde känna stanken från deras otvättade kroppar.

”Ni luktar som de grisar ni är!” vrålade han åt dem och han visste att alla kunde höra honom. Även om hans ben var förlamade så var hans advokatröst fortfarande stark och välljudande.

”Varför rättroende muslimer låter sig styras av avskum som er, det är för mig en gåta!”

”Håll käften serb, ni har er själva att skylla!”

En skugga föll över honom och han såg rätt in i fanjunkarens bistra ansikte.

”Skulle jag ha gjort något? Eller Gordana? En handikappad man och hans fru? Bägge gamla pensionärer?”

Lazar tänkte inte ge upp. Han kände att chansen var liten att fanjunkaren skulle ta befälet över araberna och istället skicka iväg dem ur staden, men den fanns.

Och det räcker för mig.

Araberna började spotta på honom och fler av dem sparkade. Med ett skrik som ekade runt husen så kom Gordana och slängde sig beskyddande över honom. Flera sparkar träffade henne istället men hon släppte inte greppet hon hade om hans axlar. Lazars hjärta började bulta oroväckande och han förstod att antingen skulle hans hjärta döda honom eller araberna.

Men ingen ska få döda min fru.

”Det här är krig och krig är mellan män. Var en man och gör det riktiga, skicka iväg kvinnorna!”

Samme avskum som vält rullstolen började rycka i fanjunkarens arm och skrek medan han tryckte sin pistol i händerna på honom. Tydligen hade något hänt längre söderut, så mycket förstod Lazar, det var därför muslimerna var i Vitez.

”Ska ni hämnas på oss för något andra serber gjort mot er? Då kommer ju serber att hitta oss och vilja hämnas tillbaka! Det är ett vansinne som råder i Bosnien, när ska det ta slut?”

”När varje serb på jordens yta är död!” svarade fanjunkaren och med ansiktet förvridet av hat riktade han pistolen mot Lazar och fingret kramade om avtryckaren.

Anton sköt araberna en efter en samtidigt som Marco vrålade åt civilisterna att slänga sig på marken. En del av dem kastade sig till marken men han såg flera av dem blev träffade av kulor. De heliga krigarna hade problem med att ställa om sig från religiöst ursinne mot hjälplösa till att försvara sig.

Tur för oss, tänkte han, att de är sådana urusla krigare, de myllrar som en flock apor istället för att söka skydd och täcka varandra.

Som om de hört hans tankar sprang plötsligt två av dem över torget mot det hus han och Maria var högst upp på. Anton svor till.

”Jag tar hand om dem, sade Maria lågt och drog sin pistol. För att komma ut på taket måste de gå genom dörren.”

Han hörde steg i våningen under och svor frustrerat en gång till. De andra i Bravo hade problem med bosniakerna och behövde hans understöd fastän Simon låg och sköt från ett tak mittemot. Han var helt enkelt tvungen att låta Maria klara sig själv.

Fan, fan fan!

”Skjut dem i magen och skjut utan att tveka! Det är de eller du och osäkra pistolen nu!”

Sedan med en självövervinnelse han inte trodde var möjlig släppte han sin oro för henne och fortsatte skjuta araber.

Trapphuset på taket hade en dörr av aluminium. Med dunkande hjärta noterade hon att den öppnades åt höger så hon satte sig på huk till vänster om den. Hennes Tula var osäkrad och klar i hennes hand men handen skakade när hörde steg i trappan, det lät som en hel hord med skjutgalna araber var på väg upp i huset. Att sitta där på huk och vänta var fruktansvärt.

För Johan tänkte hon jag gör det för Johan och vårt barn.

Plötsligt blev det tyst i trapphuset och hon stillade sin andning och spetsade öronen. En otäck känsla fick henne att slänga sig platt på magen och det var i sista stund för plötsligt perforerades väggen bredvid dörren av ett kulregn.

Hon låg skräckslagen kvar fastän varje fiber i hennes kropp skrek åt henne att fly. Dörren slängdes upp och en arab kastade sig ut genom den, rullade runt på mage och plötsligt hade hon hans vapen riktat rätt mot sig.

