Kapitel 19 Ute blåser nordanvind

Maria såg de flackande ljusen och en ond föraning for som en rysning genom kroppen. De hade färdats hela natten igenom och turats om att köra. Landskapet var bergigt med djupa dalar där mörka trädmassor klättrade uppför dalsidorna. På små krokiga vägar hade de så sakteliga tagit sig en bit in i Bosnien, utan att stöta på några hinder.

Ända tills nu.

Hon tryckte försiktigt tre gånger på bromspedalen, en signal till bilen bakom henne, sedan stannade hon. Vägen som ledde igenom byn var spärrad med en bom och människor med ficklampor skymtade bakom den.

I sätet bredvid henne satt Anton, han hade läst kartan och de hade båda njutit av stunden tillsammans, trots riskerna.

”En brant dal omger byn, enda vägen är igenom” sade Anton varnande och vek smidigt ihop kartan. Maria hörde hur Daniel och Kasper i baksätet rörde oroligt på sig och vaknade.

”Vad gör vi nu ” sade hon och stirrade mot de flackande ljusen.

Daniel försökte sträcka ut sina långa ben men insåg att det var lönlöst. Han satt obekvämt och hade bara småslumrat, lyssnat med ett halvt öra på Antons och Marias samtal.

Anton har fått ta emot en del pikar, att han flörtar med kaptenens fru men så är det inte.

De berättar allt om sig själva, de är som två syskon som inte setts på länge och nu försöker ta igen de förlorade åren.

Daniel rätade på ryggen och slog genast huvudet i taket. Han kisade ut i mörkret.

”En vägspärr, nog är vi i Bosnien alltid! Vad heter byn?”

”Idovac” svarade Maria.

Anton bredvid henne hade dragit sitt vapen men höll det i knäet.

”Alltid redo att skjuta Anton?”

Han ångrade de sarkastiska orden så fort de lämnat tungan, visste att han var ojust mot Anton. Bredvid honom stelnade Kasper till.

”För sjutton gubbar Daniel, nu räcker det! Han skyddar Maria och gör det bra. Ingen av oss gillar att använda vapen men ibland är det nödvändigt. Och du vet mycket väl att här i Bosnien är vapen lika med respekt. Så sluta gnälla som en gammal missnöjd kärring!”

”Jag vet, jag ångrar redan vad jag sade. Jag önskar bara att vapen inte behövdes.”

Kaspers djupa röst fick en arg underton.

”Du är som de där värdelösa politikerna i Stockholm som vill skicka hit socionomer och psykologer istället för trupper. De tror att man kan prata sig till fred.”

”Hallå alla som skjuter, nu sätter vi oss i en ring och sjunger We shall overcome! Enda sättet att få stopp på kriget här nere är att hota med en överlägsen vapenstyrka, gör som vi säger annars skjuter vi! Ibland blir jag så trött på dig, sluta drömma och önska Daniel utan kom ner med bägge fötterna på jorden istället.”

Daniel kände att det var klokast att släppa ämnet och en besvärad tystnad lade sig i bilen.

Natten var mörk och månlös, det var svårt att se något utom det irrande skenet från ficklamporna bakom vägspärren. Trädtopparna var svarta mot natthimlen och framför bilen virvlade tjocka sjok av dimma.

Thomas knackade lätt på rutan.

Maria vevade ner och kall fuktig luft, med doftstråk av pinjeskog drog in i bilen. Den kyliga luften gav en förvarning om att sommaren närmade sig sitt slut.

”Tänd billjusen, så att ni ser mig och Marco tydligt. Om jag ger signal så kör igenom spärren och ut ur byn. Vi andra kommer efter. Bara kör som om du har hela helvetet efter dig, förstått!”

”Jag har förstått.”

Maria vevade upp rutan, grep tag om ratten och önskade att hon hade haft sin Saab istället för en ynklig liten plåtlåda till bil. Anton som anade hennes oro log, tänderna glimtade till i mörkret.

”Är du orolig? Lugn, det är första gången för mig också. Som jag kör igenom en vägspärr i en Zastava, alltså.”

”Vi har ju kört igenom vägspärrar med pansarbandvagnarna sade Kasper och tillade, fast det var snarare över…”

Orden fick henne att le och slappna av lite men för säkerhets skull behöll hon sitt hårda grepp om ratten.

De såg Thomas och Marco vaksamt gå fram till spärren, dimman snurrade upp i luften och gjorde deras silhuetter otydliga. Maria satt redo vid ratten, Anton höll vapnet berett och Kasper satt alert i baksätet. Maria visste att även han hade sitt vapen framme.

Daniel fick upp sin kikare.

”Mörkret och dimman gör det svårt att se, men det verkar vara vanliga bybor, fast beväpnade. Själva spärren är bara en vanlig trästör. Jag tror att Marco pratar med en av dem.”

Maria stirrade mot vägspärren men såg bara skuggor. Daniel fortsatte.

”Vänta, nu springer någon iväg.”

Maria höll nästan andan. Några prövande långa minuter gick, inget hände. Sedan skymtade fler skuggestalter vid spärren. En låg vissling hördes från Daniel.

”Helt otroligt! Det ser ut som om en katolsk präst och en muslimsk imam står därborta. Kan ni fatta det, jag trodde aldrig att jag skulle se något sådant, de är ju dödsfiender härnere. Vänta, nu pratar de igen.”

Plötsligt släcktes alla ficklampor.

Maria höll bestört andan, men sedan andades hon ut igen.

I lyktskenet från Zastavan såg hon hur vägbommen togs bort.

Daniel hade också hållit andan för hon kunde känna hans andedräkt blåsa henne i nacken.

”Tack och lov för Marcos diplomatiska förmåga, det verkar som om vi är igenom. Thomas vinkar på oss.”

Maria lade lättad i ettans växel och hörde hur växellådan skrapade.

”Och tack och lov att jag slapp försöka forcera en vägspärr. Det är nog något jag inte är bra på.”

”Hur kan du veta det om du aldrig har försökt?” undrade Anton retsamt.

Men framme vid vägspärren stoppade Thomas dem. Han såg allvarlig ut och Marco bredvid honom höll noga uppsikt över bygatan.

”Parkera framför huset där borta. Vi är inbjudna till ett möte.”

Den lilla vita bilen rullade framåt genom en spöklik by där inga lampor lyste. På ett hus var fönstren krossade, vassa glasskärvor glimmade och dimman virvlade kring den öde byggnaden som en liksvepning.

Männen i bilen var knäpptysta och det kröp i skinnet på Maria, för det kändes som om osynliga, hotfulla ögon iakttog dem.

Huset Thomas pekat ut var en stor, vit fyrkantig byggnad i vars fönster på bottenvåningen fladdrande ljus lyste.

När Maria satte ner foten på gatan drog en kall vind ner från bergen och svepte med sig den fuktiga dimman.

Vinden har vänt.

Nu blåser det från norr.

Den friska vinden fick henne att piggna till men väckte samtidigt en hemlängtan efter Smålands höstklädda skogar och fält, efter deras hus Södregården.

Jag kunde ha suttit hemma framför brasan, med kantarellmacka och vin och vilat benen efter en skogspromenad.

Jag och Johan.

Hur kunde det bli så här?

Bravo hade spridit ut sig bredvid bilarna, vaksamt höll de uppsikt i alla riktningar. Huset mittemot var mörkt och öde. Taket var borta, kvar var bara en utbränd ruin där den murade skorstenen pekade som ett hotfullt finger mot skyn. Jonatan dök upp ur skuggorna som omgav huset och gick fram till Thomas.

”Flera hus har brunnit ner nyligen, det luktar fortfarande rök från dem och där fanns några få kulhål, däremot inga spår av granatsplitter. Det verkar som om byn har sluppit militära strider men något annat har hänt istället. Frågan är bara vad. Vägen ut ur byn är spärrad och bevakad av två beväpnade män. Den bommen är bättre byggd, våra bilar klarar inte av att köra igenom.”

Simon suckade.

”Om vi ändå hade haft vår bandvagn. Då kunde vi bara köra på” sade han längtansfullt.

Thomas såg på alla i Bravo.

”Men nu får vi rätta oss efter vad vi har. Antingen vänder vi genast eller så går vi in och lyssnar på vad de har att säga. Vilket blir det?”

Maria ville helst av allt hoppa in i bilen och köra därifrån men istället verkade hennes fötter ha en egen vilja, för plötsligt stod hon framför ingången till huset med de fladdrande ljusen. Anton stod bredvid henne och höll noga uppsikt åt alla håll.

Thomas gav henne en lång, forskande blick, sedan nickade han.

”Vi går in.”

