Kapitel 13 En kvinnas värde

Thomas sköt in Maria bakom sig och studerade snabbt omgivningarna. Grändens väggar var lodräta och helt släta.       

Möjligen kan Jonatan ta sig upp där, men ingen av oss andra. 

”Rygg mot rygg med Maria i mitten.”

Uppställningen gick kvickt. Kasper, Thomas, Marco bildade en rad, Simon, Anton, Daniel och Jonatan en. Maria fann sig plötsligt stå hopträngd mellan Anton och Thomas. Gränden blev tyst och stilla, fiskmåsarna hade gett sig av, kvar fanns bara stanken av gamla sopor.

Månens sken lyste plötsligt upp bakgatan och man kunde se ansiktena på de fyra män som först hade blockerat vägen för dem.

En av dem var kapten Lazar. Med höjda handflator, som lyste vita i månskenet, tog kaptenen ett steg framåt. Hans bullersamma stämma hördes genom hela gränden.

Marco såg förvånad ut, sedan översatte han.

”Han vill träffa Maria!”

Ingen rörde sig, killarna var inställda på det värsta. Men Maria hade redan fattat ett beslut.

”Släpp fram mig.”

Varken Anton eller Thomas rörde sig. De släppte aldrig de hotfulla männen med blicken.

”Släpp fram mig. Låt mig prata med kaptenen, det är det enda vi kan göra just nu.”

Anton makade på sig och Maria steg fram till den väntande kaptenen. Männen bredvid honom såg hårdföra ut för att inte tala om Lazar själv.

Maria kände sig plötsligt väldigt liten och sårbar.

Den väldige kapten Lazar med sin knäckta näsa ropade något och sträckte ut två stora nävar som slet upp Maria i luften. Hjälplös hängde hon där en meter ovanför marken. Hon hörde killarna ropa till men Marcos röst ljöd i gränden.

”Han vill tacka henne!”

Och mycket riktigt, till sin stora häpnad fick Maria ordentligt med kindpussar av kaptenen som skrockade hela tiden. Sedan höll han henne återigen på en armlängds avstånd och betraktade henne noga.

Maria försökte låta bli att dingla med benen.

Lazar skrockade ännu en gång, sedan satte han ner henne på marken igen och började prata på engelska.

”Vi ville få stopp på er, inte slåss. Ni kan koppla av pojkar, jag vill bara tacka denna kvinna för hjälpen. Hon gjorde Carlo så rasande att han drog kniv inne i baren, vilket gav mig en god anledning att avskeda uslingen.”

Lazar slog ut med armarna i en uppgiven gest.

”Vi är släkt förstår ni och hans mamma bönade och bad mig anställa honom. Ett löfte jag länge har ångrat, för Carlo har varit bekymmer ända sedan första dagen ombord. Men så kom denna Maria och drog honom i näsan!”

Kapten Lazar slog sig för knäna och började skratta igen.

Maria som något omtumlad stod på fast mark igen, såg de förvånade ”pojkarna” hon hade bakom sig. Deras häpna miner fick henne att le brett.

Jag börjar tycka riktigt bra om kapten Lazar!

Den uppsluppne kaptenen fortsatte prata.

”Och vilket slagsmål det blev. Det var länge sedan jag hade så roligt! Du hjälpte mig, slog ner Guido, en av de värsta busarna i Trieste! Och inte nog med det, du fällde ytterligare två råskinn som kom för att hjälpa Carlo!”

Kaptenen blev plötsligt allvarlig och gav Bravogänget bakom Maria en sträng blick.

”Förstår ni valpar en kvinnas värde? Förstår ni vilken värdefull kvinna ni har med er?”

Han synade dem noga. Den stränga minen försvann och Lazar grinade som en varg.

”Ett gott råd bara pojkar, spela aldrig någonsin biljard med henne! Bara en mycket oförståndig man skulle göra det.”

Lazars besättningsmän i gränden började skratta högljutt, de hade förstått skämtet i motsats till Bravogänget som såg helt oförstående ut. Ingen av dem hade sett Marias biljardstötar. Lazar tog ett steg fram och lyfte Marias hand och kysste den.

