Kapitel 4 Likvida medel

Antikvitetshandlare Anders J Friman, Jönköpings Konst & Antik, satt i kafédelen av Eksjö stadshotell och småmyste. Dagen till ära hade han unnat sig en liten kopp kaffe och en kanelbulle. I stolen bredvid satt hans son Karl. Sonen skulle idag få sig en lektion i prisförhandlingens angenäma konst. Karl skulle ju en dag ta över sin fars anrika firma. Tyvärr tyckte Anders att sonen kunde vara en smula vek gentemot klienterna. Hans enda ättelägg, log mot servitrisen och beställde en cappuccino för trettiofem kronor!

Svag för fruntimmer och oroväckande slösaktig. Nåja, även den mest opolerade diamant kan slipas.

Anders J Friman fortsatte ändå att mysa.

Ingenting kan förstöra den här dagen.

Igår kväll fick han ett telefonsamtal. Det var en ung kvinna som ville sälja en tavla. De hade träffats, påstod hon på Antikrundan i Eksjö, två år tidigare. Hon var där för att få sin tavla, ett arv efter mormor värderad. Då hade antikhandlaren lagt ett bud på Jenny Nyströms ”Badande barn” i olja.

Visst mindes han. Och nu ville hon sälja och bråttom var det tydligen. Redan nästa dag ville den unga damen ha ett möte.

Klienten ringer upp själv och det är bråttom.

Detta kunde bara betyda en sak för antikvitetshandlare Anders J Friman. En god affär.

Det är något bekant över säljarens namn dock, Stenbäck.

När Karl var yngre så skämdes han över sin fars snålhet. Nu hade han vant sig.

Den gamle girigbuken ojade sig över priset på kaffet och beställde gårdagens kanelbulle till halva priset. Servitrisen verkade dock van.

Det vimlar nog av gamla stofiler som min far i Eksjö. Det är ju en regementsstad.

Själv beställde han en cappucino och log mot servitrisen, som tack för hennes vänliga bemötande. Hon log tillbaka trots att han var i sällskap med fadern. Det var inte alltid serveringspersonal stod ut någon längre stund med den gamles pompösa sätt.

I Jönköpings restaurangkretsar är fadersgubben något av en mardröm för personalen. Vid ett tillfälle fick gubben en ung kvinnlig vinkypare att brista i gråt. På favoritrestaurangen, Svarta Börsen är man noga med att bara erfaren personal får servera faderskapet.

”Skål Karl, för en lyckad affär!” myste gubben bakom sin höjda kaffekopp.

”Det här är annat än vad du samlar på” tillade han lite nedlåtande och menade modern konst men Karl låtsades missförstå så när servitrisen kom med hans kaffe så tog han koppen ur hennes hand och sade:

”Skål för alla vackra kvinnor!” vilket fick henne att le igen och gubben att muttra. Faderns totala ointresse för kvinnor fick honom att alltid att undra hur han hade blivit till egentligen.

Det enda som gör gamlingen upphetsad är konst så förmodligen hängde mamma upp någon gammal etsning av över sängen och passade på…

Sex minuter i två parkerade Maria framför hotellet. Det var en stor 1800-tals byggnad reveterad i gult och vitt. Ett halvår tidigare hade det svenska FN-kompaniet stått uppställda på torget framför hotellet under pompa och ståt. Solen sken på blåa baskrar och gröna uniformer. Flaggor och fanor fladdrade och Eksjös regementes marsch spelades av musikkåren. Johan som stod framför sin pluton hade fångat hennes blick i folkmängden. Hon fick en blinkning och ett leende. Runt om henne fanns soldaternas familjer, storögda småsyskon och stolta föräldrar. I luften låg en glad feststämning.

Idag låg torget öde.

Maria kände en hård klump i magen men sköt undan den.

Jag får inte ge efter för förtvivlan.

Idag var hon välklädd i dräkt och högklackade pumps och med sitt äkta pärlhalsband runt halsen. Det ljusbruna, slingade håret var fönat till en perfekt page. Hon behövde se affärsmässig ut och då dög det inte med jeans och tröja.

De plaggen duger inte alls, med tanke på mannen jag har stämt möte med.

Maria fällde ner backspegeln och bättrade på läppstiftet.

Hennes vanliga arbetskläder var just inte de mest representativa. Johan påstod, att om hon klev ur jobbarjeansen så kunde de stå av sig själva, stela av all kletig lera.

De jeansen skulle nog antikvitetshandlare Anders J Friman uppfatta som stötande.

Bilen larmades och hon satte kurs mot entrén med paketet under armen. Solen sken från en klarblå himmel och en mjuk bris fläktade skönt.

Eksjö visade sig från sin bästa sida.    

