Mellanspel inför nästa del

Sarajevo Grbavica 1995

Nu

börjar allvaret

för mina hjältar och min hjältinna.

All kapitel om Bravo (Maria med soldater) delas mellan de olika karaktärerna men alla Johan kapitel utgår från Johan. Sedan tillkommer naturligtvis en bunt intressanta bi-karäktärer och en antihjälte lurar på Bravo längre fram. Men inga mer spoilers från mig nu! Ha också i minnet att mycket av det jag skriver har hänt. Tyvärr.

Min kommentar om inbördeskriget på Balkan är:

Vad jag än som författare skriver

så överträffas jag alltid av verkligheten.

Varsågod och följ

med mig in

i mitt igår.

Kapitel 17 Släktträff

Helena passerade Omis som låg där hav och flod möttes.

Staden var en märklig blandning av ett virrvarr av urgamla vitrappade hus och sterila betonghöghus i sjuttiotalsstil. Ett gammalt torn vakade över staden och högre upp där bergen tvärt reste sig, såg man resterna av en stor borg.

Lazar hade ropat upp henne till styrhytten.

Bravoteamet var fortfarande kvar under däck och hade lillejul i Helenas lastrum. De hade fått ett erbjudande från kaptenen, att ta vad de behövde av vapenlasten. Under däck insåg Maria snabbt att om Kasper var teamets kvartersmästare så var Simon deras vapenexpert. Med flinka fingrar satte han ihop vapen och matade in ammunition i magasinet. Sedan under mycken munsvada plockade han ut vad gruppen behövde.

Maria log.

Simons glada stämma hördes ända upp på däck, när han bröt upp lådor och öppnade förpackningar.

Lillejul för de andra men julafton för Simon!

Maria och Lazar var ensamma. Besättningen var fullt sysselsatta, piraterna var bundna till händer och fötter samt placerade under däck. De skulle alla lämnas över till slovensk polis, där de enligt kaptenen var efterlysta.

Lazar pekade mot den lilla staden.

”Det här var en gång i tiden ett piratnäste. Ser du ruinen där uppe? Det var deras borg och tornet nedanför vaktade vägen upp. Bara en åsna i taget kunde ta sig upp till fästet.

Omis har alltid haft dåligt rykte och det sägs att man inte kan lita på människorna här.”

Lazar gav Omis en sista blick innan han styrde Helena längre söderut.

”Det är bara prat. Människorna här är varken sämre eller bättre än på andra platser. Fast ättlingar till pirater är de allt!”

Han stod tyst en stund med sina väldiga händer om rodret. Hans tystnad besvärade inte Maria, hon trivdes bra ihop med Helenas kapten och önskade att hon kunnat stanna kvar.

”Vi är snart framme och då skiljs våra vägar.”

Pannan under det lockiga håret rynkades.

”Du är en enastående ung kvinna och det finns bara ett fel hos dig!”

Han gav henne en spjuveraktig blick.

”Det är att du är gift. Du hade nämligen varit den rätta kvinnan för min Fabio. Han behöver en stark kvinna vid sin sida, en hustru som håller ordning på honom. Nu är du bara kött och ben, alldeles för mager för min smak, men du har breda höfter, vilket garanterar många barnbarn.”

Maria visste inte vad hon skulle säga utan sneglade generad ut genom fönstret. Nere på däck tittade Fabio upp och log sitt oemotståndliga piratleende mot henne och Maria kände hur hon rodnade. Båda sidofönstren till styrhytten stod vidöppna.

Hörde han det om mina höfter?

Vid åsynen av sitt ättelägg brummade Lazar till.

”Titta på den kanaljen, han är sin mammas stolthet och en källa till ständig oro för sin far!”

Han lutade sig ut ur styrhytten och ropade något på smattrande italienska, vilket fick Fabio att skynda iväg men först bugade han chevarelskt mot Maria.

Tack och lov att Bravo är under däck och inte hörde det där om mina höfter!

Maria drog några djupa andetag och kände till slut hur hettan i ansiktet upphörde.

”Du får mig att rodna som en ung skolflicka, kapten.”

Lazar skrattade lika bullersamt som när de möttes första gången.

”Det är ett tag sedan jag fick unga kvinnor att rodna, Fabios mamma satte stopp för det! Det är synd att du inte kan gifta dig med min son, för jag är säker på att familjeföretaget hade blomstrat med dig vid rodret!”

Lazar tystnade tvärt, sedan suckade han djupt.

”Du har vår vänskap, Maria. Och jag är helt säker på, att om ett tag får vi ett meddelande där ni vill bli hämtade och har en man mer med er!”

Maria svalde en klump i halsen. Lazars höga tankar om henne blev nästan för mycket.

Jag får inte börja gråta nu!

”Du och Fabio har min vänskap och tack. Helena har känts som ett hem under den korta tid vi har varit ombord.”

Det var allt hon kunde säga, sedan kom tårarna och satte stopp för fler ord. Hennes tårar verkade inte bekomma kaptenen det minsta, istället räckte han Maria en näsduk och tog själv upp en till som han torkade sig i ögonen med.  Maria torkade tacksamt bort tårarna med den stora rutiga bomullsnäsduken.

Jag glömmer att jag inte längre är i Sverige. I den här delen av världen blir ingen dödsförskräckt av tårar.

Avlastningen i den lilla hamnen gick snabbt.

Maria hade fått björnkramar av Fabio och Lazar. Kaptenen hade viskat något, det lät som en bön och sedan pressat ett litet föremål i hennes hand. Lazar och Fabio gick sedan ombord och med dunkande motor lämnade Helena dem där på den slitna, skräpiga piren bland vraken av halvt sjunkna fiskebåtar.

Maria torkade bort en tår ur ögonvrån och öppnade sedan sin hand. En liten guldmedaljong låg där och glittrade i solskenet. Försiktigt öppnade hon locket och inuti fanns en utsökt målad bild av Jungfru Maria.

Ave Maria.

Han bad Ave Maria för mig.

Hon knäppte kedjan runt halsen och vinkade ut mot fiskebåten.

Sedan lämnade även Bravo piren och hamnen, lika hastigt som de kommit.

Gruppen rörde sig som ett svenskt förband i fientlig terräng i enlighet med Thomas order.

Han hade ställt sig framför hela teamet när de väntade på att båten skulle lägga till och granskat dem noga innan han började tala.

”Ingen av oss trodde att vi någonsin skulle komma tillbaka hit, men Maria fick oss att återvända. Vår mission är att befria kaptenen. Så obemärkta som möjligt ska vi ta oss till byn Kosara där kaptenen blev gisslan. Där i byn hänger det på Maria, men jag är övertygad om att hon får fram den information som vi behöver. Sedan befriar vi kaptenen, lämnar honom på campen utanför Tuzla och själva tar vi oss ut ur Balkan, lika obemärkt som vi tog oss in.”

Bakom Thomas kom kusten allt närmre och här växte skogen ända inpå vattnet. Den bestod av små förvridna tallar vars rötter klängde sig fast mot klipporna.

”Vi är en privat militär styrka och alla har sina särskilda uppgifter.

Jag för befäl, Jonatan – spaning, Marco – tolk, Daniel – sjukvård, Anton – prickskytt och Marias livvakt, Simon – vapen och motorer och Kasper - kvartersmästare.

Men kom ihåg! FN: s blåa hjälmar och västar skyddar oss inte längre. Vi är helt ensamma i fiendeland. Men vi är inga civila! Vi är soldater, ett militärt förband och så länge vi håller ihop som ett sådant kan ingen eller inget hejda oss! ”

En sorts iver fanns nu hos Bravo, detta de gjorde nu, var de bra på och utbildade för. Thomas var stolt över Bravo och visste att den välbekanta spänningen steg i kroppen hos allihop men han visst också att allihop tyckte om det.

En snickare känner sig stolt över sitt handlag med hammaren, en lärare över sitt handlag med eleverna. Så kan även krigaren känna sig stolt över sitt handlag. Vi söker inte strid men om striden kommer till oss.

Då gillar vi läget.

Handlaget testas och är vi bra nog,

överlever vi.

Thomas gick först med Marco och Jonatan.

Sedan kom Daniel, Maria och Anton. Simon och Kasper bildade eftertrupp. Marco hade snabbt fört bort dem från hamnen och sedan motorvägen och ledde dem nu längs slingriga grusvägar, förbi rostiga skjul och torra olivlundar. Ingen sade något, all kommunikation skedde med handsignaler. Vid tre tillfällen hade de gömt sig vid sidan av vägen, då fordon passerat. Så långt som möjligt ville de osedda ta sig till släktgården.

Samtliga bar tung packning men höll vapnen dolda. Här vid kusten pågick inga strider, att skylta med vapen var onödigt.

En nöjd Kasper hade fördelat all materiel de fått av Lazar och nu hade hela gruppen skyddsvästar, vapen och ammunition. Inga hjälmar, eftersom de inte befann sig i krigszonen och de kunde väcka onödig uppmärksamhet. Alla hade även dolt skyddsvästarna under jackan. Enligt Fabio var just hjälmar och skyddsvästar så gott som omöjliga att få tag på i Balkan. Bravo hade tänkt handla militär utrustning av Marcos farbröder, vilka hade ett omfattande kontaktnät. Bravo hade till Kaspers stora belåtenhet sparat in en rejäl slant.

Solen låg lågt vid horisonten men det var fortfarande olidligt hett. Maria kände svetten rinna på ryggen. Ungefär fyra kilometer hade de kvar att gå innan de var framme. Samtidigt som ryggsäcken och väskorna var tunga var hennes steg lätta.

Varje steg för mig närmare Johan.

Hon mindes sista gången hon såg honom, när han gick iväg med raska steg mot grindarna på Revingehed.

Så många gånger som jag har suttit i bilen och väntat utanför Eksjö Garnison. Han var en grön prick bland andra gröna prickar över den vidsträckta kaserngården men alltid kände jag igen honom på hans gång. Och alltid blev jag lika glad och varm inombords när jag såg honom komma.

Maria lyfte blicken från vägens damm och iakttog Thomas.

Det kunde lika gärna ha varit Johan som gick där framme.

Hon kom på sig med att önska att det verkligen hade varit så men sköt snabbt undan tanken.

Meningslöst!

Thomas måste ha känt något för han vred på huvudet och gav henne en hastig blick innan han åter vände uppmärksamheten framåt.

Maria skämdes för utan Thomas hade hon aldrig kommit hit.

Känslor är som bortskämda barn läste jag en gång.

Och jag som är en extrem känslomänniska.

Hur ska det här gå…

Men hon bet ihop, ökade på stegen och gjorde som kvinnor alltid gjorde och var väldigt bra på.

Förträngde.

Bravo gjorde plötsligt halt, stigen de gick på tog slut och en asfalterad gata tog vid.

De hade kommit fram till Omis utkanter. Små vita hus låg tätt bredvid varandra längs hela gatan som slingrade sig ända ner till Omis centrum. Den östra delen av staden var en enda utsträckt brant ner mot havet, täckt av ett gytter med hus och små ingärdade trädgårdar. Marco förklarade att det inte var långt kvar.

”Fem minuter längs den här gatan sedan kommer vi till höghuset ni skymtar där borta. Då ska vi genom en grind i muren på vägens högra sida och uppför en brant trappa som leder till min farmors ägor.”

Från att ha rört sig i ett nästan öde landskap var nu här varje steg de tog observerat. Människorna i husen, på sina verandor och balkonger var vaksamma, det märktes att de undrade vart gruppen var på väg. Några barn sprang fram men blev bryskt inropade av en gammal kvinna. Bilarna som stod parkerade var slitna och gamla. En Zastava var fullständigt täckt med ett virrvarr av slingrande rankor som kröp in och ut genom de trasiga rutorna. Husens fasader var eftersatta i skötsel men de små trädgårdarna innanför staket och murar var välskötta och grönskande. Men, utspridda längs hela gatan, fanns hus som stod tomma med krossade fönsterrutor och övergivna, förtorkade trädgårdar. Marco blev blekare och dystrare för varje steg som de tog.

Thomas undrade hur det var med honom.

”Jag lekte här som barn, vi hälsade på varje sommar. Ser du det tomma huset med skotthål i väggen? Där bodde en av mina bästa kompisar. Och den raserade moskén med välta gravstenar, den beundrade jag som liten, den var så fin och välskött. Jag gick ofta dit och läste namnen på alla gravstenarna. Min kompis brukade följa med för hans släkt låg begravd där, de var alla muslimer. Jag hade många kompisar här, vi brukade spela fotboll eller springa nerför alla trappor och bada i havet. Och nu… är de alla borta. Husen de bodde i står tomma.”

Thomas visste vad Marco lämnat osagt.

Vi har sett spåren efter etnisk utrensning förut.

I en by kunde det vara kristna hus som stod tomma och plundrade, i en annan muslimska.

Marco drog ett djupt andetag och ledde dem sedan vidare men såg sig inte längre om utan höll blicken riktad framåt.

Bredvid en liten lådliknande affär satt ett gammalt par och åt kvällsmat. Bord och stolar stod direkt på gatan, bakom fanns en mörk, trång dörröppning som ledde in till deras hus. Mannen i sin ålderdomliga rullstol och den lilla spindeltunna kvinnan såg förskräckta ut när Bravo dök upp i kröken på deras gata. Mannens sked föll ner på asfalten med ett klingande ljud.

Marco höll upp en hand och de gjorde halt.

Thomas såg skuggor röra sig inne i affären, tre män kom hotfulla ut genom dörröppningen, en av dem var beväpnad.

Det syns på dem att de är beredda på det värsta.

Bravo såg till att hålla sina händer synliga och orörliga.

