Kapitel 5 Revingehed

Det var dags för kvällsmjölkningen och Egon och hans bror var på väg att hämta in korna. Flera stod redan och råmade bakom Stenbäcks lada. Hans bror skulle efter mjölkningen åka till sitt vanliga nattskift på Bellö färgfabrik.

Brödernas samtalsämne var just Stenbäcks. De var bekymrade, dels för Johans skull men även för Marias.

Hon betedde sig besynnerligt.

”Butiken är stängd och hon är aldrig i verkstaden”, berättade Olof och släppte ut korna ur hagen. Ledarkossan, den rödbrokiga Dora skyndade iväg upp mot byvägen, de andra gick efter Dora i en strikt rangordning. Bröderna följde efter den sista kon. Så här i slutet av kornas utomhussäsong var mjölkningen en lugn affär. Korna gick lugnt och fint på byvägen och till sina platser i ladugården.

En helt annan historia var det första utsläppet på våren. Kossorna, som stått inne hela vintern i ladugården betedde sig som ystra kalvar. Hela byn hjälpte till att fösa in de upphetsade och brölande kossorna i närmsta hage! Som tack för hjälpen bjöd sedan Egon och Ingrid på kaffe och ostkaka i Nordregården.      

Olof och deras gamla mor Greta var de som bodde närmast Stenbäck. De hade ett hus emellan sig vilket innehades av bröderna Fransson.

”Hon är ute med hunden ofta och det är väl bra. Men varför har hon Johans militärkläder på sig? undrade Egon. En del kvinnor gillade sådan utstyrsel det visste Egon, men Maria hade aldrig haft på sig det förut. Det var visserligen inget extremt i klädväg, många jägare i trakten hade gröna byxor och svarta kängor.

”Det konstigaste är i alla fall skjutandet” fastslog Egon.

”Så gott som varje dag har Maria varit på Kråkshults skjutbana och skjutit skott efter skott. Vad jag vet så har hon bara varit där en gång tidigare, då tillsammans med Johan. Och vet du vad Johan sa till mig? Att Maria är skotträdd!” 

”Franssons var här igår, båda bröderna” sa Olof när de gick upp på byvägen. Han iakttog sin brors ansikte noga och stornjöt över att veta något som inte Egon visste. Storebror Egon hade koll på de flesta och det mesta. Men Franssons besök i sin fädernesgård hade Egon missat. Han sköt bak den gröna Lantmännenkepsen i nacken och kliade sig på kinden.

Det betydde, visste Olof, att Egon var konfunderad. 

”Det var märkligt. De två har ju inte språkats vid sedan krakelet nere i backen för två år sedan.”       

Olof och Egon mindes väl det bråket. Egon hade sett alltihop. Bröderna Fransson hade en tidig vårdag kommit i sina traktorer och ställt dem längst upp i backen, bakom ladan som tillhörde Franssongården. Tillsammans hade bröderna sedan gått nerför hela backen för att titta på en del nedfallen skog.

Vintern det året hade varit ovanligt snörik, även för Småländska Höglandet och den tunga, blöta snön i trädkronorna hade vält många träd.

Väl nere bland de nedfallna granarna så hade bröderna börjat gräla. En av dem, Bengt, hade tänt till rejält, sprungit uppför hela backen, hoppat in i sin brors traktor och lagt ur handbromsen. Sedan hoppade Bengt ut igen. Förnöjt stod han och tittade på medan traktorn rullade nerför hela den branta backen och totaldemolerades mot en gammal stengärdsgård.

Efter det talade inte bröderna Fransson med varandra.

”De kom hit tillsammans med två herrar i en Jaguar”, fortsatte Olof.  De gick in i Franssons bod och var där en stund. Sedan kom de ut igen. Herrarna i Jaguaren åkte, likaså Bengt, men Göran blev kvar en stund.”

Olof njöt.

Nu är brorsan minsann nyfiken.

