Kapitel 9 Sjunde himlen

Niklas Green var fascinerad.

Det lilla guldfärgade plastkortet på hans portfölj berättigade honom en plats i loungen en trappa upp, som var reserverad endast för guldbonusmedlemmar.  Mellan flyg på Kastrup flygplats gick han alltid dit. Utom idag, för han var fascinerad.

Fascinerad av Maria Stenbäck och hennes sällskap.

Jag har hört det namnet nyligen, Stenbäck. Men var?

Och i vilket sammanhang?

Så istället för den betydligt lugnare och mer välförsedda guldloungen satt han i den vanliga SAS-loungen en bit bort och iakttog dem. ”Campingutrustning” hade hon sagt om sina tunga väskor. Killarna omkring henne, unga och vältränade, var alla kortklippta.

De ser ut som soldater. Ska hon ut och campa med ett gäng soldater?

Mobiltelefonen ringde och han fick skjuta på sina funderingar.

Jobbet kallade.

Bakom en farligt överlastad tallrik satt Marco helt koncentrerad på att fylla magen. Maria slog sig ner i fåtöljen bredvid, runtomkring satt Bravoänget och alla åt.

Någonstans hade hon hört att erfarna soldater alltid fyllde magen så fort tillfälle gavs. Hon såg alla proppfulla tallrikar som fyllde det låga glasbordet.

De här killarna måste vara mycket erfarna!

Tallriken hon hade framför sig var inte särskilt full.  På den fanns lite bröd, lufttorkad skinka, ost, några oliver och vindruvor. Jonatan tittade upp från sin mat och slutade tugga. Han skärskådade hennes tallrik.

”Lämnade du något kvar till oss? Jag som tänkte gå en gång till.”

Hans blick vandrade till hennes lilla glas med mineralvatten.

”Orkar du verkligen dricka upp hela glaset efter all mat du har tagit?”

Maria bara skakade på huvudet och började äta hon också.

Retsticka.

Fast Maria förstod att Jonatan försökte hålla henne på gott humör, det var hans sätt att visa omtänksamhet.

Innan hon var klar gick killarna och fyllde på men Jonatan dröjde sig kvar. Han satte sig på Marcos plats bredvid Maria och såg ut över loungen. Det var mitt på dagen och mycket folk i rörelse.

”Du har en beundrare.”

Maria slutade tugga på sitt bröd.

Ser han allt?

Hon hade märkt att Niklas Green iakttog dem men trodde inte att någon mer uppfattade det. Lite småprudentligt slätade hon till sin kjol och makade sig en bit bort från Jonatan.

”Tack Jonatan, det är bra att du är ärlig med dina känslor för mig, men som du vet är jag en gift kvinna.”

Jag kan också retas.

Jonatan blev först häpen men återhämtade sig snabbt.

”Förutom mig då, så har du en beundrare till. Affärsmannen där borta som talar i telefon.” Maria såg åt hållet han pekade, Niklas Green satt och pratade i telefon samtidigt som han bläddrade i en kalender.

Hon kunde ana en viss otålighet hos Jonatan.

”Han heter Niklas Green, är från Göteborg, ska liksom vi till Milano och jag känner honom inte.”

Hon vände sig mot Jonatan.

”Varför undrar du?”

Jonatan lutade sig tillbaka i fåtöljen. Han såg nonchalant ut men Maria förstod att det var bara spelat, rösten var mycket låg.

”Du har själv sagt det, vi måste förbli obemärkta. Anar någon något och tipsar pressen så är det kört. Gränsen Italien-Slovenien är hårt bevakad. Vår styrka är att vi är få och kan slinka igenom. Men blir de italienska myndigheterna förvarnade och spanar efter oss då måste vi hitta en annan väg in och det tar tid. Tid vi inte har råd med.”

Jonatan gav henne en något otålig blick.

”Var nu en snäll flicka och berätta varför han iakttar oss nästan hela tiden?”

Maria funderade.

I ögonvrån såg hon mannen som snällt hade hjälpt henne med väskorna.

Jag gav honom mitt namn. Men det är rätt vanligt. Även om han klurade ut vem jag är, så skulle han bara tro att jag ville komma närmare landet Bosnien, att jag vill vara närmre händelsernas centrum. Eller komma bort från allt ståhej. Nej, Niklas Green oroar mig inte. Dessutom är han inte den sortens människa som ringer kvällstidningarna.

Maria vände sig mot Jonatan och log sött.

”Var en snäll pojke och hämta mig en kopp espresso.”

Jonatan höjde på ena ögonbrynet.

”Är det här utpressning, espresso mot vidare information, om Niklas Green?”

Han fick en nådig nick tillbaka.  Jonatan suckade överdrivet och släntrade med händerna i fickorna bort till den långa kön till espressomaskinen. Hon hejdade honom.

”Ta en chokladbit åt mig också, Jonatan.”

Han vände sig om och himlade med ögonen.

”Pressa mig inte för hårt.”

Marco kom gående med assietten fullastad med danska wienerbröd och kakor. Han ställde ner assietten och en kopp espresso på bordet framför sin fåtölj.

”Vad var det med Jonatan? Han stod i kön till espresson och verkade irriterad.”

Maria log, borta vid kaffebaren hade Jonatan nu avancerat, det var bara två kvinnor före honom. Han pratade med den ena som såg förtjust ut.

”Han är snäll och hämtar lite kaffe till mig. Marco kan du göra mig en tjänst? Gå till honom och säg; Maria vill ha den mörka chokladen, inte den ljusa.”

”Det ska bli. Men jag vill prata med dig senare.”

Han såg sig om och såg att resten av gänget var på väg, så han lutade sig fram och viskade.

”När inte de andra hör…”

Med en smäll satte Simon ännu en assiett med wienerbröd på soffbordet, han och resten av Bravo slog sig ner.

”Den som viskar ljuger Marco! Förresten har ni sett Jonatan som står och flörtar borta vid kaffet? Typiskt honom, om han så stod på pass mitt ute i Sahara så skulle han hitta en brud att flörta med.”

Maria log, hon kunde inte låta bli.

”Om cirka tio sekunder är det slutflörtat för Jonatan.”

Simon följde tvivlande hennes blick och såg hur Marco gick fram och avbröt Jonatan och kvinnan.

Jonatan vred på huvudet och glodde på Maria, som log ljuvt och vinkade. Kvinnan som såg Maria vinka tog sin kopp och gick snabbt därifrån.

Simons ögon i det fräkniga ansiktet lyste.

”Ha, kolla in Jonatans uppsyn. Hur i hela friden gör du? En poäng till dig Maria!”

Marco kom tillbaka och strax därpå Jonatan. Han satte lite avmätt ner en espressokopp framför Maria.

”Varsågod, en espresso som utlovats och här en liten chokladbit, mörk, precis som Maria vill ha det.”

Han slängde ett getöga på Marco som mumsade på wienerbröd. Maria gav Jonatan en oskyldig blick och lyfte på koppen.

”Äntligen, vad var det som uppehöll dig?”

I ögonvrån såg hon honom göra en liten grimas och hur de andra flinade åt honom. Maria drack sin espresso och åt upp chokladbiten.

”Tack för kaffet, Jonatan det var jättegott.”

Hon gav Marco en nick och båda reste sig upp. Maria plockade upp sin handväska och vände sig mot Jonatan.