Marco plockade försiktigt upp skeden och höll fram den mot paret medan han yttrade några ord. Sakta, sakta slappnade gamlingarna av och gubben sträckte ut sin magra, darrande hand och tog emot skeden. Den lilla gumman linkade fram och kramade om Marcos händer, lättad svarade hon honom med en ström av ord.

Marco vinkade fram resten av teamet.

”De är vänner till farmor, de säger att allt är bra med mina släktingar uppe på gården.” Gumman vände sig om och ropade något till männen i dörröppningen. De verkade slappna av och drog sig in i butiken igen. Därinne lyste ett enda lysrör och de flesta av hyllorna stod tomma.

Gumman skyndade in och kom glädjestrålande ut med en plastdunk och en samling udda glas på en bricka. Till sin mans stora belåtenhet hällde hon upp sprit och bjöd laget runt. Han suckade högljutt av belåtenhet efter att han tömt glaset i ett enda svep. Ingen verkade märka att Maria och Anton bytte glas. Hon fick hans tomma, som hon låtsades dricka ur. Efter att alla druckit upp pekade den lilla gumman uppfodrande på Marco.

”Hon säger att vi inte får låta min farmor vänta längre.”

Jonatan såg förvånad ut.

”Vänta? Men hon vet inte om att vi kommer!”

Marco suckade lätt.

”Jag har berättat för er om min farmor. Hon är väldigt respekterad här i trakten och har en otäck förmåga att veta saker i förväg. Det finns de som är rädda för henne, det sägs att hon kan sätta onda ögat på folk. Jag känner fullvuxna karlar som hellre går långa omvägar än möter henne öga mot öga. Det skulle inte förvåna mig det minsta om hon just nu sitter i sin stol på verandan och väntar på oss.”

Marco tog farväl av gamlingarna och de fortsatte längs med gatan. Nu var stämningen ändrad. Barn kom ut på gatan igen, folk vinkade till Marco, ropade hans namn och hälsningar. Marco vinkade leende tillbaka och ledde gruppen vidare längs med en hög mur.

Plötsligt ryggade Maria förskräckt undan, i ett hål i muren låg en orm. Den hade lyft sitt huvud och tungan spelade. Marco som såg hennes bestörtning, förklarade lugnande att ormen inte var giftig och att hålet var ett dräneringsrör för regnvatten.

”Det finns sådana rör överallt här, mellan hus och i murar. När det regnar, väller regnet ner i stora flöden från bergen ovanför. Men nu, när det är torrt är hålen ormarnas favoritställen.” Maria såg på barnen som lekte framför höghuset på andra sidan gatan, de verkade inte bry sig om ormen som låg och väste i sitt hål bara några meter bort.

De stannade vid en öppning i muren där en gammal vacker smidesgrind dolde en brant och smal stentrappa. Marco öppnade grinden och de klättrade uppför de tvärbranta, trånga stegen. Maria försökte göra sig så smal som möjligt med tanke på fler ormar.

Om jag ändå hade haft en käpp att mota ormar med.

Anton knackade henne på axeln och höll upp en pinne som Maria tacksamt tog emot. Med pinnen i handen kände hon sig lite bättre till mods.

De kom ut i en välskött olivlund där en grusväg ledde upp till ett fyrkantigt, vitrappat hus. Runt huset låg en trädgård och på den högra sidan fanns en altan med en stor pergola där vindruvor slingrade sig. Under vinrankorna satt en rundlagd, svartklädd gumma och betraktade lugnt Bravoteamet. Hon var liten till växten, krum av ålder men rösten var stark och befallande.

”Dobar dan Marco!”

Innan ljudet av hennes röst dött ut hördes rop och steg, dörrar öppnades och kvinnor dök upp från gårdens alla skrymslen och vrår. Bravo lät Marco gå i täten och Marcos alla släktingar ilade honom till mötes. Han blev kramad och kysst, rufsad i håret och kysst igen. Sedan fick de syn på resten av gruppen och Maria.

Det blev plötsligt tyst, därpå upptogs ett upphetsat pladder, armar viftade och pekade på Maria och sedan Marco. Marco försökte avbryta sina fastrars och kusiners svada men de brydde sig inte om honom utan ropade upp till den gamla kvinnan. Hon nickade bekräftande, vilket gjorde de andra kvinnorna ännu mer uppspelta, nu var det Marias tur att bli pussad och kramad.

Och över allt ståhej hördes gummans skrockande skratt.

Marco var nu helt bortglömd av sina fastrar, hans bruna ansikte var rött ända ut i örsnibbarna. Med en uppgiven min betraktade han sina kvinnliga släktingar som svärmade kring Maria. Flera gånger hade han försökt förklara för sina släktingar men ingen brydde sig om honom. Kvinnorna drog med sig Maria upp på verandan.

Simon gick fram till Marco.

”Jag behöver inte förstå kroatiska för att begripa vad som pågår. De tror att ni är förlovade!”

Marco torkade resignerat svetten ur pannan.

”Du har rätt och ikväll blir det fest här på gården. Mina fastrar vill fira och farmor har gett sitt samtycke. Ni ska alla vara med så försök inte dra er ur!”

Jonatan som lojt betraktade Marcos söta kusiner uppe på verandan gav honom en sned blick.

”Finns det anledning till oro? En förlovningsfest kan väl inte vara så farlig?”

Marco gav honom en lika sned blick tillbaka.

”Vänta och se, Jonatan, vänta och se.”

Han började gå uppför trappan men hejdade sig mitt i steget.

”En sak till, bär skjorta på festen.”

Jonatan ställde ner sin packning i skuggan under ett apelsinträd. Resten av teamet gjorde likadant.

”Så nu ska man på en liten släktträff på en gård i Kroatien.”

Han såg sig omkring i den lugna, lantliga miljön. Bland olivträden gick en åsna och betade och bakom huset hördes hönor kackla. Ute på backen stod en ålderdomlig traktor som genast väckte Simons och Kaspers intresse men Jonatan var redan uttråkad. Han gäspade stort.

”Gör mig en tjänst killar och väck mig om jag skulle somna av leda under middagen, jag vill ju inte förolämpa Marcos farmor.”

Hans trasiga skjorta fladdrade till där han hoppade runt med en kvinna i famnen. Gården var packad med folk och alla dansade. Det kändes som om han hade dansat i timmar. Vartenda fruntimmer hade dansat runt med honom, från Marcos fastrar till gamla skröpliga gummor. I ett hörn på altanen satt tre gubbar och musicerade oavbrutet på sina instrument.

Jonatan mindes sina ord.

Somna av leda, ingen risk i det här sällskapet!

De hade blivit väl omhändertagna, blivit visade till sina rum och fått tvätta av sig. Angenäma matdofter hade sakta spridit sig över gården när teamet slog sig ner på trappan och såg solen sjunka ned i havet. Marcos farbröder dök efter en stund upp och hälsade betydligt stillsammare på svenskarna och alla fick varsitt glas slibovitch i handen att smutta på.

Jonatan och de andra, såg fram emot en lugn kväll med god mat och dryck.

Den illusionen bröts snabbt, för uppför trappan och vägen till gården strömmade det in män, de flesta gamla, varav tre hade instrument med sig som de glatt spelade på.

Marco hann instruera svenskarna innan kaos utbröt.

”Finn er i det, det här är en tradition i pappas släkt!”

Först rusade hopen fram till Marco och under tjo och tjim rev de sönder hans skjorta. Sedan var det farbrödernas tur, de skrattade bara och höll ut sina händer för att underlätta. Marco ropade något och höjde sitt glas mot svenskarna. Alla sex svenskar fick sina skjortor sönderrivna, knappar rök och tyg sprack. Den alltid lika prydlige Daniel hade bleknat och backat undan när hans tur kom.

Hans skjorta blev värst sönderriven.

Därefter vällde det, som en tidvattensvåg, kvinnor i alla åldrar uppför backen, alla hade mat eller dryck med sig. De skrek av förtjusning när de såg männen med sina sönderrivna skjortor och ett nytt pusskalas satte igång. Marcos farmor satt uppe på verandan och tog emot alla gäster, skyndsamt plockades det fram fler bord och stolar när ännu fler besökare strömmade till. Förlovningsfesten hade börjat.

Vi har ätit, skålat, dansat och ätit skålat och dansat.

Han kände hur spriten och vinet klunkade runt i magen. Daniel skuttade förbi med en av Marcos söta kusiner, glasögonen hängde på sned och så gjorde hans skjorta.

”Du ser inte det minsta sömnig ut, Jonatan!”

Här fanns ett överskott på kvinnor, när dansen var slut stod andra kvinnor i kö för att få dansa med svenskarna. Populärast var Kasper som visade sig vara en duktig dansare och med sina starka armar kastade han upp de mest stadiga matronor i luften.

Musikerna fortsatte oförtrutet att trudelutta på sina instrument och Jonatan tyckte folkmusiken var en ren plåga.

Tja, det kunde ha varit värre, de kunde ha spelat svensk schlagermusik!

Jonatan försökte slinka ut till männen som stod nedanför verandan och rökte men en av fastrarna slet upp honom på dansgolvet igen.

Han hörde Maria skratta, hon hade noterat hans försök att smita iväg.

Det var säkert hon som skickade fastern efter mig och varför får jag dansa med fastrar hela tiden?

Maria virvlade förbi i armarna på en farbror, hennes fötter nuddade knappt golvet. Hennes oskyldiga uppsyn bekräftade hans misstankar.

Jag börjar faktiskt undra om vi gör kaptenen en tjänst?

Men han kan ju alltid förlänga sitt kontrakt med FN.

Simon, som dansade med en annan av Marcos söta kusiner, ropade till honom.

”Du ser inte det minsta sömnig ut!”

Jonatan suckade inombords.

Varför sa jag det där om tråkiga släktkalas? Jag kommer att få höra det till leda innan festen är över.

Dämpade ljud väckte henne och hon öppnade ögonen. Det allra svagaste ljus smög in genom fönstret, solen var på väg upp. Marcos kusiner klädde tyst på sig och lämnade rummet. Maria delade rum med två av dem, båda hade på haltande engelska frågat ut henne om svenskarna och Thomas, Jonatan och Anton i synnerhet.

Maria log när hon tänkte på nattens firande.

Som vi fick dansa. Till och med oförtröttlige Jonatan hade visat tecken på utmattning.

Det märks att människorna här lever under krigets skugga, de var nästan maniskt uppspelta över min och Marcos så kallade förlovning.

Maria rusade plötsligt upp ur sin säng, akut spyfärdig.

Ska det aldrig gå över?

I fikonträdets skugga väntade den gamla på henne.

Maria hälsade god morgon och slog sig ner. En av fastrarna, Biba, kom ut med tre små kaffekoppar som hon ställde ner på bordet. Morgonluften kändes frisk men solstrålarna som letade sig ner mellan grenverket, lovade en het dag. Någon hade redan vattnat i trädgården, på betongplattorna fanns mörka avtryck efter vattenpölar. Maria såg sig omkring, på bordet och metallstolarna med ryggar av flätat, färgat plastband. Möbleringen och alla plastsaker gav henne känslan av att vara förflyttad till sjuttiotalet.

Biba försvann in i husets dunkel och kom ut med bröd och honung. Ur koppen framför Maria steg en ljuvlig, aromatisk doft.

De gör ovanligt gott kaffe.

Kvällen innan hade hon frågat hur de tillagade sitt starka, mörka kaffe. Det visade sig att de malde först kaffebönor i en liten kvarn, sedan kokades de med vatten i en bytta. Kaffet serverades i minimala koppar och hälften i koppen var sump. Som tilltugg fick man grovkorniga sockerbitar.

Hon mötte farmoderns blick. Den gamla nickade mot kaffet och brödet så Maria började äta. De tre kvinnorna åt under tystnad. När de var klara förklarade Biba att hon skulle översätta farmoderns ord. Hon hade bott i Sverige men flyttat tillbaka till Kroatien när hennes man dog.

”Mamma Amira säger att hon vill se din hand.”

Denna underliga begäran gjorde inte Maria förvånad.

Marco har förvarnat oss.

Maria sträckte ut handen och den såg så stor ut när den gamla kvinnan höll i den med spröda fingrar. Länge och väl studerade Amira hennes handflata. Sedan släppte hon greppet om handen och gav Maria en lång stadig blick.

Idag var farmodern inte svartklädd utan hade en grå ärmlös klänning och en blå sjal. Hon började prata och ju mer hon sade desto mer förvånad såg Biba ut.

”Mamma tackar dig för att du hälsar på en gammal kvinna men det är inte därför ni har kommit. Hon vet att du och Marco inte är förlovade, även om Marco väldigt gärna skulle vara det. Vi behövde muntras upp och ha en fest, därför fick ni bli förlovade igår. Hon tackar dig för att du spelade med.”

Biba lyssnade koncentrerat till sin mor sedan fortsatte hon.

”Du har kommit hit för att du måste och Marco och pojkarna från Sverige följer dig. Du följer ditt hjärta och det finns i Bosnien.”

Amira lutade sig över bordet och klappade Maria försiktigt på magen. Lågmält sade hon några ord, som fick Biba att häftigt dra in luft sedan översatte hon. Men Maria behövde egentligen ingen översättning.

”Mamma säger att hon vet om din hemlighet, att du är gravid.”

Maria lutade sig tillbaka i stolen.

”Hur kan du veta att jag är med barn?”

Den gamla log nöjt när hon svarade.

”Det går att se i dina ögon, i din iris. Dessutom drack du ingen alkohol igår kväll utan låtsades bara och nu på morgonen hörde jag dig på toaletten.”

Maria suckade.

Eländiga morgonillamående, när ska det gå över?

”Vi ska till Bosnien och hämta ut min man, som är tagen som gisslan.”

