Kapitel 14 The Minstrel Boy

Daniel klättrade uppför stegen till övre däck.

Till vänster låg styrhytten och längst bort till höger, bakom skorstenen och en stor svart ventil fanns delar av Bravoteamet. Thomas och Simon spelade kort, Maria låg på mage och läste, Anton låg utsträckt på rygg bredvid henne och verkade sova. Daniel lade ena handen på relingen och drog in den friska havsluften i lungorna. Runtomkring bredde det azurblå havet ut sig under en skinande sol. Himlen var molnfri och lång bort i väster skymtade kustlinjen som ett mörkt ojämnt band.

Simon såg upp från kortspelet och viftade inbjudande med handen.

”Hitåt Doctore! Fanns det inga fler krämpor ombord, som du kunde bota? Ta lite ledigt och spela skitgubbe med oss.”

Besättningen ombord på Helena trodde att Daniel var läkare. Han hade försökt förklara att han var sjuksköterska och de nickade och log och höll med. Sedan fortsatte de att kalla honom för doctore.

Daniel slog sig ner bredvid kortspelarna. Killarna hade bara shorts på sig, här i lä var det hett, så Daniel drog också av sig t-shirten. Simon visslade till när han såg klösmärkena Daniel hade på axlarna.

”Den där barbruttan i Trieste kunde verkligen rivas. Hur är det med den andra killen som hon försökte klösa sönder?”

Simon samlade ihop kortleken, blandade och delade ut.

”Linos klösmärken var värre än mina, värst var det kring ögonen. Barbruttan, som du kallar henne, försökte verkligen klösa sönder ögonen på honom. ”

Daniel tog sina kort men märkte att Thomas studerade honom med ett fundersamt uttryck i ansiktet.

”Du hjälpte Lino, en man, att slåss med en kvinna? Jag vet vad du tycker om män som slår kvinnor Daniel. Men igår gav du dig på en kvinna, det trodde jag du inte kunde göra om så ditt liv hängde på det?”

Daniel suckade, just det han ville slippa tala om ville Thomas ta upp. Han och Thomas hade diskuterat detta tidigare.

”Jag stoppade en kvinna från att klösa ut Linos ögon. Jag slog henne inte utan höll fast henne. Det är en viss skillnad.”

Thomas gav även den fridfullt slumrande Anton en fundersam blick sedan började han sortera sina kort.

”Du har förändrats Daniel och du är inte den ende. I början, när vi lärde känna varandra kallade vi dig för Fröken Daniel, eftersom du alltid var så tvärsäker och visste bäst. Du kunde vara riktigt skitirriterande.”

Simon plockade ivrigt upp sina kort och såg besviken ut. Man visste alltid om Simon hade en bra eller dåliga hand. Han hade inget pokeransikte utan var som en öppen bok.

”Det var ju Karin som gjorde honom sådan, Thomas och hon var verkligen skitskitirriterande. Vet du Daniel, du var aldrig glad efter att du träffat Karin eller pratat med henne på telefon. Vi visste alltid när du hade fått post från henne, för då gick du omkring som en björn med tandvärk i flera dagar. Jag undrade faktiskt varför du var ihop med henne. Det enda hon gav dig var dåligt samvete.”

Daniel märkte att det inte var lika svårt att prata om Karin längre. Dessutom visste han att han kunde lita på Bravogänget och att de var på hans sida. Även om det sved ibland.

”Kärleken gör en blind Simon, så är det. Men vad jag ser klart just nu är hur mycket stryk ni två får i kortspel idag. Otur i kärlek, tur i spel killar.”

Hela förmiddagen hade hon legat på mage och sträckläst ”En medborgare höjd över varje misstanke” av Jan Guillou. Det var hans senaste och Johan hade läst den när han var hemma på leave.

Solen gassade behagligt och djupt under henne hördes det lugnande dunket från Helenas motor. Boken var spännande men hon började bli trött på att ligga ner.

Ligga på mage eller stå, det är min lott just nu.

Av kapten Lazar hade hon fått ett storslaget välkomnande, han hade mer eller mindre lyft henne ombord och sedan stolt visat henne runt. Fiskebåten, ”Helena, Adriatiska havets pärla” byggdes 1942 och var både fiske- och lastbåt men den kunde också frakta passagerare. Båten var byggd i trä och det mesta, utom motorn var i originalskick. En mycket intresserad Kasper hade följt med på rundturen och låtit resten av Bravogänget ta hand om ilastningen av deras utrustning. Jonatan hade protesterat först men insett att han talade för döva öron.

Både Maria och Kasper tyckte den gamla fiskebåten var underbar till kaptenens stora förtjusning.

Även besättningen blev presenterad, Maria kände igen dem från deras möte i gränden. Hela besättningen var inte med på den här resan utan Lazar hade fyra man med sig. Det var sonen Fabio, maskinisten Tito och sjömännen Lino och Miroslav. Miroslav tjänstgjorde också som kock. Fabio hade tjänstvilligt burit ombord Marias packning och sedan gjort dem sällskap.

Så fort Maria såg åt hans håll grinade han, ett stort leende med vitblanka tänder.

Som en varg som har fått syn på ett riktigt saftigt köttben.

