Kapitel 23 Hjältarnas tid

Männen som bevakade entrén släppte in Salko med en igenkännande nick.

Deras jobb var att hålla flyktingpatrasket borta från restaurangen så att gästerna kunde äta i lugn och ro. Till sin hjälp hade de batonger och med bistra miner blickade de ut över trängseln på gatan. Vakterna tvekade inte att använda batongerna och de fick väl betalt för sina tjänster.

På kort tid har befolkningen fyrdubblats och Bugojnos råskinn har blivit eftertraktad arbetskraft.

Serbernas offensiv i norr hade tvingat bönder och bybor att fly hals över huvud. I öster stoppade muslimernas truppsammandragning dem, i väster låg bergen, så flyktingströmmen gick söderut till Bugojno.

Bugojno var en välmående stad men anhopningen av människor och bristen på leveranser hade fått matpriserna att skjuta i höjden, priser som flyktingarna inte hade råd med, så affärerna tvingades anställa vakter som jagade bort alla tiggare och tjuvar.

FN hade försökt få borgarna i staden att inhysa flyktingarna i de nästan färdigbyggda höghusen i Bugojnos västra kvarter. Men de eleganta husen var det meningen att stadens mer välbärgade invånare skulle bo i, så flyktingarna hade blivit anvisade till provisoriska tältläger utanför staden. Den allmänna meningen bland stadsborna var att flyktingarna kunde skickas norrut där de kunde bo i de sedan länge övergivna byarna. Att risken var stor för serbisk artilleribeskjutning spelade ingen roll, flyktingarna var ju bara bönder. 

Och nu smutsar bönderna ner deras fina stad, tänkte Salko sarkastiskt.

Han brydde sig varken om borgare eller bönder.

Den mörktonade glasdörren in till matsalen speglade honom som hastigast, en lång och välbyggd man med hårt ansikte. Det raka, bruna håret var rätt avskuret i kraghöjd och hölls bortstruket bakom öronen och de bruna ögonen doldes bakom spegelglasögon. En smal mustasch följde överläppen för att sluta strax nedanför mungiporna. Kläderna han bar var av hög kvalité och militära i snittet, men utan beteckningar.

Salko var en man vars yttre ingav respekt vilket också var meningen, för två drivkrafter fanns i hans liv, varav respekt var den ena.

Utan respekt är man inget.

Han stoppade ner solglasögonen i skjortfickan, sköt upp glasdörren och gick in i en värld av klirrande bestick, cigarrök och för mycket aftershave.

Det Gyllene Stopet, Bugojnos finaste restaurang gjorde bra affärer för här åt höga officerare och välbärgade affärsmän både lunch och middag.

De tjänar grova pengar på kriget, liksom jag.

Resturangens nyligen påkostade renovering stack i ögonen på Salko och han undertryckte en grimas.

Han hade smak för det exklusiva men tyckte att inredningen löpte amok med svulstiga guldutsmyckningar och purpurfärgad plyschplymåer.

Från smakfull matsal till påvens mottagningsrum.

Inredningsarkitekten borde skjutas.

Vasilov, ägaren till det Gyllene Stopet och påfallande lik en pompös operasångare både till omfånget och sättet, gick mellan borden och försäkrade sig om att alla lunchgäster var nöjda. Serveringen fick hans anställda sköta, en skara hårt arbetande och hårt kuschade människor. Om en kund var tillräckligt prominent så kunde Vasilov sträcka sig till att välja bord och servera vin.

Han bugade nu lätt mot Salko och viftade till med handen. En kypare ilade fram och förde Salko till hans favoritbord ute på den skuggiga innergården, förlösande fri från påvlig ståt men full med grönska. Mängder med spaljerade vinrankor klädde väggarna och där fanns flera knotiga olivträd. I gårdens mitt porlade en springbrunn och under vattenytan pilade guldskimrande fiskar omkring. Hösten var på väg men dagarna var ännu heta så innergården var en svalkande oas.

En del av dem som åt sin lunch härute, hälsade eller nickade mot Salko när han gick förbi, andra ignorerade honom eller rynkade på näsan.

De var alla före detta kunder.

Utan mig vore ni inte hälften så rika eller hälften så feta.

Salko satte sig ner, som alltid med ryggen mot väggen. Kyparen ilade iväg för att hämta hans whisky och en ung, storbystad kvinna kom fram och dukade hans bord. Serenla log antydande mot honom när hon satte fram brödkorgen och Salko visste, av egen erfarenhet, att hon erbjöd mer än bröd till vissa noga utvalda restauranggäster.

Han skakade på huvudet och med missnöjd, plutande mun gick hon därifrån. Serenla tyckte om deras små stunder tillsammans, för i motsats till hennes feta affärsmän med dåliga hjärtan var han välbyggd och uthållig.

Och så betalar jag bra.

Men som alla kvinnor var hon inget annat än en stunds avkoppling och just nu var det inte avkoppling han sökte efter.

Vad som däremot väckt hans intresse var två män han passerat, varav den ene var klient hos firman, det återstod bara några få detaljer sedan var affären avslutad.

Enver Brkovic som numera är Bugojnos störste markägare.

Den dagen flyktingarna norr Bugojno kom tillbaka till sina gårdar och byar skulle de bli rejält överraskade. De stod inte längre som ägare utan allt ägdes av mannen som satt och åt hummer tre bord bort och låtsades som om han inte kände Salko. Alla papper och lagfarter stod nu i den aktningsvärde borgarens namn. En av Salkos män var specialist på just sådant och de människor i området som stannat kvar hade firman avhyst.

I serbiska uniformer skrämde vi iväg dem alla.

Alla utom en liten tandlös och skinntorr gubbe.

När Salko och hans män kom till gården hade gamlingen satt sig på en stol utanför boningshuset och vägrat ge sig av.

Salko sköt honom.

Inget jag ville göra men jag håller alltid mina avtal.

Och gubben fick en snabb död, det är mer än vad de flesta kan önska sig.

Salko fixerade den hummertuggande Enver med blicken eftersom mannens respektlösa sätt irriterade honom.

Serenla har berättat om dig Enver.

Hon tycker om att prata efteråt och fnittrar så man knappt hör orden.

Enver, inte fullt så fet som brodern han åt lunch ihop med, skruvade oroligt på sig och sneglade åt Salkos håll.

Men jag har god hörsel Enver.

Du passar bättre att luncha i påve-rummet.

Påven och hans kardinaler tycker också om klänningar.

Salko log.

Han visste att det inte var något trevligt leende och när han log på det viset var det aldrig någon som log tillbaka.

Effekten lät inte vänta på sig.

Enver blev först röd i ansiktet och sedan svettig. Han tog upp sin linneservett ur knäet och torkade sig i pannan medan han mumlade några ord till sin bror.

Båda männen stirrade bort mot honom, sedan böjde de på huvudet i en hälsning.

Salko nickade tillbaka, nöjd med oron han skapat.

Jag är ingen knähund som man först kallar på och sedan skickar iväg.

Jag kräver respekt.

Till och med bland flyktingarna hade ryktet spritt sig om Salko och hans män, att de var specialister vars tjänster kunde köpas.

Och hans rykte som skoningslös var befogat.

Jag håller alltid mina avtal.

Men en klient som sviker mig är en död klient.

Den nye, unge kyparen kom ilande med hans drink men hade vett att ställa ner den försiktigt framför honom. Med darrande händer och guppande adamsäpple inväntade han sedan Salkos beställning.

Hans ängsliga sätt fick Salko att rynka pannan.

Fortsätter han att vara lika nervös får de byta ut honom.

När Salko var klar skyndade kyparen därifrån utan att riktigt kunna dölja sin lättnad.

Salko lutade sig bakåt och läppjade på sin whisky, priset för den kunde föda en hel flyktingfamilj under flera dagar.

Inget är omöjligt i Bugojno.

Kan du betala och har de rätta kontakterna finns allt att få tag på.

Utländsk sprit är bara början.

Salko studerade gästerna medan han väntade på sin mat.

Många av firmans uppdrag hade han fått just här och nu var han och hans grupp mellan jobb.

Ett mindre jobb har vi plats för, sedan är vi fullbokade.

Kyparen kom fram till hans bord och ställde med irriterande nervositet ner tallriken.

Dagens fisk var perfekt tillagad, chefskocken som var en lika stor tyrann med personalen som Vasilov, visste att Salko uppskattade fisk mer än kött. Detta hade lett till att han själv ofta kom ut med maträtten samtidigt som han beklagade sig över alla köttätare.

”Herr Salko är en man med förfinad smak” brukade han säga. ”Bara barbarer föredrar kött framför fisk.”

Salko höll med kocken för han ville hålla sig väl med honom. Mellan jobb ville han alltid äta så väl som möjligt och kocken var duktig.

Förfinad smak, jo jag tackar.

Tänk om jag berättade att vi åt kokt hund till middag för några veckor sedan!

Rustan hade fått ihop en köttgryta mitt ute i obygden och när vi frågade var det var för kött så hade han svarat ”hund”.

De andra trodde han skämtade men Rustan skämtar aldrig.

När han drack sitt kaffe kom Tuppen gående mellan borden.

Salko använde sitt riktiga namn, hans rykte som problemlösare var förknippat med det, men de andra i firman använde inte sina egna.

Tuppens öknamn passade honom bra. Stolt som en tupp såg han ut, lång och smal med välputsat yttre. Enligt de andra spenderade han en hel del pengar på manikyr och fick till och med ögonbrynen plockade. Det hade lett till en del spe och hån som Tuppen snabbt satte stopp för.

Tuppen retar man inte i onödan.

Tävlingstuppar slåss tills en av dem dör och vår tupp är den som står upp när striden är över.

Med foten sköt han ut en stol och Tuppen slog sig ner. Han kom aldrig och störde mitt i lunchen utan anledning, så något må var i görningen.

”G`dag chefen. En viss kund såg ut som om han skulle skita ner sig när jag gick förbi. Har det hänt något?”

”Han glömde bort att hälsa.”

Ett förstående flin spred sig över Tuppens ansikte.

Forna kunders sätt bekom inte Salko, men en klient som under pågående affär glömde bort sig blev det alltid kostsamt för.

Tuppen var likadant klädd som sin chef men hade guldring i örat och en tjock guldlänk innanför skjortkragen och den blankbruna långa luggen låg i en perfekt vinkel över pannan.

”Vesslan skickade mig för vi har en affär på gång. Men de eventuella kunderna har gjort honom förbryllad. Han vill att du kommer.”

Salko ställde ner koppen och lade pengar på bordet.

Vesslan är brydd?

Vad kan det vara för klienter?

När de gick genom lokalen höll sig Tuppen respektfullt några steg bakom, han skulle aldrig komma på tanken att gå jämsides, om inte Salko beordrade det.

Salko var firmans chef och han höll sitt team i strama tyglar, det var nödvändigt bland män av deras sort.

I annat fall kan någon få för sig att han passar bättre som chef och ska ha den större biten av kakan.

Teamet bestod av tio män inklusive honom själv. De hade följt honom så länge att risken var liten att någon skulle vända sig mot honom. Även om Salko fick mer av inkomsterna än de andra, tjänade de tillräckligt ändå. Men emellanåt lejde de andra män, män som kunde få för sig saker. Med en tydlig hierarki och med tydliga regler visste de snabbt sin plats.

Annars kan de hamna så långt ner man kan komma.

En meter under jord.

För att vara så fet kunde Vasilov röra sig anmärkningsvärt snabbt och med ett oljigt leende stod han plötsligt framför dem.

”Var allting till belåtenhet Gospodin Salko?”

Mannens små grisögon missade ingenting och nu flackade de bort mot innergården. Han rörde sig sällan utanför sin restaurang men var ändå väl insatt i stadens händelser.

Nu vill han veta om det är något på gång mellan mig och Enver.

Undra på bara.

”Maten var som alltid perfekt. Men nästa gång vill jag ha en kypare utan nervösa ryckningar.”

Restaurangägarens leende stelnade till även om dubbelhakorna fortsatte att dallra.

”Det är alltid svårt att hitta bra personal men han ska inte servera er mer.”

Salko fick en lätt bugning, Tuppen blev som vanligt fullständigt ignorerad och smidig som en balettdansör snurrade Vasilov runt med mordisk min och siktet inställd på kyparen.

Salko fiskade upp solglasögonen ur bröstfickan och började gå mot utgången.

”Nästa gång vi har en regelbrytare hos oss så skickar vi honom till Vasilov, sade han till sin följeslagare. 

Över axeln såg Tuppen hur Vasilov med sin väldiga kroppshydda motade en kypare ut i köket, en blek, ung man vars adamsäpple guppade frenetiskt.

”Jag tror faktiskt de hellre dör, chefen!”

Salko klev ut i det bländande solljuset med solglasögonen på plats över näsan. Han studerade folkmängden som rörde sig på gatan medan Tuppen väntade bakom honom, lika vaksam han.

Floden som restaurangen låg vid delade staden i två delar, den gamla och den nya. Bron som ledde till den nya delen kryllade av människor och på andra sidan fanns Bugojnos betonggråa köpcenter byggd i tidstypisk kommuniststil.

Han avskydde det.

Kommunismen är som en gammal hora.

Sliten, ful och med inget att försälja.

Han spottade i marken åt kvarlevan av Titos regim, sedan vände han blicken mot Gamla stan. Här var husen låga och de smala gränderna låg i ett labyrintiskt myller.

