Kapitel 15 Pirater

Hon sprang ut ur hytten med lakanet svept omkring sig, ut på däck och kräktes över relingen. Darrande i hela kroppen kröp hon ihop på däck. Ännu en gång kom samma våg av illamående och hon spydde en andra gång i havets stilla vatten. Skälvande föll hon på knä på däckgolvet. Jag drömde att Johan dog!

Hon hörde steg bakom sig, någon drog milt upp henne på fötter. Det var Anton och bakom honom stod en yrvaken och bekymrad Fabio. Hon lutade sig mot Anton och storgrät. Hon kunde inte hjälpa det för drömmen hade varit så verklig.

”Han blev skjuten, jag drömde att han stod i ringen av eld och blev skjuten! Vi kommer försent, Johan är död!”

Hon såg på Anton och sedan på Fabio.

”Allt är för sent. De har skjutit honom och jag är inte där!”

Anton kramade om henne, strök henne över det genomsvettiga håret.

”Han lever Maria. Vi kommer att rädda honom, Johan lever och vi kommer att rädda honom!” Marias oro minskade, Antons lugn och övertygelse spred sig sakta till henne. Fabio som inte förstod ett ord svenska hade ändå uppfattat ett ord.

Han såg nu frågande på dem.

”Vem är Johan?”

Anton tog ett djupt andetag, han kände att Maria hade lugnat ner sig.

”Han är FN-kapten Johan Stenbäck, mitt befäl och Marias man. Han hålls som gisslan i Bosnien och vi åker dit för att befria honom. Du har ju undrat Fabio, varför vi reser till Kroatien. Nu vet du.”

Fabio, med ett häpet uttryck i ansiktet, vände sig tvärt om och gick in i salongen men kom strax ut igen. Han hade med sig några servetter som han gav Maria. Hon tog tacksamt emot dem och torkade av sig i ansiktet.

”Din man är FN-svensken som har försvunnit i Bosnien. Du är gift!”

Maria nickade och kände det solida däcket under sina fötter och Antons lugnande arm om sina axlar. Mardrömmen och illamåendet tonade bort.

Men den var så verklig.

Vad gör du Johan, vad gör du nu?

”Fabio!”

Helenas kapten stod på övre däck och stirrade argt på sin son. Maria drog lakanet tätare omkring sig.

Det här ser inte bra ut. Här står vi tre tillsammans, Anton och Fabio i bara kalsongerna och jag iklädd ett svettigt lakan.

Vad ska han tro?

Samma tanke verkade ha slagit Fabio för han viftade avvärjande med armarna mot sin far. Men innan ett hejdundrande far- och son-gräl hann bryta ut, gick Maria emellan.

”Kapten Lazar!  Vi tre träffas i salongen om tio minuter. Jag har en del att förklara för er.”

Sedan gick hon så värdigt hon kunde till sin hytt, pinsamt medveten om sin nakna kropp under det vita lakanet.

Thomas fick syn på Maria där hon satt ensam i salongen med en kopp framför sig. Resterna efter en tidig frukost stod framför henne.

Hon ser trött ut, trött och sorgsen.

Maria lade först nu märke till honom och den sorgsna minen försvann som om den aldrig varit där. Hon slösade ingen tid på småprat.

”Thomas, Lazar och Fabio vet om Johan. Jag berättade för dem nu på morgonen.”

Han slog sig ner bredvid henne och hon fortsatte.

”I och med att jag berättade vårt verkliga skäl så har vi hemresan säkerställd. Lazar har en kontakt i Omis, han ser till att Lazar kommer och hämtar oss när vi är klara med vårt uppdrag.”

”Bra. Jag hade själv tänkt ta upp det med kaptenen, men då är det redan ordnat.”

Han såg på hennes bricka där resterna efter ett halvätet bröd låg. Maria verkade ha dålig aptit.

”Var fick du frukost?”

