Kapitel 5 Revingehed

Det var dags för kvällsmjölkningen och Egon och hans bror var på väg att hämta in korna. Flera stod redan och råmade bakom Stenbäcks lada. Hans bror skulle efter mjölkningen åka till sitt vanliga nattskift på Bellö färgfabrik.

Brödernas samtalsämne var just Stenbäcks. De var bekymrade, dels för Johans skull men även för Marias.

Hon betedde sig besynnerligt.

”Butiken är stängd och hon är aldrig i verkstaden”, berättade Olof och släppte ut korna ur hagen. Ledarkossan, den rödbrokiga Dora skyndade iväg upp mot byvägen, de andra gick efter Dora i en strikt rangordning. Bröderna följde efter den sista kon. Så här i slutet av kornas utomhussäsong var mjölkningen en lugn affär. Korna gick lugnt och fint på byvägen och till sina platser i ladugården.

En helt annan historia var det första utsläppet på våren. Kossorna, som stått inne hela vintern i ladugården betedde sig som ystra kalvar. Hela byn hjälpte till att fösa in de upphetsade och brölande kossorna i närmsta hage! Som tack för hjälpen bjöd sedan Egon och Ingrid på kaffe och ostkaka i Nordregården.      

Olof och deras gamla mor Greta var de som bodde närmast Stenbäck. De hade ett hus emellan sig vilket innehades av bröderna Fransson.

”Hon är ute med hunden ofta och det är väl bra. Men varför har hon Johans militärkläder på sig? undrade Egon. En del kvinnor gillade sådan utstyrsel det visste Egon, men Maria hade aldrig haft på sig det förut. Det var visserligen inget extremt i klädväg, många jägare i trakten hade gröna byxor och svarta kängor.

”Det konstigaste är i alla fall skjutandet” fastslog Egon.

”Så gott som varje dag har Maria varit på Kråkshults skjutbana och skjutit skott efter skott. Vad jag vet så har hon bara varit där en gång tidigare, då tillsammans med Johan. Och vet du vad Johan sa till mig? Att Maria är skotträdd!” 

”Franssons var här igår, båda bröderna” sa Olof när de gick upp på byvägen. Han iakttog sin brors ansikte noga och stornjöt över att veta något som inte Egon visste. Storebror Egon hade koll på de flesta och det mesta. Men Franssons besök i sin fädernesgård hade Egon missat. Han sköt bak den gröna Lantmännenkepsen i nacken och kliade sig på kinden.

Det betydde, visste Olof, att Egon var konfunderad. 

”Det var märkligt. De två har ju inte språkats vid sedan krakelet nere i backen för två år sedan.”       

Olof och Egon mindes väl det bråket. Egon hade sett alltihop. Bröderna Fransson hade en tidig vårdag kommit i sina traktorer och ställt dem längst upp i backen, bakom ladan som tillhörde Franssongården. Tillsammans hade bröderna sedan gått nerför hela backen för att titta på en del nedfallen skog.

Vintern det året hade varit ovanligt snörik, även för Småländska Höglandet och den tunga, blöta snön i trädkronorna hade vält många träd.

Väl nere bland de nedfallna granarna så hade bröderna börjat gräla. En av dem, Bengt, hade tänt till rejält, sprungit uppför hela backen, hoppat in i sin brors traktor och lagt ur handbromsen. Sedan hoppade Bengt ut igen. Förnöjt stod han och tittade på medan traktorn rullade nerför hela den branta backen och totaldemolerades mot en gammal stengärdsgård.

Efter det talade inte bröderna Fransson med varandra.

”De kom hit tillsammans med två herrar i en Jaguar”, fortsatte Olof.  De gick in i Franssons bod och var där en stund. Sedan kom de ut igen. Herrarna i Jaguaren åkte, likaså Bengt, men Göran blev kvar en stund.”

Olof njöt.

Nu är brorsan minsann nyfiken.

Bröderna Larsson stannade till utanför ladugården. Korna råmade uppfodrande därinne, ovana vid att behöva vänta. Egon såg nyfiket på sin yngre bror som fortsatte.

”Herrarna var antikhandlare från Jönköping. De köpte det gamla skåpet i boden för femtiotusen kronor. Göran och Bengt är fortfarande osams men ingen av dem kunde tacka nej till så mycket pengar. Den äldre av herrarna, Friman hette han visst, berättade för Göran att han hade köpt en tavla av Maria Stenbäck. Den där tavlan du vet som var med i Antikrundan på TV.”    

Bröderna stirrade på varandra.

Maria hade sagt att den tavlan skulle hon aldrig sälja.

”Hon är bra besynnerlig just nu”, tyckte Egon.

Olof höll med.

Dora råmade högljutt inne i ladugården. Bröderna gick in och började mjölka.  

Senare på kvällen var det ändå Ingrid som bidrog med den mest sensationella nyheten. Dom satt tillsammans i finrummet och tittade på halvåttanyheterna. Egon hade berättat det senaste kring Maria. Ingrid lyssnade på sin man medan hon virkade, hon tyckte om att ha något för händerna när de såg på TV. Till slut såg Egon att det var en liten babymössa Ingrid virkade på.

”Vem är mössan till?” undrade Egon.

Så vitt han visste så var deras barnbarn för stora och inga fler var på gång just nu.    

Ingrid slutade virka och såg på sin make. Hon fick medge för sig själv att hon tyckte det var roligt att retas lite med sin nyfikne man.

”Vet du inte det?”, sade hon stillsamt.

”Maria väntar barn.”

Egon ifrågasatte inte Ingrids påstående. I snart trettio år hade hon arbetat som barnmorska och visste minsann när en kvinna var gravid.

Det kunde vara en förklaring till Marias underliga beteende. Gravida kvinnor är inte helt tillräkneliga med alla hormoner som far omkring.

Något lugnad lutade han sig tillbaka i fåtöljen och tog en till av Ingrids goda kanelbullar.

Vakten i kuren fick se hennes körkort. Hon fick en bekräftande nick sedan öppnades de elektroniska grindarna med ett surrande. Maria lade i ettans växel och rullade in på P7, Revingeheds garnison i Skåne.

Först hade hon kört genom ett regnigt Småland och nu hade hon kommit till ett regnigt Skåne.

Himlen gråter. Det passar bra idag.

Själv ville hon också bara gråta men himlen fick gråta i hennes ställe.

När Johans ledighet var slut i somras, så hade hon skjutsat Johan just hit till P7. Det sista hon såg av honom var när han visade sin legitimation för vakten och klev in genom grinden. Hon hade suttit och följt honom med blicken tills han försvann in i en gul tegelbyggnad längre upp på vägen. Sedan hade hon kört hem igen, till ensamheten.

Maria följde vaktens vägbeskrivning till officersmässen. Där skulle hon söka upp husmor och få ett rum för natten. Ikväll skulle hon äta middag med Överste Rundberg och Kapten Strand. De var här för att ta emot det småländska kompaniet där Johans pluton ingick. Kompaniet landade på Sturups flygplats klockan nio och klockan ett skulle Maria få träffa plutonen.

Då gäller det. Allting hänger på det mötet.

Maria parkerade Saaben och drog bestämt åt handbromsen. Hon stirrade ut genom vindrutan men såg egentligen inte officersmässen.

Det hon såg var ett möte.

Det hon såg var hur det mötet slutade.

Maria fick ett rum i en av flygelbyggnaderna till mässen. En bekymrad husmor visade henne var det låg. Hon fick en middag med två lika bekymrade officerare. De var ytterst artiga och korrekta. Drog ut stolen åt henne och hällde upp mineralvatten. Nu när hon var gravid drack Maria inte ens lättöl. I en angränsande sal pågick en bullrig middag. ”Civilister” hade husmor menande sagt när hon skyndade förbi. På mässens väggar hängde porträtt av forna regementschefer och Maria tyckte att de längesedan döda överstarna stirrade på henne. Lite mer förstulna ögonkast fick hon av sitt middagssällskap och även av husmor som kom in emellanåt.

Alla är bekymrade tänkte hon.

För mig och för Johan.

Av Mikael Strand tog hon emot den senaste informationen kring Johan. De visste att han troligtvis fanns någonstans i Kosara-regionen, men området bestod av otillgänglig bergsterräng. Patruller letade intensivt men utan resultat. Byborna i Kosara hade inte kunnat ge någon information. Alla tillgängliga resurser lades på detta.

De hade inte hört något från Laszlo heller. Inga krav hade ställts.

För Maria var det inga nyheter.

Hon visste att det fanns bara en väg att gå. Hennes tro på den vägen var så stark att den borde stå i eldskrift över hennes huvud. Maria märkte deras blickar och hon förstod att de anade att allt inte stod helt rätt till.

Man lurar inte militärer så lätt, de har alldeles för god personkännedom.

Turligt nog vet de inte vad jag planerar.

Inte för att de kunde stoppa henne men de kunde försvåra och fördröja det hela.

Jag är som en fanatisk sektledare.

Och imorgon ska jag värva sektmedlemmar!     

Maria såg på sitt sällskap. Överste Rundberg var en vänlig, lågmäld man i femtioårsåldern, inte särskilt lång, men välbyggd.

De där extra kilona som brukar smyga sig på nästan alla män och lägga sig kring magen hade missat översten. Däremot hade de inte missat Kapten Strand. Han var lång och smal utom kring midjan.

