Kapitel 10 Obemärkt frukost

Enzio, chefservitör på hotell Ambasciatoris frukostservering fyllde på brödkorgen med varma bröd när kvinnan kom ut på innergården där hotellgästerna serverades frukost. Fast hon verkade vara helt ensam lade hon beslag på det största bordet.

Enzio ilade dit, fick hennes rums-nummer och tog sedan hennes beställning. Hon ville ha te att dricka.

Engelskor beställer alltid te men hon kan omöjligtvis vara engelska.

Engelskor var mer bleka och taniga, den här kvinnan såg nordisk ut, möjligen var hon danska. Enzio hade som favoritsysselsättning att gissa nationalitet på gästerna. Han brukade slå vad med resten av serveringspersonalen och för det mesta vad det Enzio som vann.

Som tjugoåring hade han arbetat i Menton på franska Rivieran, dit ungdomar från norra Europa kom för tre veckors franskakurs. Alla lediga eftermiddagar spenderade han på stranden, där han raggade nordiska språkelever. Då lärde han sig skillnaden mellan norska, danska, finska och svenska tjejer.

Vilka tider och vilka tjejer! Särskilt Eva, Helena och Lotta!

Enzio mindes längtansfullt sin tid som tjugoåring och suckade. Sedan lade han en påse i tekannan och fyllde på med hett vatten.

Kvinnan hade plockat upp en anteckningsbok som hon skrev i.

Hennes kläder gjorde honom lite osäker, svenskorna klädde sig oftast praktiskt, förnuftigt med rejäla skor, men där påminde hon om en fransyska, i kjol, blus och eleganta pumps. När Enzio kom med hennes te så hade hon tagit av sig solglasögonen.

De blåa ögonen kommer från Sverige, det är jag säker på.

Enzio hällde upp te, hon tackade vänligt.

Skandinaver tackar ofta.

Enzio passade på och frågade varifrån hon kom och svaret gjorde honom belåten.

Hon är svenska precis som jag trodde.

Enzio hastade mot köksregionerna när han såg den senaste frukostgästen spatsera in.

Han bar kostym, men kavajen hängde nonchalant över axeln och svängde i pekfingret. Det mörka håret låg bakåtslickat över huvudet och skjortan var uppknäppt i halsen.

Den mannen var rätt så ofta gäst på hotellet och den kvinnliga personalen avskydde honom. Affärsmannen från Rom ansåg sig var guds gåva till kvinnorna, Enzio ansåg honom vara en av Roms största skitstövlar.

Och i Rom finns det många!

Kvinnorna i personalen klagade jämt på honom och kvinnliga hotellgäster hade också klagat. Alla kvinnor i åldrarna femton till femtio löpte risk att få en klapp i baken av honom. Enzio suckade och tackade gud för att svenskan satt ned. Många män trodde envist på svenskornas rykte om att vara lättfotade. Affärsmannen från Rom, signor Roberto var definitivt inget undantag.

Louisa kom ut från köket men tvärstannade när hon fick syn på signor Roberto.

Hon gav Enzio en vädjande blick. Enzio nickade, han skulle ta Robertos beställning fast det var hennes bord. Sex veckor hade gått sedan signor Roberto senast gästade hotellet men Louisa påstod att blåmärket hon hade på rumpan, där romaren nypt henne, fortfarande inte hade bleknat. Louisa skyndade lättad och tacksam i väg till den tyske affärsmannen med hans kaffe. Men Enzio såg blicken hon gav signor Roberto och hörde vad hon muttrade.

”Bastardo.”

Med all rätt.

Enzio gick bort till den arrogante romaren. Signor Roberto satt och följde svenskan med blicken, hon var på väg att ta frukost. Han gav otåligt sin vanliga beställning innan skyndade iväg mot frukostbuffen. Enzio stod kvar i ett moln av karlens starkt doftande rakvatten och bad en kort bön till madonnan att frukostserveringen denna morgon skulle fortsätta att vara en lugn till ställning.