Hon hade försökt ignorera honom vilket inte var lätt.

Det fanns många trånga utrymmen på båten, och där väntade Fabio på henne. Maria blev tvungen att klämma sig förbi den attraktive, muskulöse mannen som hade en piratlik utstrålning.

Det måste ha varit en förfader till Fabio som fick piratdrottningen Anne Bonny att lämna sin pappas tråkiga plantage och bli pirat istället.

Men jag är ingen Anne Bonny.

Bara en rädd kvinna som gör det hon måste.

Helena hade också ett litet kök, en salong och en hytt med sovplatser. Det var det sista ombord på båten som Lazar visade. Maria såg att grabbarnas väskor fanns där så hon hade sett sig om efter sitt bagage. Lazar märkte hennes sökande blick och hade skakat på huvudet. Enligt honom kunde inte en ensam kvinna sova tillsammans med andra män så Maria hade fått kaptenens hytt.

Stolt som en tupp hade han hållit upp dörren och Maria hade klivit över den höga tröskeln och in i den lilla men ombonade hytten. Väskorna stod prydligt uppradade på golvet. Över den smala sängen hängde ett krucifix och en madonnabild där den blåklädda madonnan fridfullt såg ner på barnet hon höll i famnen.

Ett spädbarn…

Gud, vad gör jag här?

Jag borde skydda mitt barn, inte riskera livet på det!

Och där hade kaptenen lämnat henne och det var där Anton hade hittat henne hopkrupen i sängen, full av självförakt.

Maria tog av sig solglasögonen och lade de framför sig.

Romeo fick mig på bättre tankar och ut ur hytten och upp på däck.

Utav Anton hade hon fått ett grönt liggunderlag att ligga på, själv hade han bara sträckt ut sig på däck och somnat. Redan gjorde solens strålar honom vackert brun medan Maria visste att hon var röd på både axlar och lår.

Jag har fått en omtänksam och beskyddande bror.

Det enda negativa är hur väl han vet vad jag tänker och känner.

Bara Johan kan läsa av mig på det viset, men äkta män och småbröder ska väl vara irriterande också.

”Var är Marco, Kasper och Jonatan? Särskilt Jonatan undrar jag var han håller hus någonstans, jag vill gärna ha honom under uppsikt.”

Simon lade ifrån sig sina kort med en uppgiven min. Idag gick inte kortspelet bra.

”Marco snackar med Lino, Kasper har limmat fast sig i styrhytten med kaptenen och Jonatan snokar som vanligt runt.”

Maria tänkte säga åt Simon att ta på sig kepsen, han var ordentligt svedd i ansiktet. Simons fräkniga ansikte och axlar verkade inte tåla sol överhuvudtaget men Thomas förekom henne.

”Ta på dig kepan Simon, du ser ut som en kokt kräfta.”

Simon muttrade lite men tryckte lydigt ner kepsen över huvudet.

Maria såg en rörelse speglas i solglasögonen, någon stod bakom henne med höjd hand.

”Glöm det Jonatan! Om du så mycket som nuddar vid min ömma bak så skriker jag och då får du försöka förklara dig inför kapten Lazar!”

Hon vred på huvudet och såg Jonatan stå där med ett sårat uttryck målat över hela ansiktet och i handen höll han ett immigt glas.

”Du måste försöka komma över din fixering kring din bakdel, du tycks tro att varenda man ombord vill klappa dig i rumpan. Skrika så på den snälle Jonatan som kommer med iste!” Med en servil gest ställde han ner glaset framför henne. Maria kikade misstänksamt, glaset innehöll en klarbrun vätska med isbitar och citronskivor i. Hon sniffade på vätskan, det luktade gott av te och citron.

Jonatan slog sig ner bredvid henne.

”Larva dig inte, det är vanligt te, samma dryck som kaptenen får uppe på bryggan. Jag såg Miro göra i ordning en bricka till Lazar och då bad jag honom göra ett glas till dig också. Du är ju väldigt förtjust i te inte sant?”

Maria såg upp, Jonatans oskyldiga blåa ögon mötte hennes. Hon smuttade försiktigt på drycken, den var kall och mycket god.

”Tack så mycket det var jättegott.”

Jonatan strålade som en sol.

”Det var så lite så, är det något annat jag kan göra för dig? Du ser bränd ut på axlarna och låren, ska jag smörja in damen med lite solkräm?”

Maria höll upp en avvärjande hand, Jonatan hade redan tagit upp flaskan med solskydd.

”Nej tack, det sköter jag själv. Vad är det som du går och lurar på Jonatan? Jag litar inte på dig, när du är så här vänlig och tillmötesgående.”

Han drog av sig t-shirten, vek ihop den till en kudde och sträckte ut sig på däcket bredvid henne. Nu såg han sårad ut.

”Här försöker man vara snäll och trevlig och vad får man för det? Misstänksamhet och anklagelser!”

Daniel som verkade vara dagens vinnare i Skitgubbe fnyste till.

”Du tänkte faktiskt klappa henne i baken, du smög över hela däcket med glaset i handen.”

Simon drog sig in i skuggan och tog av sig sin keps.

