”Bosniska armén drar ihop sina trupper i nordöst, rakt
i vår färdriktning. De har ringat in ett rätt stort område enligt kartan. I
norr finns serberna och söderut ännu fler bosniaker.
Jonatan som körde slängde en blick av avsmak mot
kartan i Thomas knä.
”Vi är inte ens fyrtio mil fågelvägen från Tuzla och
det kunde lika gärna ligga på månen. Med den farten vi håller nu så är vi
framme nästa år.”
”Tar vi oss bara söder om Zenica så kan vi utnyttja
FN: s väg till Tuzla. En väg vi är alltför välbekanta med.”
Vägen Thomas menade kände alla svenska FN-soldater
till. Oändliga timmar hade de färdats på den mellan hamnstaden Split till Tuzla
i nordöst. Tiden det tog kunde variera från en dag till flera beroende på
checkpoints, bortsprängda broar och beskjutningar. FN: s militärkolonner körde
alltid samma väg och Bravo hade tjänstgjort som eskort flera gånger.
Jonatan grymtade till.
”Varje förbannad krök, backe och bro är för evigt
inetsade i mitt minne. Varje gång vi åkte på den önskade jag var den sista.”
Thomas höll med honom men fortsatte.
”Frågan är bara hur
vi ska ta oss dit? En hotspot ligger mellan oss och Zenica. HVO - kroaterna,
har också trupper där. De gör gemensam sak med muslimerna mot serberna i norr.
För varje timme kommer vi allt närmare striderna.”
Han såg ut på den omgivande terrängen som bestod av
kullar täckta med tät barrskog.
”Sväng vänster en kilometer längre fram. Vi kör i en
timme till sedan är det dags att söka ett ställe för natten.”
Thomas tystnade och försjönk i sitt studerande av
kartan.
Jonatan tog av enligt order och nu kröp skogen tätt
inpå vägen. Utöver motorns vinande hördes skrapet av grenar mot bilens sidor.
Han svor plötsligt till, växlade ner till ettan och
krypkörde mellan två stora hål i vägen. Bilen krängde än mer och Jonatan
slängde en orolig blick i backspegeln. Trots den skumpiga vägen sov Simon och
Kasper med huvudena tätt ihop.
Simon
är i alla fall tyst.
Han
är en bra kille men just nu är han
som en finne i röven.
I flera dagar hade de kört på hopplösa vägar i ett
frustrerande långsamt tempo och Simon hade börjat gå Jonatan på nerverna.
Det
enda han pratar om är Eldiana.
På kvällarna när de andra spelade skitgubbe var det
enbart Maria och Marco som hade tålamod att någon längre stund lyssna på Simon.
Om vi
blev beskjutna så skulle Simon antingen sitta och stirra på sin medaljong eller
babbla om Eldiana. Varför blir alla förälskade killar förvandlade till hopplöst
lallande idioter?
Det
ska aldrig hända mig.
Jonatan körde så försiktigt det gick och hoppades
innerligt att Simon skulle fortsätta sova.
Daniel längtade ut ur den klaustrofobiskt lilla bilen.
Han satt hopklämd bakom ratten och benen kändes bortdomnade.
De hade tagit av mera norrut och solen som var på väg
ner målade kullarna i ett trolskt guldskimmer. Den kvardröjande sommarhettan
hade torkat ut trädklungorna så att all växtlighet var gulaktig i färgen.
Bravo hade haft några enformiga dagar vilket Daniel
var tacksam för. Mycket hade hänt på kort tid och han behövde monotonin deras
resväg gav.
Jag
behöver tänka.
Mest tänkte han på Maria. Han såg henne i backspegeln,
hon såg varm och trött ut. Daniel bannade sig själv för att han inte tidigare
sett tecknen.
Jag
kör en gravid kvinna rätt in i en krigszon.
Vad
som än händer ska hon och barnet klara sig, det svär jag på.
Nu visste han inte om han skulle vara arg på henne
eller beundra henne. I vilket fall som helst ville han prata med henne och
undersöka henne, men det fanns aldrig ett bra tillfälle.
Jag
börjar tro att hon undviker mig.
I bilen framför dem kunde man genom bakrutan se hur
Simons och Kaspers huvuden rullade än åt höger och än åt vänster. Bägge verkade
sova djupt för ingen vaknade när deras skallar slog in i varandra.
Fast
idag kör Jonatan ovanligt lugnt och sansat.
Bredvid honom hade Marco suttit tyst länge men nu
suckade han. Det var en sådan bedrövad suck att Daniel gav honom en frågande
blick. Bravos tolk visade mot bilen framför.
”Jag avundas Simon så mycket! Han har funnit äkta
kärlek hos en gudinna nedstigen på jorden.”
Marco såg på världen med helt andra ögon än Daniel och
Daniel tänkte för det mesta att det var hans latinska sida som flödade över.
Men det här uttalandet fick Daniel baxna, han släppte
vägen med ögonen för att stirra på Bravos tolk.
”En gudinna? Är det prästens syster Eldiana du pratar
om eller har Simon haft ett nytt äventyr i skogen?”
Marco började vifta med armarna.
”Naturligtvis är det Eldiana. Hennes namn kommer från
Diana och Diana är jaktens gudinna. Och kan någon jaga så är det väl El Diana?”
Daniel rös till när han mindes skotten mot Tigerns
huvud. Han hade sett det på långt håll sist ut ur grottan som han varit, men
det hade varit alltför nära ändå. Och det var inte den första mannen hon hade
skjutit.
”Det ska vara du som kommer på något sådant! sade han
med klentrogen röst.
”Varför avundas du Simon som har fått en flickvän med
allvarliga psykiska störningar? Hon kommer ha men för livet av det hon har
upplevt.”
Marco stönade och slog ut med armarna i en vid gest
samtidigt som han i vanmakt stirrade upp i taket. Dramatiken i gesten förtogs
något eftersom taket befann sig tio centimeter från hans näsa och armen slog in
i bildörren. Den andra viftade förbi Daniels näsa.
”Madonna,
du är verkligen ingen romantiker! Har du inte hört att kärleken läker alla sår?
Du såg väl också Eldiana på kullen,
såg hon mentalsjuk ut? Nej tvärtom, hon strålade av kärlek och hälsa. När jag såg henne på kullen såg jag Diana,
jaktens gudinna, men du din tråkmåns såg ett psykfall!”
Daniel blev irriterad och sur, ordet tråkmåns träffade
en öm punkt.
”Kan du sluta vifta med armarna, jag kan knappt
styra!”
Marco brydde sig inte om honom utan vände sig till
Maria och Anton för att få med håll. Bägge verkade roade av konversationen.
”Visst är han en tråkmåns?”
”Daniel är ingen tråkmåns men kanske lite väl… dygdig
ibland?” svarade Maria.
Marco började gapskratta.
”Du har så rätt! Han är redbarheten personifierad, så
full av dygd att han får en jungfru som avlagt sina klosterlöften att verka
omoralisk!”
Anton såg Daniels sura blick i backspegeln och log.
”Bråka inte med honom, jag tror Daniel har mycket att
fundera över. Ge honom tid att smälta allt som hänt den senaste tiden. Din
gudinneteori blev lite väl magstark för honom.”
Marco gav Maria en varm blick och rösten blev
smältande len.
”Alla kvinnor är gudinnor.”
Maria skrattade men Daniel kröp ihop över ratten och
muttrade. Marco gav honom en uppmuntrande dask på axeln.
”Sluta sura nu! Snart får du komma ut ur den här
sardinburken och sträcka på benen.”
Bakljusen på bilen framför lyste plötsligt röda och
Daniel fick tvärbromsa. Marco for framåt och slog pannan i rutan men Anton
fångade upp Maria i baksätet. Daniel svor till.
”Förbannade, värdelösa skitbilbälten.”
Första gången han satte sig i Zastavan hade han tänkt
att bilbältena inte gjorde skäl för namnet.
Gud
ge mig en Volvo istället för den här rullande råttfällan!
Thomas hoppade ut ur bilen framför och skyndade bort
till dem. Daniel vevade ner rutan och lutade sig ut.
”Ser du röken?”
Ovanför grantopparna bakom Thomas syntes ett rökmoln
och det första Daniel tänkte på var skogsbrand. Bränder var vanligt i de
bosniska skogarna och de hade passerat flera områden som blivit härjade av eld.
