Kapitel 12 Barstök

Il Duchi var ett anrikt gammalt hotell mitt i Trieste.

Foajén gick i viktoriansk stil med gräddfärgade väggar, trägolv och mycket gulddetaljer. På de mörka golven låg enorma äkta mattor och möblemanget bestod av plyschsoffor och fåtöljer i diskret rosa. Överallt fanns små bord med lampor eller gröna växter.

Maria satt i en av de rosa sofforna och var på dåligt humör.

Anton i fåtöljen bredvid var den ende av Bravogänget som hade stannat kvar och lugn som en filbunke satt han och bläddrade i tidningar, han försökte hitta nyheter om kriget i Bosnien. Ilskan som fick Daniel, Simon och Kasper att fly fältet bekom honom inte, när Maria fräste så log han bara.

Maria undvek att titta på honom för när han log kunde hon inte vara arg längre och just nu kände hon för att vara riktigt ilsken.

Så jag fick inte följa med.

Jag är ett hinder, i vägen, en black om foten. De var mycket tydliga på den punkten!

Djupt inom sig medgav hon att Thomas och Jonatan hade rätt men hon mådde dåligt av att sitta still och bara vänta.

Det här är trist, trist som i Trieste.

Maria såg ut genom de stora glasfönstren och visste av det lilla hon sett, att hon var orättvis mot den gamla handelsstaden.

Trieste var inte orsaken till hennes dåliga humör.

Det är Thomas.

Han själv, Jonatan och Marco hade gett sig iväg på en rekognoseringstur. Målet var att få tag på en skeppare som kunde föra dem till Kroatien. När Maria ville följa med sade Thomas bestämt nej.

”Bara jag, Jonatan och Marco behövs för detta. Du stannar här.”

Hon hade sett handsignalen som han gav Anton och Antons bekräftande fingerrörelse. Vilket gjorde henne på ännu sämre humör.

Så jag behöver skyddas minsann!

Innerst inne visste hon att Thomas hade rätt. Hon kanske inte behövde skydd här i Trieste, men Kroatien och Bosnien var en helt annan miljö.

Livsfarlig.

De har varit där och överlevt, de vet vad som väntar.

Jag har inte en aning.

Att Thomas hade rätt gjorde henne bara på ännu sämre humör.

Den svarta anteckningsboken kom fram och hon skissade med raspande penna ett antal karikatyrer över Thomas och Jonatan.

Det kändes genast lite bättre. Sedan skrev hon in längst bak i boken, handtecknet för skydda.

De ska aldrig behöva visa mig ett tecken mer än en gång!

Boken var hennes planeringsbok och varje kväll skrev hon om dagens händelser. Deras expedition var noga planerad, båten var hennes idé och hon hade dessutom föreslagit vart de skulle i Kroatien.

Vi ska söka upp Marcos släktingar.

Sedan måste vi göra upp nya planer.

Maria återgick till att bättra på porträtten av Thomas och Jonatan. Njutningsfullt gjorde hon Jonatans näsa extra lång och spetsig och Thomas fick ett rejält underbett, vilket han inte hade i verkligheten.

”Fullt så spetsig näsa har väl inte Jonatan?”

Anton hade lutat sig över bordet och tittade nu intresserat på hennes skisser.

”Du är ju duktig, Thomas ser ut som en mafioso! Men varför har du ritat isbitar runtomkring? Jaha, nu ser jag, det står Ice under honom. Det smeknamnet passar rätt bra för det är sällan Thomas visar några känslor.”

Anton lutade sig tillbaka i fåtöljen, tidningarna hade han lagt åt sidan.

”Kaptenen hade en likadan anteckningsbok som du. Han satt alltid en stund på kvällen och skrev i den.”

Ilskan rann av Maria.

Thomas är begåvad, han har satt rätt kille som barnvakt! Jag kan inte sitta och fräsa åt Anton, det är omöjligt.

”Det här är faktiskt en av Johans anteckningsböcker. Jag försöker hela tiden tänka och planera som honom. Det är han som är strategen i vår familj, jag är konstnären.”

Hon slog ihop anteckningsboken för att lägga ner den i väskan men Anton lade sin hand ovanpå hennes.

Maria blev förbluffad.

Hur snabbt rör han sig egentligen? Alldeles nyss satt han och slappade i soffan.

”Har du någon teckning på mig?”

Marias suckade.

”Just det jag ville undvika. Tro mig, Anton du vill inte se den.”

Maria försökte dra undan sin hand men Anton höll fast. De gröna ögonen glittrade.