”För att återgå till ett tidigare ämne, vi träffades på parkeringsplatsen och han hjälpte mig med resväskorna. Han presenterade sig och jag presenterade mig. Det är allt. Vi ses som en liten stund.”

Jonatan följde paret med blicken där de försvann ut genom glasdörrarna.

”Titta på Marco, han följer henne som en liten hund.”

Han norpade en kaka från Marcos tallrik.

”En hund som följer hennes minsta vink, det är för patetiskt.”

Alla kring bordet såg under tystnad på honom, Jonatan tittade frågande tillbaka.

”Vad är det?”

Daniel svarade.

”Men du då, som kommer med espresso.”

Simon inflikade snabbt.

”Och en liten mörk chokladbit!”

Kasper gav till ett frustande läte och spillde smulor över glasbordet. Jonatan lutade sig makligt tillbaka med en lätt förorättad min.

”Hon använde utpressningstaktik på mig. Jag hade inget val!”

Thomas såg eftertänksamt på Daniel.

”När vi ändå pratar om kvinnor Daniel, hur mår Karin?”

Allihop såg hur han stelnade till.

Daniel svarade inte först utan stirrade ner på sina skor, en grå och en svart.

Som jag ser ut.

Jag kan knappast låtsas som om allt är normalt. Karin mår bara bra och hon hälsar och önskar oss alla en trevlig, välförtjänt semester.

Fast det skulle Karin aldrig ha gjort.

Hon tyckte illa om grabbarna, särskilt Thomas och Jonatan, av någon anledning. För att inte tala om kapten Johan Stenbäck, honom avskydde hon.

Dessutom förtjänar de sanningen, hur svår den än är att säga.

”Jag vet inte alls hur Karin mår. Jag har inte träffat henne sedan igår, då Jonatan ringde och helvetet bröt löst.”

Han såg upp.

Allihop betraktade honom. Anton och Simon såg deltagande ut, Kasper bekymrad, Thomas och Jonatan rörde inte en min.

Thomas och Jonatan, väntade de sig något sådant här? Dom skulle bara veta hur illa Karin tycker om dem. Fast de kanske vet.

Daniel berättade alltihop.

Även att han först hade ångrat sig och inte tänkte följa med. När han var klar satt alla tysta. Vad tänker de om mig nu? Jag tänkte faktiskt svika, fast i slutändan kunde jag inte låta dem åka utan mig.

Jonatan var den som först bröt tystnaden.

”Thomas och jag förstod att du var på väg att ångra dig.”

Han tvekade lite innan han fortsatte.

”Du är inte samma kille när du är med Karin. Jag ringde dig för att sätta lite fart på saker och ting.”

Daniel såg först helt oförstående ut, sedan blev han arg.

”Ni ringde hem i syfte att få igång ett gräl mellan mig och Karin? Hade ni inte ringt så hade jag antagligen inte kommit hit!”

Daniel reste sig upp men sjönk ner igen, det där sista var han egentligen inte så säker på.

Han kände sig plötsligt väldigt trött. Så gott som alla nätter, sedan kaptenen blev gisslan, hemsöktes han av mardrömmar, när hade han sist sovit ordentligt? Återigen såg han ner på sina omaka skor.

”Jag tänkte faktiskt inte komma.”

Thomas lutade sig fram, motvilligt mötte Daniel hans allvarliga blick.

”Men du kom. Det är det som räknas.”

Thomas såg bestämt på honom.

”Och vi behöver dig. Bravo är inte Bravo utan dig.”

Daniel betraktade sina polare, Thomas, Jonatan, Simon och Kasper. De hade räddat livet på honom flera gånger.

Jag tror de har ”räddat livet” på mig ännu en gång. De och Micke såg det jag inte ville se. Karin älskade bara sig själv. Jag fanns där för hennes skull, hon fanns aldrig där för mig. Till slut hade även jag insett det, Thomas och Jonatan satte bara fart på händelseförloppet. Daniel gned blåmärket på kinden, hans polare iakttog honom spänt. Han grinade lite.

”Det är ok grabbar. Fast Karin har en bra hård höger, ni behövde inte sätta så mycket fart på henne!”

Alla kring bordet slappnade av och log åt hans skämt.

Daniel gav Thomas och Jonatan en fundersam blick.

”Ni ringde även Göran?”

Han fick en bekräftande blick från Thomas.

”Han vägrade prata med mig. Hans morsa påstod att han inte var hemma, men jag hörde Görans röst i bakgrunden.”

Nu var det Thomas tur att tveka, han gav Jonatan ett snabbt ögonkast och fick en nick tillbaka.

”Göran vågar inte följa med, det är vad jag och Jonatan tror. Han vågar inte för att han är rädd. Han fixade det nere i Bosnien med FN i ryggen. Men åka ner på egen hand, rakt in i kriget utan FN: s väldiga stöd, det fixar han inte. Göran vet vad som väntar oss därnere och det skrämmer honom.”

Ingen sade emot honom och en efter en sjönk de ner i fåtöljerna. Utom Kasper, den vanligtvis så lugne, han drämde en tung näve i bordet så tallrikar och glas hoppade.

”Fan ta Göran! Jag är också rädd men åker för att jag måste. Vi åker allihop för att det är det enda rätta att göra! ”

”Så är det, sade Thomas, men det enda som skrämmer mig är vad som kan hända kaptenens fru.”

”Vi behöver inte oroa oss för jokern i leken riktigt än, inflikade Jonatan. Apropå det, vad sägs om en runda Skitgubbe?”   

Flygplatsens alla exklusiva modebutiker lockade med sina varor. Men varken Marco eller Maria såg dem. De gick genom den moderna, luftiga hallen, djupt inbegripna i ett samtal.

Ett samtal om Marcos mamma Isabella.

Marco hade berättat om alla tjejer som mamman skrämt iväg. Nu stannade han upp och viftade uppgivet med armarna.

”Så nu vet du hur det är. Och du såg ju hur hon blev, när jag hejade på dig!”

Maria tog tag i Marcos arm, han viftade farligt nära en monter med små spröda kristallfigurer. De började gå igen och Maria funderade lite. Kanske kunde hon hjälpa Marco.

”Din mamma är rädd.”

Marco stannade bestört upp. En äldre herre gick rakt in i honom men Marco märkte det inte. Han började protestera men Maria höjde handen.

”Lyssna på mig först. Din mamma är rädd. Rädd för att du ska träffa en tjej, kvinna som är grym. En grym kvinna som tar hennes sons hjärta och sedan slänger det till marken och trampar på det. Därför är Isabella rädd. Du har en mamma som älskar dig väldigt mycket. Var glad för det!”

Han gav henne sin vädjande hundvalpsblick

”Men vad ska jag göra då. Inte träffa några tjejer! Du vet, jag älskar mamma Isabella, men att aldrig mer träffa tjejer…”

Nu såg han så uppgiven ut att Maria fick lust att klappa honom på huvudet, precis som hon gjorde för att lugna sin lilla schäfertik hemma i Hagshult. Hon behärskade sig dock.

”Du behöver inte sluta träffa tjejer. Ta bara inte hem dem.”

