Kapitel 7 Party

Mannen iakttog honom påfallande lik en vessla som vädrar sitt byte.

Han hade alldeles nyss blivit inslängd i rummet och landat raklång på det nakna stengolvet. Vakterna hade smällt igen dörren efter sig och reglat. Med ett stön hade mannen rest sig upp och sedan beräknande sett sig om i cellen.

Hans ena öga glimmade illvilligt, det andra var igensvullet. Näsan såg också svullen ut, blod droppade från nästippen ner på den beige uniformen och en smal, svart mustasch klamrade sig desperat fast på överläppen.

Han bär inga synliga vapen.

Johan hade inte sett honom förut.

Inte för att han hade sett särskilt mycket de senaste sju dagarna. Han visste att de befann sig i bergen några timmars bilresa från Kosara. Mitt i natten hade Johan kommit till Laszlos läger, som verkade vara ruinerna efter en gammal borg, för silhuetten av ett kärntorn hade avtecknat sig mot natthimlen. Sista biten dit gick de till fots.

Johan spärrades in i ett litet vakttorn. Efter det verkade det som om man hade glömt bort honom. Två gånger om dagen fick han lite mat och vatten och det var alltid samma vakter som kom.

De ser ut som Helan och Halvan, fast inte lustiga, nej inte lustiga alls. Det enda de har gemensamt med komikerparet är att den ena vakten är lång och smal och den andre är kort, tjock och bär mustasch.

En höll dörren och en kom in med maten. Vakterna hade försökt ha sitt roliga med honom. Slagit honom, spottat och fimpat i hans mat.

Men Johan lät dem hållas, han ignorerade alla tilltag, alla sparkar och slag. Han visste att de ville ha en reaktion, de ville att han skulle skrika, gapa och göra motstånd.

De fick ingen underhållning så de slutade.

Jag är för tråkig.

Blåmärkena på kroppen bleknade bort, såren läkte och dagarna gick.

Tydligen hade vakterna fått sina order, för maten kom alltid, en gång på morgonen och en gång på kvällen. Det var inte mycket han fick men det höll honom vid liv. Han tränade lite varje dag fastän han var darrig och svag av hunger.

Nätterna i cellen var kalla och dagarna var heta och utanför vakttornet var det tyst. Ibland hörde han Helan och Halvan prata på serbokroatiska och det var ytters lite han förstod.

Men i natt blev Johan väckt av ljud. Det förut så tysta lägret sjöd av liv. Många människor hade anlänt. Tyvärr låg den gallerförsedda gluggen åt fel håll så det gick inte att se vad som hände där ute.

Nu gjorde eftermiddagssolen det lilla rummet hett och vakttornet hade fått en ny gäst.

Varför är vesslan här?

Det ser ut som han har fått stryk.

Johan satt på sin madrass och observerade mannen noga. Stenväggen kändes skrovlig mot hans nakna rygg. På grund av värmen och dålig tillgång på vatten hade han bara kalsongerna på sig. Kläderna låg i en prydlig hög bredvid madrassen och kängorna stod bredvid med innersulorna urtagna.

”Tyvärr visste jag inte om att jag skulle få en gäst idag, i så fall hade jag klätt mig lite mera lämpligt.”

Mannen gick fram och ryckte i dörren sedan gav han den en ilsken spark.

”Först kom de ondskefulla Helan och Halvan och nu får jag träffa Bosniens egen slemmige Ville Vessla. Vem blir det härnäst, en psykopatisk Pippi Långstrump?”

Johan visste att den dagen hans humor övergav honom, då hade han gett upp hoppet. Då kunde han lika gärna lägga sig ner och dö. Men han ville inte dö.

Hoppet är det sista som överger människan.

Han hoppades så. Att han skulle få se sin fru igen, sina föräldrar och sin bror, alla släktingar och vänner, kollegorna och soldaterna.