Dessutom tyckte han synd om svenskan som snart skulle ha den slipprige Roberto flåsandes bakom sig.

Hotellets frukostservering låg på innergården. Det var ett stenlagt, vackert uterum med citronträd och lavendelbuskar. Solsken hade ersatt gårdagens regn.

Jag vill ha en sådan här uteplats hemma i Hagshult. Lavendel går bra men citronträd på småländska höglandet, det är tyvärr omöjligt.

Hon bröt av en kvist lavendel, bara hon rörde vid busken så doftade det underbart.

Vad jag ångrar mitt utbrott i går kväll, jag kallade dem för clowner!

Hon bannade sig själv.

Maria Stenbäck, du måste tygla ditt humör bättre. Killarna har inte gjort sig förtjänta av ditt graviditetshumör. 

Hennes illamående och humörsvängningar hade blivit ett problem hon inte räknat med

Måtte hormonerna i kroppen lugna ner sig för jag vill inte berätta att jag är gravid.

I alla fall inte förrän vi är inne i Bosnien och det finns ingen återvändo. Jag vågar inte berätta tidigare, tänk om de drar sig ur?

Maria såg sig om, hon var tidig, bara ett fåtal hotellgäster tog för sig av frukostbuffen. Några bord bort fick hon ett leende av en sliskig italiensk man. Maria log inte tillbaka utan gick för att hämta frukost. I ögonvrån såg hon att den oljige italienaren skyndsamt följde efter henne. En morgonpigg, flirtig italienare med så mycket olja i håret att man kan fritera ett kilo pommes frites med det, är på väg rakt mot mig.

Maria suckade, tog en assiett och plockade upp vitt bröd ur korgen.

Var är Bravogänget när man behöver dem?

”Godmorgon.”

Kasper och Anton stod med ens på var sin sida om henne, italienaren effektivt bortmotad. Surmulet gick han bort till en annan brödkorg. Anton såg ut som han verkligen tyckte att det var en god morgon.

”Sovit gott?”

Till sin förvåning insåg Maria att hon faktiskt hade sovit gott. Mardrömmarna som hade plågat henne natt efter natt, hade inte stört henne.

”God morgon. Det har jag, ni då?”

Maria blev skuldmedveten, hon mindes hur hon hade skrikit åt dem kvällen innan.

Jag måste be om ursäkt.

Anton lassade på rejält med bröd, Kasper likaså, sedan fortsatte de till påläggen. Maria följde med. Det var skönt att ha sällskap för den oljige italienaren strök omkring på andra sidan buffébordet. Kasper hade sovit gott och Anton likaså, fast han påstod att han hade hört Kaspers högljudda snarkningar genom hotellrumsväggen.

”Det var inte mina utan Simons, du vet hur han snarkar efter ett par öl. Man kan knappt tro att de kan komma sådana ljud ur den där lilla uppnäsan han har. Till slut var jag tvungen att klippa till honom, då tystnade han äntligen.”

Båda grabbarna tog flitigt av påläggen, Maria tog en skiva ost och en liten burk marmelad. Kasper tittade bekymrat på hennes tallrik.

”Du äter för lite. Här, ta ett ägg och en yoghurt också, sedan går du och tar av den varma maten, jag såg att det fanns både äggröra, omelett, korvar och bacon där borta.”

Maria ville först protestera men Kaspers bestämda blick fick tyst på henne. Han lade på både ägg och yoghurt på hennes tallrik och föste sedan bort henne till bordet. Sedan hämtade han ett stort glas färskpressad jos åt henne.

Anton som satt bredvid henne, såg allvarlig ut.

”Bäst du gör som Kasper vill, han är mycket envis. Visserligen är vi i Italien än så länge men du äter för dåligt, ska du orka med måste du äta bra när tillfälle ges.”

Maria petade med skeden i yoghurten.

”Ni har rätt. Vanligtvis har jag bra aptit men just nu är den dålig. Var det du Kasper som skickade upp te och mackor till mig igår kväll?”