”Gör så här. Lugna din mamma. Förklara för henne att du träffar tjejer, men den dagen när du blir allvarligt kär, den dagen tar du tjejen med hem till mamma. Säg till Isabella, att när du är allvarligt kär så vill du veta vad hon, din mamma tycker om tjejen. Och vet du vad Marco, om en tjej blir skrämd av din fantastiska släkt, så är hon inget att satsa på.”

Marco stirrade med beundran på henne. Helt plötsligt fick hon stor en kram.

”Du är så klok, Maria. Jag visste att det var rätt att fråga dig.”

Maria lyftes upp, hon kände hur klackarna dinglade några centimeter över marken. Marco slutade kramas och Maria fick markkontakt igen. Han tog hennes arm och började gå tillbaka till loungen.

”Det är ju synd att du redan är upptagen, mamma skulle ha gillat dig. Och du skulle inte bli iväg skrämd. Dessutom gillar du italiensk mat!”

Nu tvärstannade Marco igen och höll på att bli påkörd av en elbil som kryssade fram i folkvimlet.

”Har du kanske en syster?”

Maria gav honom en road nick. Marco började upphetsat gå framåt igen och han viftade ivrigt med armen.

”När det här är över, så kanske jag kan få träffa henne?”

”Det kan du, men hon har redan en sambo!”

Han stannade återigen upp. Ingen gick längre in i honom.

Folk lär sig snabbt.

De stod utanför loungen och nu såg han lite snopen ut.

”Jag borde egentligen inte bli förvånad. Vet du, kaptenen, Johan, har tur som har dig! Hur många kvinnor skulle våga göra det du gör just nu?”

Han väntade sig tydligen inget svar, för nu drog han med sig henne in i loungen tillbaka till de andra. Maria blev plötsligt dyster.

Det är mer med dig, Marco Conti, än vad som syns på utsidan.

Men vad för sorts kvinna är jag? Sju unga män tar jag med, långt bort från deras mammor, flickvänner och familjer.

Marco gick och satte sig men Maria saktade in stegen.

Är jag en grym kvinna?

Om deras mammor visste, skulle de någonsin förlåta mig?

Hon såg dem sitta där i loungens sköna fåtöljer och soffor. Maria stannade upp.

De är så unga!

Hon såg killarna hälsa på Marco. De verkade fråga honom något och han pekade på henne. Huvuden vreds åt hennes håll, Maria viftade mot toaletterna och gick snabbt ditåt.

De får inte se mig sådan här.

Damtoaletten var välsignat tom. Hon gick snabbt till ett handfat och spolade kallt vatten på händerna sedan mötte hon sin egen blick i spegeln.

Det var en förgråten blick. Hon suckade och tog en papperservett att torka ögonen med.

Jag får nog stanna på damtoaletten en stund, de får inte se mig sådan här!

Maria hörde ljudet från klapprande klackar. Ut från en av toaletterna kom en kvinna i kjol och blus som såg exklusiva ut och hade ett par otroligt snygga pumps på fötterna. Hon kom fram och tvättade sina händer, sedan plockade hon upp en packe våtservetter och gav Maria den.

”Här, ta emot, man blir så röd av vanliga papperservetter.”

Maria tog tacksamt emot, bröt förpackningen, tog ut en servett och torkade sig försiktigt kring ögonen. Den var sval och luktade gott. Kvinnan som kunde vara i slutet av trettioårsåldern, lutade sig mot handfatet.

”Om en kvinna gråter på toaletten, så handlar det med största sannolikhet om kärleksbekymmer.”

Maria mötte kvinnans blick i spegeln och nickade.

Det kan man kalla det.

 ”Jag undrade just vad för sorts kvinna jag är, god eller grym.”

Maria fick ett leende.

”Tro mig, du är god! Bara att du funderar över det är bevis nog. Grymma, onda människor funderar aldrig om de är goda eller onda. Dessutom skulle jag aldrig ge bort några våtservetter till en ond kvinna!”

Maria log lite grand tillbaka och inspekterade sig noga i spegeln.

Hon var röd om näsan

”Här ta lite, det trollar bort röda näsor i ett nafs.”

En elegant puderdosa lades på handfatet framför henne. Maria tog lite puder och kvinnan mönstrade henne.

”Nu kan du lugnt gå ut igen. Ögon och näsa ser inte det minsta röda ut.”

Hennes blick föll på Marias stövlar.

”Snygga stövlar, de skulle min man gilla. Var har du köpt dem?”

Maria log lite.

”Säger du i så fall var du har köpt dina pumps?” Kvinnan tittade ner på sina egna eleganta ben och log hon också.

Maria fick veta att hon hette Lena och var med sin man på en affärsresa till Irland. Skorna var inköpta i Paris och Maria kände att som krukmakare kunde hon bara drömma om sådana skoinköp.

”Min man väntar på mig. Han tycker alltid att jag tar sådan lång tid på mig när jag går på toaletten och undrar alltid vad jag håller på med härinne! Jag har sagt honom att damtoaletten är en etablerad social, institution. Vi köar, fixar till oss och pratar. Oftast är det män vi diskuterar för här inne kan de inget höra. Mäns toalettbesök tar en minut, de lokaliserar pissoaren, pinkar, tvättar händerna och går ut. Sedan står de och väntar på oss.”

Maria mådde bättre, denna Lena hade ett sätt som fick vem som helst glad. De bägge kvinnorna följdes åt ut ur toaletten. En bit bort satt Anton och Thomas och väntade. Resten av Bravogänget var borta. Båda reste sig upp när de såg Maria. Hennes kvinnliga sällskap synade bägge killarna noga och Maria kunde inte låta bli att dra på munnen.

Hon ser ut som en kapten som inspekterar de nya rekryterna!

Lena vände ryggen till Anton och Thomas. Uttrycket i hennes ansikte var halvt roat och halvt allvarligt.

”Milde tid, jag kan förstå om du behövde pusta ut på toaletten ett tag! Jag vet ju inte med vem du har bekymmer, men den mörke, Romeo, han bekymrar mig inte. Det enda bekymret du kan ha med honom är att hålla andra kvinnor borta! Den ljuse däremot är bekymmer hela han. Där måste du ha is i magen! ”

Maria fick en uppmuntrande klapp på armen sedan försvann kvinnan bort till en välklädd affärsman som menande såg på sin klocka. Lena gav henne en vinkning innan paret lämnade lokalen.

Hon har helt rätt om de där båda. Men tack och lov är varken Romeo eller isige Thomas mitt bekymmer!

Anton och Thomas såg på varandra sedan skakade bara Thomas lätt på huvudet. Tio minuter tidigare hade de alla sett Maria stå och stirra på dem och sedan rusa in på toaletten.

Då var hon helt klart upprörd men nu var hon på gott humör.

Maria kom fram till dem.

”Har de andra gått till gaten?”

Anton nickade bekräftande.

”Vad sa kvinnan till dig? När hon tittade, kändes det som jag stod uppställd utan rätt utrustning och löjtnanten hade kommit på mig!”

Maria gjorde ett tecken med fingrarna, tumme, pek- och långfinger ihop och såg retsamt på dem.

Senare.

Nu log Thomas.

”Med utpressning kommer du ingen vart.”

Maria skrattade igen, hon kände sig förtröstansfull.

Det kommer att gå bra.

Resten av resan till Milano blir lugn!

