Kapitel 8 Nio små negerpojkar

Landvetters långtidsparkering låg en bra bit bort från flygplatsens entré. Maria hade två rejäla resväskor med sig. I dem fanns svensk militärutrustning.

Allt för soldaten i fält.

Stormkök, fältflaskor, frystorkat, sovsäckar, vattenrenare, lättviktstält med mera. Hon och Johans soldater hade tillsammans planerat vad de kunde och behövde ta med sig från Sverige. Kasper hade många synpunkter. Han skissade snabbt upp en lista och kollade igenom den med gruppen. Det visade sig att det mesta i utrustning hade killarna redan. Särskilt Jonatan var ovanligt välförsedd med olika militära attiraljer. Varenda sak på Kaspers lista hade han. När han fick gruppens frågande blickar på sig, hade den smale, smidige soldaten urskuldande ryckt på axlarna, sedan sagt att ”gamla vanor dör inte så lätt”.

Alla utom Maria verkade förstå vad han menade med det.

Samtliga såg till att de hade fältutrustning med sig till Italien. Det som fattades tog Jonatan och Maria med sig. Tack vare Johans eget privata förråd med militärgrejor, som upptog större delen av Södregårdens vind, var även Maria välförsedd.

Hon gick bort till bagagevagnarna. En affärsman i trettioårsåldern som kom fram samtidigt, gjorde en gest med handen att hon skulle ta först. Det blåste kraftigt på parkeringen, hans ytterrock fladdrade i vinden. Maria drog ut en vagn och tog med sig den bort till bilen. Väskorna var tunga. Hon baxade upp dem och körde sin motsträviga och tunga vagn bort mot utrikeshallen. Vägen dit var lång och det blåste stark motvind dessutom. Hon fick ta i för att komma någonvart. Stövelklackarna kroknade nästan av tyngden. Mannen i ytterrocken kom i fatt henne. Han hade bara en resväska och en svart portfölj med sig. Maria sneglade på honom. Hans bagagevagn rullade lätt och fint trots snålblåsten.

Lyckost!

Hennes avundsjuka blickar märktes tydligen för han saktade ned farten bredvid henne.

”Jag kan köra din vagn om du tar min.”

Dialekten var utan tvekan från Göteborg.

Maria stannade häpet upp. Det tog han som ett godkännande av sitt förslag och började skjuta på hennes vagn istället. Maria tog hans bagagevagn och gick ifatt honom. Göteborgaren såg inte ut att ha några bekymmer med vagnen. Den rullade nu glatt på mot ingången till flyghallen.

När de kom fram till entrén körde han in i hallen innan han stannade. Maria tackade för hjälpen.

”Det var så lite. Men det är tunga väskor du har. Du ska resa långt?”

Frågan lät mer som ett konstaterande.

”Nej, bara till Italien.”

Maria mötte mannens häpna blick, han lutade huvudet bakåt och gapskrattade. Folk vände på huvudena för att se vem som hade så roligt. Sedan räckte han fram handen och Maria tog den.

”Niklas Green. Du har just bekräftat en av mina fördomar, att ni kvinnor alltid har mycket bagage med er, när ni är ute och reser. Dessutom ska jag också till Italien.”

”Maria Stenbäck.”

Hon log mot honom. Han verkade vara en trevlig man och såg väldigt nordisk ut, lång och smal med ljust hår och blå ögon.

”Jag vill inte göra dig besviken men det mesta i väskorna är campingutrustning.”

Han tittade återigen förvånat på henne.

”Ska du till Italien för att campa? Ta inte illa upp, men du ser inte ut som någon friluftsmänniska.”

Han sneglade på hennes stövlar.

”Du ser mer ut som om du ska till Milano för att handla skor!”

Maria visste att hennes klädsel inte signalerade friluftsliv, idag hade hon på sig en brun skinnjacka, svart, kort kjol, svart tröja och bruna mockastövlar som gick ända upp över knäna. Stövlarna var en present från Johan. Han hade köpt dem till henne i en liten butik i Stockholm. Hon hade varit något tveksam till stövlarna men Johan hade stått på sig. Första gången hon bar dem, det var på Drottninggatan i Stockholm, så hade en man sprungit ifatt och ursäktande frågat var Maria hade köpt sina stövlar. Han såg lite generad ut och en bit bort stod hans kvinnliga sällskap och väntade. Johan hade gett honom adressen till affären. Efter att mannen hade lämnat dem så hade Johan sett oerhört självbelåten ut.

”Där ser du. Jag hade rätt. Stövlarna är jättesnygga!”

Maria förstod varför Niklas Green antog att hon var shoppingfrälst på skor.

”Jag kanske köper några skor på hemvägen”

Hon tyckte inte om att ljuga, inte ens för främlingar så hon kommenterade inte hans antagande att hon skulle campa i Italien.

Hennes tankar återvände till nuet.

Men först har jag en lång resa framför mig.

Och än är jag inte säker på att de kommer?

Tio små negerpojkar åt supé i Rio en satte i halsen så var de bara nio.

Vi är nio små negerpojkar, Anton, Thomas, Jonatan, Göran, Marco, Daniel, Kasper, Simon och jag.

Men kommer de?

Maria tackade Niklas Green än en gång för hjälpen och gick bort till monitorn i taket för att kolla vilken incheckningsdisk hon skulle till.

 

Kön framför henne var hyfsat kort för incheckningsdisken hade precis öppnat. En leende man och en kvinna i SAS-mundering kollade biljetter och tog emot bagage. Maria såg att Niklas Green gick till en särskild disk för affärsresenärer och där var ingen kö alls. En tanke slog henne och hon kollade snabbt sin biljett. På den stod det ”Business Class”.

Det fanns bara biljetter kvar i business class när jag bokade. Jag står i fel kö.

Maria tog sitt bagage och ställde sig bakom Niklas Green. När han var klar stannade han kvar och lyfte upp hennes väskor på bagagebandet. Han hade tagit av sig ytterrocken och hängt den över armen.

Snygg kostym, snygg slips och snygga, bruna skor. Johan skulle ha gillat skorna!

Hennes Johan samlade på militärhistoriska böcker, kartor och skor.

Han har fler skor i garderoben än jag! Fast det skulle han aldrig medge.

Niklas Green såg att hon tittade på hans skodon. Han såg en smula road ut.

Jag måste ha stirrat. Jag stirrar aldrig! Skärp dig!

”Jag har köpt de i Milano. Du kan få adressen till butiken om du vill.”

Han tittade på hennes hand som höll handväskan. På handens ringfinger satt förlovningsringen. Vigselringen hade Maria tagit av inför resan och hängt i en tunn guldkedja runt halsen. Där hängde den tillsammans med Johans förlovningsring. Johans tillhörigheter var kvar på Camp Oden i Bosnien, men hans klocka och ring hade Thomas personligen överlämnat.

Niklas fortsatte.

”Jag reser en hel del och de allra flesta svenskar har nästan alltid fula, slitna och oputsade skor. Själv samlar jag nästintill på skor. Det är alltid kul att tipsa en likasinnad!”

Niklas plockade upp en lapp från incheckningsdisken och skrev snabbt ner en adress.

”Det är en outlet-butik i Milanos utkanter, du handlar märkesskor för halva priset där.”

Han räckte över lappen med ett leende.

”Åk dit efter campingtrippen.”

Maria tackade och tog emot lappen. Hon såg den som ett omen, ett tecken på att trots allt fanns det en normal värld med normala människor som Niklas Green.

Vi kommer att lyckas. Vi ska lyckas. Efter Bosnien åker jag dit.

Maria stoppade noga ner lappen i plånboken.

Min nya talisman.

Niklas Green gick iväg. Kvinnan bakom disken gav henne pass och boardingcard tillbaka.

”Är det första gången du reser affärsklass?”

Det var också mer ett konstaterande än en fråga.

Hon måste ha sett mig byta kö.

”Som resande i businessclass har du tillgång till SAS-lounge. Den ligger i den bortre delen av transithallen. Trevlig resa.”

Maria tog rulltrappan upp till säkerhetskontrollen och spanade ut över hallen. Ingenstans skymtade hon några Bravo-Tango soldater.

Var är ni?

Nio små negerpojkar sov utan måtta.