Eksjöborna var stolta över sin stad som var tydligt uppdelad. Den västra delen bestod av hus från 1800-talet, i mitten fanns torget med Eksjö Stadshotell, den södra delen bestod av byggnader från 1600-talet. En trött stackars smedlärling somnade på sin vakt vid ässjan och halva Eksjö brann ner. Men den byggdes upp igen och blev den ”nya” 1800-tals delen. Eksjö kommun ville gärna ha dit en aktiv krukmakare och hade erbjudit Maria fina lokaler men Maria trivdes bra ute i Hagshult och hon ville slippa pendla till jobbet varje dag.

Mobilen surrade till och Maria svarade.

Mötet med Johans pluton skulle bli av. Löjtnant Fredrik Lundin hälsade till henne genom Mikael.

”Hela plutonen kommer. Mötet är i Revingehed, på lördag tretton nollnoll.”

Maria tackade för hjälpen och lade på. Hon stannade upp utanför dörrarna och tog ett djupt andetag för att lugna ner sig..

De kommer, Johans pluton kommer.

Hon fiskade upp anteckningsboken ur handväskan och strök över en mening.

En punkt på listan är avklarad.

Maria drog igen blixtlåset på väskan, plockade upp sitt paket och gick in.

Dags för nästa.

Karl såg kvinnan med en gång så fort hon kom innanför dörrarna. Hon fick alla andra kvinnor på hotellet att se ut som pigor.

Hon har klass.

Och sexig sådan.

Sedan insåg han att hon var den gamles klient för hon såg sig om och gick sedan till deras bord.

Uppskattande noterade han att Maria Stenbäck kunde gå i högklackat.

Många svenska kvinnor kan inte det. De stövlar på med stora kliv som om de har vandrarkängor på sig.

Båda männen reste sig upp och de hälsade. Hennes hand var smal och handslaget fast.

Fadern undrade om Maria Stenbäck önskade någon förfriskning, men Maria Stenbäck ville bara ha ett glas vatten.

Karl noterade gubbens belåtna min.

Där sparade han en tjuga.

De satte sig ner i de plyschklädda stolarna fast fadershjärtat, väldigt lik Herr Padda i barnboken det ”Susar i säven”, sjönk ner i stolen under stånk och stön.

Gubben behöver sin käpp, den är inte enbart fåfänga.

Karl tittade noga på kvinnan i stolen. Smal och slank, långa ben och långa fingrar.

En och sjuttiofem lång gissade han.

Naglarna var ovanligt kortklippta och ringfingret pryddes av en vigselring.

Gift, vilken besvikelse!

Hennes ögon var intensivt mörkblå.

Men hon ser trött ut. Hennes diskreta makeup lyckas inte riktigt dölja de mörka ringarna under ögonen.

Fadern satte genast igång samtalet.

Gubben är i högform. Han tror det här ska bli en lätt affär.  

Herr Padda tänkte Maria.

Jag mindes honom rätt från Antikrundan i alla fall.

Idag var den äldre mannen iklädd en grön tweedkostym. Under kavajen, som putade rejält, hade Anders Friman på sig en väst med tillhörande guldrova! En sirligt snidad käpp i ebenholts med guldknopp i form av ett lejonhuvud stod lutad mot bordet.

Antik- och konsthandlaren malde på en stund.

Det är nog för att lugna mig, kvinna som jag är.

Sonen som inte alls var lik sin pappa, utan lång och smal i diskret grå kostym, log uppskattande mot henne över kafébordet. En viss sorts män visste hon, var attraherade av henne, de som tyckte om kombinationen intelligens och långa slanka ben. Servitrisen kom med vattnet, log sött mot Karl Friman och tittade lite småsurt på Maria innan hon gick. Det var inget hon brydde sig om, hon var van att få sura blickar av kvinnor.

Anders J Friman såg uppskattande på tavlan.

Oljemålningen var utsökt vacker. Dessutom medföljde ett brev som beskrev tavlans historia. Tavlan hade varit en gåva från konstnärinnan till en väninna, sedan hade Marias mormor fått ärva den och nu var den i Marias ägo. Tavlan var en liten pärla och den skulle ingå i hans egen privata samling med Smålandskonst.

Han harklade sig.

”Det är så min bästa fröken Stenbäck…”

”Fru” svarade Maria.

”Fru Stenbäck, bäste herr Friman.”

Anders Friman började om.

”Det är så min bästa fröken, jag menar fru Stenbäck, att priset på sådana här objekt har sjunkit på senare tid men jag tror nog att vi kan komma överens om en skälig summa.”

Karl Friman tittade beundrande på Maria medan fadern malde på om den osäkra och svåra konstmarknaden.

Det är så han gör med yngre människor.

Först överöste fadern säljaren, med en massa gammeldags halvt bortglömda uttryck som gjorde säljaren förvirrad. Sedan gav gubben ett skamligt lågt bud som han sedan höjde en eller två gånger. Budet accepterade då säljaren men slutsumman var ofta löjligt låg.

