Kapitel 3 Beslut

Drejskivan snurrade.

Tre muggar hade hon drejat på en timme.

Det var allt. I vanliga fall blev det mer än dubbelt så många. Flera beställningar var försenade men Maria hade ingen arbetsro. Hon tänkte bara på Johan.

Och Laszlo.

Maria släppte upp drejskivans pedal och stängde av motorn. Det blev tyst i verkstaden. Muggen skars varsamts av med en bit ståltråd och placerades på en masonitskiva bredvid de andra. En plastbit lades över och hon ställde ut muggarna i torkrummet. Verkstaden städades och Maria tvättade noga av händerna och smorde in dem med handsalva. Hon hade slarvat med det en gång.

När lera torkar expanderar den. Väl torra så hade händerna blivit fulla med kliande sprickor. Det blev inget drejande på två dagar.

En krukmakare ska alltid ha kortklippta naglar och fuktiga händer.

Hennes verkstad låg trettio steg från boningshuset. Det var en gammal vacker 1700- tals bod med timmerknutar och spröjsade fönster. I ena delen fanns verkstaden, med drejskivor och ugnar. En trappa upp, där man förr i tiden hade förvarat säd, fanns nu ateljén. Ett staffli med en oljemålning av Ämma stod mitt på golvet. Det var den enda villiga modell hon hade. Johan hade totalvägrat när hon försiktigt frågat honom.

Han ställde inte ens upp påklädd. Krokimåleri med naken modell, det kunde hon bara glömma. Maria hade sagt att hon minsann skulle fråga Egon i stället. Båda två hade skrattat och kommit fram till att den snälle och kyrksamme Egon bara tog av sig ett klädesplagg i taget när han tvättade sig.

Aldrig alla på en gång!

Maria gick ut i den del som låg upp mot byvägen. Butikens hyllor var fulla med keramik. På ett bord stod en hel teservis dukad med matchande tehuv, servetter och duk. Hennes kompis Karin var duktig i lapptäcksteknik och hade sytt allt i textil som fanns i affären. Allt på bordet var storsäljare tack vare deras samarbete.

När Johan åkte i våras då dämpade Maria sin oro genom att arbeta. Vanligtvis blev hon lugn av drejskivans snurrande och det svaga elektriska ljudet från motorn.

Men inte nu längre.

Ur en låda i köpmansdisken plockade hon fram papper och penna.

Vad ska jag skriva?

Hon tänkte på en annan krukmakare i Vetlanda som hade en speciell skylt på sin butiksdörr ibland.

Där stod det ”Stängt på grund av vackert väder”.

Om jag bara hade fått skriva det!

Maria textade istället:

”Stängt tillsvidare.”

Ute kändes luften sval, det fanns stråk av höst i den. Gruset knastrade under fötterna. Det var en bra grusgång. Man hörde alltid om besökare var på ingång. Ämma hade hört henne så fort hon gick ut ur butiken. Ett ivrigt hundansikte kikade ut genom trappfönstret.

Deras boningshus var ett stort, falurött hus med vita knutar. När de hade köpt Hagshult Södregård hade de fått många renoveringstips. Falurödfärg var omodernt, alla sneda väggar och tak skulle rätas upp.

Det var ju därför de hade köpt huset!

För alla sneda väggars och knarrande golvs skull.

Och det finns ingen bättre färg än Falu Rödfärg.

Fastighetsmäklaren hade urskuldande förklarat att tyvärr var huset skyddat utvändigt, ja hela byn var skyddad som kulturhistorisk miljö. Därför skulle alla byggnader vara faluröda och man fick inte ändra om, utan särskilt tillstånd från länsantikvarien. Fria händer hade köparen däremot invändigt. Det andra paret som hade varit med på husvisningen, var då inte längre intresserade. De blev rentav arga. Maria och Johan blev överförtjusta. Precis så ville de ha det.

De ville inte renovera huset till en modern villa, de ville återställa huset i originalskick.

En vecka senare med lite prisförhandlingshjälp av svärfar, så var Södregården deras.