Till hennes egen förvåning var hennes armar utsträckta framför henne och händerna kramade pistolen i ett fast grepp.

Och Maria sköt.

Hans huvud exploderade som en mogen melon och blodstänk i ögonen förblindade henne. Inne i trapphuset vrålade en man samtidigt som ännu en kulskur hördes.  Tunga steg hördes och fortfarande förblindad vred hon sig mot ljudet för att skjuta. Men för sent för en hård känga trampade rätt på hennes händer och tryckte smärtsamt ner dem mot marken. Ursinnigt blinkande kunde hon suddigt se kängan men hon klarade inte av att få loss sin pistol.

Ett otäckt ljud hördes över henne och hon förstod att det var skratt.

Gode gud, hjälp mig var allt hon kunde tänka när hon höjde på huvudet och såg rätt in i pipan på en k-pist.

En skugga föll över dem från trapphuset och plötsligt var Salko där och med ett enda svep med en sylvass kniv skar han halsen av araben som föll med ett gurglande ljud rätt på rygg. Hans ben slog i marken gång på gång, hon kunde i detalj se hur slitna sulorna var och underliga ljud hördes från den uppskurna halsen. Maria önskade bara att det skulle sluta. Hon såg hur Salko satte sig ner på huk och stötte kniven snett uppåt och rätt in i hjärtat på mannen och då äntligen blev hans ben stilla.

Bister i synen drog Salko in henne bakom skorstenen och fattade position bredvid dörren. Maria såg ner på sina fingrar och hur en del av dem började svullna upp. Trots smärtan kunde hon plocka upp den och med hjälp av tyget på skjortan torkade hon bort blodet ur ansiktet.

”Gå till Anton och säg att understöd kommer från västra delen av torget. Det är mina män som Tuppen hämtat och ni svenskar får inte skjuta ner dem, jag håller trapphuset så länge. Gå nu!” Halvhukande sprang Maria bort till Anton som genom handsignal till Simon fick fram meddelandet till Thomas. När Salkos män dök upp insåg Bosnien-muslimerna att de var i underläge och gav sig genast men araberna fortsatte skjuta vilt omkring sig även på Bosnien – muslimerna. Maria såg från taket hur de dog en efter en, skjutna i ryggen av Salkos män eller framifrån av hennes.

Alla ljud kom tillbaka och hon hörde skriken, skotten och de plågade ljuden från skadade människor utspridda på torget. Det var kroppar överallt och hon visste inte vilka som levde eller var döda.

”Det är som ett slakthus” sade hon till Anton sedan vred hon på huvudet och fixerade Salko med blicken.

Salko kände hennes blåa ögon på sig men fortsatte hålla uppsikt över trapphuset. Av ljuden att döma nedanför förstod han att striden i det närmaste var över.

Jag lovade Jirina tänkte han. Hon bad mig skydda Mary och hennes ofödda barn och det har jag gjort. Jag har gått emot självaste Laszlo för två kvinnors skull! Kvinnor gör män till dåraktiga idioter…

Plötsligt var hon bara där, blodig i ansiktet och med fingrar som svullna korvar men ändå lika märkligt attraktiv som alltid.

”Jag visste att du skulle komma sade hon bara. Det läste jag i dina ögon.”

”Vad läste du mer, sade han tillbaka men ångrade sig genast.

För det var ett beklagande i hennes ögon som han aldrig, aldrig ville se.

Och just där på taket i en stad han avskydde med kvinna han åtrådde bestämde han sig för att han hade gjort sitt sista uppdrag någonsin.

Gordana släppte greppet om sin man och reste sig upp på knä.

Runt omkring henne låg döda fanatiker och fanjunkaren som sköt mot hennes Lazar låg stilla på torgets kullerstenar med flera kulhål i ryggen. Hans skott hade missat dem men stensplitter hade rivit sår på hennes huvud och händer.

”Gordana.”

Genast böjde hon sig ner och såg det hon inte ville se.

”Nej, nej, NEJ!” skrek hon.

”Hjälp mig, min man har en hjärtattack! Hjälp mig!”

Då mitt i all förtvivlan kände hon vänliga händer på sina axlar och en röst:

”Jag är sjuksköterska.”