”Först tänkte jag inte alls ta er med på min båt, men tack vare Maria här har jag ändrat mig. Kära Maria, jag och Helenas besättning står till ditt förfogande. Imorgon 06:00 avgår båten.”

Han vände på klacken och besättningen följde efter, de försvann neråt hamnen och ut på en lång pir, där ett virrvarr av båtar låg för ankar.

Maria vände sig om och betraktade killarna. Simon och Kaspers munnar stod på vid gavel, Marcos mun var ett o, Daniels glasögon hade immat igen, Jonatans ögonbryn låg uppe i pannfästet och Thomas hade i alla fall ett höjt ögonbryn. Den ende som inte såg förvånad ut var Anton som gav henne ett uppskattande grin.

Hon ruskade på huvudet, lite glassplitter föll ner på asfalten och det var så tyst i gränden att man kunde höra klirret.

Det heter upp som en sol och ned som en pannkaka. Ned som en pannkaka och upp som en sol, det är jag det. Jag undrar om det är någon mer som vill kyssa min hand i kväll? Det börjar kännas riktigt trevligt. Drottning Elisabeth av England har det riktigt bra, handpussad som hon blir dagarna i ända.

Hon satte händerna i sidan och såg uppfodrande på dem.

”Ni hörde kaptenen killar, dags att packa tandborsten!”

På vägen tillbaka fick Maria gång på gång visa hur hon hade fällt Guido och de andra råskinnen med sin biljardkö. Stämningen i gänget hade vänt, den var på gränsen till uppsluppen. Jonatan gav Simon en knuff med armbågen och såg spefullt på Maria.

”Alltså Maria, det ska väl vara du som blir nypt i rumpan av en protes.”

Det ryckte lätt i Jonatans näsa, ett tecken på att han var nyfiken.

”Hur många gånger nöp Carlo dig i gumpen egentligen?”

Maria himlade med ögonen.

”Tillräckligt mycket tack. Det gjorde mer och mer ont för varje gång. Skratta inte. Vi kan gå tillbaka till baren och hämta protesen. Om du vill kan jag nypa dig!”

Jonatan höjde avvärjande händerna och blev sedan tyst en lång stund. Maria som gick före fattade misstankar och vred på huvudet. Jonatan var på väg att nypa henne i rumpan.

”Jonatan Svensson, du skulle bara våga! Nu går du framför mig hela vägen tillbaka till hotellet.”

Alla i Bravogänget började garva och hon blängde ilsket på dem.

”Rättelse, ni går allihop framför mig hela vägen tillbaka till Il Duchi. Även du Anton, jag litar inte på någon av er. Framåt marsch.”

Inom sig log hon. De fick gärna skratta på hennes bekostnad. Hon fick en gillande blick av Thomas, han verkade förstå precis vad hon tänkte.

Killarna var trots alla sina blessyrer på ett strålande humör när de stormade in i hotellvestibulen.

Deras glada och bullersamma entré fick all verksamhet att upphöra. Hotellgästerna och personalen stirrade på de tilltygade svenskarna, men Maria viftade avvärjande med händerna åt receptionisten, samma kvinna som hade sett Antons ”frieri” tidigare på dagen.

”Det är ingen fara, killarna har haft ungkarlsparty för Anton!”

Italienskan sken som en sol och sade en förklarande ström av ord. Alla hotellgäster skrattade och såg glada ut, några gick fram och gratulerade den häpne Anton. Han blev både ryggdunkad och handskakad. Flera kvinnor passade på att kyssa honom, både på kinderna och på munnen.

Jag kan inte klandra dem.

Några män närmade sig även Maria men ryggade tillbaka inför ölstanken. Maria kunde inte klandra dem för det heller, hon luktade verkligen illa.

Skrattade Thomas åt mig?

Som hastigast slängde hon ett getöga på honom men stenansiktet var på plats och han visade mot hissarna med handen.

Inga muntra miner där inte.

Jag måste ha hört fel.

