Ute blåser Nordanvind: Kapitel 1 Gisslan

September 1995

Höga berg omgav den lilla byn som såg ut att klamra sig fast på båda sidor om vägen. Den hade ett tjugotal hus och en liten stenkyrka samt en skola. Denna dag i september månad var solig och varm. Gårdagens skyfall hade tvättat bort dammet från olivträd och lagerbuskar. Det bosniska bergslandskapet var vackert.

Vackert och farligt.

Kapten Johan Stenbäck kände svetten rinna nerför nacken.

Idag är hjälmen tung och skyddsvästen otillräcklig.

Mannen tolv meter framför Johan svettades inte.

Han verkar trivas.

Stortrivas.

Den svartmuskige mannen hade på sig en svart oknäppt skjorta och gröna kamouflagebyxor. Han höll sin ena arm ömt om en kvinnas axlar. I den andra handen höll han en pistol.

Kvinnan snyftade.

På den soldränkta trappan framför henne låg ett barn, skjuten i sitt vänstra ben. Pojken, som var en sju, åtta år gammal, blödde ymnigt. Han skrek högt av smärta och rädsla.

Pojken behöver vård snabbt annars förblöder han.

Johan stod i lucköppningen på sin pansarbandvagn. UN stod det med stora bokstäver på bandvagnens sidor. Plutonens två andra vagnar hade grupperats snett bakom Johans, en på vänster sida och en på höger. I den vänstra vagnen höll Löjtnant Fredrik Lundin, ställföreträdande plutonchef, hårt i sin AK5.

Johan trodde sig veta vem mannen på trappan var. Han var mager som ett skelett, det dödskallelika ansiktet inramades av långt tovigt skägg och hår. Byggnaden bakom paret var byskolan. I varje fönster syntes män och de var alla beväpnade. En av dem lutade sig ut med ett flin på läpparna. På hans arm fanns en tatuering av en dödskalle. Han ropade något till den skelettlike mannen som höll kvinnan.

Mannen som håller kvinnan måste vara Laszlo.

Jag och min pluton har hört rykten om Laszlos banditgäng. Vi har också sett spåren efter dem. Plundrade gårdar och byar. Kropparna av mördade kvinnor, män och barn.

Bandet kunde komma till en by om natten. Gå från hus till hus, plundra, våldta och mörda. Bandet fick på det viset också nya medlemmar. Män gick med av rädsla för sina liv.

Laszlo är en skräck i hela forna Jugoslavien.

Den lilla bosniska byn Kosara låg mer än tre timmars körning från svenskarnas camp Sleipner. Vägarna uppe i bergen var svårframkomliga. Kriget hade inte gjort dem bättre och det fanns inga människor kvar som skötte om vägarna längre. Plötsliga skyfall kunde spola bort stora bitar, det som blev kvar var gropar av lervälling med bergsväggar på ena sidan och på den andra stup. Bland Kosaras berg kunde till och med svensktillverkade vagnar köra fast. Det hände ofta att hela plutonen blev fast i timmar på ett ställe. Soldaterna fick jobba hårt för att få upp en vagn ur lervällingen. Allt som oftast blev soldaterna täckta med gyttja från topp till tå. Då brukade solen komma fram och steka fast gyttjan på både män och bandvagnar. Sedan kvarstod ett drygt jobb med att rengöra banden på vagnarna.

Det var mycket nära att FN-pluton Bravo Tango fullständigt överrumplat Laszlo och hans män. Just den här vägen till Kosara användes sällan av FN. Men den vanliga vägen upp till OP5, en av FN-s observationsposter, var bortsprängd av serbiska granater så de hade tvingats ta den omständliga bergsvägen via Kosara.

Men när Bravo närmade sig byn så hade en av byns män sprungit upp till bytorget och förvarnat Laszlo. Bandet drog sig snabbt in i skolan och tog alla barnen samt lärarinnan som gisslan.

Kosaras bybor hade flytt in i sina hus.

När plutonen körde över det nu så tomma torget, såg de resterna av en måltid stå framdukad under det stora akacieträdet.

Byn hade bjudit på lunch.

I akacieträdets skugga låg en kropp nedsmetade med blod. På grund av den illgula färgen på kläderna kände Johan igen mannen.

Samme man som förvarnade om vår ankomst.

Som tack fick han en kula i huvudet.

Johan begrundade läget.

Laszlo stod framför honom på den soliga trappan och njöt av situationen. Marco, Bravos tolk, sade till Johan, att mannen i fönstret ville våldta lärarinnan först, sedan kunde hon skjutas.