Maten de fick var god. Fläskfilé med potatisgratäng och till efterrätt serverades det chokladtårta.

Mums för militärer.

Båda officerarna åt friskt av maten. Maria var inte hungrig men tvingade sig att äta ordentligt, så att inte de skulle bli ännu mer bekymrade för henne. Hon fick ett leende av Britta när hon gick förbi och såg Marias tomma tallrik.

Efter maten satte de sig i salongen. Den var inte lika elegant som Trianons salong i Eksjö, men bekväm nog med sina skinnfåtöljer och äkta mattor. Herrarna hade sina gråblå, m/87 uniformer på sig men Maria tyckte att den gröna fältuniformen, m/90, var tuffast.

Grön kamouflage, mer manligt än så kan det knappast bli.

En del kvinnor började nästan drägla när hon hade Johan med sig och han bar sin fältuniform.

Det civila sällskapet tog också plats i salongen och flera av dem var lite på sniskan.

Husmor Britta kom med överstens cognac och småpratade lite med Maria medan kaptenen och översten hämtade kaffe. Deras uniformer fick en del sneda blickar från några överförfriskade herrar, men damerna som var och tog kaffe fnittrade förtjust när översten artigt hällde kaffe i deras koppar.

Britta var en lång och smal kvinna med fina drag och långt, blont hår uppsatt i en prydlig knut. Hon log när hon säg de fnittrande kvinnorna kring översten.

”Det är något särskilt med män i uniform. Jag är själv gift med en. När vi träffades första gången, det är många år sedan nu, så stilig han var i sin uniform. Jag föll för honom direkt!”

Maria log tillbaka, hon tyckte spontant om den äldre kvinnan.

”När jag var arton så varnade min bästa kompis mamma oss för män i uniform. Och då menade hon alla sorts uniformer, officerare, läkare, snickare, bilmekaniker och så vidare. Hon hade själv blivit handlöst förälskad i en bilmekaniker en gång. Han stod bara där, sa hon på verkstadsgolvet och torkade av sina oljiga händer på en trasa. Han såg verkligen bra ut i sin blåa overall. Men man ska inte varna tonårsflickor för något. Det slutade med att min kompis gifte sig med en snickare och jag med en officer.”    

Britta skrattade till. Sedan fick hon syn på översten som var på väg med Marias och sitt kaffe.

”Nu ska jag inte störa mer.”

Husmor såg bort mot kaffebordet.

”Jag ska rädda Kapten Strand från Åberg. Han är den som har hyrt mässen ikväll åt sitt företag, men får han tag i en officer slutar han aldrig att berätta sina lumparhistorier. ”

Britta gick bort till Mikael Strand som var mer eller mindre fasthållen av en flinskallig gubbe i skrynklig blå kostym. Företagsledaren var i sitt esse och frågade Mikael om olika officerare som han hade haft för fyrtio år sedan. Att Mikael troligtvis var ett blöjbarn då verkade inte bekymra Åberg. Britta avstyrde det hela smidigt och en lättad kapten kunde gå tillbaka till deras bord.

Överste Rundberg drack av sitt kaffe. Han såg att borta vid kaffebordet var det fullt av kvinnor som tog kaffe. Han undrade varför männen i deras sällskap var så oartiga och inte hämtade kaffe åt sina damer. Många av männen var i hans ålder och borde veta bättre. De unga männen på hans regemente fick lära sig vett och etikett och särskilt hur man tar hand om sin dam. Som officer gick man på många militära middagar och baler. Han hade själv sett hur mycket de unga kvinnorna uppskattade sina pojkvänners nyförvärvade kunskaper i etikett. Balerna och middagarna på mässen Trianon var mycket populära.

Själv tyckte han att allting blev mycket trevligare om alla var artiga mot varandra. Men en gång på banken, när han höll upp dörren åt en kvinna, så hade hon fräst åt honom:

”Jag är inte handikappad, jag kan minsann öppna dörren själv!”

Hans fru som hört det hela hade bara skrattat och klappat honom på armen.

”Det där var nog en feminist. De vill helst av allt utrota alla män och särskilt din sort, Stig. Men jag vill gärna ha dig kvar!”

Sedan hade Karin kysst honom trots att det var fullt med folk i banklokalen. Hans fru brydde sig inte ett dugg om att han blev generad. En kollega hade sett det hela och haft väldigt roligt på hans bekostnad dagen därpå. Fast den kvällen med Karin avlöpte på ett mycket angenämt sätt, det fick han medge.

En annan angenäm kvinna som påminde honom om Karin, när hon var yngre, satt på andra sidan bordet. Stig hade träffat Maria Stenbäck i många olika sammanhang, men två månader hade gått sedan sista mötet. Det var på anhörig-träffen som garnisonen höll i Eksjö. Dit kom alla FN-officerarnas fruar, sambos och flickvänner för en stunds gemenskap. Alla var de i samma situation, utan sina män i ett halvårs tid.

En del av dem klagade något förfärligt men inte Maria. Hon såg ut att trivas med samvaron och skämtade och pratade glatt med alla. Karin hade hållit i middagen, själv var han och Kapten Strand de enda männen i sällskapet. De hade stått för informationen från camp Sleipner och en särskild hälsning från deras män i Bosnien. Deras kompanichef, Thomas Jönsson hade tagit sig tid till att skriva, Talet Till Kvinnan, som alltid brukade hållas av yngste närvarande officer på finare middagar och baler.

Talet som lästes upp vid desserten av Kapten Strand handlade om hur mycket officerarna saknade och uppskattade sina kvinnor. När kaptenen hade läst klart så blev det helt tyst kring bordet. En del såg ut som om de skulle börja gråta, särskilt Löjtnant Erikssons sambo som hade klagat så väldigt mycket under middagen.

Maria däremot hade rest sig upp och tackat värdinnan, Karin och de närvarande officerarna för en trevlig middag. Sedan hade hon tagit fram ett papper och läst upp sitt tal, Talet Till Mannen. Det förklarade på ett humoristiskt sätt, alla fördelarna med att ha en man långt borta. Alla närvarande kvinnor hade skrattat hjärtligt, framför allt hans fru Karin.

En del saker, i synnerhet de som kvinnorna hade skrattat mest åt, hade varken han eller Mikael förstått.

Kaptenen hade till och med blivit lite röd om öronen, vilket han bara blev när han var generad. Nåja, det blev en lyckad tillställning och alla officerarna i Bosnien blev nöjda när de fick höra hur trevligt deras fruar hade haft det.

Den nuvarande situationen angående Johan var bekymmersam.

Imorgon skulle hela bataljonen komma hem till Sverige, men utan Johan. Enligt kontaktpersonerna på camp Sleipner var han som uppslukad av marken. Dessutom hade ingen hört av sig med några krav, vilket var illavarslande.

Översten var oroad för Johans skull. En till han var oroad för, var Maria.

Hon har förändrats och det är förståeligt.

Men det var någonting med henne, som han inte kunde sätta fingret på. Han iakttog henne noga där hon satt och småpratade med Mikael i soffan. Hon hade på sig en blå dräkt och vit topp, mycket passande klädd för en middag på mässen. Johan Stenbäcks fru var intelligent och snabbtänkt, såg bra ut, och kunde konsten att föra sig väl.

En idealisk officershustru och ett bra officersämne.

En gång hade han skämtat med Johan och sagt att hans fru Maria kunde vid sjukdom vikariera för kaptenen på regementet. Johan hade hållit med, men det fanns en nackdel, hon var mycket skotträdd! Som liten flicka, var hon en gång på promenad med sin mamma och då hade någon i en bil slängt ut en påsksmällare. Den hade landat framför fötterna på treåriga Maria och smällt av. Sedan den dagen var hon skotträdd.

Ironiskt nog gifte hon sig med en infanterist!

Han blev avbruten i sina funderingar av Maria.

”Imorgon vill jag först träffa hela plutonen, sedan bara Johans pbv-grupp inklusive sjuksköterskan Daniel Ekström. Jag vill vara ensam med pbv-gruppen, inga officerare närvarande. Jag tror soldaterna pratar mer fritt med mig utan sina befäl. Kan ni ordna detta?”

Marias klarblåa ögon fixerade honom. Översten kände igen en order när han fick den. Självklart kunde han ordna det.

”Mötet med alla tjugoåtta man i Johans pluton tar knappt tio minuter, mötet med Johans vagngrupp däremot tar nog femtio minuter.”

Maria tackade för en god middag och gick till sitt rum. Han och Mikael stod och tittade efter henne och de var inte de enda som gjorde det. Flera män följde henne med blicken. De satte sig ner igen i de komfortabla fåtöljerna och översten drack upp det sista av konjaken.

”Vet du vad hon påminner mig om, Mikael?”

Mikael bara skakade på huvudet.

”Hon för tankarna till en fältherre. En fältherre som står inför ett stundande slag.”

Översten tittade ner i sin tomma konjakskupa och suckade.

Jag önskar att Karin hade varit med ikväll.

Hon hade säkert förstått, var det var hos Maria som oroade honom.         

Den lilla svarta anteckningsboken låg framför henne.

Min Bibel.

Allt hon planlade skrevs ner i den och nu satt hon i sängen och skrev.

Sängen knarrade lätt.

I det lilla rummet fanns också ett skrivbord samt ett litet bord i björk med två fåtöljer. Ville man se på tv fick man gå ner en trappa till ett gemensamt sällskapsrum för alla gäster. Utanför fönstret var det tyst. Festen på mässen var slut och gästerna hade åkt hem.

Revingehed pansarövningsfält, Sveriges största med sina fyratusentrehundra hektar låg tyst och stilla.

Alltid något att vara tacksam för, jag avskyr när det smäller!

Det enda som hördes var raspet från pennan och knarret från sängen. Maria läste noga igenom det hon hade skrivit och repeterade tyst för sig själv. Hon stängde boken och stoppade ner den i väskan, sedan släckte hon lampan och kröp ner i sängen.

Så här långt har allt gått planenligt. Men imorgon, då gäller det.

Johans liv hänger på imorgon.

Ensamhetens tunga filt omsvepte henne.

Länge låg hon vaken och stirrade ut i mörkret.

Mellanspel om officers-hustruns lott

Nästa kapitel utspelar sig på Revingehed och P7 i Skåne.

Övning på Revingehed
Fotot kommer från södra skånska regementets P7
facebook-sida. Tack för lånet!

För mig representerar Revingehed ett mycket negativt minne.

Dit skjutsade jag min man för snart exakt tjugo år sedan tog farväl och såg honom gå genom grindarna och försvinna. Han och hans pluton skulle till Bosnien, jag fick åka hem igen till väntan och oro.

Bara anhöriga till officerare och soldater kan förstå mig nu, hur tungt det är. En oförstående omgivning ("Vad ska de dit att göra?" var en vanlig, sur, kommentar) samt medias ofta subjektiva, vinklade rapportering kring allt som har med vår försvarsmakt att göra, gör det inte heller lättare att vara fru till en officer som befinner sig i en krigszon. Den våren och sommaren fick min syn på vårt svenska samhälle sig en allvarlig törn, jag slutade lita på våra styrande och slutade tro på vad som skrevs i tidningar samt sades i svensk TV och radio. Nu var jag gravid precis som Maria i min bok och det ökar på känsligheten, det kan jag villigt erkänna.

Men då tänkte jag, i april 1995, att det kanske var sista gången jag såg min man. Att jag skulle få uppfostra vårt barn ensam i ett land där en politiker klämkäckt (och i mina ögon naivt) tyckte att alla officerare borde omskolas till sjuk-sköterskor.

Ett sort tack för allt stöd från dåvarande IB12, till all personal där som kände ansvar för det småländska FN-kompaniets familjer/anhöriga. Ni gjorde ett bra jobb och jag önskar att det fanns fler som ni. 

Dags för ett nytt kapitel, där hjältinnan äter middag och smider planer i Revingehed.

Ja, just det, ett litet tillägg!

Det finns inga som kan äta mat som officerare! (Skulle vara deras soldater i så fall:) Vilket är tur för mig, jag är numera en hängiven amatör-kock men mina första otroligt misslyckade försök till matlagning (jag kunde inte ens koka ägg) åts glatt upp av maken och hans kollegor. Utan den stöttningen hade jag än idag fortsatt att värma Prins Bertils skink-crepes i mikron...

Folk&rövare i Eksjö stad

Eksjö stad omkring 1690-1710. En koppar-gravyr ur Suecian,Suecia antiqua et hodierna

När vi bodde i Eksjö läste jag en insändare i dagstidningen av en mycket upprörd (nyinflyttad) dam. Hon var upprörd över två saker. För det första att Eksjö kommun "hade mage" att använda Albert Engström som symbol vid infarterna till staden, det kunde inte hon förstå eftersom Herr Engström hörde hemma på Roslagen. Sedan övergick hon till att klaga på det "meningslösa" åkandet av militärfordon  "i tid och otid" på Eksjös gator, ofta var de stora gröna lastbilarna helt tomma, föraren ej inräknad! Vad "höll garnisonerna på med" undrade hon avslutningsvis.
Stackaren fick ju skämmas (Eksjö är en liten stad så folk vet vem som är vem) för det visade sig (för henne via svar på insändaren) att Engström hade växt upp i Hult där hans far var stins och den tiden hade påverkat honom mycket, därav den bugande Albert "gubben" vid infarterna.

Damen: – Är tjuren därinne farlig?
Kolingen (chevalereskt): – Efter utseendet att döma inte ett halvt franskt brö farligare än fröken själv!

Garnisonerna hörde också av sig till tidningen och förklarade att de fordon hon sett var terrängbilar och att de var till för att frakta soldater eller utrustning till omkringliggande övningsfält, så de "tomma" terrängbilarna var inte tomma bara för att det inte satt soldater i dem.

Terrängbil 40
ett otyg i Eksjö stad

Kommer ihåg att jag själv undrade vad damen trodde att garnisonernas personal höll på med, inte kunde de öva med skarp ammunition inne i staden? Det skulle fått sömniga borgare (vi talar 1900-tal här) att slå knut på sig själva... 

Om du aldrig besökt staden så rekommenderar jag det. I alla fall om du vill uppleva den tid som flytt förhela staden är mycket vacker, en otroligt välbevarad trästad med många fina miljöer. Ta gärna en fika på Lennarts konditori, det var en släkting till min morfar som startade det fiket en gång i tiden. Minns Lennart som mycket lik morfar till utseendet samt att jag önskade (som liten) att morfar också var konditor, i alla fall så länge som fikastunden varade:)

En oljemålning av Birgitta Romare
med Lennarts konditori i bakgrunden

Sist en stor eloge till människorna i bygden som bevarat staden så fin (minus smed-lärlingen som somnade, vissa saker är oförlåtliga) samt inte minst Eksjö kommun, som var tidigt ute när det gällde byggnadsvård.
Psst. Om du åker dit missa inte att beundra den "staplade" veden inne på Aschanska gården. Väldigt innovativt tycker i alla fall jag!

Det var en gång en dräng som skulle stapla ved
men så väntade en dejt med en het piga..
(Bilden är lånad från
Jönköping Läns Museum)

Kapitel 4 Likvida medel

Antikvitetshandlare Anders J Friman, Jönköpings Konst & Antik, satt i kafédelen av Eksjö stadshotell och småmyste. Dagen till ära hade han unnat sig en liten kopp kaffe och en kanelbulle. I stolen bredvid satt hans son Karl. Sonen skulle idag få sig en lektion i prisförhandlingens angenäma konst. Karl skulle ju en dag ta över sin fars anrika firma. Tyvärr tyckte Anders att sonen kunde vara en smula vek gentemot klienterna. Hans enda ättelägg, log mot servitrisen och beställde en cappuccino för trettiofem kronor!

Svag för fruntimmer och oroväckande slösaktig. Nåja, även den mest opolerade diamant kan slipas.

Anders J Friman fortsatte ändå att mysa.

Ingenting kan förstöra den här dagen.

Igår kväll fick han ett telefonsamtal. Det var en ung kvinna som ville sälja en tavla. De hade träffats, påstod hon på Antikrundan i Eksjö, två år tidigare. Hon var där för att få sin tavla, ett arv efter mormor värderad. Då hade antikhandlaren lagt ett bud på Jenny Nyströms ”Badande barn” i olja.

Visst mindes han. Och nu ville hon sälja och bråttom var det tydligen. Redan nästa dag ville den unga damen ha ett möte.

Klienten ringer upp själv och det är bråttom.

Detta kunde bara betyda en sak för antikvitetshandlare Anders J Friman. En god affär.

Det är något bekant över säljarens namn dock, Stenbäck.

När Karl var yngre så skämdes han över sin fars snålhet. Nu hade han vant sig.

Den gamle girigbuken ojade sig över priset på kaffet och beställde gårdagens kanelbulle till halva priset. Servitrisen verkade dock van.

Det vimlar nog av gamla stofiler som min far i Eksjö. Det är ju en regementsstad.

Själv beställde han en cappucino och log mot servitrisen, som tack för hennes vänliga bemötande. Hon log tillbaka trots att han var i sällskap med fadern. Det var inte alltid serveringspersonal stod ut någon längre stund med den gamles pompösa sätt.

I Jönköpings restaurangkretsar är fadersgubben något av en mardröm för personalen. Vid ett tillfälle fick gubben en ung kvinnlig vinkypare att brista i gråt. På favoritrestaurangen, Svarta Börsen är man noga med att bara erfaren personal får servera faderskapet.

”Skål Karl, för en lyckad affär!” myste gubben bakom sin höjda kaffekopp.

”Det här är annat än vad du samlar på” tillade han lite nedlåtande och menade modern konst men Karl låtsades missförstå så när servitrisen kom med hans kaffe så tog han koppen ur hennes hand och sade:

”Skål för alla vackra kvinnor!” vilket fick henne att le igen och gubben att muttra. Faderns totala ointresse för kvinnor fick honom att alltid att undra hur han hade blivit till egentligen.