I det frodiga landskapet var de som svarta sår med nakna kullar och förbrända
stammar.
Thomas höll fram en karta och pekade.
”Det ligger en gård längre fram, det måste vara där
det brinner! Parkera bilen i gläntan där borta. Vi tar oss fram till gården
till fots.”
Daniel vek av från vägen och parkerade Zastavan medan
de andra under spänd tystnad plockade fram sina vapen. Marco sin AK-47, Anton
sitt prickskyttegevär och Maria sin Tokarev, han hörde de välbekanta ljuden när
de kontrollerade och laddade. Själv hängde han på sig sjukvårdsväskan och sin
AK-47.
En sjunkande känsla i magen sade honom att de
enformiga dagarna var över.
Bondgården låg för sig själv, mitt i en backe som
vindlade nedåt, förbi öppna fält och in i en stor lövskog. Längst bort vid
horisonten skönjdes höga berg belysta av kvällssol.
Ett rackligt staket av solblekta pinnar avskärmade
trädgården från åkern. Två skjul av enkla bräder skymde det lilla boningshuset
av vitt tegel. På andra sidan grusvägen fanns en lada och det var den som
brann. En stor, svart bil stod mitt på vägen men det gick inte att se om någon
satt i den för rutorna var tonade.
Bravo befann sig vid staketet väl dolda från
trädgården av äppelträdens grönska. Bakom dem var åkern full av solrosor vars
gula blad fallit av och blommorna gjorde dem osynliga från vägen.
De satt orörliga och väntade på Jonatan som Thomas
skickat i förväg. Ladan brann nu så intensivt att de kunde känna hettan från
lågorna, röklukt och äppeldoft blandades med varandra. En lätt bris fick en
gren att svaja ovanför deras huvuden och ett äpple föll till marken med en svag
duns.
Thomas lutade sin kikare mot staketet och studerade
bilen. Hans min blev bister för bildörrens målning sade allt.
Ett
kors och en örn.
Serber.
På Balkan var det serberna som hade de bäst utrustade
och mest disciplinerade styrkorna. Soldater som Bravo skulle undvika konfrontation
med.
Det
är en sak att nedkämpa överlöpare och banditer men en annan sak att strida mot
erfarna infanterister.
Efter en kort stund kom Jonatan ålande mot dem längs
staketet.
”Det är en serbisk patrull bestående av fem soldater
och ett befäl. Tre utanför ladan, en i bilen och officeren plus en soldat gick
just in i tegelhuset.”
Maria vred hastigt på huvudet och stirrade in i
trädgården, hennes ansikte blev blekt.
”Här bor en kvinna med barn!”
På en lina mellan äppelträden hängde kläder på tork,
en klänning och flera barnplagg fladdrade lätt i vinden. Anton pekade på
tygsjoket som fallit ner på marken under klädstrecket.
”Av sjalen att döma är hon muslim.”
Thomas vände trädgården ryggen och satte sig på huk
med AK-47: an vilande mot knäna. Han fick Marias intensivblåa blick på sig och
visste vad som väntade.
När
slutade hon upp att vara kaptenens fru, ett påhäng som jag var skyldig en
gentjänst?
När
blev hon mer, mycket mer än så?
Han visste inte svaret på sin egen fråga. Men en sak
var han säker på när han såg ansiktena runtomkring sig.
Vi
var en gång plutonen Bravo Tango.
Nu är
vi Bravo Maria.
Maria kunde inte utläsa något ur Thomas ansikte.
Han såg ut som en staty av en ung soldat där han satt
med ryggen mot staketet. Pipan på hans automatkarbin pekade neråt mot det
förtorkade gräset. När hon såg honom gjorde det ont i henne.
De är
så lika varandra och Thomas betyder tvilling, lustigt nog.
Men inget i situationen de befann sig i just nu var
det minsta lustigt.
Serbiska soldater och muslimska kvinnor!
Från andra sidan vägen hördes mansröster och Maria
visste vad de måste göra.
”Thomas, ta med dig Kasper, Simon och Marco och stoppa
de fyra männen härute.”
Hon drog sin Tokarev och tänkte på hur snabbt hon hade
vant sig vid sitt vapen. Trots hettan från branden kändes den kall mot
handflatan.
”Jag, Anton och Jonatan tar hand om befälet och
soldaten i boningshuset. Daniel, du tar hand om de civila. De som bor här måste räddas.”
Hon skymtade ett av Thomas sällsynta leenden innan
ansiktet blev allvarligt igen.
”Det är uppfattat, kapten.”
Röda pelargoner blandat med krukskärvor låg utspridda
på betongtrappan som ledde upp till den stängda ytterdörren. Åsynen av dem fick
vreden att stiga i henne när hon försiktigt gick upp för stegen, mån om att
inte höras.
Någon
har kärleksfullt tagit hand om dem för att sedan få dem söndertrampade.
Maria älskade pelargoner. Södregården var fylld med
alla möjliga sorter och i hennes verkstad vimlade det med prototyper till den
perfekta pelargonkrukan.
Det
här kunde lika gärna ha varit min kökstrappa hemma i Sverige
tänkte hon och ställde sig bredvid ytterdörren.
Efter ett tecken från Anton drog Maria upp dörren och
kastade sig åt sidan. Anton stod på knä i trappen med vapnet berett men hallen
var tom. Han signalerade åt henne att gå in. Farstun var kort och trång och
ledde fram till en dörr som stod på glänt. Därifrån hördes hårda mansröster och
en kvinnas förtvivlade skrik.
Trots den vrede hon kände så gick Maria försiktigt
över golvet och kikade in.
Genom dörrspringan såg hon in i ett enkelt, litet kök.
Två män stod därinne och mannen med ryggen mot henne hade dragit ner sina
byxor, hans nakna bak syntes nedanför den löst hängande skjortan. Nedtryckt på
köksbordet låg en kvinna med kjolarna över huvudet, hon sprattlade i vanmakt
när männen höll fast henne. Dörren till höger var stängd och barnskrik hördes
från andra sidan. I ett hörn av köket låg en pojke med blödande ansikte.
Vreden sjöd i Maria.
Hur
kan de!
Hur
kan de ge sig på kvinnor och barn!
Soldaten som skrattande höll fast kvinnan fick först
syn på Maria och sedan på Anton. Skrattet tystnade på hans läppar och hans haka
föll ner mot bröstet, men officeren märkte inget. Han skrek åt kvinnan han
tänkte våldta.
”Bula, bula!”
Maria tog två snabba steg och tryckte sin Tokarev mot
officerens bakhuvud.
”Ruku u vis!”
Mannen stelnade först till men när han hörde hennes
röst vred han på huvudet.
Maria backade några steg, vreden fick henne inte att
glömma all försiktighet.
Hon skulle alltid minnas uttrycken i hans ansikte.
Först oro, sedan när han såg vem det var som höll i
vapnet, en kvinna, då spred sig en min av arrogant lättnad över ansiktet.
”Oruzje dolje!”
Handen for upp för att ta vapnet hon höll i och Maria
sköt. Hon kunde ha skjutit honom i huvudet men hon sänkte armen och kulan
träffade honom i axeln. Kvinnan och pojken skrek men officeren ryckte bara till
och stod sedan tyst.
En min av häpet oförstånd drog över hans ansikte innan
han segnade ner på golvet.
Soldaten rusade mot den stängda dörren men Jonatan som
tagit sig in från andra hållet smällde upp den rakt i hans ansikte. Smällen
slungade honom med blödande näsa bakåt och ned på golvet. Med hjälp av en hård
spark fick Jonatan honom att lägga sig på mage med särade armar och ben.
Jonatan slängde en blick på den jämrande officeren vid Marias fötter som Anton
avväpnade.
”Regel nummer tre gäller fortfarande, käfta aldrig
emot en kvinna med draget vapen!”
Maria höll ögonen på officeren med vapnet berett. Vreden
hon känt ersattes av lättnad.
”Tack gode gud att vi hann i tid.”
Anton slet loss ett band från ett blommigt förkläde
och bakband officerens händer och rösten var kärv när han svarade henne.