Uttrycket i deras ansikten, när jag gick med Laszlo det kommer jag aldrig att glömma!

Jag vägrar ge upp!

Jag ska ta mig igenom det här.

Vesslan ställde sig vid väggen mittemot Johan, sa något och pekade på madrassen som Johan satt på.

Det var allt som fanns i rummet förutom golv, väggar och tak.

Johan rörde inte en min.

Mannen pekade igen på madrassen och med spott stänkande från munnen skrek han ilsket samma ord en gång till.

Johan satt orörlig.

Vill du ha den, så kom och ta den.

Johan var kort och stark, Ville Vessla däremot var lång och rangligt byggd.

Johan noterade att den spetsiga näsan hade slutat droppa blod men istället börjat svullna.

Kapten Johan Stenbäck från Sverige visste vad som skull hända härnäst. Han hade tyvärr träffat sådana som Ville Vessla förut.

Dylika människor förstår bara ett språk.

Våldets.

Med ett vrål rusade vesslan rakt mot honom där han satt. Johan, som var beredd rullade åt sidan. Mannen for med ett brak in i väggen med huvudet före och Johan var snabbt bakom honom och bände upp hans högra arm mot ryggen.

Vesslan krökte rygg av smärta.

Inget är som ett hederligt polisgrepp.

Kvickt tog Johan ett fast tag om mannens flottiga hår och dunkade hans huvud i väggen med näsan först, vilket fick Vesslemannen att yla. Johan tryckte honom med bister tillfredställelse mot väggen igen och lät busens ansikte skrapa mot den skrovliga väggen.

Blod färgade väggen i röda strimmor.

Sedan slängde han in vesslan i den motsatta väggen, där ha mannen nyss hade stått och glott. Johan gick och satte sig på sin madrass igen.

”Har jag talat tydligt nog? Lämnar du mig ifred nu, vessla?”

Mannen kröp ihop i fosterställning på golvet och höll om sin på nytt blödande näsa.

Ändå gav han Johan en illvillig blick.

Johan suckade.

Det kommer att bli en lång eftermiddag.

Solen var på väg ner och Johan klädde på sig.

Först tog han på sig t-shirt och skjorta, de gråa långa sockorna och sedan kamouflagebyxorna, sist snörade han på sig sina svarta kängor. Han tog alltid på sig kläderna i samma ordning.

Maria brukade reta mig för det.

Maria följde ingen särskild ordning när hon klädde på sig. Hon tog på sig det klädesplagg som låg närmast först.

Hon frös och klädde sig snabbt.

Han blev lätt varm och klädde sig långsamt.

”Vi är olika och ändå lika varandra” hade hon sagt en gång.

”Och vi blir mer och mer lika varandra för var dag som går. Ingen kommer att kunna se skillnad på oss när vi är gamla pensionärer!”

Maria.

Som han älskade henne.

Kommer vi få åldras ihop? Eller kommer jag att dö här?

Han tänkte på vad hans mamma brukade säga.

Bered dig på det värsta och hoppas på det bästa.

Kanske kan mitt norrländska påbrå hjälpa mig ur det här.

Det hördes ljud utanför cellfönstret, Johan gick fram och såg ut. En gammal, illa underhållen bergsväg ringlade sig bort från kärntornet, försvann i ett gytter av berg och djupa raviner. På vägen kom ett tjugotal män marscherande, alla bar tung packning. De följde vägen upp mot vakttornet, vek sedan av åt väster och försvann ur sikte. De bar två bergskanoner eller tyngre granatkastare delade i mindre bördor.

Någonting är på gång.

Han slog sig ned på madrassen igen och väntade, såg skymningen komma smygande följd av en blek månskära som kikade in genom fönstret. Johan trodde att Ville Vessla hade blivit inspärrad på grund av något brott han hade begått.

När han hållit fast vesslan i polisgreppet så hade den beiga skjortärmen glidit upp.

En svart dödskalle hade grinat mot honom innan ärmen gled tillbaka.

