Maria lutade sig framåt med ett kvidande, det svartnade för
ögonen och hon fick ingen luft.
”Det är inte sant, det är inte sant, det är inte sant!”
Om och om igen kved hon de fyra orden. Hon ville skrika, hon
ville vråla men hon kunde bara få fram en svag jämmer. Telefonen låg död och
svart på den blåvita trasmattan som täckte golvet i hallen. Per telefon hade
hon fått ett besked, ett besked hon inte ville ha!
Min man är fast
därnere.
Johan kommer inte hem!
Herregud i himlen,
hjälp mig!
Hon reste sig upp på darrande ben och den gamla trätrappan
som hon suttit i, knarrade till. Alldeles nyss hade hon talat i telefon med
Mikael Strand, kompaniets sambandsofficer i Sverige. Han hade förklarat att en
FN-officer tagits som gisslan nere i Bosnien och det var hennes man, Johan.
Min Johan, de har
tagit min Johan som gisslan!
Mikael hade skyndat sig att ringa innan media fick reda på
det. Han skulle komma till Hagshult klockan elva och förklara mer ingående vad
som hade hänt.
Dessutom behövde han hjälp.
Att ringa till Johans
föräldrar och bror.
Maria plockade med darrande händer upp telefonen.
Hon drog djupa andetag för att lugna ner sig.
Jag som hade glatt mig
så, att tillsammans med Johan få ringa alla släktingar och vänner, när han kom
hem. Och lämna ett helt annat besked.
Det är nio veckor
sedan Johan var hemma på leave.
I tio dagar hade han semester
från sitt FN – uppdrag som plutonchef i Bosnien. Sedan åkte han tillbaka för
ytterligare tre månaders tjänstgöring.
Hon hade något att berätta.
Maria var gravid.
Men nu var hon tvungen att lämna alla ett helt annat besked.
Maria stod i trappan och såg ut genom fönstret.
Mötet klockan elva med Johans kollega avlöpte under
omständigheterna väl.
Inga tårar, inga skrik av rädsla och vanmakt, utom i slutet
av samtalet. Men då hade hon skrikit rakt ut, tre ord rakt i ansiktet på den
stackars bekymrade kaptenen.
Hon såg kapten Strand, Mikael, gå uppför den långa
grusgången och öppna den gamla gröna smidesgrinden, som alltid gnisslade. Hans
bil, en Volvo av äldre modell stod parkerad under fläderträdet.
Varför har officerare
ofta gamla bilar?
Hon hade frågat Johan en gång och något riktigt svar hade
han inte. Den dåliga lönen kunde vara en orsak eller så gillar de att meka helt
enkelt. Själv avskydde han gamla bilar som alltid krånglade. Deras bil, en tre
år gammal Saab krånglade aldrig. Marias svärfar hade ordnat så att de fick köpa
hans leasingbil till ett mycket bra pris. Den mörkblåa Saaben hade fått en hel
del uppmärksamhet på regementet i Eksjö, av Johans kollegor. Fönsterhissar,
eldrivna backspeglar och stolar, färddator och en väldigt avancerad
musikanläggning hade beundrats. Inte ens regementschefen Överste Runeberg hade
en så lyxig extrautrustning på sin Volvo. Mikael backade sin bil upp mot ladugården,
vred på ratten och körde upp på byns grusväg och försvann ur sikte.
Jag lovade att be en
vän komma hit, att inte vara ensam. Men jag klarar inte av att träffa någon.
Maria tog kopplet som hängde på en krok bredvid ytterdörren.
”Kom Ämma, så går vi en promenad.”
Schäfertiken, som uppgivet hade lagt sig i sin korg, i tron
om att matte aldrig skulle gå ut med henne, for förtjust ut genom ytterdörren. Sandras
Kennel som de köpt Ämma av, namngav sina valpar efter vilken kull de var födda
i. Ämma var född i kull Ä därför hette hon Ämma med ”Ä”. Hennes kullsyskon fick
namnen Ändra och Ärra. Deras nya ägare bytte ut de namnen men Johan och hon
tyckte om Ämmas namn.
Maria gick ut efter henne.
Utanför husknuten stod ett av deras många äppelträd. Det
knotiga trädet gav både sommaräpplen och vinteräpplen. Nu var gräset under
trädet prickigt av all fallfrukt och getingar kravlade berusat på äpplena. Ämma
högg i luften efter getingarna sedan tog hon ett äpple i munnen och tuggade
glatt.
