Del 3 Bravo Maria; Kapitel 18 En bro för mycket

Två broar ledde över floden.

De kan knappast kallas för broar längre eftersom artillerield har skjutit sönder dem.

Betongresterna av den första bron gick över det forsande vattnet till en lummig ö i mitten av floden, nästa bro ledde från ön över till andra sidan. Fordon kunde inte ta sig över men till fots var det möjligt. Inga människor syntes till på den andra sidan, området verkade helt öde.

Men snårskogen som omger floden kan dölja vad som helst.

Han blinkade för att få bort några svettdroppar som letat sig ner från ögonbrynen.

Bravo hade stannat till i en sänka och på åsen ovanför låg Thomas med en kikare framför ögonen. Bredvid sig hade han Anton, som med sitt kikarsikte följde Simons rörelser.

Bägge iakttog spänt hur Simon tog sig över resterna av broarna och försvann in i den täta skogen på andra sidan. Efter en stund kom han ut på strandbrinken och gav signal. Thomas sänkte sin kikare och tog sig ner i svackan där de andra väntade. Sänkans dallrande hetta slog emot honom likt en öppen bakugn och fick honom att sakna den svalkande brisen från floden.

Kasper satt på huk i skuggan, torkade sig om munnen och hängde tillbaka vattenflaskan på sin ryggsäck. Bredvid låg Daniel på knä, han hade fått av Maria hennes kängor och behandlade hennes skavsår. Med en steril nål stack han varsamt hål på blåsan så att vätskan rann ut, gjorde rent och satte på ett skavsårsplåster. Maria drog försiktigt på sockan och med en grimas stoppade hon ner foten i kängan. 

Alla i Bravo bar svenska försvarets fältskjorta och uniformsbyxa. Skyddsvästarna bar de utanpå den gröna skjortan. Kläderna hade killarna haft som FN-soldater eller när de gjorde lumpen. Alla beteckningar och märken var noggrant borttagna. Maria hade kaptenens kläder, skjortan satt löst över axlarna och byxorna korvade sig nere vid benen. Ansiktet var osminkat, hon hade slutat med makeup sedan de kom till Kroatien.

Maria såg liten och spröd ut där hon satt i Kaspers skugga men Thomas hade börjat förstå vilken järnvilja hon hade.

Motvilligt hade han börjat beundra henne.

En brud är en brud, brukar vi säga.

Fast hon är ett undantag.

Det hade tagit gruppen över tre timmar att nå floden. Bravo hade gått med tung packning genom snårig skog och på så vis undvikit upptäckt. Men för Maria hade det varit påfrestande, hon var ovan vid att gå med så mycket på ryggen. Alla hade märkt hur hon kämpade på i den svårframkomliga terrängen. De hade inte kunnat hålla en rak kurs mot floden utan fått snirkla runt kring stora sänkor och klättra nerför stenutsprång. Buskar växte tätt i taggiga, ogenomträngliga snår och värmen och insekterna gjorde inte saken bättre.

Maria var ingen soldat och hennes uthållighet hade satts på prov under marschen. Thomas hade varit beredd på att få dela hennes packning på resten av Bravo men hon hade bitit ihop och hållit samma takt som de andra. Ett undantag hade gjorts för henne, hon slapp gå först och bana väg. Resten av Bravo delade på den uppgiften.

Hon ser piggare ut nu, hon återhämtar sig snabbare än jag trodde.

Daniel plockade ihop sin sjukvårdsutrustning och reste på sig. Med pekfingret tryckte han upp glasögonen som hade glidit ner på näsan och vände sig mot Thomas.

”Två fula blåsor har jag tagit hand om, men nu kan Maria marschera utan större besvär.”

Han blängde på henne.

”Men nästa gång säger du till i tid, du behöver inte gå tills fötterna blöder!”

Maria försökte se undergiven ut vilket Thomas tyckte hon var dålig på. Undergivenhet var inte hennes starka sida. 

”Jag hör och lyder.”

Daniel fnös och krängde på sig ryggsäcken, han verkade dela Thomas uppfattning.

Thomas var nöjd, hittills hade allt gått enligt planerna.

Vi har korsat gränsen till Bosnien.

”Simon har tagit sig över floden. Jag och Kasper framrycker först, när vi har nått ön kommer Maria och Daniel efter.”

Att forcera bron var besvärligt, bron var full av stora hål och Maria kunde långt under sig se det brusande vattnet, höjden gjorde henne yr och det kändes som om den tunga ryggsäcken ville dra ner henne i djupet.

Johan har flera gånger berättat hur det är att marschera med tung packning. Men att det var så här jobbigt! Den där soldaten han hade, som efter en lång marsch med ryggsäck var tvungen att simma över en å, jag förstår honom bättre nu. Mitt i ån gav han upp och lät sig sjunka mot botten men Johans sergeant fick tag i hans hår. Han bad Johan och sergeanten att lämna honom där. Han orkade inte längre utan ville bara dö, så trött var han.

På ett ställe blev det stopp. Hålet i bron var för stort och nedanför kastade sig vattnet kring vassa stenar. Men Daniel tog hennes ryggsäck och kastade över den till andra sidan sedan hoppade han själv efter, vände sig om och höll ut handen.