Hon ville inte säga mer än så men den gamla såg uppfodrande på henne. Ögonen i det rynkiga ansiktet var märkligt unga och klara.

”Han är tagen som gisslan hos Laszlo och vi ska befria honom.”

När Maria uttalade Laszlos namn såg Biba vettskrämd ut och började bestört prata med sin mor.

Biba viftade upprört med händerna alldeles blek i ansiktet.

”Den mannen är ett monster! Det du tänker göra är livsfarligt och du får inte ta med dig Marco! Vad skulle min bror, Marcos far, säga om han visste att hans ende son är på väg till Balkans farligaste man!”

Maria blev orolig.

Vi behöver Marco, tänker hans släktingar hindra oss?

Biba såg gråtfärdig ut men då reste sig Amira upp. Med bistert ansikte sade hon något uppfodrande till sin dotter som protesterade. Men den gamla stod på sig tills Marcos faster gav med sig. Blek men samlad vände hon sig till Maria igen.

”Min mor säger att Marco är vuxen nu och vill han följa dig så ska han göra det. Förlåt mig Maria, jag blev bara så rädd. Det du tänker göra är farligt. Men Amira säger att hon och hennes barn ska hjälpa er och din hemlighet är trygg hos oss.”

”När männen har ätit frukost ska alla träffas igen. Vi ska hjälpa er med allt ni behöver.”

Maria reste sig upp och mötte den gamla kvinnans blick.

”Hvala, zena Amira.”

Tack, fru Amira.

Den gamla nickade, gick sedan med försiktiga steg nerför trappan och började vattna grönsakslandets tomatplantor. Biba samlade ihop resterna efter deras frukost och lämnade Maria ensam kvar.

Långsamt slappnade hon av i nacke och axlar, först nu insåg Maria hur spänd hon hade varit.

”Marco har rätt, hon är en märklig gammal dam.”

Maria såg upp, ovanför uteplatsen fanns en liten balkong, där Anton satt på räcket. Han såg fräsch och utvilad ut, av nattens festande syntes inte ett spår.

”Jag hörde hela samtalet. Men det var kaffedoften som väckte mig.”

Han hoppade smidigt över räcket och landade mjukt på verandagolvet. Maria mätte avståndet till balkongen med blicken.

”Jag börjar nog bli gammal, det hoppet skulle jag inte ge mig på.”

”Du kommer aldrig att bli gammal.”

Maria rös till när hon mötte hans blick, det var ingen komplimang utan allvar.

Han menar varje ord.

Anton gick några steg bort från henne och iakttog Amira där hon långsamt gick mellan plantorna och drog vattenslangen efter sig. Det gick inte att se hans ansikte. Ena handen höll så hårt i verandans staket att knogarna vitnade.

”Jag kommer inte heller att bli gammal.”

Han vände sig om och det vred sig i Marias mage när hon såg våndan i hans ansikte. Men den försvann lika fort som den kommit, hans ansikte såg lugnt ut igen.

”Det finns alltid ett pris att betala, men det vet du redan.”

Han gav henne ingen chans att svara utan försvann in i husets dunkel. Maria kunde höra honom prata med Biba om kaffe. Någon fnittrade dessutom så hon antog att en av Marcos kusiner fanns där inne.

Och du är en märklig ung man.

Trädgårdsmuren gav en smula skugga. Maria stod tätt intill och iakttog packningsbestyren runt de två bilarna. Hennes ”pojkar” var en smula avslagna idag. Nattens festande med alla skålar tog ut sin rätt. Värst däran var Marco, han hade fått dricka många skålar i egenskap av släktens färskaste fästman.

Simon var dock den ende som klagade när de bar ner utrustningen.

”Gode gud, varför drack jag så mycket? Slibovitch är rena rama fotogenet! Aldrig mer ska jag dricka alkohol!”

Det är typiskt Simon, han låter alla veta hur han mår.

Kasper, som aldrig klagade, packade själv allting och med tanke på bilarnas litenhet så var det nästan som att pussla. Bilarna hade farbröderna skaffat fram och de var de minsta bilar hon någonsin sett. Långe Daniel fick dem att se ännu mindre ut. Simon öppnade en motorhuv och började pilla med motorn. Hon gick fram och kikade över hans axel.

”Himmel, bilen har ju en symaskinsmotor! Ska den verkligen orka ta oss över bergen?”

Simon gav henne ett getöga, han hade redan fått en oljefläck på kinden.

”Det här är ingen symaskin utan en Zastava 311, Jugoslavientillverkad på 80-talet. Zastava är det vanligaste bilmärket i de här trakterna. Går något sönder kan Jonatan fixa reservdelar och jag kan fixa motorn. Vi tar oss över bergen tillade han retligt, verkligen!”

Simon slog igen huven vilket fick Maria att hålla andan, ett tag trodde hon hela bilen skulle ramla ihop av smällen.

Simon gav henne ett nytt förtretat ögonkast innan han öppnade huven på den andra Zastavan. Jonatan ställde ner det sista av packningen bakom den röda bilen.

”Ett gott råd, Maria. Säg inget negativt om bilarna när Simon hör. De är hans små bebisar nu. Han var likadan med pansarbandvagnen vår grupp åkte med. Klagade någon så blev han skitsur. Simon är ett geni på motorer men som alla genier är han lite känslig av sig.”

Maria log, böjde sig fram och klappade biltaket.

”Duktig bil!”

Inifrån motorhuven hördes Simons muttrande. Trots Marias försök var han fortfarande sur. Jonatan himlade med ögonen.

”Han är aldrig sur någon längre stund, det går över lika fort som det kommer.”

Maria gick istället bort till Thomas.

Mötet på förmiddagen hade resulterat i proviant, bensin och fordon.

”Vad tycker du om förslaget från Marcos farbröder? Är det genomförbart?”

Som vanligt gick det inte att tyda Thomas ansiktsuttryck.

”Vi behöver bilarna. Men förslaget hänger på många osäkra faktorer. Går något snett hamnar Marco och Jonatan i klorna på kroatiska armén.”

Gården hade en vidunderlig utsikt över Omis hamn och Thomas såg ut över havet en lång stund innan han fortsatte.

”Men sak är bra. Vi är inte representanter för FN längre och det betyder att vi inte behöver följa några regler.”

Daniel som stod bredvid dem gav Thomas en intensiv blick och öppnade munnen för att säga något. Men Thomas isgrå ögon såg stint tillbaka och Daniel kom av sig. Han slöt munnen och ruskade istället på huvudet. Det syntes att han starkt ogillade det Thomas hade sagt.

Maria såg begrundande på de båda männen.

Genomsnälle, korrekte Daniel och obeveklige Iceman, vilka motsatser de är.

Men hon höll med Thomas.

”FN: s regler gäller inte oss. Vi skapar våra egna.”

De av Marcos släkt som var hemma stod samlade i skuggan av muren för att ta farväl. Efter många kindpussar och kramar tog Bravoteamet plats i bilarna, Thomas, Marco, Jonatan och Simon åkte i första bilen, resten i bil två. Marco startade motorn och efter en nick från Thomas körde han nerför den knaggliga, torra gårdsvägen och lämnade släktgården bakom sig. Fastrarna hade gråtit som om han redan varit död, men farmor Amira hade med sitt pekfinger tecknat ett kors på hans panna.

”Gå med gud” hade hon sagt.

”Gå med gud och kom snart tillbaka.”

Sedan hade hon med torra fingrar ömsint strukit över hans kind.

”Jag är stolt över dig Marco. Du är en mycket fin ung man och jag vet att du klarar allt du har föresatt dig och mer därtill.”

Fastrarna såg honom fortfarande som deras brors lille pojke men farmoderns ord fick Marco att sträcka på sig och känna tillförsikt.

Min farmor tror på mig.

Här i Omis och den omgivande landsbygden hittade Marco som i sin egen ficka och tillsammans med sina farbröder hade han gjort upp en preliminär resrutt. På små slingriga bergsvägar skulle de ta sig över bergen, fram till gränsen mot Bosnien.

Den är välbevakad av både kroater och bosnier.

Men ett problem i taget.

Först ska vi ta oss över bergen.

Han slängde en blick i backspegeln och såg en sista skymt av sin farmor, en spröd kvinna i grå klänning som avtecknade sig mot murens vita puts.

Hon höjde handen i en sista vinkning och han vinkade tillbaka.

Zbogom baba.

Farväl farmor.

Marco svalde klumpen i halsen, lade i en lägre växel och Zastavan började kämpa sig upp för Omis smala serpentinvägar.

Kapitel 16 Krabater

I Play death you play life

Triple sixes to rise

Can you see the visions I brought you

And the devilish games that I taught you

 ”Johan.”

Kvinnorösten fick honom att öppna ögonen men han slöt dem snabbt igen, ljuset var för starkt.

Maria?

Lever jag?

Det kändes som om han levde.

Huvudet värkte, revbenen värkte, armar och ben värkte. Sakta öppnade han ögonen och kisade rätt in i ett kvinnoansikte.

Det var ett vackert ansikte men med beräknande, hårda ögon.

Vem är hon?

Han såg hur hon vätte läpparna med spetsen på sin tunga och som en flodvåg kom minnet vällande tillbaka.

Återigen stod han i ringen av ljus, återigen avfyrade han revolvern så snabbt det bara gick, återigen kände han smärta när han föll till golvet och det sista han förnam innan mörkret slukade honom var lukten av utspillt stearin och den skarpa smaken av blod i munnen.

Jag sköt men jag lever!

Varför lät de mig leva?

Kvinnans ansikte försvann och ett nytt ansikte, ett mansansikte, lutade sig över honom och lyste honom i ögonen med en liten lampa. Runt halsen hängde ett stetoskop.

Vad gör en läkare här?

Den välklädde mannen såg hans frågande blick. Hans engelska hade en stark, tjock accent men var ändå förståelig.

”Jag är Laszlos personlige läkare, han har gett order om att ni ska få all vård ni behöver. Ni har en lätt hjärnskakning och stukade revben. Ett par dagars vila och sedan är ni i form igen.”

Läkaren stoppade ner sin ficklampa i fickan på sin skjorta och reste på sig. Johan försökte följa honom med blicken men det gjorde ont i ögonen. Han hörde läkaren lämnade cellen, samma cell som han suttit inspärrad i, före rouletten.

Kvinnan slog sig ner på hans smala bädd och strök honom över kinden med en lång, vass nagel. Johan låg stilla för minsta rörelse gjorde honom illamående.

Hennes lågmälda röst var hes och det fanns en antydan till rysk accent.

”Välkommen tillbaka till de levandes värld, kapten. När vakterna gav sig på dig så trodde jag att du var en död man. Men Laszlo stoppade dem.”

Johan rös till.

Jag visste exakt vad jag skulle göra, ta med mig så många som möjligt innan jag själv dog, det fanns inget utrymme för tvekan.

Sex gånger hade han pressat in avtryckaren och fem skott hade han avfyrat. Först sköt han sönder skallen på Halvan sedan sköt han Helan rakt in i hans förvånade, gapande, öppna mun.

Blodet stänkte utåt, bortåt.

Cirkeln av ljus bröts och färgades röd.

Nästa skott avfyrade han mot Laszlo.

Då klickade revolvern och Laszlo drogs ner i skydd.

Därefter sköt han mot kvinnan och mannen bredvid Laszlo, men båda hade kastat sig mot golvet och istället träffade han med sina sista kulor tre vakter i svarta huvor.

Efter det blev allt smärta och mörker.

Jag var säker på att de skulle döda mig, istället lever jag.

”Varför lever jag?”

Hon slutade tvärt att stryka hans kind istället lutade hon sig närmare och såg honom djupt i ögonen. Hennes skiftade i bruna nyanser, näsan var rak och det mörka håret hängde fritt kring ansiktet.

”Det, kapten får du fråga Laszlo om, han blir just nu meddelad att du har vaknat upp och är här om några minuter.”

Dörren till cellen slängdes upp och in kom en svartklädd, senigt byggd man med ett skarpskuret ansikte. Ett svart skägg löpte i en ring runt mun och haka för att sedan sluta i ett streck upp mot läppen. I Sverige kallades sådant skägg för O´boy- ring eftersom småpojkar fick en liknande ring runt munnen när de drack mjölkchoklad. Men det vilade inget pojkaktigt över den här mannen, skägget bara underströk den fara han utstrålade.

Honom känner jag igen, han stod bredvid Laszlo.

Vad gör två ryssar här?

Mannen stirrade ilsket på kvinnan som hastigt reste på sig.

”Anna!”

Johan förstod inte resten men han begrep att mannen var rejält förbannad.

De är mycket lika varandra, är de syskon?

En lång stund grälade de intensivt på ryska sedan stelnade bägge till. Fyra kraftiga män kom in i cellen och radade upp sig på båda sidor om Johans bädd. Därefter gjorde Laszlo entré, tätt följd av den väldige Janos.

Laszlo såg sig omkring i den kala cellen sedan gick han sakta fram till Johan. Janos röt till och ytterligare en vakt kom in med en stol som ställdes ner på golvet. Laszlo satte sig, ryssarna ställde sig på varsin sida och bakom stolen tornade Janos upp sig. Den lilla cellen var överfull med människor och Johan observerade att alla i rummet var helt svartklädda.

Svartklädda och välbeväpnade.

Psykopaten i stolen såg Johans blick på hans män. Dagsljuset fick honom att se ännu mer utmärglad ut.

Han ser ut som Döden.

”Det här är några av mina Svarta Pantrar. De tillhör min elit och är mina mest hängivna soldater.”

Laszlo satt tyst en lång stund och såg på Johan i sängen. Blicken fick Johan att känna sig hjälplös och utlämnad. I sitt försvagade tillstånd kunde han inte längre överrumpla någon. Trots det höll vakterna honom under noggrann uppsikt.