Bröderna Larsson stannade till utanför ladugården. Korna råmade uppfodrande därinne, ovana vid att behöva vänta. Egon såg nyfiket på sin yngre bror som fortsatte.

”Herrarna var antikhandlare från Jönköping. De köpte det gamla skåpet i boden för femtiotusen kronor. Göran och Bengt är fortfarande osams men ingen av dem kunde tacka nej till så mycket pengar. Den äldre av herrarna, Friman hette han visst, berättade för Göran att han hade köpt en tavla av Maria Stenbäck. Den där tavlan du vet som var med i Antikrundan på TV.”    

Bröderna stirrade på varandra.

Maria hade sagt att den tavlan skulle hon aldrig sälja.

”Hon är bra besynnerlig just nu”, tyckte Egon.

Olof höll med.

Dora råmade högljutt inne i ladugården. Bröderna gick in och började mjölka.  

Senare på kvällen var det ändå Ingrid som bidrog med den mest sensationella nyheten. Dom satt tillsammans i finrummet och tittade på halvåttanyheterna. Egon hade berättat det senaste kring Maria. Ingrid lyssnade på sin man medan hon virkade, hon tyckte om att ha något för händerna när de såg på TV. Till slut såg Egon att det var en liten babymössa Ingrid virkade på.

”Vem är mössan till?” undrade Egon.

Så vitt han visste så var deras barnbarn för stora och inga fler var på gång just nu.    

Ingrid slutade virka och såg på sin make. Hon fick medge för sig själv att hon tyckte det var roligt att retas lite med sin nyfikne man.

”Vet du inte det?”, sade hon stillsamt.

”Maria väntar barn.”

Egon ifrågasatte inte Ingrids påstående. I snart trettio år hade hon arbetat som barnmorska och visste minsann när en kvinna var gravid.

Det kunde vara en förklaring till Marias underliga beteende. Gravida kvinnor är inte helt tillräkneliga med alla hormoner som far omkring.

Något lugnad lutade han sig tillbaka i fåtöljen och tog en till av Ingrids goda kanelbullar.

Vakten i kuren fick se hennes körkort. Hon fick en bekräftande nick sedan öppnades de elektroniska grindarna med ett surrande. Maria lade i ettans växel och rullade in på P7, Revingeheds garnison i Skåne.

Först hade hon kört genom ett regnigt Småland och nu hade hon kommit till ett regnigt Skåne.

Himlen gråter. Det passar bra idag.

Själv ville hon också bara gråta men himlen fick gråta i hennes ställe.

När Johans ledighet var slut i somras, så hade hon skjutsat Johan just hit till P7. Det sista hon såg av honom var när han visade sin legitimation för vakten och klev in genom grinden. Hon hade suttit och följt honom med blicken tills han försvann in i en gul tegelbyggnad längre upp på vägen. Sedan hade hon kört hem igen, till ensamheten.

Maria följde vaktens vägbeskrivning till officersmässen. Där skulle hon söka upp husmor och få ett rum för natten. Ikväll skulle hon äta middag med Överste Rundberg och Kapten Strand. De var här för att ta emot det småländska kompaniet där Johans pluton ingick. Kompaniet landade på Sturups flygplats klockan nio och klockan ett skulle Maria få träffa plutonen.

Då gäller det. Allting hänger på det mötet.

Maria parkerade Saaben och drog bestämt åt handbromsen. Hon stirrade ut genom vindrutan men såg egentligen inte officersmässen.

Det hon såg var ett möte.

Det hon såg var hur det mötet slutade.

Maria fick ett rum i en av flygelbyggnaderna till mässen. En bekymrad husmor visade henne var det låg. Hon fick en middag med två lika bekymrade officerare. De var ytterst artiga och korrekta. Drog ut stolen åt henne och hällde upp mineralvatten. Nu när hon var gravid drack Maria inte ens lättöl. I en angränsande sal pågick en bullrig middag. ”Civilister” hade husmor menande sagt när hon skyndade förbi. På mässens väggar hängde porträtt av forna regementschefer och Maria tyckte att de längesedan döda överstarna stirrade på henne. Lite mer förstulna ögonkast fick hon av sitt middagssällskap och även av husmor som kom in emellanåt.

