Kapitel 6 Tio små negerpojkar

De stod i korridoren utanför rum 213 beläget i en av garnisonens många byggnader.

Det luktar garnison.

Maria hade kunnat säga att hon var på ett regemente även om hon hade varit både blind och döv. Den speciella doftkombinationen av vapenfett, kängor och gymnastiksal fanns nog på alla regementen i Sverige. Hon fann lukten trösterik. Den påminde henne om Johan.

När han kom hem från jobbet och kramade om mig så luktade hans uniformsjacka på det viset. Mikael som hade visat vägen dit upplyste Maria, att garnisonen hade 500 anställda både civila och militära. Här utbildades ett normalt år 700 värnpliktiga.

Kaptenen som stod lite lätt beskyddande bredvid henne övergick till att berätta om pansarövningsfältet, garnisonens stolthet verkade det som.

Han försöker lugna ner mig.

Hon var spänd, det fick hon medge. Nu på morgonen hade hon spytt upp frukosten.

Är det en kombination av nervositet och graviditetsillamående?

Hon kände hur morgonillamåendet kom tillbaka, Maria försökte omärkligt djupandas, tankarna fokuserades på bilden, hennes bild av hur mötet skulle sluta.

Allting står och faller med det här mötet.

Mikael Strand mötte Johans fru utanför den gula tegelbyggnaden. Han konstaterade att här på garnisonen bland alla grönklädda män stack hon ut. Mikael i sin fältuniform smälte in i omgivningarna men Maria i kjol och högklackat syntes lång väg. Han skyndade med henne igenom större delen av byggnaden till deras mötesplats och inom sig hade han förbannat den major som tilldelat dem mötesrummet.

En officershustru ska inte behöva bli utstirrad på det här viset!

Men Maria verkade inte märka något, hon hade tankarna på annat håll och blicken var långt bort men när de kom till trapporna i slutet av en korridor saktade hon in på stegen och ljudet från hennes klackar upphörde när det ut genom en dörröppning kom några soldater. Maria lyste upp men såg sedan ledsen ut och skyndade uppför trapporna och Mikael insåg varför.

En av soldaterna är mycket lik Johan. Samma ögon och samma kroppsbyggnad, hon måste för en kort sekund trott att det var hennes man. Åh, gud! Varför kom hon hit?

Maria tog alla i hand.

Hon hade träffat dem tidigare under en anhörigdag på Skillingaryds övningsfält i Småland. Men inför mötet hade hon gått igenom alla Johans brev och kort för att kunna så många namn som möjligt. Johans ställföreträdare, löjtnant Fredrik Lundin, var imponerad. Det var även soldaterna, hon såg det i deras ansikten.

Rum 213 var stort och högt i tak, mera en sal än ett rum. På ena kortsidans vägg hängde en whiteboardtavla och ljusrörslamporna i taket gav ifrån sig ett starkt vitt ljus. Inne i rummet stod många stolar uppradade och där satte sig soldaterna och Löjtnant Fredrik Lundin. Lite vid sidan om stod några stolar för sig själva, där slog sig Maria ned tillsammans med Mikael.

Överste Rundberg kom in i rummet tillsammans med en officer som Maria först inte kände igen. Men när han kom fram och gav henne en riktig björnkram så revbenen ömmade på henne, då visste hon vem det var.

Anders Svensson, reservofficer och kompaniets informationsofficer på Camp Sleipner. I det civila kommunalråd i Vetlanda kommun.

Han har gått ner i vikt.                    

Han såg hennes blick och slog ut med armarna.

”Tror du Camilla, min sambo, känner igen mig? Så här snygg och smal var jag för tio år sedan när vi träffades! Vi hade en fantastisk kock på Campen, jag kunde äta hur mycket som helst men gick ändå ner i vikt! Fast avsaknaden av Vetlandas kvällsöppna pizzerior gjorde nog också sitt.”

Han flinade till men blev sedan allvarlig och tog varsamt tag om hennes händer.