Maria reste sig upp, gick bort till kabyssen där Miro rumsterade och kom strax tillbaka med en bricka. Jos, yoghurt med ringlad honung och bröd med ost sattes ner framför honom.

Hon vet att jag vill ha jos först, inte kaffe som de andra. Och att jag gillar honung ringlad på min yoghurt.

Thomas tackade och började äta, Maria satt tyst och drack sitt kaffe, de var helt ensamma men tystnaden verkade inte besvära henne.

När Thomas var klar försvann hon ut i köket, han hörde henne prata med Miroslav.

Det är första gången jag har ätit frukost med en fullständigt tyst brud.

Han tänkte på tjejen han varit ihop med före Bosnien.

Ida med kronisk mundiarré, frukostar med henne var plågsamma för öronen.

Maria kom tillbaka med en kopp kaffe som hon satte ned framför honom.

Svart, utan vare sig socker eller mjölk, mina frukostvanor har hon då koll på.

Utanför salongen syntes en perfekt blå himmel och han lutade sig bakåt och njöt av stillheten.

”Tack för en helt perfekt frukost! Den var precis så som jag vill ha den.”

Under sätet kände han hur Helenas båtmotor bullrade igång, de var på väg igen och till kvällen skulle de vara framme vid resans mål.

Maria log hastigt men såg sedan ledsen ut igen.

”Har du haft mardrömmar på sistone Thomas?”

Innan Thomas hann svara henne kom resten av gänget utom Anton in i salongen. De såg alla något hålögda ut, men hade som de äkta soldater de var siktet inställt på frukost.

Maria såg effektivt till att alla fick det de ville ha.

Det är inte bara mina frukostvanor hon har koll på utan även de andras.

Något road såg Thomas hur hon såg till att Simon och Jonatan fick sitt kaffe först, Kasper bacon och äggröra, Marco vitt bröd med marmelad, Daniel kaffe och macka. Killarna verkade inte märka det, de ville bara få frukost så snabbt som möjligt. Med kaffet i handen signalerade han till dem att han ville vara ifred med Maria och tog med henne ut.

”Vad är det som bekymrar dig? Ibland sover jag dåligt men jag har inga mardrömmar.”

”Jag har drömmar om Johan. De är så verkliga och otäcka. Han vet om att han ska dö och det sista han tänker på är mig. Att jag är trygg hemma i Sverige…”

Hon såg så förtvivlad ut att han ville hålla om henne och säga att allt var bra. Och att allt skulle ordna sig.

Men allt är inte bra.

Och allt kommer inte att ordna sig.

”Vi tar en bit i taget, okey. Det är ingen idé att oroa sig över det vi inte vet. Det är bättre vi oroar oss för idag.”

Hon såg så försvarslös ut där hon stod lutad mot relingen och han tänkte att han var inge vidare på att varken lugna eller att trösta.

Det är Antons jobb.

Men hon rätade på sig och log lite.

”Jag tycker om när du säger vi. Vad är det vi ska oroa oss för idag?”

Thomas spanade ut över havet och Kroatien gick att ana som en blåsvart kontur vid horisonten.

”Pirater.” sade han.

Fiskebåten hade just passerat några mindre öar då tre motorbåtar kom utfarande från en skyddad vik, så fort kom de, att båtarna studsade över vågorna med vattnet sprutande upp över fören.

”De låg och väntade på oss!”

Lazar brummade argt och tog ett bestämt tag om rodret och ökade farten men det hjälpte inte.

Snabbt kom de upp jämsides med Helena och hennes kapten såg att männen var beväpnade, siktena kastade solreflexer i det skarpa solskenet. Båtarna svärmade runt, runt Helena som ett hajstim, männen höll sina vapen riktade mot fiskebåten och hennes besättning. Lazar bad en hastig bön till madonnan och beordrade stopp i maskin.

Helenas motor stannade, ankarkättingarna rasslade och sedan blev det onaturligt tyst ombord.

Motorbåtarna slutade cirkulera, istället placerade de sig på babords sida, en vid fören och en vid aktern. Den tredje och största, utrustad med en tung kulspruta gled fram till lejdaren.

Djupt bekymrad såg Lazar ut genom styrhyttens glas och ner på de kallgrinande, välbeväpnade männen. Fabio och Lino stod avvaktande bakom honom och han kunde känna deras oro.

 Men vad kunde han göra, han hade inget val.

”Lino, släpp dem ombord.”

Två män med hårdföra ansikten äntrade Helenas däck, de kontrollerade vant om besättningen var beväpnad, sedan fick Lazar, Lino, Tito och Fabio backa undan och männen placerade sig på var sin sida om lejdaren med höjda AK-47: or. En av dem vinkade ner till motorbåten. Lazar kände modet falla.

Det här är inga duvungar vi har att göra med. Jag kan bara hoppas att de är så professionella att de tar vad de vill ha och snabbt ger sig av.

Kvar i motorbåten fanns tre män, en bemannade kulsprutan, den andre höll noga uppsikt över fiskebåten med höjt vapen och den tredje, som stått och väntat vid lejdaren klättrade ombord. 

Det var en medellång, kraftigt byggd man med antydan till fetma. Han hade militärshorts och sandaler på sig, den solbrända överkroppen var bar. Runt hans grova hals glittrade flera tjocka guldlänkar och ett par solglasögon satt uppskjutna i pannan. Håret ovanför det bulldogslika ansiktet var kort. Bara en detalj förstörde skenet av en välnärd turist som kom ombord för en stunds avkopplande havsfiske.

I handen höll han en pistol.

Han såg sig leende omkring och blicken stannade på kaptenen, sedan bugade han ironiskt.

”Kapten Lazar, vi har väntat på er och er speciella last! Ni ska strax få en ny resrutt men först har jag en hälsning till två av era gäster ombord. Var är svenskarna?”

Lazar gav till en ilsken grymtning.

”Jag har sagt åt mina gäster att stanna i hytterna. De har ingenting med det här att göra! Ta vad ni vill av lasten och ge er av.”

Piratledaren log hånfullt och viftade nonchalant med sin Tokarev.

”Igår fick jag en ny medarbetare som tipsade mig om sändningen med vapen. Han bad mig om en tjänst dock, eftersom han själv befinner sig kvar i Trieste och inte kan utföra det själv.”

Nu njöt han av uttrycken som syntes i besättningens ansikten.

Fabio morrade till.

”Det är Carlo, den värdelösa uslingen som har skvallrat på oss!”

Vakternas vapen pekade rakt mot Fabio och Lazar tog tag i sin rasande son. Själv bet han hårt ihop käkarna för att kontrollera sin sjudande ilska.

Ledaren slutade upp att le och ansiktet blev hårt.

”Mina män i motorbåtarna har Helena under uppsikt, så håll er lugna!”

Han väntade tills hans ord fick verkan och besättningen stod tyst.

”Så här är det. Ni blir av med er last men får behålla era liv. Svenskarna, som egentligen inte betyder någonting för er, vill jag träffa. Det gäller två av dem, han som bröt näsan på Carlo och kvinnan. De andra kan stanna kvar.”

Han gav sina män en blick och de flinade hastigt tillbaka, som om de delade ett skämt sinsemellan.

”Särskilt kvinnan vill jag träffa.”

Vakterna skrattade rått när ledaren höjde sitt vapen och siktade mot kaptenen.

”Nu om jag får be, kapten Lazar!”

Lazar höll ett hårt tag om sin son och kände ilskan blandas med vanmakt.

Men vad kan jag göra?

Maria, oh madonna, förlåt mig.

”Miro, släpp ut dem.”

Besättningsmannen gjorde som Lazar ville och öppnade salongsdörren. Thomas kom ut tätt följd av Maria. En av vakterna skickade tillbaka Miro sedan tryckte han upp Thomas med ansiktet mot väggen och sökte igenom hans kläder. Han vred bryskt runt Thomas och ställde sig bredvid med riktat vapen. Den andre vakten upprepade samma procedur med Maria men klämde henne hårdhänt över brösten och mellan låren när han sökte igenom hennes kläder. Upptryckt mot väggen kunde hon känna hans lökstinkande andedräkt i nacken.

Vakten hittade inget på henne heller och slet runt henne så hon stod framför hyttdörren igen, sedan gick han tillbaka till sin plats vid lejdaren.

Maria rättade till klädseln och sträckte på sig, hon tänkte inte visa någon rädsla.

Ledaren vinkade att Maria skulle komma närmare och motvilligt gjorde hon som han ville. När hon stod en armlängd ifrån honom synade han henne uppifrån och ned. Maria kände hur det kröp i skinnet men väntade tyst.

”Så det är du som gjort en man så förbannad att han förråder sina egna släktingar. Jag har en särskild hälsning från Carlo till dig.”

Han hade övergått från italienska till engelska och log mot henne medan han drog upp något ur bakfickan. Ett klickande ljud hördes när bladet fälldes ut och pekade rakt mot hennes ansikte.

En stilett.

Maria ryste ofrivilligt till och piratledaren flinade ännu mer när han såg hennes reaktion.

”Jag tycker egentligen inte om att vanställa en vacker kvinna, men Carlo var mycket bestämd på den punkten!”

Piratledaren stirrade hårt på Thomas.

”Och du svensk, som bröt Carlos näsa ska se på!”

Arga röster från Thomas och Helenas besättning hördes men piraterna röt till och höjde sina vapen.

”Stå stilla! Vi skjuter den som rör sig.”

När det blev lugnt igen stoppade ledaren ner sin pistol i bakfickan på shortsen och tog tag om Marias hår så hennes huvud abrupt böjdes bakåt.

”Dumma kvinna, du har dig själv att skylla. Du skulle aldrig ha slagit till Carlo!”

Männen kunde bara maktlöst se på när stilettspetsen trycktes mot hennes hud.

Daniel var högst upp i båten ovanför styrhytten. Han såg ingenting men hörde rösterna nerifrån, Lazars arga stämma och en ny självsäker röst som plötsligt övergick till engelska.

Maria är illa ute.

Jag kan inget göra, bara vänta!

Daniel stelnade till när han hörde Marias förtvivlade skrik, det överröstade vågorna, vinden och sjöfåglarna. Sedan ljöd två snabba skott från en automatkarbin.

Det är dags!

Daniel kom klumpigt på fötter och vinkade ut över havet med sina långa armar. Sedan blickade han ner och såg Maria ligga i en hög på däckgolvet.

Tålamod var inte Jonatans starka sida och denna väntan kändes evighetslång.

När kommer signalen?

Han och Marco var i vattnet, tätt bakom den lilla båten som hade stannat längst bort från fiskebåten. Risken för upptäckt var stor eftersom de var tvungna att spana efter Daniels signal.

Men de två rökande männen hade hela sin uppmärksamhet riktad mot Helena och figurerna som skymtade ombord. Vindens brus och vågornas kluckande överröstade alla ljud från fiskebåten.

Jonatan såg att Marco mådde illa av nervös väntan men Jonatan var märkligt upprymd.

Min morsa blir hög på alkohol och knark och jag, jag blir hög på fara.

Jonatan såg Daniel vifta med armarna.

Signalen!

Illersnabbt hävde sig Jonatan ombord på den lilla motorbåten. Männen reste sig häpet upp och vände sig mot honom men tappade balansen när Marco kom ombord via båtens bakre stege. Det räckte för Jonatan.

När Marco hade satt bägge sina våta fötter på däcket låg männen redan medvetslösa ner och Jonatan hade börjat surra ihop händerna bakom ryggen på en av dem. Han gav Marco en otålig blick och slängde till honom en repstump.