Karl gjorde aldrig som sin far. Han gav alltid kunden ett bra pris och själv gjorde han en skälig förtjänst. Detta irriterade hans far oerhört mycket.

Men Karl visste att nöjda kunder kom tillbaka.

Maria Stenbäck satt lugn och sval i kaféstolen och såg inte det minsta förvirrad ut.

Karl var hänförd.

Hon har redan bestämt sig. Det här ska bli roligt att se!

Maria höjde sin hand och fick stopp på konsthandlarens svada. Han såg irriterad ut men hans son verkade road.

”Följande fakta föreligger.”

Hon trodde att det gammaldags uttrycket kom från en thriller av Jan Guillou, men det kunde komma från Johan också, militär som han var.

”Ett; jag har en Jenny Nyström till salu. För två år sedan fick jag målningen värderad på Antikrundan. Då ville jag inte sälja, nu av privata skäl så vill jag.

Det såg ut som om Anders Friman tänkte börja tala igen, så Maria höjde återigen handen.

”Två; priset för objektet är 80 000 kronor. Det är inte förhandlingsbart.

”Tre; accepterar ni mitt erbjudande vill jag att vi gör upp affären inne hos min banktjänsteman.  Nyss nämnda summa ska överföras till mitt konto idag.”

Karl satt och njöt i fulla drag. Det var en titanernas kamp. Den gamle försökte med en ny ordsvada men Maria gav inte efter en tum. Sval och avslappnad bemötte hon faderns alla argument med ett ord.

”80 000”.

För två år sedan blev målningen värderad till den summan av Antikrundans konstexpert, Rune Erlandsson. En av faderns värsta konkurrenter när det gällde Smålandskonst. Sedan dess hade tavlan stigit betydligt i värde.

Det är nästan så att gubben hellre hugger av sig handen än betalar ett pris satt av Rune Erlandsson!

Fadern malde på. Han förklarade konstmarknadens oroliga värld för Maria Stenbäck.

Är det något den gamle håller hårt i så är det plånboken!

Marias slutdrag var genialiskt tyckte Karl.

Lugnt och stilla förklarade hon för den gamle att hon hade två visitkort i väskan. Ett tillhörde Anders Friman och det andra tillhörde Rune Erlandsson, Antikrundans konstexpert. Han hade bett henne ringa ifall tavlan blev till salu. Visst var hon i behov av likvida medel snabbt men inte så snabbt.

 ”Vill herr Friman ha en affär?”

Hon drack upp sitt vatten och lutade sig tillbaka i stolen. Karl slet blicken från Marias korslagda ben och såg på sin far.

Anders J Friman satt tyst. Hemma i disponentvillan på Bymarken i Jönköping hängde flera verk av Jenny Nyström. De var alla originalillustrationer. Konstnärinnans oljemålningar var svåra att få tag på och de flesta ägdes av länsmuseet i Kalmar.

Han såg begrundande på den unga damen han hade framför sig. Han hade träffat många människor under årens lopp, men hos Maria Stenbäck skönjde han något som han inte sett två år tidigare.

Järnhård beslutsamhet.

Mödosamt reste han sig upp.   

Aldrig att Rune Erlandsson på Antikrundan skulle få lägga sina giriga händer på denna Jenny Nyström!

Väl på fötter stötte han sin käpp uppfodrande i golvet.

”Unga dam, för oss till er bank. Ni får sagda summa!”

Affärsuppgörelsen på banken gick snabbt och smidigt. Bankmannen tog emot med alla papper klara. Det var bara att skriva på och betala. Köpesumman var redan ifylld. Karl var imponerad. Maria Stenbäck hade tydligen varit säker på att få sälja sin tavla.

Vilket självförtroende! Den dag faderskapet går i pension så skulle jag behöva en sådan kompanjon.

Utanför banken tog de adjö och fadern började omständligt stuva in tavlan i sin buteljgröna Jaguar. Men Karl hade annat i tankarna. Han lät Maria få ett visst försprång, hon var på väg tillbaka mot hotellet. Sedan skyndade han i fatt.

”Maria!”

Hon vände sig om och tittade frågande på honom.

”En kvinna inne på banken berättade att din man är Johan Stenbäck, FN-officeren som det står om i tidningarna. Han som hålls gisslan nere i Bosnien.”

Maria nickade men sade inget. För en kort sekund skymtade han den nakna rädslan i hennes ögon.

”Du ska veta en sak. Min far kommer aldrig så länge han lever att sälja tavlan.”

Karl vände sig halvt om och kollade vad den gamle hade för sig. Fadershjärtat satt i bilen och vevade just ner en ruta. Karl vände ryggen till. Ibland misstänkte han att fadern kunde läsa på läpparna.