En oförsiktig rörelse och jag är död.

Johan låg stilla och höll händerna på täcket orörliga. Men han vek inte undan med blicken.

”Du sköt tre av mina Pantrar. Två dog och en lever nätt och jämnt. Ja, du sköt dina fångvaktare också, men de räknas inte.”

”Och du sköt mot mig.”

Stämningen i rummet blev ännu mer laddad.

Det känns som ett åskväder har dragit in och när som helst ska bryta ut.

”Janos och Viktor vill att du ska dö för det du gjorde. Dö som en hund, dö som en byracka vid sin herres fötter, slickandes hans händer och stövlar, tacksam för att äntligen få dö.”

Det blev tyst igen.

Johan såg Pantrarnas hatiska ansiktsuttryck, kände den sjudande vreden från Victor och hörde Janos framviskade förbannelse. Men Laszlos ögon var som två svartblanka skogstjärnar som inget avspeglade.

Johans hesa röst bröt tystanden.

”Så varför lever jag?”

Först fick han inget svar.

”Det finns en trappa som leder ner under citadellet. Vi har där funnit ett speciellt rum och mina män vill ha dig där, i borgens underjordiska tortyrkammare.”

”Men jag har sagt nej.”

”Du lever för jag vill ha svar på en fråga.”

Psykopaten på trästolen tystnade när en liten, svart fluga landade på hans skjortärm. Laszlo inneslöt den bakom sina långa, fingrar och man kunde höra dess plågsamma, dämpade surrande.

”Vad menar du med krabater?”

Johan visste först inte vad han skulle säga sedan mindes han.

Orden jag trodde var mina sista.

Åt helvete med alla krabater!

Johan mötte Laszlos svarta blick.

”När den svenske kungen Karl den tolfte med sin här krigade genom Europa, stötte han på kroater. Han beundrade dessa starka, dödsföraktande krigare mycket, men vår kung kallade kroaterna för krabater. Det ordet lever kvar i svenskan men dess ursprungliga innebörd har glömts bort.”

Johan såg föraktfullt på männen och kvinnan i rummet.

”Jag kunde lika gärna ha sagt, åt helvete med alla kroater.”

Ett ilsket muttrande hördes från Janos men Laszlo, ökänd och fruktad av bosnier, serber och kroater log.

Johan höll sig orörlig.

När liemannen ler, ler man inte tillbaka.

Utstuderat öppnade Laszlo sin näve och lät den lilla flugan flyga sin väg. Johan följde den med blicken tills den surrade ut genom cellfönstret, ut i det starka solskenet.

Flyg, fula fluga.

Cellen kändes fortfarande trång och varm men stämningen förändrades, känslan av ett utbrytande åskväder försvann.

Laszlo lutade sig framåt med armbågarna på knäna och händerna hopknäppta. Hans svarta skjorta var uppknäppt i halsen och innanför blänkte ett krucifix. I det magra men finskurna ansiktet fanns nu en intresserad glimt.

”Du har gjort intryck på mig. Dels för din uppvisning i svensk roulett, men mest för dina historiekunskaper. Jag har länge väntat på en historiker i min skara, någon att diskutera historia med och kanske är det du.”

”Det får tiden utvisa.”

Laszlo reste på sig och hans män följde honom ut.

Audiensen är över.

Blickarna från Janos och Viktor var skoningslösa, fyllda med löften om våld. Anna däremot gav honom en helt annan sorts blick över axeln, innan hon lämnade cellen.

Jag försökte skjuta skallen av henne och hon är tänd på mig!

Dörren slog igen med en smäll och reglades.

Det enda som dröjde sig kvar i cellen var doften av Annas parfym blandat med männens sura svettlukt.

Johan låg i sin bädd och såg takets spruckna murbruk bilda egendomliga mönster.

Han var ensam igen.

Kapitel 15 Pirater

Hon sprang ut ur hytten med lakanet svept omkring sig, ut på däck och kräktes över relingen. Darrande i hela kroppen kröp hon ihop på däck. Ännu en gång kom samma våg av illamående och hon spydde en andra gång i havets stilla vatten. Skälvande föll hon på knä på däckgolvet. Jag drömde att Johan dog!

Hon hörde steg bakom sig, någon drog milt upp henne på fötter. Det var Anton och bakom honom stod en yrvaken och bekymrad Fabio. Hon lutade sig mot Anton och storgrät. Hon kunde inte hjälpa det för drömmen hade varit så verklig.

”Han blev skjuten, jag drömde att han stod i ringen av eld och blev skjuten! Vi kommer försent, Johan är död!”

Hon såg på Anton och sedan på Fabio.

”Allt är för sent. De har skjutit honom och jag är inte där!”

Anton kramade om henne, strök henne över det genomsvettiga håret.

”Han lever Maria. Vi kommer att rädda honom, Johan lever och vi kommer att rädda honom!” Marias oro minskade, Antons lugn och övertygelse spred sig sakta till henne. Fabio som inte förstod ett ord svenska hade ändå uppfattat ett ord.

Han såg nu frågande på dem.

”Vem är Johan?”

Anton tog ett djupt andetag, han kände att Maria hade lugnat ner sig.

”Han är FN-kapten Johan Stenbäck, mitt befäl och Marias man. Han hålls som gisslan i Bosnien och vi åker dit för att befria honom. Du har ju undrat Fabio, varför vi reser till Kroatien. Nu vet du.”

Fabio, med ett häpet uttryck i ansiktet, vände sig tvärt om och gick in i salongen men kom strax ut igen. Han hade med sig några servetter som han gav Maria. Hon tog tacksamt emot dem och torkade av sig i ansiktet.

”Din man är FN-svensken som har försvunnit i Bosnien. Du är gift!”

Maria nickade och kände det solida däcket under sina fötter och Antons lugnande arm om sina axlar. Mardrömmen och illamåendet tonade bort.

Men den var så verklig.

Vad gör du Johan, vad gör du nu?

”Fabio!”

Helenas kapten stod på övre däck och stirrade argt på sin son. Maria drog lakanet tätare omkring sig.

Det här ser inte bra ut. Här står vi tre tillsammans, Anton och Fabio i bara kalsongerna och jag iklädd ett svettigt lakan.

Vad ska han tro?

Samma tanke verkade ha slagit Fabio för han viftade avvärjande med armarna mot sin far. Men innan ett hejdundrande far- och son-gräl hann bryta ut, gick Maria emellan.

”Kapten Lazar!  Vi tre träffas i salongen om tio minuter. Jag har en del att förklara för er.”

Sedan gick hon så värdigt hon kunde till sin hytt, pinsamt medveten om sin nakna kropp under det vita lakanet.

Thomas fick syn på Maria där hon satt ensam i salongen med en kopp framför sig. Resterna efter en tidig frukost stod framför henne.

Hon ser trött ut, trött och sorgsen.

Maria lade först nu märke till honom och den sorgsna minen försvann som om den aldrig varit där. Hon slösade ingen tid på småprat.

”Thomas, Lazar och Fabio vet om Johan. Jag berättade för dem nu på morgonen.”

Han slog sig ner bredvid henne och hon fortsatte.

”I och med att jag berättade vårt verkliga skäl så har vi hemresan säkerställd. Lazar har en kontakt i Omis, han ser till att Lazar kommer och hämtar oss när vi är klara med vårt uppdrag.”

”Bra. Jag hade själv tänkt ta upp det med kaptenen, men då är det redan ordnat.”

Han såg på hennes bricka där resterna efter ett halvätet bröd låg. Maria verkade ha dålig aptit.

”Var fick du frukost?”

Maria reste sig upp, gick bort till kabyssen där Miro rumsterade och kom strax tillbaka med en bricka. Jos, yoghurt med ringlad honung och bröd med ost sattes ner framför honom.

Hon vet att jag vill ha jos först, inte kaffe som de andra. Och att jag gillar honung ringlad på min yoghurt.

Thomas tackade och började äta, Maria satt tyst och drack sitt kaffe, de var helt ensamma men tystnaden verkade inte besvära henne.

När Thomas var klar försvann hon ut i köket, han hörde henne prata med Miroslav.

Det är första gången jag har ätit frukost med en fullständigt tyst brud.

Han tänkte på tjejen han varit ihop med före Bosnien.

Ida med kronisk mundiarré, frukostar med henne var plågsamma för öronen.

Maria kom tillbaka med en kopp kaffe som hon satte ned framför honom.

Svart, utan vare sig socker eller mjölk, mina frukostvanor har hon då koll på.

Utanför salongen syntes en perfekt blå himmel och han lutade sig bakåt och njöt av stillheten.

”Tack för en helt perfekt frukost! Den var precis så som jag vill ha den.”

Under sätet kände han hur Helenas båtmotor bullrade igång, de var på väg igen och till kvällen skulle de vara framme vid resans mål.

Maria log hastigt men såg sedan ledsen ut igen.

”Har du haft mardrömmar på sistone Thomas?”

Innan Thomas hann svara henne kom resten av gänget utom Anton in i salongen. De såg alla något hålögda ut, men hade som de äkta soldater de var siktet inställt på frukost.

Maria såg effektivt till att alla fick det de ville ha.

Det är inte bara mina frukostvanor hon har koll på utan även de andras.

Något road såg Thomas hur hon såg till att Simon och Jonatan fick sitt kaffe först, Kasper bacon och äggröra, Marco vitt bröd med marmelad, Daniel kaffe och macka. Killarna verkade inte märka det, de ville bara få frukost så snabbt som möjligt. Med kaffet i handen signalerade han till dem att han ville vara ifred med Maria och tog med henne ut.

”Vad är det som bekymrar dig? Ibland sover jag dåligt men jag har inga mardrömmar.”

”Jag har drömmar om Johan. De är så verkliga och otäcka. Han vet om att han ska dö och det sista han tänker på är mig. Att jag är trygg hemma i Sverige…”

Hon såg så förtvivlad ut att han ville hålla om henne och säga att allt var bra. Och att allt skulle ordna sig.

Men allt är inte bra.

Och allt kommer inte att ordna sig.

”Vi tar en bit i taget, okey. Det är ingen idé att oroa sig över det vi inte vet. Det är bättre vi oroar oss för idag.”

Hon såg så försvarslös ut där hon stod lutad mot relingen och han tänkte att han var inge vidare på att varken lugna eller att trösta.

Det är Antons jobb.

Men hon rätade på sig och log lite.

”Jag tycker om när du säger vi. Vad är det vi ska oroa oss för idag?”

Thomas spanade ut över havet och Kroatien gick att ana som en blåsvart kontur vid horisonten.

”Pirater.” sade han.

Fiskebåten hade just passerat några mindre öar då tre motorbåtar kom utfarande från en skyddad vik, så fort kom de, att båtarna studsade över vågorna med vattnet sprutande upp över fören.

”De låg och väntade på oss!”

Lazar brummade argt och tog ett bestämt tag om rodret och ökade farten men det hjälpte inte.

Snabbt kom de upp jämsides med Helena och hennes kapten såg att männen var beväpnade, siktena kastade solreflexer i det skarpa solskenet. Båtarna svärmade runt, runt Helena som ett hajstim, männen höll sina vapen riktade mot fiskebåten och hennes besättning. Lazar bad en hastig bön till madonnan och beordrade stopp i maskin.

Helenas motor stannade, ankarkättingarna rasslade och sedan blev det onaturligt tyst ombord.

Motorbåtarna slutade cirkulera, istället placerade de sig på babords sida, en vid fören och en vid aktern. Den tredje och största, utrustad med en tung kulspruta gled fram till lejdaren.

Djupt bekymrad såg Lazar ut genom styrhyttens glas och ner på de kallgrinande, välbeväpnade männen. Fabio och Lino stod avvaktande bakom honom och han kunde känna deras oro.

 Men vad kunde han göra, han hade inget val.

”Lino, släpp dem ombord.”

Två män med hårdföra ansikten äntrade Helenas däck, de kontrollerade vant om besättningen var beväpnad, sedan fick Lazar, Lino, Tito och Fabio backa undan och männen placerade sig på var sin sida om lejdaren med höjda AK-47: or. En av dem vinkade ner till motorbåten. Lazar kände modet falla.

Det här är inga duvungar vi har att göra med. Jag kan bara hoppas att de är så professionella att de tar vad de vill ha och snabbt ger sig av.

Kvar i motorbåten fanns tre män, en bemannade kulsprutan, den andre höll noga uppsikt över fiskebåten med höjt vapen och den tredje, som stått och väntat vid lejdaren klättrade ombord. 

Det var en medellång, kraftigt byggd man med antydan till fetma. Han hade militärshorts och sandaler på sig, den solbrända överkroppen var bar. Runt hans grova hals glittrade flera tjocka guldlänkar och ett par solglasögon satt uppskjutna i pannan. Håret ovanför det bulldogslika ansiktet var kort. Bara en detalj förstörde skenet av en välnärd turist som kom ombord för en stunds avkopplande havsfiske.

I handen höll han en pistol.

Han såg sig leende omkring och blicken stannade på kaptenen, sedan bugade han ironiskt.

”Kapten Lazar, vi har väntat på er och er speciella last! Ni ska strax få en ny resrutt men först har jag en hälsning till två av era gäster ombord. Var är svenskarna?”

Lazar gav till en ilsken grymtning.

”Jag har sagt åt mina gäster att stanna i hytterna. De har ingenting med det här att göra! Ta vad ni vill av lasten och ge er av.”

Piratledaren log hånfullt och viftade nonchalant med sin Tokarev.

”Igår fick jag en ny medarbetare som tipsade mig om sändningen med vapen. Han bad mig om en tjänst dock, eftersom han själv befinner sig kvar i Trieste och inte kan utföra det själv.”