Kasper och Simon fick bli kvar vid bilarna, de skulle hålla vakt. Resten av teamet gick in i huset, Thomas först, Anton sist. De blev visade in ett kallt och fuktigt rum där tre män satt och väntade bakom ett stort, brunt matsalsbord. Fotogenlampor och ljus lyste upp rummet, men det var ändå dunkelt. Männen reste sig upp och hälsade noga på svenskarna som blev anvisade till stolar runt det bastanta bordet. Anton satte sig inte ner utan placerade sig vid väggen, bredvid den bruna plyschsoffan. Ytterligare fyra personer kom in i rummet, tre äldre män och en ung kvinna. De var beväpnade och ställde sig längst bak i rummet. När kvinnan gick förbi Anton visade hon tänderna i ett ordlöst morrande.

Thomas och de andra blev under stor procedur bjudna på kaffe.

Kvinnan i sjuttioårsåldern som serverade tog god tid på sig, koppar och fat dukades prydligt fram och sedan gick hon runt med värdiga steg och hällde upp i alla koppar. Sedan lämnade hon rummet och stängde dubbeldörren efter sig.

De tre männen på andra sidan bordet visade sig vara var byns ledare. Mannen till vänster var katolsk präst, han var i trettioårsåldern, lång och smal, den tunne gamle gubben var företrädare för muslimerna och mannen i mitten var någon sorts folkvald representant. Han var i femtioårsåldern, och påminde Thomas om serbernas ledare, Milosevic på grund av de buskiga ögonbrynen och den tjocka hårmanen.

När alla hade druckit av sitt kaffe tog ”Milosevic” till orda. Han talade engelska trevande, som om han hela tiden fick leta efter orden.

”Jag hälsar er välkomna till vår by, Idovac. Ni undrar säkert vad vi vill och jag ska strax komma till det. Men först ska jag presentera mina kollegor.”

När presentationen var slut väntade Adem och prästerna, Benjamin och Aziz på en liknande introduktion av svenskarna. Thomas satt tyst och kände hur spänningen i rummet byggdes upp. Han ville inte lämna ut några namn.

Det är bäst att avvakta. Vi kan inte lita på någon.

Den katolske prästen, Benjamin granskade noga Bravo. Hans engelska flöt lekande lätt ut i rummet, det var en skolad människas välmodulerade röst.

”Sju män och en kvinna, alla välbeväpnade, välutbildade och vältränade. Ni har en anledning till att vara här i vårt krigsdrabbade land och därför tänkte ni bara passera genom vår by och fortsätta till ert mål. Men gud vill annorlunda. Vi har väntat på er för Idovac behöver er hjälp.”

Han såg på Adem och Aziz, som nickade instämmande. Nu såg Thomas att imamen var blind på höger öga. Imamen i sin runda mössa, långa skjorta och randiga väst reste sig och höll upp en hand. Orden lät som en förkunnelse och Adem skyndade sig att översatta.

”Aziz säger att vinden har vänt, ute blåser nordanvind. Det är ett tecken från gud. Ni är komna från norr och hitsända för att hjälpa oss. Gud har hört våra böner.”

Ett instämmande och lättat mummel hördes från vakterna nere vid väggen. Spänningen i rummet minskade och förbyttes i förväntan.

Thomas visste inte vad han skulle säga. Han tyckte det lät vansinnigt och han såg på de andra att de tänkte likadant.

Vi drar oss ur.

Religiösa människor är farligast av alla.

Stolsben skrapade över golvet när Maria plötsligt reste sig upp.

”Jag heter Maria och männen här är mina medarbetare. Ni har rätt, vi kommer norrifrån och är på genomresa. Vad exakt är det ni behöver hjälp med?”

Maria gav Thomas en blick från sidan.

”Vi måste höra vad de vill, sedan fattar vi ett beslut.”

Thomas gav henne en kort nick och kunde bara hoppas på att hon inte skulle ställa till några fler problem.

Religiösa människor är farliga eftersom de är oförutsägbara och ologiska.

Sedan finns det kvinnor också.

Hon vände sig mot bosnierna igen och gjorde en uppmanande gest med handen, sedan satte hon sig. Adem iakttog henne och Thomas intresserat, de buskiga ögonbrynen sköt upp i pannan och bildade ett upp och nedvänt w. Han lutade sig framåt, lade armarna på bordet och knäppte händerna.

”Jag tackar dig Maria och dina medarbetare för att ni vill lyssna på oss. Hör då om den nöd som drabbat vår by. Idovac ligger ensligt beläget här uppe i bergen, få kommer hit och det är sällan vi lämnar byn. De flesta av oss är lantbrukare, enkla bönder som lever av jorden. Vår by har fått sitt namn efter det höga berg vi ligger i skuggan av. Ni hade sett det om det varit ljust ute. Där finns vår förbannelse, Idovacbanditerna.”

Adems ansikte blev mörkt av ilska. 

”Skurkar är de, som gömmer sig i berget. De kommer ut på nätterna, plundrar, våldtar och mördar. De har bränt ner flera gårdar och tagit fångar som alla är kvinnor. De har även bränt ner hus i vår by. De tog Aziz, misshandlade honom och gjorde honom blind på ena ögat.”

Adem gjorde en gest mot imamen som nickade högtidligt mot Bravo. Ljusen på bordet fladdrade till och Thomas kunde nu också se alla blånader mannen hade i ansiktet och på halsen.

”De kommer ständigt tillbaka och vi är helt utlämnade. Vår by är isolerad från omvärlden, vi har ingen telefon, ingen elektricitet. Alla som har försökt ta sig härifrån har blivit infångade och dödade.”

Adems röst blev hes och orden kom med möda.

”Deras sargade kroppar tog banditerna tillbaka hit och dumpade dem utanför byn.”

Han tystnade och Benjamin fortsatte.

”Vi vill att ni tar hand om rövarna. Själva klarar vi inte av dem, vi är för dåligt beväpnade och de flesta är alldeles för gamla, sjuka eller skadade. Vi vill att ni räddar oss och vår by och alla gårdar som finns kvar. Hjälp oss att överleva!”

Benjamin slog ut med armarna i en vädjande gest.

”Ni har allt det vi inte har, utbildning, utrustning och erfarenhet. Vi kan inte hålla er kvar här mot er vilja men vet då att ni är ett allt för fett byte. De kommer att ge sig på er när ni är oskyddade, uppe i bergets skugga.”

Aziz harklade sig och Benjamin gav den gamle mannen en respektfull blick. Imamen såg först på Maria och sedan på Thomas. Ett öga glittrade i ljusskenet men det andra låg i mörker. Marco översatte åt dem imamens ord.

”Ni är nordanvindens barn, skickade hit att hjälpa oss. Guds vilja råder.”

Sedan nickade han och såg ut som om allt var klart och bestämt.

Thomas vill helst av allt bara skaka på huvudet.

Skulle det övertyga oss?

Vi behöver komma härifrån snabbt som bara den.

Men i ögonvrån såg han att Maria var på väg att säga något.

Han förekom henne och reste sig upp.

”Vi har fått höra vad ni ville, vi behöver nu diskutera detta i enrum.”

Sedan tog han ett bestämt tag om Marias arm och lämnade rummet.

Armen hölls i ett fast grepp och Thomas mer eller mindre föste henne ut i hallen. Maria visste att han var arg på henne.

Jag vet att vi måste hjälpa dem, så är det bara.

Vad än Thomas anser så är det meningen att vi ska hjälpa Idovac.

Hon såg över axeln och mötte Antons blick, han nickade uppmuntrande.

Anton är med mig.

Då såg Maria henne.

Längst bak i hallen stod den unga kvinnan Maria sett tidigare, hon med vapnet och ett hopplock av manskläder på sig.

Precis som jag, jag har ju Johans kläder på mig.

Vad kan ha fått henne att klä sig så?

Kvinnan var mager och det ljusbruna håret hårt åtdraget i en fläta. Ansiktsdragen var kantiga i det bleka ansiktet. Hon tittade efter Bravo med hårda ögon men när hon märkte Marias blick drog hon sig vaksamt bakåt och försvann in i hallens mörka skuggor.

Svenskarna samlades bredvid bilarna där Kasper och Simon blev snabbt orienterade av Thomas.

Jonatan såg hur Maria slöt sin hand om madonnan och ringarna hon bar om halsen sedan tog hon till orda.

”De behöver oss. Det är vår skyldighet att få stopp på banditerna, det som pågår i den här trakten måste få ett slut.”

Thomas höll fortfarande i hennes arm men nu släppte han taget. Kylan i hans blick var påtaglig.

”Vi vet inte ens om det de säger är sant! Först ska vi ta reda på fakta, finns det banditer och de är ett hot mot oss, då får vi eliminera det hotet. Men vi lovar ingen räddning, människorna här får rädda sig själva. Vi har inte råd att bli involverade, tänk på din man nu! Tänk med hjärnan i stället för med känslorna!”