”Tro mig Maria, jag vill se den. Har du gett mig ett öknamn också?”

Hon gav upp.

Det är märkligt, men jag kan inte säga nej till honom.

Anton som verkade veta vad hon tänkte, släppte sitt grepp. Maria bläddrade fram till Anton-sidan. Det fanns flera teckningar på honom. Han tog ifrån henne boken och satte sig i soffan bredvid henne.

Uppmärksamt studerade han skisserna.

”Du har satt gloria och vingar på mig? Och jag glittrar! Du tycker verkligen att jag ser ut som en ängel. De flesta som känner mig skulle inte hålla med! Teckningen längst ner var intressantast, den där jag har lockigt långt hår. Vad har du skrivit i kanten?”

Anton blev tyst, kikade på de små bokstäverna under skissen, sedan började han småskratta.

”Romeo, du kallar mig för Romeo?”

Maria suckade ännu en gång

 Fast han vet ju redan att jag tycker han är skön såsom en ängel!

”Under mötet i Revingehed så tänkte jag att du ser ut som Shakespeares Romeo. Det var bara lockarna som fattades. Vet du vad Anton? Du har en märklig förmåga att snoka rätt på mina innersta tankar, vilket är rätt så pinsamt!”

Vad ska han tro om mig, att jag är kär i honom?

För mig finns bara Johan.

Kinderna hettade till och Maria såg inte på den unge, attraktive, mannen hon hade intill sig utan blickade ut genom hotellets stora perspektivfönster. Utanför var trafiken intensiv och det tutades friskt i signalhorn.

Anton tog plötsligt hennes hand i sin.

Hans hand kändes varm och trygg.

”Du är aldrig pinsam Maria och jag tror inte, rättelse jag vet att du inte är tänd på mig. För dig finns bara en och honom ska vi hämta hem till Sverige.”

Maria stirrade på Anton.

”Det är nästan kusligt! Hur kan du veta så väl vad jag tänker? Bara Johan kan läsa mina tankar som du gör!”

Anton höll kvar hennes hand och ansiktet var allvarligt.

”Jag tror att det är meningen att jag ska skydda dig och därför har jag lite bättre koll på ‘Marialäget’ än de andra grabbarna.”

Anton tog också hennes andra hand. Tätt tillsammans i soffan satt de, knä mot knä och hand i hand. Maria kastade en hastig blick omkring sig. Vestibulen låg öde, förutom italienskan bakom den skinande blanka hotelldisken.

Hon gav tårmilt leende Maria en uppmuntrande gest.

Italienarna är ett känslosamt folk. Hon måste tro att Anton friar till mig!

”Lyssna noga nu. Jag var kaptenens livvakt, får jag nu vara din? Thomas vill det och jag också. Men du måste acceptera att jag skyddar dig på mitt sätt, du måste lita på mitt omdöme. Går du med på det Maria?”

Maria kapitulerade. Hon insåg att hon fullständigt kunde lita på Anton.

 ”Jag går med på det.”

Anton log, de gröna ögonen gnistrade.

”Bra. Som en bror ska jag vaka över dig, hela vägen ända fram till Johan.”

Antons högtidliga ord kändes rätt och den hårda knut av rädsla som hon alltid bar på krympte.

Vad som än händer så har jag Anton vid min sida. 

Ett harklande ljud avbröt den högtidliga stämningen och både Anton och Maria såg ut över soffryggens kant. Simon, Kasper och Daniel stod bakom soffan och såg väldigt menande ut.

Det var Simon som hade harklat.

”Alltså Anton, när vi bad dig få kaptenens fru på gott humör igen så menade vi inte att du skulle börja flirta med henne. Din metod fungerar tydligen, för hon fräser inte som en ilsken katt längre. Men ta nu bort tassarna, annars kan jag inte se kaptenen i ögonen igen!”

Simon suckade, skakade uppgivet på huvudet och såg vädjande på Maria.

”Maria, Maria, har du inte förstått vilken Romeo Anton är?”

Först stirrade Maria på den rödhårige soldaten i flera sekunder, sedan bröt hon ut i skratt. Simons totalt oförstående min fick även Anton att börja garva.

”Nästa gång Maria är på dåligt humör skickar vi dig Simon, jag kan bara få henne att le lite grann, men du, du får ju henne att storskratta!”

Brisen från norr förde med sig den salta lukten av hav och tång. Maria drog kappan tätare omkring sig men det var inte brisen som fick henne att huttra utan omgivningarna.