”För kvinnans del kom vi definitivt i tid. Att bli
våldtagen är det värsta som kan hända en muslimsk kvinna, det är värre än
döden.”
Med kniven skar han loss resten av bandet och slängde
det till Jonatan som bakband soldaten. Med en bister min vände Anton på
officeren, axeln blödde ymnigt.
”Han blöder som en stucken gris, jag lägger på ett
förband.”
Han fick fram det plastförpackade förbandet han hade i
en ficka på benet, alla i Bravo hade en sådan.
”Egentligen skulle jag låta honom förblöda. Förbannade
våldtäktsman! Tur för honom att det
var du som sköt, för jag hade inte skjutit honom i axeln. Jonatan jag behöver
din hjälp!”
Jonatan slet upp soldaten från golvet och placerade
honom med ryggen mot ett köksskåp. Sedan höll han fast officeren mot golvet
medan Anton stoppade blödningen.
Maria sänkte sitt vapen och vände sin uppmärksamhet
mot husets invånare.
Kvinnan hade chockad satt sig upp och pojken såg sig
omtumlad omkring. I rummet innanför köket lyfte Daniel upp en liten flicka som
skrek förtvivlat och bar henne till kvinnan på köksbordet. Kvinnan tog henne i
sin famn och försökte trösta henne, hon grimaserade av smärta när flickan
klängde sig fast och Maria såg att hennes händer skakade okontrollerat.
Hur
kan det vara värre att bli våldtagen än att dö?
Är
jag verkligen kvar i Europa?
Men det var hon.
Västerut låg Italien och söderut fanns Grekland,
svenskarnas älskade semesterparadis.
Men
det känns långt borta.
Maria försökte lugna den lilla familjen.
”Nemojte se bojati. Zelimo vam pomoci.”
Kvinnan som hade flammande röda märken över hals och
armar mötte hennes blick och började sedan gråta högljutt medan hon vaggade
flickan i sin famn.
Från rummet innanför köket hördes ynklig gråt, Daniel
såg Marias min och lugnade henna genast.
”Babyn mår bra, han är nog bara hungrig eller behöver
sova.”
Samtidigt som Anton och Jonatan fick ut serberna ur
huset undersökte Daniel pojken. Först ryggade han undan men Daniel log och
ställde sig på knä framför honom och pekade på sin förbandslåda. Skräcken
försvann ur pojkens bruna ögon, han rätade på sig och lät Daniel undersöka honom.
Maria beundrade Daniels förmåga att ta hand om skadade
människor.
Vad
skiljer en soldat från en annan? För pojken och hans familj måste alla män i
uniform framstå som hotfulla.
Ändå
lyckas Daniel få dem att känna tillit.
”Han har fått ett slag i ansiktet och har en inre
blödning i munnen men annars är han okey.”
Han gav pojken en klapp på huvudet och fick ett
försiktigt leende tillbaka.
”Hvala.”
Pojken sade något mer och pekade ut mot vägen.
”Ditt tack förstår jag men inte resten. Men du varnar
nog oss för soldaterna där ute. Lugn, de är säkert hopsurrade till fina paket
vid det här laget.”
Daniel pekade på fönstret där man kunde se en bit av
vägen, höll upp fyra fingrar, sedan drog han med handens fingrar längs sin egen
hals. Pojken nickade tillbaka, ögonen lyste under den svarta luggen.
”Dobro!”
”Nog är det dobro alltid att vi var här, så vi kunde
stoppa soldaterna.”
Daniel gick fram till den chockade kvinnan som
stirrade på Maria som om hon sett i syne. Hon vaggade flickan i sin famn och
ryckte till när Daniel satte sin väska på bordet. Lugnande höll han upp sina handflator mot
henne.
”I am a nurse. Ja sam bolnicarka.”
Den kvicktänkte pojken skyndade hjälpsamt fram och
drog bort sin lillasyster från modern, flickan skrek först i protest men han
lugnade henne. Istället satte spädbarnet i rummet bredvid köket igång att
skrika ännu mera högljutt. Kvinnan gjorde en ansats till att resa på sig men
sjönk ihop, grimaserande av smärta.
”Ta hand om babyn. Kvinnan har ont och jag tror hon
lugnar ner sig om du tar hand om hennes baby. ”
Maria gick in i kammaren och lyfte försiktigt upp
spädbarnet som var högröd i ansiktet av allt skrikande. Trävaggan med vackra
handmejslade sniderier stod i skarp kontrast mot rummets annars så enkla
möblemang. Några sängar och en byrå, det var allt som fanns.
Maria rynkade på näsan och en våg av illamående gjorde
henne nästan yr.
Bajslukten från blöjorna var påtaglig.
Varje
dag när jag vaknar mår jag illa.
Lukter
gör att jag mår illa.
När
ska det gå över?
Medan Daniel plåstrade om kvinnan bytte Maria blöjor.
Pojken hjälpte henne och fick sin syster att släppa
honom och istället hämta rena tygblöjor. Pojken visade henne hur hon skulle
vika tygbiten och fästa den runt det nu nöjda, gurglande babyn. Barnen som
kunde vara tolv och sex år gamla blev lugna av sysslorna de utförde, färgen
hade kommit tillbaka i deras ansikten och båda pratade livligt med Maria fastän
hon inte förstod ett ord. Med babyn på armen och flickan och pojken i hälarna
klev hon ut köket.
Lugnt och metodiskt spjälade Daniel kvinnans högerarm.
Hon satt fortfarande på köksbordet men såg nu mer samlad ut, klädseln var inte
längre i oordning och hon hade en sjal svept över håret. När hon såg sina barn
log hon ett blekt leende och gav Maria en försiktig men tacksam blick.
”Armen är bruten men om hon bara kan låta den vila så
blir den bra igen.”
Daniel kastade en hastig blick på Maria där babyn nöjt
jollrade i hennes famn.
”Du blir nog en bra mamma. Vilken vecka är du i?”
Maria stelnade till där hon stod och den lilla babyn kändes
plötsligt tung.
”Så du vet?”
”Vet vadå?”
Marco stod i dörröppningen och iakttog dem nyfiket men
varken Daniel eller Maria svarade.
Kvinnan och barnen blev rädda av hans plötsliga
uppdykande och Marco började tala med dem på serbokroatiska. De lugnade ner sig
och Marco vände sig mot Maria.
”Thomas väntar på dig ute vid ladan.”
Efter ytterligare en forskande blick vände han sin
uppmärksamhet mot den lilla familjen.
Lättad skyndade hon sig ut från huset, det hade känts
som en befrielse att lämna ifrån sig babyn.
Så
Daniel vet att jag är gravid.
Och
hur mycket hörde Marco?
Av ladan återstod bara några hoprasade bjälkar, resten
var en gigantisk glödbädd som gav ifrån sig avsevärd hetta. Thomas trampade
sönder en bit glöd som låg i det torra gräset och pyrde. Sedan gick han bort
från hettan och ställde sig vid vägkanten.
De fyra soldaterna hade stått som trollbundna framför
den brinnande byggnaden, så de blev en lätt match för svenskarna.
Lantbrukarsonen Kasper som starkt fördömde nedeldning av lador hade själv tagit
hand om två, genom att helt enkelt smälla ihop skallarna på dem.
Vid smällen hade de andra två snurrat runt och funnit
sig omringade av dragna vapen.
De hade klokt nog gett sig.
Kasper som noga undersökt marken runt hela ladan kom
fram till Thomas.
”Läget är under kontroll, elden kan inte sprida sig
mer.”
”Bra. Sök upp Daniel så han kan ta hand om dina
händer.”
Kasper nickade, alldeles sotig i ansiktet och Thomas
visste att han var lika nedsotad. De serbiska soldaterna hade stängt in djur i
ladan och när Kasper hörde deras skräckslagna skrin hade han rusat fram och
släppt ut dem. Dörrarnas järnhandtag hade bränt sönder handflatorna på honom.
Han
räddade djuren men fick elden att flamma upp med en ny intensitet.
Bravo fick ett styvt jobb med att släcka alla
småbränder som uppstod runtomkring och hålla elden under kontroll. Korna hade
inte orkat långt med sina brännskador, flera av dem föll ihop råmande av
smärta, Kasper hade avlivat dem som var värst skadade.
”Jag vet att jag gjorde fel när jag släppte ut djuren.
Men jag klarade inte av att höra deras skrik.”
Kaspers breda axlar slokade där han stod och stirrade
ner i det svedda gräset.
”Jag trodde faktiskt att vi skulle förlora kontrollen
över elden. Då hade den spridit sig till huset och åkrarna runtomkring och det
hade varit mitt fel.”
Thomas tog tag i Kasper, tvingade honom till
ögonkontakt.
”Där har du fel, för det var inte du som tände eld på
ladan! De skyldiga är serberna som vi har inspärrade i vedskjulet. Officeren
har ont i sin axel och skriker efter vård men han kan gott vänta en stund till.
Du kommer före, så gå till Daniel nu!”
Vid de orden rätade Kasper på sig och såg lättad ut.
Thomas såg honom gå över vägen och vinka till Simon som satt på en huggkubbe
och bevakade skjulet. Maria kom gående från boningshuset och hejdade förskräckt
Kasper då hon såg hans brända händer, men han ruskade avvärjande på huvudet.
En lätt bris rufsade om i hennes hår och Thomas såg
hur hon strök håret bakom örat. Kasper sade något och Maria pekade mot köksingången.
”Av alla brudar på jorden så väljer du kaptenens fru?”
sade Jonatan lågmält.
Han stod bredvid honom och ansiktet var bekymrat.
Thomas suckade och torkade bort soten i ansiktet med skjortärmen.
”Syns det så väl?”
Jonatan ruskade på huvudet.
”Jag har bara sett dig sådan här en gång tidigare.”
Thomas visste vad Jonatan menade.
Martina.
När
vi var sexton.
Sju
lyckliga dagar sedan förstod David vad som pågick.
Min
bror som gick sista året på Sigtuna gymnasium.
Min
populäre, beundrade bror.
Han låg i gruset i elevhemmets skugga och David lutade
sig hånskrattande över honom.
”Mucka inte med mig lille bror, du har inte en chans.”
Han försökte ta sig upp men David slog till honom
igen, världen snurrade och blod sipprade från näsan ner i mungipan. Busken som
han for in i knäcktes och en sky av kvistar och lila blommor föll över honom.
Syrendoft fyllde luften och han hörde Jonatans ilskna rop.
Brodern såg sig om med ett leende, en bit bort på
gräsmattan satt några gymnasietjejer, de såg bekymrade ut. Han höjde rösten så
den hördes bort till dem.
”Han är svartsjuk min lillebror för hans tjej gillar
mig!”
David drog upp honom på fötter och borstade med låtsad
omtänksamhet bort skräp från hans skolkavaj, vilket fick tjejerna en bit bort
att le. Davids kompisar som höll fast Jonatan skrattade hånfullt.
Men ingen utom Thomas hörde vad David sade.
”Mot slutet tyckte hon om vad jag gjorde. Hon sade
inget men hennes ögon bad om mer.”
Med ett vrål som fick fåglarna att lyfta från de
blommande syrenbuskarna, som fick Davids kompisar att sluta skratta och
tjejerna att sluta le, kastade han sig mot sin bror.
Och
allt blev svart.
Thomas blinkade till.
Jonatans röst kallade tillbaka honom till nuet.
”Jag som tyckte att min familj var hopplös med sin
blandning av alkoholister, knarkare och tjuvar. Men jämfört med din…”
Thomas avbröt honom.
”Du är min familj Jonatan, du och Bravo.”
Jonatan sade inget mer och det behövdes inte heller.
De stod tysta och såg Maria stanna till vid
trädgårdsgrinden för att prata med Anton som höll uppsikt över vägen. Träden i
backen dolde vägen men längre bort ringlade den ut igen, över vidsträckta fält.
”Du skulle ha sett henne i köket, vi behövdes knappt.
Officeren hamnade på golvet med röven i vädret, han tänker sig nog för innan han ger sig på en kvinna igen!”
Plötsligt flinade Jonatan till och ögonen glittrade
illasinnat.
”Det är nästan så jag önskar att din bror fick träffa
Maria.”
Maria såg Thomas och Jonatan stå på andra sidan vägen
framför den utbrända ladan. Först verkade de bekymrade över något men plötsligt
såg de begrundande på henne och började sedan flina som vettvillingar. Thomas
var strimmig av sot i ansiktet och lukten av rök fyllde luften.
”Vad tar det åt dem?”
Anton kastade en blick åt deras håll innan han
fortsatte spana ut över bygden.
”Gå över och fråga. Och kom ihåg vad jag har sagt.”
Maria gjorde en grimas men nickade och korsade sedan
grusvägen. Hon hade berättat för Anton om Daniels fråga i köket och Marcos
plötsliga uppdykande. Hans enda kommentar var att hon måste berätta.
Nu
ikväll.
”Vad har ni två så roligt åt?”
De slutade flina men en road glimt dröjde sig kvar i
ögonen.
”Jonatan har ett konstigt sinne för humor ibland, det
är allt”, svarade Thomas.
Hon förstod att hon inte skulle få veta mer, men hann
se den snabba glimten av medkänsla som for över Jonatans sotstrimmiga ansikte.
Maria lyckades dölja sin häpnad.
Jonatan
tycker synd om Thomas, om Iceman?
Hon vände sig mot Thomas.
”Du ville prata med mig?”
Thomas nickade.
”Serberna kommer att skicka ut patruller som letar
efter våra fångar, så risken för upptäckt ökar för varje timme. Vi måste
vidare.”
Maria blev bestört.
”Men familjen här, hur ska det gå för dem?”
Thomas skakade på huvudet.
”De kan inte följa med oss, det vet du. De måste fly.”
”En kvinna med bruten arm och tre små barn, vart ska
de ta vägen? Serberna hinner lätt ifatt dem och då dör de, det vet du!”
Jonatan som lyssnade tänkte att båda hade rätt.
Vi
kan inte lämna dem men vi kan inte heller ta dem med oss.
Vilken
soppa.
Marias röst blev alltmer högljudd och hon fick röda
fläckar på kinderna, händerna viftade ilsket.
Hon
har umgåtts för mycket med italienare, Marco och kapten Lazar viftar på det där
viset.
Thomas röst blev i stället kärv och lågmäld. Marias
verbala explosioner möttes av korthuggna svar.
Och
han måste ha norrländskt påbrå.
Jonatan visste att ingen av dem skulle ge med sig.
Maria
är en ohejdbar kraft och Thomas ett orubbligt föremål.
Jag
måste få ett stopp på den här diskussionen innan den exploderar.
Jonatan vände sig vädjande mot Anton där han stod på
andra sidan vägen men han ryckte bara på axlarna. Inne i trädgården stack
Simons nyfikna ansikte upp men efter en hastig blick på Thomas och Maria så
försvann det igen.
Jonatan grimaserade.
Ingen
hjälp där inte!
En dörr smällde igen och Jonatan såg pojken komma ut
på kökstrappan och se sig om, för att sedan springa till serbernas bil och
hoppa in bakom ratten med ett saligt leende på läpparna.
Tankfull vände sig Jonatan om och såg på resterna av
den nedbrunna ladan. Under en nedrasad bjälke stod en traktor.
Bondpojkar
får tidigt lära sig köra traktor, det har Kasper berättat.
Han
kunde köra traktor redan som sexåring om han fick hjälp med pedalerna.
Jonatan for runt, lade armen om Maria och gav henne en
kindpuss. Det fick henne att tystna och häpet dra in luft. Thomas med armarna i
kors över bröstkorgen, vilket skvallrade om hur trängd han var, lyfte frågande
på ena ögonbrynet.
Jonatan drog njutningsfullt in doften från Marias hår
och log brett.
”Det är konstigt, hur skitiga vi än blir så luktar
ditt hår alltid gott!”
Belåten med sig själv slog han ut med armen mot de
svartbrända resterna av ladan och upp mot den röktäckta himlen.
”Vilken underbar, vacker dag.”
Sedan mötte han leende deras otåliga blickar.
”Ni kan sluta käftas för jag har en plan.”
Mörkret hade lagt sig över bygden när den lilla
familjen satte sig tillrätta i bilen. Det serbiska korset var borta från
bildörren, övermålad med svart färg som ännu inte torkat. Selma gav Maria en
försiktig kram sedan tog hon plats bredvid sin son. Hon skyggade fortfarande
för svenskarna, det brutala våldtäktsförsöket hade satt sina spår, men Maria
litade hon på.
