Ute blåser Nordanvind: Prolog

Först lite Rudyard Kipling,

det vill säga när, var, vem/vilka och hur. (Hans ständiga följeslagare på middagsbjudningar, vill du bli poppis på bjudningar, gör en Kipling.)

När: 2007 

Var: Fågelhult Södregård på småländska höglandet (Mitt & makens förra hem.)

Vem/vilka: Hjältinnan och hennes barn
Och hur:

Hon stod utanför sin sons rum.

Stearin droppade från ljuset ner på brickans vita spetsduk. Allt var tyst och stilla, genom den gamla dörrens skeva dörrspringa hörde hon hans lugna andetag.

Tolv år har gått.

Tolv år har gått sedan du föddes.

Jag överlevde och du överlevde.

Hon såg ner på brickan hon höll i.

Två koppar, två fat, en silverljusstake, en liten tårta och två paket fanns på den. Ytterligare ett paket låg i fickan på hennes morgonrock

Är jag redo att ge honom det?

Men han har undrat. Är man stor nog att fråga så är man stor nog att få veta.

Men klarar jag av att berätta det för honom?

Med brickan i händerna gav hon dörren en lätt puff med foten och den gled snällt upp. Maria gick in i rummet, trägolvet knarrade och hennes son rörde på sig i sängen. Sam, deras gamla gråa katt låg hoprullad på täcket.

Brickan sattes ner på sängbordet, sedan drog hon upp rullgardinen och öppnade fönstret på glänt. Ute sjöng en kör av fåglar, Sam spetsade öronen och lyssnade intresserat, sedan sträckte han på sig, gned sig mot Maria och hoppade upp på fönsterbrädan. Hon satte sig på sängkanten och rufsade om sin son i håret.

”Grattis på födelsedagen!”

Yrvaken och med det blonda håret spretande satte hans sig upp.

”Javisst, jag fyller ju år idag! Först trodde jag det var skola.”

Katten återvände till sängen och pojken kliade honom tillgivet under hakan. Sedan fick katten en skvätt mjölk på tefatet.

Hennes son slet upp papperet på paketen, de innehöll en mobil och ett strategispel till datorn.

Hon fick en kram.

”Tack mamma!”

En ljum bris drog in genom fönstret och tillsammans drack de te och åt tårta.

Men sonen märkte att idag var något annorlunda.

Lika observant som sin pappa.

 De gråa ögonen, samma gråa som Johans, såg frågande på henne.

”Vad är det mamma?”

Hon slog ner blicken.

Det lilla paketet i morgonrocksfickan kändes tungt. Hon började säga något men tvekade och samlade istället ihop presentpapperet som låg på sängen.

Då såg hon den.

Mitt bland allt hopknycklat blått papper och silversnöre låg en vit fjäder.

Hon tog upp den och stirrade på fjädern som skimrande låg i hennes öppna hand.

Handen darrade men sedan blev den stadig igen, ett lugn kom över henne blandat med förundran och sorg.

Det går inte en dag utan att jag känner saknad.

Bestämt slöt hon handen om fjädern och tog upp paketet hon gömt i fickan. Hennes son tog emot det, drog av det enkla, bruna papperet. Oförstående stirrade han på den slitna, svarta anteckningsboken, han öppnade första sidan och ut ramlade ett gammalt tidningsurklipp.

FN-svensk gisslan i Bosnien stod det med feta svarta bokstäver.

Maria lutade sig fram, blå ögon mötte grå.

”Du har alltid undrat vad som hände din pappa. Det är mer än tolv år sedan och vi pratar sällan om det. Men idag ska du få veta.”

Hon tog tag om hans händer och kramade dem hårt.

”Idag ska du få veta allt!”