”Jag önskar så, att vi hade haft med oss Johan hem och kunnat lämna tillbaka honom till dig. Johan är absolut en av de skickligaste plutoncheferna på bataljonen. Alla uppdrag han fick i Bosnien löste han smidigt och effektivt. På grund av sin förmåga att lösa svåra och kniviga problem så fick han många av de farligaste uppdragen. Just det här sista uppdraget var ytterst farligt. FN kände till att kriminella fanns i trakten men inte att det var just Laszlo! Det kunde ha slutat med ett fullständigt blodbad i byn Kosara men Johan förhindrade det. Jag högaktar honom mycket för det han gjorde. Att frivilligt låta sig tas som gisslan kräver mycket mod!” Maria klarade bara av att nicka mot honom för känslorna blev för starka inom henne.

Anders verkade förstå, släppte hennes händer och slog sig ned bredvid henne. Översten kom fram och hälsade också på Maria, sedan ställde han sig framför plutonen.

Det blev knäpp tyst i rummet.

Översten talade helt kortfattat till plutonen. Han hade varit på flygplatsen och tagit emot hela Smålandskompaniet. Stämningen hos bataljonen och kompaniet var dämpad, men soldaterna i Bravo Tango var mer än nedstämda. Han lät ordet gå vidare till Anders Svensson som hade en stor karta med sig som han satte upp på whiteboardtavlan och kartan visade trakten där Johan blev tagen som gisslan. Anders informerade om det som hade gjorts och det nuvarande läget.

Han pekade ut ett stort område där man trodde att Laszlo och även Johan kunde befinna sig. Det nya kompaniet på Camp Sleipner fortsatte sökandet och höll i kontakterna med lokala militära och civila myndigheter.

Maria studerade noga Anders karta och såg hur han vek ihop den och stoppade ner den i sin bruna portfölj.

Där har jag en ny punkt på min lista.

Hon kramade handväskan lätt. I den låg hennes svarta anteckningsbok.

Överste Rundberg tackade för informationen och presenterade Maria för plutonen. Nu var det hennes tur. Allas ögon följde henne när hon gick fram till bordet och ställde sin handväska bredvid Anders portfölj.

Sedan såg hon på soldaterna.

”Jag och Johan har varit ett par i tolv år. Jag kommer ihåg när han gjorde lumpen och sedan blev officer. Han fick det jobb han alltid velat ha, nämligen att utbilda soldater. Men för ett år sedan, berättade Johan, att han ville ta en tjänst som FN-plutonchef i Bosnien. Ni förstår nog att jag inte blev direkt glad. Hur reagerade era flickvänner, fruar och mammor när ni berättade att ni ville tjänstgöra för FN i Bosnien? Johan sade bara att jag fick bestämma om han skulle åka eller inte. Ville jag inte, så skulle han stanna kvar i Sverige och fortsätta utbilda vanliga soldater. Men han tillade, att detta var något han verkligen ville göra.”

Maria betraktade soldaterna. Några hade lett lite när hon sa ordet mammor. De var allihop solbrända och såg friska ut. De flesta var kortsnaggade. På grund av snagget hade flera incidenter inträffat under utbildningstiden i Småland. Det hade hänt att gäng med invandrarbakgrund hade gett sig på Smålandskompaniets soldater bara för att de var kortsnaggade och det skedde när killarna hade civila kläder. De tog soldaterna för skinheads eller Sverigedemokrater. Maria visste varför håret hölls kort. Det kunde bli outhärdligt svettigt under hjälmen, särskilt en varm sommardag. Därför var de flesta militärer också kortklippta. Av praktiska skäl, inte av rasistiska. Maria fortsatte.

”Naturligtvis fick han åka. Är man gift med en officer så är man. Får Johan som han vill, så är Bosnien inte hans sista FN-uppdrag heller.”

Maria plockade upp en bunt brev som hon hade i väskan. Hon höll de i handen och såg ut över samlingen av unga män. Hon hade deras fulla uppmärksamhet.

”Min man skrev många brev till mig. Härom kvällen läste jag igenom alla brev och letade efter hans åsikter om er. Här har ni några.”

Maria läste högt från baksidan på ett av kuverten.

”Pålitliga, skickliga, arbetsamma, duktiga, kunniga. De bästa soldater jag har haft. Man kan inte ha bättre killar med sig än Bravo Tango. Det händer otäcka saker härnere men med dem vid min sida är jag aldrig orolig.”

Hon lade ner brevhögen på bordet, sedan log hon ett stort leende.

”Det enda negativa jag kunde hitta, efter mycket letande, var falskspelare och urusla kockar.”

Männen framför henne hade slappnat av något och de skrattade högt åt falskspelare och urusla kockar. Maria lät skrattet dö ut innan hon fortsatte.

”När Johan ger ett omdöme så menar han det verkligen. Säger han att ni är de bästa soldater han har haft, så sträck på er. Han har nämligen hunnit utbilda rätt så många vid det här laget.”

”Det som hände i Kosara är inte ert fel. Ni gjorde det ni skulle göra. Beslutet var helt och hållet Johans. Jag förstår varför han lät sig tas som gisslan. Han ville förhindra ett ohyggligt blodbad på oskyldiga barn. Felet är ingen annans än Laszlos.”

Maria kände hur hon blev stram i hela ansiktet när hon uttalade Laszlos namn. Hon kunde inte riktigt behärska sig när hon tänkte på den mannen. Hatkänslorna virvlade upp inom henne men hon tvingade tillbaka dem.

”Jag vill i Johans ställe tacka er för det arbete som ni har utfört nere i Bosnien. Han var och är mycket stolt över sin pluton, Bravo Tango.”

Maria såg på soldaternas ansikten att de blev lättade. De var oroliga att hon skulle tycka att det var deras fel att Johan blev tagen som gisslan.

Naturligtvis känner de skuld.

Hon fortsatte tala.

”Några av er ska stanna kvar en stund till. Det är Johans vagngrupp, tolk och plutonsjukvårdare. De var alla närmast Johan när han lät sig bli gisslan i Kosara. Resten av plutonen vill jag önska en skön och välförtjänt ledighet. Jag är säker på, att inom loppet av några veckor så är Johan också hemma i Sverige igen.”

Hon blev tyst en liten stund och tittade sedan på alla i rummet både officerare och soldater.

”Välkomna hem till Sverige och tack för att ni ville träffa och lyssna på mig.”

Maria tystnade och betraktade alla FN-soldater. Hon visste att om några dagar skulle allihop vara civila igen. Vardagen skulle komma smygande tillbaka. För de allra flesta innebar det jobb och studier. Men vissa skulle inte klara av den vanliga svenska vardagslunken, utan snabbt söka en ny FN-tjänst.

Först var det knäpptyst i rummet, sedan reste sig killarna upp och applåderade! Befälen såg lite förvånade ut, sedan applåderade de också. Hon tog alla i hand som lämnade rummet, de såg lättade och lite gladare ut än när de kom. Översten såg till, helt i enlighet med hennes önskan, att alla officerare lämnade salen. Löjtnant Fredrik, såg lätt frågande ut när han lämnade rummet med översten.

Snälle men korrekte Fredrik.

Enligt Johan var Fredrik mycket duktig, arbetade hårt och månade om soldaterna. Men han följde alltid regelboken. Just därför fick han inte vara med på mötet.

Inte ens i dina vildaste fantasier, om du har några, kan du föreställa dig vad jag tänker göra.

Kvar fanns Johans vagngrupp, hans tolk och sjukvårdaren, för Maria de just nu viktigaste människorna i världen.

Dörren till sal 213 var kraftigt byggd men helst hade Maria velat låsa den. Det vågade hon inte, men de skulle sitta vid ett ovalt bord längst ner i rummet, så långt bort från dörren som möjligt. Däremot hängde hon sin kappa över dörrens handtag. Om någon kom in i rummet så skulle kappan rassla ner till golvet och förvarna henne.

Maria satte sig vid ena kortändan och Marco Conti, tolken, tog snabbt stolen på hennes högra sida. Alla de andra fyllde på platserna längst bort först. 

Psk-soldaterna Thomas Sköld och Jonatan Svensson tog platserna vid den andra kortsidan. Daniel Ekström, sjuksköterska även civilt, satte sig bredvid Thomas. Anton Lundberg, prickskytten placerade sig bredvid Marco. Den siste av soldaterna, Kasper Dahlén, slog sig ner mittemot Anton. Johans vagnskytt Simon Ek tog den sista lediga stolen till vänster om Maria. Göran Jakobsson som var vagnförare gick och hämtade en stol och sköt in den mellan Daniels och Antons.