Nu njöt han av uttrycken som syntes i besättningens ansikten.

Fabio morrade till.

”Det är Carlo, den värdelösa uslingen som har skvallrat på oss!”

Vakternas vapen pekade rakt mot Fabio och Lazar tog tag i sin rasande son. Själv bet han hårt ihop käkarna för att kontrollera sin sjudande ilska.

Ledaren slutade upp att le och ansiktet blev hårt.

”Mina män i motorbåtarna har Helena under uppsikt, så håll er lugna!”

Han väntade tills hans ord fick verkan och besättningen stod tyst.

”Så här är det. Ni blir av med er last men får behålla era liv. Svenskarna, som egentligen inte betyder någonting för er, vill jag träffa. Det gäller två av dem, han som bröt näsan på Carlo och kvinnan. De andra kan stanna kvar.”

Han gav sina män en blick och de flinade hastigt tillbaka, som om de delade ett skämt sinsemellan.

”Särskilt kvinnan vill jag träffa.”

Vakterna skrattade rått när ledaren höjde sitt vapen och siktade mot kaptenen.

”Nu om jag får be, kapten Lazar!”

Lazar höll ett hårt tag om sin son och kände ilskan blandas med vanmakt.

Men vad kan jag göra?

Maria, oh madonna, förlåt mig.

”Miro, släpp ut dem.”

Besättningsmannen gjorde som Lazar ville och öppnade salongsdörren. Thomas kom ut tätt följd av Maria. En av vakterna skickade tillbaka Miro sedan tryckte han upp Thomas med ansiktet mot väggen och sökte igenom hans kläder. Han vred bryskt runt Thomas och ställde sig bredvid med riktat vapen. Den andre vakten upprepade samma procedur med Maria men klämde henne hårdhänt över brösten och mellan låren när han sökte igenom hennes kläder. Upptryckt mot väggen kunde hon känna hans lökstinkande andedräkt i nacken.

Vakten hittade inget på henne heller och slet runt henne så hon stod framför hyttdörren igen, sedan gick han tillbaka till sin plats vid lejdaren.

Maria rättade till klädseln och sträckte på sig, hon tänkte inte visa någon rädsla.

Ledaren vinkade att Maria skulle komma närmare och motvilligt gjorde hon som han ville. När hon stod en armlängd ifrån honom synade han henne uppifrån och ned. Maria kände hur det kröp i skinnet men väntade tyst.

”Så det är du som gjort en man så förbannad att han förråder sina egna släktingar. Jag har en särskild hälsning från Carlo till dig.”

Han hade övergått från italienska till engelska och log mot henne medan han drog upp något ur bakfickan. Ett klickande ljud hördes när bladet fälldes ut och pekade rakt mot hennes ansikte.

En stilett.

Maria ryste ofrivilligt till och piratledaren flinade ännu mer när han såg hennes reaktion.

”Jag tycker egentligen inte om att vanställa en vacker kvinna, men Carlo var mycket bestämd på den punkten!”

Piratledaren stirrade hårt på Thomas.

”Och du svensk, som bröt Carlos näsa ska se på!”

Arga röster från Thomas och Helenas besättning hördes men piraterna röt till och höjde sina vapen.

”Stå stilla! Vi skjuter den som rör sig.”

När det blev lugnt igen stoppade ledaren ner sin pistol i bakfickan på shortsen och tog tag om Marias hår så hennes huvud abrupt böjdes bakåt.

”Dumma kvinna, du har dig själv att skylla. Du skulle aldrig ha slagit till Carlo!”

Männen kunde bara maktlöst se på när stilettspetsen trycktes mot hennes hud.

Daniel var högst upp i båten ovanför styrhytten. Han såg ingenting men hörde rösterna nerifrån, Lazars arga stämma och en ny självsäker röst som plötsligt övergick till engelska.

Maria är illa ute.

Jag kan inget göra, bara vänta!

Daniel stelnade till när han hörde Marias förtvivlade skrik, det överröstade vågorna, vinden och sjöfåglarna. Sedan ljöd två snabba skott från en automatkarbin.

Det är dags!

Daniel kom klumpigt på fötter och vinkade ut över havet med sina långa armar. Sedan blickade han ner och såg Maria ligga i en hög på däckgolvet.

Tålamod var inte Jonatans starka sida och denna väntan kändes evighetslång.

När kommer signalen?

Han och Marco var i vattnet, tätt bakom den lilla båten som hade stannat längst bort från fiskebåten. Risken för upptäckt var stor eftersom de var tvungna att spana efter Daniels signal.

Men de två rökande männen hade hela sin uppmärksamhet riktad mot Helena och figurerna som skymtade ombord. Vindens brus och vågornas kluckande överröstade alla ljud från fiskebåten.

Jonatan såg att Marco mådde illa av nervös väntan men Jonatan var märkligt upprymd.

Min morsa blir hög på alkohol och knark och jag, jag blir hög på fara.

Jonatan såg Daniel vifta med armarna.

Signalen!

Illersnabbt hävde sig Jonatan ombord på den lilla motorbåten. Männen reste sig häpet upp och vände sig mot honom men tappade balansen när Marco kom ombord via båtens bakre stege. Det räckte för Jonatan.

När Marco hade satt bägge sina våta fötter på däcket låg männen redan medvetslösa ner och Jonatan hade börjat surra ihop händerna bakom ryggen på en av dem. Han gav Marco en otålig blick och slängde till honom en repstump.

”Du tog då god tid på dig!”

Simon och Kasper hörde skriket från Maria följt av två skott. Spänt kikade Simon upp mot däcket och såg Daniel vifta.

Det är dags.

Driven av skriket gick Kasper genast till attack. Han sparkade ifrån med fötterna och kom upp i båten med de totalt överrumplade piraterna, fick tag på relingen på andra sidan och välte med ett mäktigt ryck hela båten över sig. Män och vapen tumlade ner i havet, sist föll båten över dem med ett väldigt plask.

Simon trodde knappt sina ögon.

Planen var att vi skulle borda båten och avväpna männen.

Herregud, bara Kasper är stor och stark nog att välta en båt med bara sina händer!

Simon såg Kaspers huvud sticka upp över vattenytan en bit bort, han bogserade på en av karlarna som stretade emot tills en tung näve träffade honom i tinningen.

Kasper Bärsärk har lämnat en kvar till mig.

Han dök och fann under båten en medvetslös man som han drog upp till ytan. Simon hade bara en tanke i huvudet.

Vad har hänt med Maria?

Svenskan skrek och föll på knä vid hans fötter och hysteriskt snyftande kramade hon om hans ben. Hans hårda grepp om hennes hår gjorde så att hårstrån slets loss och blev kvar i hans hand. Bojan, före detta jugoslaviskt underbefäl men numera entreprenör inom en bransch som gjorde honom stormrik, kände upphetsningen sprida sig i kroppen. 

Stiletten blev för mycket för henne.

Uppeggad böjde sig han fram för att ta ett nytt tag om håret men kände plötsligt hur något hårt och kallt trycktes mot skrevet.

Svenskan såg upp, ögonen var iskallt blå och munnen ett smalt streck. En rispa blod var allt stiletten hunnit göra med hennes ansikte, stiletten som fortfarande var riktad mot hennes huvud.

Hon lurade mig!

Vrede ersatte upphetsningen.

Hon hade tagit hans Tokarev ur bakfickan på shortsen och pressade nu pistolen mot hans underliv.

Jävla hora!

Du ska få betala för det!

Som om hon läst hans tankar tryckte vapnet ännu hårdare, så han nästan gick upp på tå.

Han såg en enda droppe blod sippra utför svenskans kind och in i mungipan.

Hennes tunga fångade upp den och de blåa ögonen blev till hårda kisande streck, menande såg hon på stiletten i hans nu svettiga näve.

”Go ahead, make my day.”

Han såg i hennes ögon att hon inte skulle tveka.

Svenskan är beredd att skjuta sönder skrevet på mig!

Sakta öppnade han handen och stiletten föll ner på däckgolvet. 

Anton hörde Marias skrik, siktade och sköt två skott som fällde männen i båten nedanför Helena. De föll i vattnet båda två. Kulsprutan, en HMG 12.7 Browning stod obemannad kvar och svajade.

Hotet från kulsprutan är eliminerat, den kunde lätt ha skjutit sönder hela fiskebåten.

Sedan vräkte han av sig presenningen och lutade sig ut över relingen med vapnet höjt.

Maria!

Han såg henne ligga på knä framför en kraftig man och Anton var på väg att skjuta igen när han lättad såg vad hon hade i handen.

Hon har läget under kontroll!

Thomas vakt stirrade på sin ledare som svettandes stod på tå framför Maria. Han hade glömt bort Thomas, vilket var ett misstag. Efter tre snabba slag var vakten medvetslös och avväpnad. Lazars väldiga nävar hade redan expedierat den andre. Fabio rusade ursinnig fram till ledaren och gav honom ett knytnävsslag rakt i ansiktet. Kraften i slaget slungade piratledaren bakåt och ner i det solglittrande vattnet.

Thomas tog upp stiletten från golvet och fällde in bladet, sedan kastade han med en svordom den långt ut över havet. Maria kom darrande på fötter, hon följde kniven med blicken där den träffade vattenytan och försvann.

”Tack, jag vill aldrig se en stilett igen! Jag tänkte själv slänga i den men med mitt underarmskast så hade jag nog träffat Marco eller Jonatan istället.”

Fabio stod vid relingen och stirrade ner i vattnet samtidigt som han masserade sin högernäve och utslungade en lång rad svordomar. Maria gav honom ett blekt leende.

”Italienskan är det enda språket i världen som kan få svordomar att låta romantiska.”

Fabio fick syn på blodet i hennes ansikte, slutade tvärt svära och fick fram en näsduk som han försiktigt torkade bort det med, Maria var så matt att hon lät honom hållas. Men Fabio var inte det minsta flirtig.

Helt förståeligt tänkte Maria och kände sig yr, skrevskjutande kvinnor ligger inte så högt i kurs i männens värld…

Mannen som Thomas slagit ner rörde stönande på sig men Thomas gav honom en spark.

”Ligg still din skitstövel, annars skjuter jag!”

Fabio släppte taget om Maria och bakband istället mannen vid Thomas fötter. Thomas drog Maria ur vägen när Fabio friskt svärande förde bort mannen.

”I mina öron låter det inte det minsta romantiskt, sade Thomas, till och med jag förstår vad bastardo betyder!”

Han höll kvar armen om hennes axlar och de såg ut över relingen.

Rakt nedanför fanns Jonatan och Marco i den lilla motorbåten som de tagit över. De fick männen i vattnet att klättra ombord på Helena, där besättningen tog hand om dem. Kasper och Jonatan hade med sig ytterligare två fångar.

Lazar hojtade på Daniel som redan var på väg med sin medicinväska i handen. Tre av de tillfångatagna männen blödde rejält.

Daniel stannade ändå upp gav Maria en hastig kram innan han skyndade vidare.

”Du skrämde nästan skiten ur mig!”

Maria stirrade på pistolen som hon fortfarande höll i.

Hon visste något nytt om sig själv nu, var hon tvungen, så kunde hon döda.

Hade han inte släppt kniven så hade jag skjutit.

Herregud, vad händer med mig?

Med skakande händer säkrade hon fumligt vapnet och räckte det till Thomas.

”Jag skrämde nästan skiten ur mig själv!”

Thomas såg på vapnet i Marias hand.

”Det där är en Tula Tokarev, TT-33, en pistol från Sovjetunionen och mycket vanlig härnere.”

Han sträckte ut sin hand och slöt hennes darriga fingrar om pistolen.

Thomas log ett snett leende, han skulle aldrig glömma hur piratens självbelåtna leende suddades ut när hon citerade Clint Eastwood.

”Behåll den. Det är inte Dirty Harrys.44 magnum, men den duger ändå.”

Anton kom fram till dem och lade sin arm om Marias axlar, hon var fortfarande vitblek i ansiktet och skakade i kroppen. Thomas mötte Antons allvarliga blick, sedan såg han på Maria igen.

Hon verkade ha krympt nu, när inte fara inte längre hotade.

”Du duger också Maria, mer än väl.”

Fiskebåten Helena fortsatte över Adriatiska havets soldränkta vatten. Maria stod ensam i fören och såg Kroatiens kust komma närmare där mörka bergstoppar avtecknade sig mot den blå himlen.

Bakom de där bergen finns Bosnien och Johan.

Men ännu har vi en lång väg kvar.

Maria studerade pistolen hon höll i handen, vägde den tankfullt i handflatan. Sedan såg hon ut över havet.

Jag hatar vapen!

Hon höjde armen men slängde inte pistolen i vattnet, som hon helst av allt ville göra, utan stoppade tillbaks den i fickan på shortsen igen.

Hon visste att hon behövde den.

Hur mycket hon än avskydde det så skulle hon hädanefter alltid vara beväpnad.

Detta är bara början.

Med en suck lutade hon armarna mot relingen och viskade hans namn.

”Johan.”

Irländsk ballad

Thomas Moore
irländsk poet
1779-1852
Bild från Wikipedia

Nu är det dags för musik!

Den här gången Hans Zimmers och Joe Strummers makalösa tolkning av John Moores ballad "The Minstrel Boy". Jag lyssnade på den här låten när jag skrev kapitlet med samma namn.

Min Minstrel Boy är ju Anton och vi får se vart ödet bär honom...

https://youtu.be/Wmx20rSH9AY

The minstrel boy to the war is gone,
In the ranks of death you'll find him;
His father's sword he has girded on,
And his wild harp slung behind him;
"Land of Song!" said the warrior bard,
"Though all the world betrays thee,
One sword, at least, thy rights shall guard,
One faithful harp shall praise thee!"