Inifrån skolan hördes männens hesa skratt blandat med barngråt. Den skjutne pojken hade tystnat.

Via radion instruerade Johan sin ställföreträdande plutonchef Fredrik Lundin. Han visste att löjtnanten skulle följa instruktionerna till punkt och pricka.

Johan beordrade avsittning. Vaksamt och med dragna vapen närmade sig truppen skolan och den lille pojken. Förutom tolken Marco, prickskytten Anton och fyra soldater, Thomas, Jonatan, Kasper och Simon så medföljde Daniel, plutonsjukvårdaren.

Två meter framför den skjutna pojken stannade Johan. Utgångshålet för kulan var stort. Med största säkerhet visste Johan att Laszlo var den som hade skjutit pojken. Vapnet han höll i, en Tokarev, gav sådana skador. Utan att släppa Laszlo med blicken gav han sina order till Daniel.

”Furir Ekström, ge pojken vård.”

Daniel gick ned på knä bredvid pojken. Blodförlust och smärta hade gjort den lille pojken medvetslös.

Daniel, som var utbildad sjuksköterska, hade tagit hand om många skottskador i Bosnien, men det var första gången han tog hand om ett skottskadat barn. Inom sig förbannade han mannen på trappan, förbannade honom och alla hans män. För första gången i sitt tjugofemåriga liv önskade han livet ur någon. När han var klar tittade Daniel bakåt på sin kapten, som fortfarande inte hade släppt Laszlo med blicken.  

”Kapten, pojken klarar sig om han får läkarvård.”

Laszlo som noga studerat plutonens bandvagnar och soldaternas utrustning började tala.

Rösten var hes och befallande.

Marco översatte allt han sade från serbokroatiska till svenska.

”Du vet vem jag är. Jag är en berömd man, även av FN-slödder som du. Alla har hört om Laszlo och hans män. Vi är berömda frihetskämpar.

Jag har ett förslag, svensk.”

Det sista ordet spottades ut.

”Ni får alla skitiga ungar och den här Kosarahoran.”

Laszlo tryckte brutalt ner kvinnan på knä. Ett jämmer följt av en ström av ord kom från hennes läppar. Johan förstod inte vad hon försökte säga men Marco översatte hennes förtvivlan.

”Rädda barnen, snälla ni, rädda barnen i skolan. ”  

Laszlos tunga känga träffade henne i magen. Den unga kvinnan föll ihop i en kvidande hög. Plötsligt kräktes hon över sin marinblåa, vitprickiga klänning. Gula prickar blandades med vita. Johan hörde sina män mumla argt bakom honom och Daniels ansikte var mörkt av ursinne.

Laszlo fortsatte lugnt prata, att han hade en hel FN-pluton med dragna och riktade vapen framför sig, verkade inte bekomma honom.

”Ni får skolhoran och hennes ungar. Jag får er, Kapten Svensk. Ni följer med mig och mina män ut ur Kosara. På så vis håller de små FN-pojkarna sig lugna. Sedan släpper vi av Kapten Svensk någonstans på vägen.”

Laszlo log brett och ropade sedan in till sina män. Ut kom en stor karl i skinnväst och skinnbyxor. På hans högra arm fanns en dödskalletatuering med eldsflammor runt om. Den store mannen bar på en liten flicka. Flickan, som kunde vara fem år, skrek i högan sky och bet mannen i handen. Han skrattade och tryckte sin pistol mot hennes huvud. Johan såg att pupillerna hos mannen var ovanligt stora, det såg ut som om han hade helt svarta ögon.

Han är drogpåverkad.

”Om tre minuter skjuter Janos ungen. Om ytterligare tre minuter skjuter vi en ny.”

”Vet en sak FN-svensk. Det finns många barn i den här skolan så bestäm dig kvickt. Följ med oss eller se vartenda barn i Kosara dö!”

Johan tänkte på sin fru Maria i Sverige och barnet de planerade.

Fjorton dagars tjänstgöring har jag kvar, sedan bär det hem till Maria, till semester och vardag.

Men nu blir det inte så.

Johan gav plutonen nya order. Effektivt som alltid genomfördes de. Den skjutne pojken, ett tydligt bevis på Laszlos hänsynslöshet, fördes in i en av pansarbandvagnarna.

Kapten Stenbäck tittade på sina ”pojkar” som Laszlo så föraktfullt kallat dem. Visst var de unga, Daniel Ekström var äldst, men alla var skickliga soldater.

Vi har gått igenom mycket ihop, både bra och dåligt.

Är det här sista gången jag ser dem?

Johan gav den hånflinande Laszlo en nick.

”Marco, tala om för honom att jag går med på hans krav.”