Det enda som gör gamlingen upphetsad är konst så förmodligen hängde mamma upp någon gammal etsning av över sängen och passade på…

Sex minuter i två parkerade Maria framför hotellet. Det var en stor 1800-tals byggnad reveterad i gult och vitt. Ett halvår tidigare hade det svenska FN-kompaniet stått uppställda på torget framför hotellet under pompa och ståt. Solen sken på blåa baskrar och gröna uniformer. Flaggor och fanor fladdrade och Eksjös regementes marsch spelades av musikkåren. Johan som stod framför sin pluton hade fångat hennes blick i folkmängden. Hon fick en blinkning och ett leende. Runt om henne fanns soldaternas familjer, storögda småsyskon och stolta föräldrar. I luften låg en glad feststämning.

Idag låg torget öde.

Maria kände en hård klump i magen men sköt undan den.

Jag får inte ge efter för förtvivlan.

Idag var hon välklädd i dräkt och högklackade pumps och med sitt äkta pärlhalsband runt halsen. Det ljusbruna, slingade håret var fönat till en perfekt page. Hon behövde se affärsmässig ut och då dög det inte med jeans och tröja.

De plaggen duger inte alls, med tanke på mannen jag har stämt möte med.

Maria fällde ner backspegeln och bättrade på läppstiftet.

Hennes vanliga arbetskläder var just inte de mest representativa. Johan påstod, att om hon klev ur jobbarjeansen så kunde de stå av sig själva, stela av all kletig lera.

De jeansen skulle nog antikvitetshandlare Anders J Friman uppfatta som stötande.

Bilen larmades och hon satte kurs mot entrén med paketet under armen. Solen sken från en klarblå himmel och en mjuk bris fläktade skönt.

Eksjö visade sig från sin bästa sida.    

Eksjöborna var stolta över sin stad som var tydligt uppdelad. Den västra delen bestod av hus från 1800-talet, i mitten fanns torget med Eksjö Stadshotell, den södra delen bestod av byggnader från 1600-talet. En trött stackars smedlärling somnade på sin vakt vid ässjan och halva Eksjö brann ner. Men den byggdes upp igen och blev den ”nya” 1800-tals delen. Eksjö kommun ville gärna ha dit en aktiv krukmakare och hade erbjudit Maria fina lokaler men Maria trivdes bra ute i Hagshult och hon ville slippa pendla till jobbet varje dag.

Mobilen surrade till och Maria svarade.

Mötet med Johans pluton skulle bli av. Löjtnant Fredrik Lundin hälsade till henne genom Mikael.

”Hela plutonen kommer. Mötet är i Revingehed, på lördag tretton nollnoll.”

Maria tackade för hjälpen och lade på. Hon stannade upp utanför dörrarna och tog ett djupt andetag för att lugna ner sig..

De kommer, Johans pluton kommer.

Hon fiskade upp anteckningsboken ur handväskan och strök över en mening.

En punkt på listan är avklarad.

Maria drog igen blixtlåset på väskan, plockade upp sitt paket och gick in.

Dags för nästa.

Karl såg kvinnan med en gång så fort hon kom innanför dörrarna. Hon fick alla andra kvinnor på hotellet att se ut som pigor.

Hon har klass.

Och sexig sådan.

Sedan insåg han att hon var den gamles klient för hon såg sig om och gick sedan till deras bord.

Uppskattande noterade han att Maria Stenbäck kunde gå i högklackat.

Många svenska kvinnor kan inte det. De stövlar på med stora kliv som om de har vandrarkängor på sig.

Båda männen reste sig upp och de hälsade. Hennes hand var smal och handslaget fast.

Fadern undrade om Maria Stenbäck önskade någon förfriskning, men Maria Stenbäck ville bara ha ett glas vatten.

Karl noterade gubbens belåtna min.

Där sparade han en tjuga.

De satte sig ner i de plyschklädda stolarna fast fadershjärtat, väldigt lik Herr Padda i barnboken det ”Susar i säven”, sjönk ner i stolen under stånk och stön.

Gubben behöver sin käpp, den är inte enbart fåfänga.

Karl tittade noga på kvinnan i stolen. Smal och slank, långa ben och långa fingrar.

En och sjuttiofem lång gissade han.

Naglarna var ovanligt kortklippta och ringfingret pryddes av en vigselring.

Gift, vilken besvikelse!

Hennes ögon var intensivt mörkblå.

Men hon ser trött ut. Hennes diskreta makeup lyckas inte riktigt dölja de mörka ringarna under ögonen.

Fadern satte genast igång samtalet.

Gubben är i högform. Han tror det här ska bli en lätt affär.  

Herr Padda tänkte Maria.

Jag mindes honom rätt från Antikrundan i alla fall.

Idag var den äldre mannen iklädd en grön tweedkostym. Under kavajen, som putade rejält, hade Anders Friman på sig en väst med tillhörande guldrova! En sirligt snidad käpp i ebenholts med guldknopp i form av ett lejonhuvud stod lutad mot bordet.

Antik- och konsthandlaren malde på en stund.

Det är nog för att lugna mig, kvinna som jag är.

Sonen som inte alls var lik sin pappa, utan lång och smal i diskret grå kostym, log uppskattande mot henne över kafébordet. En viss sorts män visste hon, var attraherade av henne, de som tyckte om kombinationen intelligens och långa slanka ben. Servitrisen kom med vattnet, log sött mot Karl Friman och tittade lite småsurt på Maria innan hon gick. Det var inget hon brydde sig om, hon var van att få sura blickar av kvinnor.

Anders J Friman såg uppskattande på tavlan.

Oljemålningen var utsökt vacker. Dessutom medföljde ett brev som beskrev tavlans historia. Tavlan hade varit en gåva från konstnärinnan till en väninna, sedan hade Marias mormor fått ärva den och nu var den i Marias ägo. Tavlan var en liten pärla och den skulle ingå i hans egen privata samling med Smålandskonst.

Han harklade sig.

”Det är så min bästa fröken Stenbäck…”

”Fru” svarade Maria.

”Fru Stenbäck, bäste herr Friman.”

Anders Friman började om.

”Det är så min bästa fröken, jag menar fru Stenbäck, att priset på sådana här objekt har sjunkit på senare tid men jag tror nog att vi kan komma överens om en skälig summa.”

Karl Friman tittade beundrande på Maria medan fadern malde på om den osäkra och svåra konstmarknaden.

Det är så han gör med yngre människor.

Först överöste fadern säljaren, med en massa gammeldags halvt bortglömda uttryck som gjorde säljaren förvirrad. Sedan gav gubben ett skamligt lågt bud som han sedan höjde en eller två gånger. Budet accepterade då säljaren men slutsumman var ofta löjligt låg.

Karl gjorde aldrig som sin far. Han gav alltid kunden ett bra pris och själv gjorde han en skälig förtjänst. Detta irriterade hans far oerhört mycket.

Men Karl visste att nöjda kunder kom tillbaka.

Maria Stenbäck satt lugn och sval i kaféstolen och såg inte det minsta förvirrad ut.

Karl var hänförd.

Hon har redan bestämt sig. Det här ska bli roligt att se!

Maria höjde sin hand och fick stopp på konsthandlarens svada. Han såg irriterad ut men hans son verkade road.

”Följande fakta föreligger.”

Hon trodde att det gammaldags uttrycket kom från en thriller av Jan Guillou, men det kunde komma från Johan också, militär som han var.

”Ett; jag har en Jenny Nyström till salu. För två år sedan fick jag målningen värderad på Antikrundan. Då ville jag inte sälja, nu av privata skäl så vill jag.

Det såg ut som om Anders Friman tänkte börja tala igen, så Maria höjde återigen handen.

”Två; priset för objektet är 80 000 kronor. Det är inte förhandlingsbart.

”Tre; accepterar ni mitt erbjudande vill jag att vi gör upp affären inne hos min banktjänsteman.  Nyss nämnda summa ska överföras till mitt konto idag.”

Karl satt och njöt i fulla drag. Det var en titanernas kamp. Den gamle försökte med en ny ordsvada men Maria gav inte efter en tum. Sval och avslappnad bemötte hon faderns alla argument med ett ord.

”80 000”.

För två år sedan blev målningen värderad till den summan av Antikrundans konstexpert, Rune Erlandsson. En av faderns värsta konkurrenter när det gällde Smålandskonst. Sedan dess hade tavlan stigit betydligt i värde.

Det är nästan så att gubben hellre hugger av sig handen än betalar ett pris satt av Rune Erlandsson!

Fadern malde på. Han förklarade konstmarknadens oroliga värld för Maria Stenbäck.

Är det något den gamle håller hårt i så är det plånboken!

Marias slutdrag var genialiskt tyckte Karl.

Lugnt och stilla förklarade hon för den gamle att hon hade två visitkort i väskan. Ett tillhörde Anders Friman och det andra tillhörde Rune Erlandsson, Antikrundans konstexpert. Han hade bett henne ringa ifall tavlan blev till salu. Visst var hon i behov av likvida medel snabbt men inte så snabbt.

 ”Vill herr Friman ha en affär?”

Hon drack upp sitt vatten och lutade sig tillbaka i stolen. Karl slet blicken från Marias korslagda ben och såg på sin far.

Anders J Friman satt tyst. Hemma i disponentvillan på Bymarken i Jönköping hängde flera verk av Jenny Nyström. De var alla originalillustrationer. Konstnärinnans oljemålningar var svåra att få tag på och de flesta ägdes av länsmuseet i Kalmar.

