 |
| Övning på Revingehed Fotot kommer från södra skånska regementets P7 facebook-sida. Tack för lånet! |
För mig representerar Revingehed ett mycket negativt minne.
Dit skjutsade jag min man för snart exakt tjugo år sedan tog farväl och såg honom gå genom grindarna och försvinna. Han och hans pluton skulle till Bosnien, jag fick åka hem igen till väntan och oro.
Bara anhöriga till officerare och soldater kan förstå mig nu, hur tungt det är. En oförstående omgivning ("Vad ska de dit att göra?" var en vanlig, sur, kommentar) samt medias ofta subjektiva, vinklade rapportering kring allt som har med vår försvarsmakt att göra, gör det inte heller lättare att vara fru till en officer som befinner sig i en krigszon. Den våren och sommaren fick min syn på vårt svenska samhälle sig en allvarlig törn, jag slutade lita på våra styrande och slutade tro på vad som skrevs i tidningar samt sades i svensk TV och radio. Nu var jag gravid precis som Maria i min bok och det ökar på känsligheten, det kan jag villigt erkänna.
Men då tänkte jag, i april 1995, att det kanske var sista gången jag såg min man. Att jag skulle få uppfostra vårt barn ensam i ett land där en politiker klämkäckt (och i mina ögon naivt) tyckte att alla officerare borde omskolas till sjuk-sköterskor.
Ett sort tack för allt stöd från dåvarande IB12, till all personal där som kände ansvar för det småländska FN-kompaniets familjer/anhöriga. Ni gjorde ett bra jobb och jag önskar att det fanns fler som ni.
Dags för ett nytt kapitel, där hjältinnan äter middag och smider planer i Revingehed.
Ja, just det, ett litet tillägg!
Det finns inga som kan äta mat som officerare! (Skulle vara deras soldater i så fall:) Vilket är tur för mig, jag är numera en hängiven amatör-kock men mina första otroligt misslyckade försök till matlagning (jag kunde inte ens koka ägg) åts glatt upp av maken och hans kollegor. Utan den stöttningen hade jag än idag fortsatt att värma Prins Bertils skink-crepes i mikron...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar