Kapitel 17 Släktträff

Helena passerade Omis som låg där hav och flod möttes.

Staden var en märklig blandning av ett virrvarr av urgamla vitrappade hus och sterila betonghöghus i sjuttiotalsstil. Ett gammalt torn vakade över staden och högre upp där bergen tvärt reste sig, såg man resterna av en stor borg.

Lazar hade ropat upp henne till styrhytten.

Bravoteamet var fortfarande kvar under däck och hade lillejul i Helenas lastrum. De hade fått ett erbjudande från kaptenen, att ta vad de behövde av vapenlasten. Under däck insåg Maria snabbt att om Kasper var teamets kvartersmästare så var Simon deras vapenexpert. Med flinka fingrar satte han ihop vapen och matade in ammunition i magasinet. Sedan under mycken munsvada plockade han ut vad gruppen behövde.

Maria log.

Simons glada stämma hördes ända upp på däck, när han bröt upp lådor och öppnade förpackningar.

Lillejul för de andra men julafton för Simon!

Maria och Lazar var ensamma. Besättningen var fullt sysselsatta, piraterna var bundna till händer och fötter samt placerade under däck. De skulle alla lämnas över till slovensk polis, där de enligt kaptenen var efterlysta.

Lazar pekade mot den lilla staden.

”Det här var en gång i tiden ett piratnäste. Ser du ruinen där uppe? Det var deras borg och tornet nedanför vaktade vägen upp. Bara en åsna i taget kunde ta sig upp till fästet.

Omis har alltid haft dåligt rykte och det sägs att man inte kan lita på människorna här.”

Lazar gav Omis en sista blick innan han styrde Helena längre söderut.

”Det är bara prat. Människorna här är varken sämre eller bättre än på andra platser. Fast ättlingar till pirater är de allt!”

Han stod tyst en stund med sina väldiga händer om rodret. Hans tystnad besvärade inte Maria, hon trivdes bra ihop med Helenas kapten och önskade att hon kunnat stanna kvar.

”Vi är snart framme och då skiljs våra vägar.”

Pannan under det lockiga håret rynkades.

”Du är en enastående ung kvinna och det finns bara ett fel hos dig!”

Han gav henne en spjuveraktig blick.

”Det är att du är gift. Du hade nämligen varit den rätta kvinnan för min Fabio. Han behöver en stark kvinna vid sin sida, en hustru som håller ordning på honom. Nu är du bara kött och ben, alldeles för mager för min smak, men du har breda höfter, vilket garanterar många barnbarn.”

Maria visste inte vad hon skulle säga utan sneglade generad ut genom fönstret. Nere på däck tittade Fabio upp och log sitt oemotståndliga piratleende mot henne och Maria kände hur hon rodnade. Båda sidofönstren till styrhytten stod vidöppna.

Hörde han det om mina höfter?

Vid åsynen av sitt ättelägg brummade Lazar till.

”Titta på den kanaljen, han är sin mammas stolthet och en källa till ständig oro för sin far!”

Han lutade sig ut ur styrhytten och ropade något på smattrande italienska, vilket fick Fabio att skynda iväg men först bugade han chevarelskt mot Maria.

Tack och lov att Bravo är under däck och inte hörde det där om mina höfter!

Maria drog några djupa andetag och kände till slut hur hettan i ansiktet upphörde.

”Du får mig att rodna som en ung skolflicka, kapten.”

Lazar skrattade lika bullersamt som när de möttes första gången.

”Det är ett tag sedan jag fick unga kvinnor att rodna, Fabios mamma satte stopp för det! Det är synd att du inte kan gifta dig med min son, för jag är säker på att familjeföretaget hade blomstrat med dig vid rodret!”

Lazar tystnade tvärt, sedan suckade han djupt.

”Du har vår vänskap, Maria. Och jag är helt säker på, att om ett tag får vi ett meddelande där ni vill bli hämtade och har en man mer med er!”

Maria svalde en klump i halsen. Lazars höga tankar om henne blev nästan för mycket.

Jag får inte börja gråta nu!

”Du och Fabio har min vänskap och tack. Helena har känts som ett hem under den korta tid vi har varit ombord.”

Det var allt hon kunde säga, sedan kom tårarna och satte stopp för fler ord. Hennes tårar verkade inte bekomma kaptenen det minsta, istället räckte han Maria en näsduk och tog själv upp en till som han torkade sig i ögonen med.  Maria torkade tacksamt bort tårarna med den stora rutiga bomullsnäsduken.