En okänd man i uniform av okänt snitt var hos henne och föste vänligt men bestämt undan henne från Lazar. Hans ögon bakom glasögonen var vänliga och Gordana kände att hon kunde lita på honom.

”Det är hjärtat sade hon på engelska lika bruten som hans serbokroatiska.

Genast satte mannen igång att hjälpa hennes man och hon tog Lazars hand och talade lugnande till honom.

När hon satt där på torget mitt i förödelsen och bad för sin mans liv så hörde hon steg som stannade bredvid henne. En välbekant röst sade;

”Moster Gordana. Det är jag, Salko. Kom jag och mina män försent i alla fall?”

Chockad såg hon upp och såg sin älskade systers son stå där med ett bekymrat uttryck i ansiktet. Hon hade inte sett Salko sedan systern begravning, trots alla försök från hennes sida att träffa honom.

Jag hjälpte dem så mycket jag kunde när han var en pojke och jag trodde att han ville träffa mig som vuxen och fri från sin far. Men han hörde aldrig av sig, svarade aldrig på mina brev och när kriget bröt ut började det gå alla möjliga rykten om honom, att han var en betald mördare, en legoknekt som tog hur hemska uppdrag som helst för pengar. Lazar visste mer via sina advokatkontakter men berättade aldrig vad, antagligen för att skydda mig från sorg och oro över hur det hade gått med min systers fina pojke.

Salko såg ut som en legoknekt i hennes ögon. Väl beväpnad i uniform utan beteckningar och redo för vad som helst och ansiktet, hans ansikte med ögon så lika hennes systers, hade hårdnat ännu mer sedan förra gången.

Gordana öppnade munnen men Lazar avbröt henne. Hans ansikte var förvridet av kramp och Gordana visste vad som komma skulle och hon kunde inte hålla inne sitt förtvivlade jämmer hur mycket hon än försökte. Sjukskötaren som gett hennes man hjärtmassage blev plötsligt stoppad av Lazars starka hand.

”Salko, du kom inte försent eftersom Gordana lever. Mitt hjärta tar strax död på mig men det hade det i alla fall gjort inom en snar framtid.”

Han tystnade och verkade kämpa hårt med sin egen kropp, en storvuxen man med förlamade ben och ett dåligt hjärta.

”Min stora oro har varit hur hon ska klara sig utan mig. Lova mig att du tar hand om henne, och så som en god systerson tar hand om sin moster!”

Gordana grät och höll sin mans hand i ett järnhårt grepp.

Om jag aldrig släpper taget så kan han aldrig lämna mig!

Långt borta hörde hon Salkos röst.

”Jag lovar morbror. Jag ska ta hand om Gordana.”

Hon såg först en enorm lättnad i sin mans ögon och sedan hur livet lämnade dem och han blev liggande med ögonen vidöppna mot himlen.

Thomas var nöjd.

Bägge bilarna var på plats, fulltankade, fullt utrustade med vad de behövde för de närmaste dagarna. Simon hade godkänt bilarna som fullt kör dugliga och Bravo var redo för sista etappen till Kosara by.

Medan Bravo tog plats i bilarna skakade han hand med Salko. Legoknekten hade hållit sitt avtal och mer därtill, när han räddat Maria uppe på taket kvällen innan. Nu var det morgon och alla var utvilade, även Maria, och redo för sista etappen.

”Jag vet vad ni har för uppdrag nu.” sade Salko. Ett uppdrag som egentligen är omöjligt, men, om några kan göra det så är det ni!”

Thomas sade inget för han ville varken förneka eller bekräfta men han visste att han kunde lita på Salko och Salkos följande ord bekräftade den känslan.

”Se till att hon överlever. Lova mig det!” rösten var låg och Salkos blick gick bort till Maria som pratade med Salkos moster Gordana. Bredvid Gordana stod väninnan som rusat ut dagen innan och plockat upp Gordanas pärlor från vägen och hon hade även träffat på Salko samt känt igen honom som Gordanas systerson. Salko hade genast skickat Tuppen efter sina män och själv tagit sig till torget. Civila hade blivit skadade men den ende som dött var Gordanas man och det i hjärtattack.