Väntsalen till Kastrups gate 7B var halvfull, men Milano-Malpensaplanet skulle nog bli fullsatt för det droppade in folk hela tiden. Niklas Green gick och tog en kvällstidning och med den i handen ställde han sig nära den stängda dörren till gaten.

En man stod redan där och han sköt ut sin portfölj lite med foten. Niklas förstod vinken.

Du vill ombord först. Vi får väl se.

Var det något han tyckte illa om så var det att stå i kö. Folk krånglade alltid till det. När dörren till gaten öppnades så skulle alla visa sitt pass och boardingcard.

Punkt slut.

Men folk verkade inte fatta det.

Idioter, de stoppar det i portföljen eller i någon ficka, sedan glömmer de bort var de lagt det.

Niklas Green såg alltid till att vara först ombord, för det var alltid samma visa inne i flygplanet. Folk krånglade med sina väskor och ytterkläder. Att kanske hundra personer stod i kö och väntade på att få komma till sin plats verkade inte ha gått in i huvudet på dem. Så fort det skrapade i mikrofonen var alltid Niklas och en handfull män på väg. Innan flygpersonalen ens hade hunnit säga ”Mina damer och herrar” så var de på plats framför dörren.

Niklas reste mycket i sitt jobb, mest i Europa men även till länder som Saudi, Oman, Sydafrika och Nya Zeeland. Han var alltid först på planet och först av.

Diskret synade han portföljen som skjutits fram för att stoppa honom. Portföljens ägare reste mycket med SAS, han hade deras guldkort.

Så du tror du ska gå ombord först?

Gubbe lilla, du är chanslös.

Kaptenens fru satt bredvid honom. Alla i väntrummet såg en slank, elegant kvinna som läste en tidning med de långa benen i kors. Då och då fingrade hon på kaptenens ringar som hon bar i en kedja runt halsen.

För ett kort ögonblick såg Tomas en sönderskjuten kropp i stolen bredvid hans, han kunde känna lukten av död och förruttnelse och hennes blåa ögon stirrade stelt ut i ingenting.

Bosnien och Laszlo väntar. Vad som helst kan hända, vad som helst kommer att hända.

Han visste var han hade grabbarna, de var duktiga soldater och skickliga inom sina speciella områden.

Men Maria är ett okänt kort.

Fast ingen vanlig brud, frita kaptenen, de hade alla tänkt tanken. Men hon, hon gick längre. Hon sökte upp oss och hade redan bokat biljetter, hotellrum och bil. Sedan erbjöd hon oss att följa med.

Hon är absolut inte vanlig.

Men Maria har aldrig varit i Bosnien. Klarar hon det?

Fundersamt synade han Anton mittemot som mötte hans blick.

Något har hänt med Anton.

Ända sedan i somras har han varit annorlunda och efter mötet med Maria i Revingehed, förändrades han igen.

Anton betraktade Maria och sedan gav han Thomas ett diskret tecken.

Jag skyddar.

Anton var kaptenens livvakt, prickskytt, i Bosnien.

Nu är han Marias.

Thomas kände sig mer lugn nu, för Marias skull.

Bättre skydd än Anton finns inte.

Givetvis stod han först.

Han hade hört den mikrofonen knäppas på så många gånger. Hans medtävlare stod nu som en surmulen tvåa i kön. Därefter kom hela ”campinggänget” med Maria Stenbäck.

Resten av affärsmännen och alla andra som skulle ombord fick vackert ställa sig bakom dem. Nog är killarna soldater alltid, jag har aldrig sett en snabbare uppställning.

Effektiva också, alla papper framme.

Maria Stenbäck hade en av killarna snabbt fått med sig och sedan tagit plats i mitten av gänget med unga killar.

Var har jag hört det namnet, det har något med soldater att göra!

Niklas Green skyndade sig ombord, fick sin ytterrock hängd på galge, lade upp portföljen på hyllan och tog sin plats i Business Class. Teamet ombord hälsade igenkännande på honom, särskilt pursern, Gottfried Larsen. Han knäppte fast säkerhetsbältet och började som vanligt veckla ut sin tidning, sedan hejdade han sig. I vanliga fall ignorerade Niklas allt som hände under boarding, men inte idag.

Istället iakttog han intresserat de som kom ombord efter honom. ”Soldaterna” var snabbt på plats i Business Class, Maria likaså. En av dem plockade fram en sliten kortlek och snart var ett kortspel igång.

Niklas började läsa sin tidning.

Ironiskt nog har jag haft svaret på min fråga hopvikt under armen!

I en liten notis på utrikessidorna sida kunde han läsa:

”Inget nytt om FN-svensken Johan Stenbäck!”

Inne i artikeln nämnde de Johan Stenbäcks fru. Tidningen hade försökt nå henne men hon gav inga interjuver.

Johan Stenbäcks fru heter Maria…

SAS-purser Gottfrid Larsen var i sjunde himlen.

Med lätta steg rullade han fram vagnen med förfriskningar och småsjöng på en gammal svensk slagdänga. Hans stora passion i livet var femtiotalskomedier med Hasse Ekman och Sickan Karlsson i huvudrollerna. Favoritfilmen var ”Med flyg till sjunde himlen” från 1956. När Gottfrid gnolade på signaturmelodin till filmen, då var han lycklig.

Idag är jag i sjunde himlen!

Han fick ett roat ögonkast av sin danska jobbarkompis Sanne.

”Berätta nu Gottfrid, vem är det av våra passagerare som du har blivit förtjust i?”

Sanne kollade att allt fanns med på vagnen och fyllde på med extra nötpåsar.

”Förresten, behövs det mer Coca-cola? Vi har ovanligt unga passagerare i affärsklass.” Gottfrid slutade sjunga och såg istället upphetsat på henne.

”Men snälla Sanne, har du inte sett honom, den unge Hasse Ekman som sitter där ute? Jag blev helt perplex när han kom ombord, som jag stirrade! Den här unge mannen är Hasse Ekman upp i dagen! Förutom håret, det är synd och skam att det är så kort, men jag kan svära på att det säkert är lika blont och lockigt som Hasse Ekmans när det är utvuxet! En ung kopia av Hasse Ekman sitter därute, så snälla Sanne, jag tar hans sida idag. Han förtjänar min fulla uppmärksamhet!”

Sanne såg hur Gottfrid energiskt sträckte på sig, men inte ens då blev han särskilt lång. Gottfrid var kort och rund.

Kinderna var runda och han hade små runda, blonda lockar över hela sitt runda huvud.

Han ser ut som en av Michelangelos keruber, det fattas bara en lång, snövit tygbit lindad kring honom.

Ivrigt drog han ut vagnen i Business Class och Sanne kom efter med lugnare steg.

Hon och några andra jobbarkompisar hade en gång varit hembjudna till Gottfrid och hans sambo Lars. Lägenheten i Oslo centrum var en ren nostalgitripp till femtiotalet och i ett av rummen fanns Gottfrids samling med Hasse Ekman och Sickan Karlsson saker. Det var filmplanscher, tidningsurklipp, alla filmer med paret, skivor och annan kuriosa. Hela kvällen hade Gottfrid spelat skivor från femtiotalet, på en grammofon som givetvis var från femtiotalet den också.

Lars och Gottfrid var två av de snällaste människor som Sanna kände, men de levde i en helt egen värld.

Nu nästan studsade Gottfrid fram, som en rund liten gummiboll. Sanne skakade bekymrat på huvudet.