”Jenny Nyströms målning ska pryda sin plats i hans samling med Smålandskonst.  Men en dag tar jag över firman. Om du då vill, så kan du köpa tillbaka din tavla, till samma summa som idag. Det är ett löfte och jag håller alltid vad jag lovar.”

Först såg det ut som om hon skulle börja gråta sedan fick han en kram! Och det var inte det enda han fick.

Anders J Friman satt i sin Jaguar och såg sitt enda ättelägg vänslas med den besvärliga kvinnan, Maria Stenbäck. Han hörde inte vad de sade fastän rutorna var nedvevade. De utbytte väl telefonnummer. Alldeles nyss inne på banken hade Karl flörtat med en annan kvinna, det hade han minsann sett.

Min son är en notorisk kvinnojägare. Jag vore en nöjd fader om han kunde hålla det utanför rörelsen. Men ett vackert leende och slanka ben får Karl att tänka på annat än affärer.

Anders Friman bligade ut genom fönstret.

Nej nu får det vara nog! Karl står och klämmer på fruntimret!

Under mycken möda lutade sig han fram och tryckte med hjälp av käppen på signalhornet. Folk på trottoaren hoppade förskräckt till.

Vi slösar tid här.

Karl kom tillbaka till bilen med ett stort leende på läpparna, satte sig bakom ratten på Jaguaren och vred på huvudet. Han såg på sin far som satt och tronade i baksätet med sin senaste skatt bredvid sig.

Gubben blängde och stötte käppen i golvet.

”Om du kunde sluta ränna efter kjoltyg och koncentrera dig på firman istället!”

Karl svarade inte utan startade bilen, som gick igång med ett lågt spinnande. Han såg de beundrande blickarna bilen från 1970 fick, när den rullade iväg längs Storgatan. Han tog höger efter det fula Konsumhuset i betong och stannade vid rödljusen utanför pizzerian.

I baksätet muttrade gubben för sig själv.

En sak hade de gemensamt han och den gamle.

Kärleken till gamla saker.

Karl var också en samlare, det hade han ärvt efter fadern fast hans passion var småländska allmogemöbler. Han mötte sin fars blick i backspegeln.

”Vad sägs om ytterligare en utflykt på småländska höglandet? Jag har nämligen fått ett tips!”

Maria körde ut ur Eksjö. Det var tråkigt att behöva sälja tavlan. Hon hade lovat sin mormor att den skulle stanna i släkten. Men hon var så illa tvungen!

Men jag har chansen att köpa tillbaka tavlan en dag. Det finns snälla och förstående människor i den här världen.

Vid rödljuset utanför biblioteket hamnade hennes Saab bakom en terrängbil från IB12. Den var full av soldater. De visslade och vinkade glatt åt henne. Hon vinkade snällt tillbaka.

Hon sände en tacksamhetens tanke till Karl Friman.

Han hade fått ett bra tips av henne i alla fall.

När de hade köpt Södregården så hade hon och Johan snokat runt lite. Huset bredvid deras stod obebott och ägarna hade ytterligare två gamla gårdar även de obebodda. Ägarna bodde istället i ett litet hus från sextiotalet i Bellö. Helt obegripligt tyckte både hon och Johan.

I den gamla boden som tillhörde det tomma grannhuset hittade hon och Johan ett äkta gammalt Smålandsskåp med originalmålningen kvar. I skåpet förvarades gamla färgburkar och penslar. En burk hade vält och färgen runnit ur.

Men både Maria och Johan visste att sådana skåp var eftertraktade och värdefulla. De kunde inte förstå att ägarna lät det stå i en olåst, ouppvärmd gammal bod och bli förstört.

Det allmogeskåpet hade hon tipsat Karl om.

Terrängbilen framför henne rullade ut i korsningen. Det var en hel militärkolonn hon hade hamnat bakom och som tur var vek de av mot Nässjöhållet. Troligtvis var de på väg mot Ränneslätt, det stora övningsfältet utanför Eksjö. Det hade varit ett drygt jobb att köra om stora terrängbilar på den slingriga Mariannelundsvägen. Soldaterna gav henne en sista vinkning och en av dem gjorde en vulgär gest åt henne, vilket fick de andra att skratta.

En hel lastbil full med hormonstinna pojkar.

Och de jag skall träffa på lördag, är inte mycket äldre.

Foten tryckte på gasen och bilen ökade farten, Maria såg Albert Engström-skylten skymta förbi och önska henne välkommen tillbaka till Eksjö.

Det kunde var sista gången hon såg Albert Engström stå och buga.

Det kunde vara sista gången hon var i Eksjö.

Hon sköt undan alla dystra tankar, alla om och alla kunde.

Stadens ljusa lövträds-ängar försvann och den evigt dunkla granskogen omslöt bilen.

Det är dags för nästa punkt på listan.