Det är samma tatuering som Janos har och han bär samma uniform som de marscherande soldaterna.

Mannen var ingen utanför Laszlos krets, ingen utomstående som hade kommit i vägen för bandet.

Oron låg som en tung klump i magen.

Ville Vessla var en av Laszlos män.

Laszlo är tillbaka.

Vesslemannen rörde på sig i månens kalla ljus.

Efter slagsmålet hade han suttit vid den motsatta väggen och glott på Johan ett tag, sedan krupit ihop på golvet och somnat. Nu satte han sig upp med ett stön. Johan som stod upp, såg hur mannen stelnade till med näsborrarna fladdrande som om han vädrade något.

Ville Vessla vred på huvudet och såg på dörren.

Han ser ut som en gnagare som vädrar fara.

Och mycket riktigt, strax därpå hördes röster, dörren slogs upp och ljus strömmade in i rummet från en tänd fotogenlampa.

Helan och Halvan gjorde entré.

De båda vakterna var inte lika väl uniformerade som vesslan, deras kläder var en salig blandning av olika klädesplagg och de bar stora svarta gummistövlar med nedvikta skaft. Halvan stannade som vanligt kvar vid dörren, han var alltid vaksam och höll noga koll på Johan. Halvan höll sin pistol, en sliten Zastava, väl synlig. Helan däremot kom inklivandes på tjocka, korta ben och verkade vara på gott humör. Han gnolade lite, tog några ostadiga danssteg mot Johan.

Sedan flinande han stort, visade ett gap där flera tänder i munnen var borta.

”Party!”

Helan lutade sig riktigt nära, så nära så att Johan kunde räkna tänderna i munnen på honom och den alkoholstinkande andedräkten sköljde över Johans ansikte. Mannen upprepade samma ord, lät som en papegoja som just lärt sig ett nytt ord.

”Party, party!”

Orden tycktes roa honom något oerhört, han gapskrattade och slog ut med armarna.

”Partytime!”

Med sin ena fläskiga näve gav han Johan en brysk knuff i riktning mot dörren, Halvan visade att han skulle gå ut ur rummet.

”Dodite ovamo! Come here!”

Helan stannade kvar i cellen och sade några ord till vesslan med hånfull röst. Ville Vesslas reaktion lät inte vänta på sig. Han skrek uppretat och vrålade en lång tirad med ord som abrupt avbröts av några dova smällar och sedan kom Ville Vessla ut från cellen.

Näsan blödde för tredje gången och Helan hade honom i ett fast grepp.

Det gamla kära polisgreppet, alltid lika användbart.

De fördes ut ur vakttornet och in i natten.

Johan kände hur oron i magen spred sig ut i kroppen och gjorde benen tunga.

Bered dig på det värsta och hoppas på det bästa.

Johan ville gnugga sig i ögonen för det han såg framför sig kändes fullständigt overkligt.

Han och Ville Vessla hade förts in i borgens huvudbyggnad som var ett stort runt torn med stenväggarna och taket helt intakta. Vägen dit hade varit ojämn och hela tiden lett uppåt. Många steg hade de fått gå i mörkaste mörker innan de kom fram till tornet.

Inga ljus syntes, inga ljud hördes.

Genom en tung mörk port kom de in i en hall där stentrappor på varsin sida vindlade uppåt och stora tända fotogenlampor hängde på väggarna. I den bortre änden av hallen fanns två nytillverkade trädörrar som var stängda. Dörrarna svängdes upp av två vakter i svarta uniformer och det udda sällskapet med Johan, Ville Vessla, Helan och Halvan gick in i tornets stora sal. Johan gick självmant först, han hörde vesslans snyftande andetag bakom sig, Helan höll mannen i ett fast grepp och tvingade honom framåt.

En bit in i gjorde de halt.