Om han blir mer upphetsad så kommer glasögonen att imma igen!  Tänk om han spiller Cola på den unge Hasse Ekman, Gottfrid skulle aldrig förlåta sig själv.

Hon och en uppspelt Gottfrid började servera passagerarna i affärsklass.

I natt hade hon återigen drömt samma dröm om Johan.

I drömmen stod han inuti en manshög ring av eld och sade något, men dånet och rytandet från eldsflammorna var för högt. Hon kunde inte ta sig igenom eldslågorna och Johan bara höjde sin hand, som om han tog farväl.

Jag är rädd för Johans skull.

Fast nu är jag inte ensam längre och utan dem klarar jag det inte. Det är den nakna sanningen, utan dem klarar jag det inte.

Men nu är jag rädd även för deras skull.

Maria sänkte axlarna och satte sig tillrätta i stolen.

Jag måste koppla av, just nu kan jag inget göra. Bravogänget tar det lugnt. Det märks att de är utbildade av Johan. Han planerar noga, förbereder det som kan förberedas och ser till att all utrustning är i ordning, sedan kopplar han av eftersom inget mer kan göras, än att vänta.

”Att vara spänd i förtid är slöseri med krafter, jag har sett alltför många bränna sitt krut i förväg. Spar på krutet Maria.”

Under Karlbergstiden, när Johan utbildade sig till löjtnant blev han starkt ifrågasatt för just sin förmåga att kunna koppla av.

Han var för avspänd, skämtsam. En del kurskamrater och lärare uppfattade honom som oseriös. De fick snabbt lära sig hur fel de hade. Det var Johan och några likasinnade som stod pall under tidspressade övningar, som oftast genomfördes när eleverna hade fått dåligt med sömn och mat. För Johan gick det bra men Johans belackare tappade ork och kontroll, de klarade inte av sina uppgifter.

Sämst gick det för de svenska garnisonernas stolthet, de vältränade idrottarna.

De hade Johan inte mycket till övers för.

Det var de som fick träna på arbetstid eftersom medaljer i orientering såg bra ut, regementet hade något att stoltsera med. Idrottsofficerarna var absolut tvungna att äta och sova på regelbundna tider, fick de inte det bröt de fullständigt ihop.

”Det blir inga riktiga officerare av torrbollar och medaljpresterande idrottare.”

Maria såg sin man framför sig och log, hans nonchalanta uppsyn var ärftlig.

En av hans morbröder skulle som artonåring ta sitt körkort, han gjorde en perfekt uppkörning men fick inget körkort för körskolläraren tyckte han såg för nonchalant ut när han körde bil! Maria hade sett kort från den tiden, morbrodern var en kopia av James Dean.

I skinnjacka med brylkräm i håret och händerna djupt nedkörda i fickorna.

En tanke slog henne, hon sneglade på Thomas i sätet bredvid. Naturligtvis såg han hennes frågande blick.

”Vad är det?”

Thomas så lik Johan, inte bara till utseendet.

Maria gick rakt på sak.

”Hur gick det för dig när du hade din första uppkörning för bil?”

Thomas höjde bara lite på ena ögonbrynet.

”Det gick bra, jag fick min lapp.”

Maria fortsatte.

”Du körde upp för en kvinna, inte sant?”

Thomas gav henne en bekräftande nick men han sa inte mer.

Det förklarar väl saken, Johan hade också en kvinnlig inspektör.

”Du är inte särskilt nyfiken av dig Thomas. Vill du inte veta varför jag undrar?”

Thomas drog på munnen.

”Nyfikenhet är Jonatans specialitet, inte min, och vill du förklara, så vill du.”

Maria berättade om Johans nonchalanta morbror, Thomas flinade.

”Nu vet jag vad du tycker om mig, nonchalant, tack så mycket Maria.”

Maria log.

”Jag tycker du är lik Johan, det är vad jag tycker.”

Hon tänkte på sitt samtal med sin svärmor ett halvår tidigare.

”Du råkar inte vara adopterad?”

Thomas förändrades med ens.

Leendet försvann, ögonen blev iskalla och ansiktet fick ett stenhårt uttryck. Han lutade sig bort från henne och såg ut genom flygplanets fönster. Det var knappt hon hörde de lågmälda orden.

”Om det ändå var så väl.”

Snopen över att ha blivit avfärdad satt Maria och funderade över vad Johan hade sagt om Thomas familj.

Föräldrarna var diplomater och hade ett hus på Lidingö i Stockholm. Så var det. Men jag visste inte att hans familj var minerat område.

Kanske får jag veta mer en dag.

Thomas dysterhet spred sig till henne.

Om jag lyckas hålla mig vid liv så länge.

Thomas och Anton på varsin sida om Maria fick vänta ganska länge på sina öl eftersom Jonatan i raden framför hade purserns fulla uppmärksamhet. På namnskylten på hans marinblå kavaj stod det Gottfrid Larsen och han var minsann inte dyster. Den lille mannen sken som en sol och mest strålade han mot Jonatan.

Maria kände sig gladare, Gottfrids goda humör var smittsamt. Han pysslade om Jonatan en lång stund innan hans kvinnliga arbetskamrat harklade menande. Pursern tittade lite besviket på henne, innan han vände sig till Jonatan igen.

”Unge man behöver du något mer, så tryck bara på den lilla knappen så kommer jag ilande!” Något motsträvigt började han servera de andra passagerarna. Anton och Thomas fick sina öl, Maria sin jos. Efter en stund knackade Maria Jonatan lätt på huvudet, han reste sig lite och kikade bakåt på dem. Maria log.

”Jonatan, jag tror du har en beundrare. Har du träffat pursern, Gottfrid Larsen förut? Han verkade så familjär med dig.”

Jonatans ögon smalnade misstänksamt.

”Du ser ut som om du planerar något.”

Maria log oskyldigt mot honom och höjde sitt jos glas i en skål men Jonatan skålade inte tillbaka utan hon fick en sista misstänksam blick innan han återgick till kortspelet med Kasper och Simon.

Anton satte ner sin öl och försökte sträcka ut benen. Det var bättre benutrymme i affärsklass men inte tillräckligt för Anton och Daniel som var de längsta i Bravo.

”Platta till honom lite, Jonatan kan bli så självgod ibland.”

Anton gav henne ett varmt leende.

Romeo, nog är du en Romeo alltid.

Maria log tillbaka. När Anton log mot henne försvann alla bekymmer.

Det var svårt att föreställa sig att han var Johans prickskytt i Bosnien. Prickskytten gick alltid två meter bakom plutonchefen, med vapnet, Psg 90 väl synligt. Prickskytten hade två uppgifter enligt hennes man, skydda befälet och inge respekt.

”Ett gevär med kikarsikte är respekt i Bosnien. Det är viktigt att inge respekt, annars kan saker och ting snabbt bli besvärliga.”

Och då menade han inte besvärligt som i bråk, utan besvärligt som i beskjuten och bombarderad, besvärligt som i Bosnien.

Gottfrid kom förbi igen och fyllde på glas, även denna gång dröjde han sig kvar hos Jonatan. Simon och Kasper med sina tomma ölglas fick vänta länge på sin tur. Maria bestämde sig för att ta reda på varför pursern månade så om Jonatan.