Maria var glad att hon hade Ämma.
Hunden var hennes sällskap och skydd och Johan visste att
Ämma vaktade sin matte väl. Ett tag hade de verkligen undrat om det fanns någon
vakt i den lilla schäfertiken, men Ämma hade visat dem nog så väl vad hon gick
för.
De allra flesta fick komma innanför trädgårdsgrindarna men
det fanns bestämda undantag. Den boksäljande mopedisten från något okänt och
konstigt bokförlag släppte inte Ämma med blicken. Förra sommaren hade han
kommit knattrande på sin gamla moped och stannat utanför deras trädgårdsgrind.
Han försökte gå in men Ämma sade tydligt ifrån. Så fort han
tog i trädgårdsgrinden morrade hon dovt.
Han fick vackert
stanna utanför.
Samma sak hände med den förtidspensionerade korgförsäljaren.
Vad han var förtidspensionerad ifrån fick de aldrig veta men han hade riktigt
fina korgar. Maria, notorisk korgälskare, köpte flera av honom. Den mannen fick
också framföra sitt ärende utanför grinden.
Men Ämma visade att hon var en vakthund även utanför
trädgårdsgrindarna.
För några veckor sedan hade Maria, Ämma och några vänner
varit på stranden och badat. Då hade en röd Volvo kommit farande och
tvärbromsat bara några meter från vattnet. En stor rödbrusig karl hade hoppat
ur och vrålat åt dem och pekat ut mot sjön där det var fullt med kräftburar.
Han trodde att vi
tänkte stjäla hans kräftor!
Med knutna nävar och mordisk blick började karlen gå mot
Maria, Linda och Lasse. Han kom bara en meter sedan stoppade Ämma honom. Hon
gav till ett högt skall och ställde sig framför den argsinte mannen. Så fort
han gjorde en ansats att röra minsta muskel morrade hon. Ett otäckt ljud som fick
honom att stå blickstilla.
Efter Ämmas insats
reddes saker och ting ut på ett stillsammare sätt.
Mannen var från Bellö och hade flera gånger fått sina
kräftburar tömda. Den här gången trodde han att han hade tagit tjuvarna på bar
gärning. Lasse menade på att Ämma hade räddat honom från ett kok stryk.
”Det var mig mannen var på väg mot, gubben trodde nog jag
var kräfttjuvs-ligaledaren! Det enda jag tänkte var, att nu får jag snart en
rejäl smocka!”
Det hela hade slutat med att Maria ringde upp sin granne
Egon, välkänd lantbrukare i trakten. Han bekräftade för mannen, vilka de var
och att de inte stal kräftor.
Maria märkte att hennes status höjdes något när mannen insåg
att hon var permanent boende i Hagshult.
Bellömannen fick sedan tillåtelse av Ämma att röra sig fritt.
Mannen kontrollerade sina kräftburar men glodde fortfarande något misstänksamt
på Maria med sällskap när han for iväg i sin bil. Lasses kommentar var att
gubben väldigt gärna hade ville ge någon en smäll på käften.
”Nu såg han istället missräknad ut, som om någon hade snott
honom på konfekten!”
Lasse hade skrattat åt sina egna ord men Maria och Linda
skrattade inte.
Ingen av dem ville bada längre.
En till tyckte det
hela var roligt, det var Egon.
Bredvid trevägskorsningen i Hagshults by stod han och
låtsades laga ett staket. Maria var övertygad om att han lurpassade på dem.
”Jahapp” hade han sagt och sett väldigt menande ut i sin
blåa LRF-overall.
”Här kommer kräfttjuvarna! Det är väl bäst man lägger sig på
pass borta vid dammen!”
Sedan skrattade han gott.
Hans fru Ingrid hade istället tyckt synd om dem och bjudit
på kaffe med sju kakor i syrenbersån. Egon fick Lasse att berätta hela episoden
flera gånger och Maria visste att nästa dag skulle hela bygden känna till det.
Men tidigt nästa morgon knackade Egon på och överlämnade en
hink med levande kräftor. Dom kom från hans egen damm i utkanten av byn.
”Som lite plåster på såren” hade han sagt när Maria tackade
honom. Han sade det inte rakt ut men tydligen tyckte Egon att Maria hade blivit
illa behandlad.
Marias tankar återgick till nuet.