”Det som förbryllar Vesslan, oroar mig, sade han till Tuppen. Det är dags att ta reda på vad det är för kunder vi har fått.”

Gyllene Stopets båda vakter drog varsin lättad suck när männen lämnade restaurangens entré.

De såg hur människorna som trängdes och skuffades på gatan, från välbärgade stadsbor till illaluktande slitna flyktingar, vek undan för Salko och hans tupp.

Vakterna visste varför.

Kriget hade lärt folket i Bugojno en hård läxa.

De kände igen bekymmer när de såg det komma.

Den förkrympta gumman satt som alltid skumögt böjd över sitt broderi. Varje eftermiddag bars hon ut till sin stol och satt där fram till kvällen, muttrande för sig själv och evigt tråcklande små blommor på vitt tyg. Ingen i firman brydde sig om henne, hon tillhörde, precis som borden och stolarna, inventarierna.

Men nu hejdade hennes skröpliga röst Salko på tröskeln till kaféet.

”Hjältarnas tid, Salko av Vitez, hjältarnas tid.”

Han var van vid att hon muttrade en massa rappakalja men ett ord fångade hans omedelbara intresse.

Vitez!

Hur kan en tokig, halvblind gumma veta om Vitez?

Kaféägarens mormor fortsatte brodera med darriga, leverfläckiga händer och mumlade nu tyst för sig själv. Salko stirrade på gumman, sedan bestämde han sig för att gå in.

Då vred hon ugglelikt på huvudet, de starrsjuka, grumliga ögonen blev plötsligt klargröna och fixerade Salko som blev stående.

En nordlig vind drog genom gränden och fick skräpet på gatan dansa runt stolar och bord.

”Hjältarnas tid är här, Salko av Vitez. Riddaren kommer, hjälper skön jungfru i nöd! Salko Vitez, ditt öde väntar på dig!”

Gumman började högljutt kackla som om hon sagt något otroligt roligt, ett skämt som ingen annan än hon själv förstod. Broderiet gled ur knäet och ner på grändens ojämna kullerstenar. Den kalla nordanvinden var borta lika plötsligt som den kommit.

”Chefen?”

Tuppen såg frågande på honom sedan glodde han på gumman.

”Hon blir gaggigare för var dag som går. Igår kväll råkade Rustan sätta sig i hennes stol, sätet var blött efter den senila gamla kärringen.”

Han rynkade äcklad på näsan.

”Jag tror hon har gjort det igen.”

Salko bekämpade impulsen att fråga ut gumman. Han var född i Vitez men ingen här i Bugojno kände till det. Alla visste om hans förflutna i Jugoslaviska armén men inget om tiden före.

Och så skall det förbli.

Hon svamlar bara.

Han böjde sig ner och tog upp broderiet som var en krans av blåa blommor, och lade tillbaka det i gummans knä. Så nära henne kunde även han känna det Tuppens känsliga näsa redan känt, lukten av urin.

Gummans skratt slutade tvärt när hon fick tillbaka sitt broderi och med äcklad fascination såg Salko hur ögonen blev grumliga igen. Hennes hand fick fatt på nålen, näsan snuddade nästan vid broderiet och långsamt började hon brodera, nu med sitt vanliga lågmälda mumlande.

Salko skakade på huvudet.

Senilt svammel, inget att bry sig om.

Tur att Vesslan inte var med, han är skrockfull av sig.

”Här stinker, sade han till Tuppen. Säg åt Vlado att ta hand om gumman.”

Salko klev in i caféets dunkel och hejdade sig för att anpassa ögonen. Inomhusmiljön var enkel med gjutjärnsbord och stolar på rangliga ben, enda undantaget var mosaikgolvet som glänste i gröna och vita nyanser. Långsamt stoppade han ner solglasögonen i skjortfickan medan Tuppen gick bort till Vlado, som satt vid ett bord bredvid cafédisken och åt. Han lyssnade på Tuppen och efter en hastig blick på Salko reste han sig upp och gastade på sin fru, sedan återgick han till sin mat. Hon ilade ut bakom disken med sin vanliga missnöjda min, överdrivet noga med att inte komma för nära Tuppen eller Salko.

Firman hade använt Vlados kafé som mötesplats i två års tid och betalningen hans före detta soldat fick var bra.

Så bra att han försörjer hela sin och sin frus värdelösa släkt på de pengarna och hon behandlar oss som luft. För Vlados skull har jag visat överseende, men nu är det slut med det.

Salkos hand rörde sig huggormssnabbt och fick tag i kvinnans arm.

Han tvingade henne att möta hans blick.

Den högdragna minen var som bortblåst, detta hade hon inte väntat sig.

Salkos röst var i samtalston, han kunde lika gärna ha pratat om vädret.

”Fortsätter kärringen därute att pissa ner sig så får hon stanna hemma. Och, hädanefter hälsar du på mig och mina män!”

Han klämde till om det slappa hullet på hennes överarm och vit i ansiktet reste sig Vlado upp men Salkos blick fick honom att sätta sig.

Han fyrade av sitt bästa leende, det som inte var något.

”Är det förstått?”

Fruns ansikte fick ett skrämt uttryck.  

”Ja, herr Salko.”

Han släppte sitt grepp och hon skyndade ut medan hon förstulet gned sig om armen.

Typiskt kvinnor att ge vika så fort.

Längst in i lokalen väntade Vesslan och Rustan på honom tillsammans med två unga män. Vesslan och männen reste sig upp men Rustan satt kvar, han släppte inte de båda nykomlingarna med blicken. Vesslan, firmans andreman, var en kort, satt man med slöa ögon i ett runt ansikte. Men trots det sävliga intryck han gav var han vesslelikt snabb, både i tanke och i handling. Rustan däremot var exakt så han såg ut att vara, stor, stark och trögtänkt.

Blicken Vesslan gav honom sade Salko allt.

Ett farligt uppdrag som kräver mina kunskaper.

Vesslan skötte presentationen och sedan visade Salko med handen att de kunde sätta sig innan han själv tog en stol. Noga studerade han de båda som återgäldade hans granskning. En av dem med olivbrun hud, lockigt hår och bruna intelligenta ögon, kunde vara antingen från Balkan eller från Italien.

Den andre var mer svårplacerad, han var kort och smidig, solbränd men ändå ljus i skinnet och hade millimeterstubbat blont hår. De vakna ögonen, som inte verkade missa något, var blå. Han satt helt avslappnad i stolen, nästan nonchalant i sättet och han var anledningen till Rustans vaksamhet.

Rustan har en inbyggd kompass, men den pekar inte mot norr utan mot trubbel.

Vesslan ställde sig bakom Salko och Tuppen satte sig vid ett bord en bit bort så att han hade uppsikt över hela lokalen och gatan utanför. Bägge verkade dela Rustans uppfattning om den blonde unge mannen.

Marc och John.

Båda i tjugoårsåldern, John är utlänning och soldatutbildad, troligtvis i ett specialistförband. Även Marc är soldattränad.

De gröna kamouflagebyxorna och de svarta kängorna de bar var av bästa tänkbara kvalité, Salko noterade Tuppens avundsjuka blick. Han var missnöjd med kläderna firman använde, ändå var de det bästa man kunde få tag på, i före detta Jugoslavien.

Just det gröna kamouflagemönstret har jag sett förut. Men var?

Salko gav Vesslan en nick som då lutade sig fram och satte igång den gamla bordsfläkten, ljudet från den gjorde det omöjligt för andra i lokalen att höra samtalet. På väggen började den bleknade turistaffischens trasiga hörn att fladdra, vilket fick havet att röra sig kring ön Hvar som affischtexten med stora feta bokstäver gjorde reklam för.

Där jag ska gå i pension när jag har tjänat tillräckligt.

Utan respekt och pengar är man inget.

De båda nykomlingarna hade inte sagt ett ljud under Salkos intensiva granskning. Ytterst få hade klarat av det.

De blir nervösa och börjar babbla.

Salko kände en ovanlig nyfikenhet spira. Under åren han drivit firman och sakta men säkert lagt pengar på hög så hade han nästan alltid haft ett hum om vad kunderna var ute efter. Men så var inte fallet den här gången.

”Vad kan firman göra för er, mina herrar?”

Marc lutade sig fram med armarna på bordet. Han svarade på perfekt serbokroatiska men med en lätt kroatisk accent.

”Kan ni obemärkt ta åtta personer och två bilar till Vitez?”

Salko vred på huvudet och mötte Tuppens blick, Tuppen ryckte bara på axlarna.

Den inkontinenta haggan måste ha hört dem prata.

Det var därför hon yrade om Vitez.

”Ta fram kartan.”

Vesslan plockade ner den från vägghyllan och rullade ut den på bordet, hörnen tyngdes ner med askfat. Salko pekade på Bugojno och drog sedan en linje med fingret österut till Vitez. Marc lutade sig intresserat fram och även John ändrade ställning i sin stol, vilket fick Rustan att mullra varnanden. Men Rustans hotfulla sätt som fått större och starkare män att blekna, framkallade bara ett leende hos den blonde soldaten. Vesslan och Tuppen häpnade men dolde det snabbt.

Vad är han för sort?

Ingen ler förväntansfullt mot Rustan.

Salko satte återigen fingret på Bugojno.

”Just nu är Bugojno en smältdegel av militära förband och enorma flyktingskaror. I norr pågår strider mellan muslimer och serber. Öster om oss drar muslimerna ihop sina trupper tillsammans med kroaterna. En storoffensiv är på gång gentemot serberna i norr så även FN har riktat sitt intresse hitåt i form av observatörer, UNHCR och trupper. Alla håller ögonen på varandra och ni vill ta er igenom den muslimska, militära enklaven obemärkta? Detta är omöjligt.”

Salko pausade och Marc pratade hastigt med John på ett okänt språk.

Tyska?

Salko förstod engelska hyfsat och kunde även lite italienska och grekiska, men för det mesta dolde han sina språkkunskaper. När folk trodde att han inte förstod blev de oförsiktiga.

Marc och John slutade prata.

”Vi har hört att för Firman är ingenting omöjligt.” sade Marc och sköt en bunt sedlar över bordet.

Det var amerikanska dollar.

Salko lutade sig bakåt i stolen, han kände hur Vesslan bakom honom slappnade av.

De båda soldaterna hade förstått vad Salko vad ute efter.

”Det där är en bra början. Vad sägs om en kopp kaffe, så kan vi diskutera hur man gör det omöjliga möjligt?”

Marc nickade och Salko skickade iväg Tuppen. Strax därpå kom servitrisen med deras koppar som hon ställde ner på bordet. När John fick sin kopp avfyrade han ett leende som färgade hennes kinder röda. När hon gick gav hon honom en intresserad blick över axeln, vilket fick Tuppen att blänga på soldaten.

Ingen flörtar med Tuppens höna.

Salko begrundade kartan medan de drack sitt kaffe. Sedan tog han fram sitt cigarettpaket och bjöd, John avböjde men Marc tog en cigarett.

”Vad jag behöver är information om er grupp. Klarar de av att ta sig fram till fots i svår terräng och kan de hantera vapen?”

Marc nickade.

”Svar ja, vi är välutrustade och välbeväpnade.”

”Ni låter och beter er som soldater. En militär styrka borde kunna ta sig igenom på egen hand?”

”Vi har redan försökt, rakt österut är det tvärstopp, i norr strider och söderut tar för lång tid. Och vi vill inte dra någon uppmärksamhet till oss. Vi behöver någon som så obemärkt och snabbt som möjligt tar oss till vår destination.”

Salko studerade återigen soldaterna noga. Han undrade vilka de var och vad de hade för uppdrag. Men han hade haft klienter förr som ville dölja vilka de var och sina motiv.

Han betraktade sin andreman som bara ryckte på axlarna.

Det spelar ingen roll, så länge det inte påverkar vår affärsrörelse.

Han pekade på kartan.

”Mitt förslag är att vi träffas här ikväll, tjugoett noll, noll. Mina män för era bilar till Vitez, det är inget större problem. Ert sällskap däremot har en chans att ta sig igenom till fots, med mig som guide. Jag kan det här området och vet vad för svårigheter som väntar. Sedan har jag också kontakter inom de olika fraktioner som finns i området om vi skulle stöta på oväntade hinder.”

Marc översatte åt John, sedan såg han fundersam ut.

”Vilken rutt har du tänkt dig?”

”Vi kan inte marschera rakt igenom muslimernas och kroaternas truppsammandragning, så vi måste först gå norrut och sedan i en båge österut.”

Marc följde hans finger på kartan och rynkade pannan.

”Vi kommer väldigt nära konfrontationslinjen.”

Salko hejdade sig.

Han sade konfrontationslinjen.

Nog är han soldat alltid.

”Vi kommer att vara en liten grupp. Det går att slinka förbi men ofarligt är det inte. Men ju närmare serberna vi är desto mindre är risken för upptäckt. Där behöver vi bara undvika beskjutning.”

Ordet beskjutning framkallade ingen reaktion hos Marc utan han samtalade en stund med John.

Sedan såg båda två på Salko igen.

”Vi anlitar er.” sade Marc.

”Bra!” svarade Salko. Då ska vi bara enas om arvodet för firmans tjänster.”

När klienterna lämnade caféet såg Vesslan frågande på honom.

”Det vanliga chefen?”

Salko nickade.

”Följ efter dem.”

Vesslan började gå mot utgången men Salko hejdade honom.