Tur att Daniel kastade, med mitt fenomenala underarmskast hade ryggsäcken hamnat i floden tänkte Maria, tog sats och hoppade över det sugande avgrundshålet, efter ett kort ögonblick av panik kände hon Daniels långa fingrar om sin hand och mark under fötterna, tillsammans skyndade de in i den döljande grönskan som frodades på ön. Thomas och Kasper låg redan ner och spanade mot flodstranden där Simon stod, nästan helt dold av grönskan.

Han signalerade åt dem.

Fortsätt.

När hon och Daniel väntade på sin tur mindes hon Johans ord om Bosnien.

Det är dödligt vackert.

Vackert med sina gröna skogar, blomsterängar och svindlande bergsvägar kantade av forsar och vattenfall.

Dödligt, för det vackra kan plötsligt explodera i kaos och blod.

Hon såg solreflexerna leka över flodens klara vatten.

Nog är här vackert alltid.

Skogen fortsatte uppåt och bakom den sträckte sig uråldriga bergstoppar upp mot den klarblå himlen. Den andra bron hade en gång varit smäckert byggd med omsorgsfullt huggna stenar. Nu stod bropelarna som väldiga T i det forsande vattnet

Bron ser inte europeisk ut och den är gammal. Johan hade nog haft en aning om när den byggdes. Han nämnde en gång att Bosnien delvis har tillhört det ottomanska riket. Kanske är bron en lämning från den tiden?

Maria fingrade på solglasögonen som hängde i skjortöppningen.  De var en avskedspresent från Jonatan. Solglasögonen hade tillhört piratledaren som försökt skära sönder hennes ansikte, Jonatan hade fångat dem innan de föll i havet.

Vi hade precis lastat ur när han överräckte dem med en elegant rörelse.

”Den skitstöveln behöver dem inte längre. Solen skiner inte i slovenska fängelser.” sade han bistert bara för att direkt efter fyra av ett riktigt buspojkegrin.

”Du vet, Dirty Harry bär sådana här glasögon. Jag gillar den sidan hos dig. Du borde plocka fram honom lite oftare.”

Med glasögonen på försökte jag dölja min oro för dem bägge, men de märkte den i alla fall. Marco gav mig en kram och Jonatan rättade till mina solglasögon som hamnat på sned.

Sedan hoppade de in i bilarna och rullade iväg och kvar på vägen fanns bara damm.

Och min oro.

Med en suck satte hon på sig solglasögonen.

Dirty Harry var det.

Men en röst i hennes huvud viskade att Dirty Harry hade avslutat sitt gästspel på havet och åkt till L.A., där han hörde hemma. Hon var en simpel krukmakerska, varken mer eller mindre.

Den andra bron var inte lika förstörd, hon tog sig snabbt över och hoppade ner från brofästet. Strandstenarna rasslade under kängorna när hon och Daniel klättrade upp på vägen där Thomas, Simon och Kasper väntade. Kasper sträckte ut en väldig näve och drog upp henne den sista biten och Maria såg några fåglar skrämt flaxa upp ur ett snår bredvid vägen.

 ”Stojte!” ropade en barsk röst.

Maria stelnade till och Kaspers hand grep smärtsamt hårt om hennes.

All fågelsång upphörde och till och med flodens brus verkade dämpas.

Mitt i vägkröken femtio meter längre upp stod två män.

Båda riktade sina vapen mot svenskarna.

Bilkön på bägge sidor om militärbron var ringlande lång och trög. Lång för att bron var den enda på många mil och trög för att kroatiska styrkor höll den och nogsamt kollade alla som skulle över.

Till större delen bestod kön av militärlastbilar men även av personbilar och hästdragna kärror med flaken fulla av vindruvor.

Vädret var som en strålande svensk sommardag, med klarblå himmel och en stor, varmgul sol. Bredvid floden glödde fälten i grönt, gult och vinrött. Vinstockarna var nedtyngda med druvor, majsen svajade ståtligt och solrosorna flammade ikapp med solen.

Landskapets vidunderliga skönhet påverkade dock inte Jonatans humör nämnvärt.

Han var uttråkad och otålig.

Uttråkad för att kön stod i princip stilla och otålig för att de inte kom vidare.

Nåja, de andra har det är ännu tråkigare än jag som sitter fast i en checkpoint.

De får gå!

Fast Anton har det bra som får gå bakom Maria.

Hon vickar så sexigt på rumpan.

Jonatan dagdrömde sig bort en stund, tänkte på brudar och rumpor.

Han kunde se Marcos huvud i bilen framför, han verkade mixtra med Zastavans obefintliga fläktsystem. 

Gamle gode Marco, jag kan slå vad om att han tänker på sin mamma.

Det är rätt töntigt…

En militär lastbil rullade sakta förbi i motsatt riktning tätt följd av en skraltig gammal häst som drog en lika skraltig kärra. Ovanpå kärran satt en gubbe och manade på kreaturet med en lång pinne. Åsynen av den skrumpne gubben gjorde honom nedstämd.

Alla civila män är gamla.