Alla är på plats.

Det satt nio personer kring bordet. Med Johan skulle de vara tio.

Maria tänkte på det klassiska rimmet, ”Tio små negerpojkar”. Hon hade en bok av Agatha Christie som hette så och där hade alla huvudpersoner dött, en efter en.

Hur många negerpojkar kommer vi att vara, när jag har sagt mitt? Hur många negerpojkar kommer vi att vara, när vi har gjort det vi ska göra?

Marco och Simon, med sina öppna ärliga ansikten gav henne medkännande blickar och Kasper, vars föräldrar hon träffat flera gånger, såg bekymrad ut. Hans väldiga nävar som vilade på bordet öppnades och slöts hela tiden. Anton iakttog henne med forskande blick medan Göran såg avvaktande ut med armarna i kors. Långe, smale Daniel putsade sina glasögon och satte sedan på dem med en fundersam min. Men blicken han gav henne var vänlig. Thomas och Jonatan, enligt Johan oskiljaktiga vänner, hade inte armarna i kors men båda satt avvaktande i sina stolar.

Alla fann sig i hennes tysta granskning.

Maria vecklade upp kartan, som hon hade tagit ur Anders portfölj. Att hon hade kommit över kartan såg hon som ett gott tecken.

Hon behövde den.

Kartan kryllade med aktuell information gällande Kosara-området. Här fanns FN-s observationsplatser utsatta, var den lokala milisen och militären befann sig och var de hade sina vägspärrar.

För mig, en guldgruva av information.

Anton Lundberg undrade vad Maria skulle säga.

Något konstigt är på gång.

Så fort officerarna hade lämnat rummet så hade hon förändrats. Den vänliga, mjuka kvinnan som hade talat till alla var som bortblåst. Nu såg hon bestämd och målinriktad ut.

Mållåst som kaptenen brukade säga.

Anton hade även sett hennes diskreta stöld av kartan. När alla hade rest sig upp för att gå, så hade hon tagit kartan, lugnt och fint ur officerens öppna portfölj, stängt portföljen och lagt ner kartan i sin handväska. Sedan hade hon tagit alla i hand som lämnade rummet.

Anton verkade vara den ende som hade lagt märke till det. Men han hade förändrats, det visste han. Tre månader yngre Anton hade absolut inte sett Marias konstiga beteende.

Jag hade sett henne, kaptenens snygga fru, men inte mer.

Han undrade också varför hon ansåg det nödvändigt att hänga kappan över handtaget på dörren, när det var mycket enklare att lägga kappan på en stol?

Öppnar någon dörren så trillar kappan ner på golvet. När jag var fjorton så brukade jag ibland lägga något på handtaget på min rumsdörr. Det var mitt enkla föräldralarm. Morsan tog i handtaget, burken rasslade ner och jag kunde snabbt gömma porrtidningen under madrassen. Har Maria använt sig av mitt gamla knep och ”larmat” dörren till salen? Men det är nog inte för att vi ska få läsa porrtidningar i lugn och ro!

Anton lutade sig tillbaka i stolen och kände sig plötsligt förväntansfull.

Maria reste sig upp.

Nu hade hon gruppens fulla uppmärksamhet. Alla killarna såg allvarliga ut utom Marco och Anton som såg uppmuntrande på henne.  Marco log så fort Maria tittade på honom, av ren och skär beundran verkade det som.

Men varför ser den allvarlige Anton nu så positiv ut?

Hon tog upp sin svarta anteckningsbok och lade den framför sig.

”Jag har bett om att få träffa er av en alldeles särskild anledning. Ni är Johans närmsta män. Jag vet att ni har gått igenom mycket tillsammans. Ni har blivit beskjutna och hotade otaliga gånger. Ni har fått ta hand om människor under de mest pressade förhållanden. Till och med uppretade folkmassor. Jag vet att ni har räddat livet på varandra ett flertal gånger.

Ni vet hur man handskas med vapen, ni vet hur man tar sig fram i fientlig terräng. Enligt Johan är ni ytterst kompetenta soldater med stridserfarenhet, vilket är ovanligt för svensk militär.”