Maria föste in hela hopen i hissen, de följdes av glada rop och lyckönskningar. Glatt vinkande tillbaka tryckte hon med välbehag in knappen med siffran fem på. Dörrarna stängdes och hissen gled med ett tyst surrande ljud uppåt. Hon såg till att hålla sin ömma rumpa mot väggen, lutade huvudet bakåt, blundade och drog en djup suck av lättnad.

En fundersam Simon fingrade på sin spruckna läpp som Daniel hade tejpat ihop. Det var ett besvärligt ställe att ha tejp på, så Bravos sjuksköterska hade beordrat honom att inte prata på ett tag. Han sneglade på Anton som stod och masserade sin högra hand. Den var stukad och alla handskakningar hade inte gjort den bättre. Kinden och munnen hade läppstiftsavtryck, det fanns ytterligare ett rött avtryck längs ned på hakan. En kort och ofantligt tjock kvinna hade försökt kyssa Anton på munnen men inte riktigt nått upp.

Simon fick en oroande föraning, så han öppnade munnen och struntade i Daniels varnande ögonkast. Läppen började blöda igen men Simon var tvungen att yttra sig.

”Maria, jag vill be dig om en sak. Om det någon gång blir min tur att bli din fästman, kan du då vara så snäll och förvarna mig? Att bli förlovad med dig verkar vara en omskakande upplevelse!”

 Hon öppnade ögonen och gav Simon en matt blick.

”Jag lovar precis vad som helst, bara jag får gå och duscha!”

Hela gänget drog sig undan från henne, i den lilla hissen kunde alla känna den nästan näsbedövande öl-lukten hon utsöndrade från hår och kläder. Simon rynkade på sin fräkniga näsa och grimaserade.

”Tro mig, vi tycker alla att det är prioritet ett just nu.”

Hissen stannade, dörrarna gled upp, Bravo skyndade ur hissen och bort från Maria. Kvar stod bara Kasper och sniffade i luften med äcklad min.

”Det är som jag alltid har sagt, fy tusan för italienskt öl!”

Efter den långa duschen lade hon sig försiktigt på mage i sängen. Rumpan ömmade, det var inte tal om att ligga på rygg i sängen. Höger kind var också öm, liksom handflator och knän. Det tog en stund innan hon var på plats i sängen och då knackade det givetvis på dörren.

Maria stönade högljutt.

Gå din väg vem det än är!

Dörrknackningarna fortsatte. Mödosamt kom hon upp ur sängen och linkade bort till dörren. Hon kikade ut genom kattögat.

Typisk, den ende jag inte kan köra iväg.

Maria tog bort säkerhetslåset och låste upp. Anton klev in och ställde ifrån sig sin väska. Högerhanden var bandagerad och Anton såg hennes blick.

”Bara en lätt stukning, Daniel har pysslat om mig. Jag är okey, men hur mår du?”

Maria linkade bort till sängen och lade sig försiktigt ner på mage. Hon orkade inte stå upp längre.

Min livvakt kan jag knappast ljuga för.

Inte lura heller.

”Jag är ett fullständigt vrak! Tänker du sova här inatt eftersom du har väskan med dig?”

Anton sparkade av sig skorna, slog sig ner i fåtöljen och greppade fjärrkontrollen. En fotbollsmatch gick igång på teven.

”Jäpp.”

Maria hörde sportkommentatorns upphetsade röst.

Vuxna karlar som springer efter en boll, hur kul är det att titta på?

 En dörrknackning fick henne att spritta till.

Hon hade somnat på sängen.

Vem är det nu då?

Antons röst hördes från hallen.

”Det är Daniel.”

Maria lade ner huvudet igen, hon tänkte inte resa på sig. Någon tog en stol och satte sig bredvid henne.

Det var Daniel och Maria såg att klösmärkena i ansiktet var rengjorda, de såg inte så ilsket röda ut längre. Anton kom med en stol till och Daniel lade en grön, fyrkantig ryggsäck på den. Maria kände igen den.

Sjukvårdsväska 9, förbandsutrustning för kompanisjukskötare och plutonsjukvårdare.

Anton återgick till sin fotbollsmatch och verkade helt uppslukad av teven.