Toaletten var upptagen så Maria gick dit och ställde sig utanför i en egen liten kö. Gottfrid och den andra flygvärdinnan höll på att plocka fram mat. Maria sniffade lite i luften. Hon var faktiskt hungrig.

”Det luktar gott, vad får vi?”

Pursern med sitt kerubiska ansikte log glatt.

”Idag bjuder vi på en liten rösti till förrätt, sedan lammkotlett med rostade ugnsgrönsaker och som efterrätt honungsslungad fruktsallad.”

Maria gav honom en nyfiken blick.

”Känner du Jonatan sedan tidigare?”

Först såg Gottfrid ut som ett frågetecken, sedan log han med hela ansiktet.

”Så han heter Jonatan, den unge mannen! Hörde du det Sanne, han heter Jonatan!”

Sanne log, men såg lite uppgiven ut, Gottfrid hade nu helt glömt bort all mat utan studsade nu fram och drog med sig Maria en bit in i gången.

”Snälla berätta lite om honom, du förstår han är så lik en av mina största filmidoler, Hasse Ekman!”

Maria fick tänka efter lite, sedan mindes hon.

”Menar du Hasse Ekman som har spelat med i filmer med Sickan Karlsson?”

Gottfrid nickade ivrigt och såg lycklig ut. Maria fortsatte.

”Min farmor älskade de filmerna, när jag var liten brukade vi sjunga med när de gick på tv. Hon missade inte en film.”

Maria skrattade till.

”Du har rätt, Jonatan är rätt lik honom, det är bara håret som är fel.”

Gottfrid som hade börjat gnola på en av farmors älsklingsmelodier slutade nu tvärt. Han satte händerna i sidan och såg bestämt på Maria.

”Varför har han denna hemska frisyr, varför har han skalat av sig håret?”

Maria förklarade att frisyren var av praktiska skäl och berättade om den stackars soldaten som behövde vila upp sig, samt delgav Gottfrid en del detaljer om Jonatan, hans favoritdrycker med mera. Hon gav också Gottfrid ett löfte.

Ett löfte som skulle infrias så snart planet hade landat.

Ett löfte som Jonatan troligtvis skulle ogilla.

När Maria kom tillbaka till sin plats fick hon fönsterplatsen av Anton. Han lämnade platsen emellan dem tom och satte sig ytterst.

Anton var den rätte att fråga.

”Säg mig Anton, hur såg Jonatans hår ut innan han snaggade det? ”

Anton lutade sig mot henne.

”Vad planerar du nu? Jag får väl snart veta antar jag. Hans hår? Ja, säg det, jag vet faktiskt inte, som nu fast längre.

 ”Kan man säga att det var blont och lite lockigt? Sluta flina Anton, det här behöver jag få reda på.”

Anton fortsatte flina och gav Gottfrid en blick som nu under stor procedur serverade Jonatan hans mat. Ännu en gång fick Sanne skynda på pursern. Anton fällde ner sitt bord framför sig och sänkte rösten.

”Det kan man väl säga. Varför är du plötsligt så intresserad av Jonatans hår?”

Maria sänkte också rösten, hon lutade sig konspiratoriskt mot Anton.

”Det är inte jag som vill veta utan Gottfrid, vår purser.”

Hon avbröt sig, Gottfrid kom med maten. Han såg frågande på henne och Maria nickade.

”Anton här säger att det är blont och smålockigt.”

Gottfrid slog ihop sina runda små händer.

”Oh, tack Maria och Anton, tänk när jag berättar det här för Lars! Och glöm inte bort ditt lilla löfte. Jag är redo så fort vi har landat.”

Gottfrid blinkade och gick vidare. Anton tog sin mat och flyttade in ett steg.

”Vem katten är Lars? Berätta nu.”

Han började hugga in på maten och Maria gav honom alla detaljer. Även vad hon hade lovat.

”Och då behöver jag din hjälp, Anton, du får stoppa Jonatan om han försöker smita.”  

Anton, som nu var klar med lammkotletterna lovade hjälpa till. Han hällde frikostigt med grädde på sin fruktsallad.

”Fast jag tror inte du behöver någon hjälp, Du och Gottfrid klarar er bra i alla fall. Vilket team! Gottfrid, purser och bög från Oslo och Maria, krukmakare från Småland, Jonatan har inte en chans! Det är nästan så jag tycker synd om honom.”

Maria åt upp sin mat och sedan efter kaffet så somnade hon.

Sömnlösa nätter, mardrömmar och oron över resan tog ut sin rätt. Inga mardrömmar störde hennes sömn den här gången, lugnt och fridfullt sov hon medan flygplanet förde dem söderut.

Anton lade ner sin tidning och betraktade den sovande kvinnan vid fönstret.

Allihop i Bravo gillar henne mer och mer för hon har en stil och en charm utöver det vanliga.

Men nu såg hon värnlös ut som en liten flicka med huvudet lutat mot väggen och handen instoppad under kinden.

Hon är viktig och det är min uppgift att skydda henne, hela vägen ända fram till kaptenen. Och Laszlo...

Anton hade ett alldeles särskilt minne från Bosnien.

Han plockade upp kortet ur plånboken. Det var litet, nött och suddigt. Fotot var på honom och en äldre kvinna, ungefär lika gammal som hans mamma. Hon höll i ett fat med plommonbullar, han höll henne om axlarna och bägge log in i kameran.

Så ofta vi åkte igenom hennes by och alltid kom hon med något att äta och dricka till mig. De andra bjöd hon också men jag fick först, hon brukade stryka mig över armen, och nypa mig i kinden. Hela tiden pratade hon med mig och jag förstod inte ett ord. Marco kallade henne för min bosniska mamma. Han sa att hon lät som en mor som ojade sig över sin son, att jag åt för lite, sov för lite och skulle vara försiktig.

Armina, så hette hon, min bosniska mamma.

Antons hand kramade hårt om fotografiet. Det ljusa minnet av Armina hade en mörk sida.

En tidig sommarmorgon fann jag hennes kropp. Hon hade flytt längst in i sitt hus och krupit ihop i sin säng. Där hade någon skjutit ihjäl henne. I byns alla hus fann vi döda bybor. En del kvinnor var svårt misshandlade, våldtagna och sedan skjutna. Och där i en gammal mans hus, fanns ett namn skrivet på golvet. Sex bokstäver långt, skrivet i blod.

Anton rös till.

Laszlo och hans band hålls skyldiga av FN för den massakern och jag håller dem skyldiga för mord på byns alla barn, kvinnor, män och för mordet på Armina!

Anton tog ett djupt andetag och greppet om det lilla fotot lossnade. Försiktigt stoppade han ner det i plånboken. Nu äntligen visste han vad som var meningen med hans liv, något som han grubblat på ända sedan i somras, då han var hemma på leave och allt förändrades. Maria Stenbäck, Johan Stenbäcks fru hade gett honom svaret.

Thomas undrar vad som skett med mig, tids nog får han veta.

Det får de allihop.

Yrvaket såg hon sig omkring.

Hennes stol var i viloläge och hon hade fått en kudde och en filt. Någon hade dragit av henne stövlarna och stoppat in filten under fötterna. Under ett sömnigt ögonblick trodde hon att det var Johan, men så mindes hon var hon var någonstans. Jonatans huvud höjdes över stolsryggen i raden framför.