”Var försiktig, John kan vara från SAS eller något annat specialistförband.”

Vesslan nickade och försvann ut.

Salko förvånades som alltid över hur en så satt och kulmagad man kunde röra sig så snabbt och smidigt.

Tuppen såg frågande ut.

”Kan SAS ha en operation på gång här? Det verkar rätt otroligt.”

”De finns i Kroatien. Senast jag hörde något var de förlagda hos FN i Split. Men vi får veta mer när Vesslan är tillbaka. Till dess få du fixa fram sakerna på deras lista.”

Salko skickade över den prydligt skrivna lappen och Tuppen läste igenom den.

”Mat, medicin och ammunition. Ganska avancerad medicin, de har en kunnig sjukvårdare med sig.”

Efter den kommentaren gav sig Tuppen iväg lämnande kvar en fundersam Salko. Han gick efter ut ur caféet och såg Tuppens rygg försvinna längre upp i gränden.

En sak hade Tuppen inte kommenterat.

Att döma av listan behöver de ammunition till en prickskytt.

Varför har de en prickskytt med sig?

Den gamla kärringen var tillbaka på sin stol och muttrade om hjältar och jungfru Mary i nöd men Salko ignorerade henne.

Det var redan eftermiddag och han hade saker att uträtta.

”Håll blicken riktad framåt, vi är skuggade.”

Marco motstod den omedelbara impulsen att se sig om. Jonatan som obekymrat trängde sig fram över bron log.

”De har satt en vessla på vårt spår och en skicklig sådan. Att skaka av sig honom kräver extraordinära åtgärder.”

Jonatans skinande ögon fick Marco att stöna uppgivet.

Skit också, nu börjas det!

Han kände en hel svärm med fjärilar fladdra runt i magen.

En obeveklig armbåge träffade honom mellan revbenen.

”Sluta stöna, nu ska vi ha kul!”

Vilka vi? tänkte Marco, när Jonatan drog med sig honom in på en bar och med en gång lyckades fånga en av servitrisernas intresse. De slog sig ner vid ett bord och Jonatan pratade snabbt medan hon närmade sig.

”Ge henne din bästa hundvalpsblick. Du är hopplöst kär i en flicka men hennes betydligt äldre bror gör allt för att stoppa era kärleksmöten. Du ska träffa din älskade idag, imorgon ska du ut på ett livsfarligt uppdrag. Be henne att hon visar oss bakdörren efter att jag, din bästa vän och romantikens eldige försvarare, har distraherat honom.”

Marco stirrade tillbaka.

”Va?”

Jonatan himlade med ögonen.

”Det är du som har silvertungan. Slå på charmen och gör det!”

Jonatan lutade sig tillbaka medan Marco skötte snacket. Bruden flämtade till och såg förskräckt ut men givetvis ställde hon sig på kärlekens sida. De behövde bara säga till så skulle hon hjälpa dem.

Hon sneglade på Jonatan och i egenskap av den gode vännen gav han henne ett tacksamt leende, kryddat med beundran.

Alla brudar faller för romantiska killar.

Hon log tillbaka och gick iväg med deras beställning, läckert vickande på rumpan. Jonatan knäppte ihop händerna och sträckte njutningsfullt upp armarna över huvudet.

”Vilken underbar dag!”

Marco som inte verkade dela hans analys av dagsläget såg sig skeptiskt omkring i den överfulla baren. Han försök till diskret spanande var fullständigt misslyckat.

”Är du säker på att vi är skuggade? Jag ser ingen vessla.”

”Åh nog är han här alltid. Han står längst bort vid bardisken, skymd av en fet gubbe. Titta inte dit. Han får inte veta att vi har sett honom.”

I ögonvrån skymtade Marco en satt, kulmagad figur som stod lutad mot bardisken. Han verkade fullt upptagen med sitt glas.

Ännu en som behärskar konsten att omedelbart fånga serveringspersonalens intresse.

”När kom han in? Jag hade ögonen på dörren hela tiden!”

”Du är bra på många saker men du är ingen spanare. Han gled in när några flyktingar började föra oväsen ute på gatan, vilkas hjälp han säkert köpt. Alla tittade ut då, utom jag naturligtvis.”

Marco tyckte att det sista lät ovanligt självbelåtet för att komma från Jonatan men lät bli att kommentera eftersom ett gäng högljudda kroatiska soldater kom in från gatan och tog plats vid bardisken. De hojtade på bartendern och slog otåligt med händerna i bänkskivan. Folk vid borden stelnade till och ett par lämnade baren utan att dricka upp. Marco såg på sin polare och kände fjärilarna fladdra runt i magen för Jonatans ögon lyste och ett leende spelade över läpparna.

”Nu är det dags för en avledande manöver. Var beredd.”

Han reste sig upp och gick mot baren och Marco följde honom spänt med blicken.

Jag är beredd på vad som helst.

Salkos man verkar vara en hårdför typ, men just nu tycker jag synd om honom.

Bravos läger låg en bit utanför Bugojno. De hade fått leta länge innan de hittade ett gammalt vagnslider att gömma sig i. En igenvuxen stig hade hastigt röjts på sly så de kunde köra igenom med bilarna. Sedan hade de dolt stigen från vägen och satt ut vaktpost.

Simon stod på post när han hörde den välbekanta visslingen och strax dök Marco och Jonatan upp på stigen. Han lade märke till Marcos jagade blick som stod i skarp kontrast till Jonatans belåtna min. De kunde inte prata så nära vägen men Simons nyfikenhet var väckt.

När de gick förbi honom såg han att Jonatan hade ett läppstiftsmärke på kinden.

Det är en timme kvar tills jag blir avlöst!

Katten också!

Medan solen gick ner i väster redogjorde Marco för avtalet de hade med Firman. Egentligen ville inte Bravo anlita Salkos grupp, för som FN-soldater hade de sett tillräckligt av det elände den sortens män åstadkom. De var bara ute efter en sak, att tjäna pengar ur det kaos kriget skapade.

Marco såg hur sammanbiten Kasper blev och Daniel protesterade högljutt. Men Thomas var bestämd.

”Just nu har vi inga andra alternativ. Vi måste ta oss till Vitez så fort som möjligt. Sedan är det asfaltväg en bra bit upp, utom sista biten fram till Kosara, som består av dåliga bergsvägar. Och i Kosara återstår att ta reda på vart Laszlo förde kaptenen.”

Maria stod lutad över kartan och följde med fingret vägen till Kosara.

”Vi kommer att få nödvändig information av byborna. Lita på mig.”

Anton såg också på kartan, ögonen fick plötsligt ett frånvarande uttryck.

”Lärarinnan” sade han.

Marco rös till, Antons röst lät som om den kom långt bort ifrån.

Som ur en grav.

Ett ljus tändes i Marias ögon.

”Ja, hon om någon kommer att hjälpa oss. Utan Johan hade hennes elever dött.”

Männen omkring henne stod tysta. Den dagen i Kosara när deras kapten följde med som gisslan skulle ingen av dem någonsin glömma.

Thomas såg på solen som försvann bakom trädtopparna.

”Det är dags att riva lägret. Fast först vill jag veta varför Marco ser ut som om någon har vänt upp och ned på honom och skakat om rejält?”

”Och hur det kommer sig att Jonatan har läppstift på kinden?” inflikade Maria nyfiket.

Marco suckade, glodde på Jonatan som varit ovanligt tyst under mötet och drog sedan händerna genom håret.

Den senaste timmen ville han helst av allt glömma.

”Efter mötet blev vi skuggade av Salkos män och Jonatan gjorde… en avledande manöver.”

Orden blev hängande i luften.

Bravo stirrade, en fåordig Marco var något nytt.

”Jag vill helst glömma alltihop. Nästa gång Jonatan får en lysande idé så tänker jag inte vara med. Nu går jag och packar.”

När Marco stegade iväg föll allas blickar på Jonatan som med skjortärmen gned bort det pastellrosa märket han hade på kinden.

Maria lade armarna i kors och höjde ett ögonbryn.

”Vad har du gjort med Marco?”

Bravos spanare var idel oskuld.

”Åh det är ingen fara på taket, han blev bara lite rädd när vi höll på att krocka.”

”Varför höll ni på att krocka? Ni hade ingen bil så vitt jag vet?”

”Det var Jelenas bil.”

Maria suckade men Thomas avbröt henne.

”Ta det från början och helst kortfattat.”

”Vesslan kunde jag inte skaka av oss, han var alldeles för skicklig. Så jag lurade in honom på en bar och fick en stor, full typ att klippa till honom. Det blev kaos och en brud, Jelena alltså, hjälpte oss att smita i hennes bil. Hon lämnade av oss utanför staden och vi gick resten av vägen.”

”Olyckan då?” sade Maria och såg bestämd ut.

Jonatan försökte sig på ett ursäktande leende.

”Det var inte så farligt. Jelena körde och hon hade väl… inte riktigt ögonen på vägen. Vi mötte en lastbil men inget hände. Vi är ju här helt oskadda inte sant?”

Marco kom fram till dem med sin ryggsäck i handen. Till Jonatans uppenbara förtret lade han sig i samtalet.

”Vi var över på fel sida av vägen i en hårnålskurva! Och ingen av dem, varken Jelena som körde eller Jonatan i framsätet märkte något.”

Ännu en gång drog Marco fingrarna genom håret och blicken var jagad.

”De märkte inget eftersom Jonatan hade sin tunga inne i Jelenas mun och händerna i hennes blus. Hade jag inte lutat mig fram och vridit på ratten så hade vi dött av smällen.”

Han höjde rösten och pekade med en darrande hand på Jonatan.

”Nu ger vi oss av och du sitter inte i samma bil som jag. Sätt fart.”

Så uppretad hade ingen av dem sett Marco förut och han var påfallande lik sin temperamentsfulla mor.

Ingen sade emot honom, inte ens Jonatan.

En svällande fullmåne spred sitt silverljus över landskapet och jagade iväg allt mörker.

Långt bort ylade en varg annars var det tyst. Ingen vind blåste vilket fick dimman att samlas i stora sjok på marken mellan träden. Återigen hördes vargens ylande, närmare den här gången. Vesslan stirrade upp mot månen och gjorde sedan hastigt tecknet mot ondska, en knuten näve med lillfingret och tummen pekande rakt upp.

Alla i Firman kände till Vesslans skrockfulla läggning och Salko undrade vad det kunde vara för järtecken hans medarbetare såg i skyn. Själv tyckte han inte om fullmåne eftersom den lyste upp omgivningarna nästan lika bra som solljus.

En blek halvmåne hade passat bättre.

Bakom dem sträckte den väldiga Koprovicaskogen ut sig. En barrskog full av djur som björn, varg och vildsvin och denna vildmark hade varit president Titos eget favoritställe för jakt.

Före kriget hade ängen de stod på varit en samlingsplats för jaktsällskap. Nu användes den inte längre och naturen hade börjat kräva den tillbaka med hjälp av sly och buskar.

Ett svagt motorljud bröt tystnaden. På vägen upp till ängen närmade sig två bilar med släckta lyktor.

Salko, Vesslan och Rustan stod kvar medan Tuppen och Muris dolde sig bland träden.

Med tanke på Vesslans misslyckande tog Salko inga risker.

Ingen har någonsin lyckats skaka av sig Vesslan!

Vesslan verkade tänka detsamma för han såg bort mot bilarna med bister min och blåtiran över vänster öga glödde i månskenet.

Det är tur för John att vi har affärer ihop.

Just nu kommer Vesslan bara att blänga.

Två dammiga Zastavas stannade femtio meter bort och med militärisk precision klev åtta personer ur, alla klädda i samma uniformer. Sex av dem gick mot Salko, två stannade kvar.

De litar inte på oss.

Salko studerade dem noga. Han skulle tillbringa flera dygn med de här männen. Där ängen började spred de ut sig, tre i främre ledet och tre mer spridda bakom. På så vis kontrollerade de hela ängen med sina vapen, för beväpnade var de och välutrustade för en lång marsch.

De är unga.

Det var hans första tanke när gruppen gjorde halt. Marc och John stod i främre ledet med officeren mellan sig. John fyrade av ett leende när han såg Vesslans blåtira, sedan ryckte han urskuldande på axlarna. Detta fick bara Vesslan att blänga ännu mer mordiskt.

De är inte från SAS.

Salko hade sett folk från SAS, de var betydligt äldre och inte snaggade. Tvärtom var britterna utseendemässigt långhåriga och skäggiga av sig.

I alla fall de på Balkan.

Gruppen hade inga beteckningar och bar vanliga Jugoslavien-tillverkade vapen.

Officeren ser tysk ut, blond och blåögd som en fullblodig arier, John också. Kan de vara från KSK?

Tysklands Kommando Spezialkräfte var ett nybildat militärt förband i samma anda som brittiska SAS eller amerikanska Delta Force. De sattes in om en nödsituation skulle uppstå utomlands där tyska intressen var hotade.

Eller tyska medborgare.

De tre i ledet bakom var väldigt olika varandra till utseendet. En var rödlätt som en irländare, den andre var lång och smal med en avvaktande blick bakom glasögonen. Den tredje var stor och muskulös, även han med tyskt utseende och hans blick var öppet fientlig.

Officeren såg bort mot skogen bakom Salko och gjorde sedan en handrörelse mot Marc.

”Godkväll herr Salko, Tom vill att ni kallar fram era män ur skogen” sade han.