De var i de sydvästra utkanterna av Trieste i ett nergånget hamnområde. Husen här stod i skarp kontrast mot de eleganta kvarteren i centrum där deras hotell låg. Byggnaden framför henne såg ut som en lagerlokal men skylten på fasaden upplyste om att här låg en bar. Flera av barskyltens neonbokstäver hade slocknat så det gick inte längre att utläsa namnet. Den slitna, repade dörren in till baren såg inte särskilt välkomnande ut och på den satt en fasthäftad affisch med en naken kvinna. Ett av affischens hörn fladdrade och fick det att se ut som om kvinnan på bilden vred på sig.

Maria fylldes av onda aningar och drog kappan ännu tätare om sig.

Herregud, det är väl inte en strippbar?

Jag smäller av om jag måste följa med killarna in på ett ställe med nakna kvinnor.

Snälla gud, gör så att det inte är en strippbar!

Nu ångrade hon nästan att hon hade följt med.

Fast bara nästan.

Thomas ville inte ha med henne hit och det hade han tidigare under kvällen mycket tydligt klargjort. Maria hade då i sin tur tydligt klargjort att hon skulle följa med.

Alla hade då tittat på Thomas och Thomas hade i sin tur sett på Anton.

Uppenbarligen var avgörandet hans.

Maria hade gett Anton ett löfte, han skyddade henne och ville han inte att hon skulle gå, så skulle hon stanna kvar på hotellet.

Fast det kunde inte de andra i Bravogänget veta.

Men Anton hade bara ryckt på axlarna, så Maria följde med.

Av Jonatan hade hon fått förhållningsorder; bär diskret klädsel, håll dig i bakgrunden och nära Anton.

”Det är inget litet mysigt café vi ska till utan en bar för sjömän och hamnarbetare. Där förekommer en hel del affärsverksamhet, mestadels olaglig sådan. De kvinnor som finns där bedriver en särskild sorts affärer, så håll dig nära Anton, annars kan du råka illa ut!”

Varför skulle jag envisas?

Just nu kunde jag ha suttit i den bekväma lobbyn och druckit te.

Det här är ingen plats för en kvinna som jag…

Thomas och Jonatan gick in först sedan kom resten av teamet med Kasper och Simon som eftertrupp. Ingen sade något, en spänd vaksamhet vilade över gruppen. Maria studerade killarna hon hade runtomkring sig. Den här sidan hos dem hade hon bara sett en gång tidigare och det var på Malpensa flygplats.

När de tog hand om den svenske affärsmannen.

I en blink förvandlas de, från normala, unga killar till väldisciplinerade soldater.

Och Johan har tränat dem.

Den tanken fick henne att må lite bättre och hon lättade på greppet om kappkragen och såg sig omkring.

De hade kommit in i en hall med råa betongväggar och överallt satt det stora affischer med lättklädda kvinnor.

På det här stället gillar de kvinnor som putar, trutar, ålar och kråmar sig.

Jonatan försvann längre in i lokalen men kom strax tillbaka och signalerade ok. När Maria skulle gå in hejdade han henne. Jonatan såg upplivad ut och verkade vara på väldigt gott humör. Han pekade på en affisch där en kvinna endast iklädd bh, höfthållare, nylonstrumpor och högklackat ålade runt kring en metallstång. Rösten var låg och han höll munnen nära hennes öra.

”Ni krukmakare tjänar väl inte så bra? Det gläder mig att du har kommit på ett sätt att dryga ut lönen på. Jag kände igen dig med en gång fastän jag alltid har sett dig med kläderna på.”

Maria visste inte vad hon skulle säga.

Skämtar han med mig? Skulle jag vara lik en strippa?

”Se inte så förvånad ut, det blir vår lilla hemlighet! Kaptenen får inget veta för vad skulle hans kollegor och överste Rundberg hemma i Eksjö säga? Tänk vilken skandal det skulle bli på regementet!”

Maria blängde på Jonatan.

”Driver du med mig?”

”Vad, skulle jag driva med dig?”

Med ett illa dolt leende föste han henne genom dörröppningen, Anton kom tätt efter med allvarlig uppsyn men Maria skymtade hans snabba leende mot affischen.

Naturligtvis hörde han vartenda ord Jonatan sade!

Rummet där baren låg var ganska stort.

En lång bardisk av trä stod i lokalens bakre del, där ett flertal män satt och tittade på en tv-sänd fotbollsmatch. Till vänster om bardisken fanns ett biljardbord och resten av betonggolvet upptogs av bord och stolar. Den vänstra väggen hade tre fönster som alla behövde en rejäl upputsning. Belysningen var skum och all cigarettrök låg som en dimma uppe i taket.