Jonatan höll andan.

Hans polare såg lugn ut men Jonatan visste bättre.

Maria är den enda bruden någonsin som fått Thomas riktigt förbannad. Första gången i Trieste när hon lappade till proteskillen och så nu. Då hade han fel men den här gången har han rätt.

Vi har inte råd att bli indragna.

Jonatan studerade Maria som verkade lika kyligt lugn som Thomas. Hon släppte taget om sitt halsband och lät handen falla. De gröna, något för stora militärkläderna fick henne att se ut som en långhårig pojke, en oerfaren soldat som blev uppläxat av sitt befäl.

Jag tycker hon är sexig, hur kan jag tycka hon är sexig i de där bylsiga kläderna?

Marco bredvid honom höjde ett frågande ögonbryn sedan nickade han.

Jonatan kände sig påkommen.

Han vet vad jag tänker.

Fastän han beter sig som en uppsluppen hundvalp ibland så är han en klok hundvalp. Behöver man någon att prata med, även om det är vansinniga grejer så kan man prata med Marco.

Tänk att vi skrattade åt honom i början av utbildningen.

Nu tror jag det är han som skrattar åt oss!

Maria avbröt hans funderingar och hennes röst var hes.

”Säg det rent ut Thomas, du tycker att jag är en dum, korkad brud till ärthjärna. Orden du nyss sade var alldeles för fint inlindade. ”

Nu verkade alla i gruppen hålla andan, Marias blåa ögon lyste med en farlig glans men det stoppade inte Thomas.

”Jag tycker att du just nu är en dum, korkad brud till ärthjärna!”

Marias ansiktsuttryck förändrades, den farliga glansen i ögonen försvann och istället lutade hon sig fram och gav Thomas en ömsint kyss på kinden.

För en gångs skull såg han häpen ut.

”Jag älskar dig också Iceman!

Vi gör som du vill, tar reda på fakta och rättar oss efter dem.”

Thomas gned sig begrundande på kinden där hennes läppar nyss varit, sedan nickade han och började dela ut order.

Men Jonatan tyckte, att Maria såg ut som om hon fått som hon ville.

Thomas vet bara inte om det än.

Daniel och Marco tackade ännu en gång för kaffet och klev ut i det skarpa solljuset. Teamet hade fått några timmars sömn och blivit bjudna på frukost av Adem och hans familj.

Daniel erbjöd Adem att hjälpa byns sjuka och hade genast fått fullt upp. Marco hade följt med honom runt i byn och tolkat. Av Thomas hade de fått ytterligare en uppgift, att undersöka sanningshalten av vad Adem berättat.

Marcos min var bister, i varje hus hade de fått höra samma sak. Han blängde på berget Idovac som sträckte sig mot himlen, en jätte klädd i grönt, svart och grått.

”De lever i terror och det är män gömda uppe på berget som är skyldiga till alla illdåd. Jag har även fått reda på att Aziz släktingar blivit dödade av banditerna och flera kvinnor, bland dem Benjamins syster, är bortrövade, hållna som fångar i deras läger.”

Tanken på kvinnor hållna som fångar hos mördare och våldtäktsmän fick Daniel att må illa.

I varje hus hade de blivit påtrugade kaffe, äppelkaka eller sprit och Marco insisterade på att det var mycket oartigt att tacka nej, så alltihop skvalpade nu runt i magen på ett oroande sätt.

”Kom, vi går tillbaka till Thomas, det här var sista huset.”

I dagsljus såg byn bedrövlig ut, en tredjedel av husen var utbrända och de andra var proppfulla med människor. Många var dåligt klädda, de hade förlorat allt de ägde i branden.

Det lilla de ägde.

Människorna här är fattiga.

Daniel tyckte det var värst att se barnen. I början var de rädda för svenskarna, skrämda av deras uniformer och vapen, men nu sprang de glatt efter Daniel och Marco. Han och Marco kände efter i sina fickor och gav dem sina sista tuggummin. Barnen skrattade av förtjusning och dansade runt, en liten lintott hade inga skor på fötterna, de var nakna och smutsiga.

Slanten föll ner i skrinet med ett klirrande, hon tände ljuset och satte det i en ljushållare, där ett ljus redan brann. Den lilla kyrkan var folktom tack vare Anton som stod utanför dörren. Ingen av barnen eller kvinnorna vågade passera honom.

Maria slog sig ner i en av bänkarna tacksam över att få vara ensam en stund.

Hennes erbjudande om hjälp hade spritt sig som en löpeld genom byn. Så fort hon lämnade Adems hus på morgonen så hade byns kvinnor sökt upp henne, bönat och bett henne hjälpa dem. Deras rädsla och förtvivlan var stor och de hade visat henne vad männen i bergen hade gjort mot dem. Med Anton som sin ständige skugga hade hon blivit visad plundrade, utbrända hem, förts in till skadade, våldtagna kvinnor och misshandlade gamla och barn.

Till slut blev det för mycket och Anton hade föreslagit kyrkan.

En lång stund satt hon och betraktade ljuslågan.

I kyrkans tak hängde snidade guldmålade änglar, ett drag fick dem att gunga lätt, det såg ut som de svävade under takbjälkarna.

Jag tänkte som Thomas, att vi skulle ta oss så snabbt och smidigt som möjligt till Kosara. Hålla oss utanför det som händer med människorna här.

Så tänker jag inte längre.

Med en suck knäppte hon av sig halsbandet och såg på ringarna och medaljongen.

Mina talismaner.

Maria mindes sitt bröllop, en enkel ceremoni där giftermålet för dem var en juridisk nödvändighet. Det stora kyrkbröllopet i Pelarne träkyrka fick vänta.

Det gamla gula trähuset låg bakom en hög syrenhäck, Johan svängde in på den nykrattade uppfarten och parkerade. Det var mars månad och våren hade kommit till Mariannelund. Överallt blommade snödroppar och krokusar i trädgårdarna och på långt håll såg ängarnas alla vitsippor ut som nysnö. Johan klev ur bilen gick runt och öppnade dörren för henne. När hon klev ur gled kjolen upp över låren och blottade spetskanten på hennes strumpor.

Johans ögon glimmade till och han drog henne intill sig och gav henne en kyss.

”Jag längtar redan till ikväll!”

Hand i hand gick de fram till ytterdörren, Maria i mörkblå dräkt och Johan i mörkblå kostym. Innan de hann knacka på gled dörren upp och Lars Forsberg hälsade dem välkomna. Den långe, prydlige mannen hade en gång i tiden varit kommunalfullmäktiges ordförande i Mariannelund, numera var han pensionär men fortfarande ansvarig för borgerliga vigslar i kommunen. När Maria hade förklarat för Lars i telefon varför de gifte sig så hastigt och bara ville ha en enkel ceremoni utan släktingar och vänner så hade Lars och hans fru Lilian öppnat upp sitt hem för dem. De skaffade fram vittnen och insisterade på att vigseln skulle äga rum hemma hos dem och de skulle bjuda på smörgåstårta och kaffe efter vigseln.

Lars log och hjälpte Maria av med kappan. De fördes in i salongen där de blev presenterade för hans fru Lilian, en nätt och vacker kvinna med grått uppsatt hår och skrattrynkor kring ögonen och för Hjalmar och Siv Eklund, närmsta grannar och bästa vänner med värdparet.

Stående framför Lars, i det vackra rummet med sitt låga tak, breda furugolv och artonhundratalstapeter med en brasa sprakande i kakelugnen gav de sina löften. Damerna kramade om Maria, gav henne blommor och presenter och herrarna skakade högtidligt hand med Johan.

Lilian tog upp en näsduk och baddade sig lätt i ögonvrån och vände sig sedan till Johan.

”Lova nu att Maria får ett kyrkbröllop när du kommer hem från Bosnien.”

Johan mötte hennes blick, hon log men såg också mycket bestämd ut. Han log tillbaka.

”Jag lovar. Men då få du lova att ni kommer som bröllopsgäster!”

Nu plockade även Siv upp en näsduk och deras män såg kärleksfullt på sina gråtmilda fruar.

Lars svarade i sin hustrus ställe.

”Vi kommer gärna, se du bara till att komma hem ordentligt till din fru!”

Johan lade armen om Maria.

”Det ska jag göra.”

Med hans arm om sig kände sig Maria lycklig, men längst ner i magen fanns en liten naggande känsla av iskall oro.

Maria lutade sig bakåt i den lilla hårda kyrkbänken försjunken i minnen

Allteftersom tiden gick växte oroskänslan tills en dag telefonen ringde och jag visste, bara visste, att något hade hänt Johan!