Han såg begrundande på den unga damen han hade framför sig. Han hade träffat många människor under årens lopp, men hos Maria Stenbäck skönjde han något som han inte sett två år tidigare.

Järnhård beslutsamhet.

Mödosamt reste han sig upp.   

Aldrig att Rune Erlandsson på Antikrundan skulle få lägga sina giriga händer på denna Jenny Nyström!

Väl på fötter stötte han sin käpp uppfodrande i golvet.

”Unga dam, för oss till er bank. Ni får sagda summa!”

Affärsuppgörelsen på banken gick snabbt och smidigt. Bankmannen tog emot med alla papper klara. Det var bara att skriva på och betala. Köpesumman var redan ifylld. Karl var imponerad. Maria Stenbäck hade tydligen varit säker på att få sälja sin tavla.

Vilket självförtroende! Den dag faderskapet går i pension så skulle jag behöva en sådan kompanjon.

Utanför banken tog de adjö och fadern började omständligt stuva in tavlan i sin buteljgröna Jaguar. Men Karl hade annat i tankarna. Han lät Maria få ett visst försprång, hon var på väg tillbaka mot hotellet. Sedan skyndade han i fatt.

”Maria!”

Hon vände sig om och tittade frågande på honom.

”En kvinna inne på banken berättade att din man är Johan Stenbäck, FN-officeren som det står om i tidningarna. Han som hålls gisslan nere i Bosnien.”

Maria nickade men sade inget. För en kort sekund skymtade han den nakna rädslan i hennes ögon.

”Du ska veta en sak. Min far kommer aldrig så länge han lever att sälja tavlan.”

Karl vände sig halvt om och kollade vad den gamle hade för sig. Fadershjärtat satt i bilen och vevade just ner en ruta. Karl vände ryggen till. Ibland misstänkte han att fadern kunde läsa på läpparna.

”Jenny Nyströms målning ska pryda sin plats i hans samling med Smålandskonst.  Men en dag tar jag över firman. Om du då vill, så kan du köpa tillbaka din tavla, till samma summa som idag. Det är ett löfte och jag håller alltid vad jag lovar.”

Först såg det ut som om hon skulle börja gråta sedan fick han en kram! Och det var inte det enda han fick.

Anders J Friman satt i sin Jaguar och såg sitt enda ättelägg vänslas med den besvärliga kvinnan, Maria Stenbäck. Han hörde inte vad de sade fastän rutorna var nedvevade. De utbytte väl telefonnummer. Alldeles nyss inne på banken hade Karl flörtat med en annan kvinna, det hade han minsann sett.

Min son är en notorisk kvinnojägare. Jag vore en nöjd fader om han kunde hålla det utanför rörelsen. Men ett vackert leende och slanka ben får Karl att tänka på annat än affärer.

Anders Friman bligade ut genom fönstret.

Nej nu får det vara nog! Karl står och klämmer på fruntimret!

Under mycken möda lutade sig han fram och tryckte med hjälp av käppen på signalhornet. Folk på trottoaren hoppade förskräckt till.

Vi slösar tid här.

Karl kom tillbaka till bilen med ett stort leende på läpparna, satte sig bakom ratten på Jaguaren och vred på huvudet. Han såg på sin far som satt och tronade i baksätet med sin senaste skatt bredvid sig.

Gubben blängde och stötte käppen i golvet.

”Om du kunde sluta ränna efter kjoltyg och koncentrera dig på firman istället!”

Karl svarade inte utan startade bilen, som gick igång med ett lågt spinnande. Han såg de beundrande blickarna bilen från 1970 fick, när den rullade iväg längs Storgatan. Han tog höger efter det fula Konsumhuset i betong och stannade vid rödljusen utanför pizzerian.

I baksätet muttrade gubben för sig själv.

En sak hade de gemensamt han och den gamle.

Kärleken till gamla saker.

Karl var också en samlare, det hade han ärvt efter fadern fast hans passion var småländska allmogemöbler. Han mötte sin fars blick i backspegeln.

”Vad sägs om ytterligare en utflykt på småländska höglandet? Jag har nämligen fått ett tips!”

Maria körde ut ur Eksjö. Det var tråkigt att behöva sälja tavlan. Hon hade lovat sin mormor att den skulle stanna i släkten. Men hon var så illa tvungen!

Men jag har chansen att köpa tillbaka tavlan en dag. Det finns snälla och förstående människor i den här världen.

Vid rödljuset utanför biblioteket hamnade hennes Saab bakom en terrängbil från IB12. Den var full av soldater. De visslade och vinkade glatt åt henne. Hon vinkade snällt tillbaka.

Hon sände en tacksamhetens tanke till Karl Friman.

Han hade fått ett bra tips av henne i alla fall.

När de hade köpt Södregården så hade hon och Johan snokat runt lite. Huset bredvid deras stod obebott och ägarna hade ytterligare två gamla gårdar även de obebodda. Ägarna bodde istället i ett litet hus från sextiotalet i Bellö. Helt obegripligt tyckte både hon och Johan.

I den gamla boden som tillhörde det tomma grannhuset hittade hon och Johan ett äkta gammalt Smålandsskåp med originalmålningen kvar. I skåpet förvarades gamla färgburkar och penslar. En burk hade vält och färgen runnit ur.

Men både Maria och Johan visste att sådana skåp var eftertraktade och värdefulla. De kunde inte förstå att ägarna lät det stå i en olåst, ouppvärmd gammal bod och bli förstört.

Det allmogeskåpet hade hon tipsat Karl om.

Terrängbilen framför henne rullade ut i korsningen. Det var en hel militärkolonn hon hade hamnat bakom och som tur var vek de av mot Nässjöhållet. Troligtvis var de på väg mot Ränneslätt, det stora övningsfältet utanför Eksjö. Det hade varit ett drygt jobb att köra om stora terrängbilar på den slingriga Mariannelundsvägen. Soldaterna gav henne en sista vinkning och en av dem gjorde en vulgär gest åt henne, vilket fick de andra att skratta.

En hel lastbil full med hormonstinna pojkar.

Och de jag skall träffa på lördag, är inte mycket äldre.

Foten tryckte på gasen och bilen ökade farten, Maria såg Albert Engström-skylten skymta förbi och önska henne välkommen tillbaka till Eksjö.

Det kunde var sista gången hon såg Albert Engström stå och buga.

Det kunde vara sista gången hon var i Eksjö.

Hon sköt undan alla dystra tankar, alla om och alla kunde.

Stadens ljusa lövträds-ängar försvann och den evigt dunkla granskogen omslöt bilen.

Det är dags för nästa punkt på listan.           

Kapitel 3 Beslut

Drejskivan snurrade.

Tre muggar hade hon drejat på en timme.

Det var allt. I vanliga fall blev det mer än dubbelt så många. Flera beställningar var försenade men Maria hade ingen arbetsro. Hon tänkte bara på Johan.

Och Laszlo.

Maria släppte upp drejskivans pedal och stängde av motorn. Det blev tyst i verkstaden. Muggen skars varsamts av med en bit ståltråd och placerades på en masonitskiva bredvid de andra. En plastbit lades över och hon ställde ut muggarna i torkrummet. Verkstaden städades och Maria tvättade noga av händerna och smorde in dem med handsalva. Hon hade slarvat med det en gång.

När lera torkar expanderar den. Väl torra så hade händerna blivit fulla med kliande sprickor. Det blev inget drejande på två dagar.

En krukmakare ska alltid ha kortklippta naglar och fuktiga händer.

Hennes verkstad låg trettio steg från boningshuset. Det var en gammal vacker 1700- tals bod med timmerknutar och spröjsade fönster. I ena delen fanns verkstaden, med drejskivor och ugnar. En trappa upp, där man förr i tiden hade förvarat säd, fanns nu ateljén. Ett staffli med en oljemålning av Ämma stod mitt på golvet. Det var den enda villiga modell hon hade. Johan hade totalvägrat när hon försiktigt frågat honom.

Han ställde inte ens upp påklädd. Krokimåleri med naken modell, det kunde hon bara glömma. Maria hade sagt att hon minsann skulle fråga Egon i stället. Båda två hade skrattat och kommit fram till att den snälle och kyrksamme Egon bara tog av sig ett klädesplagg i taget när han tvättade sig.

Aldrig alla på en gång!

Maria gick ut i den del som låg upp mot byvägen. Butikens hyllor var fulla med keramik. På ett bord stod en hel teservis dukad med matchande tehuv, servetter och duk. Hennes kompis Karin var duktig i lapptäcksteknik och hade sytt allt i textil som fanns i affären. Allt på bordet var storsäljare tack vare deras samarbete.

När Johan åkte i våras då dämpade Maria sin oro genom att arbeta. Vanligtvis blev hon lugn av drejskivans snurrande och det svaga elektriska ljudet från motorn.

Men inte nu längre.

Ur en låda i köpmansdisken plockade hon fram papper och penna.

Vad ska jag skriva?

Hon tänkte på en annan krukmakare i Vetlanda som hade en speciell skylt på sin butiksdörr ibland.

Där stod det ”Stängt på grund av vackert väder”.

Om jag bara hade fått skriva det!

Maria textade istället:

”Stängt tillsvidare.”