Ett av lysrören i taket fladdrade då och då till, det var på väg att slockna. Men bordet Bravo valt var rent och den vita askkoppen med reklam på nydiskad. Anton drog ut en stol åt Maria vid kortändan och satte sig sedan till höger om henne och Kasper tog den tomma stolen till vänster.

Maria tyckte att den stadigt byggde Kasper såg ovanligt betänksam ut. Jonatan å andra sidan verkade trivas som fisken i vattnet.

Det säger egentligen allt om Jonatan!

Daniel, Simon och Thomas slog sig ner med ryggarna mot väggen. Mittemot Kasper och Maria satte sig Marco och Jonatan. Kvar fanns två tomma stolar bredvid Anton.

Maria noterade att det var mest män i lokalen.

Två riktiga råskinn spelade biljard, resten satt utspridda i små grupper vid borden med ett glas i den ena handen och en cigarett i den andra.

Klädstil; sjabbiga linnen, sladdriga shorts och nötta flipflop-tofflor.

Bravo i jeans och t-shirts var i jämförelse rena modelejonen.

Längst bort vid bardisken satt två kvinnor och rökte ihärdigt. Två små glas stod framför dem med en genomskinlig vätska i. De hårt blonderade kvinnorna var rejält sminkade och bar läder nedtill, leopard- och zebramönstrat upptill.

Klädstil; prostituerad.

Maria andades ut.

Tack och lov, inga strippor!

Svenskarna fick en del ögonkast, men de flesta verkade inte bry sig. Jonatan och Marco gick bort till bartendern, utväxlade några ord, sedan kom de tillbaka. De bar på flera glas och Kaspers betänksamma uppsyn ljusnade när han fick en öl framför sig.

Marco såg allvarligt på sällskapet kring bordet.

”Vi får vänta en stund.”

De satt alla tysta och drack sina öl, utom Maria som diskret hade skjutit sitt glas över till Kasper. Han höjde frågande på ögonbrynen, men när hon inget sade svepte han raskt ölen i en enda njutningsfull klunk.

Efter ungefär fem minuters väntan kom en kort, smal, karl fram till deras bord och skakade hand med Thomas. Han sade några snabba ord som Marco översatte.

”Det här är vår mellanhand, som vi träffade tidigare idag. Han säger att kaptenen är på väg hit.”

När ytterligare en stund hade gått kom tre män in i lokalen och såg sig sökande omkring. Italienaren vid deras bord reste sig och vinkade på dem.

En storvuxen, robust man i femtioårsåldern kom fram först och studerade noggrant alla kring bordet innan han satte sig ner, likaså gjorde näste man som var något yngre och smalare, innan han tog platsen bredvid. Den siste i sällskapet tog en stol och klämde in sig mellan Maria och Anton.

Det gillade inte Anton, han gav sjömannen en hård blick. Maria makade sig närmare Kasper, för lukten av svett och otvättade kläder kom i pustar från karlen.

Den italienske mellanhanden fick en liten sedelbunt av Jonatan, tog sin öl och lämnade sällskapet. Skepparen kunde engelska visade det sig, men han övergick snabbt till italienska och Marco översatte.

Skepparen ser ut som en boxare med sin knäckta näsa.

Jonatan gjorde ett nytt besök i baren och kom tillbaka med tre glas grappa till de nyanlända. Förhandlingar inleddes av Thomas och Marco men Maria tyckte boxarkaptenen såg tveksam ut. Sjömannen bredvid henne svepte tyst sitt glas men han var inte overksam, för plötsligt kände hon en hand som tafsade på hennes lår.

Hon spände blicken i honom men fick bara ett oljigt leende tillbaka. Efter en timmes lång dusch med en ordentlig schamponering av håret hade han sett bra ut, om det inte hade varit för en sak.

De tunna ärren som löpte som vita streck i det starkt solbrända ansiktet.

Det ser ut som en kniv har gjort dem!

Hon undertryckte en rysning och flyttade sig demonstrativt närmare Kasper. Det brydde sig ärransiktet inte om, utan tafsade hårdhänt en gång till. Ingen annan vid bordet verkade märka något och Maria ville inte störa förhandlingarna vid bordets motsatta sida.

Vi behöver hyra en båt och komma iväg så snabbt som möjligt.

Jag får stå ut.

Kasper undrade vad som stod på med Maria.

Hon hade satt sig så nära honom som möjligt och det kunde han förstå för mannen bredvid henne luktade apa. Men ibland ryckte hon till, som om något stack henne. Minen var sammanbiten och hon hade blicken riktad på Thomas, Marco och skepparen som pratade intensivt på andra sidan bordet.

Vad är det som pågår?

Kasper lutade sig bakåt i stolen och iakttog sjömannen bredvid henne. Han såg en hand hårdhänt tafsa på henne.

Ingen tafsar på kaptens fru.

Kasper sträckte ut sin hand och tog tag om mannens arm. Han stirrade hårt på sjömannen som bara flinade tillbaka. Sedan försökte busen dra loss sin arm.

Det kunde han inte, för Kasper som i många år slitit på gym, för att inte tala om allt jobb hemma på gården, var stark som en oxe.

Anton såg det med.

Kasper släppte sakta taget om ärransiktets arm och både han och Anton stirrade hårt på sjömannen drack ur sitt glas som om inget hade hänt. Varken Kasper eller Anton sade något, de ville inte störa samtalet vid bordet, men de många ärren i ansiktet och på karljävelns armar bekymrade Kasper.

Han bär kniv.

Det är jag säker på.

Maria tittade varken på Kasper eller på Anton, utan såg rakt fram. De hade gjort något för tafsandet hade upphört.

Vilka hårda fingrar han har, det gör ont där han har tafsat.

Maria önskade att mötet var över, hon ångrade fullständigt att hon hade följt med.

Då hände det igen.

Den här gången nöp han henne i rumpan.

Maria vred på huvudet och glodde på mannen hon hade bredvid sig. Han flinade, lutade sig nära henne och drog sedan långsamt upp sin nersolkade tröjärm. Han var den ende i rummet som hade långärmat och nu förstod hon varför.

Hans hand var en protes och det såg ut som en slaktare och inte en doktor hade fäst den vid stumpen som var hans arm.

Äcklad knuffade hon undan honom och fick en smäll i ansiktet tillbaka. Hennes stol välte och hon for som en vante in i Kasper.

Anton slet upp sjömannen ur hans stol.

”Det där ska du få betala för!” röt han.

Maria kippade efter andan och hörde stolar skrapa omkring sig följt av högljudda röster.

Kaptenen röt på ärransiktet som inte lyssnade utan istället klippte till Anton, en vild svingande höger träffade honom mitt i tinningen. Kaptenen i sin tur duckade för ett slag från ett av råskinnen från biljardbordet, som tydligen ville lägga sig i.

Sedan utbröt kaos.

Antons röst hördes över oväsendet av fallande stolar, glas och ilskna mansröster.

”In under bordet Maria!”

Kasper som fångat upp Maria hivade in henne under bordet och hon hamnade på alla fyra och såg bara ett virrvarr av fötter. Ansiktet värkte efter slaget hon fått, rumpan ömmade och knän och handflator var uppskrapade. Otäcka dunsande ljud hördes blandat med svenska svordomar. Någon landade med ett brak på bordet ovanför henne, bordsbenen skakade oroväckande.

Hon bannade sig själv.

Vad har jag gjort? Blir någon skadad är det mitt fel.

Var jag tvungen att förlora humöret!

Mitt i allt tumult och oväsen kunde hon inte släppa tanken på båten de skulle ha hyrt, båten till hennes Johan. En stor uppgivenhet kom över henne blandat med rädsla.

Det är kört.

Och inte kan jag på något vis hjälpa killarna heller, jag är bara i vägen.

Det är kört.

Fler otäcka dunsar och smällar hördes och en biljardkö rullade in under bordet.

Med tårar i ögonen stirrade Maria på den.

Kasper skickade in Maria under bordet och drog en suck.

Han gillade inte att slåss, men flera män närmade sig Anton som just väjde undan för ett nytt slag från ärransiktet och inte var medveten om de tre hotfulla män som kom bakom honom. Kasper suckade igen och ställde sig framför dem.

”Lägg er inte i!”

Männen hejdade sig när den bestämde svensken blockerade vägen, de tittade på varandra och sedan flinade de.

De var tre mot en.

Jonatan föll ner på rygg, sparkade upp med benen och mannen med biljardkön i näven for över honom och ner med en duns på bordet, som nästan höll på att braka ihop. Jonatan visste att Maria var under bordet och ur vägen.

Bordet kunde gott ha brakat ihop över huvudet på henne!

Brudar ställer bara till problem!

Skepparen som de hade tänkt hyra båt av gav den andre biljardspelaren en rejäl smäll i magen som fick honom att vika sig dubbel och med en benkrok fällde Jonatan busen till golvet. Tyvärr hade den förste biljardspelaren kommit på fötter oväntat kvickt och måttade nu ett rejält slag mot Jonatans huvud. Sin biljardkö hade han tappat, så nu använde han nävarna istället. Mannen var stor, stark och ovanligt snabb och han brölade som en ilsken tjur.

Jonatan försökte hålla sig utanför mannens räckvidd.

Det här kommer att bli besvärligt.

Simon gjorde ett hopp upp på bänken samtidigt som en buse med biljardkö landade på deras bord. Glas krossades och öl stänkte. Från bänken kunde han se bättre vad som pågick. Det fick honom att svära en lång rad svordomar. De var illa ute, ett flertal män strömmade till för att delta i slagsmålet.

Vilket barstök vi har hamnat i!

Simon hoppade över några kullfallna stolar och tog sig fram till Kasper. Marco var redan där på Kaspers vänstra sida.

Simon hade bråttom.

Hans polare behövde honom.

Daniel var plötsligt ensam på bänken. Slagskämpen som nyss legat utslagen på bordet gav sig på nytt på Jonatan. Sjömannen som suttit mittemot Daniel försökte hjälpa sin kapten mot en annan buse, men en av kvinnorna vid baren kom farande, hoppade upp på sjömannens rygg och började klösa honom i ansiktet med sina vassa, ilsket röda naglar. Högljutt skrek hon något och försökte klösa sjömannen i ögonen och busen som slogs med kaptenen hojtade uppmuntrande tillbaka.

Daniel tvekade.

Hade det bara inte varit en kvinna!

Sjömannen vrålade till och försökte skaka av sig kvinnan som satt som en stor fästing på hans rygg. Med handen högg hon mot ögonen och en rännil av blod rann nerför högerkinden.

Inom sig hörde Daniel ett eko av Mickes röst.

”Du vet vad som är det rätta att göra kompis. Det svåra är att göra det.”

Han tvekade inte längre.

I ögonvrån såg Jonatan att bruden från baren i kortkort och zebratopp extralarge tänkte hoppa på honom. Han hörde henne skrika något med gäll röst till den rasande mannen som Jonatan slogs med. Jonatan var fullt upptagen med att ducka för alla slag som haglade över honom.

Råskinnet verkade inte höra kvinnans skrik, han var högröd i ansiktet och inställd på hämnd.

Plötsligt tystnade kvinnan, mitt i ett skrik.

Utan att se sig om förstod Jonatan vem som var orsaken.

Thomas.

Thomas kopplade upp kvinnans arm i ett stadigt polisgrepp och fick henne att släppa taget om flaskan. Flaskan, som hon hade tänkt slå i huvudet på Jonatan föll i golvet och krossades. Thomas såg att Jonatan hade problem med biljardbjässen, som var ovanligt snabb och vig för att vara så stor. Jonatan undvek skickligt alla slag, men han fick inte in några egna heller. Kvinnan försökte sparka och stampa på Thomas med sina stilettklackar men han vred upp armen ytterligare.

Det fick stopp på henne.

Thomas såg ut över röran i baren.

”Vi måste få slut på det här och det snabbt!”

Med bägge händerna tog hon ett bestämt tag om biljardkön. Utanför bordet såg hon ett virrvarr av skor men Maria visste exakt vems skor hon såg.

Det har jag koll på!

Rakt framför sig såg hon två gigantiska fötter i blåa flipflop-tofflor följa efter två dansande blåa basketkängor av märket Converse. 

Jonatan.

Maria svepte till med staven och flipflop-tofflorna försvann ur sikte.

Ett par stadiga sandaler backade in i bordet följd av ett par nötta espadrillos.

Skeppare vs buse.

Staven sköt ut och espadrillos-fötterna snubblade rakt över den, busen dråsade i golvet med ett brak.

En ny duns hördes ovanför henne.

Någon hade landat på bordet. Snabbt vred hon på sig och såg ett par ben med italienska, svarta skinnloafers längst ned vifta i luften.

Marco.

Mannen som hade kastat Marco kom framrusande och sprang rakt in i spetsen på Marias biljardkö. Hon tog spjärn allt vad hon kunde, sedan stötte hon till så mannen ramlade bakåt. Krampaktigt kramande sin mage kröp han ihop på golvet.

Maria svettades och händerna värkte.

En bit ifrån henne såg hon Antons Adidas och ärransiktets sandaler. Åsynen av mannens fötter gjorde henne tvärilsk och ilskan gav henne ny energi.

Din förbannade skitstövel!

Maria dröjde inte utan klippte till med staven för allt hon var värd. Mannen som hade satt igång hela slagsmålet stöp i backen med ansiktet före. Han stönade till, vred på huvudet och fick syn på Maria under bordet.