”Tro, hopp och kärlek.”

Maria spratt till på bänken. Den som hade talat var den katolske prästen Benjamin, han stod bredvid henne på altargångens slitna matta och såg ner på det hon hade i handen.

Hur länge har han varit här? Jag märkte aldrig att han kom.

Benjamin log ursäktande, han förstod att han överrumplat henne, sedan pekade han på smyckena.

”Madonnan och ringarna står för kärlek och tro, Maria från norr. Det har du redan givit oss.”

Han slog sig ner bredvid henne på träbänken, prästskruden frasade och fick honom att se äldre ut än han var.

”Jag har sett dig tillsammans med kvinnorna och barnen. De tror att du kommer att hjälpa oss och de älskar dig för det. Är det så, hjälper ni oss?

Ger du oss även hopp?”

Det kändes som hon stod vid ett vägskäl.

Uppe i taket blev änglarna stilla, vinddraget hade dött ut. Maria drog ett djupt andetag.

Detta väljer jag.

Hon mötte Benjamins vädjande blick och nickade.

Anton stod lutad mot den skrovliga kyrkväggen. Fastän solen stekte kändes väggen kall mot ryggen.

Barnen ville springa uppför kyrktrappan men blev tillbakaropade. Idovacs kvinnor verkade förstå att Maria ville vara själv en stund och de höll sig på respektfullt avstånd. De yngre kvinnorna undvek männen i Bravo men Anton fick följa med Maria överallt. Det var som om de förstod att han var där han skulle vara, vid Marias sida.

Vi andra i Bravo har varit med om detta förut, sett vad krig gör mot människor och vilka som alltid drabbas värst; barn, kvinnor och gamla. Men hon har hela förmiddagen sett, lyssnat och tröstat. Nu behöver hon en stund i avskildhet.

Han såg barnen leka nedanför sig och tänkte på en annan trappa i stekhet sol, där en liten pojke blev skjuten i benet.

Sedan mindes han ett kalt och tråkigt rum där hon tog till orda och allt förändrades.

Maria kom och fick mig se vad som var meningen med mitt liv.

Jag vet varför jag lever.

Jag lever för att dö.

En rörelse i ett av de utbrända husen fick honom att uppmärksamt räta på sig. Han fick syn på kvinnan som deltagit i mötet under natten, hon stod i skuggan av eldstaden vars sotiga skorsten ringlade sig upp mot skyn. Hon var mager på gränsen till utmärglad med mörka ringar under ögonen.

Det ser ut som hon sover i kläderna, de är skrynkliga och smutsiga. Vapnet däremot är välskött, och hon håller det som om hon är van vid att skjuta med det.

De bruna ögonen, som verkade alldeles för stora i det magra ansiktet, brann med en fanatisk glöd. De minsta barnen började springa mot henne men kvinnorna stoppade dem.

Hon är ensam, avskuren från de andra, men även hon väntar på Maria.

Hon mötte hans blick för en kort sekund och han förstod att de hade en sak gemensamt.

Hon lever också för att dö.

Kyrkdörren öppnades och Maria kom ut i sällskap med Benjamin. Hon såg Anton stå lutad mot väggen, orörlig i solskenet.

Inte särskilt lik de guldmålade, knubbiga keruberna som hänger inne i kyrkans tak men han är min skyddsängel.

Anton riktade deras uppmärksamhet mot kvinnan i det utbrända huset mittemot kyrkan.

”Vem är hon? Hon har följt efter oss.”

Benjamin suckade, djupt bedrövad.

”Hon är min yngre syster, Eldiana. Båda mina systrar läste på universitetet när kriget kom och de flydde hit till mig. Och först verkade det som om vi var förskonade från kriget. Men sedan kom de här banditerna, hittade en trakt som kriget tömt på folk som kunde försvara den!

En natt när jag satt och vakade vid en dödsbädd så kom banditerna och tog min syster Irma och brände ner huset vi bodde i. Vi hittade Eldiana på baksidan med en död man bredvid sig. Hon hade försvarat sig och huggit ihjäl honom med hans egen kniv.”

Maria rös till och såg hur Eldiana drog sig bakåt när hennes bror pekade mot huset, hon verkade smälta samman med skuggorna.

”Dagen därpå försvann hon. Ingen visste vart. När hon kom tillbaka hade hon de där kläderna på sig och var beväpnad. Varifrån vapnet och kläderna kom ville hon inte berätta.”

Hon vägrar flytta hem till mig utan sover i det utbrända huset några korta timmar sedan beger hon sig av igen, vart vet jag inte.

Men jag tror hon letar efter Irma.”

Några barn kom rusande och avbröt deras samtal men Maria hann se prästens vädjande blick.

Han vill att jag ska hjälpa hans syster.

Anton skakade avvärjande på huvudet och signalerade med sina långa fingrar.

Fara.

Utanför byns kyrka stod Anton och Maria i sällskap med den katolske prästen. Barnen som hoppade kring dem störtade genast dit. Daniel och Marco stannade utanför Adems hus, det största i byn och iakttog barnhopen där den svärmade kring en leende Maria. Anton hivade upp en liten rufsig unge i luften och hon bubblade av skratt. Nu kom även kvinnor framskyndande och det var ingen av de gamla gummorna utan alla unga eller medelålders.

Alla trängdes de kring Maria.

Daniel ruskade förundrad på huvudet. Idag hade han vårdat gamla människor och barn men inga unga kvinnor.

”De har gömt sig för oss, för mig, men Maria är de inte rädda för. Varför är det så?

Titta där borta, ser du henne, hon har ju för tusan armen i mitella!”

Han började upprörd gå mot gruppen av barn och kvinnor men Marco stoppade honom.

”Vänta Daniel, ser du inte sjalen? Hon är muslim och du är man. Dessutom har flera av kvinnorna här i byn blivit våldtagna, att de håller sig undan är inte konstigt.”

Han fick Daniel att stanna men såg hur upprörd han fortfarande var.

”Jag ska prata med prästerna. Det finns säkert ett sätt att hjälpa kvinnorna på.”

Marco såg bort mot sällskapet en lång stund. Maria blev omkramad och fick hålla en liten bebis, den stolta unga modern stod bredvid. Benjamin översatte vad Maria sa om barnet och kvinnan strålade som en sol.

Anton signalerade till Marco.

Vi kommer.

Marco vände sig mot Daniel.

”Vet du vad Maria, ordet Maria betyder?”

Daniel skakade på huvudet.

”Namnet passar henne verkligen, för Maria betyder den älskade. Kvinnorna här är inte rädda, för alla som träffar Maria älskar henne.”

Daniel såg alldeles perplex ut. Marco fortsatte.

”Det gäller även oss, Daniel. Det är därför vi har följt med henne hit, till Bosnien.

Vi följer henne av kärlek.”

Marco gick in i Adems hus och Daniel blev stående kvar på bygatan, ensam.

Marco har rätt.

Vi följer henne för att vi älskar henne.

Sedan hajade han till, han såg Maria på bygatan med spädbarnet i famnen och då bara visste han.

Jag vet svaret på min fråga när vi var i Trieste, när vi var på hotellrummet!

Det var därför hon ville se innehållsförteckningen till salvan! Hon bad mig att inte fråga mera, jag tänkte att hon kunde vara allergisk.

Men det är hon inte.

Hon är gravid.

Herregud, hon är gravid!

Thomas lyssnade på Marco och en något skärrad Daniel. Han hade fött höra ungefär samma saker från Kasper och Simon tidigare på förmiddagen. Efter en liten stund kom Anton och Maria in. När han pratade med dem märkte Thomas att Daniel stirrade på Maria.

Som om han aldrig har sett henne förut.

Vad är det med honom?

Lampan ovanför bordet med kartan flimrade till men började sedan lysa. Från köket hördes en kvinnas förvånade utrop.

Thomas blev inte förvånad, Simon och Kasper hade jobbat i timmar med att få elverket att fungera. Simon var ett geni på motorer och Kasper var en duktig medhjälpare, händig med det mesta.

Marco, Daniel, Maria och Anton gick ut igen, de skulle söka upp prästerna i ett försök att få kvinnorna att ta emot vård av Daniel.

Maria och Anton säger att kvinnorna bekräftar Adems berättelse. Nu återstår bara Jonatans rapport.

Thomas såg ut genom fönstret och upp mot berget. Jonatan var någonstans däruppe, i ett försök att lokalisera banditerna.

Om någon kan hitta dem eller spår efter dem, så är det Jonatan.

Skicka en tjuv för att hitta en tjuv.

Mitt under lunchen kom Jonatan tillbaka, kläderna var solkiga och hela han var genomsvettig. Bravo såg hur han och Thomas drog sig undan i ett hörn. Sedan bad Thomas Adem om ett enskilt samtal. Jonatan slängde snabbt i sig mat sedan försvann han igen.