Ute kändes luften sval, det fanns stråk av höst i den. Gruset knastrade under fötterna. Det var en bra grusgång. Man hörde alltid om besökare var på ingång. Ämma hade hört henne så fort hon gick ut ur butiken. Ett ivrigt hundansikte kikade ut genom trappfönstret.

Deras boningshus var ett stort, falurött hus med vita knutar. När de hade köpt Hagshult Södregård hade de fått många renoveringstips. Falurödfärg var omodernt, alla sneda väggar och tak skulle rätas upp.

Det var ju därför de hade köpt huset!

För alla sneda väggars och knarrande golvs skull.

Och det finns ingen bättre färg än Falu Rödfärg.

Fastighetsmäklaren hade urskuldande förklarat att tyvärr var huset skyddat utvändigt, ja hela byn var skyddad som kulturhistorisk miljö. Därför skulle alla byggnader vara faluröda och man fick inte ändra om, utan särskilt tillstånd från länsantikvarien. Fria händer hade köparen däremot invändigt. Det andra paret som hade varit med på husvisningen, var då inte längre intresserade. De blev rentav arga. Maria och Johan blev överförtjusta. Precis så ville de ha det.

De ville inte renovera huset till en modern villa, de ville återställa huset i originalskick.

En vecka senare med lite prisförhandlingshjälp av svärfar, så var Södregården deras.

Hon öppnade den gröna ytterdörren och Ämma sprang ut i trädgården på en inspektionsrunda. Maria lät dörren stå öppen och gick upp på övervåningen. Den trappan knarrade alltid. Ämma försökte smyga uppför den varje kväll men blev avslöjad. Knähunden fick alltid vara med uppe en stund på kvällen men efter sin sista promenad med matte eller husse fick hon gå och lägga sig i sin korg i hallen. Då, när de fikade framför teven så gjorde Smyghunden ett försök.

Ibland kom hon nästan ända upp, ibland bara fem trappsteg, innan Johan eller Maria hörde henne. En gång tog hon sig hela vägen upp utan att de hörde henne. Glatt viftande på svansen klämde hon in sig i soffan. Katten Sam fick snällt maka på sig. Maria hade en teori om detta lustiga beteende. Sam, som var katt i huset kunde gå ljudlöst uppför trappan och han fick ju vara på övervåningen när han ville. Kanske var det just det Ämma trodde. Om hon gick ljudlöst som en katt, då fick hon vara däruppe i tv-soffan, precis som Sam.  

I nattbordslådan bredvid sängen förvarade hon alla brev från Johan. Johan skrev många brev till henne. Minst ett i veckan fick hon. Leveranstiden på breven kunde variera från fem dagar till femton, det hade hon sett på poststämplarna. Posten gick med de militärkolonner som åkte mellan hamnstaden Split och campen i Bosnien. De i UNPROFOR-styrkan utanför Tuszla fick även ringa hem var fjortonde dag via en särskild sattelitförbindelse. Samtalen var både härliga och hemska. Det var alltid härligt att höra hans röst men hemskt att lägga på. Tio minuters samtalstid fick man.

För det mesta grät hon efteråt.

Hennes brev till Bosnien var ofta parfymerade. En av Johans soldater, Marco, som alltid hämtade plutonens post hade förtjust sniffat på sin kaptens brev. Efter det skrev alla soldater i plutonen till sina flickvänner och bad de göra likadant. Marco, som inte hade någon flickvän fortsatte att sniffa på sin kaptens post.

Maria letade i högen med brev. Till slut hittade hon det om Laszlo. Det låg ungefär mitt i högen. Hon satte sig på sängkanten och läste: 

”Igår kom vi till en by som ligger på vägen till OP-3. Vi åker sällan dit ut men det hade rapporterats om oroligheter åt det hållet. Redan utanför byn anade vi något. Stora sjok med svarta fåglar cirklade över oss. Tre döda hundar låg på bygatan. Men det var inte det värsta. I vartenda hus fanns det skjutna människor, gamla män, kvinnor och barn.  Alla var kallblodigt mördade. I ett av husen, fanns bara kroppen av en gammal man, också han skjuten. I askan på golvet hade han skrivit ett namn, Laszlo.

Laszlo är en ökänd psykopat härnere. Ingen vet riktigt varifrån han kommer. Han har ett halvmilitärt band på flera hudnra som alla har en dödskalletatuering på armen. Folk är livrädda för honom. Bandet följer Laszlos minsta nyck och även hans män, alla kriminella mördare, är rädda för honom. Det går många otäcka historier om Laszlo och de flesta är tyvärr sanna.”

Maria kände det inom sig, att Johan var så gott som dödsdömd. Laszlo sades ha bra kontakter hos Balkans alla olika fraktioner, för det gjordes inga större försök att få tag på honom.

Hon lade sig raklång på sängen och tittade upp i taket. Det var ett gammalt papptak som behövdes målas om. Men de hade inte fått tag på rätt sorts färg ännu.

Sådana saker var inte betydelsefulla längre.

Inget betyder någonting längre.

Ett beslut hade länge legat och malt i huvudet.

Tänkandets tid är över.

Nu är det dags för handling.

Nästa dag fick Kapten M. Strand på Infanteribrigad 12 i Eksjö ett telefonsamtal. Det var Johan Stenbäcks fru i luren och hon hade varit mycket bestämd. Han skulle fråga Johans pluton om de ville träffa henne dagen efter hemkomst.

”Plats, P7 Revingeheds garnison i Skåne. Mötet tar en timme. Kan du ordna det?”

Det märks att hon är gift med en militär, tänkte han när han lade på luren.

En duktig sådan också.

Själv skulle han inte stiga högre i graderna och var nöjd med det.

Kapten J. Stenbäck däremot har potentialen att komma långt inom försvaret.

Om han blir frisläppt.

Om.           

Ämma

Ämma
hjältinne-hund

Här har vi en bild på Ämma som stolt poserar framför Fågelhult Södregård. Runt halsen har hon husses fältkikare. Schäfrar är mycket intelligenta och den här hunden var exceptionellt intelligent. Ämma var helt tokig i att bada var det än fanns vatten, (om så en pöl på 30 cm) gillade att krypa upp i knäet på folk (med rumpan först, peu un peu tills du hade en 46 kg hund i knäet) och vaktade huset från mystiska främlingar. Vilka som var mystiska avgjorde hon efter eget skön, en viss sorts folk fick aldrig komma innanför grinden. Tror hon gick på lukten...
Sade matte "Älg!" då visste hon att hon skulle springa ut och skälla på älgarna som åt från äppelträden. Detta tyckte besökare från Stockholm var helt vansinnigt, älgar ska ju beundras som de skogens kungar de är!
Nu är det som så (alla Stockholmare och annat löst folk) att Småland kryllar av älg och de älskar att klampa runt i våra trädgårdar speciellt under älgjakten, för då vet älgen att alla jägare ränner ute i skogarna och har ingen koll på sina trädgårdar. Så viss intelligens får jag även tillskriva det djuret!
Avslutningsvis så hade Ämma en bästa kompis, vår katt Sam, som sörjde henne länge efter att hon dog. Uttrycket "som hund och katt" är för min familj lika med två bästa kompisar! Maken till kamratskap får jag leta efter:)

Nu mina vänner, kastar vi in oss i nästa kapitel där hjältinnan Maria fattar ett beslut.

(Lena ser sig frågande omkring...)
"Ho ho Peter where ary u?"
(Ser att Peter har fastnat i den lilla runda dörren till Huset Under Kullen.)
"Kära läsare, det verkar som om Peter inte hör mig inifrån Frodo Baggers hus, så jag får sätta igång nästa sekvens själv."
(Lena sätter sig i regissör-stolen, den med två! mugghållare och drar ner kepsen i pannan.)
"Kamera, action!"

Kapitel 2 Besked

Maria lutade sig framåt med ett kvidande, det svartnade för ögonen och hon fick ingen luft.

”Det är inte sant, det är inte sant, det är inte sant!”

Om och om igen kved hon de fyra orden. Hon ville skrika, hon ville vråla men hon kunde bara få fram en svag jämmer. Telefonen låg död och svart på den blåvita trasmattan som täckte golvet i hallen. Per telefon hade hon fått ett besked, ett besked hon inte ville ha!

Min man är fast därnere.

Johan kommer inte hem!

Herregud i himlen, hjälp mig!

Hon reste sig upp på darrande ben och den gamla trätrappan som hon suttit i, knarrade till. Alldeles nyss hade hon talat i telefon med Mikael Strand, kompaniets sambandsofficer i Sverige. Han hade förklarat att en FN-officer tagits som gisslan nere i Bosnien och det var hennes man, Johan.

Min Johan, de har tagit min Johan som gisslan!

Mikael hade skyndat sig att ringa innan media fick reda på det. Han skulle komma till Hagshult klockan elva och förklara mer ingående vad som hade hänt.

Dessutom behövde han hjälp.

Att ringa till Johans föräldrar och bror.

Maria plockade med darrande händer upp telefonen.

Hon drog djupa andetag för att lugna ner sig.

Jag som hade glatt mig så, att tillsammans med Johan få ringa alla släktingar och vänner, när han kom hem. Och lämna ett helt annat besked.

Det är nio veckor sedan Johan var hemma på leave.

I tio dagar hade han semester från sitt FN – uppdrag som plutonchef i Bosnien. Sedan åkte han tillbaka för ytterligare tre månaders tjänstgöring.