Bajro satt bakom ratten stolt som en tupp och hon
klappade honom ömsint på huvudet. I baksätet satt Branka med babyn i famnen.
Flickan såg stolt ut när Marco berömde henne för hur väl hon tog hand om lille
Eno. Bajro startade bilen och Simon böjde sig in genom rutan och gav honom en
klapp på axeln.
”Mycket bra! Kör försiktigt Bajro.”
Bajro skrattade och den svarta luggen föll ner i
pannan.
”Mycket bra! Jag köra försiktigt, Simon.”
Simon hade övningskört med pojken och på den stunden
hade han lärt sig flera svenska ord och meningar.
Jonatan hade haft rätt, Bajro hade i flera år kört
traktor på familjens åkrar och hjälpt sin familj med lantbruket. När han nämnde
sin far blev den annars så glade pojken ledsen, familjen visste inte om han
levde. En dag hade pappan hämtat sitt gevär och gett sig av, för att slåss på
bosniernas sida. Sedan dess hade han inte hörts av.
Simon log mot Bajro samtidigt som han fingrade på sin
medaljong.
”Hälsa till Eldiana från mig.”
Bajro nickade sedan flinade han mot de andra
svenskarna och gjorde smackande pussljud med munnen.
”Simon, Eldiana!” sade han .
Alla började skratta och Simons solröda ansikte blev
ännu rödare. I baksätet fnittrade Branka så gluggen i munnen syntes.
Marco pekade ännu en gång på kartan Selma hade i
knäet.
Hon såg på den och viskade ordet som det vore en bön.
”Idovac.”
Hennes son lade i växeln och bilen rullade iväg, den
smala nacken var rak och blicken koncentrerat riktad framåt. Selma och Branka
vände sig om och vinkade.
”Dovidenja!”
Simon mumlade en bön efter bilen.
”Gud hjälpe dem.”
En klump bildades i halsen på Maria, hon gned sig
under ögonen och hoppades ingen märkte hur nära tårarna hon var.
Jag
har fått Selma att lämna sitt hem och ge sig av, från en fara till en annan.
Hon
lyssnade och litade på mig.
Vad
som helst kan hända på vägen.
Vad
som helst.
En arm lades om hennes axlar och hon lutade sig mot
Anton i mörkret.
Men det var inte Anton utan Thomas som höll om henne.
”Var inte orolig, de klarar det och i Idovac blir de
väl omhändertagna, det ser Adem och de andra till” sade han tröstande.
Hon kunde inte hjälpa det utan började gråta.
Maria slog upp ögonen, stel i hela kroppen och med en
blixtrande huvudvärk. Ett grönt dunkel rådde och ovanför henne böljade
tältduken lätt.
Hon låg i sin sovsäck.
Jag
måste ha somnat. Jag minns att Thomas fick in mig i bilen och att jag lipade
som besatt. Jag som inte skulle lipa mer.
Bredvid henne stod kängorna med kläderna prydligt
hopvikta ovanpå. En vattenflaska var omtänksamt ställd nära sovsäcken. Maria
skruvade av korken och drack, vattnet var ljummet och smakade plast men hon
kände hur värken bakom pannan lättade.
Hon drog ner sovsäckens dragkedja och satte sig upp
och genast slog illamåendet till.
I panik hoppade hon ur sovsäcken och rusade ut, hon
hann precis in bakom ett träd innan hon kräktes. Darrande satte hon handen mot
trädstammen och väntade med stängda ögon på att kräkningskänslan skulle gå
över.
”Som du kalvar så skulle man tro att du festat om
värre inatt! Smygsuper du eller?”
Hon slog upp ögonen, två meter ifrån stod Jonatan i
bara kalsongerna med en tandborste i näven och ett frågande uttryck i ansiktet.
Hon hade nästan spytt över hans bara fötter.
Sedan såg hon resten av Bravo, alla utom Anton, sitta
samlade kring gasolköket en bit bakom honom.
Samtliga stirrade på henne.
Daniel öppnade munnen för att säga något men stängde
den igen. Simon som hällde upp kaffe glömde bort det, så den heta drycken rann
över kåsan kant. Med en svordom ställde han ner den på backen och torkade
hastigt av fingrarna mot gräset. Marco nickade för sig själv och Thomas såg
bekymrad ut. Kasper hade rest sig upp och såg nästan lika bekymrad ut som
Thomas.
Det
är nog dags för mig att berätta.
Maria drog in ett djupt andetag, morgonluften var
frisk och oförstörd.
”Jag är med barn.”
Jonatan som alltid hade mål i mun, alltid hade en
kvick kommentar i beredskap blev fullständigt mållös. Simon spillde ut sitt
kaffe igen men märkte det inte ens och Thomas ögon blev stora av förvåning.
Daniel och Marco tittade på varandra och nickade. Kasper stegade muttrande iväg
men kom snabbt tillbaka med en filt i handen.
Jonatan drog in luft, satte tandkrämen i halsen och
spottade hastigt flera gånger.
Han stammade nästan.
”Du är med barn? När har du, är det
Anton som har? Eller…”
Han tystnade tvärt och kastade en frågande blick på
Thomas som skakade lätt på huvudet.
Kasper gick fram till Maria som huttrade under trädet.
Han svepte filten ordentligt om hennes axlar och gav sedan Jonatan en hård
blick.
”Din fåne, hon har varit gravid hela tiden! Det är
Kaptenens barn.”
Jonatan såg plötsligt lättad ut.
”Ett tag trodde jag… Det är Johan som är pappan!”
Kasper fnös och ledde Maria fram till gasolköket. Han
fick henne att sätta sig på en flat sten och hämtade en kåsa.
”Att Maria är gravid har jag vetat länge. Mina äldre
systrar har fött barn och morgonillamående och humörsvängningar verkar de
flesta gravida drabbas av. Och våran Maria är inget undantag.”
Trots oro, illamående och huvudvärk värmde Kaspers
ord.
Våran
Maria.
Underbare
Kasper och hans underbara, stadiga småländska.
Den reslige smålänningen trollade fram en tepåse och
hällde hett vatten i kåsan, hon värmde händerna mot muggen, orolig för vad som
komma skulle.
Daniel och Marco stirrade bekymrat på henne och Thomas
hade en ilsken rynka i pannan.
Jonatan viftade upprört med tandborsten mot Kasper.
”Du har vetat om det? Varför har du inte sagt något
och vilka fler har känt till det?”
Kasper fnös igen.
”Jag har inte sagt något eftersom det är Marias sak
att berätta. Vilka fler som sedan känt till det…”
Han såg sig omkring.
Simon som stirrade på Maria skakade på huvudet men
Daniel nickade.
”Jag har vetat sedan Idovac by.”
Marco skruvade besvärad på sig.
”Jag har anat något men det var först igår som jag
förstod.”
Han gav Maria en lätt skamsen blick.
”Jag hörde dig och Daniel prata i köket. Anton känner
till det, antar jag?”
Solens strålar strilade ner mellan träden och värmde
upp lägerplatsen men Maria frös och drog in sina bara fötter under filten.
”Han vet och han har hela tiden velat att jag skulle
berätta det för er.”
Maria kände Thomas blick och hon drog filten ännu
tätare om sig. Hans röst var hård.
”Varför har
du inte gjort det? Tänkte du berätta överhuvudtaget, om du inte hade blivit
påkommen med att stå och kräkas?”
Thomas såg ut som om han ville ruska om henne men Maria
lyfte trotsigt på huvudet.
”Hade ni följt med mig då?”
Hon ställde sig häftigt upp.
”Följ med mig på en räddningsexpedition till Bosnien,
förresten så är jag gravid!”
Thomas ögon var arga men även besvikna, Maria vände
bort blicken.
Ilskan
kan jag möta men inte hans besvikelse.
Hon såg sig omkring för att lugna ner sig.
Dungen lägret låg i var frodigt grön, ängsgräset var
mjukt under fötterna. En bit bort hördes ett stilla porlande från en å. Bilarna
var parkerade under några träd och täckta med grenar. Lägret var prydligt och
välordnat, som alltid när svenskarna slog läger. Hon såg inte till Anton men
förstod att han höll vakt, väl dold av grönskan.