Hon öppnade den gröna ytterdörren och Ämma sprang ut i trädgården på en inspektionsrunda. Maria lät dörren stå öppen och gick upp på övervåningen. Den trappan knarrade alltid. Ämma försökte smyga uppför den varje kväll men blev avslöjad. Knähunden fick alltid vara med uppe en stund på kvällen men efter sin sista promenad med matte eller husse fick hon gå och lägga sig i sin korg i hallen. Då, när de fikade framför teven så gjorde Smyghunden ett försök.

Ibland kom hon nästan ända upp, ibland bara fem trappsteg, innan Johan eller Maria hörde henne. En gång tog hon sig hela vägen upp utan att de hörde henne. Glatt viftande på svansen klämde hon in sig i soffan. Katten Sam fick snällt maka på sig. Maria hade en teori om detta lustiga beteende. Sam, som var katt i huset kunde gå ljudlöst uppför trappan och han fick ju vara på övervåningen när han ville. Kanske var det just det Ämma trodde. Om hon gick ljudlöst som en katt, då fick hon vara däruppe i tv-soffan, precis som Sam.  

I nattbordslådan bredvid sängen förvarade hon alla brev från Johan. Johan skrev många brev till henne. Minst ett i veckan fick hon. Leveranstiden på breven kunde variera från fem dagar till femton, det hade hon sett på poststämplarna. Posten gick med de militärkolonner som åkte mellan hamnstaden Split och campen i Bosnien. De i UNPROFOR-styrkan utanför Tuszla fick även ringa hem var fjortonde dag via en särskild sattelitförbindelse. Samtalen var både härliga och hemska. Det var alltid härligt att höra hans röst men hemskt att lägga på. Tio minuters samtalstid fick man.

För det mesta grät hon efteråt.

Hennes brev till Bosnien var ofta parfymerade. En av Johans soldater, Marco, som alltid hämtade plutonens post hade förtjust sniffat på sin kaptens brev. Efter det skrev alla soldater i plutonen till sina flickvänner och bad de göra likadant. Marco, som inte hade någon flickvän fortsatte att sniffa på sin kaptens post.

Maria letade i högen med brev. Till slut hittade hon det om Laszlo. Det låg ungefär mitt i högen. Hon satte sig på sängkanten och läste: 

”Igår kom vi till en by som ligger på vägen till OP-3. Vi åker sällan dit ut men det hade rapporterats om oroligheter åt det hållet. Redan utanför byn anade vi något. Stora sjok med svarta fåglar cirklade över oss. Tre döda hundar låg på bygatan. Men det var inte det värsta. I vartenda hus fanns det skjutna människor, gamla män, kvinnor och barn.  Alla var kallblodigt mördade. I ett av husen, fanns bara kroppen av en gammal man, också han skjuten. I askan på golvet hade han skrivit ett namn, Laszlo.

Laszlo är en ökänd psykopat härnere. Ingen vet riktigt varifrån han kommer. Han har ett halvmilitärt band på flera hudnra som alla har en dödskalletatuering på armen. Folk är livrädda för honom. Bandet följer Laszlos minsta nyck och även hans män, alla kriminella mördare, är rädda för honom. Det går många otäcka historier om Laszlo och de flesta är tyvärr sanna.”

Maria kände det inom sig, att Johan var så gott som dödsdömd. Laszlo sades ha bra kontakter hos Balkans alla olika fraktioner, för det gjordes inga större försök att få tag på honom.

Hon lade sig raklång på sängen och tittade upp i taket. Det var ett gammalt papptak som behövdes målas om. Men de hade inte fått tag på rätt sorts färg ännu.

Sådana saker var inte betydelsefulla längre.

Inget betyder någonting längre.

Ett beslut hade länge legat och malt i huvudet.

Tänkandets tid är över.

Nu är det dags för handling.

Nästa dag fick Kapten M. Strand på Infanteribrigad 12 i Eksjö ett telefonsamtal. Det var Johan Stenbäcks fru i luren och hon hade varit mycket bestämd. Han skulle fråga Johans pluton om de ville träffa henne dagen efter hemkomst.

”Plats, P7 Revingeheds garnison i Skåne. Mötet tar en timme. Kan du ordna det?”

Det märks att hon är gift med en militär, tänkte han när han lade på luren.

En duktig sådan också.

Själv skulle han inte stiga högre i graderna och var nöjd med det.

Kapten J. Stenbäck däremot har potentialen att komma långt inom försvaret.

Om han blir frisläppt.

Om.