Teamet satte sig utanför huset och väntade.

Inga kvinnor kom fram nu när Maria hade männen omkring sig. Men en kvinna var ett undantag och hon stod en bit bort.

Simon reste sig upp och vinkade till henne men hon bara spottade på marken framför sig. Simon såg snopen ut.

”Varför blir du så förvånad? Det är den effekten du har på kvinnor.”

Jonatan kom ut från huset, han hade tvättat av sig och såg nu hyfsat ren ut. Simon gjorde en ful grimas när Jonatan lojt sträckte ut sig i en stol och satte på sig ett par solglasögon.

Maria avbröt allt vidare smågnabb, ibland kunde Jonatan och Simon slänga käft i timmar om man inte stoppade dem i tid.

”Kvinnan heter Eldiana och är Benjamins syster. Hon hatar män, så mycket har jag förstått.”

Anton pekade uppmanande på en stol och fick Simon att sätta sig ner.

”Håll dig undan från henne, vapnet är väl använt och hon har skjutit med det nyligen.”

Simon såg nyfiken ut.

”Hur i hela friden kan du veta det?”

Anton ryckte på axlarna, det blev Jonatan som svarade istället.

”En prickskytt känner en prickskytt, är det inte så Anton?”

Simon såg hur Anton nickade och han verkade inte släppa kvinnan med blicken.

”Men vem skjuter hon på då, prästens syster?”

”Jag tror jag vet vem hon skjuter på” sade Maria eftertänksamt.

Hon reste på sig och gjorde en gest åt Anton att han skulle sitta kvar.

Sedan vände hon sig till resten av Bravo.

”Ursäkta mig, mina herrar, det är dags för lite kvinnoprat, bara oss kvinnor emellan. Ni stannar här.”

De såg Maria gå med bestämda steg bort till den magra kvinnan som drog sig undan med ett stadigt tag om vapnet. Men när hon såg att ingen av männen i Bravo följde med så stannade hon upp.

Kasper blängde på Anton.

”Och du bara låter Maria gå iväg själv?”

Anton slog sig ned på trappan med vapnet över knäna, blicken var fixerad på de båda kvinnorna.

”Hon har redan bett mig om det, ett enskilt samtal med Eldiana. Hon tror att Eldiana vill prata med henne men säger inget i en mans närvaro.”

Simon började nervöst gnaga på en fingernagel, fräknarna i ansiktet glödde i solskenet.

”Thomas har ett enskilt samtal med Adem, en förklädd Milosevic och Maria har ett enskilt samtal med en beväpnad manshatare.

Hur ska det här sluta?”

Jonatan verkade höra något inifrån huset, för han reste kvickt på sig.

”Det lär du snart bli varse, för här kommer Thomas.

Thomas kom ut sällskap med Adem och en pojke sprang i väg längs bygatan, han ropade högljutt in i husen och de små trädgårdarna. Folket i byn vällde ut och samlades framför Adems hus. Thomas såg sig noga omkring, såg Maria komma uppför vägen och den konstiga, magra kvinnan som stirrade efter henne.

”Den där kvinnan är ett orosmoment” sade han lågt till Jonatan.

”Vilken av dem menar du, prästens syrra eller Maria?” undrade Jonatan lätt spefullt.

Thomas valde att inte svara. Jonatan gjorde honom istället uppmärksam på en tyst figur i utkanten av den tjattrande folkhopen.

”Ser du killen där borta, han måste vara i början av de tjugo. Visst är det konstigt att alla män i vapenförbar ålder utom den där snubben har gått med i kriget?”

Mannen var gängligt byggd och fick Thomas att tänka på en annan man, lika gänglig men iklädd en gulrandig tröja.

När vi närmade oss Kosara sprang en man i randig tröja in i byn och förvarnade Laszlo.

Vi skulle ha skjutit honom.

Om vi hade gjort det så skulle kaptenen inte ha blivit gisslan, Laszlo och hans män skulle ha blivit nedgjorda och vi skulle var hemma i Sverige.

Istället sköt Laszlos män honom.

När mannen märkte att han var iakttagen började han dra sig längre upp på gatan men en rundlagd bykvinna gick efter honom och drog honom med sig tillbaka. Hela tiden grälade hon på honom.

Jonatan flinade till.

”Han kan ju lida av fenomenet överbeskyddande morsa också!”

”Det är ju möjligt” svarade Thomas men tänkte återigen på den springande mannen i Kosara.

Adem som under tiden hade haft ett intensivt samtal med prästerna kom nu fram med dem vid sin sida och de ställde sig bredvid Thomas. Bravo ställde upp till höger om honom, han gjorde ett tecken.

Vänta.

Människorna i Idovac pratade upphetsat och ropade frågor till byledarna. Adem höjde sina händer i luften.

”Sutite!”

Tålmodigt avvaktade han tills alla hade tystnat. Det var en brokig skara människor som samlats, Thomas hade fått veta att den här byn hade hållit ihop oavsett om de var muslimer, kristna, serber eller kroater. I många byar och städer rådde det motsatta.

Etniska motsättningar hade lett till våldsamma utrensningar och massflykt.  

Oavsett bakgrund har de hållit ihop bara för att sedan bli avskurna från omvärlden och utlämnade till marodörer.

Det är en grym och orättvis värld.

Marco översatte Adems ord.

”Lyssna på mig Idovacbor. Jag har haft ett långt samtal med Mr Iceman och vi har i samförstånd fattat ett beslut.”

Han lägger märke till saker, Adem.

Han har hört vad Maria kallar mig.

”Vi är skyldiga dem mycket. De har vårdat våra sjuka och de har lagat vårt elverk. Efter så lång tid utan el så har vi äntligen fått den tillbaka.

Men deras ledare säger att banditerna är för många och välbeväpnade. De kan inte klara av dem på egen hand. Så vi har i samråd beslutat att de ska ta sig till närmsta FN-enklav och varsko dem om vår situation. Hjälp kommer, men vi måste hålla ut ett tag till.

De lämnar Idovac om några timmar, de behöver proviantera först.”

Det blev ett mummel, många såg besvikna ut eller grät öppet, några gubbar gick upprörda fram till Adem och prästerna, men männen lugnade ner dem. Sakta tunnades folkmassan ut. Thomas såg att både prästens syster och den gänglige mannen hade försvunnit.

När Bravo skulle ta plats i bilarna skyndade en grupp kvinnor fram till Maria. De bönade och bad att hon och männen skulle stanna. Marco tog plats i bilen med en bekymrad suck.

”De tror att de är säkra så länge vi är kvar i byn. De säger att banditerna inte vågar anfalla när vi är här.”

Illa till mods tog Jonatan platsen bredvid honom. Han drog försiktigt men bestämt igen bildörren och låste den, flera kvinnor knackade på rutan och försökte öppna dörren igen.

”Nu gråter de, låt oss komma härifrån så fort som möjligt, jag klarar inte av gråtande kvinnor!”

Adem och prästerna tog hand om kvinnorna, Benjamin stoppade bestämt en av dem som försökte få Maria att ta emot hennes lilla baby. Modern bönade och bad samtidigt som stora tårar rann nerför hennes ansikte. Maria stod chockad kvar, så Anton fick dra henne mot bilen.

Resten av teamet skyndade sig in i bilarna, ytterst beklämda av situationen. Anton öppnade snabbt Zastavans dörr och hjälpte Maria in, några kvinnor drog i henne med förtvivlade rop men Anton föste bestämt undan dem och stängde bildörren.

Thomas gjorde ett tecken och bilarna rullade ut ur byn ut på vägen som ledde upp mot berget.

Maria vred på huvudet, det sista hon såg var Benjamin som höll armen om den unga modern. Hon grät hejdlöst, babyn höll hon tryckt mot bröstet men ögonen var fixerade på bilen Maria åkte i.

Vad får en kvinna att försöka lämna bort sitt barn till en främling?

Men jag vet ju svaret. Fastän man har det mitt framför ögonen, så vill man inte förstå, det är för hemskt, för avskyvärt.

En ilska fyllde henne som ett stort svart moln, fyllde även hennes synfält, istället för de bosniska högländerna så såg hon bara svärta.

”Maria, hur är det med dig?”

Antons bekymrade röst hördes som genom ett filter.

Långsamt kom synen och känseln tillbaka, hon satt med pannan stadigt pressad mot sätet framför henne, händerna var så hårt knutna att när hon öppnade dem så hade såren i händerna börjat blöda igen. Långsamt höjde hon huvudet, Jonatan och Anton iakttog henne spänt. Marco som körde, gav henne en oroad blick genom backspegeln.

Hon rätade på sig.

”Det är okey. Jag har lugnat ner mig.”

Hennes ord fick männen i bilen att slappna av.

Men orden var en lögn.

Ilskan hade inte lämnat henne, utan låg som en hoprullad orm innanför bröstkorgen.

Redo att hugga.

Mannen på klippan var gängligt byggd och hans smutsgula, spretiga hår hölls på plats av en sliten keps. Han tog av den och rev frenetiskt med fingrarna i hårbottnen samtidigt som han spejade åt väster, mot barrskogen.

En rovfågel kretsade en bit upp luften, den verkade orolig.

Där borta finns något.

”Hej Zavor, vad är det som oroar dig?” sade Petar.

Han låg utslängd på mage en bit bort, kastade ännu ett getöga på sin kumpan som nu satt hopkurad med knäna så högt uppdragna att de stack upp ovanför huvudet. Anblicken fick honom att hånflina.

Zavor Fågelskrämma.

Tjuren har rätt, du ser ut som en fågelskrämma med ditt hår, dina långa armar och ben och du är precis lika värdelös.

Petars flottiga, svarta hår föll ner i pannan och han föste undan det med en lika flottig näve. Klipputsprånget de befann sig på var en bra utkiksplats, man kunde se många hundra meter längs med vägen. Deras uppgift var att förvarna de som låg gömda i sänkan bredvid vägen. Nedanför dem kunde man urskilja det lilla lägret med tält och eldplats. Vanligtvis hade Tigern fyra män här ute men just idag hade han mer än fördubblat styrkan.

”Sluta flina Petar, om min hårbotten kliar, så är det antingen på väg att bli åska eller ofärd!”

”Äsch, du inbillar dig bara, din hårbotten kliar ju jämt!”

Men Petar slutade flina och blängde istället ner på lägret, det såg ut som om flera stycken män låg och vilade i skuggan.

”Varför är det alltid vi som får de trista jobben? När vi väl har tagit oss ner från berget så har de andra redan plockat på sig godbitarna och det allra bästa sparas åt Tigern.”

Zavor lyssnade inte på Petar, som alltid malde på om samma saker, utan reste på sig.

”Det är något som inte stämmer, jag går en sväng och kollar.”

Petar surnade till.

”Får Tjuren reda på det så blir han förbannad, han sa åt oss att stanna här!?”

Inget svar kom, Zavor var redan borta.

Med vapnet hängande på ryggen klättrade Zavor en bit upp och kom ut på en smal stig som slingrade sig nerför berget. Det fanns spår efter getter i marken men inget annat. Han såg sig vaksamt om och började försiktigt röra sig längs med stigen.

Sex av chefens närmaste män med Tjuren som ledare hade kommit till lägret mitt på dagen och genast börjat köra med Zavor och de andra. Tjuren var särskilt stöddig, hans favoritsport var att ge sig på Zavor och håna honom inför de andra.

Han kallar mig för Zavor Fågelskrämma.

Tjuren hade order med sig.

Två bilar har lämnat Idovac.

Alla pengar, vapen samt utrustning och kvinnan ska överlämnas till chefen, männen ska skjutas.

I skuggan av en sprucken stenbumling hade han god uppsikt över Petar, lägret och vägen. Himlen var klarblå, inga mörka moln hotade vid horisonten men hans hårbotten fortsatte att klia.

Ofärd är på väg men jag är förvarnad.

Något kommer att gå snett för Tjuren och de andra. Och då blir det jag som överlämnar bytet till Tigern.

Två bilar närmade sig, än så länge bara vita prickar mot den gråbruna vägen.

Zavor flinade förväntansfullt och fingrade på automatkarbinens avtryckare.

Jag är beredd.

Försiktigt tog han sig uppför ravinen, han fick på inga villkor bli upptäckt.

Marken bestod av sten och grus som lätt kunde glida iväg med ett avslöjande rassel. Jonatan gjorde sig inga illusioner om vad som då skulle hända.

Pang, du är död!

Han mindes en sommar för länge sedan då föräldrarna flyttat till Skåne för att börja om på nytt, då hade de ännu inte börjat använda droger utan det var bara alkoholen som ställde till det.

Det var en sommar då Jonatan lekte med andra barn. En sommar då det fanns mat hemma, kläder blev tvättade, det fanns rutiner istället för kaos.

En sommar då Jonatan fick vara barn.

Pang du är död, skrek vi till varandra när vi lekte soldater.

Men nu är det ingen lek längre.

Han fann ett stenblock som kändes stabilt, klev upp på det och kikade försiktigt över ravinens kant. Framför honom låg en liten avsats omgiven av tätt buskage och på den ungefär fyra meter bort befann sig två beväpnade män som höll uppsikt över vägen.

De satt på huk med ryggarna mot Jonatan och talade lågmält medan de delade en cigarett.

Bingo!

Jag har funnit två ur välkomstkommittén.

En av dem sade något och reste på sig. Jonatan duckade och tryckte sig mot ravinväggen, vilket fick några stenar att rulla iväg.

Männen slutade tvärt prata och steg hördes som tystnade precis ovanför Jonatans huvud.

Skit också!

Den beväpnade mannen på andra sidan om klyftan var helt omedveten om Simons närvaro. Efter att ha tvingats klättra uppför klippor och igenom snåriga buskage var han nu på plats. Växtligheten dolde honom från vägen och ett klippblock skyddade hans vänstra sida.

Den svarthårige på klippan femtio meter bort hade hela sin uppmärksamhet riktad ner mot vägen. Då och då föste han undan luggen som föll ner över ögonen.

Simon makade på sig och siktade, rörelsen drev upp en doft av timjan som kittlade i näsan. Thomas hade skickat upp honom på berget för att finna banditernas utkik och eliminera honom. Simon såg sig själv som soldat och en soldat lydde order.

Men Simon fann inget nöje i sin tilldelade uppgift. Plötsligt kom en stark längtan efter hemmet över honom, inte efter hans lilla lägenhet ovanpå pizzerian, utan efter föräldrahemmet på Tegnérsgatan i Smålandsstenar.

Han kunde höra sin pappas röst inne i huvudet.

Ont ska med ont bekämpas.

Pappa var som vanligt i verkstaden och mekade, en massa maskindelar låg utspridda på bordet framför honom. Simon tvekade utanför dörren, men pappa fick syn på honom där han stod med näsan tryckt mot glasrutan och vinkade in honom. Han hade alltid tid för sina barn hur upptagen han än var, bara de sökte upp honom. Simon gick in och berättade vad som hade hänt i skolan. Fadern lyssnade uppmärksamt medan han torkade av händerna på en trasselsudd. När Simon var klar stod fadern tyst en lång stund och begrundade Simons ord lika noga som han hade begrundat en krånglande maskindel.

”Ont ska med ont bekämpas” sade han.

”Nästa gång den där killen ger sig på dig, ska du ge tillbaka med all kraft du har. Jag vet att han är stor och tung men du är smidig och snabb. Utnyttja det. Efter det kommer han inte bråka mer med dig.”

Simon mindes hur förvånad han som nioåring blivit av pappans ord.

Och vilket liv det blev på fröknarna i skolan.

Christian gav sig på mig och jag gav tillbaka. Fröken ringde hem och Christians arga mamma dök upp hemma hos oss med sin son i släptåg, han hade bomullstussar stora som prinskorvar uppkörda i näsan.

Men pappa fick tyst på både fröknar och morsor och Christian bråkade aldrig mer med mig.

Mannen som Simon skulle skjuta föste återigen undan sin långa lugg. Han och hans kumpaner hade dödat oskyldiga Idovacbor som försökt fly och dumpat kropparna utanför byn som ett hån mot de terroriserade byborna.

Ont ska med ont fördrivas.

Simon blev otålig, att vänta var inte hans starka sida.

Bilarna borde vara här nu.

Gode gud, låt allt gå väl.

Ett svagt skrapande ljud hördes, han vred på huvudet och fick syn på en man på klippblocket ovanför. Han var lång och smal med en keps nedtryckt över det långa spretande, gula håret. Den slitna skjortan och lika slitna byxorna hängde löst på kroppen.

Han ser ut som fågelskrämman i Trollkarlen från Oz!

Och liksom fågelskrämman grinade mannen när han riktade sin AK:47 mot Simons huvud.

Sista biten hade de ålat för där var det glesare mellan träden och risken för upptäckt ökade för varje meter. Men allt hade gått som Thomas planerat, oupptäckta hade de nått fram till målet. Nu dallrade luften över markväxtligheten i eftermiddagshettan och Thomas strök undan svetten från pannan.

Alla borde vara på plats, nu återstår bara att vänta.

Enligt Adem fanns det tre troliga ställen för överfall och Jonatan hade efter sin spaning kring berget pekat ut den mest rimliga.