Han
har säkert hört oss så som jag skriker.
Maria satte sig ner igen, så värdigt hon kunde, i
nerspydd t-shirt med den gamla filten som en mantel kring axlarna.
”Jag tänkte berätta igår kväll, när vi slog läger, men
jag somnade i bilen. Istället fick ni veta det så här.”
Hon såg dem i ögonen, sist Thomas, för det var
fortfarande svårt att möta hans blick.
”Det är jag ledsen för.”
Thomas vände tvärt på klacken och stegade iväg,
Jonatan såg bekymrat efter honom.
”Bäst att låta honom vara en stund, Thomas är inte
särskilt förtjust i överraskningar.”
Jonatan gick fram till Maria och de andra, fortfarande
med tandborsten i handen.
”Men det går över.”
Daniel mätte henne med blicken, en blick som hon kände
igen.
Sjuksköterskeblicken.
”När ska du
ha barn?”
När Maria såg deras oroade blickar kunde hon inte låta
bli att le. Simon, Marco och Jonatan såg ut som om hon skulle börja föda här
och nu. Kasper som hela tiden beskyddande stått bredvid henne slog sig ner
bredvid och fnös en tredje gång så lågan på gasolköket fladdrade.
Maria skyndade sig att lugna dem.
”I vår, inte förrän i vår, era fåntrattar.”
Lättnaden spred sig kring gasolköket, de började alla
ta för sig av kaffe och frukost igen. Jonatan gick och klädde på sig och kom
tillbaka hungrig som en varg och de andra stod honom inte långt efter.
Åsynen av deras frukostbestyr fick Maria att slappna av.
Bravos
oändliga aptit på mat och dryck får man inte stopp på i första taget.
”Jag har hela tiden varit avundsjuk på er, ni kan äta
hur mycket som helst om morgnarna. Själv får jag vara glad om jag kan få i mig
lite te och en brödbit. Jag som älskar kaffe kan inte ens känna lukten av det
längre utan att må illa.”
Alla såg deltagande på henne, utom Jonatan.
Han tog sig en kopp och slog sig ner bredvid henne.
Njutningsfullt drack han sitt kaffe och såg belåten ut när hon makade sig åt
sidan för att slippa kaffelukten.
”Märkligt faktiskt, idag smakar kaffet väldigt gott
trots att det är Simon som har kokat det.”
”Det är väl inget fel på mitt kaffe!”
Simon såg vädjande på de andra men fick inget medhåll.
Bravo turades om att laga mat men ingen satte sig till
bords med någon större entusiasm när det var Simons tur. Bäst på matlagning var
Kasper tätt följd av Marco och Daniel. Thomas, Jonatan och Anton var godtagbara
kockar men stackars Simon var usel.
”Du kan inte ens koka vatten utan att det får en fadd
smak!” sade Jonatan.
Maria tyckte synd om Simon.
”Bry dig inte om dem jag tycker din mat är okey.”
Jonatan lyfte på ögonbrynet.
”Ska du säga, som stökar undan matlagningen så snabbt
som möjligt! Dina turer vid gasolköket är inget vidare, inte mycket bättre än
Simon Rödtopps. Ingen av oss har vågat säga något på grund av Antons hotfulla
blängande.”
Nu var det Marias tur att höja på ögonbrynet.
”Alla lukter får mig att må illa, gravid som jag är.
Matlagningsos är ännu värre än kaffelukt. Laga mat just nu är en pina, men jag
kan faktiskt laga mat och riktigt bra ska jag säga dig.”
”Ha! Sedan jag första gången åt din mat har jag tyckt
synd om kaptenen. Helt uppenbart var det inte dina kvaliteter som kock som fick
honom att gifta sig med dig. Om du lagar oss en god måltid, så ska jag äta upp mina egna kängsnören!”
Maria nickade.
”Okey Jonatan, vi säger väl så och misslyckas jag med
att laga en god måltid så lovar jag att passa upp på dig i dagarna tre!”
”Det ser jag fram emot och då menar jag inte måltiden” svarade Jonatan.
Simon lutade sig över gasolköket och blängde på
Jonatan.
”Säger du rödtopp en gång till, så ska du få äta upp
dina kängsnören i förtid!”
Anton kom fram till gruppen, vilket fick Simons uppsyn
att ljusna, för Anton klagade aldrig på hans mat.
”Så Thomas löste av dig. Vill farbror Anton ha lite gott kaffe?”
Anton hängde av sig geväret och tog emot kaffet, sedan
vände hans sig bekymrad mot Maria.
”Du dröjde alldeles för länge med att berätta. Thomas
är rejält upprörd, jag har faktiskt aldrig sett honom så förbannad.”
Maria suckade.
”Jag vet, men jag var för feg.”
Hon drack upp sitt te och reste sig upp.
”Jag ska gå och prata med honom.”
”Nej!”
Både Anton och Jonatan hade ropat till.
Förbryllad hejdade hon sig och såg hur de betraktade
varandra. I tystnaden som följde hörde hon Marco sucka och då ryckte Jonatan på
axlarna.
Anton fortsatte.
”Det är inte läge nu. Vänta lite med det Maria.”
Sedan vände han sig mot Simon med ett frågande uttryck
målat i ansiktet.
”Farbror
Anton?”
Simon grinade.
”Maria ska ha barn. Då blir vi väl farbröder allihop?
Eller vad säger du, farbror Jonatan?”
Jonatan gjorde en grimas.
”Farbror Jonatan, du får det att låta som om jag var
urgammal!”
Simon flinade ännu mera.
”Lille Simon kommer att tycka att du är en gammal
gubbe, tro mig. Min sjuårige systerson tycker att jag är uråldrig.”
Med ett skratt ställde Maria ner sin tomma mugg.
”Lille Simon?”
Simon slog ut med händerna.
”Det är väl ett bra namn på en bebis?”
Maria skrattade igen.
”Simon betyder bönhörelse, det är ett bra namn! Jag
har en namnbok hemma och av ren nyfikenhet slog jag upp era namn.”
Marco flinade till.
”Bönhörelse! Ha, det passar Simon perfekt, han bönar
och ber ju för jämnan. Gode gud gör så motorn startar, skynda dig för guds
skull och tack gode gud jag hann i tid!”
Simon protesterade men Marco lät sig inte hejdas.
”Mitt namn kommer från Bibelns Markus, det passar en
bebis mycket bättre!”
Jonatan såg sarkastiskt på Marco.
”Om jag minns rätt så var han en typ som tjatade och
pratade hela tiden, så det namnet stämmer bra på dig. Maria, vet du vad mitt
namn betyder?”
”Gud har givit.”
Det fick Daniel att garva högt. Han sträckte ut sina
långa ben och lutade sig bakåt på armbågarna.
”Ett passande namn på en tjuv!”
Jonatan glodde på honom.
”En före detta tjuv om jag får be. Min bana som tjuv
slutade när jag började på Sigtuna.”
Han sneglade åt Marias håll.
”Av ren och
skär nyfikenhet, vad betyder Daniel?”
”Gud är min domare.”
Jonatan såg triumferande på Daniel.
”Hörde du, det borde mana dig till viss eftertanke. Du
sätter dig gärna till doms över andra.”
Daniel såg faktiskt fundersam ut och Jonatan stirrade
häpet på honom, han hade varit beredd på mothugg.
Kasper gav Maria en kåsa gröt.
”Du måste äta. Jag kommer att ha ögonen på dig i
fortsättningen så att du äter ordentligt.”
”Jag tycker du har haft ögonen på mina matvanor hela
tiden!” svarade hon.
Han såg skamsen och bestämd ut på samma gång.
”Jag anade att du var gravid men nu när du har
bekräftat det så kan jag ha koll på dig helt öppet.”
Han pekade på den orörda havregrynsgröten.
”Ät!”
Maria började lydigt äta.
Jonatan såg på de andra och skakade sedan förbluffad
på huvudet.
”Hur i hela friden gör han? Mot honom är hon hur
eftergiven som helst. Vad kan Kasper betyda, kvinnobemästrare?”
Maria åt upp sin havregrynsgröt. Kasper hade
omtänksamt gett henne en liten portion och det kändes faktiskt bra att få lite
mat i magen. Huvudvärken hade också släppt.