Hon gjorde en paus och lät orden sjunka in.

”Nu är ni hemma här i trygga, småtrista Sverige. Era familjer och flickvänner har ingen aning om vad ni har gått igenom. Har man inte själv varit med, så är det svårt att förstå.        

Vem behöver er nu? Vem behöver era unika kunskaper och erfarenheter?”

Maria såg på alla solbrända ansikten och alla utom Anton såg undrande ut. Han gav henne ännu en uppmuntrande blick. Vita tänder blixtrade i ett solbränt ansikte.

Han är redan med mig, men är han med hela vägen ut?

Maria sträckte på sig och höjde rösten något.

”Johan har en dödsdom hängande över sig. Det handlar bara om några få veckor, sedan är han död! Dödad av ingen annan än Laszlo. Ni har träffat honom! Ni har sett vad han gör med människor. Ni har själva begravt kropparna av lemlästade och mördade män, kvinnor och barn, som Laszlo och hans män har lämnat efter sig. Man har jagat Laszlo i flera års tid men inte fått tag på honom. Ni vet att han har skydd. FN kommer aldrig att få tag på Laszlo och hittar de Johan, så är det hans döda kropp de hittar!”

”Vem behöver er nu? Vem behöver er, om inte Johan? Utan er så är han död!”

Det var alldeles tyst kring bordet, soldaterna satt som förstelnade.

”Jag har ett erbjudande.”

”Följ med mig till Bosnien och frita Johan. Gör vi inte det, så är han en död man. Barnen i Kosara lever och ni lever. Men Johan kommer att vara död!”

Maria öppnade sin väska och tog fram ett vitt, tjockt, långsmalt kuvert.

Nu började alla prata i munnen på varandra men Maria höjde handen och fick dem tysta.

De får absolut inte börja prata med varandra, inte än.

”Lyssna klart på mig först innan ni säger något. Här i kuvertet har jag nio flygbiljetter. De tar oss till Italien.”

Maria öppnade kuvertet och höll upp flygbiljetterna sedan lade hon dem på bordet bredvid den svarta anteckningsboken.

”Via båt tar vi oss till Kroatien. Där skaffar vi utrustning och vapen. Jag vet att Marcos släktingar i Kroatien har de rätta kontakterna.”

Maria vände sig mot Marco och han gav henne en bekräftande nick. Hon fortsatte.  

”Allting går att köpa för pengar. Pengarna har jag skaffat fram.”

Återigen öppnade Maria det vita kuvertet och plockade fram en tjock bunt med gröna sedlar, det var dollar. Även dem höll hon upp.

”Jag har sålt en värdefull tavla, lånat pengar och tagit ut alla våra besparingar och aktier som vi hade på banken. Vi har sammanlagt fyrahundrafemtiotusen kronor till vårt förfogande.”

Maria lade ner sedelbunten bredvid flygbiljetterna.

”Väl utrustade och med bil tar vi oss in i Bosnien och till Kosara.”

Maria lutade sig fram över bordet och satte pekfingret på den svarta punkt som var byn Kosara.

”Här i Kosara behövs jag. Lärarinnan i Kosara och kvinnorna i byn kommer att lämna ut information till mig, information som de inte kan tänka sig att ge till någon annan. Inte till FN och inte till er. Men Johan Stenbäcks fru är de skyldiga ett svar! Utan min man skulle deras barn vara mördade!”

”Jag är säker på att byn har hjälpt Laszlo med mat och andra förnödenheter under kriget. I utbyte har han lämnat den byn ifred. Tills ni kom dit. Då förändrades saker och ting. En äldre man i byn blev ihjälskjuten när han förvarnade om er ankomst. Ett barn sköts i benet och de andra hotade Laszlo att kallblodigt mörda! Jag är övertygad om att Kosaras bybor vet var Laszlo finns och där Laszlo finns, där finns också Johan!”

Maria tog bort sitt finger från kartan och rätade på sig. Hon såg på alla kring bordet.

”Nu vet ni varför jag ville träffa er. Jag har ett erbjudande. Följ med mig till Bosnien och frita Johan. Ni har en unik utbildning och de rätta kunskaperna. Jag behöver er, Johan behöver er. Johan fick tre minuters betänketid av Laszlo utanför skolan i Kosara och det får ni nu av mig. Om tre minuter vill jag ha era svar. Ja eller nej.”