De bruna ögonen glimmade illvilligt till och högerhanden fiskade upp något blankt och smalt ur en ficka på shortsen, sedan började han åla mot henne.

Maria kröp instinktivt ihop och kramade hårt om skaftet på staven.

Han är en ond människa. 

”Bravo, mot utgången!”

Thomas befallande röst hördes över hela baren. Anton välte bordet, slet upp Maria från golvet och skyndade mot utgången. Resten av Bravogänget var redan där. Daniel hade klösmärken i ansiktet, Simons läpp och näsa blödde och Marcos ena öga hade börjat svullna igen.

Alla var där utom Thomas.

De stannade tvärt och såg sig om.

Han hade blivit hejdad, hejdad av en stilett i ärransiktets hand.

All verksamhet upphörde, alla inne i baren drog sig skyndsamt undan så att en stor tom rundel bildades kring Thomas och ärransiktet. Bartendern bakom disken röt till. Marcos dämpade stämma översatte.

”Stopp, du kan reglerna. Inga knivar.”

Orden från bartendern hade ingen som helst effekt. Ärransiktet sa något med en morrande röst, ingen utom Thomas kunde höra vad. Stiletten blänkte till i ljusrörets blinkande sken och ärransiktet högg.

Rakt mot Thomas oskyddade ansikte.

Han såg hela gänget stå uppsamlat vid utgången till hallen. Anton höll bestämt armen om Maria.

Anton har Maria under uppsikt och ingen verkar ha fått några allvarliga skador.

Bra!

Thomas kunde nu koncentrera sig fullständigt på sjömannen.

Ärransiktet flinade hånfullt. Han såg ut att njuta av situationen och höll stiletten med van hand. Med stark accent men ändå fullt förståelig engelska bröt han tystnaden i rummet.

”Hon såg på dig hela tiden, din slampa, jag var inte god nog åt henne, jag med mina ärr. Men snart ser hon med vämjelse på dig också, när min kniv har gjort sitt!”

Stiletten blixtrade till och rispade upp huden på Thomas kind, han kände den salta smaken av blod i mungipan. Thomas var snabbt bakom sjömannen men han vred kvickt på sig och var återigen beredd med kniven.

Männen cirklade runt varandra, Thomas undvek hela tiden stiletten men kom inte åt ärransiktet. De var lika långa, men sjömannen hade bättre räckvidd med sin kniv.

Han har ärr i ansiktet och på resten av kroppen, så det är inte första gången han drar kniv. Fast hans motståndare brukar också ha kniv, vilket gör honom självsäker.

Som kaptenen säger; för självsäker är lika med vårdslös.

En enda blotta och jag är där!

Med vånda såg hon hur Ärransiktet hela tiden högg mot Thomas ansikte. Stilettens vassa blad blänkte i lysrörsskenet.

Maria mindes hur hon och Johan på semester i Österrike stått och tittat in i ett skyltfönster fullt med knivar. Där fanns små knivar, stora knivar, jaktknivar, sågtandade knivar och en uppsjö stiletter. På hedersplatsen, en randig sidenkudde, låg en orimligt stor och lång stilett. Hon hade undrat vem som skulle köpa en sådan kniv. Johan hade skakat på huvudet.

”Bara en dåre Maria, bara en riktig knivdåre.”

Det är just en sådan stilett som Ärransiktet försöker sprätta upp Thomas med!

Nu vet jag hur det känns när man har hjärtat i halsgropen!

Anton höll fast henne, Maria kunde bara stå och se på. Den sjabbige sjömannen fick syn på henne och ropade med hånfull röst.

”Snart sötnos är han lika ful i ansiktet som jag! Då vill du inte se på honom mer! Vad sägs om ett ärr på kinden och ett över munnen?”

Kniven for blixtsnabbt genom luften och Thomas vek undan. Men den kom återigen nära ansiktet, alldeles för nära. Det handlade bara om millimetrar.

Maria blev helt stilla.

Om han tror att han kan få mig att störa Thomas, så tror han fel!

Simon som stod bakom henne viskade intensivt en bön.

”Gode gud i himlen, hjälp Thomas, ge honom en blotta.”

Då flimrade lysröret i taket till en sista gång och slocknade.

Thomas hoppade upp och hans svarta, svenska, militärkänga träffade ärransiktet rakt på käken så mannen slungades bakåt, rakt in i betongväggen. Med ett stön gled han ner på golvet och blev liggande, livlös. Kniven klirrade till när den gled ur handens grepp.

Thomas gav honom inte så mycket som en blick, utan rusade rakt mot Bravogänget.