”Vanligtvis brukar vi andra bli måltavla för dina påhitt. Men vad du än planerar, Jonatan, så är jag säker på att du får igen och det med råge!”

”Maria är Jonatans favorit, sade Thomas. Han vill bara pigga upp henne på sitt speciella vis.”

Maria kunde inte annat än skratta, de fick henne att må bra.

Jag känner mig hemma med dem.

Jonatan blängde på kortspelarna, snappade åt sig Simons keps och lade sig på mage.

”Och ni ska vara mina polare! ” muttrade han men hon fick en blinkning av honom medan han drog ner kepsen i pannan och kom till ro i solskenet.

Och där med Anton på ena sidan och Jonatan på den andra kändes allt väl igen.

De svartgråa bergen som brant reste sig på fastlandet verkade marschera rakt ner i havet. Vattnet låg stilla och spegelblankt, solen var på väg ner bakom dem. Lazar styrde båten sakta och försiktigt mot en liten ö, han hade förklarat för Kasper och Maria att Adriatiska havet inte var särskilt djupt, så en god kapten navigerade försiktigt i dess vatten. Ön kom närmre och en skyddad vik med en stenig strand kom i sikte.

Maria såg längtansfullt mot stranden, ett dopp i havet lockade. Hela kvällen hade hon hållit kaptenen och Kasper sällskap i styrhytten och de hade hunnit en bra bit mot deras mål, Omis.

Lazar stängde av båtmotorn, allt blev tyst och stilla och kaptenen gick före dem ut ur hytten. Maria såg att Kasper var alldeles salig, en stund tidigare hade han fått styra Helena. Den store, tystlåtne svensken gav henne ett strålande leende.

”Tror du jag kan övertala farsgubben därhemma att sälja gården och köpa ett fartyg istället?”

Maria tänkte efter. Hon kom ihåg Kaspers familj, de hade alla hälsat mycket artigt på Kapten Johan Stenbäck och kans fru. Kaspers pappa hade skämtsamt kallat henne för ”Kaptenskan”.

”Jag tror din släkts rötter i den småländska myllan är för djupa. Men du kan köpa dig en båt och ha ute i Västervik, så långt är det inte dit. Det finns fina träbåtar till salu men de kräver en hel del vård. I somras var det en Petterssonbåt till salu för tjugotusen.”

Kasper gav henne en ivrig blick. Maria log.

”Jag har kvar tidningen, du kan få den av mig när vi kommer hem igen.”

”Bra, den vill jag gärna låna. Jag har alltid gillat skepp och båtar, och det gör farsgubben också, han vill bara inte erkänna det. Skomakare bli vid din läst, brukar han säga; en småländsk bonde har en eka i en småländsk sjö, varken mer eller mindre.”

Maria och Kasper klev ut på övre däck. En skön bris fläktade, solen värmde behagligt med sina sista strålar. Bravogänget syntes inte till men de hördes från babords sida, plaskande och frustande. Hon kikade längtansfullt ut över relingen och såg dem dyka och simma i det azurblåa vattnet. Med en suck klättrade hon nerför den branta stegen för längst ner stod givetvis Fabio och väntade. Han hade koll på henne hela tiden och han var en orsak till att hon hållit sig i styrhytten hela kvällen.

Det var bara pappa Lazar eller Anton som kunde avstyra Fabios närgångna uppvaktning. Hon behövde verkligen ingen hjälp men det brydde han sig inte om. Han satte händerna om hennes midja och lyfte ner henne på däcket. Maria försökte ignorera honom och gick fram till relingen.  Fabio ställde sig så tätt intill att hans långa blöta hår kittlade henne på halsen. Han gav henne sitt piratleende sedan klättrade han upp på relingen, balanserade och dök. Den solbrända kroppen klöv vattenytan med ett minimalt plask.

Maria tänkte på dem därhemma, släkten och vännerna. Ingen kände till hennes planer. Alla trodde att hon var på semester i Italien med en kompis och att hon hade åkt bort ett tag från ensamheten och oron.

Inte ens de närmaste vännerna visste något.

Jag berättade inget av rädsla.  Jag var rädd att de hade övertalat mig att låta bli.

Övertalat mig att lita på FN och svenska myndigheter, övertalat mig till att sitta hemma i köket och rullat tummarna.

Hon kände ilskan stiga.

I Sverige har officerare och soldater inget värde.

På grund av kortsiktigt tänkande, ansvarsslösa och naiva politiker.

En dag så får hela Västeuropa bittert ångra den nedrustning som pågår.

För ingenting varar för evigt.

Fabio simmade tillbaka till båten och vinkade inbjudande åt henne, Maria låtsades inte se.

”Hallå Maria! ”

Jonatan stod och trampade vatten nedanför henne, han vinkade glatt. Bakom honom gjorde Simon ett tappert försök att dränka Daniel och fick hjälp av Marco. Anton och Thomas låg och flöt lättjefullt i vattnet en bit bort. Ytterligare ett plask hördes från Lino som också tog sig ett dopp. Han grimaserade lite när han kom upp till ytan, rivsåren kring ögonen verkade svida av saltvattnet.

Jonatan stänkte vatten på henne.

 ”Hoppa i, ta ett bad, du ser varm ut!”