Salko mötte Toms kyliga blick.

”Jag gör det om ni kallar fram era prickskyttar.”

Han fick en nick och officeren signalerade återigen med handen. Hans män vid bilarna lydde omedelbart och gick mot gruppen i gläntan. Salko vinkade mot skogsbrynet bakom sig och strax kom Muris och Tuppen fram. Tuppen som höll ögonen på de annalkande soldaterna såg plötsligt hungrig ut och Salko förstod utan att ens behöva vrida på huvudet att en av dem var en kvinna.

Skogen var överväldigande och påverkade dem på olika sätt. Granskogen var för Maria så hemlik att hon för en stund trodde hon var tillbaka i Småland. Men ett avlägset ylande hade kallat tillbaka henne till verkligheten. I ledet hade ett ord viskande förts mellan dem.

Varg.

Hon hade aldrig hört varg yla och ljudet fick henne att rysa. Nu förstod hon varför hennes förfäder i Norden skytt detta djur, för ylandet frammanade en primitiv rädsla hos henne. Men hon kände sig ändå tryggare här än hon gjort på hela deras resa. Den gnagande oron som ständigt drev henne framåt lättade. Anton bakom henne verkade mer tillfreds igen, han drog in djupa andetag av den friska skogsluften och de mörka tankar som tyngt honom verkade försvinna. Daniel, som utnämnt sig själv till hennes personlige barnmorska och muttrat om bristen på digitala vågar och måttband, vandrade med andäktiga steg likt en besökare i en mäktig katedral. Men Simon som var sist i ledet gick med rynkad panna för skogens väldighet fick honom att känna sig förminskad.

Deras guide däremot verkade vara ett med den, vilket ännu mer förstärkte de indianlika dragen hos honom. Salko var brunhyad med rak näsa och kantiga anletsdrag. Det blanka nötbruna håret var struket bakom öronen. Hans ålder kunde vara i mitten av de trettio och han såg bra ut men de hårda ögonen i det känslokalla ansiktet var frånstötande.

Som en höks ögon innan den slår ner på sitt byte.

Maria kände lättnad över att de andra männen inte följde med. Kasper var helt emot att de anlitade dem och hon kunde förstå varför.

De var inte alls som männen de stött på vid broarna över floden, de hade varit beväpnade men odisciplinerade. Salkos män var disciplinerade och verkade inte tveka för någon eller något. Av det hon hade sett var de erfarna soldater.

Erfarna legosoldater som hyr ut sig till den som betalar.

FN-soldater värnar om fred och civila, serber, kroater och bosniaker slåss för det de tror på, men de här vill bara tjäna pengar!

En av dem hade med ett självsäkert leende klätt av henne med blicken och Maria var ännu mer lättad över att han inte följde med dem.

Sist en man gav mig en sådan blick så hotade jag honom med hans eget vapen.

Legosoldaternas ledare däremot hade gett henne en hökblick full av förakt och sedan var det som om hon inte existerade.

Maria kände att hon borde vara nöjd med det.

Men det var hon inte.

Salko var nöjd.

De hade tagit sig en bra bit in i Koprovica. Terrängen hade ändrat karaktär till ett gytter av dalar och åsar som var lätta att hålla sig dold i. Månen var på väg ner och borta i öster kunde ett rosa skimmer anas. Framför honom låg en glänta och det höga gräset var tillplattat efter hjortar som vilat men skrämts iväg av de annalkande människorna.

”Vi kan ta en kort rast här och men sedan måste vi fortsätta några timmar till” sade han till Marc som gick bakom honom.

Marc översatte till Tom som vände sig om och signalerade med handen. Omedelbart gjorde gruppen halt och slog sig ner för en stunds vila. Vattenflaskor plockades fram men inga pustanden eller klagande hördes. Den store blonde bjässen försvann upp på en höjd bakom dem, avdelad av Tom för att hålla vakt. Salko satte sig ner med ryggen mot en trädstam och drack ur sin egen vattenflaska. John som inte verkade vara det minsta trött slog sig ner bredvid kvinnan.

Salko undrade förstrött varför de hade en kvinna med sig. Tuppen hade dragit sina slutsatser men Salko tyckte de var omständliga.

Varför dra med sig en hora ut på uppdrag? Den här gruppen är för professionell.

Han hade utbildat soldater så han visste med säkerhet att hon inte var någon soldat.

Troligtvis tolk men de har ju Marc som sköter den uppgiften. De kanske ska dela på sig senare, då kan de behöva två tolkar.

I vilket fall så är hon oviktig.

Nöjd med sin slutsats skruvade han igen vattenflaskan men stelnade plötsligt till. Johns röst var lågmäld men ett urskiljbart ord hade nått Salkos öron.

”Mary.”

En kall nordanvind drog mellan träden och förde med sig minnet av en gummas kacklande skratt.

Salko rös.

Maria var trött och hade ont i fötterna. Den sista timmen hade Anton mer eller mindre dragit henne över stock och sten. Utan hans hjälp hade hon inte klarat av den långa marschen.

Jonatan slog sig ner bredvid henne, pigg som en mört och som vanligt hade han klurat ut något han kunde reta henne för.

”Äntligen har vi en man med oss som är helt okänslig för dina förförelsekonster!”

Maria valde att höja frågande på ögonbrynen.

”Du har blivit bortskämd fortsatte han, alla här i Bravo äter ur handen på dig till och med Tom böjer sig för minsta nyck från din sida. Men vår hök till vägvisare ser dig inte ens. Hur känns det, lilla Mary?”

Maria var för trött för att käbbla emot, istället försökte hon sätta sig mer bekvämt trots att hårda stenar skar in i rumpan.

Hennes tystnad fick dock inte stopp på Jonatan.

”Jag tror att det kan bli en nyttig erfarenhet för dig, fortsatte han, och uppbyggande för din karaktär. Det är inte bra att alltid få som man vill.”

Maria blundade i förhoppning om att Jonatan skulle förstå vinken och gå sin väg.

Det gjorde han förstås inte.

Hon bestämde sig för ett annat tillvägagångssätt.

Brutal ärlighet.

”Vår vägvisare är otäck, han skrämmer mig faktiskt och jag borde vara tacksam för att han ignorerar mig. Men samtidigt är det något med honom som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Som om jag har något med honom att göra. Fast jag är för trött för att tänka just nu. Jag önskar jag varit mer som du Jonatan, en renlevnadsmänniska och hållit mig i bättre form.”

Maria kikade på Jonatan genom ögonfransarna och hennes nya taktik verkade fungera. Jonatan såg helt perplex ut.

Simon, Daniel och Anton log åt hans ansiktsuttryck. Thomas min var begrundande men Marcos ögon lyste.

”Ha, nu gick luften ur honom! Men du har helt rätt om vår John, han är avhållsam.”

”Är det verkligen honom vi pratar om nu? Samme kille som idag vände upp och ner på en bar och nästan krockade eftersom han hade händerna innanför en bruds blus?” sade Simon samtidigt som han kliade sig på sin ständigt flagande näsa och med den andra handen fingrade på medaljongen om halsen.

Maria log.

”Tänk efter, det låter mycket runt omkring honom men det är bara en täckmantel.

Tar man av honom den så finns det en nykter och sansad kille under.”

Nu hade Jonatan hunnit samla sig men blicken var jagad i det solbrända ansiktet.

”Nu är det du som är otäck! Sluta genast, jag vill inte bli omnämnd tillsammans med orden nykter och sansad.”

Thomas reste sig upp och gav Maria en uppskattande blick.

”Du har faktiskt rätt. Han är absolut drogfri och när det gäller alkohol måttlig. Han är sansad på så vis att han gör absolut inget han inte klarar av, hur vansinnigt det än kan tyckas i andras ögon. Brudar, tja med tanke på vad han kunde göra, så är han faktiskt avhållsam där också.”

Maria log lättad tillbaka för det var länge sedan Thomas hade pratat med henne. Jonatan däremot stirrade på Thomas, sedan gjorde han en huggande rörelse som om han blivit knivhuggen i ryggen.

”Även du min Brutus? Du förråder mig och håller med henne?”

Thomas bara log och ryckte på axlarna, sedan gick han bort till deras vägvisare som satt för sig själv en bit bort.

Simon flinade skadeglatt men kastade sedan en oroad blick på Maria.

”Nu sätter vi fart innan hon hinner säga sin ärliga åsikt om oss andra också. Jag har ingen lust att bli lika omtumlad som Jonatan.”

Ett ljus tändes i Jonatans ögon när han såg Simon skynda iväg och han vände sig mot Maria.

”Kan vi ha ett filosofiskt samtal lite senare idag? När du har vilat ut?”

Sedan slank han iväg efter Thomas.

Anton hjälpte Maria upp.

”Jonatan är som en sådan där babyleksak jag hade när jag var liten. Du vet, en konformad clown av plast med en tyngd i botten. Hur många gånger man än puttar omkull den så studsar den glatt plingande upp igen.”

Maria bet sig i läppen för att inte börja fnittra hysteriskt.

Antons träffande liknelse fick en del av tröttheten att ge vika och de följande timmarnas gåsmarsch blev inte fullt så mödosam.

Det räckte med att titta på Jonatan så blev hon genast piggare.

Efter några timmars sömn på förmiddagen fortsatte Bravo. Solen letade sig ner mellan stammar där fåglar sjöng i grenverket och långt uppe i skyn cirklade rovfåglar i jakt på föda. Flera gånger hade Bravo skymtat hjortar som smidigt hoppade iväg mellan träden. Salko verkade aldrig tveka vart de skulle trots att de enda stigarna som fanns var ett virrvarr av viltstigar. Han hade på sitt korthuggna sätt meddelat att de skulle vandra resten av dagen för att sedan övernatta i en jaktstuga.

Marco var evinnerligt trött på skogen.

Vi har traskat upp för åsar och nerför åsar, över bäckar och utmed bäckar men det enda man ser är träd.

Träd efter träd efter träd.

Lätt klaustrofobisk hade han ett tag lekt med tanken på att bränna ner alltihop. Han var säker på att både Simon och Jonatan tänkt detsamma.

Enligt Hököga, som var Marias träffande öknamn på deras vägvisare, skulle de nästa dag lämna skogen och ge sig upp i bergen.

Imorgon känns oändligt långt bort.

Marco var alltid nummer två i ledet efter Salko. Det var hans plats i egenskap av tolk men han hade sina misstankar om Salkos språkkunskaper.

Salko hejdade sina steg så plötsligt att Marco gick rätt in i honom.

Ett brakande ljud hördes framför dem och marken skakade.

”Vad i…”

Innan Marco hunnit säga mer sköt Salko två skott som inte det minsta hejdade vildsvinets framfart. Han hoppade vigt åt sidan för betarna och hann även dra undan Marco. Resten av Bravo dök åt sidan utom Simon som med öppen mun stod sist i ledet och bara stirrade.

”För helvete Simon!” vrålade Kasper och väckte Simon ur hans förtrollning.

Han fick upp sitt vapen men då brakade djuret in i honom och Simon slogs omkull i ett moln av damm och kvistar.

Han skrek till sedan blev det tyst.

Resten av Bravo kom på fötter och såg hur Salko lugnt följde bestens spår, klövarna hade rivit sönder marken ända fram till Simon som låg utsträckt med det väldiga djuret över sig. Betarna var bara några centimeter från ansiktet och Simons uppspärrade ögon verkade vara på väg att lämna ögonhålorna. Skotten Salko skjutit mot djuret hade gjort sin verkan och vildsvinet var dött.

Med en välriktad spark fick han det att rulla åt sidan.

”Vecera”sade han och drog upp Simon från marken.

Simon såg sig vildögt omkring med kläderna nedsölade av blod. Inget av det var dock hans eget.

”Va! Vad sade han?”

Marco gick fram och stirrade på djuret vid Simons fötter.

Den väldige galten måste ha dött direkt av skotten ändå hade den fortsatt många meter innan den hade gett upp, lika plötsligt som den dök upp. Han lade en lugnande hand på Simons axel.

”Vecera betyder middag. Grattis Simon, du var ju så trött på burkmaten, nu får du vildsvin till middag!”

Skogen blev mer parklik för varje steg de tog uppför kullen och svenskarna stirrade på den oväntade synen av en välklippt gräsmatta som sträckte ut sig under träden.

Inga vägar leder hit men ändå finns det en gräsmatta!

Marco såg frågande på Salko som då pekade på en prydlig grusrundel.

Det var en helikopterplattform.

På kullens krön tornade ett stort hus upp sig, ett minislott i trä med tinnar och torn. Väggarna var av vit puts för att längre upp fyllas upp av trälister lagda i rombmönster. Längst upp var tornen helt klädda med träpanel och på rad med jämna mellanrum hängde prydligt uppspikade djurkranium med de stora hornen kvar. Även högst upp på varje gavel satt ett hjortkranium med stora horn.

Dova skall bröt den fridfulla tystnaden och tre enorma hundar rundade huset och sprang mot dem. Svarta tassar slet stora hål på den välskötta gräsmattan och fradgan stänkte kring käftarna.

”Stojte!”

På Salkos order gjorde Bravo halt utom Maria som till Marcos stora fasa började gå mot hundarna. Ledarhunden gav till ett skarpt skall och ökade farten och Marco hörde hur Bravo bakom honom drog sina vapen.

Många tankar for genom hans huvud och för sitt inre såg han Maria bli söndersliten av de tre bestarna.