En bit bortanför platsen där han och Kasper tagit skydd blev skogen tätare och stenigare igen. I överensstämmelse med kartan skulle där finnas en sänka.

Sänkan är ett perfekt ställe att gömma sig på, om det inte vore så uppenbart. Det vill säga, uppenbart för någon utrustad med en bra karta.

På kaptenens karta som låg hopvikt i fickan stod det längst ned i högra kanten, printed by Geo cell, HQ BRITFOR.

Bara officerare inom FN har tillgång till sådana kartor.   

Kaptenen hade lärt alla i plutonen att använda kartan som redskap, att leta efter möjliga platser där Fi kunde befinna sig.

Bosnien är krypskyttarnas och överfallens förlovade land, terrängen här är idealisk att gömma sig i.

Och Thomas var säker på sin sak.

I sänkan hundra meter längre fram gömde sig Idovacrövarna.

En gul stråle for i en båge ut över ravinens kant.

Den jäveln står och pissar mitt över huvudet på mig!

Jonatans händer for upp och fick ett stadigt grepp om ett par ben. Innan han hade urinerat klart föll mannen över kanten och tumlade våldsamt ner till ravinens botten. Jonatan kröp snabbt iväg runt platån så att han kom upp på andra sidan. Man nummer två hade med ett rop skyndat fram till ravinen och stod nu och såg ner efter sin kumpan. Strax därpå föll även han ner i ravinen efter en kraftig knuff i ryggen. Hastigt spanade Jonatan mot vägen men inga rörelser märktes eller ljud hördes och de två männen låg orörliga på ravinens botten.

Det är bäst jag tar en mindre nackbrytande väg ner.

Väl nere på klyftans botten rundade han ett klippblock och kom fram till platsen dit männen fallit.

Men där fanns bara en man, där två legat.

Trots eftermiddagens hetta kändes gräset Kasper låg på fuktigt. Bredvid honom rynkade Thomas på pannan när han skärskådade växtligheten som dolde svackan.

Kasper ändrade kroppsställning och tog ett nytt tag om sin PKM. Han var den ende i Bravo beväpnad med en kulspruta, de andra förutom Anton, bar på automatkarbiner. Thomas hade till sin AK47:a en granat-tillsats, men idag låg den i packningen.

Granater är till för större mål.

Skogen som Thomas studerade genom sin kikare verkade helt öde, inte ens några fåglar syntes till.

Det finns människor där, skogen är för tyst.

Kasper var bekymrad men inte för sin egen del utan för Simons.

Vi blev bästa polare redan under utbildningens första dag.

På regementet hade många blivit förvånade över deras vänskap eftersom de var så olika.

Simon var generös och Kasper ekonomisk. Där Kasper var lugn och eftertänksam, var Simon otålig och impulsiv.

Kapten Stenbäck hade snabbt funnit ut att tillsammans var de oöverträffat duktiga, löste effektivt alla uppgifter särskilt de tekniska, men var för sig kom deras personligheter i vägen. Kasper blev småländskt envis och tillbakadragen och Simon hamnade ständigt i klistret.

Och nu har Thomas släppt lös Simon i de bosniska skogarna.

Kasper önskade att Thomas hade skickat honom istället men förstod Thomas tankegång.

Klättring är inte min starka sida.

Simon, Simon, vad råkar du ut för nu, när jag inte är med dig?

Som i slowmotion såg Simon fågelskrämmans pekfinger krama om vapnets avtryckare och en skarp smäll hördes. Simon kände ingenting men såg hur ett svart moln med skrämda fåglar steg upp mot skyn bakom fågelskrämman. Mannen ryckte till och föll sedan med ett förvånat uttryck målat i sitt knotiga ansikte rakt ner från klippan.

När han med ett brak landade i snåret bredvid Simon kom tiden tillbaka i sin vanliga hastighet. Utkiken femtio meter bort, hade häpet rest sig upp och fått syn på Simon och han höjde nu sitt vapen för att skjuta.

Simons dubbelskott mot honom missade, kulorna slog upp splitter mot bergsväggen och han visste att det var kört.

Men någon träffade i hans ställe.

Flera kulor träffade i bröstkorgen och utkiken slungades bakåt, kroppen slog hårt i marken och fick sten och grus att rassla nerför ravinen.

Vem är det som skjuter?

Först fågelskrämman från Oz och sedan hans kumpan?

Simon började resa sig då något kom farande ur skyn, vassa knän träffade honom i ryggen och han landade med ett stön platt på mage.

En smal, senig hand lades över hans mun och någon väste i hans öra.

”Sutite, silence you fool!”

Simon nickade och handen släppte sitt tag, han vred på huvudet och såg in i ett par glödande, bruna ögon bara ett par centimetrar från hans.

Och här har vi Dorothy, nedsläppt av en tornado från Kansas.

Han visste inte om han skulle känna sig lättad eller oroad över kvinnans uppdykande.

Ovanpå mig ligger prästens tokiga syster Eldiana, manshataren!

Det var Eldiana som först skjutit fågelskrämman i ryggen och sedan skjutit utkiken.

Eldiana rullade av honom och kravlade iväg så att hon hade uppsikt över vägen. Den döda kroppen i snåret bredvid sig gav hon inte en blick.

Varifrån kom hon och hur hann hon hit?

Simon kröp fram bredvid henne och hon gjorde honom uppmärksam på antydan av rörelse i snårskogen nedanför klipputsprånget. Någon eller några var på väg åt deras håll.

Han började säga något men Eldiana tystade honom med en väsning och med en menande blick kupade hon handen bakom örat. Simon vågade knappt andas, men då hörde han det Eldiana hört före honom.

Det svaga ljudet av motorer som kom från väster.

Marco körde först och Daniel kom i bilen bakom. Efter en tvär krök rullade vägen ut sig, plötsligt rak i flera hundra meter. Berg och skog drog sig undan en bit men där raksträckan gick över i en kurva, kom de tätt inpå igen.

Det började krypa i nackskinnet på Marco.

Det här stället är som gjort för ett överfall.

Nu gäller det.

Han vred häftigt på ratten och drog hårt i handbromsen. Den manövern hade han aldrig gjort själv men sett sin mamma utföra ett antal gånger. I villakvarteret i Göteborg var hennes lilla gröna Fiat en fruktad syn. Grannarna i sina stora bilar av märket Saab eller Volvo körde åt sidan eller upp på trottoaren när de fick syn på Isabella.

Och hon missar aldrig en parkeringsplats.

Zastavans bakända slirade skarpt åt vänster och däcken drog upp ett moln med rök.

Varsågoda, italiensk snabbparkering!

Marco slängde upp bildörren och kastade sig ut. Snabbt sprang han mot den skyddande skogen, bakom sig hörde han en bildörr smälla igen och Daniel kom ifatt på sina långa ben och sprang om honom. Tillsammans störtdök de in bland träden, Marco som landade hårt på magen, blev liggande orörlig, angeläget lyssnande.

Bägge flåsade men inga andra ljud hördes.

Han såg på sin vän vars glasögon nu satt på sned. Bakom dem på vägen stod bilarna övergivna. Dammet hade inte lagt sig men man kunde se att förardörren på Daniels bil var stängd.

Jag säger inget till honom.

Men det ska vara Daniel som stänger bildörren ordentligt efter sig även när han riskerar att bli beskjuten.

Daniel höjde en darrande hand och rättade till glasögon, Marco tog ett djupt andetag och försökte få sin andhämtning att bli normal.

”Kom, vi måste vidare!”

Anton var på plats, han befann sig en bit in från vägens högra kant. Snett till vänster om honom kom bilarna farande i ett moln av damm. Alldeles nyss hade han hört skott eka uppe från bergssidan på andra sidan vägen.

Simon!

Det måste vara Simon för Thomas och Kasper är inte så högt upp.

Bilarna stannade tvärt och han skymtade genom vägdammet Marco och Daniel som sprintade mot skogen.

Det var ett farligt moment men de klarade det.

Han vände uppmärksamheten framåt igen, något rörde sig i skogen på andra sidan vägen.

De är där, precis som Thomas förutsåg.

Anton var gruppens bäste skytt och han skulle skydda Thomas och Kasper. Thomas hade också sagt åt Maria att hålla sig hos Anton.

Vilket hon först gjorde.

Men plötsligt gav hon sig av och jag kunde inte följa efter henne.

Jag är fast här.

Han kikade genom siktet på vapnet, en okänd beväpnad man dök upp bakom ett träd, spejade bort mot de övergivna bilarna. Ännu en kom smygande mellan träden. Anton tvingade bort sin oro för Maria, fokuserade på uppgiften han hade framför sig.