Hon såg fundersamt på Kasper.
”Kasper var en av de tre vise männen i Bibeln och
betyder skattmästare. Tack Kasper, du vet verkligen hur man tar hand om en
kvinna.”
Berömmet gjorde Kasper röd som en kräfta i ansiktet
men Simon som fingrade på silvermedaljongen han hade runt halsen såg
eftertänksamt på sin vän.
Daniel lutade sig fram mot Maria.
”Och jag tänker också ha koll på dig. Vi börjar med
blodtrycket. Kom till mig sedan när du har bytt om.”
Maria visste att det inte var någon ide att
protestera, han hade både sin sjuksköterskeblick och sjuksköterskemin.
Samtidigt kändes det skönt att Daniel och Kasper månade om henne.
En svag lukt träffade hennes känsliga näsborrar, hon
såg ner på sin t-shirt och gjorde en grimas.
”Anton, går det att bada i ån?”
Han nickade och flinade sedan när en debatt utbröt
runt gasolköket. Jonatan och Marco förkunnade högljutt hur bra deras namn ändå
skulle passa en liten baby. Simon menade att det var han som hade förtursrätt
och Kasper framhöll taktfullt att hans namn var det bästa. Daniel undrade om
inte Johan och Maria hade något att säga till om samt påpekade att det kunde
bli en flicka och då skulle hon självklart heta Daniella.
Maria log lättad tillbaka mot Anton.
Det
här gick med tanke på omständigheterna ganska bra.
Anton tog med henne ner till ån.
I ena handen hade han sin kaffemugg och med den andra
föste han undan grenar.
”Anton är ett fint namn på en pojke, om det nu blir en
pojke. Vet du vad Anton betyder?”
Maria stannade upp mitt i steget.
Hon såg allvarligt på honom. Hon höll av alla i Bravo
som om de var hennes egna bröder men mest av dem alla, höll hon av Anton.
Hon ville han skulle veta det.
”Anton betyder den oskattbare. Och för mig är du det.”
En bit bort glittrade vattendraget i solen men Anton
stod stilla under träden, lång, solbränd och mörkhårig, hennes Romeo, skugga
och bokmärkesängel.
Hans obevekliga tro på henne och att de till slut
skulle finna Johan, fick henne alltid att hämta nytt mod och kraft.
”Med dig vid min sida klarar jag allt” sade Maria.
Antons ansikte blev plötsligt sorgset och han såg på
henne en lång stund.
Han ville säga något men verkade inte hitta de rätta
orden.
Som en ond föraning rasslade vinden om i löven och
Maria höll andan.
De
andra säger att han döljer något.
Jag vet att han gör det.
Med flaxande vingar flög en fågel ut ur en buske och
fick Maria att rycka till.
En ensam, vit fjäder dalade sakta ner och lade sig
framför Antons svarta kängor.
Han böjde sig ner och tog upp den, vred den vita
fjädern i sina händer.
Sedan såg han på Maria igen.
Ögonblicket var förbi, det sorgsna uttrycket hade
lämnat hans ansikte och ersatts av hård målmedvetenhet. Ögonen som hon nyss
tyckt lyst bruna i trädens skugga var återigen klart gröna.
”Vad som än händer så finns jag alltid hos dig.”
Han räckte henne fjädern och föste sedan undan några
grenar.
Ån glittrade i morgonsolen, dess vatten var glasklart och
stranden full av blanka stenar.
”Varsågod frun, ert bad väntar.”
Maria visste att det inte var någon idé att pressa
Anton.
Han
berättar när han vill berätta.
Men den onda föraningen dröjde sig kvar.
Men
vill jag verkligen veta?
Åh
Romeo, min Romeo.
Uppe på kullen hade han god överblick över ån som
gjorde en böj kring deras lägerplats. Lägret var väl dolt vid kullens fot, för
så nära ån var växtligheten frodig, en grön oas i ett förtorkat öde landskap av
bruna kullar och träd.
Om en
timme ska vi bryta lägret, lämna denna skyddade plats och ge oss av.
Thomas var arg.
Inte på Maria utan på sig själv.
Jag,
min idiot, trodde hon mådde dåligt av oro för kaptenen. Jag borde ha förstått
att hon var gravid.
Thomas kände dessutom skuld.
Kaptenen hade lärt upp honom, gett honom ett mål i
livet och dessutom flera gånger räddat livet på honom.
Och
nu har jag tagit hans fru och hans ofödda barn med till det absolut farligaste
hörnet av Europa.
Och
det är inte det enda.
Svagt hördes tonerna från ett munspel från grönskan
nere vid ån och en rörelse fångade hans öga.
Alltid lika behagfull vadade Maria ut i strömmen och
började simma med smidiga tag.
Thomas stod först som förtrollad sedan ruskade han på
sig och tittade bort men ögonen drogs hela tiden tillbaka.
En kort visselsignal hördes nedanför krönet och strax
kom Jonatan fram till honom. Bravos spanare kunde verkligen ta sig fram i
tysthet. Markvegetationen på kullen var full av gamla torra kvistar men inte
ett ljud hördes där Jonatan gick. Nu var han fullt påklädd men den gröna
skjortan var oknäppt och fladdrade bakom honom i brisen från ån. Han sköt upp
solglasögonen i pannan och följde Maria uppskattande med blicken.
”Ingen dålig utsikt! Jag brukar alltid dagdrömma om
nakna kvinnor när jag har vakten, men det har då aldrig dykt upp någon för mig.
Hm… Hon ser definitivt inte gravid
ut. Inte konstigt att vi inget märkte.”
Thomas släppte Maria med blicken och skärskådade
istället omgivningarna. Han hoppades att det skulle dyka upp någon eller något
han kunde skjuta på men grusvägen bakom ån låg tom och öde i morgonsolen.
”Du vet vad vi har sagt, bara en idiot lägger an på en
gift kvinna, en dubbel idiot lägger an på en gift kvinna med barn.”
Rösten blev sträv och fylld med självförakt.
”Hon är
kaptenens fru, så jag är en trippelidiot!”
Jonatan betraktade sin vän noga.
Nog
är han förbannad alltid, men inte på Maria utan på sig själv.
Han och Thomas hade inga större skrupler när det
gällde brudar, vare sig de hade sällskap eller var förlovade. Men gifta kvinnor
med barn höll de sig undan ifrån.
Thomas vände ryggen mot ån.
”När vi utbildades var det ingen av oss som ens anade
att kaptenen var gift. Vi trodde ju att han satt uniformsklädd framför brasan i
mässen om kvällarna, drack whisky med de andra officerarna och tänkte ut nya
sätt att plåga oss på.”
Jonatan såg Maria dyka ner i ån, de långa benen
sprattlade till. Strax kom hennes huvud upp till ytan igen, det våtblanka håret
flöt ut som en solfjäder bakom henne och skymd av grönskan vid åkanten spelade
Anton en vaggvisa som Jonatan kände igen.
Ute
blåser nordanvind.
Solens strålar fick vattnet att glittra och en sky av
grönskimrande trollsländor bröt upp från vattenytan.
Jonatan påmindes om en dag lika vacker som denna.
En
nordlig vind fick kompaniets flagga att fladdra under en strålande sol. Det
småländska FN- kompaniet hade förevisningsdag på IB12 i Eksjö och vi var redo
på våra stationer. Kaptenen gick runt och inspekterade att allt var klart för
press och allmänhet.
En
kvinna kom gående över kaserngården, hon drog till sig blickarna från alla
soldater och vi var inget undantag.
All
verksamhet stannade häpet upp när hon gick fram till vår kapten och gav honom
en kram.
Som
vi glodde!
Naturligtvis
märkte kaptenen våra förbluffade miner, ingenting undgick hans ögon och han såg
menande på löjtnanten som genast satte oss i arbete.
Men
alla hade spanat mot kaptenen och hans fru och följt henne med blicken när hon
gick iväg till en kvinna med barnvagn som väntade en bit bort.
Efteråt
hade vi alla undrat varför kaptenen ville ge sig av på mission över huvudtaget,
varför han ens ville lämna sängen.
”Kommer du ihåg första gången vi såg
henne?” frågade Jonatan.