Vi kan slänga vildsvinsköttet till hundarna!

Salko som bar köttet i sin packning verkade inte hysa samma tanke, för istället drog han med en svordom sitt vapen. Marco ville också svära men ropade istället.

”Kom tillbaka, hundarna är farliga!”

Maria slutade tvärt gå men satte sig istället på huk med bortvänt ansikte och till Marcos förvåning saktade hundarna farten och gick istället fram till henne. Ledarhunden som säkert vägde lika mycket som Maria nosade försiktigt på hennes hjässa. De andra två bestarna gjorde likadant. Sedan gnällde ledarhunden till och slickade Maria på hennes utsträckta hand. Först då vände hon tillbaka huvudet och klappade hunden. De andra två trängde sig fram för att också bli klappade vilket ledde till att Maria knuffades omkull. Marco hörde henne skratta.

”Ta det lugnt små gullepluttar.”

Som en man sänkte Bravo sina vapen och Jonatan ställde sig bredvid Marco. Spanaren visste inte om det, men Jonatan hade precis förlorat sin förstaplats på Marcos lista över mest idiotiska tilltag, till Maria.

”Hörde jag rätt, kallade hon monsterbestarna för gullepluttar?”

Vi ljudet av hans röst slutade hundarna busa med Maria och radade upp sig framför Bravo. Ett dovt morrande hördes. Maria som hade hamnat bakom bestarna såg menande på Jonatan.

”De hörde vad du kallade dem.”

Jonatan bleknade betydligt men då hördes en vissling och hundarna vände runt och sprang mot huset. En man stod vid gaveln och vinkade.

Salko verkade ha väntat på detta, för han vinkade bara tillbaka och förde sedan Bravo till en paviljong i samma rustika korsvirkesstil som huset.

Han bad dem vänta där sedan försvann han med raska steg upp mot huvudbyggnaden.

Daniel släppte sin packning på golvet och gav Maria en skarp blick.

”Är du helt från vettet? Varför gick du fram till hundarna?”

Maria stod och masserade sina ömma axlar där remmarna från ryggsäcken skavt sönder skinnet.

”De viftade på svansarna, såg du inte det? Jag visade dem bara att jag var ofarlig och vänligt sinnad. Nu litar de på mig, ni däremot är ännu så länge tvivelaktiga.”

Jonatan bara skakade på huvudet.

”Du är inte riktigt klok. Bara en vettvilling skulle falla på knä framför sådana bestar. Den där ledarhunden måste väga över femtio kilo, hans huvud nådde dig till axeln!”

Maria snörpte på munnen, hon tyckte inte om att kallas tokig, dessutom verkade resten av Bravo hålla med, till och med Marco blängde på henne. Anton stod tyst och spanade ut över parken men hon kunde känna hans missnöje lång väg.

”Hennes huvud om jag får be. Ledarhunden är en tik. Och tack vare sin kvinnliga ledare uppförde sig även hannarna väl. Och det ligger det en viss symbolik i, om jag får säga det själv!”

Maria satte händerna i sidan och såg sig menande omkring.

Jonatan sade inget mer utan sträckte istället ut sig på en bänk med kepsen neddragen över ögonen och resten av Bravo fick plötsligt fullt sjå med sina packningar.

Daniel ansåg det klokast att kvickt byta samtalsämne.

”Att Salko kallar det där för jaktstuga, det förstår jag inte. Det är ju rena slottet!”

Nöjd med att äntligen ha lämnat skogen slog sig Marco ner på en träbänk vars nötbruna sits var alldeles blankpolerad.

”Det var Tito som lät bygga det här en gång i tiden. Det är en kopia av en jaktstuga diktatorn bodde i när han var på ett av sina många statsbesök. Hököga säger att originalet uppfördes till lekstuga för polska prinsar.”

Kasper lämnade paviljongen och gick ut på gräsmattan där han ställde sig och blängde upp mot huset.

Kvällssolen fick alla fönster att blänka men inga människor syntes till. Det enda som hördes  var fågelsång från parkens alla träd.

”Jag litar inte på den mannen. Någon skulle ha följt med honom.”

Thomas suckade. Ingen i Bravo skulle komma på tanken att kalla Kasper för tjatig men i den här frågan var han nästan det.

”Av alla envisa smålänningar… Salko och hans firma är kända för att hålla sina avtal till punkt och pricka” påpekade han.

”De är till och med ökända för det” inflikade Jonatan hjälpsamt från sin träbänk.

Kaspers ansiktsuttryck mulnade och Thomas blängde på Bravos spanare.

”Det där var inte till någon hjälp!”

Han vände sig mot Kasper igen.

”Han gör det han ska, varken mer eller mindre. Så långt kan vi lita på honom, ok?”

Thomas väntade tålmodigt på svar för den här diskussionen ville han få ett slut på.

Kasper stod med ryggen mot dem men till sist sjönk axlarna ner och han gick och satte sig bredvid Simon.

”Om du litar på honom så får jag nöja mig med det.”

Thomas andades sakta ut men Kasper fortsatte.

”Men när vi alla är mördade i våra sovsäckar, kom inte till mig och klaga!”

Simon såg plötsligt glad ut.

”Du drog ett skämt, det var längesedan!”

Han dunkade till Kasper på axeln, gjorde sedan en grimas och började massera handen. Efter att agerat mänskligt vildsvinsstopp så hade han ömma revben och en stukad handled.

”Aj, det där gjorde ont!”

Daniel stegade genast fram och granskade stödbandaget Simon hade runt handleden.

”Ta det lugnt annars får du gå med handen i mitella!”

En vissling hördes uppifrån huset och Anton avbröt dem.

”Salko vill att vi kommer.”

Bravo fördes in i en hall vars prakt gjorde dem förstummade. Hela golvet var täckt av en vinröd matta med guldkronor i och väggarna var nedtill klädda med mörkbrun träpanel och upptill med ljusare lister satta i kryssmönster. Utstansade i koppar slingrade sig blad och blommor på väggarna. En enorm spiraltrappa av polerat trä dominerade hallen och den krökte sig flera våningar upp med hela utsidan av trappan dekorerad av horn.

Huset var som ett tempel helgat åt jakten.

Bredvid trappan väntade ett gammalt par på dem knappt synliga bland allt överdåd. Gubben i brun kavaj med skinnlappar på armbågarna bugade lätt och gumman i grön klänning knixade.

Salko växlade lågmält några ord med Marco som sedan vände sig mot Bravo.

”Vi är välkomna att sova här inatt. Jirina och Slavomir tar betalt men då ingår också middag och frukost. Salko säger att han har övernattat här förut och paret får nu för tiden sällan några gäster så pengarna är välkomna. Jirina lagar mycket god mat säger vår guide.”

Plötsligt trängde sig Kasper fram till Marco och resten av Bravo skuffades undan av hans stora kroppshydda med tillhörande väldiga ryggsäck. De kunde höra ivern i hans röst.

”Fråga om de har öl att bjuda på!”

Marco höjde på ögonbrynet men förde frågan vidare och fick ett snabbt svar av deras guide.

”Enligt Salko så brygger Slavomir det själv.”

Kasper hivade upp sin ryggsäck över axeln och gick mot trappan med bestämda steg. Bravo som fortfarande stod kvar på hallmattan, ovana vid så snabba ryck hos Kasper, fick en otålig blick av honom.

”Vad väntar ni på?”

Badkaret av koppar vilade på fyra lejontassar som i sin tur stod på en marmorplattform. Maria sjönk med välbehag ner i det varma, lavendeldoftande vattnet så att bara nästippen stack upp. Hon hade fått en hel svit att sova i, med ett vardagsrum, sovrum och det bästa av allt, ett badrum. Jirina hade kommit in med handdukar och dessutom tänt en brasa i sovrummets öppna spis.

Vilket fantastiskt ställe det här är.

När Josip Tito dog och Jugoslaviens sönderfall började så glömdes huset bort men de gamla trotjänarna fortsatte ta hand om egendomen som om inget hade hänt. Stället hade varit Titos hemliga tillflyktsort och få kände till det.

Jaktslottet finns inte ens med på några kartor.

När Maria ren och belåten steg in i sovrummet var hennes smutsiga kängor och kläder borta, istället låg en kjol och en blus på sängen. Det var en sorts folkdräkt med en konstig mössa till och ett par svarta lackskor med gammalmodiga klackar stod på mattan. Maria funderade på att ta sin extraskjorta och byxor som hon hade i packningen men ändrade sig.

De kan gott få vara rena ett tag till.

Hon drog på sig kjolen och blusen men lät mössan ligga kvar. Lackskorna fick sig en ful grimas och hon gick runt sängen med blicken på golvet.

”Aha!”

Under sängen stod ett par underbart mjuka tofflor och väntade på hennes skavsårs-ömma fötter. Med en suck av välbehag tog hon på sig dem och lämnade rummet i jakt på resten av Bravo. Hon hade ingen aning om var deras rum låg eftersom Slavomir hade visat männen till deras rum medan Jirina hade tagit hand om Maria. Sin vana trogen hade Anton följt med och visat att han kunde sova på soffan i vardagsrummet men till Marias munterhet hade den lilla spensliga gumman bestämt föst ut honom från sviten.

Han är en riktig tuffing min Romeo, men han har inte en chans mot söta gamla damer i folkdräkt.

Tofflorna sjönk ner i den tjocka mattan som täckte golvet när Maria klev ut i korridoren. Det fanns flera dörrar åt bägge hållen och en stillhet härskade i huset.

Det skulle ta flera timmar att leta igenom slottet.

Avlägset hörde hon bruset från vatten i rörledningar, det var omöjligt att säga från vilket håll det kom.

Men jag har min aning om var jag kan hitta Kasper.

På tysta fötter gick hon genom den långa korridoren som ledde till trappan.

Med en belåten suck satte Kasper ner stopet.

Ölet var kallt och det godaste han druckit. För en stund kände han sig helt tillfreds, glömd var den svåra uppgiften de hade framför sig.

Om jag ändå kunde ta med ett krus hem till farsgubben.

Efter att ha slängt in packningen på rummet hade han letat upp farbrorn som skötte huset. Kasper var inte språkligt begåvad men öl kunde han säga på engelska, tyska, franska, spanska, italienska och serbokroatiska.

Beer, bier, bière, cerveza, birra och pivo tänkte han nöjt.

Slavomir hade leende lett honom till ett rum på bottenvåningen, försvunnit en stund och sedan kommit tillbaka med ett stort igenkorkat lerkrus, vars rödglaserade yta var strimmig av kondens. Efter att ha hällt upp hade han gått sin väg men lämnat kvar lerkruset och en mycket belåten svensk.

Kvällssolen sken nu in genom de blyinfattade fönsterrutorna och fick solkatter att dansa på väggar och skåp. Rummet var inrett med sköna fåtöljer och en stor bardisk med vitrinskåp fulla med flaskor. Kasper roade sig en stund med att räkna antalet upphängda djurkranier sedan fattade han kruset och fyllde sitt stop igen. Han behövde bara en hand där Slavomir behövt två.

Med stopet i handen lämnade han bardisken och sökte upp fåtöljen som såg bekvämast ut.

Maria hittade Kasper i en skinnfåtölj med benen utsträckta på en pall och med hakan vilande mot bröstet. Pallen var på typiskt Kaspermanèr täckt med en tidning för att skydda lädret från hans kängor. På bordet bredvid stod ett tomt stop. Maria smög fram och snörade upp hans kängor, sedan drog hon försiktigt av honom dem och ställde dem på golvet med innersulan uppdragen precis som hon lärt sig av sin man. Efter väl förrättat värv slog hon sig ner i fåtöljen bredvid, noga med att inte väcka honom.

Små fridfulla snarkningar hördes annars var det tyst.

Maria njöt en stund av stillheten, glad över att Kasper kände sig så trygg att han tillät sig en tupplur.

Jirinas och Slavomirs två söner arbetar ute på egendomen och kommer det någon varnar hundarna direkt.

Fast hit kommer det aldrig någon.

Maria öppnade ögonen och undrade var hon var någonstans.

Sedan såg hon Kasper som fortfarande sov i sin fåtölj. Ute skymde det och tända bordslampor spred ett milt sken över rummet.

”Sovit gott?”

Rösten kom från Jonatan som satt i fåtöljen bredvid hennes. Han såg nyduschad ut och hade bytt om till rena byxor och t-shirt.

”Anton hittade er här inne och stoppade om er båda, sedan bad han mig sitta babyvakt.”

Maria sträckte på sig och gäspade. Filten gled ner på golvet, snabbt drog hon på sig den igen. Utan den kändes rummet kallt.

”Söta kläder du har, man får nästan lust att dansa hambo med dig om det inte vore för de hemska tofflorna. De ser ut att komma direkt från Imelda Marcos berömda skosamling på Filippinerna!”

Han tittade menande på de knallrosa tofflorna prydda med fjädrar och paljetter som glidit av hennes fötter när hon sov. De stod nu prydligt hopställda bredvid Kaspers kängor.

”Var är alla?” undrade hon yrvaket.

”Få se nu, sade Jonatan och höll upp ett finger för varje person, Anton och Thomas går en spaningsrunda, Simon sover sött på sitt rum och drömmer om Eldiana, Daniel påstod att han inventerade sitt förråd av bandage men det såg mera ut som om han somnat på sängen med medicinväskan bredvid sig, Marco sjunger i badet och vår hökögde guide är ute i köket med Jirina.”