Jag glömmer att jag inte längre är i Sverige. I den här delen av världen blir ingen dödsförskräckt av tårar.

Avlastningen i den lilla hamnen gick snabbt.

Maria hade fått björnkramar av Fabio och Lazar. Kaptenen hade viskat något, det lät som en bön och sedan pressat ett litet föremål i hennes hand. Lazar och Fabio gick sedan ombord och med dunkande motor lämnade Helena dem där på den slitna, skräpiga piren bland vraken av halvt sjunkna fiskebåtar.

Maria torkade bort en tår ur ögonvrån och öppnade sedan sin hand. En liten guldmedaljong låg där och glittrade i solskenet. Försiktigt öppnade hon locket och inuti fanns en utsökt målad bild av Jungfru Maria.

Ave Maria.

Han bad Ave Maria för mig.

Hon knäppte kedjan runt halsen och vinkade ut mot fiskebåten.

Sedan lämnade även Bravo piren och hamnen, lika hastigt som de kommit.

Gruppen rörde sig som ett svenskt förband i fientlig terräng i enlighet med Thomas order.

Han hade ställt sig framför hela teamet när de väntade på att båten skulle lägga till och granskat dem noga innan han började tala.

”Ingen av oss trodde att vi någonsin skulle komma tillbaka hit, men Maria fick oss att återvända. Vår mission är att befria kaptenen. Så obemärkta som möjligt ska vi ta oss till byn Kosara där kaptenen blev gisslan. Där i byn hänger det på Maria, men jag är övertygad om att hon får fram den information som vi behöver. Sedan befriar vi kaptenen, lämnar honom på campen utanför Tuzla och själva tar vi oss ut ur Balkan, lika obemärkt som vi tog oss in.”

Bakom Thomas kom kusten allt närmre och här växte skogen ända inpå vattnet. Den bestod av små förvridna tallar vars rötter klängde sig fast mot klipporna.

”Vi är en privat militär styrka och alla har sina särskilda uppgifter.

Jag för befäl, Jonatan – spaning, Marco – tolk, Daniel – sjukvård, Anton – prickskytt och Marias livvakt, Simon – vapen och motorer och Kasper - kvartersmästare.

Men kom ihåg! FN: s blåa hjälmar och västar skyddar oss inte längre. Vi är helt ensamma i fiendeland. Men vi är inga civila! Vi är soldater, ett militärt förband och så länge vi håller ihop som ett sådant kan ingen eller inget hejda oss! ”

En sorts iver fanns nu hos Bravo, detta de gjorde nu, var de bra på och utbildade för. Thomas var stolt över Bravo och visste att den välbekanta spänningen steg i kroppen hos allihop men han visst också att allihop tyckte om det.

En snickare känner sig stolt över sitt handlag med hammaren, en lärare över sitt handlag med eleverna. Så kan även krigaren känna sig stolt över sitt handlag. Vi söker inte strid men om striden kommer till oss.

Då gillar vi läget.

Handlaget testas och är vi bra nog,

överlever vi.

Thomas gick först med Marco och Jonatan.

Sedan kom Daniel, Maria och Anton. Simon och Kasper bildade eftertrupp. Marco hade snabbt fört bort dem från hamnen och sedan motorvägen och ledde dem nu längs slingriga grusvägar, förbi rostiga skjul och torra olivlundar. Ingen sade något, all kommunikation skedde med handsignaler. Vid tre tillfällen hade de gömt sig vid sidan av vägen, då fordon passerat. Så långt som möjligt ville de osedda ta sig till släktgården.

Samtliga bar tung packning men höll vapnen dolda. Här vid kusten pågick inga strider, att skylta med vapen var onödigt.

En nöjd Kasper hade fördelat all materiel de fått av Lazar och nu hade hela gruppen skyddsvästar, vapen och ammunition. Inga hjälmar, eftersom de inte befann sig i krigszonen och de kunde väcka onödig uppmärksamhet. Alla hade även dolt skyddsvästarna under jackan. Enligt Fabio var just hjälmar och skyddsvästar så gott som omöjliga att få tag på i Balkan. Bravo hade tänkt handla militär utrustning av Marcos farbröder, vilka hade ett omfattande kontaktnät. Bravo hade till Kaspers stora belåtenhet sparat in en rejäl slant.

Solen låg lågt vid horisonten men det var fortfarande olidligt hett. Maria kände svetten rinna på ryggen. Ungefär fyra kilometer hade de kvar att gå innan de var framme. Samtidigt som ryggsäcken och väskorna var tunga var hennes steg lätta.