Kasper, så svensk med sin ljusa hy och blonda hårstubb nickade.

Kaspers ambition var att en dag ta över föräldrarnas stora lantbruk utanför Eksjö, gården hade funnits i hans släkt i många generationer.

”Du hade inte ätit på fem timmar när du smällde igen dörren i går kväll. Jag tänkte att du behövde ladda batterierna med lite te och mackor.”

De ljusblå ögonen glittrade till, hans ärliga ansikte lystes upp av ett leende.

”Att höra Thomas och de andra bli kallade för pellejönsar var en upplevelse, jag är bara tacksam att jag fick vara med om det. Ät nu.”

Maria gjorde som hon blev tillsagd, när hon var klar gick hon bort till bordet med de varmrätterna, lydigt lade hon upp äggröra, bacon och tomter på tallriken. Hon kunde känna en stark doft av rakvatten blanda sig med dofterna från varmrätterna.

”Jösses, är det samma Maria jag har framför mig, hon som åt två korslagda salladsblad och drack en deciliter mineralvatten till lunch igår? Vad har hänt, eftersom hon nu har en nästan full tallrik i handen?”

Jonatan och Thomas hade helt omärkligt dykt upp bredvid henne och Jonatan skärskådade hennes tallrik. Lukten av rakvatten var försvunnen, de båda killarna som stod tätt intill henne doftade svagt av tvål.

”Bacon, ägg och stekt tomat, det var inte dåligt! Det är Kasper, inte sant, som har sagt åt dig att äta ordentligt. Tro mig, starke, tystlåtne Kasper kan vara riktigt tjatig ibland.”

Nyfiket lyfte Jonatan på ett lock och lukten av bönor fick både han och Maria att rygga, snabbt lade Jonatan på locket igen.

Maria kände sig oerhört ångerfull när hon såg dem. Just de två hade hon skrikit högljuddast på kvällen innan. Thomas undrade om hon hade tagit klart, Jonatan tog hennes tallrik och hon blev återigen föst bort till sitt bord.

Vad är det som pågår, ska de fösa mig fram och tillbaka hela morgonen?

Enzio, servitören kom och tog beställningar, Jonatan beställde in kaffe och med avsmak såg han på Marias tekopp.

”Jag vill aldrig någonsin se te mer igen, inte efter igår.”

De andra ville också ha kaffe, de fick ett stort leende av Enzio när han tog emot deras beställning. Maria åt under tystnad upp sin mat.

Jag skäms för igår kväll. Nu måste jag be om ursäkt.

Jonatan lutade sig över bordet och avbröt hennes funderingar.

”Alltså Maria vad är det med dig? Jag föredrar faktiskt den Maria som skällde ut oss igår kväll, henne var det lite riv i. Du har ju knappt sagt ett ord, är det all mat som har fått dig däst och slö eller? Där ser du Kasper, det är inte bra med tidiga frukostar.”

Maria harklade.

”Jag skäms för att jag skrek åt er igår kväll. Jag ber om ursäkt.”

Hon såg på dem alla fyra, men de ryckte bara på axlarna. Servitören, Enzio som det stod på hans namnbricka, kom med deras kaffe och mer te till Maria. Jonatan viftade med armarna.

”Du behöver inte be om ursäkt för igår, jag föredrar faktiskt när du är irriterad eller arg. Då händer det saker. Morron Simon.”

Simon slog sig ner och såg yrvaken ut. Han beställde också kaffe av Enzio, en hel kanna, sedan gäspade han stort och sträckte på sig.

”Apropå i går kväll så kan du vara lugn Maria. Kasper och jag tog med oss grabbarna på ett litet träningspass i obemärkthet. Vi var helt obemärkta i hotellbaren och tog några öl, sedan gick vi och sussade. De fick godkänt eller hur Kasper?”

Kasper flinade till.