”Det skulle var skön men jag tog inte med någon baddräkt.”

”Äsch det behövs väl inte, jag har redan sett dig mer eller mindre näck.”

Kaspar lutade sig ut och såg ner på den vattentrampande, flinande Jonatan.

”Vad säger du nu? Har du smygfluktat på kaptenens fru?”

”Jag har inte smyfluktat! Jag såg henne på en plansch på baren vi var på igår kväll.

Nu lutade sig Kasper så långt ut över relingen att Maria trodde han skulle ramla i. Jonatan tänkte nog likadant för han simmade bort en bit. En väldig näve höjdes och Kasper röt så att en flock fåglar långt borta på ön skrämt flög iväg.

”Jämför du Maria med en pinuppa? Om du inte redan var i vattnet så skulle jag slänga i dig!”

Jonatan viftade avvärjande med händerna.

”Lugn nu, det var ett litet skämt bara, inget att hetsa upp sig för. Maria har redan förlåtit mig, inte sant?”

Han såg vädjande på henne, nu hade han den där kattungeuppsynen som troligtvis var mycket användbar på uppretade brudar.

Men inte på officershustruar…

”Nej, jag tog illa vid mig, svarade hon. Speciellt det där du sade om att jag drygade ut min lön hos någon porrfotograf i Nässjö.

Med ett rytande värdigt ett lejon dök Kasper ner i vattnet vilket fick Jonatan att blekna betydligt, han tog snabba simtag därifrån och Kasper kom upp till ytan och satte av efter honom.

Simon gav dem en begrundande blick.

”Kasper är inte lika snabb men när han är förbannad vet man aldrig. Stackars Jonatan i så fall!”

Maria kände vatten droppa ner på henne, men nu var det inte Fabio som stod tätt intill utan Anton. Det kändes skönt att ha honom där.

Åh Romeo, min Romeo.

En våt arm lades om hennes axlar och de såg efter Jonatan som just simmade runt fören på Helena med Kasper tätt efter.

”Vet du, Jonatan brukar ofta klaga på hur långtråkigt han har, men sedan du dök upp har han inte klagat en enda gång!”

Maria tittade ner på grabbarna i vattnet och de nickade instämmande.

Ilskna rytande hördes från andra sidan båten sedan såg de Jonatan komma crawlande runt aktern med Kasper tätt efter, Jonatan viftade vädjande till sina polare men fick bara flin tillbaka. Med ett vrål fick Kasper tag på hans fot och båda försvann under vattenytan. Det sista de såg var Jonatans hand som frenetiskt gjorde tecknet för hjälp.

I viken blev allt lugnt, stilla och tyst. De uppskrämda fåglarna slog sig till ro på ön igen.

Efter en stund bröt Thomas tystnaden.

”Vi ger Kasper tjugo sekunder till sedan går vi in.”

Det behövdes inte.

Efter tio sekunder kom Kasper upp till ytan, han såg nöjd ut. Jonatans huvud dök upp lite längre bort, vaksamt spanande mot Kasper och båten.

Maria hörde ett skrockande ljud, det kom från Helenas kapten som stod en bit bort. Han hade tydligen sett hela spektaklet. Anton dök i igen, så Maria gick bort till Lazar, Fabio var nämligen på väg att klättra ombord.

Som en pirat äntrar ett skepp med blicken inställd på plundring och kvinnor.

Kapten såg bort mot sitt ättelägg sedan gav han Maria en tankfull blick.

”Du ser varm ut Maria! Vill du ta dig ett dopp!”

Han slog ut med armen mot männen i vattnet nedanför.

”Inte här dock, det skulle vara som att sänka ner en guldfisk i ett akvarium med pirayor.” Sonen Fabio fick ytterligare ett ögonkast.

”Vi gör så här kära Maria. Jag brukar alltid ta mig en röka före middagen. Du kan svalka av dig på styrbords sida, så får min besättning och pojkarna bada på babords sida. Själv patrullerar jag på däck.”

Maten ombord var enkel men god. De serverades bröd, ost och vin, sedan helstekt fisk som man åt tillsammans med en tomatsallad. Till efterrätt fick de färsk frukt. Maria tyckte att hon aldrig hade ätit så gott, hon berömde Miro för den goda fisken. Han förklarade för henne att det var havets kung och drottning som han hade tillagat ”den godaste fisken i adriatiska havet”.

Lazar hade hållit sitt ord. Maria hade i förnäm avskildhet badat en stund på styrbords sida. Simmande i det ljumma vattnet såg hon solen gå ner i havet, allt var vackert och rofyllt, hon önskade bara att Johan hade varit med.

Under middagen bytte Anton diskret ut sitt tomma vinglas mot hennes fulla, hon drack bara vatten. Kaptenen fyllde raskt på när han såg hennes tomma glas och sedan såg han avvaktande på henne. Maria lyfte glaset och luktade på vinet, det doftade svagt av ek och färgen var vackert rubinröd. Hon låtsades smutta och gav kaptenen en uppskattande nick.

”Gott inte sant? Vinet kommer från min brors vingård, han producerar inga stora mängder men allt lagras på ekfat innan han säljer det till Triestes restauranger. Han är mycket stolt över sitt vin, min bror.”