The Minstrel fell! But the foeman's chain
Could not bring his proud soul under;
The harp he loved ne'er spoke again,
For he tore its chords asunder;
And said "No chains shall sully thee,
Thou soul of love and bravery!
Thy songs were made for the pure and free
They shall never sound in slavery!"

Och nu över till något helt annat än patriotism,
nämligen pirater och
inte vilka pirater som helst
utan min sorts
i kapitel 15.

!Varning, inget för känsliga!

Kapitel 14 The Minstrel Boy

Daniel klättrade uppför stegen till övre däck.

Till vänster låg styrhytten och längst bort till höger, bakom skorstenen och en stor svart ventil fanns delar av Bravoteamet. Thomas och Simon spelade kort, Maria låg på mage och läste, Anton låg utsträckt på rygg bredvid henne och verkade sova. Daniel lade ena handen på relingen och drog in den friska havsluften i lungorna. Runtomkring bredde det azurblå havet ut sig under en skinande sol. Himlen var molnfri och lång bort i väster skymtade kustlinjen som ett mörkt ojämnt band.

Simon såg upp från kortspelet och viftade inbjudande med handen.

”Hitåt Doctore! Fanns det inga fler krämpor ombord, som du kunde bota? Ta lite ledigt och spela skitgubbe med oss.”

Besättningen ombord på Helena trodde att Daniel var läkare. Han hade försökt förklara att han var sjuksköterska och de nickade och log och höll med. Sedan fortsatte de att kalla honom för doctore.

Daniel slog sig ner bredvid kortspelarna. Killarna hade bara shorts på sig, här i lä var det hett, så Daniel drog också av sig t-shirten. Simon visslade till när han såg klösmärkena Daniel hade på axlarna.

”Den där barbruttan i Trieste kunde verkligen rivas. Hur är det med den andra killen som hon försökte klösa sönder?”

Simon samlade ihop kortleken, blandade och delade ut.

”Linos klösmärken var värre än mina, värst var det kring ögonen. Barbruttan, som du kallar henne, försökte verkligen klösa sönder ögonen på honom. ”

Daniel tog sina kort men märkte att Thomas studerade honom med ett fundersamt uttryck i ansiktet.

”Du hjälpte Lino, en man, att slåss med en kvinna? Jag vet vad du tycker om män som slår kvinnor Daniel. Men igår gav du dig på en kvinna, det trodde jag du inte kunde göra om så ditt liv hängde på det?”

Daniel suckade, just det han ville slippa tala om ville Thomas ta upp. Han och Thomas hade diskuterat detta tidigare.

”Jag stoppade en kvinna från att klösa ut Linos ögon. Jag slog henne inte utan höll fast henne. Det är en viss skillnad.”

Thomas gav även den fridfullt slumrande Anton en fundersam blick sedan började han sortera sina kort.

”Du har förändrats Daniel och du är inte den ende. I början, när vi lärde känna varandra kallade vi dig för Fröken Daniel, eftersom du alltid var så tvärsäker och visste bäst. Du kunde vara riktigt skitirriterande.”

Simon plockade ivrigt upp sina kort och såg besviken ut. Man visste alltid om Simon hade en bra eller dåliga hand. Han hade inget pokeransikte utan var som en öppen bok.

”Det var ju Karin som gjorde honom sådan, Thomas och hon var verkligen skitskitirriterande. Vet du Daniel, du var aldrig glad efter att du träffat Karin eller pratat med henne på telefon. Vi visste alltid när du hade fått post från henne, för då gick du omkring som en björn med tandvärk i flera dagar. Jag undrade faktiskt varför du var ihop med henne. Det enda hon gav dig var dåligt samvete.”

Daniel märkte att det inte var lika svårt att prata om Karin längre. Dessutom visste han att han kunde lita på Bravogänget och att de var på hans sida. Även om det sved ibland.

”Kärleken gör en blind Simon, så är det. Men vad jag ser klart just nu är hur mycket stryk ni två får i kortspel idag. Otur i kärlek, tur i spel killar.”

Hela förmiddagen hade hon legat på mage och sträckläst ”En medborgare höjd över varje misstanke” av Jan Guillou. Det var hans senaste och Johan hade läst den när han var hemma på leave.

Solen gassade behagligt och djupt under henne hördes det lugnande dunket från Helenas motor. Boken var spännande men hon började bli trött på att ligga ner.

Ligga på mage eller stå, det är min lott just nu.

Av kapten Lazar hade hon fått ett storslaget välkomnande, han hade mer eller mindre lyft henne ombord och sedan stolt visat henne runt. Fiskebåten, ”Helena, Adriatiska havets pärla” byggdes 1942 och var både fiske- och lastbåt men den kunde också frakta passagerare. Båten var byggd i trä och det mesta, utom motorn var i originalskick. En mycket intresserad Kasper hade följt med på rundturen och låtit resten av Bravogänget ta hand om ilastningen av deras utrustning. Jonatan hade protesterat först men insett att han talade för döva öron.

Både Maria och Kasper tyckte den gamla fiskebåten var underbar till kaptenens stora förtjusning.

Även besättningen blev presenterad, Maria kände igen dem från deras möte i gränden. Hela besättningen var inte med på den här resan utan Lazar hade fyra man med sig. Det var sonen Fabio, maskinisten Tito och sjömännen Lino och Miroslav. Miroslav tjänstgjorde också som kock. Fabio hade tjänstvilligt burit ombord Marias packning och sedan gjort dem sällskap.

Så fort Maria såg åt hans håll grinade han, ett stort leende med vitblanka tänder.

Som en varg som har fått syn på ett riktigt saftigt köttben.

Hon hade försökt ignorera honom vilket inte var lätt.

Det fanns många trånga utrymmen på båten, och där väntade Fabio på henne. Maria blev tvungen att klämma sig förbi den attraktive, muskulöse mannen som hade en piratlik utstrålning.

Det måste ha varit en förfader till Fabio som fick piratdrottningen Anne Bonny att lämna sin pappas tråkiga plantage och bli pirat istället.

Men jag är ingen Anne Bonny.

Bara en rädd kvinna som gör det hon måste.

Helena hade också ett litet kök, en salong och en hytt med sovplatser. Det var det sista ombord på båten som Lazar visade. Maria såg att grabbarnas väskor fanns där så hon hade sett sig om efter sitt bagage. Lazar märkte hennes sökande blick och hade skakat på huvudet. Enligt honom kunde inte en ensam kvinna sova tillsammans med andra män så Maria hade fått kaptenens hytt.

Stolt som en tupp hade han hållit upp dörren och Maria hade klivit över den höga tröskeln och in i den lilla men ombonade hytten. Väskorna stod prydligt uppradade på golvet. Över den smala sängen hängde ett krucifix och en madonnabild där den blåklädda madonnan fridfullt såg ner på barnet hon höll i famnen.

Ett spädbarn…

Gud, vad gör jag här?

Jag borde skydda mitt barn, inte riskera livet på det!

Och där hade kaptenen lämnat henne och det var där Anton hade hittat henne hopkrupen i sängen, full av självförakt.

Maria tog av sig solglasögonen och lade de framför sig.

Romeo fick mig på bättre tankar och ut ur hytten och upp på däck.

Utav Anton hade hon fått ett grönt liggunderlag att ligga på, själv hade han bara sträckt ut sig på däck och somnat. Redan gjorde solens strålar honom vackert brun medan Maria visste att hon var röd på både axlar och lår.

Jag har fått en omtänksam och beskyddande bror.

Det enda negativa är hur väl han vet vad jag tänker och känner.

Bara Johan kan läsa av mig på det viset, men äkta män och småbröder ska väl vara irriterande också.

”Var är Marco, Kasper och Jonatan? Särskilt Jonatan undrar jag var han håller hus någonstans, jag vill gärna ha honom under uppsikt.”

Simon lade ifrån sig sina kort med en uppgiven min. Idag gick inte kortspelet bra.

”Marco snackar med Lino, Kasper har limmat fast sig i styrhytten med kaptenen och Jonatan snokar som vanligt runt.”

Maria tänkte säga åt Simon att ta på sig kepsen, han var ordentligt svedd i ansiktet. Simons fräkniga ansikte och axlar verkade inte tåla sol överhuvudtaget men Thomas förekom henne.

”Ta på dig kepan Simon, du ser ut som en kokt kräfta.”

Simon muttrade lite men tryckte lydigt ner kepsen över huvudet.

Maria såg en rörelse speglas i solglasögonen, någon stod bakom henne med höjd hand.

”Glöm det Jonatan! Om du så mycket som nuddar vid min ömma bak så skriker jag och då får du försöka förklara dig inför kapten Lazar!”

Hon vred på huvudet och såg Jonatan stå där med ett sårat uttryck målat över hela ansiktet och i handen höll han ett immigt glas.

”Du måste försöka komma över din fixering kring din bakdel, du tycks tro att varenda man ombord vill klappa dig i rumpan. Skrika så på den snälle Jonatan som kommer med iste!” Med en servil gest ställde han ner glaset framför henne. Maria kikade misstänksamt, glaset innehöll en klarbrun vätska med isbitar och citronskivor i. Hon sniffade på vätskan, det luktade gott av te och citron.

Jonatan slog sig ner bredvid henne.

”Larva dig inte, det är vanligt te, samma dryck som kaptenen får uppe på bryggan. Jag såg Miro göra i ordning en bricka till Lazar och då bad jag honom göra ett glas till dig också. Du är ju väldigt förtjust i te inte sant?”

Maria såg upp, Jonatans oskyldiga blåa ögon mötte hennes. Hon smuttade försiktigt på drycken, den var kall och mycket god.

”Tack så mycket det var jättegott.”

Jonatan strålade som en sol.

”Det var så lite så, är det något annat jag kan göra för dig? Du ser bränd ut på axlarna och låren, ska jag smörja in damen med lite solkräm?”

Maria höll upp en avvärjande hand, Jonatan hade redan tagit upp flaskan med solskydd.

”Nej tack, det sköter jag själv. Vad är det som du går och lurar på Jonatan? Jag litar inte på dig, när du är så här vänlig och tillmötesgående.”

Han drog av sig t-shirten, vek ihop den till en kudde och sträckte ut sig på däcket bredvid henne. Nu såg han sårad ut.

”Här försöker man vara snäll och trevlig och vad får man för det? Misstänksamhet och anklagelser!”

Daniel som verkade vara dagens vinnare i Skitgubbe fnyste till.

”Du tänkte faktiskt klappa henne i baken, du smög över hela däcket med glaset i handen.”

Simon drog sig in i skuggan och tog av sig sin keps.

”Vanligtvis brukar vi andra bli måltavla för dina påhitt. Men vad du än planerar, Jonatan, så är jag säker på att du får igen och det med råge!”

”Maria är Jonatans favorit, sade Thomas. Han vill bara pigga upp henne på sitt speciella vis.”

Maria kunde inte annat än skratta, de fick henne att må bra.

Jag känner mig hemma med dem.

Jonatan blängde på kortspelarna, snappade åt sig Simons keps och lade sig på mage.

”Och ni ska vara mina polare! ” muttrade han men hon fick en blinkning av honom medan han drog ner kepsen i pannan och kom till ro i solskenet.

Och där med Anton på ena sidan och Jonatan på den andra kändes allt väl igen.

De svartgråa bergen som brant reste sig på fastlandet verkade marschera rakt ner i havet. Vattnet låg stilla och spegelblankt, solen var på väg ner bakom dem. Lazar styrde båten sakta och försiktigt mot en liten ö, han hade förklarat för Kasper och Maria att Adriatiska havet inte var särskilt djupt, så en god kapten navigerade försiktigt i dess vatten. Ön kom närmre och en skyddad vik med en stenig strand kom i sikte.

Maria såg längtansfullt mot stranden, ett dopp i havet lockade. Hela kvällen hade hon hållit kaptenen och Kasper sällskap i styrhytten och de hade hunnit en bra bit mot deras mål, Omis.

Lazar stängde av båtmotorn, allt blev tyst och stilla och kaptenen gick före dem ut ur hytten. Maria såg att Kasper var alldeles salig, en stund tidigare hade han fått styra Helena. Den store, tystlåtne svensken gav henne ett strålande leende.

”Tror du jag kan övertala farsgubben därhemma att sälja gården och köpa ett fartyg istället?”

Maria tänkte efter. Hon kom ihåg Kaspers familj, de hade alla hälsat mycket artigt på Kapten Johan Stenbäck och kans fru. Kaspers pappa hade skämtsamt kallat henne för ”Kaptenskan”.

”Jag tror din släkts rötter i den småländska myllan är för djupa. Men du kan köpa dig en båt och ha ute i Västervik, så långt är det inte dit. Det finns fina träbåtar till salu men de kräver en hel del vård. I somras var det en Petterssonbåt till salu för tjugotusen.”

Kasper gav henne en ivrig blick. Maria log.

”Jag har kvar tidningen, du kan få den av mig när vi kommer hem igen.”

”Bra, den vill jag gärna låna. Jag har alltid gillat skepp och båtar, och det gör farsgubben också, han vill bara inte erkänna det. Skomakare bli vid din läst, brukar han säga; en småländsk bonde har en eka i en småländsk sjö, varken mer eller mindre.”

Maria och Kasper klev ut på övre däck. En skön bris fläktade, solen värmde behagligt med sina sista strålar. Bravogänget syntes inte till men de hördes från babords sida, plaskande och frustande. Hon kikade längtansfullt ut över relingen och såg dem dyka och simma i det azurblåa vattnet. Med en suck klättrade hon nerför den branta stegen för längst ner stod givetvis Fabio och väntade. Han hade koll på henne hela tiden och han var en orsak till att hon hållit sig i styrhytten hela kvällen.