För Johan kändes det som om han var med i en bisarr scen ur någon gammal, pompös Wagner-opera. På tornets väggar hängde stora blodröda tygstycken och längs med väggarna stod det överdådigt dukade långbord, också de draperade med tyg. Överallt stod det tända ljus i silverljusstakar och längst bak i salens manshöga eldstad flammade och röt en brasa. Runt om i rummet fanns det också fyrfat där kol glödde och från dem strömmade rökelse som blandades upp med Helans fräna svettlukt. Det kryllade av människor i salen, de satt vid borden eller stod längs väggarna, mestadels män men också en del kvinnor.

Hårda ögon iakttog Johan.

Helan talade sanning, jag är på party.

Men inte som gäst utan som underhållning.

Längst in i tornet en bit framför eldstaden stod en stol på ett podium. Hela podiet och den robusta stolen var täckt med olika djurfällar från björn, varg och lo. På varsin sida om stolen, stod en man och en kvinna, båda i svarta uniformer. I händerna höll de var sin Kalashnijkov, av typen AK-47. Bakom fanns ett tiotal män, alla beväpnade och i samma svarta uniformer. En del av dem hade svarta mössor på huvudet som täckte ögonen.

Sist jag såg män med rånarhuvor var när vi överraskade en grupp som skövlade en muslimsk moské. Ingen av dem gav sig utan de blev nedkämpade till siste man. Deras uniformer identifierade dem från SBA, men SBA vägrade erkänna männen som sina. Kan det istället ha varit Laszlos män?

På den tronliknande stolen satt Laszlo, furstligt klädd i en bländvit sidenskjorta och svarta byxor nedstoppade i höga, blanka ridstövlar. Det vildvuxna skägget var borta och håret var klippt. Han gjorde en gest och två av männen bakom Laszlo klev fram, en tog Johan i armen och förde honom närmare podiet, den andre fick släpa på en högljutt snyftande och hysteriskt pladdrande Ville Vessla som stank av svett och skräck.

Men inför Laszlos kalla och döda blick kröp han ihop.

I tornet blev det tyst, det enda som hördes var knastret från brasan.

Laszlo sade några ord som Johan inte förstod och han kände sig med ens ohyggligt ensam. Alltid, vad han än hamnade i för situation hade han haft plutonen med sig.

Nu saknade han dem något oerhört.

Särskilt min egen vagngrupp.

Anton, min prickskytt, alltid några steg bakom, alltid på sin vakt oavsett om vi pratade med ett gammalt par i ett sönderskjutet hus eller förhandlade vid en vägspärr. Thomas, gruppchef, snabbtänkt och orädd, hur pressad situationen än var. Jonatan, ställföreträdande gruppchef, ovanligt observant och snabb. Göran, vagnförare som kan köra över, under, nerför, uppför och igenom precis vad som helst.

Och soldaterna Simon, Kasper, Marco och Daniel.

Simon, gruppens vagnsskytt, är som fisken i vattnet bland motorer, maskiner och vapen. Lugne Kasper, stark både fysiskt och psykiskt, Daniel, skicklig sjukvårdare och Marco, min tolk som kan prata oss ur de mest krångliga situationer.

Om jag ändå hade dem här nu…

Men han var ensam. En officer från Sverige utan sina soldater. Vad kunde han göra?

En stor, grov karl kom fram med en flaska Vodka och en mugg och honom kände Johan igen. Det var Janos, samme man som hade släpat ut en liten flicka ur Kosaras skola och sett besviken ut när han inte fick skjuta henne.

Jag är i ett torn omgiven av hänsynslösa mördare. Alla människorna här inne måste vara Laszlos lojalaste anhängare, anhängare till våld, tortyr och mord.

Janos hällde upp en rejäl dos sprit i muggen, på handens alla fingrar satt det guldringar och runt handleden hängde flera tjocka guldlänkar.