”Har Törnrosa vaknat nu? Anton har hyssjat på oss hela tiden, vi fick absolut inte störa lilla Törnrosas skönhetssömn!”

Simon kikade också ner på henne där hon låg med huvudet på kudden och filten väl omstoppad. Han såg betydligt snällare på henne.

”Hej Maria, bry dig inte om Jonatan, han är rätt irriterad just nu. Du vaknar precis lagom, vi ska landa om en halvtimme.”

Maria satte sig upp och började krångla på sig sina långa stövlar. Jonatan iakttog henne intresserat.

”Det är inte första gången jag säger det och inte sista gången heller, men tack gud för att jag inte föddes till kvinna!”

Jonatan gav Anton som kom tillbaka till sin plats en sned blick.

”Och här kommer hönsmamman ilande så fort kycklingen piper lite.”

Anton bara log och satte sig ned.

”Jag är inte den enda hönsmamman med en liten kyckling ombord. Pip inte för högt, Jonatan, för då kommer Gottfrid.”

Jonatan muttrade något och försvann men Simon såg frågande på Maria.

”Är det du Maria, som har satt sådan fart på den där Gottfriden? Jonatan har också fått täcke och kudde. Dessutom har han fått frukt och vatten samt flera koppar örtte. Jonatan har verkligen fått bra service, fast själv är han missnöjd. Jag förstår inte det, örtte med honung som är såå gott.”

Simon sneglade på Jonatan för återigen kunde man höra ett missnöjt muttrande.

”Hoppsan, vilken miss, Jonatan avskyr te. Stackars Gottfrid som vill så väl.”

Maria fick ett sting av dåligt samvete. Hon tyckte om Gottfrid, även om hon retades med Jonatan så ville hon inte att Gottfrid skulle drabbas.

”Han har väl varit snäll mot Gottfrid?”

Simon lugnade henne snabbt.

”Vi har alla varit snälla mot Gottfrid och Jonatan har druckit upp sitt stärkande te, så snälla Maria berätta nu.”

Simon såg nyfiket, vädjande på henne men Maria skakade på huvudet.

”Vi har finalen kvar Simon, så var beredd, Jonatan får inte smita.”

Planet hade landat och Gottfrid fanns inte ombord.

Han stod vid flygplanstrappans fot och väntade med en kamera i handen och ett uppspänt, svart paraply i den andra. Det småduggade ute, värmen gjorde att vattenånga virvlade kring fötterna på Gottfrid.

Mary Poppins i norsk bögskepnad väntar på mig!

Men Jonatan lät sig snällt bli fotograferad, det var lugnast så.

Varför kallar Gottfrid mig för en ung Hasse Ekman? Jag har aldrig hört talas om honom.

Men Maria har väl en förklaring.

De klev alla ombord på den väntande bussen och den startade med ett ryck och körde dem till ankomsthallen medan Maria gav det intresserade Bravogänget alla detaljer om Gottfrid och Hasse Ekman.

Jonatan stönade.

Världen är upp och nedvänd, det är ju jag som har roligt åt alla de andra…

Då ringde en inre varningsklocka och han såg sig om i den fullsatta bussen och fick syn på Marias beundrare, den svenske affärsmannen.

Längst bak i bussen stod Niklas Green.

Nu visste han vem Maria var. Dessutom var han nästan säker på vilka killarna omkring henne var.

Johan Stenbäcks soldater.

En av dem höjde sin blick och fick syn på Niklas. Niklas skyndade sig att titta bort, han hade stirrat.

Jag undrar vad Expressens reporter skulle säga om det här speciella gänget. Visst skrattar de och skämtar, men det är inga vanliga unga killar. De är alldeles för professionella, som legosoldater. Och vad är det för särskild camping hon ska ut på?

Bussen stannade.

Niklas var först av men han såg det skarpa ögonkastet han fick, av samme kille som kommit på honom med att stirra. Snabbt skyndade sig affärsmannen in på Malpensa-flygplats.

Han rös till, men det var nog bara luftkonditioneringen som hade den effekten.

En ung killes blick kan inte vara så skrämmande.  

Bagagebandet gick igång och till hans förvåning var hans bagage först.

SAS hade en speciell märkning av guldmedlemmarnas bagage just för att de skulle slippa vänta länge vid bandet. Men effekten av märkningen blev den motsatta. Han och andra resenärer som reste lika mycket fick för det mesta sina väskor sist.

Belåten tog han sin väska för att gå, men Maria stod plötsligt framför honom.

Hon log men leendet nådde inte ögonen.

Bakom henne stod som en mörk skugga, den unge grabben som alltid verkade vara i hennes närhet och hans gröna ögon var stenhårda.

Niklas såg sig omkring. Utspridda runt om fanns resten av killarna. Hårda ansikten betraktade honom.

Jag är mitt i en folkmassa men ändå omringad.

Maria tog honom lätt i armen och förde honom till en bänk. De satte sig och den grönögde skuggan följde efter men de andra stannade kvar i sina positioner.

Niklas Green försökte slappna av, men det gick dåligt. Han började säga något men Maria avbröt honom.

Hon blickade ut över vimlet av människor.

”Du är mycket intresserad av mig och mitt sällskap, Niklas Green. Nu undrar vi varför?”

Hon såg på honom. Den attraktiva kvinna som han hade hjälpt med väskorna fanns inte längre. Den kvinnan hade varit vänlig och mjuk, Maria Stenbäck som nu satt vänd mot honom såg benhård ut, de blå ögonen var iskalla. Hon sa inget mer, satt bara tyst och väntade avvaktande. Niklas Green suckade.

”Min fru säger alltid att jag är alldeles för vetgirig av mig och för en gångs skull har hon rätt. Du och ditt speciella sällskap väckte mitt intresse, det är sant. Du är Johan Stenbäcks fru, FN-officeren som är försvunnen i Bosnien och killarna som vaktar på mig just nu är hans FN-soldater.”

Soldaten som stod bredvid bänken sade inget men Niklas förstod ändå att han hade gissat rätt. Niklas kände hur spänd Maria blev och tillade skyndsamt.

”Men jag är inte den typen som ringer pressen. Det du gör är din ensak och mina spekulationer behåller jag för mig själv. Så tro på mig nu, vad du än tänker göra Maria, så önskar jag dig lycka till.”

Han såg henne rätt in i ögonen.

”Och jag har en känsla av att du kommer att behöva det.”

Maria satt tyst och mötte hans blick en lång stund sedan gav hon ett tecken. Samtliga killar utom hennes skugga började hämta väskor vid rullbandet, ingen gav dem så mycket som en blick. Niklas kände spänningen släppa inom sig.

Maria reste sig upp och smålog, nu fanns leendet även i ögonen.

”Jag tror dig, Niklas Green.”

Leendet blev sorgset.

”Tack ska du ha, jag behöver nog alla lyckönskningar jag kan få.”

Hon vände sig om och gick, en slank, nordisk kvinna bland alla mörka italienare.

Niklas såg henne aldrig mer igen, utom en gång, i kvällsnyheterna på Tv.

Maria var övertygad, Niklas Green skulle hålla tyst och hon hade inga problem med att övertyga de andra. De godtog hennes åsikt om affärsmannen från Sverige. Den ende som kom med en anmärkning var Daniel.

”Vad hade vi gjort om han hade tänkt ringa tidningarna?”