”Du räddade Marias liv. Jag lovar att hon kommer att komma levande ur det här, vad det än kostar oss andra.”

Salko och han såg varandra i ögonen och båda visste vad den andre tänkte.

Att vi vill ha samma kvinna men aldrig kan få henne.

Thomas släppte Salkos hand och gick till sin bil. Det kändes hemtamt inne i den lilla Zastavan och Jonatan tog förarplatsen medan Marco och Daniel klämde in sig därbak.

Salko såg kvinnan som kommit till Bosnien för att rädda sin man gå mot honom. Nu var hon fräsch med nytvättat hår och rena kläder och den maskulina uniformen fick henne att se ännu mera kvinnlig ut.

Under gårdagskvällen när hans män städat upp röran på torget så hade han hjälpt sin moster att få hem Lazars kropp. Där, mitt i all sorg och smärta mostern kände hade hon sagt att han hade god smak när det gällde kvinnor. Och då släppte Salko taget om sitt hat, han visste att hans uppväxt inte var hennes fel och insåg att hon gjort vad hon kunnat för att hjälpa honom och hans mamma.

Hon och Lazar erbjöd min far att ta hand om mig när min mor dog. Men han sade nej, de var inga goda kommunister och han berättade det aldrig för mig…

Så han hade berättat för henne att han skulle ta sig till ön Hvar, försäkrat henne att jobbet som yrkesofficer var över och bett henne följa med honom.

Hon tackade ja och jag blev glad för det.

Salko kände häpnad, hans liv hade förändrats totalt och det var alltihop på grund av kvinnan som nu stod framför honom.

Anton, hennes ständige skugga stod tio steg bakom henne lika vaksam som alltid. Salkos män var oerhört imponerade av hans prickskytte under striden och de behandlade honom och de andra svenskarna med respekt. Både Vesslan och Tuppen hade lagt ner sina personliga vendettor mot John efter deras gemensamma strid på torget.

”Tack för att du räddade mitt liv” sade hon, lade sin hand på hans axel tryckte till en gång och gick till bilen, Anton öppnade dörren och hennes slanka kropp gled in på plats.

Salko såg svenskarna köra ut ur Vitez och Mary, Maria, lutade sig ut genom den nedvevade bilrutan.

Jag tycker inte längre att Lumir på Titos jaktslott i Koprovicaskogen är den lyckligaste mannen på jorden.

Det är en svensk officer som sitter fängslad hos den farligaste mannen på Balkan.

Kvinnan som färdades mot sin egen död log ett retsamt leende och utstuderat tog hon på sig ett par pilot-solglasögon, innan hon med en vinkning försvann bakom vägkröken..

På ren reflex kände han i sin egen bröstficka och fick visserligen upp ett par solglasögon men de var inte hans.

”Det var som fan chefen, ingen har någonsin lyckats sno något från dig förut.” sade Vesslan bakom honom.

”Nej, svarade Salko, satte på sig Marias solglasögon som passade alldeles utmärkt, de var i herrstorlek och han undrade som hastigast var hon fått tag på dem. Sedan skakade han på huvudet och vände sig om.

”Vi har jobb att uträtta Vesslan och sedan väntar en ö i adriatiska havet.”

”Ja, vi ska rensa Vitez åt Vitezborna, ett jäkla jobb men bra betalt, och de ser oss som hjältar här! Det är vi inte vana vid att bli behandlade som jäkla riddare!”

En vind ven plötsligt över gatan och fick skräpet som låg bredvid trottoaren att dansa runt och låta som en gammal kvinnas raspande skratt.

”Vitez betyder ju riddare sade Salko till sin närmste man och tänkte på kärringen i Bugojno och sedan på Maria igen.

Han visste att tanken på henne skulle plåga honom många gånger om.

 Die Liebe ist ein wildes Tier. In die Falle gehst du ihr, in die augen starrt sie dir,

Verzaubert wenn ihr Blick dich trifft.

Ovanför hans huvud drog molnen bort och himlen blev lika blå som hennes ögon.

Bitte bitte, gib mir Gift...