Daniel öppnade upp ryggsäckens kardborrestängning, Maria försökte få stopp på honom.

”Det är ingen fara Daniel, jag mår fint. Jag behöver bara vila lite. Sjukvårdsväska 9 ska klara av allt från att stoppa blödningar till att fixera ett brutet ben, men den kan inte bota sårad stolthet. Det är det enda som har tagit skada hos mig.”

Daniel brydde sig inte om henne utan började försiktigt trycka på kinden som Ärransiktet hade smällt till.

”Jag tror dig inte. Anton sa att du känner dig som ett vrak och du ser risig ut. Ligg still. Kinden är okey, bara lite svullen. Får jag se på handflatorna, har du fått bort allt glassplitter?” Maria gav upp och visade honom handflatorna och Daniel verkade nöjd med det han såg.

”Det ser bra ut, hårbotten är också okey, nu vill jag kolla rumpan.”

Hon for upp som en raket ur sängen, grimaserade och lade sig mödosamt ner igen.

”Aldrig i livet Daniel! Glöm det!”

Långe, gänglige Daniel lutade sig tillbaka i stolen, tog av sig glasögonen och började putsa av dem mot skjortan. Maria misstänkte att när han gjorde just så, så tänkte han inte ge med sig.

”Du ville ha med dig en sjuksköterska Maria, inte sant? Det är min uppgift att ta hand om er. Är ni sjuka eller skadade så behöver ni mig. Men det är jag som ställer diagnosen. Jag avgör om ni behöver vård eller inte och vilken typ av vård.”

Daniel satte på sig glasögonen igen och gav Maria en mycket bestämd blick.

”Är det förstått?”

Maria tyckte verkligen inte om det men gav med sig. Det Daniel fick se gjorde honom förbannad. Högra delen av rumpan var täckt med stora, fula blåmärken.

Jag hatar män som slår kvinnor.

Hur kan en man göra något sådant här?

”Du har inte blivit nypt utan misshandlad! Han hade en handprotes och en protes kan klämma åt fruktansvärt hårt. Vilken jävla skitstövel!”

Daniel såg att Anton tyst hade kommit upp på fötter. När han såg alla blåmärken blev ansiktet mörkt. Anton knöt sin näve och gick ut i hallen. En hård smäll i väggen hördes.

Stukade han den andra handen nu?

”Jag har en bra salva som dämpar smärtan, Hirudoid. Jag lägger på åt dig nu, sedan kan du själv göra det. Den kan användas flera gånger per dag.”

Maria som legat helt stilla sträckte hastigt ut handen efter tubens kartong.

”Jag vill se innehållsförteckningen.”

Daniel blev fundersam men gav henne papperet som låg inuti förpackningen.

”Varför vill du läsa den, är du allergisk mot något?”

Han såg hur hon ögnade igenom papperet.

”Jag kan använda salvan. Kan jag få förklara en annan gång Daniel, snälla?”

Daniel kände att han fick nöja sig med det.

Effektivt samlade han ihop sina sjukvårdssaker men hon såg hans fundersamma min.

Salvan får användas av gravida kvinnor. Det var det jag ville veta. Jag ska berätta, men inte än. Inte förrän vi är i Bosnien.

Salvan gjorde underverk. Gradvis försvann smärtan och hon dåsade till. Ett mummel av röster väckte henne. Några pratade ute i den minimala hallen, Daniel var en av dem och han lät arg.

Sedan blev det tyst och en dörr stängdes.

Hon slöt ögonen och försökte somna om.

”Maria?”

Ögonen spärrades upp i ren panik.

Thomas!

Thomas sitter på stolen bredvid mig!

Till sin stora lättnad kände hon filten som täckte kroppen.

Tack och lov!

Det hade varit den totala förödmjukelsen om Thomas sett mig ligga och dåsa med rumpan i vädret!

Vad vill han?

Thomas fick ännu mer dåligt samvete, när han såg hur förskräckt hon blev över att han var där. Han mötte hennes skrämda blick, sedan lutade han sig fram och satte armbågarna i knäna. Han såg ner på sina egna händer istället.