”Ut härifrån för helvete!”

Alla sprang.

Anton höll ett stadigt grepp om Marias arm, Marco höll i den andra och de fick henne att springa snabbare än hon någonsin gjort. Inte förrän de lagt flera kvarter bakom sig stannade de. Hon var tvungen att luta sig ned och hämta andan.

Naturligtvis flåsar jag mest.

Varför kunde ingen ha sagt till mig att jag behövde hålla mig i form, för en månad efter din trettioårsdag kommer du att ränna gatlopp genom Triestes hamnkvarter!

En skugga föll över henne och Maria fick syn på ett par svarta militärkängor. Hon såg upp och mötte Thomas stålgrå blick.

Ögonfärgen är densamma som Johans har när han är arg.

Johan blir nästan aldrig arg men när han väl blir det, då vill man inte stå i hans väg!

Maria rätade på sig och försökte se värdig ut, vilket inte var så lätt.

Hennes hår var blött och rufsigt, den trasiga skjortan och jeansen var nedstänkta med öl, det sved i ansiktet och rumpan ömmade och värkte på det mest förödmjukande sätt.

Alla i Bravo iakttog henne och Thomas, utom Daniel som kom fram och inspekterade såret på Thomas kind.

De hade stannat till i en smal gränd, en bit bort stod en soptunna som några fiskmåsar lyckats få upp locket på. Fåglarna hade kalas och skriade upphetsat.

Inga människor syntes till.

Daniel halade upp ett av försvarets förstahjälpen-paket ur fickan.

”Stå still, jag ska tvätta av och tejpa ihop såret.”

Thomas stod still men släppte inte Maria med blicken. Inte förrän Daniel var klar och steg åt sidan, yttrade han sig.

”Vi kunde ha haft en båt klar som tog oss till Kroatien. Istället står vi här i en gränd, utan båt och kontakter. Det tog oss timmar att hitta den här kontakten och just den här kaptenen. Förklara varför du var tvungen att sabotera alltihop! Förklara varför du var tvungen att knuffa till en ur besättningen?”

Kasper tyckte synd om kaptenens fru.

Rak i ryggen stod hon där och försökte se samlad ut.

Som hon ser ut!

Skjortan är sönderriven och genomdränkt med öl och hon har öl och glassplitter i håret.

Alla hade någon form av lättare kroppsskada. Daniel med klösmärken i ansiktet skötte om Marcos igensvullna öga. Marco grimaserade när Daniel lyfte på det svullna ögonlocket och studerade ögongloben.

Kasper såg hur Maria tvekade, så han svarade Thomas i hennes ställe.

”Thomas, ärransiktet tafsade på henne hela tiden, Anton och jag försökte få honom att sluta men det hjälpte inte.”

”Tafsade, hur då tafsade?”

Thomas var inte nöjd med förklaringen.

”Jag tappade humöret. Förlåt.” sade hon.

Thomas såg Kaspers medlidsamma blick men själv tyckte han inte synd om henne. I själva verket trodde han knappt att han hade hört rätt.

”Du förstörde vår uppgörelse med Lazar på grund av ett nyp i rumpan?”

Thomas skakade besviket på huvudet.

”Om du hade stannat kvar på hotellet som jag bad dig om, så hade detta aldrig hänt!”

Han gav henne ännu en hård blick trots hennes ynkliga uppenbarelse. 

Hon ser ut som en dränkt kattunge, men hon äventyrade hela gruppens säkerhet.

Kan vi verkligen lita på henne?

Kan man någonsin lita på en brud?

Maria skämdes. Hon kände att deras förtroende för henne var kört i botten och då särskilt Thomas. Allihop såg bistert på henne.

Jonatan hade märkligt nog varit tyst.

Plötsligt oroad såg hon sig omkring.

”Var är Jonatan?”

Måsarna skriade ilsket till och flög upp i snäva cirklar när Jonatan kom rusande från grändens bortre ände.

”De kommer, skynda er, spring!”

Mörka silhuetter syntes vid grändens slut. Killarna reagerade ögonblickligen, Thomas drog med sig Maria och började springa åt motsatt håll.

Det är mitt fel att vi dröjde kvar i den här trånga gränden.

Vi måste snabbt bort från hamnen och tillbaka till centrum, där det finns andra människor!

Men där den trånga gränden slutade, där slutade också deras språngmarsch. Fyra hotfulla män klev fram ur skuggorna och blockerade vägen.

Thomas vred på huvudet, fem män närmade sig dem bakifrån.

De var fångade.

Som möss i en fälla.