Alla är bekymrade tänkte hon.

För mig och för Johan.

Av Mikael Strand tog hon emot den senaste informationen kring Johan. De visste att han troligtvis fanns någonstans i Kosara-regionen, men området bestod av otillgänglig bergsterräng. Patruller letade intensivt men utan resultat. Byborna i Kosara hade inte kunnat ge någon information. Alla tillgängliga resurser lades på detta.

De hade inte hört något från Laszlo heller. Inga krav hade ställts.

För Maria var det inga nyheter.

Hon visste att det fanns bara en väg att gå. Hennes tro på den vägen var så stark att den borde stå i eldskrift över hennes huvud. Maria märkte deras blickar och hon förstod att de anade att allt inte stod helt rätt till.

Man lurar inte militärer så lätt, de har alldeles för god personkännedom.

Turligt nog vet de inte vad jag planerar.

Inte för att de kunde stoppa henne men de kunde försvåra och fördröja det hela.

Jag är som en fanatisk sektledare.

Och imorgon ska jag värva sektmedlemmar!     

Maria såg på sitt sällskap. Överste Rundberg var en vänlig, lågmäld man i femtioårsåldern, inte särskilt lång, men välbyggd.

De där extra kilona som brukar smyga sig på nästan alla män och lägga sig kring magen hade missat översten. Däremot hade de inte missat Kapten Strand. Han var lång och smal utom kring midjan.

Maten de fick var god. Fläskfilé med potatisgratäng och till efterrätt serverades det chokladtårta.

Mums för militärer.

Båda officerarna åt friskt av maten. Maria var inte hungrig men tvingade sig att äta ordentligt, så att inte de skulle bli ännu mer bekymrade för henne. Hon fick ett leende av Britta när hon gick förbi och såg Marias tomma tallrik.

Efter maten satte de sig i salongen. Den var inte lika elegant som Trianons salong i Eksjö, men bekväm nog med sina skinnfåtöljer och äkta mattor. Herrarna hade sina gråblå, m/87 uniformer på sig men Maria tyckte att den gröna fältuniformen, m/90, var tuffast.

Grön kamouflage, mer manligt än så kan det knappast bli.

En del kvinnor började nästan drägla när hon hade Johan med sig och han bar sin fältuniform.

Det civila sällskapet tog också plats i salongen och flera av dem var lite på sniskan.

Husmor Britta kom med överstens cognac och småpratade lite med Maria medan kaptenen och översten hämtade kaffe. Deras uniformer fick en del sneda blickar från några överförfriskade herrar, men damerna som var och tog kaffe fnittrade förtjust när översten artigt hällde kaffe i deras koppar.

Britta var en lång och smal kvinna med fina drag och långt, blont hår uppsatt i en prydlig knut. Hon log när hon säg de fnittrande kvinnorna kring översten.

”Det är något särskilt med män i uniform. Jag är själv gift med en. När vi träffades första gången, det är många år sedan nu, så stilig han var i sin uniform. Jag föll för honom direkt!”

Maria log tillbaka, hon tyckte spontant om den äldre kvinnan.

”När jag var arton så varnade min bästa kompis mamma oss för män i uniform. Och då menade hon alla sorts uniformer, officerare, läkare, snickare, bilmekaniker och så vidare. Hon hade själv blivit handlöst förälskad i en bilmekaniker en gång. Han stod bara där, sa hon på verkstadsgolvet och torkade av sina oljiga händer på en trasa. Han såg verkligen bra ut i sin blåa overall. Men man ska inte varna tonårsflickor för något. Det slutade med att min kompis gifte sig med en snickare och jag med en officer.”    

Britta skrattade till. Sedan fick hon syn på översten som var på väg med Marias och sitt kaffe.

”Nu ska jag inte störa mer.”

Husmor såg bort mot kaffebordet.