Varje steg för mig närmare Johan.

Hon mindes sista gången hon såg honom, när han gick iväg med raska steg mot grindarna på Revingehed.

Så många gånger som jag har suttit i bilen och väntat utanför Eksjö Garnison. Han var en grön prick bland andra gröna prickar över den vidsträckta kaserngården men alltid kände jag igen honom på hans gång. Och alltid blev jag lika glad och varm inombords när jag såg honom komma.

Maria lyfte blicken från vägens damm och iakttog Thomas.

Det kunde lika gärna ha varit Johan som gick där framme.

Hon kom på sig med att önska att det verkligen hade varit så men sköt snabbt undan tanken.

Meningslöst!

Thomas måste ha känt något för han vred på huvudet och gav henne en hastig blick innan han åter vände uppmärksamheten framåt.

Maria skämdes för utan Thomas hade hon aldrig kommit hit.

Känslor är som bortskämda barn läste jag en gång.

Och jag som är en extrem känslomänniska.

Hur ska det här gå…

Men hon bet ihop, ökade på stegen och gjorde som kvinnor alltid gjorde och var väldigt bra på.

Förträngde.

Bravo gjorde plötsligt halt, stigen de gick på tog slut och en asfalterad gata tog vid.

De hade kommit fram till Omis utkanter. Små vita hus låg tätt bredvid varandra längs hela gatan som slingrade sig ända ner till Omis centrum. Den östra delen av staden var en enda utsträckt brant ner mot havet, täckt av ett gytter med hus och små ingärdade trädgårdar. Marco förklarade att det inte var långt kvar.

”Fem minuter längs den här gatan sedan kommer vi till höghuset ni skymtar där borta. Då ska vi genom en grind i muren på vägens högra sida och uppför en brant trappa som leder till min farmors ägor.”

Från att ha rört sig i ett nästan öde landskap var nu här varje steg de tog observerat. Människorna i husen, på sina verandor och balkonger var vaksamma, det märktes att de undrade vart gruppen var på väg. Några barn sprang fram men blev bryskt inropade av en gammal kvinna. Bilarna som stod parkerade var slitna och gamla. En Zastava var fullständigt täckt med ett virrvarr av slingrande rankor som kröp in och ut genom de trasiga rutorna. Husens fasader var eftersatta i skötsel men de små trädgårdarna innanför staket och murar var välskötta och grönskande. Men, utspridda längs hela gatan, fanns hus som stod tomma med krossade fönsterrutor och övergivna, förtorkade trädgårdar. Marco blev blekare och dystrare för varje steg som de tog.

Thomas undrade hur det var med honom.

”Jag lekte här som barn, vi hälsade på varje sommar. Ser du det tomma huset med skotthål i väggen? Där bodde en av mina bästa kompisar. Och den raserade moskén med välta gravstenar, den beundrade jag som liten, den var så fin och välskött. Jag gick ofta dit och läste namnen på alla gravstenarna. Min kompis brukade följa med för hans släkt låg begravd där, de var alla muslimer. Jag hade många kompisar här, vi brukade spela fotboll eller springa nerför alla trappor och bada i havet. Och nu… är de alla borta. Husen de bodde i står tomma.”

Thomas visste vad Marco lämnat osagt.

Vi har sett spåren efter etnisk utrensning förut.

I en by kunde det vara kristna hus som stod tomma och plundrade, i en annan muslimska.

Marco drog ett djupt andetag och ledde dem sedan vidare men såg sig inte längre om utan höll blicken riktad framåt.

Bredvid en liten lådliknande affär satt ett gammalt par och åt kvällsmat. Bord och stolar stod direkt på gatan, bakom fanns en mörk, trång dörröppning som ledde in till deras hus. Mannen i sin ålderdomliga rullstol och den lilla spindeltunna kvinnan såg förskräckta ut när Bravo dök upp i kröken på deras gata. Mannens sked föll ner på asfalten med ett klingande ljud.

Marco höll upp en hand och de gjorde halt.

Thomas såg skuggor röra sig inne i affären, tre män kom hotfulla ut genom dörröppningen, en av dem var beväpnad.

Det syns på dem att de är beredda på det värsta.

Bravo såg till att hålla sina händer synliga och orörliga.

Marco plockade försiktigt upp skeden och höll fram den mot paret medan han yttrade några ord. Sakta, sakta slappnade gamlingarna av och gubben sträckte ut sin magra, darrande hand och tog emot skeden. Den lilla gumman linkade fram och kramade om Marcos händer, lättad svarade hon honom med en ström av ord.