Hon hade något att berätta.

Maria var gravid.

Men nu var hon tvungen att lämna alla ett helt annat besked.

Maria stod i trappan och såg ut genom fönstret.

Mötet klockan elva med Johans kollega avlöpte under omständigheterna väl.

Inga tårar, inga skrik av rädsla och vanmakt, utom i slutet av samtalet. Men då hade hon skrikit rakt ut, tre ord rakt i ansiktet på den stackars bekymrade kaptenen.

Hon såg kapten Strand, Mikael, gå uppför den långa grusgången och öppna den gamla gröna smidesgrinden, som alltid gnisslade. Hans bil, en Volvo av äldre modell stod parkerad under fläderträdet.

Varför har officerare ofta gamla bilar?

Hon hade frågat Johan en gång och något riktigt svar hade han inte. Den dåliga lönen kunde vara en orsak eller så gillar de att meka helt enkelt. Själv avskydde han gamla bilar som alltid krånglade. Deras bil, en tre år gammal Saab krånglade aldrig. Marias svärfar hade ordnat så att de fick köpa hans leasingbil till ett mycket bra pris. Den mörkblåa Saaben hade fått en hel del uppmärksamhet på regementet i Eksjö, av Johans kollegor. Fönsterhissar, eldrivna backspeglar och stolar, färddator och en väldigt avancerad musikanläggning hade beundrats. Inte ens regementschefen Överste Runeberg hade en så lyxig extrautrustning på sin Volvo. Mikael backade sin bil upp mot ladugården, vred på ratten och körde upp på byns grusväg och försvann ur sikte.

Jag lovade att be en vän komma hit, att inte vara ensam. Men jag klarar inte av att träffa någon.

Maria tog kopplet som hängde på en krok bredvid ytterdörren.

”Kom Ämma, så går vi en promenad.”

Schäfertiken, som uppgivet hade lagt sig i sin korg, i tron om att matte aldrig skulle gå ut med henne, for förtjust ut genom ytterdörren. Sandras Kennel som de köpt Ämma av, namngav sina valpar efter vilken kull de var födda i. Ämma var född i kull Ä därför hette hon Ämma med ”Ä”. Hennes kullsyskon fick namnen Ändra och Ärra. Deras nya ägare bytte ut de namnen men Johan och hon tyckte om Ämmas namn.

Maria gick ut efter henne.

Utanför husknuten stod ett av deras många äppelträd. Det knotiga trädet gav både sommaräpplen och vinteräpplen. Nu var gräset under trädet prickigt av all fallfrukt och getingar kravlade berusat på äpplena. Ämma högg i luften efter getingarna sedan tog hon ett äpple i munnen och tuggade glatt.

Maria var glad att hon hade Ämma.

Hunden var hennes sällskap och skydd och Johan visste att Ämma vaktade sin matte väl. Ett tag hade de verkligen undrat om det fanns någon vakt i den lilla schäfertiken, men Ämma hade visat dem nog så väl vad hon gick för.

De allra flesta fick komma innanför trädgårdsgrindarna men det fanns bestämda undantag. Den boksäljande mopedisten från något okänt och konstigt bokförlag släppte inte Ämma med blicken. Förra sommaren hade han kommit knattrande på sin gamla moped och stannat utanför deras trädgårdsgrind.

Han försökte gå in men Ämma sade tydligt ifrån. Så fort han tog i trädgårdsgrinden morrade hon dovt.

Han fick vackert stanna utanför.

Samma sak hände med den förtidspensionerade korgförsäljaren. Vad han var förtidspensionerad ifrån fick de aldrig veta men han hade riktigt fina korgar. Maria, notorisk korgälskare, köpte flera av honom. Den mannen fick också framföra sitt ärende utanför grinden.

Men Ämma visade att hon var en vakthund även utanför trädgårdsgrindarna.

För några veckor sedan hade Maria, Ämma och några vänner varit på stranden och badat. Då hade en röd Volvo kommit farande och tvärbromsat bara några meter från vattnet. En stor rödbrusig karl hade hoppat ur och vrålat åt dem och pekat ut mot sjön där det var fullt med kräftburar.

Han trodde att vi tänkte stjäla hans kräftor!

Med knutna nävar och mordisk blick började karlen gå mot Maria, Linda och Lasse. Han kom bara en meter sedan stoppade Ämma honom. Hon gav till ett högt skall och ställde sig framför den argsinte mannen. Så fort han gjorde en ansats att röra minsta muskel morrade hon. Ett otäckt ljud som fick honom att stå blickstilla.

Efter Ämmas insats reddes saker och ting ut på ett stillsammare sätt.

Mannen var från Bellö och hade flera gånger fått sina kräftburar tömda. Den här gången trodde han att han hade tagit tjuvarna på bar gärning. Lasse menade på att Ämma hade räddat honom från ett kok stryk.

”Det var mig mannen var på väg mot, gubben trodde nog jag var kräfttjuvs-ligaledaren! Det enda jag tänkte var, att nu får jag snart en rejäl smocka!”

Det hela hade slutat med att Maria ringde upp sin granne Egon, välkänd lantbrukare i trakten. Han bekräftade för mannen, vilka de var och att de inte stal kräftor.

Maria märkte att hennes status höjdes något när mannen insåg att hon var permanent boende i Hagshult.

Bellömannen fick sedan tillåtelse av Ämma att röra sig fritt. Mannen kontrollerade sina kräftburar men glodde fortfarande något misstänksamt på Maria med sällskap när han for iväg i sin bil. Lasses kommentar var att gubben väldigt gärna hade ville ge någon en smäll på käften.

”Nu såg han istället missräknad ut, som om någon hade snott honom på konfekten!”

Lasse hade skrattat åt sina egna ord men Maria och Linda skrattade inte.

Ingen av dem ville bada längre.

En till tyckte det hela var roligt, det var Egon.

Bredvid trevägskorsningen i Hagshults by stod han och låtsades laga ett staket. Maria var övertygad om att han lurpassade på dem.

”Jahapp” hade han sagt och sett väldigt menande ut i sin blåa LRF-overall.

”Här kommer kräfttjuvarna! Det är väl bäst man lägger sig på pass borta vid dammen!”

Sedan skrattade han gott.

Hans fru Ingrid hade istället tyckt synd om dem och bjudit på kaffe med sju kakor i syrenbersån. Egon fick Lasse att berätta hela episoden flera gånger och Maria visste att nästa dag skulle hela bygden känna till det.

Men tidigt nästa morgon knackade Egon på och överlämnade en hink med levande kräftor. Dom kom från hans egen damm i utkanten av byn.

”Som lite plåster på såren” hade han sagt när Maria tackade honom. Han sade det inte rakt ut men tydligen tyckte Egon att Maria hade blivit illa behandlad.

Marias tankar återgick till nuet.

Vad hade hon fått veta om sin mans situation? Mikael var den på IB12, infanteribrigaden i Eksjö, som fortlöpande fick information från Camp Sleipner i Bosnien. Camp Sleipner var Johans och de andra FN-svenskarnas basstation. Därifrån utgick de på sina olika uppdrag. Hon visste att det var farligt, mycket farligt att vara i Bosnien just nu. En gång hade hon läst ”Många tror att världshistorien består av fred, med perioder av krig, men det är tvärtom, vår världs historia består av krig med korta perioder av fred”.

Hon höll med.

Och vi svenskar, förr ett stolt krigarfolk, har haft fred så länge att vi tror det är praxis.

Ämma sprang glatt framför henne. Den vanliga morgonpromenaden gick genom byn. Maria var stolt över att hon bodde i den. Det var en gammal oskiftad radby, med boningshusen och bodar på ena sidan och ladugårdar på den andra. Det såg ut som Astrid Lindgrens Bullerbyn tyckte många. Maria log för sig själv. Det är ju Astrids hemtrakter, bara en halvmil bort finns det riktiga Bullerbyn. En gång på en studentuppvaktning i Gislaved hade hon förklarat för en kvinna var de bodde någonstans. En liten femårig pojke hade hört på och ropat högt så alla hörde.

”Mamma, mamma, den tanten bor bredvid Astrid Lindgren!”.

Alla barnen på festen hade kommit springande och tittat beundrande på henne.

Jag är tanten som bor bredvid Astrid Lindgren, så gott som kändis.     

Vid det sista faluröda huset vek Maria av upp på en liten stig. Smålandsleden gick genom Hagshult och uppe på kullen stod en träbänk där trötta vandrare kunde sätta sig och beundra utsikten över byn. Hon sopade bort några björklöv och slog sig ner.

Mikael hade berättat, om gisslandramat i skolan och att Johan hade förhandlat med förövarna och blivit gisslan i barnens och lärarinnans ställe.

”Vilka är kidnapparna, ett lokalt soldatband?” hade hon undrat.

Det drog omkring många olika gäng det visste hon. Rövarslödder. Som tog det de kunde och ställde till oreda för den civila befolkningen. Dåligt organiserade som tur var. Men det fanns undantag. Det var då Mikael hade stelnat till. Hon hade tittat på honom och bara väntat. Hon anade det värsta. Ett namn hade han sagt. Ett namn hon hade hört förut.

”Laszlo”.