Kaptenen smällde handflatan i bordet och det blev tyst i salongen. Alla verkade mätta och belåtna.

”Imorgon kommer vi in på kroatiskt vatten. Då får vi färdas med försiktighet, inget krigande pågår vid kusten men det finns andra faror som kriget har skapat. Laglöshet är en av dem. Men går allt väl så har vi nått Omis före solnedgången.”

Han reste sig upp, middagen var över.

Lazar klev ut ur salongen och ut på däck där han tände en cigarr. Hans äldste son, Fabio stannade kvar hos svenskarna. Fabio hade blivit god vän med Marco, de satt tillsammans vid bordet och diskuterade livligt.

Maria kom ut på däck tätt följd av den långe svensken, Anton.

Ovanligt mörk för att vara svensk.

Lazar skrockade för sig själv.

Fabio avskyr honom. Han sätter stopp för alla Fabios försök att bli ensam med Maria. Beundransvärt, för min son stoppar man inte så lätt.

Noga studerade Lazar Antons ansikte och kroppsbyggnad när paret gick förbi.

De är anmärkningsvärt lika han och Fabio, de kunde vara kusiner!

Sätt bara samma tjusarlockar på svensken.

Helenas blivande kapten kom ut på däck och tittade surt efter Anton och Maria. Det verkade som om alla skulle upp på övre däck och spela kort.

”Fabio kom hit till din gamle far en stund.”

Sonen ställde sig bredvid honom och såg ut över havet, fortfarande lika surmulen. Lazar suckade, han visste att Fabio inte skulle lyssna på det han sa, men han var tvungen att förmana honom.

Alla ogifta unga män i släkten är obotliga kjoljägare.

Det enda som hjälper är ett giftermål med en viljestark kvinna.

Det hjälpte till och med på mig.

”Lyssna nu på din far. De kommer inte att låta dig bli ensam med henne. De här gossarna är inga vanliga svenskar utan jag misstänker att de är soldater och erfarna sådana också. De har varit i Bosnien förut och nu ska de tillbaka. Varför vet vi inte och det angår oss inte heller. Så lyssna nu på din pappa och håll dig borta!”

Hans son vände på sig, stod nu med ryggen mot relingen och såg fundersamt upp mot övre däck.

”Marco säger att de ska hälsa på hans släktingar och se hur de har det. Han har sin gammelfarmor i Omis. Men varför följer hon med? Hon är inte tillsammans med någon av dem, inte ens den där skuggan hon har, Anton. Man skulle kunna tro att de är förlovade så överbeskyddande som han är, men det är de inte.”

Lazar drog suckande ett djupt bloss på sin cigarr. Röken ringlade upp mot himlen, där stjärnorna tändes, en efter en.

”Håll dig bara borta. Ni är för lika du och han och det inte bara till utseendet. Det behövs en ulv för att känna en ulv. Och Maria, ja var tacksam över att det inte finns några biljardköer ombord. Hon fällde din syssling Carlo till golvet hur lätt som helst.”

Hans son grinade brett.

”Berätta om slagsmålet en gång till, jag önskar jag hade varit med. Tänk att skitstöveln Carlo äntligen fick vad han förtjänade.”

Lazar var inte nödbedd utan gjorde som hans frus ögonsten ville.

Alla spelade skitgubbe utom Anton.

Han verkade vara på ett fundersamt humör där han satt på relingen en bit bort och såg ut över havet. Thomas hade sett sådant svårmod hos honom förut och han önskade för hundrade gången att han visste vad det var.

”Marco, du pratade en lång stund med Fabio, vad kan vi vänta oss imorgon?”

”Troligtvis en lugn och händelselös dag. Men det finns kriminella gäng även härute, fast de brukar inte ge sig på så här stora båtar.”

Thomas gav honom en skarp blick.

”Vad menar du med brukar inte?”

”Om de tror att det finns värdefull last ombord så kan de försöka borda oss. De här gängen är som pirater, fast de har små, snabba motorbåtar, inga skepp.”

Jonatan svor till.

”Helena har värdefull last. Jag misstänker att den gode kaptenen tjänar en bra slant på smuggling! En del av lagret under däck upptas nämligen av vapen.”

För Thomas var det ingen nyhet, Jonatan hade tidigare på dagen informerat om lasten. Han avbröt Daniel som upprört började kommenterade Helenas last.

”Vad kaptenen har i sitt lastutrymme är hans ensak men imorgon turas vi om och håller koll. Är det förstått?”

Maria såg skrämd ut men de andra nickade.

”Besättningen turas om och håller vakt de med.” sade Marco.

”Det är bra, men de är inga soldater. Det är skillnad.” svarade Thomas.

Vemodiga toner från ett munspel hördes över däcket.

Simon såg häpet upp från sina kort och betraktade Antons rygg en bit bort.

”Han har plockat upp munspelet! Jag har inte hört Anton spela sedan i somras. Jag trodde aldrig jag skulle säga det här, men jag har faktiskt saknat det. Att han spelar, alltså. Kanske den gamle Anton är på väg tillbaka?”

Resten av gänget betraktade Anton, de såg alla fundersamma ut.