”De fick helt klart godkänt, fast det var ju ingen större utmaning för dem förstås. Det var ju bara vi och en uttråkad italiensk, manlig, bartender i baren. Vi får se om de klarar sig igenom resten av dagen i välsignad obemärkthet. Ta nu lite frukt också Maria, de har fina vindruvor.” Maria log mot Kasper och reste på sig.

Han har rätt, jag behöver äta lite frukt också. Vem vet hur det blir dit vi ska…

Jonatan betraktade henne häpet.

”Inga protester, du bara gör som du blir tillsagd. Vad har Kasper gjort med dig, har han smittat dig med praktiskt, småländskt bondförnuft? Snälla Maria bli normal igen!”

Thomas gav sin kompis en road blick.

”Gör som han ber dig, Jonatan var ovanligt nog morgonpigg idag, jag tror faktiskt han hade bråttom att träffa dig. Så här kul har han inte haft på länge. Du behöver absolut inte be om ursäkt för något. Däremot satt grabbarna och grunnade hela kvällen på David Banner och bokmärkesänglar.”

Jonatan flinade belåtet.

”Min teori är att du tyckte Daniel såg ut som den skrynkligt klädde doktor David Banner, Hulkens alias, när han kom ombord på flygplanet igår. Visst har jag rätt?”

Maria nickade, Jonatan hade helt rätt. Han viftade med armen bort mot frukostbuffén.

”Bäst du går och tar frukt nu, annars slutar Kasper aldrig tjata.”

Maria plockade till sig av vindruvorna när hon såg Daniel och Marco gå mot deras bord, men de vände tvärt och kom fram till henne. Daniel såg mycket prydlig ut idag, i väl struken skjorta och ljusa chinos. Han märkte genast vart hennes ögon gick.

”Idag har jag likadana skor på fötterna, igår var en mycket speciell dag, jag brukar inte vanligtvis klä mig som en sjaskig vetenskapsman i en tv-serie.”

Marco gav henne kindpussar och såg henne bekymrat i ögonen.

”Du är väl inte arg längre, min mamma säger alltid, att det inte är bra att gå och lägga sig arg. Kasper trodde bara att du var hungrig. Hjälpte det med lite smörgåsar på rummet?”

Maria bad båda om ursäkt. Hon fick hon leenden tillbaka, inga ursäkter behövdes, istället tog Marco hennes vindruvor och Daniel föste bort henne till Bravogänget.

Vad är det som pågår, får jag inte gå själv till bordet?

Daniel drog ut hennes stol innan han själv tog plats. Sedan åt Bravo en rejäl frukost. Killarna gick och tog om flera gånger men Maria märkte att hon aldrig var själv vid bordet. Fundersamt vände hon sig om och studerade den oljige italienaren som först hade försökt närma sig henne när hon var ensam.

Han ser mycket tjurig ut. Som en liten bortskämd pojke vars favoritleksak kommit bort.

Enzio, deras servitör verkade vara på mycket gott humör, så även den söta italienskan som serverade vid borden längre bort.

Något har hänt, men jag har missat vad.

Maria gick upp till sitt rum och Anton likaså, resten dröjde sig kvar med mera kaffe. De hade tid till det eftersom Maria och Anton skulle checka ut, hämta hyrbilen och deras väskor var redan nere i hotell lobbyns förvaring. Allt var redo för avfärd.

Jonatan såg på sina kompisar.

”Vilken sliskig typ! Tre gånger försökte han klappa Maria i baken, första gången när Kasper och Anton kom ner. Andra gången när hon tog äggröra och så en sista gång när Marco och Daniel avstyrde det hela.”

Alla killarna glodde efter den italienske affärsmannen som surmulen lämnade frukostserveringen. Simon som efter många koppar kaffe blivit sitt vanliga, pigga, rödhåriga jag, höll med.

”Dessutom skedde allt under diskreta och obemärkta förhållanden. Maria märkte inget. Bravo grabbar, ni kan vara obemärkta om ni bara vill.”

Daniel rynkade på näsan.

”Den gubben borde inte använda så mycket rakvatten. Man kände ju lukten av honom på flera meters avstånd.”