Maria visste att hon var tidig, det var nästan tre timmar kvar till avgång. Hon ställde sig i en av köerna. Inte ett bekant ansikte utom Niklas Greens som stod i en kö en bit bort och såg en smula resignerad ut. Barnfamiljen framför honom krånglade av sig sina smycken, klockor och handbagage men ändå pep metalldetektorn flera gånger. Till slut var hela familjen igenom kontrollen och Niklas gick igenom, snabbt och smidigt. Han tog sina saker och gick iväg och då hade barnfamiljen, en svettig pappa, en sur mamma och två skrikande små barn, ännu inte plockat ihop sina tillhörigheter. Maria såg hur affärsmannen himlade lite med ögonen. Men när den lilla tjejen smet iväg från mamman, så tog Niklas Green flickans hand och ledde tillbaka henne. Flickan blev helt paff och följde snällt med. Mamman såg tacksamt på Niklas sedan tog hon flickan i famnen och kramade henne. Niklas försvann in i avgångshallen.

Metallspännena på Marias stövlar pep givetvis när hon gick igenom detektorn. En uttråkad kvinnlig vakt tog henne åt sidan och kollade av henne med en liten detektor. Sedan var det okej för Maria att gå.

Hon spanade en sista gång ut i entréhallen. Ingenstans fanns några välbekanta ansikten bara främlingar.

Var är ni?

Då hördes från rulltrappan högljudda röster. Maria såg Johans tolk, Marco Conti komma uppåkande för att sedan snabbt gå mot kontrollen.

Maria kände enorm lättnad.

Men han var inte ensam. Två eleganta kvinnor i femtioårsåldern gick på var sin sida om Marco. Det hördes och syntes lång väg att de var mycket upprörda. Bägge kvinnorna grälade högljutt på honom, deras vassa stilettklackar smattrade över marmorgolvet och ljudet fick åtskilliga män att intresserat studera dem med blicken. I kölvattnet bakom dem gick en kort, rundlagd äldre kvinna helt klädd i svart. Hennes skor var snörade och kjolen lång och plisserad.

Maria tittade fascinerad på sällskapet. Den rundlagda kvinnan började borsta på Marcos kavaj där han gick framför henne och även hon grälade på honom.

Det syns att de är släkt.

Det måste vara Marcos mamma, moster och mormor.

Maria visste att Marco, som just nu var ganska röd om kinderna, av allt ståhej omkring honom, var född i Göteborg. Men hans mamma kom från Italien och pappan från Kroatien. Han var fyrspråkig och Johan hade haft god nytta av Marco och hans språkkunskaper i Bosnien. Maria som hade träffat Marco Conti på anhörigdagen i Skillingaryd hade i ett brev frågat Johan hur det gick för tolken. Hon tyckte att han mest påminde om en glad, uppsluppen och något vimsig hundvalp. Johan skrev tillbaka och berättade.

”I början följde han faktiskt plutonen som en hundvalp. Han kom ner tre veckor efter oss andra och beundrade psk-killarna mycket. Vi hamnade som du vet i hetluften direkt och hade hunnit med en hel del firing close. Första gången han var med ut och blev beskjuten kom något som en chock för honom. Men det finns mer i Marco än man först kan tro. I kontakten med civila är han mycket bra. Spänningar och irritationer hos människor vi möter reder han ut. Meningen är ju att han ska översätta mina ord till serbokroatiska och det gör han, men han kommer också med egna konstruktiva förslag och synpunkter. Han verkar ha en förmåga att möta folk på deras egen nivå. Alla på plutonen gillar Marco, det går inte att tycka illa om honom. Visst får han en del gliringar rörande sina släktingar, de kallar honom bland annat för mammas lilla pojke. Du skulle se hans paket från mamman, de är fulla med italienska godsaker. Men han delar frikostigt med sig för en del av killarna får aldrig någon post.”

Folk som uttråkade stod i kö iakttog också familjen Conti, ett yngre par i tjugoårsåldern skrattade och pekade helt öppet på de förargade kvinnorna. Maria tyckte synd om Johans tolk men hon förstod också varför kvinnorna var arga.

Först är han borta ett halvår i krigets Bosnien och när han äntligen kommer hem så ska han genast iväg igen, på en resa med FN-kompisarna.

Officiellt var Bravogänget på väg till Italien. Alla sade så till sina anhöriga, det hade de kommit överens om. Maria hade bett dem om att inte ljuga för sina familjer.

”Säg att ni ska göra en resa med kompisarna, vilket är sant, men tig om resten. Ingen utanför den här gruppen får veta resans verkliga syfte!”

Själv hade hon förklarat för släkt och vänner att hon reste bort ett slag. Hon hade också sagt att hon inte stod ut med att gå hemma och bara vänta. Vilket var sant men inte hela sanningen. Inget fick läcka ut till pressen. Flera kvällstidningar hade velat få en intervju med den gisslantagne FN-svenskens fru men Maria hade vägrat.

Även Johans föräldrar hade fått påstötningar från pressen men de hade också hänvisat till kapten Strand på IB12.

Vi måste helt obemärkta ta oss in i Bosnien. 

Marco ställde sig i en av köerna men såg ut att önska sig någon annanstans. De äldre kvinnorna cirkulerade kring honom och ingen verkade ha fått slut på luft, för de pratade oavbrutet på italienska. Guldarmband rasslade när de med jämna mellanrum borstade av hans kavaj eller rättade till hans lockiga mörka hår.

Han är en av de få soldater, som inte rakade av sig håret. Det fick han nog inte för mamma!

Plötsligt ställde Marco resolut ner sitt handbagage på golvet och sade några ord till sitt sällskap. Sedan kramade han om dem och fick många kindpussar innan han med milt våld slet sig ur sin mammas grepp. Det var hans tur att passera kontrollen.

Då fick han syn på Maria som stod en bit bort. På omisskännlig göteborgska ropade han på henne.

”Hallå Maria! Vänta på mig!”

Marco sken som en sol och lade skyndsamt handbagage, klocka och halsband i lådan på rullbandet. Maria suckade inombords, hon hade på känn vad som nu skulle hända.

Och mycket riktigt, samtliga kvinnor i Marcos familj stirrade på Maria och sedan exploderade mamman.

”Vem är denna Maria, Marco? Du har inte sagt något om henne!”

Hon hördes lång väg.

All pågående verksamhet vid alla kontroller avstannade och samtliga i hallen stirrade på Marco, Marcos mamma och på Maria. Maria riktigt såg hur Marco ångrade att han hade ropat, nu skyndade han sig igenom detektorn och rafsade snabbt upp sina tillhörigheter från rullbandet. Hans mamma stod faktiskt kvar på andra sidan, men såg ut att när som helst kunna rusa igenom kontrollen. Hela hon signalerade att här stod en kvinna, i dräkt och högklackat, som krävde ett svar. Hon höjde sin arm, armbanden rasslade hotfullt och hon pekade dramatiskt på Maria.

”Är detta din flickvän Marco? Madonna! Du har en flickvän, men berättar det inte för din mamma!”

Maria och alla andra från före detta uttråkade säkerhetsvakter till äldre pensionärspar, väntade spänt på vad Marco skulle säga. Marco hade en röd skjorta på sig och den matchade nu hans ansiktsfärg perfekt.

Det syntes, att han återigen, helst av allt, ville vara någon annanstans långt, långt bort från sin mamma. Maria höll andan och bad en bön.

Säg sanningen Marco. Du har bara träffat mig två gånger.

”Mamma, hon är inte min flickvän, jag har bara träffat henne två gånger. En gång på anhörigdagen i Skillingaryd och en gång i Revingehed.”

Han tog upp sitt handbagage och backade försiktigt mot Marias håll.

”Ciao mama!”

Sedan vände han på klacken och fick med sig Maria. Tillsammans halvsprang de in i avgångshallen och där var fullt med folk, liv och rörelse. Från en bar hördes Per Gessles hesa stämma sjunga om kungen av sand.

Ska vi småjogga genom hela den folkmyllrande flygplatsen innan han släpper taget om min arm?

Som om han hört hennes tankar stannade Marco plötsligt och såg sig vaksamt omkring. Inga kvinnliga släktingar var efter honom. Greppet om armen lossnade och han vände sig leende mot Maria. En av barens skrällande högtalare satt i taket ovanför dem så det var knappt orden hördes.

”Gud så lugnt och skönt här är!”