Maria satte sig ner i stolen och tittade på klockan över dörren. Sedan såg hon på de unga männen hon hade omkring sig.

Tärningen är kastad.

Det var så hon kunde höra tärningen rulla inne i huvudet. Hon såg hur den fyrkantigt byggde Göran öppnade munnen och började säga något, men då reste sig Anton upp och avbröt honom. Anton var lång och atletisk med mörkt, stubbat hår.

Gröna ögon och mörkbrunt hår, en riktig Romeo om håret hade varit långt och lockigt.

Maria misstänkte att alla kvinnor han mötte, från unga tonårsflickor till stadiga damer bakom apoteksdisken, tyckte om honom. Mycket.

Anton log inte längre utan såg allvarligt på alla kring bordet.

”Detta är fullständigt vansinnigt, galet och farligt men ändå absolut självklart. Vår kapten behöver oss nu. Vi är de enda som kan hjälpa honom. Maria har rätt, inom loppet av några veckor så har Laszlo tröttnat på att ha kapten som gisslan. Ska något göras så ska det göras nu. Han såg på Maria, hans gröna ögon glittrade.

”Jag är med!”

Maria lade ut två flygbiljetter på kartan. En för henne och en för honom.

Nu är vi två.   

Anton stod kvar, vred på huvudet och såg på Thomas som satt mittemot Maria.

Så långt bort från mig som möjligt.

Resten av gruppen såg också på honom.

Maria visste att han var gruppens ledare. Allt hon kunde om ledarskap hade hon lärt sig av Johan. Hon mindes väl hans ord.

”I alla grupper finns det formella ledare och informella. Som kapten är jag plutonens formella ledare. Det ger mig en viss auktoritet men det betyder inte att gruppen automatiskt lyder mig. Jag måste få med mig gruppens informella ledare. När jag väl har fått med mig honom eller henne så lyder/följer resten av gruppen mig också. Kommer han så kommer alla.”

Maria tackade gud för hennes och Johans diskussioner. Hon hade alltid varit intresserad av hans arbete, vilket hade förvånat många av hans kollegor. Hemma möttes de av ett ljumt intresse när de försökte berätta om sitt jobb.

Allt Johan ha lärt mig har jag nytta av nu.

Johan visste hur man handskades med unga killar och hur man fick dem med sig. Hon försökte tänka, planera och tala som Johan. Hon hade noga tänkt ut vad hon skulle säga idag, helt anpassat till att få med sig just Thomas.

Kommer en kommer alla.

Det gick inte att avläsa något ur Thomas ansikte, det var ett riktigt pokeransikte. Det var honom hon hade hört komma gående nere i korridoren och trott för en kort sekund att det var Johan. Första gången hon träffade Thomas, det var på Skillingaryds skjutfält, så hade både hon och hennes svärmor tyckt att han var så lik Johan, när Johan var tjugo. Thomas hade samma korta blonda frisyr och lugg, samma välbyggda kropp och självsäkra sätt. Även ögonfärgen hade de gemensamt. Rökgråa ögon som kunde skifta i olika grönblå nyanser. Maria hade skämtsamt frågat sin svärmor om hon inte hade varit ute och slarvat lite, Thomas kunde lätt tas för Johans lillebror. Birgit hade skrattande försäkrat att hon inte hade gjort sig skyldig till några utomäktenskapliga övertrampar.

Thomas såg ut som det var vardagsmat att krukdrejande officersfruar erbjöd honom att följa med till ett land i krig och jaga efter psykopater. Maria tyckte att han lätt kunde spela rollen som flygaresset Iceman i filmen Top Gun. Hennes lillasyster som först hade sett filmen tre gånger på bio och sedan hyrt den ett oändligt antal gånger hade blivit upp över öronen förälskad i just Iceman. Inte i huvudpersonen, spelad av Tom Cruise, utan i den blonde, iskalle Iceman.

Lillasyster Camilla skulle gilla Thomas.

Maria såg på klockan.

En minut kvar och på bordet låg bara två biljetter.