Daniel såg anklagande ut.

De gick i samlad tropp förutom Jonatan som hade slunkit i förväg.

Maria suckade och såg på Thomas, Anton, Marco, Kasper, och Simon. Thomas nickade lätt, bollen var hennes. Hon visste att Daniel var mycket humanitärt lagd. Enligt Johan ifrågasatte han ofta saker när det var människor inblandade, särskilt civila. Det hade hänt att Bravo Tango lämnat skadade, civila människor, när hela plutonen löpte stor risk att själva stryka med. Daniel tog det mycket hårt och ifrågasatte ofta sådana beslut. Johan hade kommenterat den sidan hos Daniel.

”Man kan alltid resonera med Daniel och det är tur att sådana som han finns. Han ser människorna, inte kroater, serber eller muslimer. Daniel är en god, snäll människa och en effektiv och duktig sjuksköterska men han är inte skapt för några svåra beslut.”

Maria slöt upp bredvid Daniel.

”Vi gör det vi måste göra. Vanliga regler för vanliga människor gäller inte oss längre. Ska vi lyckas måste du godta det, Daniel Ekström.”

Hon såg på honom, en lång, gänglig svensk med typiskt dagen-efter-utseende.

Vad har han råkat ut för egentligen, blåmärket täcker nästan hela kinden?

”Vi ljuger inte om vi inte måste och vi brukar inte mer våld än vad som krävs.”

Daniel stirrade på Maria.

”Vad menar du med våld?”

Han fick en skarp blick tillbaka.

”Vad tror du jag behöver soldater till och en utbildad, krigserfaren sjuksköterska?”

Daniel var förstummad.

Jag har inte trott någonting, jag har bara svepts med.

Men en sak är jag säker på, de behöver mig och jag behöver dem.

Maria upprepade sin fråga.

”Godtar du det, Daniel? Vi gör det vi måste, varken mer eller mindre.”

Daniel såg frågande på henne.

”Men det vi måste göra är alltid öppet för diskussion, eller hur?”

Kaptenens fru log mot honom och hon uttryckte sig som kaptenen skulle ha gjort.

”Det är alltid öppet, Daniel.”

Han kände sig nöjd med hennes svar.

”Jag godtar det.  Men säg mig vad vi skulle ha gjort med Niklas Green i fall han inte hade lovat hålla tyst?”

Han noterade att de andra hade lyssnat mycket uppmärksamt och ingen hade kommit med några invändningar. De var hans vänner men ibland gjorde de honom rädd. Som nu.

”Du är en envis man, Daniel Ekström. Vad vi hade gjort? Vi hade skrämt skiten ur honom, det är vad vi hade gjort. Skrämt Niklas Green, affärsman från Göteborg, till tystnad.”

Maria ökade på stegen och gick nu före med Anton på sin högra sida.

Daniel förstod att diskussionen var över.

Thomas som saktade in på stegen gav Daniel en klapp på axeln.

”Varför oroar du dig i onödan? Niklas Green tänkte aldrig skvallra. Vi behövde inte göra någonting, det skötte Maria. Som du kanske har märkt så är hon bra på att få med sig folk, hon fick ju med sig oss eller hur? Vi kommer att behöva hennes speciella förmåga i Bosnien liksom vi behöver din.”

Precis när Thomas hade pratat klart, dök Jonatan upp framför dem och fick stopp på hela gänget.

”Det är som jag misstänkte, problem väntar oss på andra sidan tullen.”

Han vände sig direkt till Marco och studerade noga hans röda skjorta.

”Den där skjortan syns lång väg.”

Sedan synade han Simon uppifrån och ner.

”Du och Marco är ungefär lika stora.”

Han pekade bort mot en toalett.

”Sätt fart nu grabbar, dags att byta kläder! En hop med Marcos släktingar väntar utanför och en av kvinnorna är mamma Isabella upp i dagen!”

Marco bleknade.

”Hon har ringt min moster i Milano!”

Inga fler ord behövdes, de satte fart.

Maria öppnade sin hotellrumsdörr.

Jag är helt slut! Vilken lång dag det har varit.

Hon slängde en blick över axeln. De andra var på väg till sina rum och den ende som såg trött ut var Daniel. Jonatan hivade förnöjt in sin väska på hotellrummet och klev ut i korridoren igen.

”Det gick ju bra hit eller vad säger ni?”

Maria drog in luft sedan exploderade hon.

”Bra, kallar du det bra? Vi kom överens om att vara obemärkta. Obemärkt som i omärklig, osedd och inte observerad, vilket vi har totalt misslyckats med!”

Thomas kom också ut i korridoren och de andra hejdade sig vid sina dörrar.

Maria blängde på dem och höjde rösten ännu mera.

”Marco med sin mammas avsked och italienska moster som väntade på oss här i Italien, bokmärkesängel-Anton som får varenda kvinna i åldrarna fem till hundra år att vrida på huvudet, sista-minuten-Daniel dyker upp som doktor David Banner och sist men inte minst Thomas och Jonatan som alla tjejer lägger märke till! Jag är ute och reser med en cirkus! De enda två som inte tillhör cirkusclownerna är Kasper och Simon. Ta lärdom av dem!”

Pang!

Maria smällde igen dörren mitt framför näsan på Bravogänget. En tavla på väggen svajade till men innan någon hann röra sig ryckte hon upp dörren igen.

”Gå och lägg er, era pellejönsar, så att jag kan koppla av!”

Dörren slog igen, lika hårt som förra gången och lite längre bort i korridoren skrek en gubbe ”Silencio” åt dem, innan han själv smällde igen sin dörr och fick ännu fler tavlor i korridoren att svaja oroväckande.

Killarna stod en stund och stirrade på Marias stängda dörr, det lät som en stol vräktes omkull inne på hennes rum men sedan blev det tyst.

Daniel och Anton såg häpna ut och Marco ryckte skuldmedvetet på axlarna. Daniel drog en hand genom håret och gav de andra en frågande blick.

”Vem är doktor David Banner?”

Anton såg rådvill ut.

”Kan någon förklara för mig vad hon menade med bokmärkesängel?”

Thomas lutade sig mot hotellkorridorens röda plyschtapet och såg på Jonatan.

”Vadå tjejer? Vi har väl inte flirtat med några brudar?”

Tyst betraktade Jonatan Marias stängda dörr, han såg fundersam ut, sedan ruskade han på sig som en våt hund.

”Äh, glöm det nu, det är något med Maria som jag inte riktigt kan sätta fingret på. En klocka ringer men om vad?”

Simon mumlade något till Kasper och harklade sig sedan högljutt. Han och Kasper såg menande på sina polare.

”Om ni pellejönsar kan upphöra med era pajaskonster för en stund och obemärkta följa med oss på en öl, så kanske vi gemensamt kan klura ut vad hon menade med både det ena och det andra.”

Samtliga tyckte det var en mycket bra idé för efter några bärs innanför västen var alla svar självklara. Även när kvinnor var inblandade.

Hela Bravogänget följdes åt till hissen och Kasper tryckte med belåten min på hissknappen men plötsligt grinade han illa.

En hemsk tanke hade kommit för honom.

”Be en bön grabbar, så det finns annat än blaskig italiensk öl i baren.”

Alla bad intensivt, men den kvällen blev ingen bönhörd.