Maria kände en varm och sträv tunga som slickade hennes händer. Hon öppnade ögonen. Ämma gnällde till och satte sig vid sin mattes fötter. Hunden kände hennes vånda och försökte trösta. Maria släppte kopplet och klappade sin snälla hund. Händerna hade kramat så hårt i kopplet så att det värkte i dem.

Hon hade skrikit. I sitt och Johans nyrenoverade gröna kök från Ikea hade hon skrikit rakt ut. Hon hade inte kunnat behärska sig.

”Johan är dödsdömd!”

Mikael hade försökt lugna henne, men för henne var det bara tomma ord. Båda visste att FN aldrig gav efter för kidnappares krav. Mikael menade på, att med de lokala myndigheternas hjälp så kunde de få loss Johan. Men sådant kunde ta tid. Så Johan skulle inte komma med sitt kompani och sin pluton, hem till Sverige som planerat. Hela brigaden inklusive Smålandskompaniet skulle landa på Sturups flygplats om en och en halv vecka. Rotationen skulle genomföras som planerat.

Men utan Johan.

Maria såg ut över omgivningarna. Hon tyckte hon bodde i den vackraste delen av Småland. Kring Hagshult faluröda by låg hagar och åkrar, omgivna av stengärdesgårdar. Dungar med lövträd och stenrösen omgav hagarna. Och där åkrarna slutade tog den småländska granskogen vid, evigt grön med mjuk mossa och stora snår med blåbärsris.

Ämma lade sig på rygg och visade magen, Maria klappade om henne med tankarna långt bort.

Hennes man hade räddat en hel skola, men vad skulle hända med honom?

Vad betyder en enda officers liv gentemot den känsliga situationen i Bosnien?

I Sverige är en officer något fult, en människa som gillar att skjuta folk.

Sverige trodde på fred.

Sovjet var borta och världen skulle alltid vara som nu.

Förband efter förband lades ner i landet. En minister tyckte att officerarna skulle omskola sig till sjuksköterskor, för dem var det minsann brist på.

Min man tror på fred. Han är en fredsbevarare.

Men han vet att det finns andra som inte tror på fred.

Och då räcker inte vackra ord.

Ljudet från en traktor avbröt hennes dystra tankar och hon såg Egon köra förbi nere på vägen

Det här är en vacker och trygg plats. Visst låser mina grannar ytterdörren men de lägger nyckeln under mattan. Vill man köpa lite mjölk är det bara att hämta och lägga pengarna i fönsterkarmen inne i mjölkkammaren. Här är vackert och tryggt, men det betyder ingenting för mig längre.

Ingenting.

Egon Larsson, lantbrukare i Hagshult by, klev ur traktorn. Det var dags för ett något försenat elvakaffe. Ingrid väntade i köket med kaffe och smörgåsar. Hennes runda lilla ansikte skymtade i köksfönstret.

Hon undrar nog var jag har hållit hus.

Några ungkalvar hade rivit ett stängsel och smitit till skogs men nu var ordningen återställd. Det var betydligt värre i somras.

Egon stängde traktordörren.

De där tyska sommargästerna som hade hyrt Karlssons ställe.

Egon och hans bror hade gått för att hämta korna. Grinden in till hagen stod öppen och många kor hade smitit ut. Även den andra grinden stod öppen, den som ledde ner till sjön. Och där på stigen kom pappan i tyskfamiljen spankulerande med ett metspö. De hade undrat, om det var han som hade glömt att stänga grindarna.

Svaret vi fick! Tysken hade inte glömt att stänga några grindar. Han hade semester, minsann, så stänga grindar fick någon annan göra!  Det var tur för semestergästen att han och hans bror var fridsamma män som gick i kyrkan varje söndag. Det tog över två veckor innan den sista kon kom tillbaka. Då var hon mager och eländig, det stackars kreaturet.

Dagen var varm. Egon såg att pelargonerna utanför mjölkkammaren redan behövde vattnas. Han tog vattenslangen och gav de slokande röda blommorna en dos vatten.

Det är högsommarvärme i september. Ja, vi bönder är ju aldrig nöjda med vädret. Betet är för torrt, det vore bra om Vår Herre kunde ordna lite regn. 

När Egon gick över vägen så kom Marias hund framspringande. Han klappade kärleksfullt om henne. När nykomlingarna hade skaffat schäfern så hade han haft respekt för den. Den såg ju ut som en riktig polishund. Den respekten och i viss mån rädslan var borta. Ämma kallades också för Knähunden, inte utan orsak det visste Egon.

Maria kom gående på byvägen.

Det ser ut som om tösabiten har gråtit. Hon brukar alltid stanna en stund och prata, men nu går hon bara förbi, alldeles blek och konstig.

Ämma sprang ikapp henne. Egon skakade på huvudet och gick till sin fru. Hon kom ut på farstutrappen och såg mycket bekymrad ut. Ingrid hade lyssnat på radions elvanyheter. En av nyheterna rörde Johan.

Nu förstod Egon varför Maria hade sett så förgråten ut.

Stackars Maria.

Och stackars Johan.   

      

Nästa miljö, Småland

Nu till nästa miljö, byn Fågelhult utanför Mariannelund i Småland. Där befinner sig hjältinnan när hon får ett besked hon inte vill ha. Fågelhults by är en typisk oskiftad radby, så här såg alla byar i Småland ut en gång i tiden. Husen på rad, så även bodar och ladugårdar, allt var samlat på en enda lång linje. Att byn är oskiftad beror på att invånarna ville fortsätta bo nära varandra, trots omaket att behöva gå över annans mark så här snackar vi grannsämja! Just husen är från mitten av 1850 men bodarna är från 1700-talet. Hela byn är skyddad på riksnivå, inget får ändras på utsidan och även markerna runtomkring ska hållas öppna. En idyll idag, och en hel del turister hittar dit. Jag och maken blev ut-tittade en gång när vi höll på med veden, tydligen var vi mycket pittoreska!

Boden längst ner i bild har jag målat!
Här hade jag också krukmakeri.

Maria är en kvinna som gillar att bo på landet och hennes stora projekt är att få fram den perfekta pelargon-krukan!

Nu vet alla min mörkaste passion,
lerkrukor!

Ja du läste rätt, hon är keramiker med passion för pelargoner. (Gissa vem som har haft det? Numera är det skor!) Föga anar hjältinnan vad som väntar henne och det gör inte du heller.... 

Lyssna nu på Falcons "Kristallen den fina" så kommer du i rätt stämning från byn, där en gång två älskande bodde.

https://www.youtube.com/watch?v=SorQ7L3dO98


Dags för nästa kapitel så jag citerar regissören Peter Jackson när han är som bäst:
Camera! Action!

CUT!!!

Du måst tänka Bosnien nu.

Min huvudkaraktär Johan har renodlade egna kapitel och han är i Bosnien 1995.

Att föreställa sig Bosnien är lätt (vet jag) för alla FN-veteraner som tjänstgjorde nere på Balkan i slutet på 90-talet. (Vill gärna ha mer feed-back från er, vilka ljud, dofter osv triggar  fram Bosnien för ert inre öga?)

Har du varit i Kroatien på semester så är det rätt likt men grannen Bonien är bergigare och vildare, så svindlande vackert med djupa skogar, floder och höga berg, heta somrar och kalla vintrar.

Min hjälte Johan befinner sig (naturligtvis) i den mest isolerade och bergigaste delen av Bosnien, ett ställe dit tom svenska bandvagnar har/hade problem med att ta sig. (Jo, det hade dem visst det, säger bara lera...)

Heder och ära nu till den svenska pluton som räddade en hel skola med barn i Bosnien. Efter kriget byggdes skolan upp och fick namn efter sina svenska hjältar! Så hela gisslandramat bygger på en verklig händelse.
Jag brukar säga (som diktar mycket) att verkligheten ofta överträffar dikten.

Nu till huvudskurken Laszlo som tar Kapten Johan Stenbäck till gisslan. Han fanns på riktigt på Balkan på den tiden och jag vet en svensk officer (källa maken) som mött honom samt överlevde! Det var få som gjorde det, iaf på fel sida om mynningen på en kalasjnikov.. 

Ak-47 Kalasjnikov
mycket tålig robust automatkarbin
Kom i håg: vapen är inte onda
men personen som håller i det
kan vara det...

Just det mynnings-mötet har jag lånat, det kommer längre fram i boken.

Anar du påtagligheten nu?

Jag skriver om äkta personer, personer som funnits eller finns men med regissörens frihet att göra som jag vill.

Ska leta i minnenas arkiv och fråga maken om mer detaljer, någonstans ska det finnas bilder på min huvudskurk. Observera att det är inga trevliga bilder! 

Det var när, var och hur. (Jag känner att Kipling i sin himmel är stolt över mig.)

Nu till musik. 

När pluton Bravo Tango ser sin kapten föras bort i en svärm av fordon och vyn tonas ut till hökens fågelperspektiv då lägger regissören (Lena) in den här musiken:

Rachid Taha som sjunger Barra Barra (ut ut) av kompositören Hans Zimmer för filmen Black Hawk Down.

https://www.youtube.com/watch?v=m8H-5E_i7b8

Se filmen, den är tankeväckande och realistisk!
Få "krigsfilmer" är det
men här är en.
Bra musik med:)