Marco vinkade fram resten av teamet.

”De är vänner till farmor, de säger att allt är bra med mina släktingar uppe på gården.” Gumman vände sig om och ropade något till männen i dörröppningen. De verkade slappna av och drog sig in i butiken igen. Därinne lyste ett enda lysrör och de flesta av hyllorna stod tomma.

Gumman skyndade in och kom glädjestrålande ut med en plastdunk och en samling udda glas på en bricka. Till sin mans stora belåtenhet hällde hon upp sprit och bjöd laget runt. Han suckade högljutt av belåtenhet efter att han tömt glaset i ett enda svep. Ingen verkade märka att Maria och Anton bytte glas. Hon fick hans tomma, som hon låtsades dricka ur. Efter att alla druckit upp pekade den lilla gumman uppfodrande på Marco.

”Hon säger att vi inte får låta min farmor vänta längre.”

Jonatan såg förvånad ut.

”Vänta? Men hon vet inte om att vi kommer!”

Marco suckade lätt.

”Jag har berättat för er om min farmor. Hon är väldigt respekterad här i trakten och har en otäck förmåga att veta saker i förväg. Det finns de som är rädda för henne, det sägs att hon kan sätta onda ögat på folk. Jag känner fullvuxna karlar som hellre går långa omvägar än möter henne öga mot öga. Det skulle inte förvåna mig det minsta om hon just nu sitter i sin stol på verandan och väntar på oss.”

Marco tog farväl av gamlingarna och de fortsatte längs med gatan. Nu var stämningen ändrad. Barn kom ut på gatan igen, folk vinkade till Marco, ropade hans namn och hälsningar. Marco vinkade leende tillbaka och ledde gruppen vidare längs med en hög mur.

Plötsligt ryggade Maria förskräckt undan, i ett hål i muren låg en orm. Den hade lyft sitt huvud och tungan spelade. Marco som såg hennes bestörtning, förklarade lugnande att ormen inte var giftig och att hålet var ett dräneringsrör för regnvatten.

”Det finns sådana rör överallt här, mellan hus och i murar. När det regnar, väller regnet ner i stora flöden från bergen ovanför. Men nu, när det är torrt är hålen ormarnas favoritställen.” Maria såg på barnen som lekte framför höghuset på andra sidan gatan, de verkade inte bry sig om ormen som låg och väste i sitt hål bara några meter bort.

De stannade vid en öppning i muren där en gammal vacker smidesgrind dolde en brant och smal stentrappa. Marco öppnade grinden och de klättrade uppför de tvärbranta, trånga stegen. Maria försökte göra sig så smal som möjligt med tanke på fler ormar.

Om jag ändå hade haft en käpp att mota ormar med.

Anton knackade henne på axeln och höll upp en pinne som Maria tacksamt tog emot. Med pinnen i handen kände hon sig lite bättre till mods.

De kom ut i en välskött olivlund där en grusväg ledde upp till ett fyrkantigt, vitrappat hus. Runt huset låg en trädgård och på den högra sidan fanns en altan med en stor pergola där vindruvor slingrade sig. Under vinrankorna satt en rundlagd, svartklädd gumma och betraktade lugnt Bravoteamet. Hon var liten till växten, krum av ålder men rösten var stark och befallande.

”Dobar dan Marco!”

Innan ljudet av hennes röst dött ut hördes rop och steg, dörrar öppnades och kvinnor dök upp från gårdens alla skrymslen och vrår. Bravo lät Marco gå i täten och Marcos alla släktingar ilade honom till mötes. Han blev kramad och kysst, rufsad i håret och kysst igen. Sedan fick de syn på resten av gruppen och Maria.

Det blev plötsligt tyst, därpå upptogs ett upphetsat pladder, armar viftade och pekade på Maria och sedan Marco. Marco försökte avbryta sina fastrars och kusiners svada men de brydde sig inte om honom utan ropade upp till den gamla kvinnan. Hon nickade bekräftande, vilket gjorde de andra kvinnorna ännu mer uppspelta, nu var det Marias tur att bli pussad och kramad.

Och över allt ståhej hördes gummans skrockande skratt.

Marco var nu helt bortglömd av sina fastrar, hans bruna ansikte var rött ända ut i örsnibbarna. Med en uppgiven min betraktade han sina kvinnliga släktingar som svärmade kring Maria. Flera gånger hade han försökt förklara för sina släktingar men ingen brydde sig om honom. Kvinnorna drog med sig Maria upp på verandan.