Thomas nickade och verkade slappna av något, den tiden
i Småland hade varit bra.
”Vi fick säga åt Marco att stänga munnen och börja
andas innan han dog av syrebrist. Jag minns också ärthjärnorna som spred dynga
omkring sig.”
Jonatan nickade tillbaka.
”Ja, i matsalen den kvällen slängde de ur sig
slippriga kommentarer om Maria och Marco for upp, röd som en kräfta, men du
tryckte ner honom på stolen igen.”
”Det stämmer, Marco var på väg att smälla till
glappkäftarna, jag var tvungen att stoppa honom.”
Thomas reste sig långsamt upp och blicken han gav
soldaterna i Alfa var kall som is.
De märkte ingenting utan fortsatte högljutt slänga ur
sig det ena värre än det andra, deras skrattsalvor dånade ut över matsalen. Men
tystnaden spred sig som ringarna på vattnet när de närmast Thomas märkte vad
som pågick och tystnade de också. Killarna i Alfas pluton reagerade först när
resten av kompaniet satt tysta på sina platser, de såg sig undrande omkring och
fick syn på Thomas, som var den ende som stod upp.
När Thomas hade deras fulla uppmärksamhet höjde han
rösten så den hördes i hela matsalen.
”Det är kapten Stenbäcks fru ni pratar om. Ni får säga vad ni vill om andra brudar men henne
håller ni käft om.”
Alfa gjorde sura miner och några av dem for hetsigt
upp för att käfta emot.
Skrapet från stolarna ekade i salen när resten av
soldaterna i Bravo Tango, alla tjugoåtta, reste sig upp och stirrade på Alfa.
Deras hårda blickar kväste vad Alfas brushuvuden hade
på tungan.
Ingen sade mera något om kaptenens fru.
Men efter den kvällen var konkurrensen mellan Alfa och
Bravo stenhård. Alla plutonerna tävlade mot varandra, officerarna uppmuntrade
det och kampen höll sig på en vänskaplig nivå.
Utom mellan Alfa och Bravo.
Varje test, varje prövning blev en knivskarp kamp
mellan de två plutonerna som nästan hatade varandra. Båda överglänste resten av
kompaniet men Bravo Tango var alltid bäst.
”En sak är säker” sade Jonatan.
”Utan Alfa hade vi inte varit hälften så bra. Vi
hamnade till och med i slagsmål en gång men det satte kaptenen p för.”
Thomas hållning blev mer avslappnad, rynkan i pannan
försvann och de knutna händerna rätades ut.
”Inga fler slagsmål sade han, men ni får gärna sudda
ut den där självgoda minen hos Alfas kapten, genom att vinna kompaniets
fälttävlan. Det är på tiden de där pansarofficerarna från Skåne och kapten
Johansson i synnerhet, få se vad bandvagnspatrasket går för!”
Skuggan av ett leende for över ansiktet på Thomas.
”Han gillade verkligen inte Alfas kapten. Vad jag
förstod på löjtnanten hade de gått kaptensutbildningen ihop och varit oense om
allt. Från hur man utbildar soldater till framryckning i terräng.”
Jonatan såg på sin vän och gjorde en gest mot ån.
”Jag vet vad vi har sagt om idioter, men du har aldrig
varit någon och kommer inte att bli det heller. Frågan är, vad tänker du göra
nu?”
Thomas tog ett djupt andetag, rätade på sig och lade
sin hand på hans axel.
”Du är min
bror och bäste vän. Men jag är ändå
en idiot som vill ha en kvinna som jag aldrig kan få. Så jag ska göra det jag
har lovat, befria kaptenen och få Maria oskadd hem igen.”
Jonatan lade lättad sin hand på Thomas axel.
De stod så en stund och inget mer behövde sägas dem
emellan.
Sedan tog Jonatan bort handen och flinade med hela
ansiktet.
”Nå idiot eller inte, jag tänker i alla fall ta ett
bad. Bara en riktig idiot skulle
missa ett sådant tillfälle!”
Maria fiskade upp den hala tvålen i vattnet men
tappade den igen när hon hörde Jonatans muntra röst bakom sig. Förskräckt
hukade hon i vattnet och vände sig om.
Anton som satt på en sten vid vattenbrynet hade slutat
spela. Uppmärksamt iakttog han Jonatan som kom ut mellan buskarna och
vällustigt sträckte på sig.
”En härlig morgon för ett bad!”
Med smidiga rörelser som skulle göra en manlig
strippare grön av avund, tog han av sig sina kläder. Sist satte han handen på
kalsongerna.
”Försvarets sexdödare nummer två! Ta da!”
Maria vände sig hastigt om och simmade längre ut i
vattnet. Hennes röst svek henne och blev ett bestört pip.
”Anton, stoppa honom!”
I ögonvrån såg hon Anton vrida sig av skratt under det
att Jonatan gjorde någon sorts befängd dans på stranden. Försvarets kalsonger
med y-front for i väg och landade i en grenklyka.
Sedan hördes ett plask och panikslaget simmade hon
över till åns andra sida och dök in under några buskar som växte ut över vattnet.
Snabbt drog hon ner grenarna över sig och kikade ut.
Thomas stod uppe på kullen och såg hur Jonatan roade
sig för fullt.
Somligt
är sig likt i alla fall.
Jonatan
är alltid Jonatan.
Han såg hur Jonatan simmade efter Maria, rösten hördes
väl över vattnet och den lät bekymrad.
”Kom fram nu Maria! Varför är du så arg förresten?”
”Du har inga kläder på dig och inte jag heller, simma
härifrån så att jag kan klä på mig!”
”Så det är därför du gömmer dig. Det är lugnt, vi har
redan sett dig naken i ån, så jag tänkte rätt skulle vara rätt och klädde av
mig.”
Thomas visste vad som skulle hända härnäst.
”Vi!” tjöt Maria så högt att fåglarna runt ån skrämda
flög sin väg.
Jonatan vände sig som väntat om och vinkade upp mot
kullen.
”Hallå Thomas!”
Thomas såg hur Maria glodde upp mot honom så han
vinkade tillbaka.
Han fick en arg blick i retur innan hon med en ilsken
knyck på nacken fullständigt försvann under snåret. Hennes klagande stämma ljöd
över vattnet.
”Anton, gör någonting!”
Jonatan sneglade bakåt på Anton som ännu inte
återhämtat sig från sitt skrattanfall, så han fortsatte obekymrat.
”Vi konstaterade Thomas och jag, hur bra gravida kvinnor är på att flyta.
Det måste vara att du blir mer och mer lik en tunna för var dag som går.”
Det lät som om Maria morrade men Jonatan simmade
obekymrat närmare.
”Har du fastnat där inne? Gravida kvinnor är ju
otympliga av sig. Jag kommer in och drar loss dig!”
Thomas hörde steg bakom sig och strax kom Marco upp på
krönet. Han ställde sig och såg ner på scenen som utspelade sig i vattnet,
sedan skakade han ogillande på huvudet.
”Jonatan gillar verkligen att sticka ner handen i ett
getingbo. Men jag har varnat honom, vad han än hittar på så får han tusenfalt
igen.”
Thomas såg stint på Marco.
”Du har varnat honom
för Maria? Du borde veta bättre, för Jonatan är en varning en direkt
uppmuntran!”
Marcos ogillande min övergick i ett stort menande
flin.
”Jag vet Thomas, jag vet.”
Då brast Thomas ut i skratt och all vånda han känt
löstes upp och försvann.
Thomas lämnade Marco, det var dags att bryta lägret.
Stegen uppför kullen hade varit tunga men nu gick han med lättare kliv.
Tack
vare Jonatan och Marco.
Utan
vänner är man ingenting.
En flock fåglar lyfte från trädtopparna och flög
österut mot bergen. Thomas stannade upp och följde dem med blicken tills de
blev små, svarta prickar i solgasset.
Bortom
de bergen finns ännu högre berg och där ligger en by vars utspridda hus klänger
sig fast vid bergssidan.
En by
med en kyrka, en skola och ett litet torg där ett stort akacieträd ger skugga
undan den värsta middagshettan.
En by
som är alltings början och alltings slut.
Hans händer sökte sig till AK-47 och kramade hårt om
vapnet.
En by
vid namn Kosara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar