Kapitel 16 Krabater

I Play death you play life

Triple sixes to rise

Can you see the visions I brought you

And the devilish games that I taught you

 ”Johan.”

Kvinnorösten fick honom att öppna ögonen men han slöt dem snabbt igen, ljuset var för starkt.

Maria?

Lever jag?

Det kändes som om han levde.

Huvudet värkte, revbenen värkte, armar och ben värkte. Sakta öppnade han ögonen och kisade rätt in i ett kvinnoansikte.

Det var ett vackert ansikte men med beräknande, hårda ögon.

Vem är hon?

Han såg hur hon vätte läpparna med spetsen på sin tunga och som en flodvåg kom minnet vällande tillbaka.

Återigen stod han i ringen av ljus, återigen avfyrade han revolvern så snabbt det bara gick, återigen kände han smärta när han föll till golvet och det sista han förnam innan mörkret slukade honom var lukten av utspillt stearin och den skarpa smaken av blod i munnen.

Jag sköt men jag lever!

Varför lät de mig leva?

Kvinnans ansikte försvann och ett nytt ansikte, ett mansansikte, lutade sig över honom och lyste honom i ögonen med en liten lampa. Runt halsen hängde ett stetoskop.

Vad gör en läkare här?

Den välklädde mannen såg hans frågande blick. Hans engelska hade en stark, tjock accent men var ändå förståelig.

”Jag är Laszlos personlige läkare, han har gett order om att ni ska få all vård ni behöver. Ni har en lätt hjärnskakning och stukade revben. Ett par dagars vila och sedan är ni i form igen.”

Läkaren stoppade ner sin ficklampa i fickan på sin skjorta och reste på sig. Johan försökte följa honom med blicken men det gjorde ont i ögonen. Han hörde läkaren lämnade cellen, samma cell som han suttit inspärrad i, före rouletten.

Kvinnan slog sig ner på hans smala bädd och strök honom över kinden med en lång, vass nagel. Johan låg stilla för minsta rörelse gjorde honom illamående.

Hennes lågmälda röst var hes och det fanns en antydan till rysk accent.

”Välkommen tillbaka till de levandes värld, kapten. När vakterna gav sig på dig så trodde jag att du var en död man. Men Laszlo stoppade dem.”

Johan rös till.

Jag visste exakt vad jag skulle göra, ta med mig så många som möjligt innan jag själv dog, det fanns inget utrymme för tvekan.

Sex gånger hade han pressat in avtryckaren och fem skott hade han avfyrat. Först sköt han sönder skallen på Halvan sedan sköt han Helan rakt in i hans förvånade, gapande, öppna mun.

Blodet stänkte utåt, bortåt.

Cirkeln av ljus bröts och färgades röd.

Nästa skott avfyrade han mot Laszlo.

Då klickade revolvern och Laszlo drogs ner i skydd.

Därefter sköt han mot kvinnan och mannen bredvid Laszlo, men båda hade kastat sig mot golvet och istället träffade han med sina sista kulor tre vakter i svarta huvor.

Efter det blev allt smärta och mörker.

Jag var säker på att de skulle döda mig, istället lever jag.

”Varför lever jag?”

Hon slutade tvärt att stryka hans kind istället lutade hon sig närmare och såg honom djupt i ögonen. Hennes skiftade i bruna nyanser, näsan var rak och det mörka håret hängde fritt kring ansiktet.

”Det, kapten får du fråga Laszlo om, han blir just nu meddelad att du har vaknat upp och är här om några minuter.”

Dörren till cellen slängdes upp och in kom en svartklädd, senigt byggd man med ett skarpskuret ansikte. Ett svart skägg löpte i en ring runt mun och haka för att sedan sluta i ett streck upp mot läppen. I Sverige kallades sådant skägg för O´boy- ring eftersom småpojkar fick en liknande ring runt munnen när de drack mjölkchoklad. Men det vilade inget pojkaktigt över den här mannen, skägget bara underströk den fara han utstrålade.

Honom känner jag igen, han stod bredvid Laszlo.

Vad gör två ryssar här?

Mannen stirrade ilsket på kvinnan som hastigt reste på sig.

”Anna!”

Johan förstod inte resten men han begrep att mannen var rejält förbannad.

De är mycket lika varandra, är de syskon?

En lång stund grälade de intensivt på ryska sedan stelnade bägge till. Fyra kraftiga män kom in i cellen och radade upp sig på båda sidor om Johans bädd. Därefter gjorde Laszlo entré, tätt följd av den väldige Janos.

Laszlo såg sig omkring i den kala cellen sedan gick han sakta fram till Johan. Janos röt till och ytterligare en vakt kom in med en stol som ställdes ner på golvet. Laszlo satte sig, ryssarna ställde sig på varsin sida och bakom stolen tornade Janos upp sig. Den lilla cellen var överfull med människor och Johan observerade att alla i rummet var helt svartklädda.

Svartklädda och välbeväpnade.

Psykopaten i stolen såg Johans blick på hans män. Dagsljuset fick honom att se ännu mer utmärglad ut.

Han ser ut som Döden.

”Det här är några av mina Svarta Pantrar. De tillhör min elit och är mina mest hängivna soldater.”

Laszlo satt tyst en lång stund och såg på Johan i sängen. Blicken fick Johan att känna sig hjälplös och utlämnad. I sitt försvagade tillstånd kunde han inte längre överrumpla någon. Trots det höll vakterna honom under noggrann uppsikt.

En oförsiktig rörelse och jag är död.

Johan låg stilla och höll händerna på täcket orörliga. Men han vek inte undan med blicken.

”Du sköt tre av mina Pantrar. Två dog och en lever nätt och jämnt. Ja, du sköt dina fångvaktare också, men de räknas inte.”

”Och du sköt mot mig.”

Stämningen i rummet blev ännu mer laddad.

Det känns som ett åskväder har dragit in och när som helst ska bryta ut.

”Janos och Viktor vill att du ska dö för det du gjorde. Dö som en hund, dö som en byracka vid sin herres fötter, slickandes hans händer och stövlar, tacksam för att äntligen få dö.”

Det blev tyst igen.

Johan såg Pantrarnas hatiska ansiktsuttryck, kände den sjudande vreden från Victor och hörde Janos framviskade förbannelse. Men Laszlos ögon var som två svartblanka skogstjärnar som inget avspeglade.

Johans hesa röst bröt tystanden.

”Så varför lever jag?”

Först fick han inget svar.

”Det finns en trappa som leder ner under citadellet. Vi har där funnit ett speciellt rum och mina män vill ha dig där, i borgens underjordiska tortyrkammare.”

”Men jag har sagt nej.”

”Du lever för jag vill ha svar på en fråga.”

Psykopaten på trästolen tystnade när en liten, svart fluga landade på hans skjortärm. Laszlo inneslöt den bakom sina långa, fingrar och man kunde höra dess plågsamma, dämpade surrande.

”Vad menar du med krabater?”

Johan visste först inte vad han skulle säga sedan mindes han.

Orden jag trodde var mina sista.

Åt helvete med alla krabater!

Johan mötte Laszlos svarta blick.

”När den svenske kungen Karl den tolfte med sin här krigade genom Europa, stötte han på kroater. Han beundrade dessa starka, dödsföraktande krigare mycket, men vår kung kallade kroaterna för krabater. Det ordet lever kvar i svenskan men dess ursprungliga innebörd har glömts bort.”

Johan såg föraktfullt på männen och kvinnan i rummet.

”Jag kunde lika gärna ha sagt, åt helvete med alla kroater.”

Ett ilsket muttrande hördes från Janos men Laszlo, ökänd och fruktad av bosnier, serber och kroater log.

Johan höll sig orörlig.

När liemannen ler, ler man inte tillbaka.

Utstuderat öppnade Laszlo sin näve och lät den lilla flugan flyga sin väg. Johan följde den med blicken tills den surrade ut genom cellfönstret, ut i det starka solskenet.

Flyg, fula fluga.

Cellen kändes fortfarande trång och varm men stämningen förändrades, känslan av ett utbrytande åskväder försvann.

Laszlo lutade sig framåt med armbågarna på knäna och händerna hopknäppta. Hans svarta skjorta var uppknäppt i halsen och innanför blänkte ett krucifix. I det magra men finskurna ansiktet fanns nu en intresserad glimt.

”Du har gjort intryck på mig. Dels för din uppvisning i svensk roulett, men mest för dina historiekunskaper. Jag har länge väntat på en historiker i min skara, någon att diskutera historia med och kanske är det du.”

”Det får tiden utvisa.”

Laszlo reste på sig och hans män följde honom ut.

Audiensen är över.

Blickarna från Janos och Viktor var skoningslösa, fyllda med löften om våld. Anna däremot gav honom en helt annan sorts blick över axeln, innan hon lämnade cellen.

Jag försökte skjuta skallen av henne och hon är tänd på mig!

Dörren slog igen med en smäll och reglades.

Det enda som dröjde sig kvar i cellen var doften av Annas parfym blandat med männens sura svettlukt.

Johan låg i sin bädd och såg takets spruckna murbruk bilda egendomliga mönster.

Han var ensam igen.