Simon gick fram till Marco.

”Jag behöver inte förstå kroatiska för att begripa vad som pågår. De tror att ni är förlovade!”

Marco torkade resignerat svetten ur pannan.

”Du har rätt och ikväll blir det fest här på gården. Mina fastrar vill fira och farmor har gett sitt samtycke. Ni ska alla vara med så försök inte dra er ur!”

Jonatan som lojt betraktade Marcos söta kusiner uppe på verandan gav honom en sned blick.

”Finns det anledning till oro? En förlovningsfest kan väl inte vara så farlig?”

Marco gav honom en lika sned blick tillbaka.

”Vänta och se, Jonatan, vänta och se.”

Han började gå uppför trappan men hejdade sig mitt i steget.

”En sak till, bär skjorta på festen.”

Jonatan ställde ner sin packning i skuggan under ett apelsinträd. Resten av teamet gjorde likadant.

”Så nu ska man på en liten släktträff på en gård i Kroatien.”

Han såg sig omkring i den lugna, lantliga miljön. Bland olivträden gick en åsna och betade och bakom huset hördes hönor kackla. Ute på backen stod en ålderdomlig traktor som genast väckte Simons och Kaspers intresse men Jonatan var redan uttråkad. Han gäspade stort.

”Gör mig en tjänst killar och väck mig om jag skulle somna av leda under middagen, jag vill ju inte förolämpa Marcos farmor.”

Hans trasiga skjorta fladdrade till där han hoppade runt med en kvinna i famnen. Gården var packad med folk och alla dansade. Det kändes som om han hade dansat i timmar. Vartenda fruntimmer hade dansat runt med honom, från Marcos fastrar till gamla skröpliga gummor. I ett hörn på altanen satt tre gubbar och musicerade oavbrutet på sina instrument.

Jonatan mindes sina ord.

Somna av leda, ingen risk i det här sällskapet!

De hade blivit väl omhändertagna, blivit visade till sina rum och fått tvätta av sig. Angenäma matdofter hade sakta spridit sig över gården när teamet slog sig ner på trappan och såg solen sjunka ned i havet. Marcos farbröder dök efter en stund upp och hälsade betydligt stillsammare på svenskarna och alla fick varsitt glas slibovitch i handen att smutta på.

Jonatan och de andra, såg fram emot en lugn kväll med god mat och dryck.

Den illusionen bröts snabbt, för uppför trappan och vägen till gården strömmade det in män, de flesta gamla, varav tre hade instrument med sig som de glatt spelade på.

Marco hann instruera svenskarna innan kaos utbröt.

”Finn er i det, det här är en tradition i pappas släkt!”

Först rusade hopen fram till Marco och under tjo och tjim rev de sönder hans skjorta. Sedan var det farbrödernas tur, de skrattade bara och höll ut sina händer för att underlätta. Marco ropade något och höjde sitt glas mot svenskarna. Alla sex svenskar fick sina skjortor sönderrivna, knappar rök och tyg sprack. Den alltid lika prydlige Daniel hade bleknat och backat undan när hans tur kom.

Hans skjorta blev värst sönderriven.

Därefter vällde det, som en tidvattensvåg, kvinnor i alla åldrar uppför backen, alla hade mat eller dryck med sig. De skrek av förtjusning när de såg männen med sina sönderrivna skjortor och ett nytt pusskalas satte igång. Marcos farmor satt uppe på verandan och tog emot alla gäster, skyndsamt plockades det fram fler bord och stolar när ännu fler besökare strömmade till. Förlovningsfesten hade börjat.

Vi har ätit, skålat, dansat och ätit skålat och dansat.

Han kände hur spriten och vinet klunkade runt i magen. Daniel skuttade förbi med en av Marcos söta kusiner, glasögonen hängde på sned och så gjorde hans skjorta.

”Du ser inte det minsta sömnig ut, Jonatan!”

Här fanns ett överskott på kvinnor, när dansen var slut stod andra kvinnor i kö för att få dansa med svenskarna. Populärast var Kasper som visade sig vara en duktig dansare och med sina starka armar kastade han upp de mest stadiga matronor i luften.

Musikerna fortsatte oförtrutet att trudelutta på sina instrument och Jonatan tyckte folkmusiken var en ren plåga.

Tja, det kunde ha varit värre, de kunde ha spelat svensk schlagermusik!

Jonatan försökte slinka ut till männen som stod nedanför verandan och rökte men en av fastrarna slet upp honom på dansgolvet igen.