En mjuk och bekväm honungsgul fåtölj omslöt henne. Härinne i loungen var det lugnt. Överallt fanns det öar med sköna fåtöljer, soffor och ljusa heltäckningsmattor som dämpade alla steg. Utspridda här och där satt det affärsresenärer och de flesta var män. Några soffor längre bort satt en man och läste Dagens Industri, det såg ut som Niklas Green av kostymen att döma. Marco hade ilat iväg efter en andra kopp te åt henne. Själv hade han till sin förtjusning hittat gratis vin i lounge-baren samt kex och dessertostar.

Maria hade haft rätt i sina antagande. Kvinnorna som följt med honom till Landvetter flygplats var hans mamma, moster, mormor och systrar. Han hade faktiskt försökt åka till flygplatsen utan dem men hade inte haft en chans. Mamman hade fått med sig mostern och mormodern också, de skulle hjälpa henne att övertala honom att stanna hemma. Systrarna, som hade sminkat sig i timmar, följde med enbart för att få en chans att träffa Thomas, Jonatan eller Anton. De brydde sig inte ett skvatt om Marco.

Marco själv var enbart tacksam för att ingen i Bravogänget hade sett ”scenen” vid säkerhetskontrollen. Maria kände skrattet bubbla inom sig.

Vilken familj!

Sedan blev hon allvarlig.

Var är de andra? En har kommit, sju kvar.

En mycket nöjd Marco kom med en bricka som placerades på det runda furubordet framför Marias fåtölj. Hennes tekopp syntes knappt för alla kex, ostar och vindruvor. Han räckte henne tekoppen och åt sedan njutningsfullt av det som fanns på brickan. Då och då smuttade han på sitt vin.

Nedsjunken i fåtöljen och över kanten på tekoppen iakttog Maria honom.

Marco Conti, tjugotvå år gammal med bärnstensbruna ögon och mörkbrunt, lockigt hår. Söt som en cockerspaniel och mammas oskattbare ögonsten.

Vad har jag tagit med dig på för resa?

Ändå vet du mer än jag, vad som väntar oss därnere.

Jag gör det jag måste göra.

Så hjälpe mig gud.

”Vad tänker du på?”

Allt på brickan var slut, uppätet till minsta smula. Med glaset i handen lutade han sig bekvämt bakåt.

”Vad tänker du på, Maria? Du såg så ledsen och fundersam ut.”

Tekoppen var tom och Maria satte tillbaka den på brickan.

”Jag tänkte på tio små negerpojkar.”

Den oförstående blicken fick henne att le.

”Tio små negerpojkar är en gammal engelsk barnramsa, fast också en bok av deckarförfattarinnan Agatha Christie. Boken handlar om en grupp människor som blir inbjudna till en ö. Där blir de helt isolerade från fastlandet och dör en efter en. Varje kapitel inleds med en vers från ramsan.”

Marco tittade fundersamt på henne.

”Kan du ramsan?”

Efter mötet i Revingehed åkte Maria tillbaka till Hagshult för att packa och ordna med hundvakt och passning av huset. Schäfertiken Ämma åkte nog traktor med Egon just nu och Ingrid hade lovat att passa katten och huset. Då, mitt i alla bestyr, letade hon upp sin bok. Hon ville läsa ramsan igen. Den hade dykt upp i huvudet på henne under mötet med Johans pluton.

Visst kan jag den. Ramsan har bitit sig fast i huvudet, en gammal barnramsa är min besvärjelse mot oron. Alla gav sitt löfte i Revingehed, men tre dagar har gått sedan dess. Mycket kan hända på tre dagar.

Kommer de?

Hon blundade, dikten som i två dagar legat och malt i bakhuvudet blev till ord.

”Tio små negerpojkar åt supé i Rio, en satte i halsen så blev det bara nio

 Nio små negerpojkar sov utan måtta, en försov sig så blev det bara åtta

 Åtta små negerpojkar sa ”Vi reser nu!” – en stanna kvar så blev det bara sju

 Sju små negerpojkar skulle baka kex, en högg ved till baket, så blev det bara sex

 Sex små negerpojkar ville åka hem, ett bi stack den ena så blev det bara fem

 Fem små negerpojkar retade en myra, myran bet den ena så blev det bara fyra

 Fyra små negerpojkar ville havet se, en anka slök den ena så blev det bara tre

 Tre små negerpojkar i skogen ville gå, en björn tog en så blev det bara två

 Två små negerpojkar satt i solens sken, en vart ihjälstekt så blev det bara en

 En…”

Någon avbröt henne och fyllde i den sista meningen i ramsan.

”En liten negerpojke ensammen var, han gick och hängde sig så ingen blev kvar”.

Maria öppnade ögonen. Anton stod framför dem. Hon hade inte hört honom komma. Hela han lyste av livsglädje och energi. En bit bort bakom Anton fanns loungens entré. SAS-värdinnorna där stod och stirrade efter honom.

Inte undra på. Han är vacker som en ängel.

När Maria var liten hade hon samlat på bokmärken. Det finaste bokmärket i hela samlingen var en vacker ängel som beskyddande stod bakom två små barn, som bar på ett litet lamm. Hennes kompis Carina hade försökt byta till sig just det märket, men för Maria åtta år, var det oskattbart. Hon bytte inte bort det för alla bokmärken i hela världen.

Anton påminde om den ängeln, fast i jeans och vit t-shirt istället för lång skimrande klädnad.

Anton slog sig ner i soffan. En strikt kvinna i kritstrecksrandig dräkt kom förbi deras bord med en kopp kaffe i handen. Hon kastade sidoblickar på Anton.

En till som samlat på bokmärkesänglar?

Kvinnan som var i trettioårsåldern ruskade lite på sig, sedan mötte hon Marias blick. Hon log lite urskuldande innan hon gick vidare.

Vi som skulle väcka så lite uppmärksamhet som möjligt. Först Marcos allt annat än diskreta familjeavsked och nu en Anton som får nästan varenda kvinna att vrida på huvudet. Vad kommer härnäst? Eftertänksamme Kasper som förvandlas till Hulken och slänger flygplansdelar omkring sig!

Men Antons leende gjorde henne varm inombords.

”Hej på er. Jag kom precis när Maria började läsa rimmet. När jag var tretton smyglånade jag en bok på Wirserums bibliotek med det rimmet i, det var en deckare. Min mamma var medlem i Filadelfiakyrkan och det var bibliotekarien också. Den boken ansåg han olämplig för mig, så naturligtvis läste jag den. Han gjorde mycket klart för mig vilka böcker jag inte fick läsa och det var en hel del.”

Marco i fåtöljen mittemot började flina.

”Så du har läst många böcker?”

Anton nickade och flinade tillbaka. Sedan blev han allvarlig och vände sig mot Maria. De gröna ögonen lyste allvarsamt. Han lutade sig fram och tog hennes händer i sina. Först stelnade hon till men slappnade sedan av.

Blicken i de vackra ögonen var nästan hypnotiserande.

”De som skall med kommer, Maria. Du behöver inte oroa dig.”

Han vet att jag är orolig. Kan han läsa tankar? Eller märks det så tydligt?

Nu blev hon orolig över sig själv, människor som inte kände henne väl, kunde inte så lätt avgöra hennes sinnesstämning.

Marco avbröt dem.

”Du ser nyfrälst ut, Anton!”

Maria höll med, Anton såg nyfrälst ut.

Antons ansikte blev fundersamt, nästan sorgset och ett tag verkade han vara långt borta i sina tankar.

”Det kanske man kan kalla mig.”

Blicken var intensiv när han släppte hennes händer som om han ville förmedla något utan ord, men Maria förstod inte vad.

Marco tog med sig Anton bort till baren och ännu en fullastad bricka landade på bordet. Båda två åt med frisk aptit, Marco en andra omgång. De hade även plockat med sig en ny kopp te till henne och ett fat med kex, ost och frukt.

Anton insisterade på att hon skulle äta lite.

”Det syns att du har sovit dåligt. Ät lite så mår du bättre.”

Hon var egentligen inte hungrig, det var hon nästan aldrig nuförtiden. Lite rörd blev hon över omtanken men samtidigt irriterad.

Så det syns att jag har sovit dåligt minsann, till skillnad från vissa andra! Hur kan man se så oförskämt frisk och pigg ut?

Maria åt av det som fanns på tallriken. Han hade rätt, hon mådde lite bättre. Båda killarna blev klara samtidigt och Anton noterade hennes tomma tallrik.

Våga inte säga vad var det jag sa!

Anton mötte hennes blick och bara log. Marias vresighet blåste bort.

Vad jag är lynnig!  Det måste vara graviditeten som påverkar mig. Men än syns ingenting och det lär dröja ett bra tag till. Jag är ju bara i början.

Hon sköt bestämt bort de tankarna och fingrade på ringen i halsbandet.

Johan först.

Det var dags att gå till gate 16A. Marco tog bestämt hand om hennes handbagage och eskorterad av de bägge soldaterna lämnade hon loungen.

Det var skönt att ha sällskap.

Hon hade varit ensam så länge.

Två har kommit, sex små negerpojkar återstår.

Simon och Kasper kom just innanför entrédörrarna och gick rakt i armarna på Marcos familj.

Simon himlade med ögonen åt Kasper som nu såg ovanligt sammanbiten ut. Kvinnorna Conti kände genast igen dem. Damerna överföll dem nästan, de hade inte en chans att försöka smita förbi.

Min vanliga tur tänkte Simon självironiskt.

De sista jag vill träffa är de första jag möter.

Mamma Isabella var mer temperamentsfull än vanligt. Simon och de andra killarna i plutonen hade träffat och definitivt hört henne flera gånger. Av alla anhöriga var hon den mest välkända.

Eller ökända!

Först fick de snabba kindpussar medan Simon fick som vanligt höra att han var alldeles för mager, Kasper sade hon som vanligt aldrig något om, tydligen är han till belåtenhet och sedan utbröt ett fyrverkeri med ord.

”Pojkar, varför måste ni åka iväg så snabbt? Ni kunde ha stannat hemma ett tag. Jag har knappt sett min lille Marco på ett år! Och vad säger era mammor om denna resa! Så snabbt borta igen är ni!”

Armband rasslade och den andra kvinnan som var mycket lik Isabella, samma fantastiska hår och ögon, instämde ljudligt med suckar och förargade uttryck på italienska. Marcos mamma som alltid annars var så noga med etiketten hade glömt att presentera henne.

”Och vem är denna Maria, som Marco gick med? En bella donna som han aldrig har nämnt för sin mamma. Har min Marco flickvän?”

Isabella stirrade uppfodrande på Simon och han kände paniken komma smygande.

Hon har sett Marco tillsammans med Maria! Och hon vill att jag ska förklara!

Alla killarna i plutonen inklusive befälen visste hur överbeskyddande Marcos morsa var. Simon började nu känna sig varm, Kasper var redan röd i synen, det var kindpussarnas fel.

Egentligen var Marcos mamma inte särskilt lång, men de högklackade pumpsen gjorde att hon hotfullt kunde luta sig över Simon och Kasper.

Hon är rejält upprörd, i vanliga fall talar hon perfekt svenska!

De försökte backa undan, men det gick inte för mormodern hade parkerat sig som en liten, svart, skrämmande stridsvagn bakom dem.

Då såg Simon i ögonvrån hur Thomas och Jonatan obemärkta försökte glida förbi sällskapet. Jonatan signalerade ivrigt med ena handen.

Fördröj.

Kvinnorna märkte inget de var fullt upptagna med att beklaga sig och avkräva förklaringar.

Jonatan vill att jag ska stå kvar här med Marcos familj. Vi ska stå här och svettas medan de går och tar en öl!

Så katten heller.

Simon höjde sin arm. Jonatan signalerade vilt och skakade på huvudet. Thomas, iskalle Thomas, fick faktiskt något jagat i blicken. Sist han hade det uttrycket var när de patrullerade utanför en by och en granat slog ner tio meter bort och samtliga sprang som galningar. Njutningsfullt och med skadeglad uppsyn pekar Simon rakt på dem.

”Nej men titta vilka som kommer här, Thomas och Jonatan!”

Simon anlade en medkännande min och klappade Isabella på armen, där hon hade greppat tag om hans tröjärm.

”Jag är säker på att de kan förklara allting om Maria.”

Som tre målsökande missiler omringade de tre äldre kvinnorna Thomas och Jonatan.

Simon och Kasper var fullständigt bortglömda.

Kasper släppte ut en lång suck, sedan klappade han tacksamt Simon på axeln.

”Du är ett geni Simon och inte bara på tekniska prylar! Kom igen, nu checkar vi in, sedan bjuder jag på öl.”

Simon som stod och beskådade när Thomas och Jonatans försök att slingra sig undan mamma Isabellas förhörsmetoder, höll med.

Jag är ett geni!

Två belåtna killar hälsade på dem med varsin öl i näven. De satt i varsin caféstol utanför gaten. Öldrickarna gjorde plats åt Maria, Anton och Marco. Simon med sitt fräkniga ansikte och stubbade rödflammande hår var ovanligt munter. Kasper, robuste Kasper som Maria tyckte var en allvarlig och eftertänksam kille, flinade brett. Simon lutade sig tillbaka i den obekväma stålstolen och gav Marco en illmarig blick.

”Du hade mamma med dig idag Marco. Gick avskedet från familjen bra?”

Marco stelnade till lite i stolen.

”Vi träffade på din familj i entrén.”

Simon tog en klunk öl till och Marco slappnade av igen.

Han gav Maria en vädjande blick.

Säg inget!

Maria nickade tillbaka. Simon slängde en menande blick på Anton samt Maria och började nu glatt gunga på sin stol. Tydligen hade han mer att berätta, men gjorde sig ingen brådska. Den här karamellen ville han tydligen suga på länge. Marco förlorade snabbt tålamodet.

”Avskedet gick ganska bra, tack så mycket, men mamma var lite upprörd över att jag så snart skulle åka bort igen.”

Kasper satte nästan ölet i halsen. Han torkade sig om munnen och glodde på Marco.

”Är det samma mamma vi pratar om? För den här mamman var mycket upprörd. Hon höll faktiskt fast oss och hojtade om dig och din flickvän Maria!”

Alla killarna tittade på Marco och Marco såg vädjande på Maria.

Maria var lättad.

Två till har kommit, tack gud i himlen! Nu är det bara fyra kvar.

Thomas, Jonatan, Göran och Daniel.

Hon hade knappt hört vad de pratade om men Marcos bönfallande cockerspanielblick fick henne att inse vad det rörde sig om, hans mamma.

”Jag mötte Marco efter att han hade gått igenom säkerhetskontrollen, då såg hon oss tillsammans.”

Simon och Kasper väntade förhoppningsfullt på mer information men hon höll tyst. Marco ruskade på sig, mamma Isabellas utbrott i säkerhetskontrollen ville han helst av allt glömma.

Kasper drack upp det sista av sin öl och ställde ner glaset på bordet.

”Först trodde jag att vi skulle få stå där i minst trettio minuter, tills din mamma hade lugnat ned sig men tack vare snillet Simon här kunde vi gå och ta en öl istället.”

Nu storflinade Simon, han slog ut med armarna.

”Tacka inte mig, tacka Thomas och Jonatan. De kom och hjälpte oss!”

Marcos uppsyn blev storögd.

”Skulle Tomas och Jonatan ha hjälpt er att lugna ner min familj?

Maria hörde hur Simon berättade om ”hjälpen” de fick av Thomas och Jonatan och hon log.

De kommer! Nu har jag sex soldater med mig.

Hon kände en oändlig tacksamhet, för hon visste att hon behövde de här killarna. De var Johans närmsta soldater, hennes man hade lärt upp dem och tillsammans skulle de lyckas vad ingen annan lyckats med.

Leta upp och frita Johan.

Simons fräkniga ansikte lyste upp och han viftade med armen.

”Här kommer räddarna i nöden!”

Maria och de andra tittade bort i transithallen och såg Thomas och Jonatan komma gående.

Jonatan ser bra ut, men den man först lägger märke till är Thomas. Jonatan står alltid i skuggan av Thomas och verkar nöjd med det.

Jag undrar varför.

Simon viftade med fingrarna och Thomas viftade tillbaka.

”Faran är över.” sade Simon belåtet, vilket fick Marco att se lite putt ut.

Maria kände återigen av sitt graviditetsillamående. Hon märkte att vissa lukter, som killarnas öl, och ljud förvärrade illamåendet.

Anton gav henne en bekymrad blick. Är jag grön i ansiktet?

Maria motade bestämt bort illamåendet.

De får inte ana något!

Innan de satte sig ner hälsade Thomas och Jonatan på alla med en invecklad handskakning som Maria inte hängde med i alls. Som tur var försökte de den inte med henne utan hon fick en nick. Thomas mätte henne med blicken hon förstod att han höll henne för oprövad. Någon utanför.

Det är jag ju. Oprövad och utanför.

Jag kan inget, vet inget och är rädd för vapen…

En dåraktig kvinna utan like.

”Det gick bra med mamma Isabella?” undrade Simon.

Thomas bara skakade på axlarna men Jonatan flinade och tog öl från Simon.

”Det blev en red alert direkt och vi hade varken hjälm eller skyddsväst, utan fick klara oss så gott det gick. Först efter en hel del kindpussande släppte de oss.”

”Inte mer än rätt sade Simon med en belåten min i sitt fräkniga ansikte. Ni tänkte smita förbi och fick vad ni förtjänade.”

Jonatan höjde sitt ölglas i en salut.

”En poäng till dig Simon! Men jag varnar dig, vi har en lång resa framför oss.”

Simon fnös och Jonatan gjorde ett nytt tecken med handen vilket fick Simon att fnysa en gång till.

Maria avbröt det han tänkte säga och såg bestämt på soldaterna kring bordet.

”Jag vill att ni lär mig ert teckenspråk.”

Det blev helt tyst.

Simon såg förvånat tillbaka och sneglade sedan eftertänksamt på de andra.

”Det är Thomas och Jonatan som har lärt oss det. Du får fråga dem.”

Nu är det Thomas och Jonatans tur att begrundande se på Maria.

Hon kunde nästan höra vad de tänkte.

Lära ut det till en brud?

Att de var soldater allihop, det märktes. Först att de var samspelta. Sedan fanns det ett hårdhudat allvar hos dem som få män i den åldern, få män överhuvudtaget besatt.

Och under ytan skuld.

Den skulden har de kommit hit för att betala.

Jag sade att de var utan skuld på träffen i Revingehed.

Men jag ljög…

Maria kände illamåendet komma tillbaka hundrafalt, alla ljud skar i hennes öron.

”Fundera på det i alla fall.” sade hon och reste sig abrupt, rädd att de skulle märka något och tro att hon var sjuk.

Dörren gick igen bakom henne.

Damtoaletten var fräsch med blått kakel och vitt golv och det var tyst och svalt. Hon såg på sitt ansikte i spegeln ovanför handfatet. Trots solbrännan såg hon blek ut.

Hur ska det gå om jag blir illamående hela tiden?

Bestämt tog hon upp sminkväskan och lade på nytt rouge på kinderna, vilket fick henne att se piggare ut.

Jag får helt enkelt inte visa något.

En kvinna i hennes egen ålder kom in klapprande på höga klackar, gav Maria en blick, sedan försvann hon in på en av toaletterna. Hon vinglade till rejält innan hon stängde dörren.

Gå ordentligt, kvinna.

Ska du ha så höga klackar så stappla inte fram som en skadeskjuten kråka!

Maria mindes hur hon en gång undervisat en löjtnants förskrämda flickvän hur man gick i högklackat. Maria hade tyckt synd om henne där hon hade snubblat omkring på mässen i sina stilettklackar och yviga balklänning.

Baler och balklänningar…

En annan värld ett annat liv.

Hon tog av sig halsbandet med Johans ringar och höll dem framför sig i ögonhöjd.

”Varför skickade han hem dem?” sade hon högt till sig själv i spegeln.

Men hon visste svaret, hon visste hur hennes man tänkte.

Hoppas på det bästa men förvänta dig det värsta.

Simon klappade till Marco på axeln.

”Vad är det med dig Marco? Du ser helt borta ut.”

Marco såg bort mot damtoaletten dit Maria försvunnit.

”Ni vet, min mamma skrämmer iväg alla tjejer jag träffar. Så fort de träffar mamma så är det slut. Jag undrar, jag undrar om Maria kan hjälpa mig.”

Jonatan lutade sig tillbaka i stolen.

”Din morsa Isabella mot kaptenens fru? Den matchen skulle jag allt vilja se. Fast det lär dröja innan det blir av.”

Han betraktade tankfullt gänget kring bordet, ölen var uppdrucken, de väntade bara på Maria, sedan skulle de gå in i gate sexton. Därefter flög de till Köpenhamn, bytte flyg och flög vidare till Milano. Sedan väntade Balkan och Bosnien.

Vi vet vad som väntar och ändå åker vi dit igen. Som kaptenen sa; oss väntar krigets kaos och våldets vansinne.

Jonatans blick stannade på Thomas.

Ända sedan den där oktoberdagen på Sigtuna har Thomas varit min ende bror. En liten skit var jag då, nio år med en glappande käft. Allt jag ägde hade jag på mig, och det kom från socialen. De kunde lika gärna satt en lapp på mig, socialfall, bör mobbas! Jag var en liten, klen, undernärd, skitig snorunge som placerades på ärevördiga Sigtuna internat av socialen. Den ende av tolv ungar som inget fosterhem ville ha. Jag var väl inte gullig nog. Så istället fick det bli internat.

En knarkares unge bland överklassungar.

Vad stryk jag fick! Aldrig kunde jag hålla tyst heller, tiga och slinka undan. Min mun glappade, jag fick stryk och så höll det på, tills Thomas kom. Ända sedan den dagen har jag följt honom.

Så enkelt är det. Dit Thomas går dit går jag.

Tillsammans har vi klarat allt, men kommer vi att klara oss igenom det här?

Thomas mötte Jonatans allvarliga blick och spanade sedan ut över flygplatsen. Mycket folk var i rörelse men inga bekanta ansikten syntes.

Han sa högt vad alla tänkte på.

”Alla är här, utom Daniel och Göran.”

Thomas lutade sig bakåt i stolen och betraktade sina polare, allvarliga ögon mötte hans.

”Någon som har hört något?”

Det blev tyst kring bordet.

Ingen hade hört något.

Maria och Bravogänget gick och ställde sig i passagerarkön till SK 1293 med destination Köpenhamn. Anton hade slutit upp på hennes vänstra sida och Thomas på hennes högra och resten stod bakom i tät formation. Marco ville henne tydligen något men Thomas signalerade till honom.

Maria gav Thomas en blick, han förstod direkt vad hon ville. Med sin lågmälda röst sade han bara ett ord som han underströk med en handrörelse, pekfinger, långfinger och tumme ihop.

”Vänta.”

Deras teckenspråk var mycket diskret om killarna så ville.

Det kan bli användbart. Och de ska minsann aldrig behöva visa mig ett tecken mer än gång. Fast jag kan slå vad om att Thomas och Jonatan har tecken som de aldrig lär ut till mig!

En brud är alltid en brud.

Hon vred på huvudet och spanade ut i folkvimlet men såg inte skymten av vare sig Göran eller Daniel.

”Oroa dig inte sade Anton och lade en lugnande arm om henne. Planet har inte lyft ännu! De negerpojkar som ska med, kommer med.”

Men Maria oroade sig i alla fall.

Daniel Ekström stod i den morgondunkla hallen och stirrade på telefonen. Han sträckte ut handen för att lyfta luren men tvekade.

Han hade problem.

Och den som kunde hjälpa honom, bara ett telefon nummer bort, hade han svikit.

Ovanför hallbordet hängde en spegel och han mötte sin egen blick i den.

Den var fylld av självförakt.

Hans hemkomst hade inte alls blivit som han tänkt sig.

Väl hemma hos sin sambo i Huskvarna så hade han ångrat sitt löfte till Maria.

Där, i den välbekanta lägenheten hade planen framstått som absurd.

Att åka in i Bosnien helt olagligt för att rädda kaptenen, som inte hela FN med alla sina resurser kan hitta. Hur skulle då en kvinna och åtta före detta soldater kunna göra något?

Så istället bestämde han sig för att stanna hemma och ha en välbehövlig semester. Om tre månader skulle han börja jobba på Ryhov, Jönköpings lasarett, igen.

Och Karin fick inget veta eftersom det bara skulle göra henne upprörd och Daniel hade inte velat förstöra sin hemkomst. De hade varit ifrån varandra så länge.

Men mitt under gårdagkvällens mysmiddag med räkor, vin och tända ljus ringde givetvis Jonatan och undrade om han hade allt vad han behövde inför flygresan till Italien. Daniel skulle just berätta för Jonatan om sitt beslut när han hörde ett klickande ljud i telefonen.

Karin hade tjuvlyssnat från telefonen i sovrummet.

Han avslutade snabbt samtalet och sedan bröt helvetet ut.

Daniel visste att hon hade avskytt hans beslut att tjänstgöra i Bosnien.

Förra året hade han berättat för henne om sitt beslut att söka till FN-bataljonen och han hade föreslagit att hon skulle söka en stabssjukskötersketjänst på Camp Oden.

De kunde åka ner tillsammans och uträtta något, hjälpa utsatta människor i nöd. Som de så många gånger hade pratat om.

Det förslaget förkastade hon direkt.

Hon tyckte att de skulle arbeta för Röda Korset i Afrika istället, hon hade inget övers för de som brukade vapen. Enligt henne var FN-svenskarna inte mycket bättre än de som krigade i Bosnien.

Daniel hade blivit förvånad över hennes hätska uttalanden, han hade trott hon skulle gå med på hans förslag. Detta ledde till många gräl mellan dem, fast egentligen var det mest Karin som grälade, han kunde erkänna det nu.

Och Karin fick för en gångs skull inte som hon ville.

Daniel åkte till Bosnien och hon blev kvar i Huskvarna. Hennes föräldrar som alltid lade sig i allting, tyckte att Daniel var oansvarig som lämnade henne ensam. De hade till och med klagat hos hans föräldrar.

Karin kom inte på några anhörigträffar utan satt istället hemma och tjurade. En enda gång var hon med, på kompaniets uppvisningsdag i Skillingaryd. Alla killarna på plutonen och officerarna förstod snabbt vad hon tyckte om dem.

Daniel hade till sin egen skam känt lättnad när hon åkte hem igen.

Efter att han avslutat samtalet med Jonatan hade Karin inte frågat varför han planerade att åka iväg eller ens när.

Hon hade istället skrikit, vrålat och gråtit. Kastat saker omkring sig. Bara tanken på att han ville åka iväg med ”de där idioterna” gjorde henne vansinnig.

Daniel försökte förklara men hon lyssnade inte, bara skrek och tjöt och öste ut sitt förakt över Bravo, hans vänner och officerarna han såg upp till.

Och när han försökte ta henne i sina armar, när han försökte säga förlåt, så slet hon sig loss och det sista hon skrek till honom innan hon smällde igen dörren med ett brak som hördes i hela trapphuset, var att hon skulle sova hos sina föräldrar.

Och lämnade honom ensam i HSB-lägenheten, med ett rött, märke över kinden.

För innan hon stormade ut ur deras gemensamma hem så hade Karin klippt till honom.

Men det är inte i ansiktet det gör mest ont.

Han hade städat upp efter hennes utbrott. Slängt deras halvuppätna mat, släckt alla ljus. Sedan tagit sitt glas och vinflaskan med sig ut på balkongen.

Ute var det mörkt men en ständig vind drog in från Vättern som låg på andra sidan E4:an.

Några enstaka bilar for förbi på Rosenborgsgatan som bredde ut sig nedanför balkongen. Ett sällskap med killar stod på trottoaren. De skrattade högljutt och en kille fick tröstande klappar på axeln av de andra.

Dyster till sinnes drack han av vinet trots den söta smaken.

Jag föredrar rött vin men det har vi aldrig hemma. Vi dricker vitt vin för Karin tycker det är gott. Vi delar aldrig på en flaska rött eller öl för det tycker Karin inte är gott.

Så skulle han aldrig ha tänkt sex månader tidigare.

Han hade förändrats.

Sex månader så långt borta från Sverige, Huskvarna och Karin.

Han hade sett och upplevt så mycket. Det kändes som om han hade upplevt mer saker i Bosnien än han hade gjort i hela sitt liv.

Och Karin var inte ett dugg intresserad. När han försökte berätta under middagen kvällen innan så ville hon inte höra hans berättelser. Hon ville inte höra om det unga bosniska paret med en nyfödd, sjuk baby som han hade räddat livet på. Hon ville inte höra om alla splitterskadade barn och kvinnor.

Inte heller det jag har haft mardrömmar varenda natt, om kaptenen och psykopaten Laszlo.

Började han berätta något så bytte hon ämne. Hon ville prata om deras framtid, om huset de skulle kunna bygga med hennes föräldrars hjälp. De hade hittat en tomt nära hennes föräldrahem, den skulle de åka och titta på nästa dag. Sedan kunde de skaffa barn, hennes mamma och pappa längtade så efter ett litet barnbarn. Och Karin kände sig redo att bli mamma, hennes väninna Lisa var redan i tredje månaden och hade köpt hus. Daniel hade låtit henne prata och som vanligt tänkt att han kunde vänta. Och hon hade smekt hans nacke när hon pratade om tomten, vilket betydde att hon ville ha sex med honom, något han längtat efter i flera månader.

Daniel lutade sig mot balkongräcket och tittade efter det uppsluppna killgänget.

”Pappas bortskämda flicka.”

Det var så han hade kallat henne, en av Daniels bästa kompisar. Han träffade knappt sina gamla polare längre. Ända sedan han hade träffat Karin så umgicks de mest med hennes familj och hennes kompisar.

Sina gamla kompisar träffade han en gång i månaden för att spela bandy. Efter bandyn gick de och tog en öl tillsammans, men för det mesta skyndade han sig hem till Karin istället. När de flyttade ihop hade de haft förlovningsfest och hans gamla polare hade dykt upp för att gratulera.

Och ensamma här ute på balkongen så hade Micke fällt den kommentaren.

Micke hade stått och tittat ut över shoppingcentret på andra sidan, sedan hade han tyst skjutit igen balkongdörren bakom dem.

”Jag säger det bara en gång Daniel, men du har förlovat dig med pappas bortskämda lilla flicka.”

Han hade sett Daniels stötta uppsyn och suckat.

”Du är för snäll Daniel. Hon kommer att få exakt som hon vill hela tiden, precis som hon är van vid. Men att bara en styr och bestämmer i ett förhållande är aldrig bra.”

Daniel hade blivit skitsur. Micke hade bara suckat, gett honom en klapp på axeln och gått. Sedan dess träffades de bara en gång i månaden, när de spelade bandy, aldrig annars.

Han och Micke som jämt hade hållit ihop.

De hade växt upp tillsammans, på samma villagata i Huskvarna.

Micke var den ende av kompisarna som inte retades när Daniel ville bli sjuksköterska, Micke som nu var brandman. Genom hela skoltiden och lumpen i Eksjö hade de hållit ihop.

Ända tills Daniel träffade Karin.

Daniel visste vad Karin ville.

Att han skulle ringa till hennes föräldrahem och be om förlåtelse. Som han alltid gjort förut.

Be en Karin som skrek, kastade saker och slogs, om förlåtelse.

Men det värsta är att alla mina månader nere i Bosnien, allt jag har upplevt, inte intresserar henne det minsta.

Daniel tömde sitt vinglas sedan gick han och lade sig, med kläderna på.

Det sista han tänkte på innan han somnade var Karin.

Pappas bortskämda lilla flicka.

Och nu i hall-dunklets tidiga morgontimme hade Daniel problem.

Men som kapten alltid sa; problem är till för att lösas.

Han tog ett djupt andetag, rätade på sig och tog telefonluren.

Snabbt knappade han in numret och väntade.

En yrvaken, välbekant röst svarade.

Samtalet blev kort och förunderligt lättad lade han på.

Nu är det bråttom.

Daniel satte fart och när Volvon bromsade in framför hyreshuset var han klar. Två resväskor och fyra pappkartonger stod på trottoaren bredvid honom. En orakad Micke i skrynklig träningsoverall klev ur Volvon, gick fram till Daniel och gav honom en klapp på axeln.

”Tjena Daniel, jag snodde på som bara den! Tur att du har en polare som är brandman för är det en sak jag är bra på, så är det snabba utryckningar! Mia trodde jag hade fått snurren och skulle till jobbet på min lediga dag! Kom igen!”

Sedan hejdade han sig.

”Förresten, idag har du väl inget emot att jag kör?”

Hans kompis storflinade och började packa in i bilen. Daniel garvade till.

Han hade verkligen inget emot att Micke körde. Han hade alltid tyckt att Micke körde som en idiot, Micke som numera körde brandbilar på utryckningar i Jönköping.

Men idag var det bråttom.

Daniel slängde en sista blick upp mot balkongen tre trappor upp, på hans och Karins hem med Mio-möblerna och Duka-porslinet.

Ett dockhem.

Allt han nu ville ha med sig rymdes i två resväskor och fyra pappkartonger.

Micke tutade, allt var inpackat.

Daniel satte sig i bilen och innan han ens hade fått på sig bilbältet, så hade Volvon spunnit loss på alla fyra däcken, gjort en helomvändning i ett moln av avgaser, kört mot enkelriktat, tagit Esplanad-rondellen på två hjul till förfärade blickar från hundrastande pensionärer och kommit ut på E4:an. Vättern glittrade förbi i ett hastigt stänk av blått när Micke stampade gasen i botten och bilen for som en silverfärgad pil genom den tidiga morgontrafiken.

Daniel kunde inte längre se Huskvarna bakom sig.

Han var på väg till Göteborg och Landvetters flygplats.

Kvar i lägenhetens skinande rena HTH- kök, låg ett vitt kuvert med Karins namn på.

I brevet hade han skrivit att deras förhållande var över.

Han lämnade henne för att aldrig komma tillbaka. 

Jag vet inte ens om jag vill komma tillbaka…

Micke kastade en snabb blick på sin gamle polare.

Daniel var solbränd men ändå såg han blek ut och det bruna håret stod rakt upp. Han var också orakad och glasögonen var oputsade. På den högra kinden satt ett stort fult blåmärke.

Daniel är aldrig orakad och aldrig någonsin har jag sett honom med oputsade glasögon!

Han hade legat med armen om Mia och funderat på att väcka henne när telefonen väckt upp dem bägge. Hon hade dragit på sig morgonrock och gummistövlar och backat ut Volvon ur garaget medan han klädde på sig i ilfart.

”Mia hälsar till dig förresten!”

Micke såg hur Daniel sjönk ihop ännu mer i sätet medan de lämnade E4: an och körde västerut mot Borås. Plötsligt fick han ställa sig på bromsen, en gubbe i keps puttrade fram i snigelfart framför dem. Daniel for framåt, men bilbältet höll honom på plats. Micke stampade på gasen igen och körde om.

Han klagar inte ens över hur jag kör. Gamle Daniel klagade alltid.

Vad har hänt?

Daniel såg trött ut och fingrade på blåmärket på kinden.

”Tack för att du kom trots att jag inte hört av mig på hur länge som helst! Jag är skyldig dig en förklaring…”

Micke lyssnade och körde honom i ilfart till flygplatsen. Det var ont om tid men Daniel var inte orolig. Var det någon som kunde se till att han hann med flyget så var det Micke. Han berättade allt. Orden bara forsade ur honom och för varje mil de lade Huskvarna bakom sig så lättade trycket, sorgen han känt över hans och Karins förhållande.

Först av allt berättade han om sitt beslut att tjänstgöra i en FN-pluton, sedan om Karins motvilja. Micke fick höra om tiden i Bosnien, kriget, folket och flyktingarna. Om alla fasor han sett och fått uppleva, all dödande och våld och massgravarnas fasansfullhet.

Men han berättade också om allt bra om kompisarna och befälet och alla skadade människor han hade hjälpt. Om spädbarnet som han räddade livet på och de tacksamma föräldrarna. Paret som var lika gamla som han och Karin, men åldrade i förtid av sina upplevelser. Micke fick också höra hela historien om hans kapten och Laszlo. Hur kaptenen lät sig bli gisslan för att Kosaras barn skulle leva.

Micke körde på och lyssnade uppmärksamt.

Till slut berättade Daniel om Marias förslag.

Ett förslag som han hade gått med på och sedan ångrat.

Där tog orden slut och Daniel tittade ut genom rutan.

Utkanterna av Borås med alla sina avfarter och rondeller blixtrade förbi. Micke gasade igenom en korsning samtidigt som trafikljuset slog om till rött. Flera bilar tutade efter dem.

Micke bröt tystnaden inne i bilen.

”Men nu har du ändrat dig? För det är väl därför vi är på väg till Landvetters flygplats?” Daniel satt länge tyst. Det sista som hade hänt var svårast att berätta. Han hade faktiskt älskat henne. Men Karin älskade egentligen bara sig själv. Micke hade haft rätt om henne.

Nu forsade inte orden ur honom längre.

Långsamt och mödosamt berättade han om gårdagskvällens middag. Om telefonsamtalet med Jonatan, sedan om Karins raseriutbrott och hennes ovilja att lyssna på honom. Sedan berättade Daniel om brevet han hade skrivit, ett brev där han gjorde slut på deras förhållande.

Daniel blev tyst igen och bara väntade.

Han har all rätt i världen att säga, vad var det jag sa!

Men Micke körde bara om tre bilar på raken och svängde in på avfarten till Landvetter sedan kastade han en hastig blick på Daniel innan han fäste sin uppmärksamhet på vägen igen.

”Sanningen är den att man alltid vet vad som är det rätta att göra. Det svåra är att göra det! De kloka orden, har inte jag kommit på, det var någon general som sa så. Och jag håller med honom till hundra procent! Du vet vad som är det rätta att göra Daniel.”

Volvon bromsade in med tjutande däck framför entréhallens dörrar. En sista gång for Daniel framåt i bilstolen. Micke klev snabbt ur och plockade fram en av resväskorna. Kartongerna och den andra resväskan skulle lämnas hos Daniels föräldrar. Micke skulle förklara för dem att det var slut mellan Daniel och Karin. Han skulle också säga att Daniel åkte till Italien med Bravogänget, för välbehövlig semester men inget mer.

Daniel började tacka men Micke gav honom en rejäl dunk i ryggen.

”Spring nu, jag kör bil snabbast men du löper snabbast. Lycka till!”

Micke såg ryggen på Daniel när han rusade in på flygplatsen. Han följde efter med lugnare steg och såg sin gamle kompis först löpa till incheckningsdisken, där personalen visade honom till rulltrappan som ledde till säkerhetskontrollen och hur Daniel sprintade som en långbent hare uppför den med resväskan i ena näven.

Micke gick fram till kvinnan bakom disken.

”Min kompis, Daniel Ekström, jag skjutsade hit honom. Hinner han med flyget till Köpenhamn?”

Kvinnan vid incheckningen tittade upp. Hon skärskådade hans skrynkliga, orakade figur och rynkade på näsan åt Mickes otvättade träningsoverall. När Daniel ringde så hade han tagit på sig det första han kunde hitta, stuckit fötterna i badtofflorna och sprungit till bilen.

”Har ni försovit er? Ni kommer verkligen i sista minuten! Men han hinner. Jag ringde upp till gaten, de väntar på honom.”

Han tackade för upplysningen och gick iväg till ett café, magen kurrade, det var dags att äta en rejält försenad frukost.

Inne i caféet satte han sig vid ett bord med bra utsikt över flygfältet och ignorerade blickarna det prydliga pensionärsparet vid bordet bredvid gav honom. Hans badtofflor verkade väcka mest anstöt så därför lade han medvetet upp fötterna på en stol som stod åt deras håll.

Micke Charmtroll, det är jag det!

Lättjefullt viftande på fötterna drack han med välbehag dagens första kopp kaffe och blickade ut genom fönstret och såg att många flygplan stod i kö för att få lyfta.

I ett av dem satt hans polare på väg till Italien och sedan Bosnien.

Micke höjde sin kaffekopp i en tyst skål.

Lycka till kompis, du behöver det verkligen!

Han började äta sin frukost.

Och när du kommer hem igen Daniel, så måste du följa med till brandstationen som mitt vittne. För inte en kotte där kommer att tro på min rekordtid med Volvo 240 på sträckan Husqvarna-Landvetter.

Inte en kotte! 

Daniel sprang.

Som en galning sprang han genom hela flygplatshallen till gate sexton. En steward stod och väntade på honom, kollade hans boardingcard och tog hand om resväskan. Daniel rusade nerför korridoren och rakt in i en flygvärdinna. Han hörde knappt vad hon sade på grund av sina högljudda flåsningar. Flygvärdinnan tog tag i hans hand och kollade biljetten som han krampaktigt höll fast i, ledde sedan honom vänligt till hans plats och tryckte bestämt ner honom i stolen. Daniel som fortfarande flåsade efter språngmarschen fumlade med sitt stolsbälte, så hon hjälpte honom även med det. Han kände hur flygplanet började rulla och hur hans andhämtning lugnade ner sig så pass att han kunde se sig omkring.

Han satt ytterst ut mot gången.

Daniel vred på huvudet och mötte Jonatans frågande blick.

Daniel insåg då att han inte såg ut som sitt vanliga jag.

Skjortan var skrynklig och oknäppt, byxorna likaså och på skjortan fanns det vinfläckar.

Jag har samma kläder som igår, jag sov till och med i dem i natt.

Håret stod på ända, kinderna hade skäggstubb och glasögonen var oputsade.

Daniel stönade till när han fick syn på sina skor. De var det egentligen inget fel på förutom att de var omaka, en svart och en grå.

Den avspände Jonatan som satt bredvid honom i fräscha kläder, skärskådade honom uppifrån och ner. Blicken dröjde sig kvar vid de omaka skorna. Sedan tittade han upp med ett spefullt leende.

”Har det varit en jobbig förmiddag?”

Daniel stönade igen och drog händerna genom håret så att det blev ännu rufsigare.

”Ja, svarade han bara, och en jobbig gårkväll och lika jobbig natt, men nu är jag här.”

Runtomkring sig såg han Bravogänget. Såg deras välbekanta snaggade huvuden och Marcos kalufs. Och han såg kaptens fru Maria, inte välbekant alls, men orsaken till att han satt där han satt.

”Och, tillade han med en okarakteristisk svordom, det är så jävla skönt att se er!

”Detsamma! sade Thomas med eftertryck där han satt bredvid Jonatan och bägge såg roat på honom men Daniel kände att de fick flina åt honom hur mycket som helst för nu, nu känns allt rätt, trots omaka skor och ovårdat yttre.

Utom för en sak.

Återigen synade han sätena runtomkring och vände sig mot Thomas vars blick blev hård.

”Alla är här utom Göran! Var är han?”

Göran Jakobsson, vagnförare i pluton Bravo Tango, satt i sängen på sitt rum och stirrade in i väggen. Stereon gick på högsta volym, hans favoritband Sabaton sjöng om krig och kamratskap men orden som förr fyllt honom med stolthet hade inte längre någon effekt.

Inför dem alla gav jag mitt löfte till henne!

Jag har lovat!

Där på regementet i Revingehed, bland alla kompisar hade det känts så lätt och rätt. Han ville följa med, vara en av dem. Killarna som åkte med honom i hans pansarbandvagn, de var speciella. När han var med dem så kände han sig tuffare och starkare.

Speciell, särskild.

Men nu hemma i villan i Tranås, hemma hos familjen var han inte speciell längre, utan vanlig.

Som en tjej en gång hånfullt sa om mig, ”Göran? Det är inget särskilt med honom.”

Hela morgonen hade han suttit på sin säng.

Morsan som var hemma var bekymrad. Hon kom ideligen och knackade på men han svarade inte. Bredvid honom på väggen satt ett foto, hon hade tagit det på uppvisningsdagen i Skillingaryd för mer än ett halvår sedan. Hela Bravo Tangoplutonen stod uppställda på det fotot. Morsan var så stolt över honom och han hade varit stolt.

Kaptenen hade berömt honom inför farsan och morsan. Hans mamma hade skrutit i veckor för släkten, berättat om och om igen vad Kapten Stenbäck hade sagt om hennes Göran.

Kaptenen som nu är fast i Bosnien, utan vapen, utan soldater, som gisslan hos Laszlo.

Laszlo, bara namnet fick honom att rysa.

Han hade sett vad sådana män kunde göra, sett kropparna, sett gravarna, sett de brända husen.

Allt för väl hade han sett, nu ville han bara glömma.

Igår vid femtiden ringde Thomas. Göran hade väntat sig det, men vägrat prata med honom. Hans mamma fick ljuga och säga att han var ute.

Thomas ringer hem till mig!

Förut hade jag blivit så jävla glad.

Att en kille som Thomas skulle göra honom till sin polare var som en dröm.

Under en övning som simulerade en vägspärr i Bosnien så hade Göran blivit ökänd. Och kommit med i gänget runt Thomas och Jonatan.

Jag körde pbv:n och när vi fick order om att ta bort vägspärren så råkade jag göra fel, istället för att stanna nära bilen som spärrade vägen så körde jag rätt över den…

Hans pluton hade jublat, vissa officerare gått i taket men kaptenen hade stått upp för honom och Göran hade blivit med i gänget som spelade Skitgubbe när som helst och var som helst.

Tiden i Bosnien var den bästa i hans liv.

Men så kom hon, kaptenens fru och allt förändrades.

Jag gav mitt löfte, jag lovade följa med!

Göran reste sig tvärt upp och stängde av musiken. Aldrig mer skulle han lyssna på Sabaton, han förtjänade det inte.

Nu lyfter planet, om en minut lyfter planet och jag är inte med.

Jag var en av dem men…

Nu- är- jag- det- inte- längre.

Görans mamma var orolig.

Ann-Christin Jakobsson vattnade krukväxter i vardagsrummet. De var en salig blandning i olika krukor men allihop hade en egen historia och många växter hade funnits i hennes släkt i generationer. Sysslan brukade lugna ner henne men idag hjälpte det inte. Hennes son hade varit konstig ända sedan han kom hem och nu var det värre än någonsin. Under hela gårdagen hade han strukit omkring i huset som en osalig själ och hela morgonen hade han suttit instängd på sitt rum och spelat hög musik som hördes i hela huset.

Musiken dånade ordentligt för Görans rum låg direkt ovanför vardagsrummet.

Och inte vill han prata med mig.

Han ville inte ens prata med Thomas som han ser upp så till…

Bekymrad plockade hon bort några vissnade blad.

Vad är det med honom?

Ann-Christin hejdade sig mitt i rörelsen när hon märkte att prydnadssakerna i vitrinskåpet hade slutat hoppa.

Musiken som gått hela morgonen hade tystnat.

Tystnaden var bedövande.

Hon öppnade munnen för att ropa på Göran, hon kunde höra hur han rörde på sig men hon kom av sig när ett ljudligt brak i väggen hördes följt av en krasch i taket ovanför hennes huvud.

Ann-Christin släppte vattenkannan i golvet och sprang uppför trappan och in till sin son. Han stod och höll om sin hand och på väggen, där fotot som han var så stolt över suttit, fanns nu ett knytnävsstort märke.

Hon rusade fram och skärskådade hans hand, tog den varsamt i båda sina. Två fingrar var brutna, de hade redan börjat svullna i en otäck grålila färg.

”’Gode gud, vad har du gjort?” utbrast hon.

Men Göran verkade inte märka att hon var där utan stirrade oavvänt ner på golvet där fotot av hans Bravo-vänner låg i ett splitter av glas.

Flygplanet gjorde en tvär vänstersväng. Nu var det deras tur att lyfta. Maria blundade och spände benen i golvet när hon kände hur planet tog fart, hur motorerna rusade och rycket när planet lämnade marken. Just det lilla rycket tyckte hon var obehagligt.

Så jag är kanske en aning flygrädd, men aldrig att Johans soldater ska få veta det!

Hon kände en lugnande tryckning på armen. Det var Anton som hade en märklig koll på hennes känslostämningar.

Rättelse, aldrig att Johans soldater utom Anton får reda på det!

Maria blickade ut genom fönstret och såg Sverige djupt nedanför. Åkrar, skogar och sjöar bredde ut sig för hennes blick, så tryggt, vanligt och underbart vackert.

Alla kom, Marco, Anton, Kasper, Simon, Thomas, Jonatan och Daniel. Alla kom med till Bosnien utom Göran.

Jag undrar varför?

Planet fortsatte att stiga, nu genom vita luftiga moln. Äntligen var de på väg och glädje, oro och skuld virvlade runt i henne.

Vad som än händer, så är det mitt ansvar. Vad som än händer så är jag skyldig.

Det finns alltid ett pris för det man gör.

Maria visste djupt, djupt inom sig, att en dag skulle hon få betala.

 Nio små negerpojkar sov utan måtta.

En försov sig så blev de bara åtta.

Nu är vi åtta.