En stark vind från norr började lösa upp den heta luften över vägen och svalkade Antons ansikte.

Han tänkte på den halvblinde imamens ord och rös.

Ute blåser nordan.

Som gubben ur lådan dök mannen upp, med pistolen dragen och med vänsterarmen tryckt mot sidan. Hans blödande, sönderskrapade penis hängde utanför de nedsölade byxorna, andhämtningen var ansträngd och det syntes hur mödosam varje rörelse var.

Det var samme man som hade stått och urinerat ovanför Jonatan.

Han måste ha krupit iväg och gömt sig medan jag klättrade ner på andra sidan.  

Mannen hostade upp blod och sade något med hes, raspande röst. Jonatan höll upp händerna och skakade på huvudet.

Ett stönande hördes en bit bort men den nedblodade mannen släppte inte Jonatan med blicken, istället skrek han uppmanande åt sin kumpan, som ostadig kom på fötter. Kumpanen stönade igen och tog sig med trevande händer om huvudet. Efter några vingliga steg kom balansen tillbaka. Han verkade helt oförstående, stirrade först ner på sina sönderskrapade händer och kikade sedan upp mot platån, där han nyss stått.

Han vred på sitt blodiga huvud och fick syn på Jonatan, det oförstående ansiktsuttrycket försvann.

Mannen brydde sig inte om att ta upp sitt vapen från marken utan knöt nävarna och gick emot Jonatan med ursinniga kliv. Han skrek samma ord om och om igen.

”Umreti! Umreti!”

Jonatan vågade inte röra en muskel.

Han visste att om han gjorde det så skulle pinkaren skjuta, han hade slappnat av något, nu när hans kompis vaknat till liv men släppte fortfarande inte Jonatan med blicken.

Jag vill inte veta vad Umreti betyder.

Någon form av distraktion vore bra, vad som helst, bara så deras uppmärksamhet vänds mot något annat för en sekund!

Som svar på hans tysta bön hördes skottlossning i bergen och ett hopp tändes i Jonatan.

Men hans motståndare lät sig inte distraheras och en vind, kall som ett spökes andedräkt drog genom ravinen.

Sex män hade kommit upp ur sänkan, alla välbeväpnade. De framryckte på två led, spred sig sedan ut på en linje mellan träden. Till viss del såg de ut att vara militärt utrustade, men bar inga synliga beteckningar. De var totalt omedvetna om de två svenskarna som bevakade deras framryckning.

Här har vi våra banditer.

Nyss hade Thomas hört Simon skjuta, tydligen hade han hittat prickskyttar uppe i bergen.

De är på väg mot bilarna.

Två skarpa smällar hördes plötsligt från andra sidan vägen, inifrån skogen där Jonatan befann sig. Männen stannade upp spejade mot ljudet och den störste av dem, en grov svartmuskig karl med tjurnacke verkade tveka och började vinka tillbaka sina män.

Thomas fyrade av ett skott i luften, sedan vrålade han så högt han bara kunde.

Plötsligt stänkte sten och grus upp bredvid den skrikande mannen som stannade tvärt, mitt i steget. En bit bort där ravinen tog slut låg Maria på mage med dragen Tokarev och siktade på honom.

Det var allt Jonatan behövde, han vräkte sig åt sidan och slog undan det dragna vapnet med sin vänsterarm, hans tillfångatagare tryckte av men skottet for upp i luften.

”Regel nummer ett, ställ dig aldrig nära den du tänker skjuta!”

Jonatans högernäve träffade mitt i pinkarens mage som med ett kväkande ljud föll ihop. I ögonvrån såg han att Marias skott bara tillfälligt hejdat den andre, han kom rusande i full fart. Jonatan föll bakåt med umbreti-mannen över sig, som abrupt slutade vråla och rullade åt sidan med händerna om magen. Jonatan reste sig, hans kniv var röd av blod.

”Regel nummer två, kasta dig aldrig mot en dragen kniv!”

Jonatan konstaterade att mannen han knivhuggit var död så han torkade av kniven på hans skjorta. Pinkaren var bara medvetslös och låg på sidan med lemmen groteskt hängande utanför byxorna. Med skärpet från den dödes byxor surrade Jonatan raskt den avsvimmade mannens händer mot hans rygg.

Maria som sprungit genom ravinen kastade sig mot Jonatan och gav honom en hård kram, så hård att han kunde känna hennes bultande hjärta.

”Skogen var så konstigt tyst på det här hållet, jag kände på mig att du var i fara och skyndade hit. Du skrämde nästan livet ur mig, gör aldrig om det igen!”

Jonatan kramades tillbaka och drog in doften av hennes hår i näsan.

”Regel nummer tre, säg aldrig emot en kvinna med draget vapen!”

Till hans stora besvikelse släppte hon taget om honom, han hade gärna stått och kramats en stund till, tacksam över att vara kvar i de levandes värld.

”Lugn, den är säkrad, det gjorde jag innan jag sprang hit. Jag vågade inte skjuta mer, jag kunde lika gärna ha träffat dig.”

Med en grimas stoppade hon ner sin pistol i fickan.

”Jag lämnade Anton utan ett ord till förklaring, vi måste skynda oss tillbaka till honom.”

Jonatan vände den skadade mannen på rygg och surrade även hans fötter, åsynen av honom fick Maria att äcklad ta flera steg bakåt.

”Varför har han sin, sin grej hängande utanför?”

Jonatan suckade.

Bäst vore om ingen fick reda på det.

”Det är en lång historia.”

Återigen hördes skott, närmare den här gången. De kunde höra Thomas vråla, hans röst dånade mot bergen. Jonatan körde ner sin kniv i fodralet och tog Marias hand.

”Fällan har slagit igen.”

Han drog henne med sig och sprang.

”Ruke u vis!”

Thomas vrålade en gång till samtidigt som både han och Kasper siktade mot männen.

”Ruke u vis!”

Tjurnacken och en annan man slängde sig ner på marken, de tänkte skjuta men innan de ens landat träffade Kaspers skott dem, tjurnacken blev skjuten i huvudet och den andre i bröstet. Tre hade vänt om för att springa tillbaka till sänkan men Thomas och Anton sköt ner dem, de tumlade omkull och blev liggande stilla.

En ensam man stod kvar och med darrande uppsträckta händer såg han sig om i förtvivlad häpnad på sina nedskjutna kamrater. Han kikade bort mot platsen där Thomas låg och ropade.

”Nemojte pucati!”

Marcos röst hördes en bit bort.

”Han säger, skjut inte! Han ger sig!”

Med ett ilsket väsande reste hon på sig och slängde sig nerför berget, Simon hade fullt sjå att hänga med. Väl nere i skogen rusade hon mot ljudet av skottlossning, som plötsligt tystnade. Eldiana saktade inte farten, tvärtom sprang hon ännu fortare.

Hon kommer att bli skjuten!

Rusar hon rakt mot Thomas och Kasper så skjuter de henne! Och mig också som brakar på efter henne! Gud i himlen jag måste vara galen, men hon räddade mig!

Simon ansträngde sig till sitt yttersta och slängde sig raklång efter kvinnan och lyckades få armarna om hennes ben så att de båda stöp i backen. Marken sluttade fortfarande så de rullade en bra bit innan de brakade in i en trädstam. Simon blev liggande på rygg, alldeles snurrig av smällen. Det kändes som om någon slängt ett hus över honom.

Han hörde sig själv säga:

”Jag tror vi har tappat bort Toto!”

Men Dorothy från Kansas verkade inte bry sig om sin lilla hund, för vilt väsande hoppande hon på honom och slog honom med knytnävarna.

Simon låg kvar, alldeles för yr och mörbultad för att orka göra något åt det.

Plötsligt gnydde hon till och försvann.

Simons yrsel upphörde så sakteliga och världen blev stadig igen.

Till hans stora lättnad stod Kasper bredvid honom med en ilsken Eldiana i ett stadigt grepp. Hon väste, spottade och sparkade men det bekom inte Kasper det minsta.

Simon visste att om situationen varit den omvända, att han hade hittat Kasper i skogen med en kvinna över sig, så hade Simon slängt ur sig något vitsigt. Men Kasper såg bara snällt på sin utslagne vän på marken och sträckte ut en hand.

”Allt väl, kompis?”

Simon drogs upp på fötter och Kasper borstade av honom löv och barr vilket fick Simon att grimasera, hela kroppen ömmade, föra att inte tala om huvudet.

Då log Kasper sitt breda, varma leende och de blå ögonen glittrade, när han först betraktade den ilskna, uppretade kvinnan och sedan Simon.

”Men nästa gång Simon, så kan ni väl vara lite tystare. Jag och Thomas höll på att smälla av och jag menar verkligen smälla av, när vi hörde er komma!”