Han hörde Maria skratta, hon hade noterat hans försök att smita iväg.

Det var säkert hon som skickade fastern efter mig och varför får jag dansa med fastrar hela tiden?

Maria virvlade förbi i armarna på en farbror, hennes fötter nuddade knappt golvet. Hennes oskyldiga uppsyn bekräftade hans misstankar.

Jag börjar faktiskt undra om vi gör kaptenen en tjänst?

Men han kan ju alltid förlänga sitt kontrakt med FN.

Simon, som dansade med en annan av Marcos söta kusiner, ropade till honom.

”Du ser inte det minsta sömnig ut!”

Jonatan suckade inombords.

Varför sa jag det där om tråkiga släktkalas? Jag kommer att få höra det till leda innan festen är över.

Dämpade ljud väckte henne och hon öppnade ögonen. Det allra svagaste ljus smög in genom fönstret, solen var på väg upp. Marcos kusiner klädde tyst på sig och lämnade rummet. Maria delade rum med två av dem, båda hade på haltande engelska frågat ut henne om svenskarna och Thomas, Jonatan och Anton i synnerhet.

Maria log när hon tänkte på nattens firande.

Som vi fick dansa. Till och med oförtröttlige Jonatan hade visat tecken på utmattning.

Det märks att människorna här lever under krigets skugga, de var nästan maniskt uppspelta över min och Marcos så kallade förlovning.

Maria rusade plötsligt upp ur sin säng, akut spyfärdig.

Ska det aldrig gå över?

I fikonträdets skugga väntade den gamla på henne.

Maria hälsade god morgon och slog sig ner. En av fastrarna, Biba, kom ut med tre små kaffekoppar som hon ställde ner på bordet. Morgonluften kändes frisk men solstrålarna som letade sig ner mellan grenverket, lovade en het dag. Någon hade redan vattnat i trädgården, på betongplattorna fanns mörka avtryck efter vattenpölar. Maria såg sig omkring, på bordet och metallstolarna med ryggar av flätat, färgat plastband. Möbleringen och alla plastsaker gav henne känslan av att vara förflyttad till sjuttiotalet.

Biba försvann in i husets dunkel och kom ut med bröd och honung. Ur koppen framför Maria steg en ljuvlig, aromatisk doft.

De gör ovanligt gott kaffe.

Kvällen innan hade hon frågat hur de tillagade sitt starka, mörka kaffe. Det visade sig att de malde först kaffebönor i en liten kvarn, sedan kokades de med vatten i en bytta. Kaffet serverades i minimala koppar och hälften i koppen var sump. Som tilltugg fick man grovkorniga sockerbitar.

Hon mötte farmoderns blick. Den gamla nickade mot kaffet och brödet så Maria började äta. De tre kvinnorna åt under tystnad. När de var klara förklarade Biba att hon skulle översätta farmoderns ord. Hon hade bott i Sverige men flyttat tillbaka till Kroatien när hennes man dog.

”Mamma Amira säger att hon vill se din hand.”

Denna underliga begäran gjorde inte Maria förvånad.

Marco har förvarnat oss.

Maria sträckte ut handen och den såg så stor ut när den gamla kvinnan höll i den med spröda fingrar. Länge och väl studerade Amira hennes handflata. Sedan släppte hon greppet om handen och gav Maria en lång stadig blick.

Idag var farmodern inte svartklädd utan hade en grå ärmlös klänning och en blå sjal. Hon började prata och ju mer hon sade desto mer förvånad såg Biba ut.

”Mamma tackar dig för att du hälsar på en gammal kvinna men det är inte därför ni har kommit. Hon vet att du och Marco inte är förlovade, även om Marco väldigt gärna skulle vara det. Vi behövde muntras upp och ha en fest, därför fick ni bli förlovade igår. Hon tackar dig för att du spelade med.”

Biba lyssnade koncentrerat till sin mor sedan fortsatte hon.

”Du har kommit hit för att du måste och Marco och pojkarna från Sverige följer dig. Du följer ditt hjärta och det finns i Bosnien.”

Amira lutade sig över bordet och klappade Maria försiktigt på magen. Lågmält sade hon några ord, som fick Biba att häftigt dra in luft sedan översatte hon. Men Maria behövde egentligen ingen översättning.

”Mamma säger att hon vet om din hemlighet, att du är gravid.”

Maria lutade sig tillbaka i stolen.

”Hur kan du veta att jag är med barn?”

Den gamla log nöjt när hon svarade.