”Jag undrar verkligen vad som hände på hans leave i somras? sade Marco. En Anton åkte hem, en glad, munspelande Casanova och en annan Anton kom tillbaka, dyster, tyst och inåtvänd.”

Thomas vände sig till Maria, hon kanske var lösningen på gåtan.

”Marco har rätt. Det var som om all livskraft gått ur honom när vi träffades efter vår ledighet. Jag frågade honom vad som hade hänt men han ville inte berätta. Däremot hade han ett enskilt samtal med kaptenen. Sedan i Revingehed, när du kom med ditt förslag, förändrades han igen. Mitt framför näsan på oss, blev han sig själv igen, full av livskraft. Antons förändring var en anledning till att jag följde med på den här resan.”

”Jag hörde kaptenen prata med löjtnanten, han hade haft ett enskilt samtal med Anton eftersom han blivit så vårdslös, dödsföraktande vårdslös.” sade Marco.

”Vilket han slutade upp med, kaptenens samtal hade effekt men han fortsatte vara lika inåtvänd.” sade Daniel.

Jonatan rynkade lite på näsan.

”Snart nog ångrar du dina ord Simon, när han har spelat samma visa om och om igen. Jag kommer ihåg hur du brukade klaga. Förresten så fattas det en sak om gamle, gode Anton fullständigt ska var tillbaka.”

”Vad är det?” frågade Maria.

Simon såg upp från sina kort.

”Att han börjar jaga brudar igen. På campen fanns det få brudar och alla höll hårt på sig. De enda som hade sitt på de torra var gifta par som arbetade där. Vi andra fick bara gå och sukta. Det gällde alla beväringar utom Anton. Det var tvärtom, brudarna suktade efter honom.”

Jonatan tillade.

”Jasna, vår första tolk, hon blev av med jobbet på grund av Anton. Efter det fick vi inga fler kvinnliga tolkar utan fick klara oss med Marco. Sedan var det sjuksköterskan som plötsligt förflyttades till camp Sleipner, alla trodde hon ville komma närmare sin man i staben, men vi visste bättre. Anton hade charmat trosorna av henne.”

Maria såg skeptisk ut.

”Det låter som en helt annan Anton än den jag känner!”

Jonatan viftade med sina kort, han ville återuppta spelet igen.

”Nu tar ju Anton hand om dig, så se upp. När du börjar gå omkring med ett belåtet flin på läpparna Maria, då vet jag att allt är som vanligt med Anton igen.”

Kasper fnös högljutt.

”Sluta larva dig, att Maria är som en syster för Anton, det kan vem som helst se. Och bättre skydd kan hon inte ha!”

”Det är bra att jag har fått veta detta, sade Maria och såg fundersam ut. Ibland verkar han vara på väg att berätta något för mig, men hejdar sig i sista stund.”

”Det är verkligen något som tynger honom sade Thomas till henne, jag skulle bli tacksam om du tog reda på vad.”

”Ok. Jag ska försöka ta reda på vad det är, men jag tänker inte pressa honom.”

Jonatan studerade sina nya kort.

”Vi är alla tacksamma Maria, men inte så tacksamma att du slipper bli spöad i skitgubbe. Kom igen, nu spelar vi.”

Natthimlen var beströdd med stjärnor och inga elektriska ljus störde deras sken. Särskilt en stjärna på himlen lyste klart rakt ovanför och gjorde havet till silver. Det var ett tag sedan han spelat munspel, men ikväll ville han spela igen. Kaptenen hade ofta bett honom spela just den här låten, ”The Minstrel Boy” trots de andras stön och protester. Ingen av grabbarna gillade sorgsna irländska ballader.

Bara jag och kaptenen.

De höll på att smälla av första gången, grabbarna, när kaptenen kom in på förläggningen i Revingehed och bad mig spela upp låten en gång till. Alla i rummet frös till is, ingen trodde att kapten Stenansikte lyssnade på musik eller kunde texter till gamla ballader. I början trodde vi inte han var mänsklig ens, så hårt pressade han sig själv och oss.

Sedan sa han att den låten var en hyllning till soldaten som gick i krig, soldaten som gjorde något, dog för det han trodde på.

Anton satte munspelet till läpparna och spelade melodin en gång till.

The minstrel boy to the war has gone,

In the ranks of death you’ll find him;

His father’s sword he hath girded on,

And his wild harp slung behind him;

“Land of Song!” cried the warrior bard,

“Tho’ all the worlds betray thee,

One sword, at least, thy right shall guard,

One faithful harp shall praise thee!

Anton blev avbruten i sitt spelande, någon knackade honom på axeln. Han vred på huvudet i tron att det var Simon som ville att han skulle spela ”Whiskey in the Jar”, den enda folksång gick an hos Bravo eftersom Thin Lizzy hade spelat in den på 70-talet.

Men det var inte Simon som hade knackat på axeln.

Det var Fabio.

De stod alla längs med relingen och Marco såg på Maria att hon inte tyckte om det.

Anton och Fabio slogs.

Enligt dem var det en träningsmatch, båda var nämligen medlemmar i karateklubbar.