”Jag ska rädda Kapten Strand från Åberg. Han är den som har hyrt mässen ikväll åt sitt företag, men får han tag i en officer slutar han aldrig att berätta sina lumparhistorier. ”

Britta gick bort till Mikael Strand som var mer eller mindre fasthållen av en flinskallig gubbe i skrynklig blå kostym. Företagsledaren var i sitt esse och frågade Mikael om olika officerare som han hade haft för fyrtio år sedan. Att Mikael troligtvis var ett blöjbarn då verkade inte bekymra Åberg. Britta avstyrde det hela smidigt och en lättad kapten kunde gå tillbaka till deras bord.

Överste Rundberg drack av sitt kaffe. Han såg att borta vid kaffebordet var det fullt av kvinnor som tog kaffe. Han undrade varför männen i deras sällskap var så oartiga och inte hämtade kaffe åt sina damer. Många av männen var i hans ålder och borde veta bättre. De unga männen på hans regemente fick lära sig vett och etikett och särskilt hur man tar hand om sin dam. Som officer gick man på många militära middagar och baler. Han hade själv sett hur mycket de unga kvinnorna uppskattade sina pojkvänners nyförvärvade kunskaper i etikett. Balerna och middagarna på mässen Trianon var mycket populära.

Själv tyckte han att allting blev mycket trevligare om alla var artiga mot varandra. Men en gång på banken, när han höll upp dörren åt en kvinna, så hade hon fräst åt honom:

”Jag är inte handikappad, jag kan minsann öppna dörren själv!”

Hans fru som hört det hela hade bara skrattat och klappat honom på armen.

”Det där var nog en feminist. De vill helst av allt utrota alla män och särskilt din sort, Stig. Men jag vill gärna ha dig kvar!”

Sedan hade Karin kysst honom trots att det var fullt med folk i banklokalen. Hans fru brydde sig inte ett dugg om att han blev generad. En kollega hade sett det hela och haft väldigt roligt på hans bekostnad dagen därpå. Fast den kvällen med Karin avlöpte på ett mycket angenämt sätt, det fick han medge.

En annan angenäm kvinna som påminde honom om Karin, när hon var yngre, satt på andra sidan bordet. Stig hade träffat Maria Stenbäck i många olika sammanhang, men två månader hade gått sedan sista mötet. Det var på anhörig-träffen som garnisonen höll i Eksjö. Dit kom alla FN-officerarnas fruar, sambos och flickvänner för en stunds gemenskap. Alla var de i samma situation, utan sina män i ett halvårs tid.

En del av dem klagade något förfärligt men inte Maria. Hon såg ut att trivas med samvaron och skämtade och pratade glatt med alla. Karin hade hållit i middagen, själv var han och Kapten Strand de enda männen i sällskapet. De hade stått för informationen från camp Sleipner och en särskild hälsning från deras män i Bosnien. Deras kompanichef, Thomas Jönsson hade tagit sig tid till att skriva, Talet Till Kvinnan, som alltid brukade hållas av yngste närvarande officer på finare middagar och baler.

Talet som lästes upp vid desserten av Kapten Strand handlade om hur mycket officerarna saknade och uppskattade sina kvinnor. När kaptenen hade läst klart så blev det helt tyst kring bordet. En del såg ut som om de skulle börja gråta, särskilt Löjtnant Erikssons sambo som hade klagat så väldigt mycket under middagen.

Maria däremot hade rest sig upp och tackat värdinnan, Karin och de närvarande officerarna för en trevlig middag. Sedan hade hon tagit fram ett papper och läst upp sitt tal, Talet Till Mannen. Det förklarade på ett humoristiskt sätt, alla fördelarna med att ha en man långt borta. Alla närvarande kvinnor hade skrattat hjärtligt, framför allt hans fru Karin.

En del saker, i synnerhet de som kvinnorna hade skrattat mest åt, hade varken han eller Mikael förstått.