Maria gäspade igen och hörde hur magen kurrade.

Jonatan sköt fram en övertäckt bricka som stod på bordet mellan dem och lyfte på duken. Doften av te fyllde hennes näsborrar.

”Åh, Jonatan du är en ängel!”

Genast hällde hon upp en kopp till sig, rörde i mjölk och honung, ingredienser som hon sällan fick tag på, sedan lutade hon sig tillbaka och smuttade på teet som fortfarande var hett. Jonatan var lika tillfreds han med ett glas öl och de satt tysta tillsammans medan skymningen föll utanför.

Efter en stund sneglade Maria på Kasper som verkade sova djupt. Hon ville gärna prata med Jonatan om en sak som bekymrade henne, men de var ju aldrig ensamma.

”Kasper sover djupt, så kläm fram med det” sade Jonatan som verkade läsa hennes tankar.

Maria tvekade, för hon visste hur lojal Jonatan var.

Jonatans blåa ögon som alltid hade ett okynnigt glitter i sig såg nu allvarliga ut.

”Du vill prata om Thomas, inte sant?”

Inte mycket undgick Bravos spanare, hon ville verkligen prata om Thomas.

”Ja. Han undviker mig. Det har han gjort ända sedan vi tältade vid floden och jag berättade att jag var gravid. Ni andra är som vanligt, men inte han. Jag har försökt prata med honom men då drar han sig undan. Varför gör han det, Jonatan? Litar han inte på mig längre?”

Bravos spanare som alltid hade ett kvickt svar på tungan satt istället tyst en lång stund.

Maria hann dricka upp allt te i kannan innan Jonatan svarade.

”Första året på Sigtuna gymnasium blev Thomas upp över öronen förälskad i en tjej och hon var lika kär i honom. Två lyckliga veckor fick de tillsammans sedan gjorde Martina abrupt slut mellan dem. Hon stängde in sig på sitt rum på internatet och vägrade komma ut. Hela skolan trodde att hon hade fallit för Thomas två år äldre bror, att det var därför hon gjort slut med Thomas. Han var oerhört populär, storebror David, både hos elever och av lärare och i synnerhet hos tjejerna. David hade sagt till sina polare att hon hade lagt sig ut för honom men till Thomas, sin ende bror, sade han något helt annat.”

Jonatan stirrade en stund ner i golvet.

”Sanningen var den att David en kväll sökte upp Martina i egenskap av Thomas storebror och tog med henne på en promenad. Först försökte David förföra henne och när det misslyckades, våldtog han henne.”

Maria stirrade på Jonatan.

”Herregud!” var det enda hon fick fram.

Jonatan fortsatte med bister röst.

”Allt som Thomas tyckt om har David förstört. Från leksaker till djur när de var små och han slog alltid Thomas när ingen såg. Han försökte även skrämma iväg mig, men ingen av oss anade att han var så sjuk i huvudet.

Ett tag var Thomas galen av ilska men alla trodde bara att han var svartsjuk. Ingen trodde på honom och tjejen han var kär i hatade honom på grund av det hans bror gjort. Thomas bröt sig in till Martina och försökte få henne att polisanmäla David men hon vägrade. Hon hade inga bevis och ingen skulle tro henne. Varför skulle David som kunde få vilken tjej som helst på skolan vilja våldta henne? Martina slutade på Sigtuna och Thomas… slöt sig.

Thomas morsa har alltid hållit på David och gjorde det då också och farsan har alltid hållit sig undan. Det är en fin familj förstår du, hans mammas släkt är idel ädel adel och pappan är diplomat och kommer från en familj av diplomater. Det är en välbevarad släkthemlighet att David är sin moders son, ett utomäktenskapligt snedsprång, medan Thomas är helt legitimt avlad. Därför hatar David Thomas, för att Thomas är den äkta sonen medan han är en oäkting.

I min familj hade det inte spelat någon roll, vi har olika farsor allihop men för David räckte det inte bara med att vara en rik och populär jävel, han ville också ha status. Thomas borde vara familjens oäkting och bli sedd över axeln av deras fina släktingar.

Därför försöker David alltid förstöra allt som Thomas älskar eller tycker om. Så när Thomas blev myndig bröt han med sin familj och gick sin egen väg.”

Jonatan stirrade dystert ner i sitt tomma glas. Maria gick bort till bardisken och hämtade det tunga lerkruset. Hon fyllde på ölglaset, sedan satte hon sig ner igen.

”Vad hände med David? Han verkar inte vara typen som bara låter någon vara ifred.”

Jonatan såg upp och log kallt.

”Han dök upp med sina polare för att skrämma oss som de hade skrämt oss när vi var småpojkar. De gick inte på Sigtuna längre och internatet var stängt för kvällen men David hade lyckats prata sig in ändå. Jag och Thomas var på väg till elevhemmet när de hoppade på oss. Deras plan var att trycka upp oss mot en vägg, ge några käftsmällar först och sedan en rejäl magpumpare. Som de alltid gjort förut eftersom David älskade att håna och förödmjuka sin bror och hans korkade kompis.

Vilka puckon! Vi visste att David skulle ge sig på oss igen, så vi hade lärt oss hur man slåss för att vinna. Jag pratar nu inte om ädel knytnävskamp utan om rå stridsteknik som bara går ut på en sak, när striden är över är det du som står upp. 

De åkte på storstryk och Thomas fick David att erkänna inför sina fina polare vad han hade gjort med Martina och varför han hade gjort det. David blev av med en stor del av sin umgängeskrets den kvällen och det smärtade nog honom mer än hans avbrutna fingrar.”

Jonatans röst var hes och han drack i ett svep upp sin öl.

Maria suckade.

”Det du sagt förklarar en hel del om Thomas men det förklarar inte varför han undviker mig.”

Nu var det Jonatans tur att sucka.

”Förstår du inte? Allt det där har kommit tillbaka till honom nu, minnen som han försökt lämna bakom sig. Då svor han på att aldrig älska någon, dels för att skydda dem från David och dels för att han inte vill uppleva sådan smärta igen och det löftet har han hållit ända fram tills nu.

Maria satte sig käpprak i fåtöljen.

”Försöker du säga att Thomas…”

Maria tystnade och Jonatan log snett.

”Nu kan du inte längre anklaga Thomas för att ha dålig smak när det gäller brudar.”

Med eldgaffeln rörde han om i brasan och lade sedan på ett vedträ till. Salko satte sig igen med benen bekvämt utsträckta, tillfreds med att se Jirina arbeta bland grytor och kastruller medan angenäma dofter spred sig upp mot träbjälkarna. Vildsvinsköttet puttrade på spisen och ett stort bord var fullt med grönsaker och kryddor i korgar. Det var tack vare Jirina som Salko uppskattade vällagad mat, för hon var ett geni. Allt hon rörde vid blev gudaspis och att se henne arbeta i köket var som trolleri.

Paradoxalt nog kände sig Salko som hemma här.

Paradoxalt eftersom huset tillhört Tito och Salko hade sedan barnsben avskytt honom.

Hans far och farfar hade varit diktatorn hängivna och krävt samma hängivenhet från resten av familjen. Som liten hade han hört farfadern, som tjänat som stabsofficer åt Tito berätta för fadern om jaktslottet i Koprovicaskogen.

Samma sommar smet jag från släktingarnas gård och gick över bergen. Med mig hade jag tändstickor och fotogen som jag stulit från min farbror. Men jag hittade aldrig jaktslottet utan gick vilse. Istället var det Slavomir som fann mig.

Han och Jirina hade pratat en stund om vad som hände i världen utanför skogen men han gick aldrig in på några detaljer angående sin firmas aktiviteter.

Jirina och hennes familj trodde att han hjälpte folk.

Vilket är sant men inte hela sanningen.

Hon och maken lämnade aldrig lantegendomen men deras söner gjorde det emellanåt. Godset var så gott som självförsörjande, källarna och bodarna var sprängfyllda med förnödenheter men vissa saker behövde de köpa in. Jirina och Slavomir hade blivit för gamla men deras tvillingsöner tog med sig var sin packhäst och gick över bergen till närmsta stad. De var borta i en vecka och kom sedan tillbaka nöjda och belåtna. Isoleringen här i skogen var total men Salko hade sett till att Alexandr och Lumir hade ”flickvänner” de kunde hälsa på. Alexandr visste vad för sorts kvinnor de var, men i enlighet med Salkos instruktioner låtsades kvinnorna vara flickvänner till bröderna. Lumir var sedan födseln förståndshandikappad och hade en pojkes oskuldsfulla syn på världen.

Jag har alltid varit avundsjuk på honom över det.

Lumir är den lyckligaste mannen på jorden.

Hon som kallades Mary kom ut i köket med en bricka i händerna. Jirina tog ifrån henne brickan och sade att hon inte behövt komma med den.

Mary log tillbaka och såg sig intresserad omkring i det stora köket. Vanligtvis använde Jirina inte det, familjen bodde i ett mindre hus på ägorna. Men nu hade de gäster så hon var i full färd med middagen. Jirina som knådat en deg formade snabbt bullar som hon lade på jäsning. Hon frågade Mary om hon önskade något mer och Mary såg frågande på henne.

Jirina vred på huvudet.

”Salko min gosse, hjälp mig är du snäll.”

Salko som var på väg ut, hejdade sig. Han ville inte komma närmare Mary än nödvändigt men han kunde inte neka Jirina något. De hade alltid behandlat honom som sin egen son sedan Slavomir funnit honom utsvulten i skogen.

En mager,vildögd, liten krake med tändstickstunna armar.

Jirina hade pysslat om honom och de andra hade behandlat honom med en vänlighet som Salko aldrig upplevt. Han var strängt uppfostrad med barska ord och stryk. Att det fanns familjer som istället behandlade varandra med vänlighet och hjälpsamhet var något helt okänt för honom.

Titos ställe blev ett paradis och som barn smet han dit så ofta han kunde, trots de hårda straff han fick av sin far.

Istället för att gå ut lutade han sig mot bänken bredvid ytterdörren.

”Jirina undrar om du önskar något mer?”

Mary såg häpen ut men hämtade sig snabbt.

”Du kan engelska!”

Salko nickade.

Ögon så främmande blå studerade honom. Han mindes andra ögon som studerat honom lika grundligt, först grumliga och starrsjuka sedan skarpa och klara.

Lika skarpa och klara som Marys.

Ofrivilligt lade han armarna i kors över bröstet.

”Tack, men allt är bara bra, tacka Jirina så mycket.”

Salko gjorde så och Jirina log. Hon lade en duk över bröden och satte sedan igång med att skära grönsaker.

Mary stod kvar och studerade det organiserade kaos som rådde i köket. Den starka doften av vitlök spred sig genom köket och hon bleknade plötsligt och såg svimfärdig ut. Jirina blängde på Salko.

”Stå inte bara där utan hjälp damen!”

Han gjorde henne till viljes och hjälpte Mary bort till en stol. Trots illamåendet drog hon sig undan hans beröring, men han fick henne ändå att sätta sig ner. Jirina kom fram och tog hennes hand, stirrade stint in i Marys ögon en stund, sedan kluckade hon som en bekymrad höna.

”Jag ska göra i ordning ett örtte som hjälper mot illamåendet. Det är helt ofarligt.”

Salko översatte och någon sorts tyst kommunikation utväxlades mellan kvinnorna. Mary nickade mot Jirina som for i väg som en pigg ekorre mot spisen, där hon satte vatten på uppvärmning.

”Be Lumir komma med mitt förråd av torkade örter.”

Salko skyndade iväg, lättad över att få lämna köket. När köksdörren slog igen bakom honom hejdade han sig brydd, mitt i steget.

Varför denna oro?

Ytterst få saker oroade honom och kvinnor hörde inte till den kategorin. Salko stirrade på den stängda köksdörren sedan skakade han avfärdande på huvudet och gick iväg för att hitta Lumir.

Nästa dag förde Salko sina uppdragsgivare ut ur skogen och upp i bergen. Först gick de norrut och sedan österut över bergen mot en vidsträckt platå där folk under årtusenden odlat den bördiga jorden. Nu låg byarna och gårdarna övergivna, kriget hade fått folket att fly. Han hade under sin uppväxt varje sommar besökt släktingar som bodde där, så både platån och bergen kände han väl efter alla upptäcktsfärder han smitit iväg på.

Hans släktingar hade ofta sagt att platån var förbannad och jorden så bördig eftersom den fick sin näring av alla stupades ben.

Det enda platån är förbannad med är sitt strategiska läge.

Därför satte Tito sitt märke på det.  

Både Jirina och Slavomir hade kommit med ny information om klienterna.

För det första är de inte tyskar.

Slavomir som kunde tyska menade på att gruppen var från Norden. De nordiska språken var närbesläktade med tyskan och många förväxlade nordbor med tyskar.

Och för det andra är Mary gravid.

Jirina hade förklarat att kvinnan var i början av sin graviditet och skarpa lukter gjorde henne illamående. Det var vitlöksdoften som framkallat illamåendet i köket. Om hon bara drack av det medskickade örtteet morgon och kväll så skulle hon slippa bli illamående. 

Och under gårdagskvällen, efter att ha druckit av Jirinas special-te så hade Mary piggnat till betydligt och fullständigt charmat Jirina, Slavomir, Alexandr och Lumir. I över en timme hade hon lyssnat intresserat på Slavomir när han visade runt i jaktslottets enorma vinkällare och när hon upptäckte att middagen skulle ätas i stora matsalen så övertalade hon Jirina att de alla skulle äta tillsammans i köket. Sedan tog hon på sig ett förkläde och hjälpte Jirina med maten.