Tärningen rasslade runt i huvudet och hon kände hur knuten i magen blev större.

Hjälp mig gud, hjälp mig.

Thomas betraktade Johan Stenbäcks fru noga. Hon hade förvånat honom. Han hade trott att idag skulle de få trösta en olycklig kvinna.

Trösta och försöka förklara varför vi kom hem utan kaptenen.

Han var varken bra på att trösta eller förklara. Hans flickvänner grät alltid när han gjorde slut. Han kunde varken trösta eller förklara varför.

Han kunde inte med att säga rent ut, att de tråkade ut honom. Först var de intressanta, sexiga och spännande. En utmaning. Men efter ett tag så blev de tråkiga. Tjejerna tröttnade inte på honom däremot och han fann alltid tårarna och kraven på förklaringar tröttsamma och trista.

Maria Stenbäck däremot, är jag och killarna skyldiga en förklaring. Och tröst.

Men hon vill inte ha våra förklaringar eller försäkringar om att allt ska ordna sig.

Hon vill ha något helt annat och helt oväntat.

Aldrig trodde jag att jag skulle få ett sådant erbjudande, särskilt inte av en brud.

Dessutom hade hon förekommit honom. Det hon ville göra och dessutom planerat in i minsta detalj, hade han och Jonatan diskuterat i dagar.

Fast inte att åka tillbaka med ett påhäng i form av en brud.

Och inte vilken donna som helst heller, utan kaptenens…

Maria mötte Thomas blick. Hon försökte verka lika lugn och avspänd ut som han. Alla kring bordet såg än på Maria och än på Thomas. Marco vred sig oroligt i stolen bredvid henne och Anton stod fortfarande upp.

Maria tittade på klockan.

”Tre minuter har gått.”

Det blev dödstyst i rummet och Maria kände förtvivlan.

Vad gör jag nu tänkte hon, två är för lite, jag behöver dem allihop!

Då såg hon hur Thomas plockade fram en sliten och skitig kortlek ur fickan på sina uniformsbyxor. Hon märkte hur spända de andra blev när Thomas långsamt reste sig upp och lade kortleken ovanpå biljetterna och kartan som låg på bordet. Sedan såg han på de andra och stämningen i rummet förändrades.

Som en man reste sig Marco, Daniel, Simon, Göran, Kasper och Jonatan de andra upp och samtliga tittade på henne.

Maria förstod först ingenting.

Vad betyder kortleken?

Hon visste att plutonen hade spelat kort flitigt nere i Bosnien och ofta på de mest omöjliga platser. Helst på omöjliga platser och Johan hade spelat med sina soldater så ofta han kunde.

Hon riktigt kände hur hennes ögonbryn for ända upp till hårfästet.

”Just den här kortleken är Bravos, där du hittar den, hittar du oss!” sade Tomas allvarligt.

Hans rökgråa ögon skiftade i grönt.

Precis som Johans.

Sedan lutade han sig över bordet, tog de återstående flygbiljetterna ur kuvertet och spred ut dem bredvid den slitna och medfarna kortleken. Men en biljett höll han upp och betraktade henne noga och hon förstod att för honom, var hon ett osäkert kort.

Vilket jag är. Jag har ingen aning om vad som väntar och vad jag klarar av.

En kvinna som blir mer besvär än nytta.

Ändå sade han.

”Spelar du Skitgubbe Maria?”

Hon ville säga att hon var en dålig kortspelare som avskydde att förlora. Därför spelade hon aldrig kort. För det var ju sanningen.

”Nu gör jag det.” svarade hon istället.

Och tillade.

”Dit Bravo går, dit går jag!”

Han förstod vad hon menade det visste hon och en liten glimt av beundran syntes i hans ögon.

Jag finner mig i befälsordningen men får jag inte följa med, så följer jag efter.

Och så var det, för henne fanns inga alternativ, hon skulle till Bosnien, hon skulle få hem Johan, men det var meningen att de skulle följa med henne.

Thomas såg på de andra, som nickade en efter en och han sade tre ord.

De orden fick tärningen att sluta rassla i Marias huvud.

De orden fick knuten i magen att lösas upp.          

”Vi är med.”

Och han lade ner den sista biljetten på kortleken.