”Det går att se i dina ögon, i din iris. Dessutom drack du ingen alkohol igår kväll utan låtsades bara och nu på morgonen hörde jag dig på toaletten.”

Maria suckade.

Eländiga morgonillamående, när ska det gå över?

”Vi ska till Bosnien och hämta ut min man, som är tagen som gisslan.”

Hon ville inte säga mer än så men den gamla såg uppfodrande på henne. Ögonen i det rynkiga ansiktet var märkligt unga och klara.

”Han är tagen som gisslan hos Laszlo och vi ska befria honom.”

När Maria uttalade Laszlos namn såg Biba vettskrämd ut och började bestört prata med sin mor.

Biba viftade upprört med händerna alldeles blek i ansiktet.

”Den mannen är ett monster! Det du tänker göra är livsfarligt och du får inte ta med dig Marco! Vad skulle min bror, Marcos far, säga om han visste att hans ende son är på väg till Balkans farligaste man!”

Maria blev orolig.

Vi behöver Marco, tänker hans släktingar hindra oss?

Biba såg gråtfärdig ut men då reste sig Amira upp. Med bistert ansikte sade hon något uppfodrande till sin dotter som protesterade. Men den gamla stod på sig tills Marcos faster gav med sig. Blek men samlad vände hon sig till Maria igen.

”Min mor säger att Marco är vuxen nu och vill han följa dig så ska han göra det. Förlåt mig Maria, jag blev bara så rädd. Det du tänker göra är farligt. Men Amira säger att hon och hennes barn ska hjälpa er och din hemlighet är trygg hos oss.”

”När männen har ätit frukost ska alla träffas igen. Vi ska hjälpa er med allt ni behöver.”

Maria reste sig upp och mötte den gamla kvinnans blick.

”Hvala, zena Amira.”

Tack, fru Amira.

Den gamla nickade, gick sedan med försiktiga steg nerför trappan och började vattna grönsakslandets tomatplantor. Biba samlade ihop resterna efter deras frukost och lämnade Maria ensam kvar.

Långsamt slappnade hon av i nacke och axlar, först nu insåg Maria hur spänd hon hade varit.

”Marco har rätt, hon är en märklig gammal dam.”

Maria såg upp, ovanför uteplatsen fanns en liten balkong, där Anton satt på räcket. Han såg fräsch och utvilad ut, av nattens festande syntes inte ett spår.

”Jag hörde hela samtalet. Men det var kaffedoften som väckte mig.”

Han hoppade smidigt över räcket och landade mjukt på verandagolvet. Maria mätte avståndet till balkongen med blicken.

”Jag börjar nog bli gammal, det hoppet skulle jag inte ge mig på.”

”Du kommer aldrig att bli gammal.”

Maria rös till när hon mötte hans blick, det var ingen komplimang utan allvar.

Han menar varje ord.

Anton gick några steg bort från henne och iakttog Amira där hon långsamt gick mellan plantorna och drog vattenslangen efter sig. Det gick inte att se hans ansikte. Ena handen höll så hårt i verandans staket att knogarna vitnade.

”Jag kommer inte heller att bli gammal.”

Han vände sig om och det vred sig i Marias mage när hon såg våndan i hans ansikte. Men den försvann lika fort som den kommit, hans ansikte såg lugnt ut igen.

”Det finns alltid ett pris att betala, men det vet du redan.”

Han gav henne ingen chans att svara utan försvann in i husets dunkel. Maria kunde höra honom prata med Biba om kaffe. Någon fnittrade dessutom så hon antog att en av Marcos kusiner fanns där inne.

Och du är en märklig ung man.

Trädgårdsmuren gav en smula skugga. Maria stod tätt intill och iakttog packningsbestyren runt de två bilarna. Hennes ”pojkar” var en smula avslagna idag. Nattens festande med alla skålar tog ut sin rätt. Värst däran var Marco, han hade fått dricka många skålar i egenskap av släktens färskaste fästman.

Simon var dock den ende som klagade när de bar ner utrustningen.

”Gode gud, varför drack jag så mycket? Slibovitch är rena rama fotogenet! Aldrig mer ska jag dricka alkohol!”

Det är typiskt Simon, han låter alla veta hur han mår.

Kasper, som aldrig klagade, packade själv allting och med tanke på bilarnas litenhet så var det nästan som att pussla. Bilarna hade farbröderna skaffat fram och de var de minsta bilar hon någonsin sett. Långe Daniel fick dem att se ännu mindre ut. Simon öppnade en motorhuv och började pilla med motorn. Hon gick fram och kikade över hans axel.