”Du tog då god tid på dig!”

Simon och Kasper hörde skriket från Maria följt av två skott. Spänt kikade Simon upp mot däcket och såg Daniel vifta.

Det är dags.

Driven av skriket gick Kasper genast till attack. Han sparkade ifrån med fötterna och kom upp i båten med de totalt överrumplade piraterna, fick tag på relingen på andra sidan och välte med ett mäktigt ryck hela båten över sig. Män och vapen tumlade ner i havet, sist föll båten över dem med ett väldigt plask.

Simon trodde knappt sina ögon.

Planen var att vi skulle borda båten och avväpna männen.

Herregud, bara Kasper är stor och stark nog att välta en båt med bara sina händer!

Simon såg Kaspers huvud sticka upp över vattenytan en bit bort, han bogserade på en av karlarna som stretade emot tills en tung näve träffade honom i tinningen.

Kasper Bärsärk har lämnat en kvar till mig.

Han dök och fann under båten en medvetslös man som han drog upp till ytan. Simon hade bara en tanke i huvudet.

Vad har hänt med Maria?

Svenskan skrek och föll på knä vid hans fötter och hysteriskt snyftande kramade hon om hans ben. Hans hårda grepp om hennes hår gjorde så att hårstrån slets loss och blev kvar i hans hand. Bojan, före detta jugoslaviskt underbefäl men numera entreprenör inom en bransch som gjorde honom stormrik, kände upphetsningen sprida sig i kroppen. 

Stiletten blev för mycket för henne.

Uppeggad böjde sig han fram för att ta ett nytt tag om håret men kände plötsligt hur något hårt och kallt trycktes mot skrevet.

Svenskan såg upp, ögonen var iskallt blå och munnen ett smalt streck. En rispa blod var allt stiletten hunnit göra med hennes ansikte, stiletten som fortfarande var riktad mot hennes huvud.

Hon lurade mig!

Vrede ersatte upphetsningen.

Hon hade tagit hans Tokarev ur bakfickan på shortsen och pressade nu pistolen mot hans underliv.

Jävla hora!

Du ska få betala för det!

Som om hon läst hans tankar tryckte vapnet ännu hårdare, så han nästan gick upp på tå.

Han såg en enda droppe blod sippra utför svenskans kind och in i mungipan.

Hennes tunga fångade upp den och de blåa ögonen blev till hårda kisande streck, menande såg hon på stiletten i hans nu svettiga näve.

”Go ahead, make my day.”

Han såg i hennes ögon att hon inte skulle tveka.

Svenskan är beredd att skjuta sönder skrevet på mig!

Sakta öppnade han handen och stiletten föll ner på däckgolvet. 

Anton hörde Marias skrik, siktade och sköt två skott som fällde männen i båten nedanför Helena. De föll i vattnet båda två. Kulsprutan, en HMG 12.7 Browning stod obemannad kvar och svajade.

Hotet från kulsprutan är eliminerat, den kunde lätt ha skjutit sönder hela fiskebåten.

Sedan vräkte han av sig presenningen och lutade sig ut över relingen med vapnet höjt.

Maria!

Han såg henne ligga på knä framför en kraftig man och Anton var på väg att skjuta igen när han lättad såg vad hon hade i handen.

Hon har läget under kontroll!

Thomas vakt stirrade på sin ledare som svettandes stod på tå framför Maria. Han hade glömt bort Thomas, vilket var ett misstag. Efter tre snabba slag var vakten medvetslös och avväpnad. Lazars väldiga nävar hade redan expedierat den andre. Fabio rusade ursinnig fram till ledaren och gav honom ett knytnävsslag rakt i ansiktet. Kraften i slaget slungade piratledaren bakåt och ner i det solglittrande vattnet.

Thomas tog upp stiletten från golvet och fällde in bladet, sedan kastade han med en svordom den långt ut över havet. Maria kom darrande på fötter, hon följde kniven med blicken där den träffade vattenytan och försvann.