Muggen överräcktes till Ville Vessla som tog emot den med skakande händer. Fastän han höll i muggen med båda händerna skakade den så mycket att spriten skvimpade ut på golvet. Janos flinade och fyllde på koppen till kanten. Vesslan drack, han försökte svepa allt på en gång men satte i halsen flera gånger.

Åtskilliga i salen skrattade.

En mängd ljus sattes ut på golvet, sedan backade alla undan från Ville Vessla. Även Johan fördes åt sidan.

Bara vesslan och Janos fanns kvar i rummets mitt, i en stor ring av fladdrande ljus.

En del av ljusen sitter i människokranium! De har borrat hål upptill och satt i ljus!

Janos drog utstuderat långsamt fram en revolver ur ett nött läderhölster. Tillsammans med en enda patron, höll han fram revolvern åt vesslan.

Vesslan stirrade som hypnotiserad på revolvern och patronen i Janos stora, köttiga hand. Vesslan rörde sig inte.

”Uzmite, uzmite!”, befallde Janos.

Vesslan tog med darrande händer vapnet och den enda patronen.

Johan kunde påtagligt känna mannens rädsla och ångest.

Gud hjälpe honom, jag tror jag vet vad som händer nu. Jag har hört rykten om Laszlo, att han beundrar allt hos Ryssland och ryssarna. Och jag har också hört att han tycker om ett speciellt spel, rysk roulette!

Johan såg hur den svettdrypande vesslan fällde ut revolverns trumma och hur han darrande försökte ladda vapnet. Patronen föll till golvet och studsade iväg.

Janos slet bryskt till sig vapnet, tog fram en ny patron som han snabbt stoppade i, sedan stängde och snurrade han på revolverns trumma. Han tryckte revolvern i händerna på Ville Vessla, sedan drog Janos sitt eget vapen och backade undan.

Laszlo uppe på podiet log men det var ett kyligt leende. Han yttrade några ord till vesslan. Johan förstod en sak.

Han heter Miro, Laszlo tilltalade honom så.

Jag vet i alla fall vad han heter.

Miro höjde vapnet och satte det mot tinningen. Sedan stod han med svettglänsande ansikte och skälvde en lång stund. Alla i salen väntade, stämningen i rummet var förväntansfull.

Johan ville inte se på, men när han försökte vända sig bort från den makabra scenen fick han en brysk knuff av sin vakt.

”Nemojte se micati.”

Johan visste vad det betydde.

Han hade hört en bosnisk kvinna säga så när Daniel plåstrade om hennes motsträvige pojke.

Rör dig inte.

I revolvertrumman finns det plats för sex patroner. I en av dem sitter en patron som kan skjuta sönder ett huvud. Chansen är stor att inget händer när han trycker av.

Som i slow-motion såg han Miros finger krökas kring avtryckaren och hur fingret klämde inåt. Sedan exploderade mannens huvud i en smäll av hjärnsubstans och blod, kroppen segnade ner på golvet, ljusstakar slogs omkull och blodstänk blandades med smält stearin.

Johan förnam hur chocken av det han hade sett steg genom kroppen. Hela han kändes bortdomnad och som långt bortifrån hörde han Laszlos hesa skratt och det upphetsade sorlet som drog genom salen.

Fram steg Helan och Halvan, helt oberörda.

De hade en skitig, grön presenning med sig. Halvan tog upp revolvern som Miro hade skjutit sig i huvudet med och torkade av den noggrant med en trasa innan han överlämnade den till Janos. Snabbt hivade männen upp liket på presenningen och bar ut det.

När dörrarna slöts efter dem blev det åter tyst i salen.

Laszlo vred på huvudet och såg rakt på Johan.

Den ökände psykopaten hade slutat skratta, nu log han bara ett tunt, kyligt leende.

Ögonen var som svarta hål i det bleka ansiktet.

”Sad ste vi na renu.”

Det tunna leendet blev bredare. Huden stramade och såg ut att snart brista om leendet blev mycket större.

”You are next!”