Vad hade hon fått veta om sin mans situation? Mikael var den
på IB12, infanteribrigaden i Eksjö, som fortlöpande fick information från Camp
Sleipner i Bosnien. Camp Sleipner var Johans och de andra FN-svenskarnas
basstation. Därifrån utgick de på sina olika uppdrag. Hon visste att det var
farligt, mycket farligt att vara i Bosnien just nu. En gång hade hon läst ”Många
tror att världshistorien består av fred, med perioder av krig, men det är
tvärtom, vår världs historia består av krig med korta perioder av fred”.
Hon höll med.
Och vi svenskar, förr
ett stolt krigarfolk, har haft fred så länge att vi tror det är praxis.
Ämma sprang glatt framför henne. Den vanliga
morgonpromenaden gick genom byn. Maria var stolt över att hon bodde i den. Det
var en gammal oskiftad radby, med boningshusen och bodar på ena sidan och
ladugårdar på den andra. Det såg ut som Astrid Lindgrens Bullerbyn tyckte många.
Maria log för sig själv. Det är ju Astrids hemtrakter, bara en halvmil bort
finns det riktiga Bullerbyn. En gång på en studentuppvaktning i Gislaved hade
hon förklarat för en kvinna var de bodde någonstans. En liten femårig pojke
hade hört på och ropat högt så alla hörde.
”Mamma, mamma, den tanten bor bredvid Astrid Lindgren!”.
Alla barnen på festen hade kommit springande och tittat
beundrande på henne.
Jag är tanten som bor
bredvid Astrid Lindgren, så gott som kändis.
Vid det sista faluröda huset vek Maria av upp på en liten stig.
Smålandsleden gick genom Hagshult och uppe på kullen stod en träbänk där trötta
vandrare kunde sätta sig och beundra utsikten över byn. Hon sopade bort några
björklöv och slog sig ner.
Mikael hade berättat, om gisslandramat i skolan och att
Johan hade förhandlat med förövarna och blivit gisslan i barnens och
lärarinnans ställe.
”Vilka är kidnapparna, ett lokalt soldatband?” hade hon undrat.
Det drog omkring många olika gäng det visste hon.
Rövarslödder. Som tog det de kunde och ställde till oreda för den civila
befolkningen. Dåligt organiserade som tur var. Men det fanns undantag. Det var
då Mikael hade stelnat till. Hon hade tittat på honom och bara väntat. Hon
anade det värsta. Ett namn hade han sagt. Ett namn hon hade hört förut.
”Laszlo”.
Maria kände en varm och sträv tunga som slickade hennes
händer. Hon öppnade ögonen. Ämma gnällde till och satte sig vid sin mattes fötter.
Hunden kände hennes vånda och försökte trösta. Maria släppte kopplet och
klappade sin snälla hund. Händerna hade kramat så hårt i kopplet så att det
värkte i dem.
Hon hade skrikit. I sitt och Johans nyrenoverade gröna kök
från Ikea hade hon skrikit rakt ut. Hon hade inte kunnat behärska sig.
”Johan är dödsdömd!”
Mikael hade försökt lugna henne, men för henne var det bara
tomma ord. Båda visste att FN aldrig gav efter för kidnappares krav. Mikael
menade på, att med de lokala myndigheternas hjälp så kunde de få loss Johan. Men
sådant kunde ta tid. Så Johan skulle inte komma med sitt kompani och sin pluton,
hem till Sverige som planerat. Hela brigaden inklusive Smålandskompaniet skulle
landa på Sturups flygplats om en och en halv vecka. Rotationen skulle
genomföras som planerat.
Men utan Johan.
Maria såg ut över omgivningarna. Hon tyckte hon bodde i den
vackraste delen av Småland. Kring Hagshult faluröda by låg hagar och åkrar, omgivna
av stengärdesgårdar. Dungar med lövträd och stenrösen omgav hagarna. Och där
åkrarna slutade tog den småländska granskogen vid, evigt grön med mjuk mossa
och stora snår med blåbärsris.
Ämma lade sig på rygg och visade magen, Maria klappade om
henne med tankarna långt bort.
Hennes man hade räddat en hel skola, men vad skulle hända
med honom?
Vad betyder en enda
officers liv gentemot den känsliga situationen i Bosnien?
I Sverige är en
officer något fult, en människa som gillar att skjuta folk.
Sverige trodde på fred.
Sovjet var borta och världen skulle alltid vara som nu.