”Jag har fått rapport från Daniel. Han säger att alla ha fått lättare skador som snart blir bra. Alla utom du. Han säger att den där Carlo har misshandlat dig. Daniel undrar hur du kunde stå ut så länge som du gjorde.”

Thomas tittade upp och mötte hennes intensivblåa ögon, under ena ögat var kinden ilsket svullen och han såg att hon hade svårt för att röra sig.

”Jag är skyldig dig en ursäkt. Jag trodde du förlorade humöret över ett litet nyp i rumpan, jag förstod inte hur illa han gjorde dig. Jag är ledsen, Maria.”

Han såg ner på sina händer igen.

Jag borde ha trott bättre om henne.

Kaptenen har ju gift sig med henne, hon är ingen vanlig korkad brud.

Hon sträckte ut sin arm och la sin hand över hans händer. Hon tryckte till lätt, sedan drog hon in handen under täcket igen. Thomas såg upp, Maria blundade och andades lugnt. Hon var på väg att somna igen.

En lång stund satt han i stolen och betraktade henne.

Om hon var rädd under slagsmålet i baren så gjorde det henne inte handlingsförlamad.

Det vet jag nu om henne.

Hettar det till så gömmer hon sig inte eller springer sin väg.

Och när Kapten Lazar ryckte upp henne i luften då trodde jag det var kört. Vi hojtade alla till men från henne kom det inte ett ljud.

På vägen tillbaka fick hon hela gänget på gott humör. Dessutom är hon snabbtänkt, hon lugnade snyggt ner alla människor på hotellet.

Ett kort ögonblick trodde jag portieren tänkte ringa polisen.

Thomas fattade ett beslut.

Han hade hela tiden varit osäker på om Maria verkligen kunde följa med in i Bosnien, om hon klarade av det. Dessutom tänkte han på hela gruppens säkerhet. Var hon, det okända kortet, en säkerhetsrisk?

Nu var han inte osäker längre.

Thomas kände en hand på sin axel.

”Förstår du nu? Förstår du nu att hon måste med och vi följer henne?

Thomas släppte Maria med blicken och såg upp på Anton, som var så förändrad.

Förut hade han varit en kille som tog dagen som den kom, som aldrig tagit något på riktigt allvar. Skämtat om allting och alla. Han förbrukade brudar som andra förbrukade snus och cigaretter. Inte ens kriget hade satt några spår på honom men däremot tio dagars ledighet i Sverige.

Jag frågade vad som hade hänt på hans leave, men han bara skakade på huvudet. Bara kaptenen fick veta.

Men jag frågade aldrig om ögonen.

Att människor blir gråhåriga över en natt har jag hört talas om men aldrig att ögon kan byta färg? Från brunt till grönt?  

Så tyst som möjligt gick han ut i hallen och Anton följde efter. Thomas stannade upp med handen på dörrhandtaget. Hans gråa ögon mötte Antons märkligt gröna.

”Hon är med, Anton. Och vi är med henne. Jag förstår det nu.”

Dörren gled igen bakom honom, Thomas gick bort till sitt och Jonatans rum som var tomt. Jonatan hade ännu inte kommit tillbaka.

Han var på återbesök i baren och slätade över saker och ting och det med hjälp av en sedelbunt. Thomas kände sig inte orolig för honom, för han visste att Jonatan kunde klara sig ur betydligt knepigare situationer än den de varit med om i kväll. De hade tidigare diskuterat Marias fortsatta existens i gruppen, men Thomas visste att Jonatan skulle godta hans beslut om henne.

Han gick fram till fönstret och drog undan de tunga gardinerna. Han såg egentligen inte den livligt trafikerade gatan utanför, det han såg var något helt annat.

Han såg höga berg och djupa dalgångar. Han såg sönderskjutna hus och förtvivlade, bedjande ansikten. Och alltför väl såg han kropparna efter skjutna människor, gamla som unga, män som kvinnor.

Det finns de som säger att helvetet existerar redan här på jorden.

 De har rätt och det är dit vi ska.

Till Bosnien.