”Himmel, bilen har ju en symaskinsmotor! Ska den verkligen orka ta oss över bergen?”

Simon gav henne ett getöga, han hade redan fått en oljefläck på kinden.

”Det här är ingen symaskin utan en Zastava 311, Jugoslavientillverkad på 80-talet. Zastava är det vanligaste bilmärket i de här trakterna. Går något sönder kan Jonatan fixa reservdelar och jag kan fixa motorn. Vi tar oss över bergen tillade han retligt, verkligen!”

Simon slog igen huven vilket fick Maria att hålla andan, ett tag trodde hon hela bilen skulle ramla ihop av smällen.

Simon gav henne ett nytt förtretat ögonkast innan han öppnade huven på den andra Zastavan. Jonatan ställde ner det sista av packningen bakom den röda bilen.

”Ett gott råd, Maria. Säg inget negativt om bilarna när Simon hör. De är hans små bebisar nu. Han var likadan med pansarbandvagnen vår grupp åkte med. Klagade någon så blev han skitsur. Simon är ett geni på motorer men som alla genier är han lite känslig av sig.”

Maria log, böjde sig fram och klappade biltaket.

”Duktig bil!”

Inifrån motorhuven hördes Simons muttrande. Trots Marias försök var han fortfarande sur. Jonatan himlade med ögonen.

”Han är aldrig sur någon längre stund, det går över lika fort som det kommer.”

Maria gick istället bort till Thomas.

Mötet på förmiddagen hade resulterat i proviant, bensin och fordon.

”Vad tycker du om förslaget från Marcos farbröder? Är det genomförbart?”

Som vanligt gick det inte att tyda Thomas ansiktsuttryck.

”Vi behöver bilarna. Men förslaget hänger på många osäkra faktorer. Går något snett hamnar Marco och Jonatan i klorna på kroatiska armén.”

Gården hade en vidunderlig utsikt över Omis hamn och Thomas såg ut över havet en lång stund innan han fortsatte.

”Men sak är bra. Vi är inte representanter för FN längre och det betyder att vi inte behöver följa några regler.”

Daniel som stod bredvid dem gav Thomas en intensiv blick och öppnade munnen för att säga något. Men Thomas isgrå ögon såg stint tillbaka och Daniel kom av sig. Han slöt munnen och ruskade istället på huvudet. Det syntes att han starkt ogillade det Thomas hade sagt.

Maria såg begrundande på de båda männen.

Genomsnälle, korrekte Daniel och obeveklige Iceman, vilka motsatser de är.

Men hon höll med Thomas.

”FN: s regler gäller inte oss. Vi skapar våra egna.”

De av Marcos släkt som var hemma stod samlade i skuggan av muren för att ta farväl. Efter många kindpussar och kramar tog Bravoteamet plats i bilarna, Thomas, Marco, Jonatan och Simon åkte i första bilen, resten i bil två. Marco startade motorn och efter en nick från Thomas körde han nerför den knaggliga, torra gårdsvägen och lämnade släktgården bakom sig. Fastrarna hade gråtit som om han redan varit död, men farmor Amira hade med sitt pekfinger tecknat ett kors på hans panna.

”Gå med gud” hade hon sagt.

”Gå med gud och kom snart tillbaka.”

Sedan hade hon med torra fingrar ömsint strukit över hans kind.

”Jag är stolt över dig Marco. Du är en mycket fin ung man och jag vet att du klarar allt du har föresatt dig och mer därtill.”

Fastrarna såg honom fortfarande som deras brors lille pojke men farmoderns ord fick Marco att sträcka på sig och känna tillförsikt.

Min farmor tror på mig.

Här i Omis och den omgivande landsbygden hittade Marco som i sin egen ficka och tillsammans med sina farbröder hade han gjort upp en preliminär resrutt. På små slingriga bergsvägar skulle de ta sig över bergen, fram till gränsen mot Bosnien.

Den är välbevakad av både kroater och bosnier.

Men ett problem i taget.

Först ska vi ta oss över bergen.

Han slängde en blick i backspegeln och såg en sista skymt av sin farmor, en spröd kvinna i grå klänning som avtecknade sig mot murens vita puts.

Hon höjde handen i en sista vinkning och han vinkade tillbaka.

Zbogom baba.

Farväl farmor.

Marco svalde klumpen i halsen, lade i en lägre växel och Zastavan började kämpa sig upp för Omis smala serpentinvägar.