Förband efter förband lades ner i landet. En minister tyckte
att officerarna skulle omskola sig till sjuksköterskor, för dem var det minsann
brist på.
Min man tror på fred.
Han är en fredsbevarare.
Men han vet att det
finns andra som inte tror på fred.
Och då räcker inte
vackra ord.
Ljudet från en traktor avbröt hennes dystra tankar och hon
såg Egon köra förbi nere på vägen
Det här är en vacker
och trygg plats. Visst låser mina grannar ytterdörren men de lägger nyckeln
under mattan. Vill man köpa lite
mjölk är det bara att hämta och lägga pengarna i fönsterkarmen inne i
mjölkkammaren. Här är vackert och tryggt, men det betyder ingenting för mig
längre.
Ingenting.
Egon Larsson, lantbrukare i Hagshult by, klev ur traktorn.
Det var dags för ett något försenat elvakaffe. Ingrid väntade i köket med kaffe
och smörgåsar. Hennes runda lilla ansikte skymtade i köksfönstret.
Hon undrar nog var jag
har hållit hus.
Några ungkalvar hade rivit ett stängsel och smitit till
skogs men nu var ordningen återställd. Det
var betydligt värre i somras.
Egon stängde traktordörren.
De där tyska
sommargästerna som hade hyrt Karlssons ställe.
Egon och hans bror hade gått för att hämta korna. Grinden in
till hagen stod öppen och många kor hade smitit ut. Även den andra grinden stod
öppen, den som ledde ner till sjön. Och där på stigen kom pappan i tyskfamiljen
spankulerande med ett metspö. De hade undrat, om det var han som hade glömt att
stänga grindarna.
Svaret vi fick! Tysken hade inte glömt att stänga några grindar. Han hade semester,
minsann, så stänga grindar fick någon annan göra! Det var
tur för semestergästen att han och hans bror var fridsamma män som gick i
kyrkan varje söndag. Det tog över två veckor innan den sista kon kom tillbaka. Då
var hon mager och eländig, det stackars kreaturet.
Dagen var varm. Egon såg att pelargonerna utanför
mjölkkammaren redan behövde vattnas. Han tog vattenslangen och gav de slokande
röda blommorna en dos vatten.
Det är högsommarvärme
i september. Ja, vi bönder är ju aldrig nöjda med vädret. Betet är för torrt,
det vore bra om Vår Herre kunde ordna lite regn.
När Egon gick över vägen så kom Marias hund framspringande.
Han klappade kärleksfullt om henne. När nykomlingarna hade skaffat schäfern så
hade han haft respekt för den. Den såg ju ut som en riktig polishund. Den
respekten och i viss mån rädslan var borta. Ämma kallades också för Knähunden,
inte utan orsak det visste Egon.
Maria kom gående på byvägen.
Det ser ut som om tösabiten
har gråtit. Hon brukar alltid stanna en stund och prata, men nu går hon bara
förbi, alldeles blek och konstig.
Ämma sprang ikapp henne. Egon skakade på huvudet och gick
till sin fru. Hon kom ut på farstutrappen och såg mycket bekymrad ut. Ingrid hade
lyssnat på radions elvanyheter. En av nyheterna rörde Johan.
Nu förstod Egon varför Maria hade sett så förgråten ut.
Stackars Maria.
Och stackars Johan.
SvaraRaderaSå många minnen väcks till liv genom dina ord.
Tänk kvällarna då vi väntade på de fiskande bröderna. Vi vana och lugna, någon annan mer orolig. Promenaderna vi tog i omgivningarna du beskriver. (Mitt herbarium från Lärarhögskolan innehåller många blommor från Fågelhult.) Boule- och krocketmatcherna.
Jag minns hur Ämma vaktade oss nere vid stranden. Jag tror nog också att jag vet vems student du skriver om ;-)
Minns även när vi var med i Skillingaryd på en anhörigdag. Minns breven som kom i de där speciella kuverten. Efteråt inser man att vi inte förstod ens en liten bråkdel av det som hände.
Som sagt dina ord väcker många minnen! Minnen om en tid och om händelser som behöver bli ihågkomna!
Ser fram emot fortsatt läsning.
Ulrica
Hej Ulrica!
SvaraRaderaVisst är det märkligt hur mycket vi glömmer? Men när jag började skriva så började jag minnas och det känns bra att få ner det i den här boken! En speciell och vacker tid var det i våra liv.. (Jajamän, det var din student:)