Hon och Jirina hade pratat oavbrutet hela kvällen och de verkade klara sig nästan lika bra utan tolk som med. Lumir som kommit med sin mammas örter hade direkt blivit förtjust i Mary och Alexandr som var mer reserverad av sig hade tinat upp fullständigt efter att Mary bett att få se hans hundgård och berömt hundarna.

Och för det tredje kan jag inte neka Jirina något.

Marco lämnade Bravo som hade en stunds rast och gick bort till deras vägvisare som stod och blickade ut över landskapet. De var fortfarande högt uppe men framför dem stupade marken tvärt hundra meter ner där en väldig platå bredde ut sig under deras fötter.

Bergen tar slut så tvärt som om Gud skurit av dem med en kniv.

Utsikten var svindlande vacker men den fick honom att minnas kaptenens ord.

Bosnien är vackert men farligt.

Platån var ett lapptäcke av ängar, skogar och åkrar avdelat av vattendrag som spred sig ut från en väldig flod som slingrade sig som en orm genom landskapet. Salkos vanligtvis så känslolösa ögon stirrade hatiskt mot en mörk fläck på en kulle.

”Vad är det? Problem?”

”Jag hoppades på att de sprängt skiten i luften. Men det förbannade märket står kvar, titta själv.”

Marco tog emot kikaren och riktade den mot kullen. Det första han såg var en parkeringsplats sedan en gångväg som ledde upp mot kullen där en väldig, grå betonghand hotfullt knöt näven skyn.

”Vad är det för något, ett monument?”

Salko spottade i marken.

”Det där är Titos näve. Överallt på Balkan finns monument åt hans ära men just här är det en markering, en varning. Platån du ser ut över har det alltid krigats om. En del säger att den är förbannad.”

Långt borta hördes muller. Marco svepte med kikaren åt nordväst men såg ingen skymt av tecken på artilleri.

Salkos blick var intensiv när han fick tillbaka sin kikare.

”Vilka är ni egentligen? Det är inte första gången du hör serbiskt artilleri. Du talar flytande italienska och serbokroatiska men resten av er pratar ett tredje språk, ett nordiskt språk enligt Slavomir. Och allihop talar väldigt bra engelska! Vilka är ni och vad gör ni här?”

Bravo litade inte på Salko och de lät Marco sköta all kommunikation trots Marias avslöjande att Salko kunde engelska. Det var viktigt att hålla deras identitet och slutmål hemligt för Laszlos inflytande var stort och han hade kunskapare överallt. Just Salko kunde vara en av dessa men Marco kände sig ändå skyldig att avge något sorts svar. Han såg ut över det bördiga landskapet och tänkte på alla fraktioner som slogs om det.

HVO, AbiH, BSA och det finns fler.

Men vilka är vi bland alla dessa?

Vilket liv det skulle bli i Sverige om massmedierna fick reda på vad vi gjorde och vi skulle inte ses som hjältar utan som dårar. Kaptenens heroiska handling, att rädda en hel skola, är inte heroisk i Sverige.

I andra länder hade han blivit nationalhjälte, men inte i Sverige.

Nu är ingen tid för hjältar, så stod det i en tidningsartikel.

Marco kände en våg av bitterhet men skakade av sig den. Bravo Tango satt inetsat ryggmärgen och han var stolt över sin kapten och över att vara svensk soldat.

Och nu hade han ett korrekt svar på Salkos fråga.

”Vi är BM.”

”BM, är det ett nordiskt specialförband?”

Marco vände ryggen mot den magnifika utsikten och studerade Bravo där de satt i bergets skugga.

Flitige Kasper, öppenhjärtade Simon, ärbare Daniel, tålmodige Thomas, avhållsamme Jonatan, även om han förnekar det och ödmjuke Anton, nöjd med att gå i Marias fotspår.

Vi är de som är kvar av Bravo Tango i Nordbat 2.

Vi hade också lösts upp och spridits ut om det inte varit för Maria.

En bit bort satt Daniel på knä framför Maria och försökte få ordning på hennes skavsår som hon fått av kängorna. Maria grimaserade när Daniel satte på plåster, höjde på huvudet och mötte Marcos blick. Hon såg trött men ändå gav hon Marco ett varmt leende.

Vi är Bravo Maria.

Marco skötte all kommunikation med deras hårdföre guide, men nu tyckte han det räckte.

”Om du vill veta mer så får du fråga Tom.” svarade han avfärdande.

Guidens intensiva hökblick sökte upp Thomas som satt och studerade kartan, något han allt oftare gjorde.

”Då kan jag lika gärna be sten tala” sade Salko och en antydan till leende skymtade i det annars så kalla ansiktet.

Han vaknade med ett ryck och satte sig hastigt upp.

Drömmen som alltid plågade honom bleknade hastigt bort. Kvar dröjde sig bara en känsla av fruktansvärd hetta och ett skarpt, vitt ljus.

Samma dröm varje natt och det enda jag minns är hetta och ljus!

Anton gnuggade sig i ögonen och fragmentet av drömmen försvann. Solens första strålar sken in genom en sprucken ruta i det som en gång varit husets finaste rum. Nu var alla möbler sönderslagna, foton och porslinssaker krossade, allt som gick att förstöra var förstört. Samtliga människor i trakten hade flytt, de flesta till Bugojno och vandaler hade plundrat deras hem.

Maria som sov i sovsäcken bredvid honom gnydde till.

Hon har också mardrömmar.

Anton sträckte ut en hand och strök henne lugnande över pannan. Maria slutade gny och kröp ihop så att bara det rufsiga håret stack upp ur sovsäcken.

De hade kommit till den övergivna och plundrade bondgården mitt i natten och slagit läger i gårdens största rum. Sista biten av deras vandring var Maria så slut att han och Daniel fått stötta henne mellan sig medan Kasper bar hennes packning. Trötta hade Bravo rullat ut sina sovsäckar på golvet och snabbt somnat, tacksamma över att sova inomhus för en natt.

Anton såg resten av Bravo ligga utspridda i det hastigt röjda rummet. Daniel, Marco och Jonatan sov mot innerväggen och Kaspers och Simons välbekanta snarkningar hördes bakom den sönderslagna soffan.

Ett fridfullt lugn rådde.

Jag sover en stund till.

Men Anton kröp inte ner i sovsäcken igen utan såg sig om i rummet en gång till. Platsen bredvid Jonatan var tom.

Thomas har vakten.

Men var är hans ryggsäck?

Thomas stirrade på grusvägen som ledde bort från gården.

Den började mellan uthusen, ledde förbi vedhögen och den hopsjunkna halmstacken sedan slingrade sig den nerför en backe och vidare in i en skogsklädd dal. Den uppgående solens strålar spred sitt guld över gårdens fält och lovade en varm dag.

Så enkelt.

Det är bara att sätta ner foten och gå.

Innan solen ens hade gått upp hade deras guide gett sig iväg. Thomas hade vakten och Salko hade inte brytt sig om att väcka Marco. På utmärkt engelska hade han förklarat att han skulle bli borta åtskilliga timmar. Gården låg enskilt och troligtvis skulle ingen störa dem men han bad dem vara på sin vakt. De hade kroater, HVO och muslimer, ABiH någonstans framför sig. Salko tänkte ta reda på deras planer. Var han inte tillbaka före solnedgången så var de tvungna att fortsätta på egen hand.

Thomas hade följt Salko med blicken tills skuggorna vid kullens fot uppslukat honom.

Thomas ville också ge sig av.

Hela tiden sökte sig ögonen tillbaka till vägen.

Så enkelt.

Anton stod i dörröppningen till huset och såg sig om.

Den tomma innergården fick oron att växa sig starkare.

Han kunde inte hitta Thomas.

Ännu värre, jag kan inte hitta hans packning någonstans.

Med ena handen stoppade han ner t-shirten innanför byxorna och rättade till geväret som hängde i sin rem över ryggen. Några hönor skyndade kacklande undan för hans bara fötter när han hastigt gick mellan uthusen. Vedhögen tornade upp sig på höger sida och Anton stannade i dess skugga och spanade nerför vägen. Den låg tyst och öde i morgonsolen. Skogen nedanför glödde i höstens färger; grönt, rött och guld.

Jag har varit orolig för just detta, ända sedan Maria berättade att hon var gravid.

Han visste att Thomas funderat på att lämna dem.

Utan Thomas klarar sig inte Bravo.

Helvete!

Anton vände om för att rusa in och väcka Jonatan, den ende som kunde få fatt på Thomas.

En rörelse skymtade i ögonvrån och Anton svängde runt med vapnet redo.

”Letar du efter någon?”

Ett prasslande ljud hördes följt av en lätt duns och Thomas stod på vägen. Ryggsäcken hade han med sig.

Några halmstrån föll ner från stacken och drev bort med morgonbrisen.

”Du letade efter mig, inte sant? Var du rädd för att jag skulle ge mig av?”

Tre kliv, sedan stod han framför Anton med en hotfull glimt i ögonen.

”Varför så rädd, Anton? Om jag lämnar er, så kan du lätt ta över i mitt ställe. Förklara för mig varför du, en av plutonens bästa soldater, har blivit så underdånig och tillbakadragen? Förklara varför du, som inte verkar skrämmas av något vi upplevt, blir skrämd av blotta tanken på att jag skulle ge mig av?”

De båda stod stilla och stirrade på varandra så länge att några brunspräckliga höns vågade sig ut på backen och började picka mellan deras ben.

Anton var den som först såg bort.

Hur ska jag förklara att jag bara vet saker?

Hur ska jag förklara det jag planerar?

Hur ska jag förklara att jag snart ska dö?

En av hönorna var så djärv att hon drog med näbben i Thomas kängsnören.

Thomas rörde sig inte.

”Bestäm dig snabbt sade han med kylig röst. Antingen lämnar du en förklaring eller så lämnar jag er!”

Thomas såg med bister tillfredställelse hur Anton ryckte till. Hotet hade effekt.

Jag har bara lekt med tanken, jag skulle aldrig överge Bravo, men Anton kan ju inte veta det, inte säkert.

Antons händer kramade så hårt om geväret att knogarna vitnade och när han såg upp var det Thomas tur att haja till.

Två känslor stod skrivna i vännens ansikte, naken ångest och orubblig beslutsamhet och i morgonsolens skarpa ljus verkade Antons ögon skifta färg.

Grönt, brunt, grönt.

Brunt.

Grönt.

Antons händer släppte sakta taget om vapnet och han rätade på sig. All vånda var borta ur ansiktet, kvar fanns endast järnhård beslutsamhet.

Daniel kom gäspande ut på gårdsplanen i jakt på vatten. Mot sin vana han hade gått och lagt sig utan att tvätta av sig och nu ville han skölja bort all svett från gårdagens långa marsch. Att komma hit från Koprovicaskogen och genom bergen hade tagit dem två dagar. Benen kändes stela efter att ha först ha gått ständigt uppåt för att sedan i många timmar vandra i nerförslut. Daniel sträckte på sig för att mjuka upp musklerna.

Utanför ett av uthusen stod en gammal gårdspump och Daniel gick dit. Hans hand fattade just tag om det rostiga handtaget när han hörde röster bakom uthuset. Först Thomas som lät arg och sedan Antons tystare röst. Både oroad och nyfiken kikade Daniel runt gaveln och såg dem bägge stå, en mörk, lång och smal och en ljus, kortare och mer muskulös mittemot varandra i morgonsolen.

”Jag lever för att dö.”

Antons ord nådde honom med morgonbrisen innan de båda, sida vid sida, rundade vedhögen och försvann ur sikte.

Daniel gick tillbaka till pumpen och med ett gnisslande ljud kom en brun stråle vatten ut ur munstycket, han hittade en gammal hink i bråten framför hönshuset och pumpade tills rent brunnsvatten fyllde hinken till brädden.

Medan han tvättade av sig funderade han över Anton.

Länge har Thomas velat veta vad som har hänt med honom.

Men det lät inte som något bra.

Daniel ryste och det var inte det kalla vattnet kring halsen som fick honom att rysa.

När han läste till sjuksköterska hade han sommarjobbat på ett äldreboende. En morgon hade en av pensionärerna inte kommit till frukosten och Daniel hade skickats efter henne. Han hade knackat på och Inez spröda röst hade bett honom komma in.

Hon satt vid fönstret i bara nattlinnet och när jag klev in i rummet vred hon på huvudet och såg på mig.

Rösten var klar och tonfallet bestämt.

Mina timmar är räknade sade hon.

Nu ska jag dö.

Arton timmar senare dog hon i sömnen när hennes hjärta slutade slå.

Daniel rös, för Anton hade låtit lika säker som Inez.

Vi riskerar alla att dö men Anton talar som en som vet att hans timmar är räknade.

Med hjälp av skjortan torkade han sig torr, sköljde sedan av glasögonen och satte sig på bänken framför huset och putsade dem.

Jag lever för att dö.

En droppe vatten föll ner på det nyputsade glaset.

Till sin egen förvåning märkte han att han grät.