Servitören Enzio kom fram till deras bord och sade en lång harang på italienska till Marco, sedan avfyrade han ett leende till alla killarna och gick därifrån. Marco började skratta vilket renderade honom en otålig blick från Jonatan. Marco viftade avvärjande med armarna.

”Lugn Jonatan, jag ska översätta vad han sa. Det är tydligen första gången på länge som den kvinnliga serveringspersonalen och kvinnliga frukostgäster sluppit bli klappade i baken av signor Roberto! Rumpklapparen med rakvattnet heter så, är från Rom och ganska ofta gäst på hotellet. Enligt Enzio är signor Roberto en skam för hela det manliga italienska släktet och han tyckte vi skyddade svenskan på ett mycket effektivt och diskret sätt.”

Det sista fick Jonatan att sucka.

”Enda haken är, att när vi är så här fint obemärkta, så märker Maria ingenting. Dessutom är det lite tråkigt. Jag skulle vilja veta vad Maria hade gjort om den där Robertogubben hade klappat henne i baken. Vad hon än hade gjort så hade det inte varit tråkigt!”

Kasper betraktade honom med tydlig avsmak.

”Vi ska låta kaptenens fru bli utsatt för rumpklappar bara för att du ska ha roligt? Glöm det.”

Thomas såg allvarligt på sina kompisar.

”Njut av stunden grabbar. Vi kommer att längta många gånger efter tråkiga stunder, innan den här resan är över.”

De var ensamma i hissen, Anton tryckte på knappen och lutade sig sedan mot väggen med armarna i kors över bröstkorgen.

”Du är gravid.”

Maria höll andan medan de gröna ögonen fixerade henne.

Det var ingen fråga. Hur kunde han veta?

Som om han läst hennes tankar kom Anton med en förklaring.

”Jag minns hur min mamma var i början av varje graviditet, hon hade ingen matlust och spydde ofta, dessutom svängde humöret på henne hela tiden och du beter dig likadant.”

Hans blick vandrade iväg och blev sorgsen.

”De ville så gärna ha ett barn till, min mamma och pappa, men efter tre missfall gav de upp. Jag skulle egentligen ha haft en storasyster, men hon dog när hon föddes.”

Anton lutade sig mot hissväggen.

”De döpte henne till Maria.”

Han gav henne en hastig blick sedan tittade han ner på hissens marmorgolv.

”Hon skulle ha varit jämngammal med dig om hon fått leva. Varje år den dagen hon dog besökte vi hennes grav. När jag var liten brukade jag fantisera om min syster Maria. Hur hon tröstade mig när jag ramlat och skyddade mig när jag hade gjort dumheter.”

Han såg upp. Maria anade att han bad henne om något, men vad? Hissen stannade, dörren gled upp.

Maria började andas igen, hon insåg att hon hade hållit andan hela hissresan upp.

”Du har rätt Anton, jag är gravid men bara i början av graviditeten. Och de andra behöver inget veta, tänk om de vägrar åka med?”

Sedan tänkte hon efter.

”Eller snarare, nu när jag lärt känna er lite, ni inte låter mig följa med! Bara är borta en morgon… Det är jag mest rädd för just nu, att ni ska överge mig…”

Maria såg vädjande på Anton men han såg bestämd ut och lät henne gå före ut ur hissen.

”Förr eller senare måste du berätta. Jonatan misstänker redan något, Kasper klurar snart också ut det, hans systrar är tydligen gravida för jämnan. Du behöver inte oroa dig, du blir inte lämnad och ingen drar sig ur. Vi som ska med har alla kommit, vi följer med dig ända till resans slut.”

Maria tyckte att Antons ord lät profetiska.

Vi som skall med har alla kommit, vi följer med ända till resans slut…

Hon tänkte på sin mardröm, där Johan stod i en ring av eld och hon ryste till.

Resan från Milano till Trieste gick smidigt, de turades alla om att köra. Kasper verkade ha järnkoll på vägen dit och Simon fick ett skrattanfall när Maria trodde hon tryckte på knappen till mugghållaren och istället tryckte av radion.