Det var bara pappa Lazar eller Anton som kunde avstyra Fabios närgångna uppvaktning. Hon behövde verkligen ingen hjälp men det brydde han sig inte om. Han satte händerna om hennes midja och lyfte ner henne på däcket. Maria försökte ignorera honom och gick fram till relingen.  Fabio ställde sig så tätt intill att hans långa blöta hår kittlade henne på halsen. Han gav henne sitt piratleende sedan klättrade han upp på relingen, balanserade och dök. Den solbrända kroppen klöv vattenytan med ett minimalt plask.

Maria tänkte på dem därhemma, släkten och vännerna. Ingen kände till hennes planer. Alla trodde att hon var på semester i Italien med en kompis och att hon hade åkt bort ett tag från ensamheten och oron.

Inte ens de närmaste vännerna visste något.

Jag berättade inget av rädsla.  Jag var rädd att de hade övertalat mig att låta bli.

Övertalat mig att lita på FN och svenska myndigheter, övertalat mig till att sitta hemma i köket och rullat tummarna.

Hon kände ilskan stiga.

I Sverige har officerare och soldater inget värde.

På grund av kortsiktigt tänkande, ansvarsslösa och naiva politiker.

En dag så får hela Västeuropa bittert ångra den nedrustning som pågår.

För ingenting varar för evigt.

Fabio simmade tillbaka till båten och vinkade inbjudande åt henne, Maria låtsades inte se.

”Hallå Maria! ”

Jonatan stod och trampade vatten nedanför henne, han vinkade glatt. Bakom honom gjorde Simon ett tappert försök att dränka Daniel och fick hjälp av Marco. Anton och Thomas låg och flöt lättjefullt i vattnet en bit bort. Ytterligare ett plask hördes från Lino som också tog sig ett dopp. Han grimaserade lite när han kom upp till ytan, rivsåren kring ögonen verkade svida av saltvattnet.

Jonatan stänkte vatten på henne.

 ”Hoppa i, ta ett bad, du ser varm ut!”

”Det skulle var skön men jag tog inte med någon baddräkt.”

”Äsch det behövs väl inte, jag har redan sett dig mer eller mindre näck.”

Kaspar lutade sig ut och såg ner på den vattentrampande, flinande Jonatan.

”Vad säger du nu? Har du smygfluktat på kaptenens fru?”

”Jag har inte smyfluktat! Jag såg henne på en plansch på baren vi var på igår kväll.

Nu lutade sig Kasper så långt ut över relingen att Maria trodde han skulle ramla i. Jonatan tänkte nog likadant för han simmade bort en bit. En väldig näve höjdes och Kasper röt så att en flock fåglar långt borta på ön skrämt flög iväg.

”Jämför du Maria med en pinuppa? Om du inte redan var i vattnet så skulle jag slänga i dig!”

Jonatan viftade avvärjande med händerna.

”Lugn nu, det var ett litet skämt bara, inget att hetsa upp sig för. Maria har redan förlåtit mig, inte sant?”

Han såg vädjande på henne, nu hade han den där kattungeuppsynen som troligtvis var mycket användbar på uppretade brudar.

Men inte på officershustruar…

”Nej, jag tog illa vid mig, svarade hon. Speciellt det där du sade om att jag drygade ut min lön hos någon porrfotograf i Nässjö.

Med ett rytande värdigt ett lejon dök Kasper ner i vattnet vilket fick Jonatan att blekna betydligt, han tog snabba simtag därifrån och Kasper kom upp till ytan och satte av efter honom.

Simon gav dem en begrundande blick.

”Kasper är inte lika snabb men när han är förbannad vet man aldrig. Stackars Jonatan i så fall!”

Maria kände vatten droppa ner på henne, men nu var det inte Fabio som stod tätt intill utan Anton. Det kändes skönt att ha honom där.

Åh Romeo, min Romeo.

En våt arm lades om hennes axlar och de såg efter Jonatan som just simmade runt fören på Helena med Kasper tätt efter.

”Vet du, Jonatan brukar ofta klaga på hur långtråkigt han har, men sedan du dök upp har han inte klagat en enda gång!”

Maria tittade ner på grabbarna i vattnet och de nickade instämmande.

Ilskna rytande hördes från andra sidan båten sedan såg de Jonatan komma crawlande runt aktern med Kasper tätt efter, Jonatan viftade vädjande till sina polare men fick bara flin tillbaka. Med ett vrål fick Kasper tag på hans fot och båda försvann under vattenytan. Det sista de såg var Jonatans hand som frenetiskt gjorde tecknet för hjälp.

I viken blev allt lugnt, stilla och tyst. De uppskrämda fåglarna slog sig till ro på ön igen.

Efter en stund bröt Thomas tystnaden.

”Vi ger Kasper tjugo sekunder till sedan går vi in.”

Det behövdes inte.

Efter tio sekunder kom Kasper upp till ytan, han såg nöjd ut. Jonatans huvud dök upp lite längre bort, vaksamt spanande mot Kasper och båten.

Maria hörde ett skrockande ljud, det kom från Helenas kapten som stod en bit bort. Han hade tydligen sett hela spektaklet. Anton dök i igen, så Maria gick bort till Lazar, Fabio var nämligen på väg att klättra ombord.

Som en pirat äntrar ett skepp med blicken inställd på plundring och kvinnor.

Kapten såg bort mot sitt ättelägg sedan gav han Maria en tankfull blick.

”Du ser varm ut Maria! Vill du ta dig ett dopp!”

Han slog ut med armen mot männen i vattnet nedanför.

”Inte här dock, det skulle vara som att sänka ner en guldfisk i ett akvarium med pirayor.” Sonen Fabio fick ytterligare ett ögonkast.

”Vi gör så här kära Maria. Jag brukar alltid ta mig en röka före middagen. Du kan svalka av dig på styrbords sida, så får min besättning och pojkarna bada på babords sida. Själv patrullerar jag på däck.”

Maten ombord var enkel men god. De serverades bröd, ost och vin, sedan helstekt fisk som man åt tillsammans med en tomatsallad. Till efterrätt fick de färsk frukt. Maria tyckte att hon aldrig hade ätit så gott, hon berömde Miro för den goda fisken. Han förklarade för henne att det var havets kung och drottning som han hade tillagat ”den godaste fisken i adriatiska havet”.

Lazar hade hållit sitt ord. Maria hade i förnäm avskildhet badat en stund på styrbords sida. Simmande i det ljumma vattnet såg hon solen gå ner i havet, allt var vackert och rofyllt, hon önskade bara att Johan hade varit med.

Under middagen bytte Anton diskret ut sitt tomma vinglas mot hennes fulla, hon drack bara vatten. Kaptenen fyllde raskt på när han såg hennes tomma glas och sedan såg han avvaktande på henne. Maria lyfte glaset och luktade på vinet, det doftade svagt av ek och färgen var vackert rubinröd. Hon låtsades smutta och gav kaptenen en uppskattande nick.

”Gott inte sant? Vinet kommer från min brors vingård, han producerar inga stora mängder men allt lagras på ekfat innan han säljer det till Triestes restauranger. Han är mycket stolt över sitt vin, min bror.”

Kaptenen smällde handflatan i bordet och det blev tyst i salongen. Alla verkade mätta och belåtna.

”Imorgon kommer vi in på kroatiskt vatten. Då får vi färdas med försiktighet, inget krigande pågår vid kusten men det finns andra faror som kriget har skapat. Laglöshet är en av dem. Men går allt väl så har vi nått Omis före solnedgången.”

Han reste sig upp, middagen var över.

Lazar klev ut ur salongen och ut på däck där han tände en cigarr. Hans äldste son, Fabio stannade kvar hos svenskarna. Fabio hade blivit god vän med Marco, de satt tillsammans vid bordet och diskuterade livligt.

Maria kom ut på däck tätt följd av den långe svensken, Anton.

Ovanligt mörk för att vara svensk.

Lazar skrockade för sig själv.

Fabio avskyr honom. Han sätter stopp för alla Fabios försök att bli ensam med Maria. Beundransvärt, för min son stoppar man inte så lätt.

Noga studerade Lazar Antons ansikte och kroppsbyggnad när paret gick förbi.

De är anmärkningsvärt lika han och Fabio, de kunde vara kusiner!

Sätt bara samma tjusarlockar på svensken.

Helenas blivande kapten kom ut på däck och tittade surt efter Anton och Maria. Det verkade som om alla skulle upp på övre däck och spela kort.

”Fabio kom hit till din gamle far en stund.”

Sonen ställde sig bredvid honom och såg ut över havet, fortfarande lika surmulen. Lazar suckade, han visste att Fabio inte skulle lyssna på det han sa, men han var tvungen att förmana honom.

Alla ogifta unga män i släkten är obotliga kjoljägare.

Det enda som hjälper är ett giftermål med en viljestark kvinna.

Det hjälpte till och med på mig.

”Lyssna nu på din far. De kommer inte att låta dig bli ensam med henne. De här gossarna är inga vanliga svenskar utan jag misstänker att de är soldater och erfarna sådana också. De har varit i Bosnien förut och nu ska de tillbaka. Varför vet vi inte och det angår oss inte heller. Så lyssna nu på din pappa och håll dig borta!”

Hans son vände på sig, stod nu med ryggen mot relingen och såg fundersamt upp mot övre däck.

”Marco säger att de ska hälsa på hans släktingar och se hur de har det. Han har sin gammelfarmor i Omis. Men varför följer hon med? Hon är inte tillsammans med någon av dem, inte ens den där skuggan hon har, Anton. Man skulle kunna tro att de är förlovade så överbeskyddande som han är, men det är de inte.”

Lazar drog suckande ett djupt bloss på sin cigarr. Röken ringlade upp mot himlen, där stjärnorna tändes, en efter en.

”Håll dig bara borta. Ni är för lika du och han och det inte bara till utseendet. Det behövs en ulv för att känna en ulv. Och Maria, ja var tacksam över att det inte finns några biljardköer ombord. Hon fällde din syssling Carlo till golvet hur lätt som helst.”

Hans son grinade brett.

”Berätta om slagsmålet en gång till, jag önskar jag hade varit med. Tänk att skitstöveln Carlo äntligen fick vad han förtjänade.”

Lazar var inte nödbedd utan gjorde som hans frus ögonsten ville.

Alla spelade skitgubbe utom Anton.

Han verkade vara på ett fundersamt humör där han satt på relingen en bit bort och såg ut över havet. Thomas hade sett sådant svårmod hos honom förut och han önskade för hundrade gången att han visste vad det var.

”Marco, du pratade en lång stund med Fabio, vad kan vi vänta oss imorgon?”

”Troligtvis en lugn och händelselös dag. Men det finns kriminella gäng även härute, fast de brukar inte ge sig på så här stora båtar.”

Thomas gav honom en skarp blick.

”Vad menar du med brukar inte?”

”Om de tror att det finns värdefull last ombord så kan de försöka borda oss. De här gängen är som pirater, fast de har små, snabba motorbåtar, inga skepp.”

Jonatan svor till.

”Helena har värdefull last. Jag misstänker att den gode kaptenen tjänar en bra slant på smuggling! En del av lagret under däck upptas nämligen av vapen.”

För Thomas var det ingen nyhet, Jonatan hade tidigare på dagen informerat om lasten. Han avbröt Daniel som upprört började kommenterade Helenas last.

”Vad kaptenen har i sitt lastutrymme är hans ensak men imorgon turas vi om och håller koll. Är det förstått?”

Maria såg skrämd ut men de andra nickade.

”Besättningen turas om och håller vakt de med.” sade Marco.

”Det är bra, men de är inga soldater. Det är skillnad.” svarade Thomas.

Vemodiga toner från ett munspel hördes över däcket.

Simon såg häpet upp från sina kort och betraktade Antons rygg en bit bort.

”Han har plockat upp munspelet! Jag har inte hört Anton spela sedan i somras. Jag trodde aldrig jag skulle säga det här, men jag har faktiskt saknat det. Att han spelar, alltså. Kanske den gamle Anton är på väg tillbaka?”

Resten av gänget betraktade Anton, de såg alla fundersamma ut.

”Jag undrar verkligen vad som hände på hans leave i somras? sade Marco. En Anton åkte hem, en glad, munspelande Casanova och en annan Anton kom tillbaka, dyster, tyst och inåtvänd.”

Thomas vände sig till Maria, hon kanske var lösningen på gåtan.

”Marco har rätt. Det var som om all livskraft gått ur honom när vi träffades efter vår ledighet. Jag frågade honom vad som hade hänt men han ville inte berätta. Däremot hade han ett enskilt samtal med kaptenen. Sedan i Revingehed, när du kom med ditt förslag, förändrades han igen. Mitt framför näsan på oss, blev han sig själv igen, full av livskraft. Antons förändring var en anledning till att jag följde med på den här resan.”

”Jag hörde kaptenen prata med löjtnanten, han hade haft ett enskilt samtal med Anton eftersom han blivit så vårdslös, dödsföraktande vårdslös.” sade Marco.

”Vilket han slutade upp med, kaptenens samtal hade effekt men han fortsatte vara lika inåtvänd.” sade Daniel.

Jonatan rynkade lite på näsan.

”Snart nog ångrar du dina ord Simon, när han har spelat samma visa om och om igen. Jag kommer ihåg hur du brukade klaga. Förresten så fattas det en sak om gamle, gode Anton fullständigt ska var tillbaka.”

”Vad är det?” frågade Maria.

Simon såg upp från sina kort.