”Tack, jag vill aldrig se en stilett igen! Jag tänkte själv slänga i den men med mitt underarmskast så hade jag nog träffat Marco eller Jonatan istället.”

Fabio stod vid relingen och stirrade ner i vattnet samtidigt som han masserade sin högernäve och utslungade en lång rad svordomar. Maria gav honom ett blekt leende.

”Italienskan är det enda språket i världen som kan få svordomar att låta romantiska.”

Fabio fick syn på blodet i hennes ansikte, slutade tvärt svära och fick fram en näsduk som han försiktigt torkade bort det med, Maria var så matt att hon lät honom hållas. Men Fabio var inte det minsta flirtig.

Helt förståeligt tänkte Maria och kände sig yr, skrevskjutande kvinnor ligger inte så högt i kurs i männens värld…

Mannen som Thomas slagit ner rörde stönande på sig men Thomas gav honom en spark.

”Ligg still din skitstövel, annars skjuter jag!”

Fabio släppte taget om Maria och bakband istället mannen vid Thomas fötter. Thomas drog Maria ur vägen när Fabio friskt svärande förde bort mannen.

”I mina öron låter det inte det minsta romantiskt, sade Thomas, till och med jag förstår vad bastardo betyder!”

Han höll kvar armen om hennes axlar och de såg ut över relingen.

Rakt nedanför fanns Jonatan och Marco i den lilla motorbåten som de tagit över. De fick männen i vattnet att klättra ombord på Helena, där besättningen tog hand om dem. Kasper och Jonatan hade med sig ytterligare två fångar.

Lazar hojtade på Daniel som redan var på väg med sin medicinväska i handen. Tre av de tillfångatagna männen blödde rejält.

Daniel stannade ändå upp gav Maria en hastig kram innan han skyndade vidare.

”Du skrämde nästan skiten ur mig!”

Maria stirrade på pistolen som hon fortfarande höll i.

Hon visste något nytt om sig själv nu, var hon tvungen, så kunde hon döda.

Hade han inte släppt kniven så hade jag skjutit.

Herregud, vad händer med mig?

Med skakande händer säkrade hon fumligt vapnet och räckte det till Thomas.

”Jag skrämde nästan skiten ur mig själv!”

Thomas såg på vapnet i Marias hand.

”Det där är en Tula Tokarev, TT-33, en pistol från Sovjetunionen och mycket vanlig härnere.”

Han sträckte ut sin hand och slöt hennes darriga fingrar om pistolen.

Thomas log ett snett leende, han skulle aldrig glömma hur piratens självbelåtna leende suddades ut när hon citerade Clint Eastwood.

”Behåll den. Det är inte Dirty Harrys.44 magnum, men den duger ändå.”

Anton kom fram till dem och lade sin arm om Marias axlar, hon var fortfarande vitblek i ansiktet och skakade i kroppen. Thomas mötte Antons allvarliga blick, sedan såg han på Maria igen.

Hon verkade ha krympt nu, när inte fara inte längre hotade.

”Du duger också Maria, mer än väl.”

Fiskebåten Helena fortsatte över Adriatiska havets soldränkta vatten. Maria stod ensam i fören och såg Kroatiens kust komma närmare där mörka bergstoppar avtecknade sig mot den blå himlen.

Bakom de där bergen finns Bosnien och Johan.

Men ännu har vi en lång väg kvar.

Maria studerade pistolen hon höll i handen, vägde den tankfullt i handflatan. Sedan såg hon ut över havet.

Jag hatar vapen!

Hon höjde armen men slängde inte pistolen i vattnet, som hon helst av allt ville göra, utan stoppade tillbaks den i fickan på shortsen igen.

Hon visste att hon behövde den.

Hur mycket hon än avskydde det så skulle hon hädanefter alltid vara beväpnad.

Detta är bara början.

Med en suck lutade hon armarna mot relingen och viskade hans namn.

”Johan.”