Nu vet de att jag är oteknisk också, inte bara flygrädd.

Jonatan vägrade sitta bredvid henne när det var hennes tur att köra. Han tyckte hon körde för aggressivt. Istället spelade han Skitgubbe med Thomas och Simon i baksätet. Marco höll henne sällskap och lärde henne italienska gester som var användbart mot andra bilförare. Naturligtvis hade han lärt sig dem av sin mamma Isabella. Maria njöt av att ratta den stora Mercedesbussen hon hade hyrt, hon lät sig helt slukas upp av trafikrytmen och det vackra lombardiska landskapet med sina vinodlingar som flöt förbi utanför fönstret.

På sitt försiktiga sätt undrade Kasper över resans budget. Han tyckte hotellet verkat dyrt, samma med bilen hon hyrt. Maria försökte lugna honom.

”Jag har inte rört pengarna än, hotell och hyrbil står min pappa för, han erbjöd sig att betala min vistelse i Italien om jag tog med en vän. Han var mycket bekymrad och ville inte att jag reste ensam. ”

Maria blev ledsen när hon tänkte på sin pappa som hon egentligen inte ljugit för men heller inte sagt sanningen till. Kasper såg medkännande på henne, han verkade förstå.

”Det var nästan omöjligt att få tag på ett hotell med vettigt pris och läge. Hotellet skulle ligga på rätt sida om Milano, så vi snabbt skulle komma iväg. Hotell Ambasciatori var bästa alternativet, det fanns billigare men då hade vi fått längre bilfärd till Trieste.”

Kasper såg lugnad ut men hade en invändning.

”Låter du mig sköta betalningen av rummen i Trieste? Vi måste hålla hårt i pengarna och du betalade för rummen i Milano utan att ens försöka pruta. Så många rum borde du fått mängdrabatt för.”

Marco lade sig i samtalet.

”Bäst du låter Kasper sköta ekonomin, det är han bäst på.”

Simon inflikade.

”Han kan verka okänslig för smärta, stor och stark som han är, men det finns ett ställe som gör ont på honom och det är penningpungen!”

Maria log, hon lämnade gärna över det ekonomiska ansvaret.

”Hädanefter sköter du om våra tillgångar Kasper. Jag är en usel ekonom.”

Kasper såg nöjd ut. Bakom dem hördes Thomas röst, han hade verkat helt uppslukad av kortspelet men hade hört hela samtalet.

”Ett klokt beslut. Kasper är ansvarig för material och pengar hädanefter.”

Maria fick höra vad som hade hänt hemma hos Daniel i Huskvarna. För Daniels del var det skönt att få prata av sig och hon lyckades trösta honom lite. Däremot tyckte hon att han skulle ringa sina föräldrar och Micke.

”Karin rör nog upp himmel och jord i Huskvarna just nu, det är nog bra om du ringer och lugnar dina föräldrar. Vet hon om att Micke skjutsade dig till flygplatsen så kan hon få för sig att ge sig på honom också, troligtvis kommer hon att skylla ditt uppbrott på Micke. Ring även Micke och kolla läget och sedan borde du ringa Karin. Jag vet att det är svårt, men både för din och hennes skull så behöver orden sägas högt, inte bara läsas hastigt skrivna i ett brev.”

Daniel rynkade pannan, han såg så ren och prydlig ut och blåmärket på kinden hade nästan bleknat bort. Sedan fick hon en nick.

”Jag gör det direkt uppe på hotellrummet. Det är lika bra att göra det med en gång.”

Maria fick även veta vad Bravogänget trodde om Göran som inte hade kommit med.

Han drog sig ur på grund av rädsla.

Men resten av oss är på väg rätt in i Europas farligaste hörn på grund av min rädsla.

För vad som kan hända Johan.

Maria knöt handen om ringarna i halsbandet och tänkte återigen på drömmen, där Johan hade stått i en ring av eld.

Den kändes så slutgiltig.