Maria satt ensam i köket och åt en sen frukost. Den som hade plockat fram frukosten hade samtidigt ställt i ordning bord och stolar, så köket såg nästan trivsamt ut igen. Köksdörren stod på vid gavel och solen strömmade in. Utanför var Bravo spridda över innergården i olika bestyr. Kasper, Daniel och Simon tvättade kläder och Anton satt i solen med hela sin vapenarsenal framför sig på ett bord. Han oljade noga in alla delar och satte sedan ihop dem. Direkt under köksfönstret låg Jonatan och solade på en filt och Thomas sov inne i det svala huset.

Bravo, förutom Marco som höll vakt, hade en ledig förmiddag.

Marias morgonillamående var borta tack vare Jirinas te. Daniel hade i början varit mycket skeptisk till örtjoxet, som han kallade det, och dessutom hade han sökt upp Jirina som i sin tur gett den misstrogne svensken en guidad tur i hennes örtagård, där Marco nästan slitit av sig håret i sina försök att översätta örterna och deras verkan från serbokroatiska till svenska.

Teblandningen fick till slut godkänt från hennes barnmorska men med inskränkningen till högst tre koppar om dagen. Den lilla kopp hon nu druckit var effektiv, det var som en dimma hade lämnat henne och hon kände sig full av energi.

Nyfiken gick hon runt i det lanliga köket och kikade i skåp och lådor. De som plundrat huset hade inte brytt sig om köket så skåpen och lådorna verkade orörda. Skafferiet var fyllt med specerier och över köksfönstret hängde kryddor på tork.

Så välordnat och välskött allting är.

Någon älskade verkligen det här köket.

Skräp knastrade under hennes kängor och hon letade upp en kvast. Med den sopade Maria stengolvet rent och fint igen. Med några energiska tag fick hon upp skräpet på en skyffel och bar ut gruset till komposten. Den låg bredvid ett grönsaksland som nu var vildvuxet men någon hade en gång skött det omsorgsfullt. Grönsaksbäddarna var inramade av låga staket med flätade slanor och prydligt lagda tegelgångar ledde mellan bäddarna.

Jonatan muttrade att hon skymde solen när hon gick förbi men hon ignorerade honom och gick bort till Anton.

”God morgon. Vet du hur länge ska vi stanna här?”

Anton såg leende upp från vapnet han höll på med och verkade mer avkopplad denna förmiddag än han varit på länge. Det var som om en tung börda lämnat honom.

”God morgon på dig med. Du ser pigg ut! Välsignade Jirina som klurade ut hur det var fatt med dig.”

Jonatans röst hördes från köksväggen.

”Vad han egentligen menar men inte säger är att det är skönt att slippa ditt dåliga humör. Du har varit rena pms- kärringen varenda morgon. Vanligtvis så kan man ju undvika brudar vid den tiden i månaden men vi har ju varit tvungna att dras med dig hela tiden.”

Maria såg de andras roade miner men hon ignorerade återigen Jonatan och Anton fortsatte.

”Vi ska stanna här hela förmiddagen. Salko rekar och väntas tillbaka mitt på dagen.”

Maria log belåtet och gick bort till Bravos spanare som låg utsträckt på mage i solskenet. För henne var han som en lillebror, älskad givetvis men otroligt enerverande och i behov av uppfostran.

”Flytta på dig, du skymmer solen. Gå och gör något vettigt, hjälp grabbarna att tvätta. Jag har flera par sockor som behöver tvättas.”

Med handen viftade han mot Simon som hängde tvätt på en uppspänd lina.

Maria flyttade inte på sig, utan satte händerna mot höfterna och väntade tills Jonatan såg upp. I egenskap av storasyster skulle hon ge honom en lektion i ödmjukhet!

”Jag ska inte tvätta utan laga mat. Kommer du ihåg vårt vad? Idag Jonatan, är den dag då du ska äta upp dina kängsnören!”

Med energiska steg gick hon in i köket.

Så här pigg hade hon inte känt sig på mycket länge.

Kasper satt på en vedkubbe och plockade en höna. Nackat hönor hade han gjort förut men själva plockningen hade hemmavid varit kvinnogöra. Men han hade sett sin mor göra det många gånger för att klara av det själv.

”Är det här zucchini?” sade en irriterad röst bredvid honom.

Kasper slängde en blick på det Jonatan hade i händerna.

”Det där är små pumpor tror jag. Zucchini ser ut som gurka men med hårdare skal, fast de kan var gula också.”

Jonatan rynkade på näsan. Han hade bara på sig kängorna med nedrullade strumpor och ett par hiskeliga blommiga shorts som han hittat inne i huset. Maria hade sagt att de var de fulaste shorts hon någonsin sett och därför bar Jonatan dem nu.

”Gula gurkor! Förklara för mig Kasper, hur det kommer sig att vi får göra allt jobb när det är hon som ska laga mat? Daniel plockar tomater, Simon jagar kor på ängen och Anton letar örter. De enda hon i inte satt i arbete är Thomas som sover och Marco som håller vakt. Fast det är väl bara en tidsfråga!”

Inifrån köket hördes sång och Maria kom ut rustad med kniv och skärbräde. Hon nynnade glatt och ställde ner sakerna på bordet, sedan försvann hon med raska steg in i köket igen.

Kasper log, han tyckte om att se Maria så pigg och glad.

”Och det frågar du mig, som vuxit upp på en gård med nästan bara kvinnor omkring mig! Farsgubben säger alltid, att du inte kan ändra på kvinnors natur lika lite som du kan ändra på vädret. Hör och lyd brukar han säga, för de får ändå alltid sin vilja igenom och det är mindre mödosamt att bara lyda med en gång.”

Maria kom ut igen och såg sig omkring.

”Jonatan, var är min squash!”

Jonatan som slunkit in i vedboden bakom Kasper klev förargad fram.

”Squash, vadå squash? Du bad mig leta efter zucchini!” utbrast han.

Kasper skrockade, Maria och Jonatan var alltid lika underhållande tillsammans.

”Zucchini och squash är samma grönsak” förklarade han för Jonatan.

Anton kom strosande över gårdsplanen med en skål full med örter och Maria gav honom ett strålande leende.

”Åh så fina! Kan du leta upp några ägg också?”

Hon tog skålen, gav Anton en puss på kinden och försvann in i köket igen.

Jonatan glodde på Anton.

”Åh så fina! Tuddelufsingen då!”

Anton ryckte leende på axlarna.

”Äh, du är bara avundsjuk för att jag får pussarna” sade han över axeln och gick mot hönshuset. Kasper konstaterade att den anspänning som funnits hos Anton under flera dagar var borta.

”Anton verkar vara sitt gamla jag igen” påpekade han för Jonatan.

Jonatan svarade inte utan gick bort till bordet och släppte ner pumporna så hårt att både skärbrädan och kniven hoppade.

Kasper lade den färdigplockade hönan i skuggan och tog upp nästa. Ute på ängen hördes en kos ilskna råmanden följt av Simons böne-blandade svordom.

”För guds skull, stå stilla ditt jäkla koskrälle!”

Ganska snart skulle Simon ge upp och komma och be om hjälp. Han hade ingen vidare hand med djur vilket alltid roade hela Kaspers familj när Simon var på besök.

Han kan till och med få hönor att bli aggressiva.

Från köket spred sig den aptitretande doften av nybakat bröd och Kasper hejdade Jonatan på väg tillbaka till grönsakslandet.

”Börjar du bli orolig för att förlora ditt vad med Maria?”

Jonatan nedlät sig inte till att svara.

Han bara fnös.

Salko kände hårda ögon på sig när han lämnade skogsbrynet och gick uppför backen till gården. Någon höll vakt från höstacken, noga med att inte synas och Tom stod och väntade på honom i skydd av vedhögen. Salko redogjorde sina iakttagelser för Tom som sedan stod tyst en stund. Salko förstod varför. Det som nu väntade gruppen var den farligaste delen och skulle ta all Salkos skicklighet i anspråk.

”Vi är klara för avmarsch om en timme sade Tom. Något mer?”

”Jag vill säga några ord till hela gruppen innan vi ger oss av” svarade Salko.

För även all deras skicklighet kommer tas i anspråk.

När de kom in på innergården satt resten av BM samlade runt ett provisoriskt bord gjort av plankor, i full färd med att äta äppelpaj. Undantaget var John som med dyster min satt och petade i sin. Men han lyste upp när han fick syn på Salko och pekade mot en tom plats där en övertäckt bricka väntade.

”Vi har satt undan mat åt dig” förklarade Marc och Salko märkte att allihop såg förväntansfullt på honom när han drog bort duken från brickan och började äta. Hungrig som han var blev han snabbt klar.

”Hur smakade det?” undrade tolken som satt på platsen bredvid.

När han ställde sin fråga så blev det alldeles tyst kring bordet, samtliga tittade stint på Salko och John i andra änden skakade uppmanade på huvudet. Salko såg ner på sin tallrik, det fanns inte en smula kvar, allt var uppätet.

”Det smakade väldigt gott, den som har lagat maten är nästan lika bra som Jirina och hon lagar mat av världsklass”

Hans uttalande ledde till en kör av skratt och sedan började männen banka i bordet med sina bestick samtidigt som de mässade ”John, John, John!”

John som satt vid bordets kortända gav Salko en besviken grimas men sedan reste han sig upp och bugade teatraliskt mot Mary. Hon böjde nådigt på huvudet och John satte upp sin ena känga på bordet och började snöra upp den. Men Mary fick spanaren att sätta sig ner igen och hämtade en övertäckt kastrull från köket som hon satte ner framför honom. Kommentarerna haglade på det okända språk de alla talade när John lyfte på locket och ur den ångande kastrullen fiskade upp något svart och ringlande. Med eleganta rörelser skar han upp vad som såg ut som kokta skosnören och åt upp dem till gruppens jubel.

”Vad är det som pågår?” frågade Salko Marc.

”John förlorade just ett vad han och Mary hade. Han lovade att äta upp sina skosnören om Mary kunde laga en god måltid. Han ansåg att vi var jäviga och envisades med att du skulle vara domare”.

När nordbornas spanare var klar med sina skosnören log han illmarigt mot Mary och sade något som fick henne att brista ut i skratt.

Marc översatte.

”För dåligt saltat!”

Efter maten vilade Salko medan BM städade undan alla spår efter deras övernattning och gjorde sig redo för avmarsch.

Där han satt under innergårdens enda träd såg han hur Mary dröjde sig kvar i köket. När hon lämnade det, fick en ingivelse honom att gå in.

Samma morgon hade han gått genom köket och det såg inte likadant ut längre. Alla dörrar och skåp var ordentligt stängda, trasigt porslin, skräp och utspillda matvaror var borta.

Det var rent, blankt och luktade gott av örter. På bänken vid fönstret stod en keramikskål med rosmarinkvistar i och han lyfte på den.

Under låg en bunt sedlar och en lapp skriven på serbokroatiska.

Tack för lån av kök och husrum, M.

Hon har aldrig träffat dem som bodde i huset och kommer aldrig att träffa dem.

Det är inte säkert att husets ägare någonsin kommer tillbaka utan det är mer troligt att andra ute på jakt efter missade värdesaker tar pengarna.

Ändå lämnar hon pengar och tacklapp.

Märkligt.

När Salko kom ut på innergården stod alla uppställda och färdiga för avmarsch.

Ett nordiskt specialförband som opererar utanför Norden är också märkligt!

Salko visste att han var något på spåren men lämnade tanken därhän och hämtade sin packning under trädet och krängde på sig skyddsväst och ryggsäck, sedan ställde han sig framför gruppen och granskade den ingående.

Han hade haft många olika sorters kunder genom åren men i den här gruppen rådde ordning och reda. Skyddsvästarna och ryggsäckarna var ordentligt stängda, inga remmar hängde lösa och alla knappar var knäppta och kängorna var välputsade. Vapnen var rengjorda och på plats, redo att tas i bruk. Flertalet bar AK 47:or och Tom hade på sin monterat en granat-tillsats. Den blonde bjässen var den ende som hade en kulspruta och Marc var ensam om att ha en AK 5:a. Den näst längste i gruppen som alltid var i Marys närhet hade ett prickskyttegevär i en rem runt halsen. Mary själv bar en TT-33 i ett hölster på höften. John som låtit ett täckstift gå runt i ledet drog kvickt gröna streck i sitt eget ansikte sedan stoppade han stiftet i benfickan. Med färgen i ansiktet såg de ännu mera ut som ett specialförband.

Och nu ska de få visa vad de går för.

Borta var den uppsluppna stämning som rått under lunchen, nu rådde istället en spänd vaksamhet. Salko avböjde Marcs erbjudande om översättning och tilltalade dem på engelska, som han visste alla behärskade. 

”Om några timmar kommer ett stort slag äga rum mellan serber, kroater och bosniaker. Vi ska ta oss igenom deras led och följa konfrontationslinjen österut. Er överlevnad hänger på att ni följer mig och mina order utan att tveka. Är ni redo?”

Blåa och gråa ögon, så främmande på Balkan, mötte hans och han såg att de godtog honom som ledare.

”Vi är redo, svarade Tom. Du har befälet.”

Han visade att Salko skulle gå först och med det nordiska förbandet på ett led bakom sig följde Salko stigen som började bakom gården.

Det var en stig han kunde gå med förbundna ögon, en stig han som barn hade gått hundratals gånger.

Här brukade jag leka att jag var en hjälte som räddade jungfrur i nöd.

”Men hjältarnas tid är längesen förbi.” sade han högt och utan en blick bakåt lämnade Salko sina släktingars gård för att aldrig komma tillbaka.