”Att han börjar jaga brudar igen. På campen fanns det få brudar och alla höll hårt på sig. De enda som hade sitt på de torra var gifta par som arbetade där. Vi andra fick bara gå och sukta. Det gällde alla beväringar utom Anton. Det var tvärtom, brudarna suktade efter honom.”

Jonatan tillade.

”Jasna, vår första tolk, hon blev av med jobbet på grund av Anton. Efter det fick vi inga fler kvinnliga tolkar utan fick klara oss med Marco. Sedan var det sjuksköterskan som plötsligt förflyttades till camp Sleipner, alla trodde hon ville komma närmare sin man i staben, men vi visste bättre. Anton hade charmat trosorna av henne.”

Maria såg skeptisk ut.

”Det låter som en helt annan Anton än den jag känner!”

Jonatan viftade med sina kort, han ville återuppta spelet igen.

”Nu tar ju Anton hand om dig, så se upp. När du börjar gå omkring med ett belåtet flin på läpparna Maria, då vet jag att allt är som vanligt med Anton igen.”

Kasper fnös högljutt.

”Sluta larva dig, att Maria är som en syster för Anton, det kan vem som helst se. Och bättre skydd kan hon inte ha!”

”Det är bra att jag har fått veta detta, sade Maria och såg fundersam ut. Ibland verkar han vara på väg att berätta något för mig, men hejdar sig i sista stund.”

”Det är verkligen något som tynger honom sade Thomas till henne, jag skulle bli tacksam om du tog reda på vad.”

”Ok. Jag ska försöka ta reda på vad det är, men jag tänker inte pressa honom.”

Jonatan studerade sina nya kort.

”Vi är alla tacksamma Maria, men inte så tacksamma att du slipper bli spöad i skitgubbe. Kom igen, nu spelar vi.”

Natthimlen var beströdd med stjärnor och inga elektriska ljus störde deras sken. Särskilt en stjärna på himlen lyste klart rakt ovanför och gjorde havet till silver. Det var ett tag sedan han spelat munspel, men ikväll ville han spela igen. Kaptenen hade ofta bett honom spela just den här låten, ”The Minstrel Boy” trots de andras stön och protester. Ingen av grabbarna gillade sorgsna irländska ballader.

Bara jag och kaptenen.

De höll på att smälla av första gången, grabbarna, när kaptenen kom in på förläggningen i Revingehed och bad mig spela upp låten en gång till. Alla i rummet frös till is, ingen trodde att kapten Stenansikte lyssnade på musik eller kunde texter till gamla ballader. I början trodde vi inte han var mänsklig ens, så hårt pressade han sig själv och oss.

Sedan sa han att den låten var en hyllning till soldaten som gick i krig, soldaten som gjorde något, dog för det han trodde på.

Anton satte munspelet till läpparna och spelade melodin en gång till.

The minstrel boy to the war has gone,

In the ranks of death you’ll find him;

His father’s sword he hath girded on,

And his wild harp slung behind him;

“Land of Song!” cried the warrior bard,

“Tho’ all the worlds betray thee,

One sword, at least, thy right shall guard,

One faithful harp shall praise thee!

Anton blev avbruten i sitt spelande, någon knackade honom på axeln. Han vred på huvudet i tron att det var Simon som ville att han skulle spela ”Whiskey in the Jar”, den enda folksång gick an hos Bravo eftersom Thin Lizzy hade spelat in den på 70-talet.

Men det var inte Simon som hade knackat på axeln.

Det var Fabio.

De stod alla längs med relingen och Marco såg på Maria att hon inte tyckte om det.

Anton och Fabio slogs.

Enligt dem var det en träningsmatch, båda var nämligen medlemmar i karateklubbar.

Hur visste Fabio att Anton tränar karate? Vi har snackat mycket men jag har inte nämnt det. Marco kom då ihåg vad Anton sa en gång om karate.

”Vi som utövar karate kan se på en okänd person om han eller hon också gör det. De rör sig på ett visst sätt, har ett särskilt självförtroende. Det märks.”

Fabio såg det på Anton.

De hade tyst och lugnt städat undan på däck och bett kortspelarna flytta på sig. Sedan hade bägge bugat. Anton hade lärt Marco några olika kata, men vad Fabio och Anton gjorde nu var något helt annat. Sekunden efter de bugat mot golvet, exploderade båtdäcket i en serie våldsamma slag och sparkar.

När Anton tränade oss, höll han igen, men ingen av dem håller igen det minsta!

Det här är ingen träningsmatch!

Visste klubbarna om vad de gör just nu, så skulle bägge bli av med sitt medlemskap.

Han gick bort till Maria och såg hur hon ryckte till när Fabio fick in en hård spark på Anton.

Jonatan kom också fram.

”Hur bär du dig åt? Igår fick Thomas slåss med Carlo på grund av dig och nu är det Antons tur.”

Det kom inget svar, hon iakttog spänt slagskämparna. Nu var det Fabios tur att fällas till marken, men han kom snabbt upp på fötter igen. Marco såg att Fabio och Anton var jämlikar. Båda är lika bra.

”Det här handlar inte om Maria, Jonatan. De slåss eftersom de är så lika varandra. Jag har snackat med Fabio och han och Anton är verkligen lika, både till utseende och till sättet.  Mamma säger alltid när jag och pappa bråkar, att man inte kan ha två tuppar i en hönsgård, de börjar alltid slåss.”

”Så sade Jonatan eftertänksamt, de gör upp om vem som är högste tuppen. Vet du Marco, du har en imponerande förmåga att lägga märke till saker.”

Nu svettades både Anton och Fabio men fortfarande gav de varandra så mycket stryk de bara kunde.

Och ingen av dem verkar ge sig!

Marco vände sig mot Maria igen men hon stod inte där längre. Han såg sig runtomkring. Sedan stötte han till Jonatan som var helt uppslukad av slagsmålet.

”Vart tog hon vägen?”

Till slut förstod Miro vad hon ville.

Men det var inte hon som var kapten på skutan, så han ropade ner till Lazar som stod och rökte i fören. Lazar och Miro diskuterade en kort stund sedan kom det en grymtning från kaptenen och Miro gjorde äntligen som hon önskade. Maria kikade spänt ner mot däck. Både Anton och Fabio slogs för fullt. Hon såg även Lazar, Lino och Tito, den buttre maskinisten, komma upp på övre däck.

Anton undvek att använda högerhanden och Fabio verkade ha ont i revbenen men ändå fortsatte de.

Miro klappade henne på axeln och visade nätet som kom upp ur vattnet. Det glittrade och glimmade och vattnet dröp om det.

Det är inte jättemycket, men tillräckligt.

Hon gjorde tummen upp och Helenas kock styrde kranen så att nätet hamnade över slagskämparna. De märkte inget av det som pågick över deras huvuden men alla andra tittade upp och backade snabbt undan.

Som ett silverregn i stjärnljus föll fiskarna rakt ner på Anton och Fabio.

Anton kom ut på däck, han hade tvättat av sig men de andra vägrade låta honom sova i hytten. De påstod att han stank av fisk och hade slängt åt honom hans sovsäck och liggunderlag.

Att knacka på hos Maria var ingen idé, hon var fortfarande arg på honom och hade till och med reglat hyttdörren.

Efter hennes behändiga fiskregn så tog matchen slut.

Både han och Fabio hade blivit beordrade av Lazar att plocka upp all fisk som låg spridd över däck. Sedan hade de fått svabba däcket på Helena medan en brummande och muttrande kapten sett på.

Jag förstår inte italienska men jag förstod innebörden ändå.

Varken han eller Fabio hade sagt ett ord men sneglat på varandra. Fabio hade ont, det såg Anton, och själv rörde han sig inte så smidigt han heller.

När vi stod där, blöta med all fisk utspridd kring fötterna så hade Marcos ropat så det hördes över hela båten. Först på göteborgska, sedan på italienska.

”Maria har en gång för alla bevisat, att båda två är lika stora slagskämpar och lika stora idioter!”

Kommentaren hade mötts av jubel och applåder, sedan hade kaptenen bjudit in alla på något ”stärkande” i salongen.

Ja, förutom mig och Fabio.

Medan de festade i salongen plockade vi fisk.

Anton klättrade barfota upp på övre däck och gick över det skinande rena däcket. Han hejdade sig tvärt, mitt i steget. Det fanns bara ett bra ställe på däck att sova på och det var redan upptaget.

Något på lyset plockade Daniel fram sin förbandsväska. Alla i hytten sov redan, Kasper snarkade som ett helt sågverk.

Vad bjöd han på egentligen Lazar, plommonbrännvin?

Starkt var det i alla fall, alla blev berusade utom Maria. Märkligt, hon som är kvinna och väger mycket mindre borde ha blivit mest berusad.

Istället blev det Kasper, som egentligen tål alkohol bäst av oss.

Daniel stannade upp med utrustningen i handen.

Det är något som jag har missat, men vad?

Han hittade sina patienter uppe på däck, pratande och skrattande på engelska. Inte bara Anton hade blivit utkörd på grund av fisklukt utan även Fabio. På rygg med armarna under huvudet låg de sida vid sida, utsträckta under stjärnorna, sinnebilden av två goda vänner.

Man kan inte tro att de två timmar tidigare försökte spöa upp varandra.

Bredvid dem stod en grön flaska med en grov kork i och två glas.

Båda vred på huvudet och grinade mot Daniel, tänderna lyste i mörkret. Fabio satte sig upp.

”Doctore Daniel! Vi pratar om kvinnor, kom och gör oss sällskap.”

Han försökte tjänstvilligt lägga ut en filt åt Daniel men filten gled hela tiden ur hans händer. Fabio rynkade på pannan och muttrade på svavelosande italienska åt den bångstyriga filten.

Anton fortsatte blicka upp på natthimlen och rösten var lätt sluddrig.

”Daniel vill inte prata om kvinnor Fabio, hans hjärta är krossat.”

Fabio kom ostadigt på fötter och kramade om Daniel som fick ta ett hårt tag om honom, annars hade de båda trillat omkull.

”Mitt också, mitt hjärta är också krossat. Kvinnan jag dyrkar slänger fisk på mig.”

Fabio släppte plötsligt taget om Daniel och slog ut med armarna i en dramatisk gest som fick honom att ragla in i skorstenen med en dov duns. Han verkade inte märka det utan såg anklagande upp mot den i hans tycke likgiltiga natthimlen.

”Fisssk!”

Daniel fick Fabio att sätta sig ner men då reste Anton på sig, klappade omständligt om sin nye vän och stödde sig sedan tungt på Daniel.

”Det kunde vara värre Fabio, mycket värre. Daniels kvinna, hans livs kärlek Karin, slog honom! En knytnäve rakt i ansiktet, på vår snälle, snälle Daniel.”

Båda såg de på honom, de hade nästan tårar i ögonen.

Daniel suckade, nu såg han att kaptenens gröna flaska var tom, de hade druckit upp alltihop.

De är fulla som kajor båda två!

Under stort besvär och mycken möda lyckades han bandagera Fabios revben och Antons hand. De bägge slagskämparna var inte till någon hjälp.

De skulle hela tiden klappa om honom på ett tröstande sätt.

Bägge förklarade sluddrande att de inte hade det minsta ont, utom Fabio som hade ont i sitt hjärta och där ville ha extra stort bandage som han kunde visa för Maria.

Bägge flödade över av medkänsla med honom, att han tog hand om dem, när han själv led så stora kval. Fabio sade långa, bittra meningar på italienska där namnen Karin och Maria kunde höras.

”Hälsa på mig sedan, Daniel så ska du få träffa trevliga, varmblodiga italienskor, inga kalla svenskor som slåss och kastar fisk! Lova att du kommer!”

Daniel lovade.

Han blev förvånad över hur glad han blev av Fabios inbjudan.

Märkligt, uppbrottet från Karin känns så avlägset, ändå har det bara gått tre dygn.

Det gör inte längre ont att tänka på henne.

Tillbaka i hytten klädde han tyst av sig och lade sig i sin koj. Kasper snarkade på men han var inte längre ensam om det. När Kaspers snarkning tonade ut fyllde Simon i med sin.

Det känns som om jag är tillbaka på Camp Sleipner när jag hör dem.

Daniel låg länge och stirrade upp i ingenting, han tänkte på Karin och deras liv i lägenheten i Huskvarna.

Jag trodde det aldrig skulle gå över men smärtan försvann lika fort som blåmärket på kinden bleknade bort.

Han kände sig skuldmedveten över det men ändå lättad.

Det gör inte ont längre.

Genom den öppna ventilen hördes svagt tonerna från Antons munspel. Daniel slappnade av, melodin och texten till The Minstrel Boy hade han hört så många gånger på campen, när livet varit så enkelt och alla svar så självklara.

Thomas har rätt, jag har förändrats.

Anton spelade den vemodiga melodin en gång till, Daniel mindes texten till andra versen. Inom sig såg han en irländsk soldat i enkla kläder med en harpa på ryggen och ett svärd i handen, slåss mot en överväldigande fiendestyrka.

The Minstrel fell! But the foeman’s chain

Could not bring that proud soul under;

The harp he lov’d ne’er spoke again,

For he tore its chords asunder;

And said “No chains shall sully thee,

Thou soul of love and brav’ry!

Thy songs were made for the pure and free

They shall never sound in slavery!

Daniel rullade över på sidan. Munspelet tystnade och en ensam stjärna sken in genom båtventilen. En tanke slog honom lika klar som stjärnan som lyste upp hyttgolvet.

Men den som har förändrats mest är Anton.

Daniel visste att han nästan hade svaret på gåtan. Vad som hade förändrat Anton så, och vad som drev Anton nu.

Han är som pojken i balladen.

Båda har samma mål.

Men Daniel fick inte tänka klart.

Sömnen kom som en tjuv om natten och tog tanken ifrån honom.