Kaptenen hade till och med blivit lite röd om öronen, vilket han bara blev när han var generad. Nåja, det blev en lyckad tillställning och alla officerarna i Bosnien blev nöjda när de fick höra hur trevligt deras fruar hade haft det.

Den nuvarande situationen angående Johan var bekymmersam.

Imorgon skulle hela bataljonen komma hem till Sverige, men utan Johan. Enligt kontaktpersonerna på camp Sleipner var han som uppslukad av marken. Dessutom hade ingen hört av sig med några krav, vilket var illavarslande.

Översten var oroad för Johans skull. En till han var oroad för, var Maria.

Hon har förändrats och det är förståeligt.

Men det var någonting med henne, som han inte kunde sätta fingret på. Han iakttog henne noga där hon satt och småpratade med Mikael i soffan. Hon hade på sig en blå dräkt och vit topp, mycket passande klädd för en middag på mässen. Johan Stenbäcks fru var intelligent och snabbtänkt, såg bra ut, och kunde konsten att föra sig väl.

En idealisk officershustru och ett bra officersämne.

En gång hade han skämtat med Johan och sagt att hans fru Maria kunde vid sjukdom vikariera för kaptenen på regementet. Johan hade hållit med, men det fanns en nackdel, hon var mycket skotträdd! Som liten flicka, var hon en gång på promenad med sin mamma och då hade någon i en bil slängt ut en påsksmällare. Den hade landat framför fötterna på treåriga Maria och smällt av. Sedan den dagen var hon skotträdd.

Ironiskt nog gifte hon sig med en infanterist!

Han blev avbruten i sina funderingar av Maria.

”Imorgon vill jag först träffa hela plutonen, sedan bara Johans pbv-grupp inklusive sjuksköterskan Daniel Ekström. Jag vill vara ensam med pbv-gruppen, inga officerare närvarande. Jag tror soldaterna pratar mer fritt med mig utan sina befäl. Kan ni ordna detta?”

Marias klarblåa ögon fixerade honom. Översten kände igen en order när han fick den. Självklart kunde han ordna det.

”Mötet med alla tjugoåtta man i Johans pluton tar knappt tio minuter, mötet med Johans vagngrupp däremot tar nog femtio minuter.”

Maria tackade för en god middag och gick till sitt rum. Han och Mikael stod och tittade efter henne och de var inte de enda som gjorde det. Flera män följde henne med blicken. De satte sig ner igen i de komfortabla fåtöljerna och översten drack upp det sista av konjaken.

”Vet du vad hon påminner mig om, Mikael?”

Mikael bara skakade på huvudet.

”Hon för tankarna till en fältherre. En fältherre som står inför ett stundande slag.”

Översten tittade ner i sin tomma konjakskupa och suckade.

Jag önskar att Karin hade varit med ikväll.

Hon hade säkert förstått, var det var hos Maria som oroade honom.         

Den lilla svarta anteckningsboken låg framför henne.

Min Bibel.

Allt hon planlade skrevs ner i den och nu satt hon i sängen och skrev.

Sängen knarrade lätt.

I det lilla rummet fanns också ett skrivbord samt ett litet bord i björk med två fåtöljer. Ville man se på tv fick man gå ner en trappa till ett gemensamt sällskapsrum för alla gäster. Utanför fönstret var det tyst. Festen på mässen var slut och gästerna hade åkt hem.

Revingehed pansarövningsfält, Sveriges största med sina fyratusentrehundra hektar låg tyst och stilla.

Alltid något att vara tacksam för, jag avskyr när det smäller!

Det enda som hördes var raspet från pennan och knarret från sängen. Maria läste noga igenom det hon hade skrivit och repeterade tyst för sig själv. Hon stängde boken och stoppade ner den i väskan, sedan släckte hon lampan och kröp ner i sängen.

Så här långt har allt gått planenligt. Men imorgon, då gäller det.

Johans liv hänger på imorgon.

Ensamhetens tunga filt omsvepte henne.

Länge låg hon vaken och stirrade ut i mörkret.