Hur visste Fabio att Anton tränar karate? Vi har snackat mycket men jag har inte nämnt det. Marco kom då ihåg vad Anton sa en gång om karate.

”Vi som utövar karate kan se på en okänd person om han eller hon också gör det. De rör sig på ett visst sätt, har ett särskilt självförtroende. Det märks.”

Fabio såg det på Anton.

De hade tyst och lugnt städat undan på däck och bett kortspelarna flytta på sig. Sedan hade bägge bugat. Anton hade lärt Marco några olika kata, men vad Fabio och Anton gjorde nu var något helt annat. Sekunden efter de bugat mot golvet, exploderade båtdäcket i en serie våldsamma slag och sparkar.

När Anton tränade oss, höll han igen, men ingen av dem håller igen det minsta!

Det här är ingen träningsmatch!

Visste klubbarna om vad de gör just nu, så skulle bägge bli av med sitt medlemskap.

Han gick bort till Maria och såg hur hon ryckte till när Fabio fick in en hård spark på Anton.

Jonatan kom också fram.

”Hur bär du dig åt? Igår fick Thomas slåss med Carlo på grund av dig och nu är det Antons tur.”

Det kom inget svar, hon iakttog spänt slagskämparna. Nu var det Fabios tur att fällas till marken, men han kom snabbt upp på fötter igen. Marco såg att Fabio och Anton var jämlikar. Båda är lika bra.

”Det här handlar inte om Maria, Jonatan. De slåss eftersom de är så lika varandra. Jag har snackat med Fabio och han och Anton är verkligen lika, både till utseende och till sättet.  Mamma säger alltid när jag och pappa bråkar, att man inte kan ha två tuppar i en hönsgård, de börjar alltid slåss.”

”Så sade Jonatan eftertänksamt, de gör upp om vem som är högste tuppen. Vet du Marco, du har en imponerande förmåga att lägga märke till saker.”

Nu svettades både Anton och Fabio men fortfarande gav de varandra så mycket stryk de bara kunde.

Och ingen av dem verkar ge sig!

Marco vände sig mot Maria igen men hon stod inte där längre. Han såg sig runtomkring. Sedan stötte han till Jonatan som var helt uppslukad av slagsmålet.

”Vart tog hon vägen?”

Till slut förstod Miro vad hon ville.

Men det var inte hon som var kapten på skutan, så han ropade ner till Lazar som stod och rökte i fören. Lazar och Miro diskuterade en kort stund sedan kom det en grymtning från kaptenen och Miro gjorde äntligen som hon önskade. Maria kikade spänt ner mot däck. Både Anton och Fabio slogs för fullt. Hon såg även Lazar, Lino och Tito, den buttre maskinisten, komma upp på övre däck.

Anton undvek att använda högerhanden och Fabio verkade ha ont i revbenen men ändå fortsatte de.

Miro klappade henne på axeln och visade nätet som kom upp ur vattnet. Det glittrade och glimmade och vattnet dröp om det.

Det är inte jättemycket, men tillräckligt.

Hon gjorde tummen upp och Helenas kock styrde kranen så att nätet hamnade över slagskämparna. De märkte inget av det som pågick över deras huvuden men alla andra tittade upp och backade snabbt undan.

Som ett silverregn i stjärnljus föll fiskarna rakt ner på Anton och Fabio.

Anton kom ut på däck, han hade tvättat av sig men de andra vägrade låta honom sova i hytten. De påstod att han stank av fisk och hade slängt åt honom hans sovsäck och liggunderlag.

Att knacka på hos Maria var ingen idé, hon var fortfarande arg på honom och hade till och med reglat hyttdörren.

Efter hennes behändiga fiskregn så tog matchen slut.

Både han och Fabio hade blivit beordrade av Lazar att plocka upp all fisk som låg spridd över däck. Sedan hade de fått svabba däcket på Helena medan en brummande och muttrande kapten sett på.

Jag förstår inte italienska men jag förstod innebörden ändå.

Varken han eller Fabio hade sagt ett ord men sneglat på varandra. Fabio hade ont, det såg Anton, och själv rörde han sig inte så smidigt han heller.

När vi stod där, blöta med all fisk utspridd kring fötterna så hade Marcos ropat så det hördes över hela båten. Först på göteborgska, sedan på italienska.

”Maria har en gång för alla bevisat, att båda två är lika stora slagskämpar och lika stora idioter!”

Kommentaren hade mötts av jubel och applåder, sedan hade kaptenen bjudit in alla på något ”stärkande” i salongen.

Ja, förutom mig och Fabio.

Medan de festade i salongen plockade vi fisk.

Anton klättrade barfota upp på övre däck och gick över det skinande rena däcket. Han hejdade sig tvärt, mitt i steget. Det fanns bara ett bra ställe på däck att sova på och det var redan upptaget.

Något på lyset plockade Daniel fram sin förbandsväska. Alla i hytten sov redan, Kasper snarkade som ett helt sågverk.

Vad bjöd han på egentligen Lazar, plommonbrännvin?

Starkt var det i alla fall, alla blev berusade utom Maria. Märkligt, hon som är kvinna och väger mycket mindre borde ha blivit mest berusad.

Istället blev det Kasper, som egentligen tål alkohol bäst av oss.