Alla unga och medelålders män bär uniform.

Resten har flytt eller är döda.

Gränsstationen till Bosnien hade han och Marco lätt tagit sig igenom, nu gällde det att få bilarna över bron.

Det här är enda stället i regionen som fordon kan ta sig över, alla andra broar är bortsprängda. 

Jonatan startade motorn, kön rörde sig en bit framåt, nu kunde han se soldaterna som höll bron. Det fanns vaktkurer på båda sidor och en bom spärrade av vägen. Den kroatiska flaggan med sitt rödvita vapen fladdrade i vinden.

Vid åsynen av den fladdrande flaggan kände Jonatan en våg av illamående skölja genom kroppen och lukten av blodig päls tycktes fylla bilen.

Hans händer grep hårt om ratten.

Med den rödvita flaggan fladdrande över taket körde bilen snabbt iväg och försvann runt en krök. Kapten Stenbäck skickade iväg en bandvagn, inte för att jaga efter bilen, den var för snabb, utan för att ha uppsikt över vägen. Löjtnanten fick med sin vagn ha uppsikt åt andra hållet och kaptenens vagn blev kvar utanför huset.

Allt var så tyst och stilla när vi gick på trädgårdsgången. Den förut så prydliga täppan var full med kastade kartonger och en teve låg slängd med sladden ringlande mot den halvöppna ytterdörren.

Stanken av päls och blod slog emot oss när vi klev in i huset.

Först hade hunden blivit skjuten till en blodig massa i hallen, sedan den gamle mannen som låg på tröskeln till köket och sist kvinnan som låg vid sin mans sida. Ett blodigt spår gick över köksgolvet som om hon krupit på händer och knän fram till honom.

Kropparna i huset var fortfarande varma.

Mördarna plundrade huset när de hörde oss komma.

Oss vågade de inte möta.

Veckan innan hade jag suttit på en pall utanför huset och klappat hunden som gubben var så stolt över. Gumman hade med ett leende hällt upp kaffe och sedan klappat om oss.

Fina pojkar hade hon sagt.

Fina, svenska pojkar.

Vad hade de gjort för ont? De kunde inte fly, de var för gamla för det, ändå blev de brutalt skjutna, först deras älskade hund och sedan fick gumman se sin man slagen och mördad innan hon själv sköts i magen. Vilken sorg och smärta, hennes sista minuter i livet. Och vilka fina pojkar vi var som inte kunde förhindra det! Om vi ändå hade varit där tio minuter tidigare.

Fan!

Han ryckte till av att någon knackade hårt på rutan.

Istället för behagligt sval luft strömmade en unken värme ut ur bilens ventiler.

Marco gav upp, stängde av motorn och vevade ner rutan.

Simon får fixa ventilationen, bilar är inte min grej.

Det blev inte bättre med rutan nere, nu fick han istället in en massa avgaser. Han lät i alla fall rutan var nervevad för då och då kom det en svag bris från floden. Marco kastade en blick i backspegeln och såg Jonatan sitta och dåsa, bekvämt tillbakalutad i bilsätet. Att solen gjorde bilen het som en italiensk bakugn verkade inte bekomma honom!

Här sitter vi, två svenskar fast i en kroatisk militärkontroll i ett krigshärjat land och han är lugn som en filbunke.

Typiskt Jonatan.

Men han är rätt person att ha med sig på det här uppdraget.

Marco skruvade på sig och kände byxbaken klibba fast i sätet.

De nya kläderna var obekväma. Han hade en grön jacka med bälte och gröna byxor. Kängorna var stela och trånga, han saknade sina väl ingångna kängor.

Jag är en basse i kroatiska armén. Tur att mamma inte ser mig nu!

Det dåliga samvetet gjorde sig påmint. Han visste att när hans mamma väl fick reda på vad han sysslade med, så skulle hon bli utom sig.

Men farmor Amira gav mig sin välsignelse.

Hon är nog den som förstår mig bäst.

Han respekterade och beundrade sin farmor. Som liten hade han varit dödligt rädd för henne, uppskrämd av alla historier som hans äldre kusiner verkade ha en oändlig uppsjö av. Maria hade under släktmiddagen sagt att han ärvt sin farmors ögon och den gamla hade nickat.

Marco log bedrövat, hans skulle aldrig bli lika klok som sin farmor.

I Omis säger man att Baba Amiras ögon ser djupt in i kvinnors hjärtan och långt in i mäns sinnen.

Men något hade förändras dem emellan, ett band av samförstånd hade uppstått. Hon stöttade honom trots att fastrarna såg honom som dödsdömd. Flera gånger under avskedet hade fastrarna viskat namnet Laszlo till varandra och med en rysning hastigt gjort korstecknet som för att skydda sig mot ondska.

Hans farmor hade istället välsignat honom.

Hon har överlevt två världskrig och Titos Jugoslavien. Så många runtomkring henne har dött en för tidig död, hennes bror, far och min farfar.

Och nu är det krig igen.

Även Jonatan var förändrad, till kroatisk soldat. Skickligt hade han ändrat utseende med hjälp av Marias smink. Ögonbrynen och fransarna blev mörka och det ljusa håret fick en solkig svart färg av Daniels skokräm.

Det ska vara pedanten Daniel som har med sig skokräm! Tror han att Kapten Stenbäck skäller på oss om vi dyker upp med oputsade kängor?

Marco visste att han var orättvis mot Bravos plutonsjukvårdare. Daniel var en pedant men putsade också kängorna för det gav honom en känsla av rutin, och rutin var trygghet.

Ikväll lär han inte vara den ende som putsar kängorna. Till och med petige Löjtnant Lundin skulle bli nöjd med glansen på våra kängor.

I gränsstationen tidigare på dagen hade allt gått väl, det var bara att visa kusinens id-handling och Jonatan visade sin lånade. Vakterna tittade knappt på dem, de var uttråkade och ville helst av allt ta en rökpaus.

Här vid floden hade de köat i över en timme. Metallbron var lång, smal och enkelriktad, bara några fordon åt gången släpptes över.

Ibland tyckte jag att det var det enda vi gjorde i Bosnien, köade. Alla checkpoints där vi fick stå och vänta i timmar. Så frustrerande det var! De kunde släppt igenom oss med en gång men det gjorde de inte. De visste och vi visste att vi lätt kunde skjuta bort dem, våra pansarbandvagnar och vapen var överlägset bättre. Vi höll oss till reglerna, vilket de utnyttjade.

Marco såg i sidospegeln en soldat som knackade med sitt gevär på Jonatans ruta.

”Skit också!”

På Thomas diskreta signal drog Kasper försiktigt med sig Maria så att Bravo stod mer till höger om brofästet. Männen längre upp på vägen hade en blandning av militära och civila kläder på sig. Den kortare bar en tunn kamouflagejacka och blåa sladdriga byxor. Runt midjan satt en bältesväska. Ansiktet var hårt och kantigt. Den andre mannen var stor och kraftig, i grön, lång bomullsjacka och jeans nedstoppade i svarta, nedvikta gummistövlar. Det avlånga ansiktet var orakat och båda såg ut som de sovit i kläderna.

Kasper hade mött sådana män förut och han hatade dem.

Paramilitärer, civilister utan någon riktig utbildning.

Inga äkta soldater utan slödder.

Krigets asgamar.

Den kortare röt till.

”Stojte, ili pucam!”

Ingen rörde sig. Kasper visste vad orden betydde.

Stanna, annars skjuter jag.

Kasper såg en tredje man komma ut ur skogen, han blev kvar med höjt vapen medan de andra två gick ner till svenskarna. Mannen i kamouflagejackan stannade en bit från gruppen och synade dem noga. Han drog upp ett paket ur fickan och stoppade in ett tuggummi i munnen. Allt var så tyst, det enda som hördes var mannens frenetiska tuggande.

En nästan okontrollerbar ilska steg upp inom Kasper.

Jag reste mig upp, det var för sent, flickan var redan död. Först våldtagen sedan strypt. Sjalen hon haft kring huvudet var hårt åtdragen kring hennes smala hals. Hennes naglar var blodiga och den blålila huden på halsen var full med röda strimmor som om det sista hon gjorde i livet var att försöka klösa loss sjalen.

Ett svagt tuggande ljud fick mig att höja blicken och jag fick syn på en man som stod i den smala gången mellan två plundrade hus. Han var klädd i fodrad jeansjacka och gröna byxor, med en svart mössa på huvudet. Han hade ett tuggummi i munnen och en AK47 i handen. När han förstod att jag hade sett honom slutade han tugga och drog menande upp gylfen. Han ville att jag skulle förstå att han var våldtäktsmannen, sedan spottade han ut tuggummit och försvann.

Han kom undan.    

Fortfarande tuggande viftade ledaren med sin pistol.

”Odlozite oruzje.”

Thomas lade sitt vapen på marken, de andra gjorde likadant. Plösligt skrattade ledaren till och pekade med sin pistol på Maria. Han kliade sig i skrevet och sa något till sin kumpan. Kasper såg i ögonvrån hur Maria stelnade till. Den kraftige mannen glodde stint på henne sedan flinade även han. Ledaren tittade uppmanande på henne och pekade upp mot skogen.

”Dodite sa mnom.”

Ännu en gång kliade han sig i skrevet.

Kasper tog ett fast tag i Marias arm och han kunde känna hur spänd hon var.

Hennes arm kändes så smal och tunn.

”Han vill att du ska följa med honom.”

Kasper drog Maria intill sig sedan blängde han ursinnig på pistolmannen.

”Våga inte röra henne, hon stannar här. Förbannade våldtäktsman! Pröva att våldta mig i stället, din fege lille skit!”

Ledaren begrep inte orden men han förstod tonfallet. Knallröd i ansiktet höjde han sitt vapen och skrek upprört åt Kasper.

Sedan kom skotten.

Långsamt vevade han ner rutan.

Hetta och avgaser letade sig in i bilen. En soldat stod utanför och såg uppfodrande ut. Han sa några ord och lättad började Jonatan leta i sina fickor. Han kunde bara en handfull ord på serbokroatiska men ”cigareta” förstod han innebörden av.

Han vill ha en cigarett.

Mitt under släktens förlovningsfest för Marco hade Jonatan smitit iväg från dansen och en av Marcos kusiner bjöd honom på ett bloss. Han rökte egentligen inte men hade artigt tagit emot cigaretten i förhoppning om att hon kanske skulle bjuda på annat också.

Det stämmer faktiskt att artighet lönar sig.

Dagen efter hade det legat flera paket på hans packning, en present från kusinen. Han hade stoppat på sig dem eftersom cigaretter var hårdvaluta i Bosnien. Jonatan fiskade upp en cigarett ur paketet och hjälpte soldaten att tända.

Han drog njutningsfullt ett djupt halsbloss.

”Hvala!”

Till Jonatans stora oro började soldaten säga något mer men avbröt sig och tittade åt sidan där Marco stod med höjda ögonbryn och en lätt frågande min. Kroaten sträckte på sig och hälsade militäriskt eftersom Marco hade en fyrkant och ett streck på sin jacka.

Äntligen kommer juniorlöjtnanten!

Lättad sjönk Jonatan ner i bilsätet, han kände hur galonen klibbade fast mot ryggen.

I sista minuten också, satt han och sov?

Maria låg raklång på marken med Kasper över sig. Hon hade slagit i pannan, tappat andan och fått munnen full med grus. Det första hon såg när hon höjde blicken var sulan på en svart gummistövel. Den rörde på sig en gång, sedan blev den stilla.

Kasper kom på fötter och slängde henne  väg vägbanken hon just klättrat uppför. Maria slog sig på de vassa stenarna men kröp i skydd. De andra kom kvickt efter och alla verkade oskadda.

Det var tyst ovanför dem, det enda som hördes var männens hesa andetag när de kontrollerade sina vapen.

Thomas pressade ryggen mot vallen och fick upp kikaren, han spanade upp mot åsen som Anton låg på. Maria kände sig yr och Thomas röst lät som om den kom långt bortifrån.

”Anton ser inga fler män, det är dags att städa upp den här röran.”

”Kasper, du observerar från skogsbrynet, Simon och jag tar hand om kropparna.”

Thomas sänkte rösten så hon kunde knappt höra honom.

”Vi måste kontrollera att de verkligen är döda.”

Efter en blick på henne vände han sig mot Daniel.

”Du tar hand om Maria.”

Maria kände plötsligt skarp smärta i händerna och förbryllad tittade hon ner.

De var fulla med blod.

I samspråk med soldaten tog Marco själv en cigarett och Jonatan spelade dum beväring. Marco plockade av Jonatan paketet och gav det till soldaten, som flinade. Jonatan fick även ge bort tändaren, då låtsades han bli tjurig. Soldaten garvade igen och klappade honom tröstande på armen. En vakt till kom fram, ett befäl den här gången och även han fick en cigarett.

Marco och befälet stod och beklagade sig en lång stund, Jonatan gissade att det handlade om idiotiska officerare, idiotiska soldater, det idiotiska kriget samt bristen på cigaretter, sprit och snygga kvinnor. Marco spelade sin roll så väl att Jonatan blev full av beundran.

Efter det gick allt som smort.

Bommen fälldes upp och de kunde köra över. Vakten med cigarettpaketet i näven vinkade glatt till Jonatan när han körde förbi och Jonatan viftade tillbaka med butter min.

Bron över floden var lång men till slut var de över. Ingen av vakterna på andra sidan så mycket som tittade åt dem när de körde av.

Det är dags att hämta de andra efter deras lilla promenad genom skogen.

Daniel är väl upprörd för att hans kängor har blivit skitiga och jag har gjort slut på hans skokräm.

Daniel var upprörd.

Han väntade på Anton som korsade floden.

Alla tre männen var döda, det fanns inget han kunde göra för dem. Han lät de andra föra bort kropparna. Helst av allt ville han vråla ut över vattnet men han bet ihop och väntade. Uppbragt såg han på när Anton snabbt och lätt korsade den andra bron trots ryggsäck och vapen.

Det syntes ingenting på Anton av det han hade gjort, i ansiktet fanns inga spår av ånger, ingen oro.

Idag har du korsat en bro för mycket, Anton. Hur kunde du skjuta?

Tre kallblodiga skott som släckte tre liv.

Hur kunde du!

Anton klättrade uppför den raserade vägen och den förste han möttes av var Daniel som var högröd i ansiktet av ilska. Daniel öppnade munnen men Thomas var plötsligt där och förekom honom.

”Bra skjutet, Anton.”

De orden fick Daniel att ge sig på Thomas.

”Hur kan du säga så, bra skjutet? När han kallblodigt har skjutit ner tre män!”

Thomas grå blick på Daniel var kall.

”Anton stannade kvar på andra sidan ifall vi skulle bli överraskade. Hans order var att skjuta. Han gjorde vad en prickskytt ska göra.”

Men Thomas ord hade ingen effekt, rasande vände sig Daniel mot Anton.

”Var du tvungen att döda? Du som ska var så skicklig kunde väl bara ha skadat dem? Varför sköt du dem till döds? Varför?”

Anton backade inte ett steg trots att Daniel såg ut som om han skulle flyga på honom. Men först såg han sig omkring efter Maria. På vägen undanröjde Simon, genomsvettig av värmen, alla spår efter kropparna och en bit längre upp stod Kasper på vakt. Maria kom gående nerför backen, hon såg illamående ut och hennes händer var bandagerade.

Därefter mötte Anton Daniels arga blick.

”Du undrar varför? Har du glömt allt vi har lärt oss? På det avståndet skjuter man för att nedkämpa målet. Risken att missa är för stor och den risken kunde jag inte ta!

Du är sjuksköterska Daniel och jag är prickskytt, sköt du ditt, så sköter jag mitt!”

Anton lämnade dem innan Daniel hann häva ur sig något mer. Han visste att när Daniel var arg så lyssnade han inte. Istället skyndade han upp till Maria som nu stod och kräktes vid vägkanten.

Thomas tog tag i Daniel och hindrade honom från att följa efter. Trots att Daniel var både längre och tyngre så var Thomas starkast.

Daniel kom ingenstans.

”Lugna ner dig och lyssna! Vi var tvungna att nedkämpa fienden. Hade alternativet Maria våldtagen och vi skjutna eller tillfångatagna varit bättre? Eller skottlossning med fler skadade och dödade? Inse att det som hände idag bara är början!”

I över en minut stirrade Daniel på Thomas. Sedan vände han sig häftigt om och blickade ut över floden. Den långa kroppen sjönk ihop och axlarna slokade.

Thomas gav honom en tröstande klapp på axeln och resten av gruppen kom fram till dem. Daniel rätade på sig, torkade bort några tårar sedan sökte hans rödkantade ögon efter Anton.

”Jag är ledsen för det jag sade till dig Anton. Jag förstår att vi inte hade något val. Det är bara så svårt! Jag vill hjälpa, inte skada.”

Antons gröna ögon var sorgsna och rösten nedstämd.

”Det är okey. Men det är inte lätt för mig heller.”

Maria bröt den besvärade stämningen och pekade uppåt vägen.

”Jag undrar om du kan hjälpa Kasper, han är upprörd över något men vill inte prata med mig. Kanske han säger vad det är till dig.”

Daniel drog ett djupt andetag, rättade till glasögonen och efter en nick mot Maria gick han upp till Kasper.

Thomas drog upp sin gröna halsduk och torkade svetten ur ansiktet, det hade varit ett styvt jobb att gömma undan kropparna efter männen Anton skjutit.

”Bra gjort, nu har Daniel något annat att tänka på. Han mår definitivt inte bra av att gå och grubbla.” sade han uppskattande till Maria och tillade.

”Det är farligt att dröja kvar här. Nu sätter vi fart mot återsamlingsplatsen.”

Gruppen tog på sig sin packning och tog sig upp till Kasper. Sist kvar var Thomas som såg sig om en sista gång. Gläntan med floden såg fridfull ut, en fågel flög lojt över det glittrande vattnet. Inga spår syntes efter det våld som skett.

Thomas mun kröktes i ett ironiskt leende.

Så har Bosnien välkomnat oss på sitt speciella vis.

Med blod, svett och tårar.

Natten igenom körde Bravo på småvägar och undvek på så sätt större bebyggelse. Kriget på Balkan hade ändrat inriktning, tidigare hade kroater och serber varit allierade, men nu hade kroaterna allierat sig med Bosnien mot serberna. Men serberna var fortfarande bäst utrustade, de hade lagt beslag på det mesta av vapen och utrustning som tillhört Jugoslaviens krigsmakt.  På de bosniska vägarna rullade nu bosniska och kroatiska militärfordon på väg mot konfrontation med serberna och de ville gruppen undvika.

Före soluppgången vek de av, följde en traktorstig och kom fram till en tom lada. Där slog de läger, hela Bravoteamet plus bilarna fick plats inne i ladan. 

Hon vaknade av att någon ruskade henne, det var Marco och han stod kvar när hon stelt kom på fötter, luften var råkall och hon började genast frysa. Klockan var åtta på morgonen och hon var inte det minsta utsövd. Marco höll fram en mugg te.

”Din tur att hålla vakt, själv lägger jag mig en stund till.”

Han försvann bort till sin sovsäck medan Maria smuttade på teet. Den varma drycken fick henne att piggna till och värmde hennes frusna fingrar.

Snabbt drack hon upp och drog på sig skjorta, byxor och skyddsväst. Simon i sovsäcken bredvid hennes, vände muttrande på sig. Alla de andra verkade också sova men när hon gick ut såg hon att Anton var vaken. Han inspekterade henne och hennes vapen sedan pekade han mot ett träd en bit bort.

”Vi kommer att sova ett par timmar till, var där tills du blir avlöst.”

Lutad mot trädet hade hon god uppsikt över ladan och den omgivande skogen. Allt var lugnt och stilla och Maria såg hur fler och fler moln samlades på himlen.

Det kanske blir regn?

En känsla av overklighet kom över henne men vapnet hon höll i, hennes Tokarev, fick henne att inse hur verkligt allting var. Dessutom värkte hela kroppen efter några timmars obekväma sömn i sovsäcken.

Ingen kudde och bara ett tunt liggunderlag mellan mig och den knöliga marken. Fast de andra verkar obegripligt nog sova gott.

Hon kände sig som en usel vakt, minsta ljud fick henne att rycka till och tiden gick i snigelfart.

Vad gör jag om någon kommer? Skjuter först och frågar sedan?

Hon skakade på huvudet.

Nåja, jag är inte det minsta sömnig längre. Alltid något.

Efter vad som kändes som en evighet kom Simon vandrande över fältet och trots ständig keps på huvudet var ansiktet solsvett. Hans varma leende fick henne alltid att tänka på fräkniga buspojkar med slangbella och fickorna fulla med pallad frukt.

”Här kommer avlösningen. Gå in och ta dig lite käk.”

Han gjorde en paus och det fräkniga ansiktet fick ett bekymrat uttryck.

”Gör mig en tjänst och ta ett snack med Kasper. Han ruvar på något men vill inte prata med mig. Jag är faktiskt orolig för honom och det är de andra också. Försök få ur honom vad det är.”

Maria lovade att försöka och gick tillbaka till ladan där hon möttes av den välbekanta doften av svenska försvarets ärtsoppa på burk.

Lukten fick henne att må illa igen och inom sig svor hon, det kändes som om hon led av ett handikapp. Hon åt bara lite soppa men åt istället desto mer knäckebröd, hennes mage hade inga invändningar mot det torra brödet. Kasper, som alltid verkade hålla koll på vad hon åt, var långt borta. Visserligen satt han bredvid henne men tankarna var på annat håll. Resten av gruppen åt däremot friskt och snart var soppan slut. Jonatan tittade menande på hennes kåsa.

Han fick hennes soppa som var kvar.

Maria studerade Kasper en stund sedan tog hon en mugg, hällde i lite pulver och sedan hett vatten. Kaffet var inte till henne utan till Kasper.

Jag kan inte dricka kaffe längre, det blir bara värre och värre. När ska illamåendet gå över?

När koppen trycktes fast i hans händer såg han upp men sänkte snabbt blicken igen.

Det knöt sig i magen på Maria.

Store, starke Kasper som var gruppens klippa och höll ordning och reda på allt och alla, hade en blick fylld av självförakt.

Maria bestämde sig för att gå rakt på sak.

”Vad är det med dig Kasper? Vad hände med dig igår, jag har aldrig sett dig så arg!”

Kasper lyfte på huvudet och såg sig omkring och plötsligt så var de andra i Bravo fullt sysselsatta med kängputsning eller vapenvård.

Ingen verkade det minsta intresserad av Kasper och Maria.

Kasper suckade och verkade krympa ihop.

”Min yngsta syster, Mia, hatar mig vet du det? Dessutom vägrar hon prata med mig och hon har slängt alla brev jag har skickat. Mamma och pappa säger att det går över men de är bekymrade. Egentligen är de mest bekymrade för mig.”

Han drack lite kaffe och stirrade sedan en lång stund ner i muggen.

”Innan jag åkte hem på min leave i somras, var vi ute på patrull. I en by hittade jag en flicka som blivit våldtagen och så illa slagen att hon dog på marken där jag fann henne. Hade vi bara kommit lite tidigare så kunde vi ha stoppat den som gjorde det.”

Maria såg hur hans fingrar kramade om kaffemuggen och Kaspers ansikte blev hårt.

”Den jäveln lät mig se honom, han ville att jag skulle se honom! Jag stod på knä bredvid flickan, såg henne hosta blod och dö och då dök han upp bredvid en husknut en bit bort. Som han flinade! Och han flinade ännu mer när han såg hur upprörd och förbannad jag var. Sedan var han borta, ena sekunden där och nästa försvunnen. Kaptenen lät söka igenom byn men vi fick inte tag på flickans mördare.

Efter det blev jag som besatt. Vart vi än kom så spanade jag efter honom. Jag mindes exakt hur han såg ut och den fodrade jeansjackan han hade på sig var lätt att hålla utkik efter.”

Maria fick en sned blick innan han fortsatte.

”Mina planer för honom var enkla, först skulle jag skjuta kuken av honom och sedan låta honom blöda till döds. I min byxficka hade jag en bit av flickans sjal och den skulle jag visa honom innan han dog.”

Han ruskade på huvudet och drack långsamt upp sitt kaffe. Maria såg att de andra hade slutat låtsas med att vara upptagna och lyssnade istället uppmärksamt.

”Jag hittade honom inte utan åkte hem på tio dagars ledighet. Det var konstigt att komma hem. Allt var sig likt, det var mycket att göra, mitt i skördetid hade jag leave. Farsan var glad att få hem mig, glad och tacksam ända tills en kväll.”

Kasper blev tyst och verkade krympa ihop.  Maria satt bredvid med en klump i halsen och väntade tills han var redo att berätta vidare.

”Det var en härlig sommarkväll, du vet sådana där som vi bara har i Småland och jag var fullkomligt avslappnad och nöjd när jag kom ut från kvällsmjölkningen i ladugården. Bosnien var som bortglömt och jag stod en stund på lagårdsbacken och bara njöt.

Då hörde jag Mia skrika från andra sidan vägen och jag såg en kille i jeansjacka stå lutad över henne, han hade tryckt upp min lillasyster mot staketet.”

”Då slog det över i skallen på mig och det var nog jeansjackan som utlöste det. Jag trodde att jag hade hittat honom, byflickans mördare, som jag letat så länge efter.

Vrålande sprang jag fram till dem, slet bort killen från Mia och klippte till honom. Han slog i backen med ansiktet före. Jag slet tag i hans jacka men då gled han ur den och sprang sedan bort till sin moped. Jag jagade efter honom men hindrades av Mia, hon hängde sig fast i min arm, skrek att jag skulle låta honom vara. Tack vare Mia kom killen kom undan, for iväg på sin moped som om helvetets alla jävlar var efter honom.

Kvar på gårdsplanen låg den fördömda jeansjackan med vitt foder.”

Ännu en gång suckade Kasper, Maria tog hans kopp och hällde i lite mer kaffe. Tacksamt tog han emot muggen, tydligen behövde han en paus för att samla tankarna.

Solstrålar letade sig ner genom taket och lyste upp dammkorn som virvlade i luften. Det enda som hördes var en insekts surrande. Med rösten tjock av självförakt fortsatte Kasper.

”Tro inte nu att det var slut på mitt vansinne. Jag vrålade svordomar som besatt och tog jeansjackan och rusade in i maskinhallen. Sedan rusade jag ut igen med fotogen och tändare i näven. Mias skrik hade fått hela gården komma springande men det fick inte stopp på mig. Inför min familjs skrämda blickar dränkte jag in jackan med fotogen och tände på! Jackan brann snabbt upp, kvar blev bara lite aska. Först då kom jag till sans igen. Jag minns att jag undrade varför alla stirrade så på mig.

Efter det ville inte Mia se mig, hon låste in sig på sitt rum. Hennes pojkvän som hade busat med henne och fått henne att skrika, ringde och gjorde slut. Mia låg och grät hela natten och morgonen därpå flyttade hon till en kompis. Hon kom inte hem förrän min leave var slut.”

Kasper tystnade och stirrade ner på sina händer.

”Vad sa dina föräldrar?”

”De pratade med mig men det var svårt för dem att förstå. Något liknande har aldrig hänt i min släkt. Vi är alla ordentliga, fridsamma nykterister och går i kyrkan varje söndag. Prästen, en god vän till mina föräldrar, kom hem till oss men jag kunde inte prata med honom. Jag försökte, men kunde inte. Hans son, som är ett år äldre än jag är vapenvägrare och när jag gjorde lumpen undrade prästen om jag tyckte om att mörda människor.”

Kasper såg så ledsen ut att det gjorde ont i Maria.

”Jag åkte tillbaka till Bosnien och förträngde alltihop. Igår när de där männen dök upp kom allt tillbaka. Men det värsta är att min släkt tycker att jag är som dem.

En av mina mostrar tycker att jag ska spärras in. Hon undrar vad eller vem jag ska tända på härnäst.”

Frustrerad reste hon på sig.

Hur kan någon säga så om Kasper?

”Du är fullständigt normal. Känner inte dina föräldrar till posttraumatiskt stressyndrom? Jag har för mig att de var på alla anhörigträffar. Där fick man ju information om att det kan komma konstiga reaktioner från deras anhöriga som varit i Bosnien!”

Kasper log ett snett leende.

”I vår släkt finns det inget sådant, vi har inga konstiga reaktioner.”

Maria ville sparka till något, men det enda som fanns i närheten var fotogenspisen och resten av Bravo höll sig på behörigt avstånd.

”Johan och jag har blivit bjudna hem på kaffe av dina föräldrar. Räkna med att vi kommer och då ska jag ha ett litet samtal med din syster och Johan får prata med resten av din familj.

Och din beskäftiga moster kan stoppa upp sin sladdrande mun där solen inte lyser! Gör hon det inte själv, så ska jag göra det åt henne!”

Alla såg hur hon glodde runt ladans väggar som om mostern gömde sig någonstans i skuggorna. Kasper reste på sig, han såg lättad ut.

”Tack Maria, mina föräldrar har en väldig respekt för kaptenen. De kommer att lyssna på honom.”

Marco som suttit tyst i ett hörn av ladan skrattade plötsligt till.

”Och din syster Mia och en viss moster kommer att få en väldig respekt för Maria!”

Nu skrattade hela gruppen, Marias frustration försvann när hon fick en bamsekram av Kasper.

Hans förtvivlan och självförakt var borta och hans blåa ögon var klara.

”Jag vet att hönsmamman Simon bad dig prata med mig och det gjorde han rätt i.”

Han lyfte upp henne lite till, innan han släppte henne.

”Du väger för lite. Nu får du sluta slarva med maten!”

Hon mötte hans forskande blick men svarade inte.

Anar du något Kasper? Snart måste jag berätta. Fast det drar jag mig verkligen för.

Vad kommer de att säga om att ha en havande kvinna med sig?

Det vill jag inte veta.