Inne i skolan hördes männens spridda jubel när Marco översatte. Lärarinnan som låg på knä och krampaktigt höll om sin mage såg tacksamt på Johan. Laszlo med sitt fastklistrade hånflin, smekte sin Tokarev. Sedan gjorde han ett tecken och Janos tog med en besviken min bort pistolen från flickans huvud.

Johan lät blicken svepa över byns hus. Överallt kunde man se mängder av trästockar stå lutade mot husväggar. Det var deras skydd mot splitter.

Kriget är inte långt bort.

Trots det försökte människorna leva sina liv så gott det gick. De var fattiga bönder och hade ingenstans att ta vägen, de som kunde fly hade för längesedan gett sig av.

Nu gömde sig byborna inne i husen.

Allt var tyst och stilla förutom en tupp som gol längre ner i backen.

I vanliga fall kryllar det av kvinnor, barn och gamla, när vi kommer till en by. Människorna är alltid lika vänliga och barnen är alltid så glada. De bjuder på kaffe och hembakat, de äldre kvinnorna klappar moderligt om mina soldater och unga flickor stirrar storögt. Alltid är det någon liten gubbe som med ett tandlöst flin bjuder runt på Slivo i små, små glas, noga med att jag och Fredrik ska få först.

Men så inte idag.

Han vände den kallgrinande Laszlo ryggen och höjde rösten så att alla, även de i bandvagnarna skulle höra vad han sa. Fredrik, kollega och vän, såg bister ut där han stod i sin lucka men alla i pluton Bravo Tango var redo och Johan blev som alltid stolt över dem.

”Bravo Tango, inget av det här är ert fel. Vårt uppdrag här i Bosnien är att skydda och bevaka. Vi kan inte låta oskyldiga barn dö. Vi är tjugoåtta man och inne i skolan finns det av allt att döma, minst sextio välbeväpnade män. Bravo är den bästa pluton jag har haft och vi hade klarat av dem, men nu är oskyldiga barn inblandade. Jag har inget annat val än att gå med på deras krav.”

Johan tystnade, de sista orden var svåra att få fram.

”Jag vill att ni förklarar för min fru, Maria vad som hände här och hälsa, säg henne, att jag älskar henne. Få henne förstå, varför jag gör det här.” 

Hans män nickade med bistra miner, Johan visste vilken vanmakt de kände. Plutonen hade lätt kunnat ta hand om Laszlos band men nu var det barn inblandade.

De ska inte komma till skada, inte så länge vi är i livet.

Johan tog av sig sin klocka och sin guldring, trädde ringen på klockarmbandet och gav den till Thomas.

En av mina bästa soldater.

Johan hade planer för honom men nu kanske de aldrig skulle bli av.

”Se till att Maria får dem.”

Thomas såg ut som om han ville säga något men istället nickade han bara.

En av soldaterna som stod närmast tog ett kliv fram och såg sin kapten i ögonen. Det var Anton Lundberg, hans ständige skugga och livvakt. Trots solbrännan såg han blek ut.

Blek och bestämd.

”Kapten, låt mig gå i ert ställe.”

Anton mötte beslutsamt sin kaptens gråa blick.

Gå med på det.

Ge mitt liv ett meningsfullt slut.

Varför Anton erbjöd sig visste bara de två. Några veckor tidigare hade kaptenen kallat in Anton till sitt kontor på campen. De hade haft ett långt samtal. Kapten Stenbäck hade undrat varför Anton, som hade varit en lugn och förtänksam soldat, nu efter ledigheten betedde sig helt tvärtom.

Han undrade om det hade hänt mig något under leave.

Och det hade det.

Ledigheten hemma i Sverige hade förändrat hela Antons liv. Ingen visste något, varken föräldrar eller kompisar.

Men han berättade för kaptenen.

Kaptenen hade lovat att inte berätta om det för någon och han höll alltid vad han lovade.

Men nu ruskade bara kaptenen på huvudet och gav Anton ett snett leende.

”Laszlo vill ha Kapten Svensk, Anton. Idag duger det bara med en svensk officer.”

Anton fick en klapp på axeln, sedan vände deras kapten plutonen ryggen.

Helt ensam och utan vapen, gick han uppför den spruckna och blodbestänkta skoltrappan och fram till den väntande Laszlo.

FN-plutonen Bravo Tango såg sin kapten föras iväg.

Laszlo och hans män var som en svärm svarta kackerlackor som drog ut ur Kosara i ryska bilar och jeepar.

Några lastbilar följde efter svärmen.

I en av dem fanns som gisslan, FN- kapten Johan Stenbäck från Sverige.