Daniel stannade upp med utrustningen i handen.

Det är något som jag har missat, men vad?

Han hittade sina patienter uppe på däck, pratande och skrattande på engelska. Inte bara Anton hade blivit utkörd på grund av fisklukt utan även Fabio. På rygg med armarna under huvudet låg de sida vid sida, utsträckta under stjärnorna, sinnebilden av två goda vänner.

Man kan inte tro att de två timmar tidigare försökte spöa upp varandra.

Bredvid dem stod en grön flaska med en grov kork i och två glas.

Båda vred på huvudet och grinade mot Daniel, tänderna lyste i mörkret. Fabio satte sig upp.

”Doctore Daniel! Vi pratar om kvinnor, kom och gör oss sällskap.”

Han försökte tjänstvilligt lägga ut en filt åt Daniel men filten gled hela tiden ur hans händer. Fabio rynkade på pannan och muttrade på svavelosande italienska åt den bångstyriga filten.

Anton fortsatte blicka upp på natthimlen och rösten var lätt sluddrig.

”Daniel vill inte prata om kvinnor Fabio, hans hjärta är krossat.”

Fabio kom ostadigt på fötter och kramade om Daniel som fick ta ett hårt tag om honom, annars hade de båda trillat omkull.

”Mitt också, mitt hjärta är också krossat. Kvinnan jag dyrkar slänger fisk på mig.”

Fabio släppte plötsligt taget om Daniel och slog ut med armarna i en dramatisk gest som fick honom att ragla in i skorstenen med en dov duns. Han verkade inte märka det utan såg anklagande upp mot den i hans tycke likgiltiga natthimlen.

”Fisssk!”

Daniel fick Fabio att sätta sig ner men då reste Anton på sig, klappade omständligt om sin nye vän och stödde sig sedan tungt på Daniel.

”Det kunde vara värre Fabio, mycket värre. Daniels kvinna, hans livs kärlek Karin, slog honom! En knytnäve rakt i ansiktet, på vår snälle, snälle Daniel.”

Båda såg de på honom, de hade nästan tårar i ögonen.

Daniel suckade, nu såg han att kaptenens gröna flaska var tom, de hade druckit upp alltihop.

De är fulla som kajor båda två!

Under stort besvär och mycken möda lyckades han bandagera Fabios revben och Antons hand. De bägge slagskämparna var inte till någon hjälp.

De skulle hela tiden klappa om honom på ett tröstande sätt.

Bägge förklarade sluddrande att de inte hade det minsta ont, utom Fabio som hade ont i sitt hjärta och där ville ha extra stort bandage som han kunde visa för Maria.

Bägge flödade över av medkänsla med honom, att han tog hand om dem, när han själv led så stora kval. Fabio sade långa, bittra meningar på italienska där namnen Karin och Maria kunde höras.

”Hälsa på mig sedan, Daniel så ska du få träffa trevliga, varmblodiga italienskor, inga kalla svenskor som slåss och kastar fisk! Lova att du kommer!”

Daniel lovade.

Han blev förvånad över hur glad han blev av Fabios inbjudan.

Märkligt, uppbrottet från Karin känns så avlägset, ändå har det bara gått tre dygn.

Det gör inte längre ont att tänka på henne.

Tillbaka i hytten klädde han tyst av sig och lade sig i sin koj. Kasper snarkade på men han var inte längre ensam om det. När Kaspers snarkning tonade ut fyllde Simon i med sin.

Det känns som om jag är tillbaka på Camp Sleipner när jag hör dem.

Daniel låg länge och stirrade upp i ingenting, han tänkte på Karin och deras liv i lägenheten i Huskvarna.

Jag trodde det aldrig skulle gå över men smärtan försvann lika fort som blåmärket på kinden bleknade bort.

Han kände sig skuldmedveten över det men ändå lättad.

Det gör inte ont längre.

Genom den öppna ventilen hördes svagt tonerna från Antons munspel. Daniel slappnade av, melodin och texten till The Minstrel Boy hade han hört så många gånger på campen, när livet varit så enkelt och alla svar så självklara.

Thomas har rätt, jag har förändrats.

Anton spelade den vemodiga melodin en gång till, Daniel mindes texten till andra versen. Inom sig såg han en irländsk soldat i enkla kläder med en harpa på ryggen och ett svärd i handen, slåss mot en överväldigande fiendestyrka.

The Minstrel fell! But the foeman’s chain

Could not bring that proud soul under;

The harp he lov’d ne’er spoke again,

For he tore its chords asunder;

And said “No chains shall sully thee,

Thou soul of love and brav’ry!

Thy songs were made for the pure and free

They shall never sound in slavery!

Daniel rullade över på sidan. Munspelet tystnade och en ensam stjärna sken in genom båtventilen. En tanke slog honom lika klar som stjärnan som lyste upp hyttgolvet.

Men den som har förändrats mest är Anton.

Daniel visste att han nästan hade svaret på gåtan. Vad som hade förändrat Anton så, och vad som drev Anton nu.

Han är som pojken i balladen.

Båda har samma mål.

Men Daniel fick inte tänka klart.

Sömnen kom som en tjuv om natten och tog tanken ifrån honom.